Inlägg 2.951: 24 jun 1973

Bussreservationskvittoresedatumsavsaknadsanledningen

Spaniengatan bytte namn till något annat när den hade passerat 14:e Septemberparken, men det brydde vi oss inte om. Det gjorde vi rätt i, för den nionde tvärgatan var, precis som det hade sagts, Aromavenyn. Och där låg busstationen till höger! Av någon tokig anledning hade jag väntat mig ett palats i stål och glas – nåja, det var det inte alls. Skymningen hade fallit, så vi fotograferade ingenting nu, men det skulle väl ges flera tillfällen.

”Nej, inte i morgon”, löd domen. ”Bussen är redan full. Men på tisdag finns det plats.”

Vi kunde inte köpa biljetter såhär i förväg, men våra platser blev reserverade, och det fick vi vart sitt officiellt kvitto på. På dem skrev de att vi skulle infinna oss på busstationen på morgonen klockan 07.00 och att bussen skulle gå klockan 07.30. Och så undertecknades kvittot med ‘Cochabamba, 24-VI-73′, vilket var dagen för reservationen, inte för resan. När jag frågade om detta, så pekade hon på en kalender på väggen som visade ’24 JUNI’ och alltså bekräftade att ’24’ var just dagens datum.

Våra platsreservationer för bussresan till S:ta Korset, Cochabamba (1973)

Våra platsreservationer för bussresan till S:ta Korset, Cochabamba (1973)

På något sätt kändes det en smula osäkert att nu ha beviset på att vi hade platser reserverade för någon buss klockan 07.30 någon morgon. Men att det inte gick att ens få någon förklaring till denna officiellt skapade osäkerhet var för mig ett tecken på den auktoritativa attityd som härskade överallt i Bolivien – och kanske i alla Sydamerikas militärstyrda länder.

När vi första gången år 1969 kom till Bolivien – med båt över Titicacasjön – råkade det vara precis på sorgedagen efter landets president René Barrientos, som strax dessförinnan hade omkommit i en helikopterkrasch (se inlägg 1.780). Efter detta hade landet genomgått två statskupper, först en av militärerna och sedan en av vänsterfalangen. Den Revolutionära Nationalistiska Rörelsen utnyttjade då det allmänna virrvarret till att tillsätta generalen Hugo Banzer, vilken som landets diktator sedan år 1971 nu styrde Bolivien med en järnhandske.

Boliviens president Hugo Banzer, 1973 (internet)

Boliviens president Hugo Banzer, 1973 (internet)

Det var därför som inte ens en tokig turist borde ifrågasätta presidenten, om han nu hade bestämt någonting så viktigt som att kvittot på en bussreservation inte skulle utvisa datumet för den bokade bussresan.

Nu visste vi att vi skulle bli kvar i Cochabamba över två nätter och därmed kunna ordentligt utforska staden. Vi gick tillbaka de nio kvarteren till vårt hotell i det tidiga nattmörkret, väl medvetna om att vi var i Bolivien under södra halvklotets mörkaste årstid – nästan exakt vid vintersolståndet.

Annonser
Published in: on 2017/01/08 at 06:02  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: