Inlägg 2.949: 24 jun 1973

Ambassadörspositionstillträdet

Det var påfallande hur smala gatorna var i den här staden. Både Spaniengatan (spa. Calle España), som vår taxi körde på, och alla tvärgatorna var enkelriktade och hade bara två körfiler utan utrymme för mer än en smal trottoar på var sida. Det var uppenbart att byggnationen hade satts igång här innan den första bilen dök upp – men så hade det ju också varit i nästan alla andra städer, och där var det inte lika trångt. I Lima var det minst lika höga hus – så där en tre-fyra våningar – och där kändes det inte tillnärmelsevis lika trångt.

Så var vi framme. Chauffören stannade taxin på vänster sida, där vårt hotell låg, för att låta oss stiga ut på rätt trottoar, och andra bilar fick passera på högersidan bäst de kunde. Det vill säga, om det kom någon enda bil under vår urlastnings- och betalningsprocess. Det var allt annat än bilträngsel i den här staden.

Vi stod nu framför en alldeles ny, kritvit femvåningsbyggnad, som såg extra modern ut bland alla de omgivande, rätt bedagade husen av obestämbar ålder. Det hette Grand Hotell Ambassadör (spa. Gran Hotel Ambassador) och såg mycket väl ut att vara det bästa hotellet i staden.

Vårt hotell, Cochabamba /1973)

Vårt hotell, Cochabamba /1973)

Det rum som vi tilldelades skulle kosta 33 kronor: ”Och det inkluderar betjäningsvgift och skatter”, poängterade portieren, som måste ha känt vad han tog för en liten tvekan från vår sida – han visste ju inte att det var bara vårt lilla extra huvudbry med den ännu främmande valutan som spökade. Om det var något vi kände, så var det hur otroligt billigt Bolivien var för oss Amerikaplutokrater.

Vi fick rum nummer 475 och tog hissen upp utan bärarhjälp för vår lilla pytteväska. Rummet var mycket ljust med vita väggar utan dekorativa tavlor, och det hade två fönster – ett stort rätt fram mot öster och gatan och ett smalt till höger mot söder alldeles intill rummets hörn. Rummet hade ett fullt modernt badrum med toalett och badkar med dusch. Där fanns det tvål – men inte allt det andra hygienkrafset som Amerikas hotell belamrade alla lediga ytor med.

”Jag skulle kunna stanna här på rummet utan att gå ut någonstans”, sade Ed utan att mena ett dugg med det – och så damp han ner på sin säng.

”Men vi måste först gå och ta reda på när det går en buss för oss till S:ta Korset – fast jag kan gå ensam, om du behöver vila”, sade jag och menade lika litet med det.

Jag kände mig dock själv rätt matt av samma anledning som Ed. Vi visste ju att vi nu befann oss på 2.500 meters höjd, betydligt högre upp än någon bergstopp i Skandinavien, och att detta påverkade oss var inte alls underligt.

Annonser
Published in: on 2017/01/06 at 22:46  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: