Inlägg 2.954: 25 jun 1973

Barndomsillamåendeskapandefamiljebilsåterseendet

Vi tog en sväng ut i området på andra sidan ån, men där tog stadsbebyggelsen snart slut och allt vi fotograferade var en trafikrondell med en imponerande skulptur i mitten. Den föreställde en revolutionshjälte, vem det nu var, och här på bilden står Ed framför honom efter sitt eget hjältemodiga skutt ut till rondellen. Nåja, det kom bara en bil förbi då och då, så hjälteglorian var inte alltför riskabel för honom att erövra.

Ed ute på en trafikrondell tillsammans med en revolutionshjälte, Cochabamba (1973)

Ed ute på en trafikrondell tillsammans med en revolutionshjälte, Cochabamba (1973)

Ed är med på den här bilden också, och med all rätt. Det var han som först lade märke till detta hus, som troligen redan från början var byggt så som det nu såg ut. Men för Ed verkade det som om det från början hade varit ett rätt litet hus, som efterhand hade utökats bit för bit. Jag höll med honom, och så tävlade vi om att avgöra hur många tillbyggen det hade genomgått. Ed vann, för jag hade inte räknat med de tre takfönstren, som hade kommit till när man inredde sovrum uppe på vinden.

Ed visar upp sitt hus som hade tillbyggts om och om igen, Cochabamba (1973)

Ed visar upp sitt hus som hade tillbyggts om och om igen, Cochabamba (1973)

På vår väg tillbaka till Cochabambas centrum gick vi genom den kvartersstora Colonparken (spa. Colon Plaza), omgiven av enklare byggnader från en helt annan era än den för oss nu välbekanta 14:e septemberparken. Där fann vi bland annat Hospitalskyrkan (spa. Templo del Hospitio), vilken jag har avbildad på detta vykort.

Hospitalskyrkan vid Colonparken, Cochabamba, 1973 (vykort)

Hospitalskyrkan vid Colonparken, Cochabamba, 1973 (vykort)

Plötsligt fick jag se mitt livs allra första bil igen. När jag en gång vid unga år blev medveten om bilar, så var det först pappas de Soto, och den åkte jag i under åren före andra världskriget. Jag blev alltid bilsjuk av att åka i den – doftblandningen av ylle och bensin gjorde lilla mig illamående efter bara några minuter – jag kan än i dag känna den luftblandningen, när jag andas in och tänker tillbaka. Pappa fick då stanna bilen och släppa ut mig i friska luften, ofta för att få upp frukosten.

Jag står bredvid en ren kopia av pappas förkrigs deSotobil, Cochabamba (1973)

Jag står bredvid en ren kopia av pappas förkrigs deSotobil, Cochabamba (1973)

Bilen fick ställas upp på träbockar i ett garage under krigsåren – det fanns då ingen bensin i Sverige – och när bilismen kom igång igen var denna bil helt omodern. Pappa bytte då ut den mot en mindre, begagnad bil, av vilken jag minns att vindrutetorkarna arbetade individuellt och därmed helt i otakt. Vad man kommer ihåg! Och här, på en gata i Cochabamba, stod nu vår gamla de Soto, samma färg, samma lyktor, samma bagagelucka, samma dörrhandtag, samma allting. Jag fick frossrysningar vid denna återförening.

Nu var vi i en relativt burgen del av Cochabamba, och det kunde man se på byggnationen. Här går Ed förbi några hus med påkostade säkerhetsstaket, dekorerade med pilspetsar.

Ed på en mera burgen gata, Cochabamba (1973)

Ed på en mera burgen gata, Cochabamba (1973)

Annonser
Published in: on 2017/01/10 at 02:22  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: