Inlägg 2.961: 26 – 27 jun 1973

Järnvägsbiljettinförskaffningsplanläggningsarbetet

Här är  litet hjälp på traven med kartan (se inlägg 2.960): (1) Finn vårt hotell, La Poza del Bato, som en röd punkt upptill på kartan. (2) Mitt i en stor gatukorsning strax till höger om hotellet syns på kartan Kristusstatyn. (3) Följ gatan med många olika namn rätt neråt, tvärs genom staden, tills den korsar den stora Iralaavenyn. (4) Följ denna till höger på kartan till dess slut, och finn där stationen.

Vi var helt ense om att ge oss in på ett litet nattligt äventyr i vad som kallades Boliviens Vilda Västern. Det tog oss bortemot två timmar att komma till stationen till fots. Det var bra att vi hade grova skor, för körbanan på nästan alla gatorna bestod av obelagt grus eller fin sand, även om trottoarerna ofta var belagda med något hårt att gå på. Stationen var som väntat igenbommad, och en skylt upplyste oss om just vad vi ville veta – porten skulle öppnas klockan 07.00.

”Och det tror du på?” mumlade Ed med tydligt tvivel i rösten.

Jag försökte inte ens att bevisa för honom att vi inte hade något val. Med en taxijeep kom vi fort tillbaka till hotellet – vi hade redan traskat långt nog för att kompensera stillasittandet på bussen. Portieren var fortfarande vaken, och vi köpte med oss ett par flaskor mineralvatten att ha på rummet – vi var ju i Sydamerika. De kostade oss 1,31 kronor.

Notan på mineralvatten att ta med oss till vårt rum, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Notan på mineralvatten att ta med oss till vårt rum, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Och sedan sov vi så härligt gott som enbart dödströtta resenärer kan.

(Bild) På morgonen väcktes vi klockan 06.00 av vår medförda alarmklocka – nu gällde det att ta oss tillbaka till stationen. Vi steg snabbt upp, duschade och klädde oss, och inom tjugo minuter var vi redo att inmundiga vår frukost uppe i restaurangen. Vi schasade på betjäningen – nu var det bråttom-bråttom-bråttom, och det var det ju – och det blev faktiskt fart på dem. Vi fick vår mat riktigt fort, och till och med notan för oss att skriva på kom på momangen. Den löd på 7,21 kronor.

Notan fär onsdagsfrukosten, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Notan fär onsdagsfrukosten, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Klockan 06.45 kunde vi ge oss ut på gatan – skulle vi lyckas få tag i en taxi? Ingen fara, gatan vimlade av taxijeepar, och en av dem tog oss i våldsam fart till stationen. Vi kom dit ungefär klockan 07.00. Porten var stängd precis som på gårdagskvällen, och den enda skillnaden var att i stället för att vara helt öde var gatan framför stationen nu fylld av ett tjog människor som stod i en välordnad kö för att komma in.

Ed sken i hela ansiktet: ”Vad var det jag sa? De öppnar först nån gång på förmiddan.”

Och så ställde vi oss snällt längst bak i kön.

Annonser
Published in: on 2017/01/17 at 11:42  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: