Inlägg 2.957: 26 jun 1973

Långfärdsbussresemorgontimmarna

Det var en mycket bekväm långfärdsbuss, mycket bättre än någpn av alla de bussar som hade fraktat oss genom Peru år 1969. Bagaget lastades i de stora utrymmena under oss passagerare, och det låg ingenting uppe på taket. Stolarna kunde lutas som på ett flygplan, och de hade huvudkuddar med vita, nystrukna örngott. Och även om benutrymmet var i minsta laget, så var det dock rikligare än uppe i luften.

Inne i bussen före avfärden, Cochabamba (1973)

Inne i bussen före avfärden, Cochabamba (1973)

Nu förstod jag varför busstationen inte ville sälja biljetter till oss när vi var där på söndagskvällen för att boka platser. De ville helt enkelt inte handskas med pengar utan överlät den riskabla sysslan till chaufförerna. Här på bilden står det en ung man framme hos chauffören och betalar för sig.

Inte långt efter detta passerade klockan 07.30, och då startade chauffören motorn. Bussen satte sig i rörelse, körde hit och dit på några smågator och hittade sedan utfartsvägen söderut. Då drog nästan alla på vänster sida i bussen sina gardiner för fönstret – solen stod så lågt att den sken rätt i ögonen på dem. Men så var det bara under tio minuter, för sedan bestämde sig chauffören för att köra till S:ta Korset, vilket låg 500 kilometer österut. Solen var med på trallen och svängde runt och sken rätt i nyllet på den stackars chauffören – men inom en halvtimme började han hämnas med att låta bussen dansa hambo. Det var den krokigaste huvudväg jag någonsin hade åkt på – det gick åt norr, det gick åt söder, åt norr igen, och så åt öster och söder om och om igen.

När bussen framemot 10-tiden slutade att dansa hambo, saktade den in och gled igenom ett bebyggt litet samhälle. Det första vi såg där var ett gult envåningsruckel som hade ‘Epizana Hilton Hotell’ prydligt textat med jättelika bokstäver rätt ovanför alla de tomma dörr- och fönsteröppningarna – tyvärr blev det ingen bild av detta. Bussen stannade vid sin hållplats strax därefter, rätt vid avtagsväg mot staden Totora, inte långt därifrån. Vi satt där i bussen i en vilsam kvart, och från bussen tog Ed den här folkliga bilden.

Folk utanför bussen under uppehållet, Epizana (1973)

Folk utanför bussen under vårt uppehåll, Epizana (1973)

Hittills hade vi troligen inte kommit mycket ner från Cochabambas nivå, men efter Epizana bar vägen neråt mera på allvar. Våra medpassagererare satt mestadels och sov, men den här höll minsann ögonen öppna.

En av våra mindre medpassagerare i bussen (1973)

En av våra mindre medpassagerare i bussen (1973)

Naturen var bergig och vild, men den var på något sätt ändå fridsam.

Öde natur med många backar ner och upp (1973)

Öde natur med många backar ner och upp (1973)

När vi såg den här bron nere till höger, gissade jag högt för Ed att den skulle vi snart köra över. Ja, det gjorde vi, men det var inte snart.

Det tog många hårnålskurvor för att komma ner till den här bron (1973)

Det gick åt många hårnålskurvor för att komma ner till den här bron (1973)

 Det tog många hårnålskurvor innan vi var därnere. Men så körde vi över den och så bar det uppåt igen, precis som det gjorde hela den här dagen.

Annonser
Published in: on 2017/01/13 at 06:55  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: