Inlägg 2.968: 27 jun 1973

Mörksensdiktaturgärningsupplevelserna

Och så höll det på hela timmen fram till klockan 18.00. Bilar med resande anlände långt efter den på biljetten stipulerade tidpunkten, klockan 17.00, och det tycktes inte betyda någonting alls.

Klockan fortsatte att ticka. Den blev 18.30, och de små försäljarna gjorde bättre affärer ju längre tåget stod kvar och ingen hade något bättre att göra än att tugga på någonting. Solen gick abrupt ner, så som den gör på låga breddgrader. Det tog 10 minuter från gott dagsljus till mörkt som i en säck. I och med det slutade Ed och jag att fotografera – nåja, det blev en bild till, och resultatet blev därefter.

Omkring klockan 19.00 klämtade en klocka och det hojtades någonting på utrikiska. Alla som tänkte resa med tåget hoppade in i närmaste vagnsdörr, och så satte sig tåget långsamt i rörelse. Vi var på väg!

Vi satte oss ner och beredde oss på 24 timmars avkoppling. Vi fick 10 minuter. Då inträffade något som var som hämtat från Nya Yorks razzior på gaybarerna på 1960-talet. Det studsade in ett gäng på tre kulsprutebeväpnade bolivianska gränspoliser med vita hjälmar – en av dem verkade att kanske vara tågets konduktör, men han betedde sig som en gränspolis. Och de kom inte in diskret och lurt på minsta sätt – de blåste visselpipa och anmälde någonting för hela vagnen, och alla passagerarna började klia sig över hela kroppen. Ed begrep genast vad det gällde – alla måste identifiera sig. Och jag kom då att tänka på att i diktaturländeer var det ju en högeligen misstänkt sysselsättning att förflytta sig från ett län till ett annat. Och det var ju precis vad alla här i vagnen höll på med att göra. Gud nåde dem som inte hade lagliga papper på sig!

Gränspolisens nattattack på oss tågpassagerare, Bolivien (1973)

Gränspolisens nattattack på oss tågpassagerare, Bolivien (1973)

Ed och jag hade ju våra fina pass, amerikanska bägge två, så det skulle säkert gå bra. Och det gjorde det ju, på sitt sätt åtminstone – vi blev inte häktade. Men de behöll våra pass. De tog våra pass med sig! Jo, de försäkrade oss att vi skulle få dem tillbaka när vi kom till gränsen. Försäkrade? Men vad skulle vi göra om vi inte fick dem tillbaka? Vi skulle få dem tillbaka, sade de med ett elakt flin. Men de lät oss behålla våra tågbiljetter, och det var ju snällt av dem.

Efter detta intermezzo blev det igen tyst och stilla. Vagnen var väl upplyst – det var ljust nog att utan svårighet läsa, men jag var inte i Sydamerika för att läsa, så jag bara satt. Vid några tillfällen mätte jag tiden mellan två kilometerstolpar utmed spåret. Jag räknade då ut att vid marschfart gjorde tåget 25 kilometer i timmen, och vid galoppfart gjorde det 35. Man kan korsa kontinenten i vilken fart som helst – det tar bara färre år när tåget galopperar än när det marscherar.

Annonser
Published in: on 2017/01/21 at 08:42  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: