Inlägg 2.945: 24 jun 1973

Taxiersättningsreselurendrulleriavvärjningen

Vi gick tillsammans bort till hans bil. Den var rätt gammal och litet bucklig här och där, men den såg välhållen ut.

”Hur mycket skulle det kosta?” undrade jag.

”Tre tusen pesos”, var hans öppningsbud. 3000 pesos, det är ju bara 65 kronor. Hmmm, det var mycket mera än jag hade betalat för bussbiljetterna, men inte var det dyrt för en taxiresa på 190 kilometer.

Jag var så nöjd med hans pris att jag hoppade på det utan att haggla. Vi kom överens om att han skulle komma till hotellet om en timme och be portieren att ringa upp oss och säga att vår bil var där. Då skulle vi genast komma ner. Jag gav honom 100 pesos i handpenning utan att ens be om ett kvitto.

Innan jag gick upp till Ed, gjorde jag upp för vårt rum för att få den saken undanstökad. Vi hade haft ett bra dubbelrum, utan toalett men med telefon, och här är hotellets ‘detaljerade’ räkning för vår natt.

Rumsräkningen, Sucrepalatset, La Paz (1973)

Rumsräkningen, Sucrepalatset, La Paz (1973)

Rummet kostade 29 kronor, plus betjäning för 4 kronor och skatt med lika mycket. Summa 37 kronor – eller 171 pesos. Avgjort inte dyrt för att vara ett bra hotell mitt i huvudstaden. Jag betalade med en 87,40 kronors resecheck och fick alltså nästan exakt 50 kronor tillbaka i pesos.

Betalningen av rumsräkningen med en resecheck, Hotell Sucrepalatset (1973)

Betalningen av rumsräkningen med en resecheck, Hotell Sucrepalatset (1973)

Allt detta stämde med vad jag själv hade räknat ut. Men det var någonting som inte alls stämde. Rummet hade kostat mig 171 pesos, vilket var lika med 37 kronor. Hur kunde då bilresan till Cochabamba kosta 3.000 pesos, vilket var lika med 65 kronor? Jo, därför att 3,000 pesos inte var lika med 65 kronor – det var i stället lika med 650 kronor! Så enkelt var det – jag hade gjort ett litet decimalfel och glatt mig åt det låga priset. 650 kronor var ju en ren uppskörtning – eller, som mamma brukade säga, ett ‘lurendrulleri’.

Detta var mitt tredje misslyckade försök att få ner Ed från La Paz, så i min desperation frågade jag nu portieren om det gick flygplan från La Paz till Cochabamba – och det gjorde det – och om han kunde boka in oss för att flyga dit – och det kunde han. Nu spelade pengarna inte längre någon roll, och efter en liten stund var allt klappat och klart – vi skulle flyga till Cochabamba med Lloyd Aero Boliviano klockan 11.30. Nu kunde jag gå upp och rädda Ed – jag hoppades att jag ännu hade mitt anseende hos honom som researrangör någorlunda i behåll.

Vi packade ner våra tillbehör – och till minne av hotellet också en snygg bit toalettpapper från klosetten bort i hallen.

Toalettpappret, Hotell Sucrepalatset, La Paz (1973)

Toalettpappret, Hotell Sucrepalatset, La Paz (1973)

På vägen ut sade jag till portieren, att om och när den hjälpsamme bilföraren dök upp, så skulle han få veta att vi tyvärr hade gett oss av och att han gärna fick behålla sin handpenning. Och så hoppade vi in i en taxi och återvände till flygplatsen uppe i El Alto.

Annonser
Published in: on 2017/01/02 at 21:48  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: