Inlägg 3.000: 4 jul 1973

Iguassufallsvistelseavslutningsvignetten

Onsdagen var vår avresedag, och man skulle lämna ifrån sig rummet före klockan 10.30. Vi tänkte utnyttja dagen så väl vi kunde, och klockan 10.30 skulle vi mycket hellre vara ute vid vattenfallet än inne på hotellet med våra väskor. Så vi packade ner våra pinaler genast efter frukosten och upptäckte då ett problem. När vi hade kommit till Iguassufallet på måndagskvällen hade vi tvättat upp en del småsaker – underkläder, tröjor och sådant – och hängt dem till tork över badkaret. När vi skulle packa dem nu på onsdagsmorgonen var de inte ännu riktigt torra! Vi fick lägga in dem fuktiga i ett par av de stora plastpåsar, som vi hade haft med oss i packningen, för att hängas upp igen vid nästa tillfälle.

Vi gick sedan och betalade hotellräkningen, och den var utskriven maskinellt och mycket svår att begripa.

Vår hotellräkning, Iguassufallet (1973)

Vår hotellräkning, Iguassufallet (1973)

På måndagen debiterades vi 83 kronor – eller 115 cruzeiros – för vårt rum, 5 kronor – eller 7 cruzeiros – för sju vykort, och 40 kronor – eller 54,50 cruzeiros – för tre måltider.

På tisdagen debiterades vi 83 kronor – eller 115 cruzeiros – för vårt rum, 4 kronor – eller 6 cruzeiros – för sex vykort, och 38 kronor – eller 53 cruzeiros – för tre målrider.

På onsdagen debiterades vi 3 kronor – eller 4,50 cruzeiros – för baren på tisdagskvällen.

Ingen dricks och ingen skatt! Och måltiderna kostade per person bara 18,12 kronor – eller 25 cruzeiros – per dag i stället för per måltid som vi hade räknat med. Onsdagens lunch borde därför ha varit inkluderad – men den hade vi ju inte ätit när vi betalade hotellräkningen, så den fick vi betala för separat på restaurangen.

Vår lunchnota på onsdagen, Iguassufallet (1973)

Vår lunchnota på onsdagen, Iguassufallet (1973)

Den gick på 38 kronor – eller 53 cruzeiros – och den utgiften klagade vi sannerligen inte alls över. Här sitter jag vid vårt matbord medan Ed tog bilden.

Jag sitter vid vårt bord på hotellrestaurangen, Iguassufallet (1973)

Jag sitter vid vårt bord på hotellrestaurangen, Iguassufallet (1973)

Efter att ha flyttat ut våra väskor till hotellets bagagerum använde vi resten av vår tid till vattenfallen, och bilderna av det har vi redan sett inblandade med alla de andra vattenfallsbilderna. Sex vykort och broschyrbilder kom emellertid inte med tidigare. De kommer här som en härlig avslutning på denna höjdpunkt på vår underbara resa genom Sydamerika.

Sceneri, Iguassufallet (1973)

Sceneri, Iguassufallet, 1973 (broschyr)

Sceneri, Iguassufallet (1973)

Sceneri, Iguassufallet, 1973 (broscjyr)

Sceneri, Iguassufallet (1973)

Sceneri, Iguassufallet, 1973 (vykort)

Sceneri, Iguassufallet (1973)

Sceneri, Iguassufallet, 1973 (vykort)

Flygfoto av hela vattenfallet, Iguassufallet (1973)

Flygfoto av hela vattenfallet, Iguassufallet, 1973 (vykort)

Det sista av alla dessa vykort är en flygbild av hela vattenfallet taget från öster, alltså med Iguassuflodens dittills oplaskade vatten i förgrunden och vårt hotell mitt i skogen i det övre högra hörnet.

Flygfoto av hela vattenfallet, Iguassufallet, 1973 (vykort)

Flygfoto av hela vattenfallet, Iguassufallet, 1973 (vykort)

Published in: on 2017/02/27 at 01:26  Kommentera  

Inlägg 2.999: 3 – 4 jul 1973

Iguassufallshotellvistelsekronologin

Nu återgår jag till min vanliga berättarstil, den som löper i en någorlunda kronologisk sekvens. Jag nämner först några detaljer om vårt hotell.

Tyvärr tog jag inte någon bild av vårt hotellrum – det skulle ha varit roligt att kunna visa upp en bild av det. Allting var av hög klass där, i badrummet fanns allt som hör till ett hotellbadrum. Kanske utrustningen där var en smula klassisk, det vill säga inte av årets modell, men även detta förstärkte känslan av att vistas i en klassisk miljö.

På grund av alla vattenfallen i närheten skakade hotellbyggnaden hela tiden. Inte så mycket att man själv kände det, men fönstren gjorde det. Rutorna hade säkerligen kittats in i fönsterramarna ordentligt en gång i tiden, men efter många år av ständig skakning hade de lossnat tillräckligt för att skramla. Diskret men oupphörligt. Alla rutor i byggnaden skramlade, åtminstone på vårt rum och i alla korridorer och salonger där vi höll till.

Med litet papper instucket här och där i rutorna på vårt rum blev det sovtyst. Vi sov underbart gott – den första natten av att ligga i en ordentlig förtklassig säng och den andra av ren utmattning efter en hel dag med många kilometers travande uppåt och neråt, och många sensationer och upplevelser.

Middagen på ankomstdagen har jag redan berättat om. De tre måltiderna på tisdagen var lika härliga. Och likaså frukosten och lunchen på onsdagen. Vi fick sammanlagt sex måltider, och varenda en av dem erbjöd smörgåsbordet med samma femtio olika delikatesser – plus en vanlig, god frukost eller lunch eller middag. Det låter säkert otroligt, men efter ett tag tyckte både Ed och jag att smörgåsbordet var – enformigt. I allt sitt överdåd.

På tisdagen gick vi efter lunchen omkring en stund i hotellträdgården och såg på simbassängen och papegojorna – ja, de hade några färgglada papegojor och parakiter, och vi tog tre bilder av dem i närbild som tillägg till vad vi hade sett ute vid vattenfallen.

Parokit i hotellträdgården, Igiassufallet (1973)

Parokit i hotellträdgården, Igiassufallet (1973)

Tre parokiter i hotellträdgården, Iguassufallet (1973)

Tre parokiter i hotellträdgården, Iguassufallet (1973)

Papegoja i hotellträdgården, Iguassufallet (1973)

Papegoja i hotellträdgården, Iguassufallet (1973)

I en gräsmatta råkade jag se en fyrklöver – fast det fjärde bladet var inte ordentligt utvecklat, så det kanske inte räknas? Men jag lade in den i ett genomdskinligt plastfodral, och där har det legat opressat i 44 år och är fortfarande grönt och fint. Här, i sitt fodral från år 1973, ligger själva fyrklövern från Iguassufallet.

Fyrklöver från hotellträdgården, Iguassufallet (1973)

Fyrklöver från hotellträdgården, Iguassufallet (1973)

Och sedan satt vi och njöt av värmen från brasan inne på hotellet en stund innan vi gick en sväng upp till vattenfallen igen. Efter middagen satt vi en stund i baren och lyssnade på tre musikanter som utförde brasiliansk musik på – vad annat än en harpa och två gitarrer? Detta påminde oss förstås om deras kolleger i Ponta Porá, vilka vi tyckte bättre om – kanske just för att de var först.

Published in: on 2017/02/26 at 12:12  Kommentera  

Inlägg 2.998: 3 – 4 jul 1973

Vattenfallsomkringvandringsavslutningen

Jag har några bilder kvar av själva vattenfallet att titta på innan vi kan koppla av litet efter allt detta vattenplask. Låt oss nu göra en sista promenad längs Iguassufloden med början där det stilla flytande flodvattnet förvandlas till en världsberömd sevärdhet och med avslutning vid det enorma smörgåsbordet för en sista lunch på denna sagolika plats.

I den platta terrängen däruppe delade sig Iguassufloden i ett flertal åar och bäckar långt innan den skulle kasta sig ut över en bergkant och handlöst falla 300 meter lodrätt ner. Min kamera såg en av dessa åar stillsamt porla fram genom ett snårigt skogsparti i allsköns ro, men bara en kort sträcka bortom vad som syns på den här bilden var det dags för detta vatten att kastas ut över kanten.

En av flodarmarna längst upp, Iguassufallet (1973)

En av flodarmarna längst upp, Iguassufallet (1973)

Inte många steg från detta ställe fanns det en utsiktsplattform. Där var det vackert att se det övre fallet inte långt under oss, men som alltid tycker jag bäst om att imponeras av vattenfall nerifrån. Vår bild här blev ändå rätt ovanlig – Ed och jag kom nämligen båda med på en och samma bild. En vänlig själ erbjöd sig att fotografera oss tillsammans, något som vi själva aldrig vill vara påflugna nog att be folk om hjälp med.

Ed och jag på en utsiktsplattform vid toppen av fallet, Iguassufallet (1973)

Ed och jag på en utsiktsplattform vid toppen av fallet, Iguassufallet (1973)

Efter detta tog vi en ordentlig bild av samma bakgrund som på bilden av oss två.

Damma bakgrund som på den förra bilden men utan oss två framför den, Iguassufallet (1973)

Samma bakgrund som på den förra bilden men utan oss två framför den, Iguassufallet (1973)

På vår väg ner till hotellet gick vi på en skogsstig, som gav oss ögonkontakt med det fallande vattnet till vänster om oss. På dessa två bilder kunde kameran tyvärr bara se vitt skum där vi kunde se vatten.

Genom detta runda hål i vegetationen höll vi ögonkontakt med vattenfallet (1973)

Genom detta runda hål i vegetationen höll vi ögonkontakt med vattenfallet (1973)

Fortfarande i nära kontakt med flodvattnet på väg ner, Iguassufallet (1973)

Fortfarande i nära kontakt med flodvattnet på vår väg ner, Iguassufallet (1973)

Men kameran kunde se detta spindelnät bättre än mina ögon. Jag tyckte att det var så oändligt vackert där i skogen, men nu kan jag se hur trasigt det verkligen var.

Ett ganska trasigt spindelnät som hade övergivits av sin ägare, Iguassufallet (1973)

Ett ganska trasigt spindelnät som hade övergivits av sin ägare, Iguassufallet (1973)

Luften runt fallet var fylld av skränande parakiter på jakt efter insekter och annat smått och gott. Det var helt omöjligt att fotografera deras snabba, irrande rörelser – när maten flyger så oberäkneligt måste man vara smidig däruppe i luften för att inte hungra ihjäl. Men på en bild lyckades jag få med flera av dessa fåglar. Jag riktade då kameran neråt mot det upprörda, just fallna vattnet. I dag kan jag inte för mitt liv avgöra vad som är upp och ner på den bilden, och därför lägger jag ut den två gånger och låter dig avgöra vilken som är rättvänd. Du får avgöra vilken jag skall ta bort för att rätta till situationen.

Parakiterna sedda uppifrån, bild 22, Iguassufallet (1973)

Parakiterna sedda uppifrån, bild 22, Iguassufallet (1973)

Parakiterna sedda uppifrån, bild 23, Iguassufallet (1973)

Parakiterna sedda uppifrån, bild 23, Iguassufallet (1973)

Som jag tidigare har nämnt var det helt mulet under tisdagen, medan solen kröp fram på onsdagsförmiddagen. Då blev det plötsligt riktigt varmt i våra tjocka sportjackor. De åkte av nu på vår väg tillbaka till hotellet, och då passade jag på att ta en litet mindre påbyltad bild av Ed.

Eds sportjacka åkte av under den alltmer varma onsdagen, Iguassufallet (1973)

Eds sportjacka åkte av under den alltmer varma onsdagen, Iguassufallet (1973)

Published in: on 2017/02/26 at 03:06  Kommentera  

Inlägg 2.997: 3 – 4 jul 1973

Vattenfallsfotograferingsgenomförandet

Den vanligaste vägen till själva vattenfallen började nere vid floden rätt nedanför hotellet. Flodens vatten hade slutligen hamnat där efter alla vattenfall. För att komma närmare själva fallen hade man möjlighet att gå längs fallen på en smal gångstig av betong, och längs den fanns det möjlighet att komma närmare vattnet eller att överblicka fallen. Här står Ed på den stigen.

Ed på gångstigen längs vattenfallen, Iguassufallet (1973)

Ed på gångstigen längs vattenfallen, Iguassufallet (1973)

Den första bilden av själva vattenfallet kommer här. En kort bit av fotpiren syns här mitt i bilden.

Den övre delen av fallen och början på den nedre, Iguassufallet (1973)

Den övre delen av fallen och början på den nedre, Iguassufallet (1973)

Här har jag skurit bort den högra bildhalvan för att rädda vad som syns på den vänstra. Det är det övre fallet intill vänstra kanten och fotpiren i den högra delen av bilden.

En otroligt dålig bild med det övre fallet i den vänstra kanten och fotpiren i mitten, Iguassufallet (1973)

En otroligt dålig bild med det övre fallet i den vänstra kanten och fotpiren i mitten, Iguassufallet (1973)

Sedan kommer en litet bättre bild med samma motiv som den förra bilden.

Övre fallet till vänster och nedre fallet till höger, Iguassufallet (1973)

Övre fallet till vänster och nedre fallet till höger, Iguassufallet (1973)

På den här bilden har jag skurit bort den otroligt dåliga övre halvan. På den nedre delen skulle fotpiren ha legat, och jag kan inte förklara varför den inte gör det.

Här skulle fotpiren ha legat - men det gör den inte, Iguassufallet (1973)

Här skulle fotpiren ha legat – men det gör den inte, Iguassufallet (1973)

Vattenfallet rätt fram på bilden ligger på den andra sidan dalen. Fotpiren till vänster är samma som på alla de andra bilderna.

Med fotpiren till vänster visas här vattenfallet på den andra sidan dalen, Iguassufallet (1973)

Med fotpiren till vänster visas här vattenfallet på den andra sidan dalen, Iguassufallet (1973)

Här sträcker sig fotpiren tvärs över hela bilden – som har två färgsättningar, den högra i gulbrunt och den vänstra i blåvitt med en regnbåge skapad av vattenstänket i luften.

Fotpiren sträcker sig tvärs över hela den här bilden, Iguassufallet (1973)

Fotpiren sträcker sig tvärs över hela den här bilden, Iguassufallet (1973)

På dessa två bilder syns främst vattenfallen på den andra sidan dalen.

Vegetationen skymmer vattenfallet på den här sidan - det som syns ligger på den andra sidan dalen, Iguassufallet (1973)

Vegetationen skymmer vattenfallet på den här sidan – det som syns ligger på den andra sidan dalen, Iguassufallet (1973)

Fotpiren fotograferad rätt ovanifrån . vattenfallet ligger på den andra sidan dalen, Iguassufallet (1973)

Fotpiren fotograferad rätt ovanifrån . vattenfallet ligger på den andra sidan dalen, Iguassufallet (1973)

Vi gick ut på fotpiren, litet försiktigt – men den höll. Här tar vi en bild från fotpiren med den strida stömmen under oss och det enorma nedre vattenfallet några meter medtröms.

Bilden togs från fotpiren med floden under våra fötter, Iguassufallet (1973)

Bilden togs från fotpiren med floden under våra fötter, Iguassufallet (1973)

Längre ut än på den här bilden kunde jag inte komma på fotpiren. Det ensamma trädet högst upp i bilden tror jag var samma som det mitt i nästa bild.

Jag står längst ut på fotpiren, Iguassufallet (1973)

Jag står längst ut på fotpiren, Iguassufallet (1973)

Högt ovanför fallet på den förra bilden fanns det en utsiktsbrygga, och det är på den som Ed står på denna bild. Trädet på sin egen lilla ö mitt i vattnet är nog samma som syntes högst upp på den förra bilden.

Ed står på en utsiktsplattform högre upp än det övre fallet, Iguassufallet (1973)

Ed står på en utsiktsplattform högre upp än det övre fallet, Iguassufallet (1973)

Jag minns inte någon utsiktsplattform ännu högre upp, men här kommer bildbeviset på att den fanns och att jag hade hittat den. Härifrån fick man en god överblick av vattnen på den andra sidan dalen.

Här står jag högt upp ovh överblickar de flesta av alla fallande vatten, Iguassufallet (1973)

Här står jag högt upp ovh överblickar de flesta av alla fallande vatten, Iguassufallet (1973)

Den här bilden tog vi på samma ställe som den förra – och utan mig blev den bättre.

Samma bakgrund som i den förra bilden men utan mig i förgrunden, Iguassufallet (1973)

Samma bakgrund som i den förra bilden men utan mig i förgrunden, Iguassufallet (1973)

Tre bilder tagna på återvägen litet längre ner, den sista med Ed på en utsiktsplattform.

Mestadels vattenfall på den andra sidan dalen, Iguassufallet (1973)

Mestadels vattenfall på den andra sidan dalen, Iguassufallet (1973)

Mestadels vattenfall på den andra sidan dalen, Iguassufallet (1973)

Mestadels vattenfall på den andra sidan dalen, Iguassufallet (1973)

Ed beundrar utsiken över vattenfallen på den andra sidan dalen, Iguassifallet (1973)

Ed beundrar utsiken över vattenfallen på den andra sidan dalen, Iguassifallet (1973)

Published in: on 2017/02/24 at 08:01  Kommentera  

Inlägg 2.996: 3 – 4 juli 1973

 Vattenfallsfotograferingsresultatsorganisationen

Sådär, nu har vi avverkat allt jag har i bildväg från Iguassufallet – bortsett från själva det fallande vattnet. Av det har jag många bilder, och hur skall jag nu visa upp dessa? Som jag redan har berättat var vi därute i nära två hela dagar – jag säger inte ‘dygn’ för så länge blev det inte – och nästan hela den tiden tillbringade vi ute vid själva vattenfallet. Men vi missade inga måltider, och det hade till följd att vi gick till och från många gånger. Att ens försöka att lägga ut bilderna i kronologisk ordning är självfallet omöjligt och dessutom meningslöst.

Vi befann oss på Brasiliens sida om Iguassufloden, och det fanns ingen bro att komma över den för att se fallen från Argentinas sida. Men med tanke på att solen sken från norr – och därmed alltså belysningen för fotografering – så var vi helt nöjda med att vara där vi var. Och som vi såg på det handtecknade vykortet så var den totala fallhöjden överallt delad i två grupper, en övre och en nedre, med en kort sträcka av snabbt flytande men inte fallande vatten. Så var det alldeles särskilt på ‘vår’ del av fallet. En viss detalj gjorde detta helt uppenbart – man hade konstruerat en smal fotpir med räcken på sidorna rätt ut i det tillfälligtvis lugnare vattnet mellan den övre och den nedre vattenfallsgruppen. Lustigt nog kom åtminstone ett stycke av denna fotpir med på varannan bild som vi tog. Detta var inte gjort med avsikt – det bara blev så.

Som vi redan tidigare har sett, blev det ett fel på vissa av våra färgbilder från hela denna resa. På vissa bilder hade färgen antingen förvanskats eller helt försvunnit, över en hel bild eller bara över en del av den. Detta fenomen blev oändligt mera uppenbart här på bilderna från Iguassufallet. Ett par bilder blev nu helt oanvändbara, och några bara med starka reservationer. Jag vet nu vad som hade hänt. Jag hade satt in alla bilder och vykort i ett fotoalbum och på så sätt förvarat dem under 44 år, och jag vet nu i efterhand att färgkopior som ligger tryckta mot varandra under lång tid kan förstöra varandra. Gjort är gjort. Jag har nu endast vad jag har, och det är allt som jag kan visa upp.

Först en god start. Jag lägger ut tre bilder som vi hade funnit i lokala broschyrer – där var de tryckta, och tryckta bilder har inga färgöverföringsproblem. Lägg gärna märke till den lilla fotpiren, som tydligt syns på den första och mera diskret – den sticker in från vänsterkanten – på den sista av dessa tre bilder.

Vattenfallet, Iguassufallet, 1973 (broschyr)

Vattenfallet, Iguassufallet, 1973 (broschyr)

Vattenfallet, Iguassufallet, 1973 (broschyr)

Vattenfallet, Iguassufallet, 1973 (broschyr)

Vattenfallet, Iguassufallet, 1973 (broschyr)

Vattenfallet, Iguassufallet, 1973 (broschyr)

Published in: on 2017/02/24 at 07:15  Kommentera  

Inlägg 2.995: 2 – 4 jul 1973

Iguassufallshotellbildskörden

Nu skall jag inte längre urskulda mig för den okronologiska ordningsföljden av bilderna från Iguassufallet. Låt mig nu en gång för alla lägga fram kronologin, och sedan skruvar jag på kranen och låter bilderna spruta fram i vilken ordning som helst. Ordningsföljden spelar väl ingen större roll?

Vi kom till hotellet på måndagskvällen och reste därifrån på onsdagseftermiddagen. Tisdagen kom med tjock dimma på morgonen. Den lättade så småningom, men hela den dagen förblev mulen. Onsdagen började mulen men klarnade upp redan på morgonen, och det blev ett härligt solsken efter det. Vi visste ju inte att onsdagen skulle bli såpass vacker, så vi fotograferade lika ivrigt under hela den mulna tisdagen som under den vackra onsdagen. Bilderna får här dyka upp hur som helst, mulna bilder och klara bilder i en enda salig blandning.

Middagsmålet serverades från klockan 19.00 till 21.00, frukosten från klockan 07.00 till 10.00 och lunchen från klockan 12.00 till 14.00. Vi kom alltså till hotellet på måndagen i tid för middagsmålet. Vi tog vårt rum i besittning och bytte om till kavaj för att passa in i miljön och gick sedan genast till matsalen. Middagen bestod av ett enormt rikligt, ‘tropiskt’, gående smörgåsbord, följt av soppa, panerad schnitzel som helt täckte jättetallriken, och slutligen dessert. Den här bilden av mig vid vårt stambord är vår enda matbild. Ed tog den i uppenbart dagsljus, alltså vid en frukost eller lunch. Lägg märke till den rikhaltiga personalen!

Jag sitter vid det bord som var vårt vid alla måltider, Iguassufallet (1973)´

Jag sitter vid det bord som var vårt vid alla måltider, Iguassufallet (1973)´

Efter middagen inspekterade vi hotellets gemensamma gästutrymmen. Det var inte alls modernt och nätt utan i pompös herrgårdsstil med jättebrasor, jättemöbler, jättekorridorer – och pyttebadkar. Dessa tre bilder får här representera hela inomhuset.

Jag står en kväll invid en av de tända brasorna, Iguassufallet (1973)

Jag står en kväll invid en av de tända brasorna, Iguassufallet (1973)

Ed sitter ensam i ett av sällskapsrummen, Iguassufallet (1973)

Ed sitter ensam i ett av sällskapsrummen, Iguassufallet (1973)

Jag står i korridoren vid vilken vårt rum låg, Iguassufallet (1973)

Jag står i korridoren vid vilken vårt rum låg, Iguassufallet (1973)

För alla dem som hade rökning som hobby var dessa hjälpmedel tillgängliga överallt.

För den stora hobbyn rökning låg dessa hjälpmedel överallt, Iguassufallet (1973)

För den stora hobbyn rökning låg dessa hjälpmedel överallt, Iguassufallet (1973)

Låt oss nu avverka hotellets utsida. Först ett officiellt vykort av byggnaden.

Iguassufallets hotell, 1973 (vykort)

Iguassufallets hotell, 1973 (vykort)

Våra två egna bilder, en av hotellets framsida och en av gårdssidan – jag råkade komma med på bägge.

Hotellet, Iguassufallet (1973)

Hotellet, Iguassufallet (1973)

Hotellet, Iguassufallet (1973)

Hotellet, Iguassufallet (1973)

På bakgården hade hotellet en simbassäng, men nu mitt i vintern var det på tok för kallt att använda den för bortskämda brasilianer – detta är en broschyrbild från varmare dagar.

Hotellets bakgård med simbassängen, Iguassufallet (1973)

Hotellets bakgård med simbassängen, Iguassufallet (1973)

Allt måste hållas snyggt för gästerna, och det var denne mans uppgift.

Denne man såg till att det hölls snyggt för gästerna, Iguassufallet (1973)

Denne man såg till att det hölls snyggt för gästerna, Iguassufallet (1973)

Hotellgästerna kunde få sig en helikoptertur över vattenfallet – vi ansåg att det var underifrån som fallande vatten var mest imponerande, så varför då se dem uppifrån?

Helikoptern framför hotellet, Iguassufallet (1973)

Helikoptern framför hotellet, Iguassufallet (1973)

Helikoptern framför hotellet, Iguassufallet (1973)

Helikoptern framför hotellet, Iguassufallet (1973)

Från hotellets tornspira hade man denna härliga utsikt över vattenfallen – fast dit fick man förstås inte gå upp.

Utsikt över vattenfallet från hotellets tak, Iguassufallet (1973)

Utsikt över vattenfallet från hotellets tornspira, Iguassufallet, 1973 (vykort)

Published in: on 2017/02/21 at 08:35  Kommentera  

Inlägg 2.994: 2 jul 1973

Vattenfallshotellsankomstprocedurenkelheten

Precis klockan 17.00 gick bussen med Ed och mig ombord. Det var en fin, asfalterad väg ända till Iguassufallet – jag måste framhålla att det var till staden Iguassufallet som bussen gick. Själva vattenfallet med det namnet låg mitt i en nationalpark – också den med samma namn – och det betydde en taxitripp för oss på 34 kilometer från stadens busstation, dit vi kom i mörkret klockan 19.30. När taxibilen stannade vid infarten till nationalparken betingades det en avgift från oss två passagerare på tillsammans 1,45 kronor.

Kvittot på nationalparksavgiften för Ed och mig, Iguassufallet (1973)

Kvittot på nationalparksavgiften för Ed och mig, Iguassufallet (1973)

Vi kom till vårt hotell – det vill säga det enda hotell som fanns där – klockan 20.00. Innan jag fortsätter vill jag ge dig bilden på ett vykort som vi inte fick tag i förrän nästa dag. Vi levde utan det hela tiden fram till dess. Inte för att vi skulle kunna ha mycket nytta av det när det var becksvart därute och det enda tecknet på att det fanns ett vattenfall var ett avlägset, dovt muller.

Handtecknat kort med vattenfallets alla delar, Iguassufallet, 1973 (vykort)

Handtecknat kort med vattenfallets alla delar, Iguassufallet, 1973 (vykort)

Vykortet är helt handtecknat och är en aning tydligare än även det bästa flygfoto. Vi hade kommit till det rosafärgade hotellet i vänstra kanten, där kallat ‘Brasil Hotel’. Det namnet klargör att detta är hotellet på den brasilianska sidan av vattenfallet – all mark på kortets högra och övre delar hör till Argentina. Hotellet på den sidan är vitt och ligger i nederkanten av vykortet och kallas där ‘Hotel Argentino’. Vattendraget heter Iguassufloden (por. Rio Iguaçu) och är enligt vykortet 4 kilometer brett just ovanför vattenfallet och mellan 80 och 100 meter brett nedanför det. Allt annat som står tryckt på vykortet är benämningarna på de olika fallen inom det stora vattenfallsområdet. Var inte orolig – jag kommer inte att använda dessa namn när jag kommenterar de fotografier som följer.

Vi blev varmt välkomnade – som om vi hade bokat rum i förväg, vilket vi inte alls hade gjort – och fick det identitetskort som tjänade som vårt ‘Sesam, öppna dig’ framför allt på restaurangen.

Vårt hotellgästidentitetskort, Iguassufallet (1973)

Vårt hotellgästidentitetskort, Iguassufallet (1973)

Vi fick också en prislista, där priserna på 83 kronor för vårt dubbelrum och 18 kronor per måltid var de som rörde oss. Det var betydligt större pengar än vad vi hade rört oss med under vår första vecka, men det var också en annan standard än vi hade avnjutit tidigare på den här resan – och faktiskt också på någon annan tidigare resa någonstans.

Hotellprislistan, Iguassufallet (1973)

Hotellprislistan, Iguassufallet (1973)

Medan jag ändå rör min utanför den exakta kronologin vill jag också här infoga ett senare inköpt vykort, som med en flygkamera ganska exakt täckte samma område som det handtecknade kortet härovan.

Flygfoto av vattenfallet och vårt hotell, Iguassufallet, 1973 (broschyr)

Flygfoto av vattenfallet och vårt hotell, Iguassufallet, 1973 (broschyr)

Published in: on 2017/02/20 at 17:21  Kommentera  

Inlägg 2.993: 2 jul 1973

Lervällingsutbrytandet

På vår väg ut från turistbyrån sade någon där att det såg ut som om bussen till Skallerormen, trots det fortfarande slippriga väglaget, skulle gå enligt planerna klockan 11.00 – vi borde allt kolla upp den möjligheten. Och det gjorde vi. Gatorna var lika halkiga som tidigare, men vi tänkte minsann inte missa vår chans att komma vidare.

Jo, vägarna hade torkat upp tillräckligt nu, så det skulle verkligen gå en buss till Skallerormen klockan 11.00. Här på bilden köper jag våra biljetter tillsammans med en massa andra resenärer.

Jag köper våra bussbiljetter till Skallerormen, Guaira (1973)

Jag köper våra bussbiljetter till Skallerormen, Guaira (1973)

Biljetterna såg minst sagt ovederhäftiga ut, men så gjorde också alla andra papper här i Guaira.

Våra biljetter för bussen till Skallerormen, Guaira (1973)

Våra biljetter för bussen till Skallerormen, Guaira (1973)

Bussen stod färdig att ge sig av, vi passagerare var alla på plats – bara det att de inte hade fått tag i chauffören som skulle köra oss. Tidigt på morgonen, när all busstrafik inställdes för hela måndagen, hade de skickat hem alla chaufförerna, och nu hade de ännu inte lyckats få tag i någon att komma tillbaka till jobbet för att köra den här bussen. Men de försäkrade oss att det skulle gå bra.

Jag står intill bussen till Skallerormen i väntan på chauffören, Guaira (1973)

Jag står intill bussen till Skallerormen i väntan på chauffören, Guaira (1973)

Och det gjorde det. En halv timme efter den utsatta tiden satt vi i våra sköna fåtöljer när den som alltid elegant inredda bussen gav sig iväg ut i gyttjan på den lilla vägen. Det kändes slirigt till en början, och ibland trodde vi inte att bussen skulle klara de ofta långa, hala uppförsbackarna, men det gick med ett nödrop. Här är tre bilder som jag tog framåt genom rutan till förarhytten och över axeln på chauffören. Vägen ser smal ut, men det är lerspåret som bedrar – det var gott om plats att mötas överallt, och det fanns knappast någon trafik.

Vägen från Guaira till Skallerormen (1973)

Vägen från Guaira till Skallerormen (1973)

Vägen från Guaira till Skallerormen (1973)

Vägen från Guaira till Skallerormen (1973)

Vägen från Guaira till Skallerormen (1973)

Vägen från Guaira till Skallerormen (1973)

Vädret var mestadels rätt bra, men vi korsade flera åsar och uppe på dem var det ofta mycket dimmigt. På det här stället fick bussen stanna och vänta i en kvarts timme bara därför att dimman var så tjock att chauffören inte kunde se någonting alls.

Här fick bussen stanna i en kvart på grund av dimman, Brasilien (1973)

Här fick bussen stanna i en kvart på grund av dimman, Brasilien (1973)

På det här stället var det också dimmigt, men det var en riktig busshållplats, och de här människorna stod och väntade på en anslutande buss.

Busshållplats med folk som väntade på en anslutande buss, Brasilien (1973)

Busshållplats med folk som väntade på en anslutande buss, Brasilien (1973)

Klockan 16.00 kom vi slutligen till storstaden Skallerormen, varifrån det gick en stor landsväg till Iguassufallet. Därför var det inga svårigheter för oss att få plats på en buss dit. Här i den väldiga busstationen fanns det allt man kunde behöva, inte bara bussar utan, som syns på bilden, också mat och dryck, salt och sött och vitaminer, och även hotellrum. Solen hade börjat bryta igenom, och det hade nu blivit mycket varmare och även litet torrare luft. Här på bilden står jag nu på plattformen och väntar på vår buss som skall gå klockan 17.00.

Här står jag och väntar på vår buss, Skallerormen (1973)

Här står jag och väntar på vår buss, Skallerormen (1973)

Published in: on 2017/02/20 at 01:25  Kommentera  

Inlägg 2.992: 2 jul 1973

Väglagstillståndsavresesvårighetsupptravandet

Sydamerika betyder uppstigning klockan 06.00 vareviga dag – men det gör ju dagarna längre och mera innehållsrika, så det är inte alls någon nackdel. Skulle vi ta på oss vildmarkskängorna nu igen – gatorna var säkert åter torra och hårda? Det blev inget val – vi kunde inte packa ner dem med all den hårdnade leran, som inte kunde knackas av utan verktyg. Vi duschade inte – det fanns ingen dusch på rummet och vi hade ingen lust att kolla på den gräsliga gemensamhetstoaletten. Vi struntade i frukosten, för den hade vi inte tid med. Men rumsräkningen betalade vi.

Vår rumsräkning, hotell Sju Vattenfall, Guaira (1973)

Vår rumsräkning, hotell Sju Vattenfall, Guaira (1973)

Den var anonym, precis som allt annat här i trakten. 22 kronor för rummet och så 5 kronor för kaffet på eftermiddagen efter ankomsten från flodkanoten. För dyrt rum och alldeles för dyrt kaffe.

Vi var på busstationen i god tid för vår buss till Iguassufallet. Klockan blev snart 07.00 och bussen var på avgångsskylten märkt med ‘försenad’ (por. atrasado), vilket hade varit ödet för varje brasiliansk buss, så det betydde ingenting. Men när klockan närmade sig 08.00 gick jag till en lucka och frågade mig för. Nej, fick jag veta, i dag gick det ingen buss någonstans – vägarna var för slippriga. Kanske, kanske det skulle gå en buss till Skallerormen (por. Cascavel) klockan 11.00, men det var bara en omöjlig chans, så som de uttryckte saken. Var låg Skallerormen, undrade jag. Jo, det var en stor stad halvvägs till Iguassufallet. Vad skulle vi göra? Vi gick tillbaka till vårt hotell för att äta frukost och diskutera saken.

Frukosten på hotell Sju Vattenfall var helt oväntat riktigt god, och när vi ville betala för den så fick vi inte lov till det. De kände igen oss och sade att frukosten ingick i vårt rumspris. Nu började vi rentav acceptera detta förfärliga hotell!

Nå, vad skulle vi göra? Stanna en natt till i Guaira? Hoppas på bussen till Skallerormen? Hitta en båt till Iguassufallet? Kanske det. Vi gick på våra plattformsskor ner till kajen och fick där veta att vattenfallen på floden dit gjorde det omöjligt. Jag hade till och med tänkt mig en av kanoterna, men det gick förstås inte heller. Hade vi försökt att flyga? Flyga? Det verkade ju inte klokt! Eller var det en möjlighet? Vi blev hänvisade till Guairas turistkontor, i huset på den här bilden.

Turistbyrån, Guaira (1973)

Turistbyrån, Guaira (1973)

Där hänvisades vi till en man som sade sig vara Guairas flygpilot – vad det nu var för något – och han tycktes förstå vår brådska. För 507 kronor kunde han flyga oss till Iguassufallet, och vi tänkte ordentligt igenom hans förslag. Det var mycket pengar, men vi hade tillräckligt mycket med oss och accepterade hans erbjudande. När kunde han ta oss dit? Ja, inte i dag, för det var för dåligt väder.

Published in: on 2017/02/19 at 06:37  Kommentera  

Inlägg 2.991: 1 jul 1973

Vattenfallsrankningsturismdragkraftsoväsentligheten

Vi hittade busstationen när vi efter vårt kaffe begav oss ut, och då fann vi att det skulle gå en buss till Iguassufallet på måndagsmorgonen klockan 07.00, ungefär som vi hade väntat. Det gällde att hålla igång, alltid redo att resa vidare med första bästa transportmedel, för nu var vi redan i vår andra halva av semestern – nästa söndag skulle vi flyga hem från Rio de Janeiro. Som alltid hade de första dagana för oss gått oändligt sakta och därefter ökat farten. Vi två hade varit ute på många resor tillsammans, och det var alltid likadant.

När Ed till sin förvåning upptäckte ett apotek som var öppet nu på söndagen ville han absolut gå in och skaffa sig något medel mot en liten irriterande hosta, som han hade dragits med alltsedan lastflaket från tåget in till Corumbá (se inlägg 2.971). Jag hade märkt att han hostade till då och då, men trodde att det bara var tillfälligt – nu när han ville få litet lindring i halsen så var jag förstås med på det. Vad hette ‘hosta’ på portugisiska, tro? Det var lätt att demonstrera på apoteket, och då lärde vi oss att det hette ‘tossa’ och att det fanns botemedel mot det. Han fick några tabletter, och de måste ha fungerat bra, för problemet var snabb avklarat. Men påsen från apoteket tog vi med oss hem till Nya York. Lägg märke till telefonnumret, 09 – ack, gamla tider!

En bit av påsen från apoteket, Guaira (1973)

En bit av påsen från apoteket, Guaira (1973)

Vi gick omkring på de leriga gatorna en stund med de alltmer tjocknande sulorna under våra kängor. Vi hade ögonen öppna för en restaurang som verkade bra, och det var inte lätt. Guaira hade Sydamerikas största vattenfall – vattenmängden multiplicerad med fallhöjden för vart och ett av de sju vattenfallen sammanlagda – och borde därför vara ett första klassens turisttillhåll, och ändå fanns det knappast några restauranger. Ed kom på anledningen till detta: vi var ju själva på vår väg till ett annat vattenfall i närheten, och det var världsberömt – ingen reste väl till Guaira för att titta på vattenfall, inte vi heller. Han hade som alltid rätt.

De flesta matställena var mera praktiska än trevliga, men till slut tittade vi in på ett som hette Itapoa.

Restaurang Itapoa, Guaira (1973)

Restaurang Itapoa, Guaira (1973)

Det var ingen match mot gårdagens Pepe i Paraguay, men de försökte ändå att helhjärtat tillfredsställa vår längtan efter god mat. Och vi var rätt nöjda med vad vi fick. Det var någon sorts hönspaj – eller vad det nu var, för det stod ingenting om den på vår nota – och till den tog vi en öl och en mineralvatten. För 25 kronor var detta en riktigt god söndagsmiddag.

Vår middagsräkning från restaurang Itapoa, Guaira (1973)

Vår middagsräkning från restaurang Itapoa, Guaira (1973)

När vi kom ut därifrån var det mörkt, men vi hittade lätt till vårt hotell – vi hade inte irrat oss långt bort därifrån. Och nu visste vi precis var busstationen låg inför morgondagen. Vi kröp till sängs redan vid 20-tiden och sov rätt gott.

Published in: on 2017/02/19 at 05:08  Kommentera  

Inlägg 2.990: 1 jul 1973

Tropikvildmarksskolerpromenadsunderlättandet

På sina håll anses det att folk som arbetar på fartyg ute på haven inte bör vara simkunniga – det skulle bara förlänga plågan i en nödsituation. Jag har aldrig själv varit i någon nödsituation, så jag kan inte bekräfta denna teori, men jag vet att jag är livrädd när jag är ute i små båtar. Jag anar kantring vid första bästa tillfälle. Segelbåtar, roddbåtar – och kanoter – erbjuder inte min själ en lugn tillvaro. Därför hade jag hjärtat pickande ända uppe i halsgropen under de 15 minuter då vår lilla båt puttrade över Paranáfloden. Det var ingen sjögång, och motorn höll lätt stången mot vattenmotståndet som vår lilla spetsiga båt utsattes för. Utan minsta katastrof närmade vi oss staden Guaira på flodens östra bank, och så här såg jag den med min kamera från akterpartiet på vår motoriserade kanot.

Här stävar vår motorkanot mot Guaira, Paranáfloden (1973)

Här stävar vår motorkanot mot Guaira, Paranáfloden (1973)

Snart nog var vi framme och lade till bredvid alla andra likadana kanoter med fören mot kajen. Den viga hjälpredan skuttade upp på kajen och hjälpte sedan Ed med sitt skutt. När turen kom till mig så tog Ed en bild av mig, men tyvärr för tidigt. Om han hade väntat ett par sekunder skulle han ha fångat mig skutta i land – vackert och graciöst naturligtvis.

Jag skall just hoppa upp på kajen från kanoten, Guaira (1973)

Jag skall just hoppa upp på kajen från kanoten, Guaira (1973)

Och så stod vi där på den stensatta kajen. All mark däromkring bestod av röd lera, våt röd lera med pölar ovanpå. Litet senare köpte vi det här vykortet, mest för att det visade hur Guaira var rödbrunt till färgen överallt, och det även på den torra och soliga dag då vykortet fotograferades.

Flygbild av Guaira, 1973 (vykort)

Flygbild av Guaira, 1973 (vykort)

Jag kan inte erinra mig hur vi bar oss åt för att få tag i en taxi, men i en taxi kom vi från kajen till Guairas ‘bästa hotell’, det undermåliga hotell Sju Vattenfall (por. Hotel Sete Quedas). Det hade fått sitt namn efter sju sevärda vattenfall i Paranáfloden strax söder om staden. Hotellet låg vid en alfalterad gatukorsning i centrum. Vårt rum kunde väl duga, men toaletten på vår våning var så snuskigt oanvändbar att vi fick använda den som låg en trappa ner från oss.

Hotell De Sju Vattenfallen, Guaira (1973)

Hotell De Sju Vattenfallen, Guaira (1973)

Vi drack eftermiddagskaffe på hotellet och bestämde oss då för att äta middag på ett mindre dystert ställe. Och innan vi gick ut på stan bytte vi äntligen till de skor som vi borde ha haft på fötterna hela denna regniga dag. Vi hade med oss vart sitt par tropiska vildmarksskor av väv med tjocka gummisulor. De var ankelhöga och av modell Främlingslegionen från Frankrike, köpta för 40 kronor paret hos Abercrombie & Fitch i Nya York.

Dessa skor var det bästa vi kunde ha för att gå omkring på Guairas lergator nu efter regnet. Det sade klafs klafs, och varje steg blev allt tyngre av leran som klistrade sig fast under dem. Efter en stund gick vi stilenligt omkring i tio centimeter höga plattformsskor!

Jag klafsar i leran på en gata, Guaira (1973)

Jag klafsar i leran på en gata, Guaira (1973)

Published in: on 2017/02/18 at 04:52  Kommentera  

Inlägg 2.989: 1 jul 1973

Flodöverfärjningsmetoden

Vi visste inte hur långt vi hade kvar att åka, men vi hoppades intensivt att vi snart skulle vara framme vid färjan över Paranáfloden till Guaira. Enligt min lilla karta skulle det bara vara en liten stump kvar efter Iguatemi, fast slarvigt nog hade ingen av oss tittat på klockan när vi åkte därifrån, så vi kunde bara gissa att vi ‘strax’ skulle vara där. Vi visste inte heller om bussen skulle ta oss med på färjan eller om vi skulle stiga av och själva gå ombord – men det spelade ju egentligen ingen roll. Nu gällde det ju bara att bussen skulle klara sin körning till floden.

Jag skall väl redan nu säga att det gick, om än med ett nödrop. Föraren vad skicklig, och han skötte alla slirningar som bussen började göra så snart leran började lösas upp. Det var ungefär som att åka i baksätet på en bil på en landsväg med blank is. Och utan dubbdäck eller kedjor. Det fanns nästan inga bilar på vägen, bortsett från en eller annan parkerad här och där. Den här bilden tog Ed genom sidofönstret av två griskultingar i sitt esse alldeles intill bussen.

Griskultingar i glädjeyra över nederbörden, Brasilien (1973)

Griskultingar i glädjeyra över nederbörden, Brasilien (1973)

Det otäckaste var en rätt brant utförsbacke alldeles ner till Paranáfloden, och där gällde det för chauffören att hålla tungan rätt i mun och inte bromsa utan bara styra, och genom att backen inte krökte gick det bra. Men när vi äntligen stannade vid den kombinerade buss- och färjestationen drog alla i bussen en lättnadens suck.

Busstation och färjeläge vid Paranáfloden (1973)

Busstation och färjeläge vid Paranáfloden (1973)

Jag hoppades att vi inte hade missat färjan, men vi var i alla fall här. Vad det nu innebar.

När vi steg av bussen fann vi att det knappast ens duggade. Det måste ha regnat en hel del här, för det var stora pölar på marken, men vi kom för sent för det nöjet. Vi var väl fem eller sex personer kvar i bussen ända hit, men Ed och jag var de enda som skulle åka vidare med färjan.

Jag hade väntat mig en färja som dem över Öresund, men till min häpnad var det i stället en flotta av gondoler som på Stora Kanalen i Venedig (se inlägg 685). Nåja. inte riktigt lika exotiskt som där. Det var motordrivna kanoter med plats för tolv resenärer – plus en ‘gondoljär’ och en hjälpreda. Den hade presenningstak, vilket faktiskt betydde något en dag som denna.

Flottan av motorgondoler för överfärjning av Paranáfloden (1973)

Flottan av motorgondoler för överfärjning av Paranáfloden (1973)

Om det hade regnat det minsta skulle vi absolut inte ha kunnat se den andra stranden av den breda floden, men nu såg vi den ungefär såpass väl som över Öresund vid Hälsingborg – fast det var nog litet bredare här. Vi hjälptes av den lille hjälpredan med hoppet ner till gondolen – fast det inte behövdes – och med endast oss två som passagerare styrde skepparen ut sitt flytetyg på Paranáfloden.

Gondoljären vid rodret med andra stranden just skönjbar, Paranáfloden (1973)

Gondoljären vid rodret med andra stranden just skönjbar, Paranáfloden (1973)

Published in: on 2017/02/16 at 12:04  Kommentera  

Inlägg 2.988: 1 jul 1973

Inlandskolonigenomfartsväderförsämringsutvecklingen

Vi fortsatte vår bussresa genom ‘kolonien’ med kamerorna beredda. Här fick vi en bild av hur de nya markägarna hade byggt sig en liten väg åt sidan för att lättare kunna nå sina ägor en bit bort från landsvägen och för att på den också kunna transportera bort buskvegetation och annat bråte från markerna – det första steget mot att göra dem odlingsbara.

Begynnelsen av framtida odlad mark i kolonien, Brasilien (1973)

Begynnelsen av framtida odlad mark i kolonien, Brasilien (1973)

Den här unga mamman var med sina barn – och många andras – här ute i markerna nära intill den förra bilden. När vi såg dem ha det så här skönt ute i den fria naturen, tänkte vi på att de för inte länge sedan hade bott mitt i slummen i en storstad och troligen fått vistas inomhus mest hela dagen.

En ung mamma tillsammans med en massa ungar ute i markerna, Brasilien (1973)

En ung mamma tillsammans med en massa ungar ute i markerna, Brasilien (1973)

När bussen stannade för ett ögonblicks uppehåll någon annanstans, samlades genast en hop nyfikna barn, och då knäppte Ed den här bilden.

En samling barn ute i naturen långt borta från storstadsdjungeln, Brasilien (1973)

En samling barn ute i naturen långt borta från storstadsdjungeln, Brasilien (1973)

Koloniens administrativa ‘huvudstad’ hette Iguatemi, och på busstationen där var det en obeskrivlig trängsel. Vi kunde inte stiga ut ur bussen där utan fick nöja oss med att fotografera folkmassan inifrån.

Trängseln på busstationen, Iguatemi (1973)

Trängseln på busstationen, Iguatemi (1973)

Efter en stund blev det lugnare därute, men det var forfarande packat med folk, och vi stannade snällt på våra platser i bussen.

Vi kunde inte komma av bussen här, Iguatemi (1973)

Vi kunde inte komma av bussen här, Iguatemi (1973)

Kolonisterna på andra sidan om Iguatemi hade uppenbart bott där längre och därför kommit mycket längre i sin bosättning. De hade fått sina marker i ordning, så att de nu kunde ägna sig åt boskapsskötsel i stor skala. Här fotograferade vi en inhägnad med en stor samling nötkreatur, och utanför stängslet väntade ägarens sadlade vita häst. Vilken skillnad i tillvaron mot att bo mitt i en storstad, kanske utan jobb och utan framtid!

Någorlunda inhägnad nötboskap och ägarens sadlade häst, Brasilien (1973)

Någorlunda inhägnad nötboskap och ägarens sadlade häst, Brasilien (1973)

När vi kom ut efter ett kort uppehåll för lunch, korsades vägen nära kaféet av en hel hord med kor på väg från en betesmark till en annan. Den bilden ville jag själv vara med på, så jag skuttade fram och skrämde väl livet ur de stackars korna.

Efter lunchen hamnade jag avsiktligt i en klunga kvigor, Brasilen (1973)

Efter lunchen hamnade jag avsiktligt i en klunga kvigor, Brasilen (1973)

Vi märkte att det hade mulnat på ordentligt och att den sköna solen nu var helt försvunnen. Litet längre fram kom vi förbi en riktigt stor samling kor, och den fotograferade vi inifrån bussen. Mer än korna ser man på bilden de nu verkligt hotfulla molnen på himlen. Det skulle utan tvekan bli regn av detta, och varje regn, även en skvätt, betydde halt väglag med gyttja på denna sorts väg. Hur långt hade vi kvar att åka?

Storskalig boskapsskötsel i kolonien med regn i antågande, Brasilien (1973)

Storskalig boskapsskötsel i kolonien med regn i antågande, Brasilien (1973)

Det fortsatte att se stormigt ut, men det kom inget regn. Inte förrän vi såg denna unge under sitt eget bärbara tak insåg vi att det faktiskt regnade.

Tydligt tecken på vädret utanför vår buss, Brasilien (1973)

Tydligt tecken på vädret utanför vår buss, Brasilien (1973)

Published in: on 2017/02/16 at 02:01  Kommentera  

Inlägg 2.987: 1 jul 1973

Söndagsbussflerfamiljsbostadshuspasserandet

Vem det nu än var som stod bakom dessa flerfamiljhus, så gjorde vår buss ett uppehåll rätt framför dem på två skilda ställen, för att släppa av en passagerare. Lägenheterna var de enklast möjliga – de verkade att utgöras av bara två rum, det främre med entrédörren och det bakre troligen med ett fönster. Här är Eds verkligt lyckade fotografier av dem båda.

Ett flerfamiljs bostadshus, Brasilien (1973)

Ett flerfamiljs bostadshus, Brasilien (1973)

Ett annat flerfamijs bostadshus, Brasilien (1973)

Ett annat flerfamiljs bostadshus, Brasilien (1973)

När vi satt på bussen tänkte vi inte alls på att det var uteslutande män på bilderna. Det märkte vi först när vi hade framkallat våra bilder efter hemkomsten. Bodde det bara ungkarlar där? Med säkerhet inte alls. Hustru och barn höll sig helst undan omvärldens ögon, så när en busslast med obekant folk var i antågande, som nu på söndagen, så kallades barnen in för att tillsammans med sin mamma gömma sig i det bortre rummet tills faran var över. Männen däremot kunde passa på tillfället till att strutta omkring som representanter för sina respektive familjer. Om vi hade rest förbi på en vardag, hade dessa bostadshus troligen sett helt annorlunda ut – männen hade varit ute i arbete på sina odlingstomter, barnen i lek runt huset och mödrarna ute för att skydda sina barn från att bli ihjälkörda av bussen eller bortrövade av dess resenärer. Allt detta enbart byggt på mina fantasier, men inte helt otänkbart.

Vi gjorde förstås tidtabellsenliga uppehåll på alla orter längs vägen, så som i den lilla staden Amambai. Vi steg gärna av under de minuter det tog att ta hand om resenärernas bagage, och här använde vi den tiden till att ta en bild som denna.

Vår buss gjode ett kort uppehåll i den här staden, Amambai (1973)

Vår buss gjode ett kort uppehåll i den här staden, Amambai (1973)

När gatan där inne i samhället inte var belagd med vare sig gatusten eller asfalt, så hade den efter varje regn återställts av invånarna. Även ett litet duggregn kunde lätt ställa till med elände för alla vägbeläggningar som var baserade på lera. Så snart vi hade kommit ut ur Amambai, så såg vi genast hur mycket det förra regnet hade försämrat framkomligheten på vår fina, breda vägbana. Detta är hur den såg ut från min plats i bussen.

Stenhårda spår i leran sedan det senaste regnvädret, Brasilien (1973)

Stenhårda spår i leran sedan det senaste regnvädret, Brasilien (1973)

Dessa våldsamma hjulspår i leran var emellertid hårda nog för att klara av fordon med gummidäck – det krävdes en hel del erfarenhet och träning, men med en sådan bakgrund kunde man köra bil eller buss utan större svårigheter även när vägen såg så här ut. Skulle det emellertid börja regna, kunde det snart vara klippt – då hjälpte bara den sorts körskicklighet som man i helt andra sorters klimat inhämtar av att köra i vintersnö och is. Då måste man vara beredd på att fordonet bara glider dit det vill, och enbart god och lång erfarenhet kan vara till en viss hjälp i sådana situationer.

Published in: on 2017/02/15 at 06:00  Kommentera  

Inlägg 2.986: 1 jul 1973

Inlandskoloniutforskningsbegynnelsen

I motsats till alla de andra bussarna som vi hade åkt på under den här resan startade den här bussen bara en kvart senare än enligt tidtabellen. Det var då fortfarande helt mörkt, och utan gatubelysning var det bara med hjälp av bussens egna strålkastare som vi kunde se någonting alls.

Vi började med att köra tillbaka några kilometer på den väg som vi hade kommit på till Ponta Porá kvällen före, men sedan svängde vi av på en väg åt höger. Det dagades efter en halvtimme, och en stund senare steg solen upp över horisonten på vår vänstra sida.

Vad jag såg från min plats på bussen, Brasilien (1973)

Vad jag såg från min plats på bussen, Brasilien (1973)

Jag hade helt glömt bort att vi befann oss i en internationell zon, så jag blev överraskad när bussen plötsligt blev stoppad av beväpnade militärer för inresekontroll till Brasilien. Och nu var det inte bara passkontroll, utan de skulle också kolla resenärernas bagage för kontraband och tullbelagd import. Det gjordes bara stickprov, och här på Eds bild går de igenom innehållet i några väskor från bagageutrymmet under bussen – de fann ingenting.

Jag ser på när tullarna snokar genom någons väskor för kontraband, Brasilien (1973)

Jag ser på när tullarna snokar genom någons väskor för kontraband, Brasilien (1973)

Liksom under gårdagen bestod ytan på den obelagda vägen av lera, som i dag var torr och hård som cement. Vägen var rätt smal, så bussen körde i mitten, men när vi vid något enstaka tillfälle mötte en bil eller vagn så var det gott om plats. Efter en timme eller så svängde chauffören in till ett nästan fallfärdigt hus utan någon som helst skylt, för nu skulle det bli frukost.

Uppehåll för frukost vid det här anonyma kaféet, Brasilien (1973(

Uppehåll för frukost vid det här anonyma kaféet, Brasilien (1973(

Det serverades som vanligt bara kaffe och bullar, men vi behövde ingenting mer än det. Alla satt gemytligt tillsammans därinne vid två långbord, och frukosten var snart avklarad. När Ed och jag sedan gick omkring litet efter maten kom vi på en sådan myrstack för termiter, som vi hade sett många av från bussen under gårdagen (se inlägg 2.981). Nu fick Ed tillfälle att fotografera en sådan på nära håll. Den var inte mjuk som en ‘vanlig’ myrstack – den var hård som cement, byggd som den var inte av barr och stickor utan av lerjord.

Myrstack för termiter utanför frukostkaféet, Brasilien (1973)

Myrstack för termiter utanför frukostkaféet, Brasilien (1973)

Nu började vi se en del av de hitflyttade människor, som jag tidigare berättade om. Det verkade som om inte alla av dem hade byggt sig ett eget litet hus på sin tilldelade tomt utan i stället bodde i en lägenhet i ett flerfamiljshus någonstans i grannskapet. Här och där såg vi flera sådana flerfamiljshus intill varandra. Då slogs jag av tanken att någon av de hitflyttade hade valt att inte alls använda sin tilldelade tomt till lantbruk utan till att  i stället fylla den med bostäder för andra familjer, vilka då kunde använda sina egna tomter helt och hållet för sitt lantbruk. Om detta var fallet, skulle det visa att fri företagsamhet verkligen var fri!

Published in: on 2017/02/14 at 00:23  Kommentera  

Inlägg 2.985: 1 jul 1973

Inlandsbefolkningskolonibussgenomfartsinformationen

Vår djupa sömn blev kanske kort, för klockan 05.00 var vi uppe, duschade och mådde gott i all vår lyx på hotell Barcelona, innan vi djärvt gav oss ut i den dammiga och ännu nattsvarta världen. Jag betalade den jämförelsevis opretentiösa hotellräkningen – den var bara 10 x 14 centimeter stor i motsats till de helsidesschabrak som annars hörde Sydamerika till – för vad de benämnde ‘2 per-natt à 25.00 = 50.00’. Det var så som jag antar att en sömmerska, som i den gamla goda tiden hade fållat näsdukar, skulle ha skrivit på sin räkning: ‘2 per-näsduk à 25 öre = 50 öre’, och när jag tänkte på saken så var det ju samma uträkningsmetod. I varje fall kostade oss natten på hotell Barcelona 36 kronor och var värd oändligt mycket mera.

Vår rumsräkning, Hotell Barcelona, Ponta Porá (1973)

Vår rumsräkning, Hotell Barcelona, Ponta Porá (1973)

Vi gick med vårt lilla bagage till busstationen, och framför den stod vårt ‘hem’ för dagen, en buss lika välutrustad och välhållen som alla de andra brasilianska bussarna. Vi var såpass tidiga att vi fick sitta långt fram och ha vägbanan rätt framför ögonen.

Nu skall jag avslöja något om dagens åkning, som vi tyvärr inte visste något om förrän långt senare men som vi skulle ha uppskattat att känna till redan när vi satt på bussen den här dagen. Vi skulle komma att åka rätt genom ett av de landområden, benämnda ‘kolonier’, som under de närmast föregående fem åren hade börjat delas ut i små tomter av ren, orörd natur till sådana familjer från storstadsslummen, som hade uttryckt en önskan om att få börja ett nytt liv av hårt arbete på egen hand. Den militära juntan som hade tagit makten i Brasilien år 1964 hade nämligen börjat frukta att omgivande länder tyst och stilla skulle börja roffa åt sig obefolkade områden av Brasiliens enorma gränstrakter. På detta sätt ville Brasilien alltså på ett snabbt sätt fylla dessa öde trakter med duktigt folk – och samtidigt lätta på den explosiva trängseln i den våldsamt överbefolkade slummen i landets storstäder.

De flesta av dessa kolonier låg i landets norra delar, runt Amazonfloden, och bestod av klassisk djungel med fuktig hetta, höga träd, lianer, vilda rovdjur och spindlar. Här i södern gällde däremot svalt väder, buskvegetation, smådjur och termiter. Men förutsättningarna var desamma: ‘Detta är er egen mark, 10,000 kvadratmeter, gör vad ni vill med den, men ni får inte sälja den’ – eller något i den stilen.

Det gick inte alltid så fridfullt till – verkliga eller påstådda ägare till jättestora landområden dök ibland upp och ställde till med trassel och mord och elände, men detta var i stort sett miljön för vår bussresa denna söndag. Du är välkommen till att med oss uppleva ett landskap med totalt fri företagsamhet i liten skala!

Published in: on 2017/02/13 at 04:49  Kommentera  

Inlägg 2.984: 30 jun 1973

Paraguaymåltidsupplevelselivssingulariteten

Vi snyggade till oss på rummet innan vi begav oss ut. Man visste ju aldrig vilken elegans vi skulle mötas av på en restaurang som vi inte ens hade sett utifrån. Men allra först gick vi tillbaka till busstationen för att ta reda på när det gick en buss ‘österut’ – min skräpkarta var inte försedd med några som helst ortsnamn i den delen av Brasilien. Det var först när jag klämde till med ‘Iguassufallet’ som det spratt till. Då visste de plötsligt att vi skulle ta bussen åt sydost till Guaira – de pekade ut på min karta ungefär var det låg, återigen alldeles på gränsen till Paraguay – och då fick jag veta att det gick en buss dit klockan 06.00 nästa dag. Ja, riktigt, tidigt på söndagsmorgonen! Och de visade mig tabellen för bussen – ‘söndag’ (por. domingo) stod det där, och det var allt bevis jag behövde. Ingen platsbeställning i förväg. Inget krångel. Bara att masa sig upp i ottan igen.

Det tog mer än tio minuter för oss att komma till Pepes, men Ed framhöll för mig att det var tiden det skulle ta när man gick från hotellet, inte från busstationen, och det hade han ju rätt i. När vi kom fram kunde vi inte missa Pepes, för det var ordentligt upplyst där det låg bara ett litet kvarter in i Riddaren Petter Johan. Det var bara starka lampor, ingenting som gjorde mycket till för en nattbild, men jag knäppte mig ändå den här bilden som minne.

Pepes restaurang i nattens mörker, Riddaren Petter Johan (1973)

Pepes restaurang i nattens mörker, Riddaren Petter Johan (1973)

Och så steg vi in i härligheten. Ingen högklassig elegans, men en underbar atmosfär på musikens vingar. Hela lokalen hade väl ett tjugotal bord, och de flesta var väl besatta. Vi tog förstås deras rekommenderade huvudrätt ‘a la Pepe’, vilket betydde pampasstek med alla tillbehör. Vad det någon som undrade om det var gott?

Vår måltidsnota, Pepes restaurang. Riddaren Petter Johan (1973)

Vår måltidsnota i brasilianska cruzeiros, Pepes restaurang. Riddaren Petter Johan (1973)

Tre musikanter rörde sig alla runt mellan borden och skapade hög stämning överallt. De hade två gitarrer och en harpa. Ja, en riktig harpa, litet mindre kanske och litet rörligare  på sina små hjul än de två stora harporna hemma hos Carmen Pappas (se inlägg 2.733). Jag kan än i dag höra deras exotiska sätt att framföra en argentinsk tango, när jag tänker tillbaka på denna kväll.

Med en halva vin och någon dessert efteråt blev det till en fabulös måltid under två timmar och för under 36 kronor allt som allt, i brasilianska pengar. Och ett livslångt minne av detta härliga land, av vilket denna supé är det enda jag någonsin har fått nöjet att uppleva. Ah, Paraguay!

Vi kom tillbaka till vår paulun i Brasilien vid 22-tiden – eller kanske någon timme senare, för jag var ju så pirrig efter mina två glas vin att jag blandade samman timmar och minuter i en enda röra – och sedan njöt vi bägge av en djup sömn.

Published in: on 2017/02/12 at 06:58  Kommentera  

Inlägg 2.983: 30 jun 1973

Konsulingreppsresplansjusteringen

Vi stegade fram till ett äkta par på gatan och frågade om vägen till Paraguay.

”Åt det hållet”, pekade mannen ut riktningen för oss.

”Hur långt är det dit?” var vår nästa fråga i detta komplicerade ärende.

”Ja, kanske en hundra meter”, svarade han.

Men hans fru insisterade på att det var minst två hundra meter dit.

”Men det är ju bara ett enda kvarter dit – det kan aldrlg vara två hundra meter”, protesterade han bestämt. Såpass bestämt att han fick kiv att ge sin lilla hustru en kram som ursäkt.

Jag kunde inte ett ord på portugisiska, och ändå begrep jag vad jag frågade och även vad jag fick till svar.

Vi tackade och gav oss av, medan de två fortsatte att utreda avståndet till Paraguay.

Det fanns faktiskt en obebyggd, oupplyst remsa mellan stadshalvorna. och sedan fortsatte bebyggelsen som om ingenting hade hänt. Mestadels envåningshus på båda sidorna. Vi sprang genast rätt på vad som visade sig vara den brasilianske konsuln i Riddaren Petter Johan. Vilken tur! Han om någon måste veta var Brasiliens federala polis hade sitt högkvarter i Ponta Porá.

Jo, det visste han. Han hade en mycket bättre karta i fickan, och på den visade han oss precis var den federala polisstationen låg: ”Men de är säkert stängda nu för veckoslutet”, lade han till.

”Aj då – och vi räknade med att kunna få se Iguassufallet innan vi forsätter till Rio de Janeiro”, sade jag besviket.

”Men för det behöver ni inte alls resa genom Paraguay. Ni kan fortsätta er resa österut och komma till Iguassufallet, se vattenfallen där och sedan fortsätta till Rio, hela tiden inom Brasilien.”

Ed och jag hade hela tiden använt Asunción som en nödvändig replipunkt på vår utstakade resa, och nu fick vi veta att den inte alls behövdes. Konsuln rekommenderade oss att bo över på hotell Barcelona i Ponta Porá, inte långt från busstationen – och då behövde vi inte ens tänka på att hitta polisstationen.

Vi tackade konsuln varmt för all hans hjälp. Sedan travade vi lättade tillbaka över gränsen till Brasilien och fann där lätt hotellet ifråga. Det var ett riktigt bra landsortshotell, och där fick vi ett trevligt rum med eget badrum och härliga sängar – som inte brakade ihop. För en god middagsmåltid sade de att vi skulle gå till Pepes i Paraguay, och de gav oss adressen dit.

”Det låter nog som om det låg långt borta i ett främmande land, men det är bara 800 meter dit och det tar inte tio minuter till fots härifrån”, sade de.

Published in: on 2017/02/12 at 02:33  Kommentera  

Inlägg 2.982: 30 jun 1973

Paraguaygränsavståndsuppfattningsäktenskapsosämjan

Närmare Ponta Porá blev vägen igen acceptabel. Den var då asfalterad i mitten – fast det var fortarande våt lera vid sidorna. så det gällde för chauffören att hålla i gång för att undvika att bli tvingad av en passerande bil att styra av asfalten för att släppa förbi den. Han visste vad han gjorde – han körde sin buss som om den var en Masserati. Och ändå fich han stanna bussen en gång till före Ponta Porá. I allas vår halvslummer verkade det som om han hade stannat till för att tanka bussen, men snart nog fann vi att det var en polisvisitation, en sorts gränskontroll med stopplikt men utan någon vägbom. Alla på bussen tog utan tillsägelse fram sina pass – vi också förstås. Två kontrollörer steg på bussen. En av dem kollade dem som satt till vänster och den andre dem till höger. Bagaget brydde de sig inte om, men det skulle säkert deras kolleger i Paraguays kolla vid vår inresa dit. Och så var det över – vi var inte i Brasilien längre, men vi var inte heller i Paraguay. Ed och jag hade ju båda rest landsväg mellan länderna i Europa, så det var ingenting ovanligt för oss att det var en bit väg mellan de två angränsande ländernat kontrollpunkter – bara det att utresan skedde såpass långt före gränsen.

Efterhand fick jag veta hur det hela hängde ihop. Ponta Porá hade en grannstad – vid namn Riddaren Petter Johan (spa. Pedro Juan Caballero) – och i stället för att ha en gräns markerad med staket och vägbommar och vakter tvärs genom den dubbla staden, så hade man enats om att göra Ponta Porá till en internationell ort med gränser mot både Brasilien och Paraguay en halv timmes väg i vardera riktningen. Ed och jag och hela bussen befann sig nu i denna gränszon mellan länderna. Och enligt planerna skulle vi komma att övernatta här i ingenmanslandet!

Ponta Porá visade sig vara en rätt stor stad, och snart var vi framme – klockan 17.15 på lördagskvällen – i dess gamla, litet förfallna busstation. Vi hade ju lärt oss i Corumbá att vi så snart som möjligt skulle söka upp den federala polisen för att få alla papper i ordning, men ingen på busstationen visste var den federala polisstationen låg någonstans.

Nu när vi befann oss på gränsen till Paraguay kändes det som om vi redan var där. Vårt omedelbara behov var nu faktiskt att få oss ett rum för natten – sedan kunde vi fortsätta att söka efter den federala polisen. Jag tyckte att det skulle vara roligast att pröva på ett hotell i Paraguay, och Ed var helt med på den tanken. Men åt vilket håll låg då Paraguay? Det var nu nattmörkt och jag hade helt tappat kontrollen över väderstrecken.

 

Published in: on 2017/02/09 at 08:18  Kommentera  

Inlägg 2.981: 30 jun 1973

Lervällingsmötesprivatöverenskommelsekörningsregeln

Trots jordbruket fanns det här och där litet ängsmark längs vägen, och där kunde vi ibland från bussen se stora myrstackar för termiter. Ed fotograferade ett par av dem direkt genom sidofönstret.

Mitt i bilden en stor myrstack för termiter, Brasilien (1973)

Mitt i bilden en stor myrstack för termiter, Brasilien (1973)

Gigantisk myrstack för termiter, Brasilien (1973)

Gigantisk myrstack för termiter, Brasilien (1973)

På sitt sätt tyckte jag synd om de stackars termiterna här borta alldeles för sig själva. Vad levde de på? Här fanns det ju nästan inga hus så långt ögat kunde se, och vad jag visste så var virket i trähus det som termiter helst ville äta till middag.

Klockan 14.00 kom vu till den rätt stora staden Dourados. Här gjorde vi ett halvannan timme långt lunchuppehåll – om vi hade startat i tid och inte punkterat bussen på vägen hade vi kommit hit strax efter klockan 12.00. Men med många kex i bussen och en hygglig måltid på ett hak i Dourados gick det sannerligen ingen nöd på oss två.

Dourados föreföll att vara en stad som försåg det omgivande lantbruket med alla de förnödenheter det behövde. Men som turistmål var Dourados en härlig nolla. Ed och jag gick efter maten runt ett par kvarter och där fanns det absolut ingenting att se. Men om vi, å andra sidan, hade ägt en kolonilott och en julgris, så hade butikerna i Dorados varit ett rent paradis.

Eftersom det inte fanns något att fotografera där, så knäppte jag två bilder av Ed. Här är han plus vår buss vid Dourados busstation plus det hotell som vi väl hade fått bo på om vi hade hamnat här för natten, så gud hjälpe.

Ed på gatan en bit från busstationen, Dourados (1973)

Ed på gatan en bit från busstationen, Dourados (1973)

Och här är den andra bilden av Ed plus en lastbil som var försedd med rätt bekväma soffor längs sidorna uppe på flaket – vi frågade ingen, men den var säkert avsedd för att transportera lantarbetarna till och från sina olika arbetsfält.

Ed intill en lastbil avsedd för persontransport, Dourados (1973)

Ed intill en lastbil avsedd för persontransport, Dourados (1973)

Har jag lyckats förmedla känslan av den tråkigaste orten på hela vår tvåveckors semesterresa? Tack och lov att vi bara gav den här staden 90 minuter av resan!

Efter Douradosuppehållet fortsatte bussen mot Ponta Porá. Enligt min nyinköpta karta skulle det nu vara blott en dryg timme kvar dit – men varken kartan eller jag visste ju ett enda dugg om hur vägen såg ut! Jag fick lov att precis som på den förra bussen kila fram och knäppa en bild av vägen framför oss.

När en riksväg med dubbla körbanor består av en lervälling väljer man den säkraste sidan av vägen, Brasilien (1973)

När en riksväg med dubbla körbanor består av en lervälling väljer man den säkraste sidan av vägen, Brasilien (1973)

Det var ren, slipprig lervälling överallt, och chauffören valde den del av vägen som såg säkrast ut. Här på bilden kör han ute till vänster och kommer då med ögonkontakt överens med mötande trafik om hur de skall mötas i varje särkild situation. Det tog tid men det gick och vi kom fram!

Published in: on 2017/02/09 at 07:00  Kommentera  

Inlägg 2.980: 30 jun 1973

Däckpunkteringshjulbytesuppehållet

Klockan 09.00 skulle vår buss till Ponta Porá avgå, och exakt klockan 09.00 annonserades avgången till Ponta Porá. Det låter ju som rent schweizisk tidstrogenhet, men det hade det bara varit om annonseringen om en avgång hade vait samma sak som själva avgången. Det var det emellertid inte. Den här bilden tog Ed framemot klockan 09.30, och vi passagerare stod då mitt i byggnationsröran intill vår buss och väntade. Jag tror, men vet inte med bestämdhet, om det är långe jag som på bilden står just till vänster om stegen – jag tror mig inte ha haft såpass långt hår – men det spelar väl egentligen inte så stor roll.

Alla vi passagerare väntar på att vår buss skall släppa in oss, Campo Grande (1973)

Alla vi passagerare väntar på att vår buss skall släppa in oss, Campo Grande (1973)

I varje fall var vi alla på rullande hjul före klockan 10.00, och det var ju inte alls illa. Nu försedd med en karta fick jag se att Ponta Porá låg i sydsydvästlig riktning från Campo Grande, och att Paraguays huvudstad Asunción låg i exakt samma väderstreck men nästan dubbelt så långt bort. Baserat på detta trodde vi vid det laget att de flesta av våra medpassagerare i likhet med oss var på väg till Asunción.

Bussen var precis lika förnämlig som gårdagens – Brasilien hade verkligen fina långfärdsbussar – och Ed och jag satt mycket bra i mitten på vänster sida. Ed knäppte strac efter avfärden denna bild genom bussfönstret – den var avsedd att visa att allting inte bara var glatt och soligt här i Brasilien – fast det trodde väl ändå ingen.

Även här fanns det hemlösa människor, Campo Grande (1973)

Även här fanns det hemlösa människor, Campo Grande (1973)

Landskapet var nu lika platt som i Skåne, och så snart vi hade lämnat Campo Grandes bebyggelse bakom oss blev det nästan uteslutande odlingsfält och grönbete runt omkring oss. Detta var mark som var väl utnyttjad men samtidigt rätt långtråkig att sitta och titta på – det var inte terräng som bara var till för att vara vacker. Bussen bara spann och spann och vi alla bara sov och sov – tills bussen började slira och sakta in till ett fullt stopp. Däckpunktering! Ingen fara, för den här bussen vilade på så många hjul att om ett försvann märktes det knappast. Men nu måste ändå det trasiga hjulet bytas ut. Chauffören rekommenderade oss alla att stiga av och få litet frisk luft, och det gjorde vi förstås.

Vår buss fick punktering, Brasilien (1973)

Vår buss fick punktering, Brasilien (1973)

I Campo Grande hade det varit riktigt varmt redan på morgonen och vi hade väntat oss tropikvärme därute. Men överraskande nog var det ett mycket behagligt väder med en sval bris – vi var ju bevars på väg söderut, och då var det naturligt att det så sakteliga skulle bli kallare när vi åkte i riktning mot sydpolen. Som det nu var blev detta oväntade uppehåll bara uppfriskande.

Mera uppfriskande var det när vi någon timme därefter stannade vid ett landsvägkafé. Brasilien lever ju på kaffe, så detta uppehåll var viktigt. Men det var rätt snabbt undanstökat och bussen kunde då fortsätta.

Bussen stannade på förmiddagen vid detta landsvägskafé för en kopp brasilianskr kaffe, Brasilien (1973)

Bussen stannade på förmiddagen vid detta landsvägskafé för en kopp brasilianskr kaffe, Brasilien (1973)

 

Published in: on 2017/02/08 at 06:43  Kommentera  

Inlägg 2.979: 30 jun 1973

Fotbrottsläkningsperiodssysselsättningen

Efter att ha förstört hotellets möblemang på lördagsmorgonen var det gott att inte ha så mycket ärenden som under gårdagen i Corumbá. Bussen i dag skulle inte gå förrän klockan 09.00, och Ed fick sköta packningen medan jag satt och klämde på min ömma fot..

Dagen var solig, och nu kunde man fotografera. De första två bilderna tog vi inte själva – det är vykort av Campo Grande som vi köpte nu på morgonen. Ett av dem är en flygbild, som visar hur vi hade fått se staden om bara vår buss hade haft vingar.

Flygbild av Campo Grande, 1973 (vykort)

Flygbild av Campo Grande, 1973 (vykort)

Flygbild av Campo Grande, 1973 (vykort)

Campo Grande, 1973 (vykort)

Vårt första ärende var att växla till oss mera brasilianska pengar – det var lördag, och vi måste ju kunna klara oss över veckohelgen. Inte långt från hotellet hittade vi en bank, och den tog med glädje emot en resecheck och gav oss till och med en hel del pengar för den. Sedan köpte vi litet torrskaffning att ha på bussen, så att vi inte skulle bli så uthungrade som vi hade varit på fredagen.

Vi tittade också in i en kiosk, inte för att köpa en tidning på portugisiska utan en karta över Brasilien. En sådan hade jag verkligen saknat under gårdagen, men nu skulle vi kunna veta var vi befann oss under dagens busstur. Kiosken var ingenting att fotografera, men jag har i alla fall den här reklamlappen därifrån att komma med, kanske mest för namnets skull. Detta var alltså namnet på kiosken där jag köpte kartan, inte banken där jag växlande pengar.

Reklamlapp från tidningskiosken, Campo Grande (1973)

Reklamlapp från tidningskiosken, Campo Grande (1973)

Så gick vi tillbaka till hotellet. Jag väntade utanför på gatan medan Ed gick upp på rummet och ut på balkongen, så att jag kunde ta den här bilden.

Ed i morgonsolen på vårt rum på hotell Vitoria, Campo Grande (1973)

Ed i morgonsolen på vårt rum på hotell Vitoria, Campo Grande (1973)

Jag betalade så rumsräkningen på 29 kronor.

Rumsräkningen på hotell Vitoria, Campo Grande (1973)

Rumsräkningen på hotell Vitoria, Campo Grande (1973)

Här står jag vid disken i portierlogen i ett krypin i trappan utomhus – inte på en balkong, även om det ser så ut på bilden.

Vid hotell Vitorias portierloge betalade jag rumsräkningen, Campo Grande (1973)

Vid hotell Vitorias portierloge betalade jag rumsräkningen, Campo Grande (1973)

Medan vi väntade på vår taxi tog Ed en bild av vår gata så där i allmänhet.

Troligen 14:e Juligatan, Campo Grande (1973)

Troligen 14:e Juligatan, Campo Grande (1973)

Och sedan bar det iväg till busstationen. Det var samma busstation som vi hade kommit till i gårdagskvällens mörker och då inte ens märkt att byggnaden inte på långa vägar var färdigställd. Det var montörer överallt på stegar uppe i taket, och utanför saknades det ännu gatubeläggning.

Den helt ofärdiga busstationen, Campo Grande (1973)

Den helt ofärdiga busstationen, Campo Grande (1973)

Men vi fick oss i alla fall en kopp kaffe inne på busstationen. Det hade varit trevligare att få en ordentlig frukost, men det hade de inte.

Här satt vi och drack vårt morgonkaffe i brist på en ordentlig frukost, Campo Grande (1973)

Här satt vi och drack vårt morgonkaffe i brist på en ordentlig frukost, Campo Grande (1973)

Efter det köpte vi våra biljetter till Ponta Porá för 16 kronor styck,

Bussbiljetterna till Ponta Porá, Campo Grande (1973)

Bussbiljetterna till Ponta Porá, Campo Grande (1973)

Och så tillkom avgiften på 58 öre per person för att få använda oss av busstationen.

Kvittona på avgiften för att få använda oss av busstationen, Campo Grande (1973)

Kvittona på avgiften för att få använda oss av busstationen, Campo Grande (1973)

Published in: on 2017/02/07 at 20:05  Kommentera  

Inlägg 2.978: 29 – 30 jun 1973

Diktaturlakejmåltidsiakttagelsefotbrottsbestraffningen

Vi hoppade in i en taxi och fick som vanligt chauffören att ta oss till ‘um bom hotel’, och eftersom vi inte var klädda för Hiltonkategorin valde han för oss hotell Vitoria, en liten trevånings byggnad någonstans i stadens centrum. Rummet var inte mycket att hurra för, men vi skulle ju bara sova där under en natt och ge oss av nästa morgon. Det fanns i alla fall en användbar dusch på toaletten för att spola bort det mesta av dagens vägdamm, så vi var nöjda.

Och snart nog var vi färdiga för en sen middag. Portieren rekommenderad en god trädgårdsrestaurang inte långt bort. Där satt åtta herrar runt ett långbord näst intill vårt, och när en distingerad äldre herre kom dit reste de sig alla upp och hälsade på honom – vi antog att det var Campo Grandes borgmästare som hade kommit dit. Men kyparen viskade till oss att det var åtta majorer och en general som satt vid vårt grannbord. Vi hade dock inte alls  gissat fel, för Brasilien var militärstyrt vid den tiden, och då var det ju naturligt att Campo Grande också sköttes av ett gäng officerare.

Maten var superb. Vad man överallt i Brasilien åt var kött i alla former. Mitt på varje bord hade de här en marmorplatta med en springa mitt i, och när vårt grillade kött kom in, så satt det på ett halvmeterlångt svärd, vilket kyparen stack rätt in marmorplattan på vårt bord. Vi fick sedan själva skära eller skrapa till oss bitar av köttet från svärdet med en förskärarkniv och sedan lägga till potatis och grönsaker som var framsatta på vanliga fat. Underbart festligt och gott – undra på att stadens ledande makter hade valt att äta där.

Kött i Brasilien var rikligt och billigt överallt – även på den här restaurangen. Kvaliteten på köttet var kanske inte så enastående – man fick tugga det ordentligt – men det smakade mycket gott. Till maten drack vi en 6 deciliters flaska av detta lokala öl, och det gick åt till sista droppen.

Etiketten från vår middagsölflaska, Campo Grande (1973)

Etiketten från vår middagsölflaska, Campo Grande (1973)

Vi sov gott efter en lång dags resande och ett smakligt middagsmål, men på morgonen, hur det nu gick till, så brakade min säng ihop. Den var konstruerad helt av trä, och på något sätt föll hela vikten av sängen ner på min vänstra fot. Jag kände hur foten föll i bitar, och det gjorde ont därefter. Jag kallade upp portieren och ställde honom till rätta för detta fotbrott mot mänskligheten. Inte för att det gjorde honom något, men jag själv kände mig mycket bättre efteråt. Lyckligtvis var ingenting brutet, och efter en haltande dag var foten åter helt bra. Men inte mitt minne av hotell Vitoria.

Published in: on 2017/02/06 at 05:58  Kommentera  

Inlägg 2.977: 29 jun 1973

Bäckvägbroavsaknadsvattenplaskstoalettbehovsväckandet

I de sumpiga trakterna runt Paraguayfloden fanns det trots allt en del berg här och där. Ingenting högt men tillräckligt nog för vägarna att svänga runt dem i stället för att klättra upp på kullarna och sedan ner igen. Men ändå var vägarna ända från den bolivianska gränsen mycket raka, oftast flera kilometer i taget, innan en liten kurva justerade vägens riktning några grader till höger eller vänster.

Landskapet runt Miranda var mera kuperat. Där fanns det inte längre någon sumpmark, och även om det inte var några bergstrakter där, så var vägen rätt backig. Men inte alls kurvig – det var slående hur man även här hade använt linjal vid planeringen av vägbygget. Vid något tillfälle klev jag fram i bussen och tog ett foto genom de två glasrutorna av vägen rätt framför oss. Det kom inte många kurvor med på den bilden.

Den raka vägen för vår buss efter Miranda, Brasilien (1973)

Den raka vägen för vår buss efter Miranda, Brasilien (1973)

Någon timme efter Miranda åkte vi genom utkanterna av staden Aquidauana utan att stanna, och där tog Ed den här idylliska villastadsbilden.

Stadens utkanter, Aquidauana (1973)

Stadens utkanter, Aquidauana (1973)

Mera dramatisk var den här bilden som han tog från bussen någonstans strax efter Aquidauana.

Ett mäktigt berg som vi såg från bussen mellan Aquidauana och Campo Grande, Brasilien (1973)

Ett mäktigt berg som vi såg från bussen mellan Aquidauana och Campo Grande, Brasilien (1973)

När det började skymma skapade bussen plötsligt ett våldsamt plask, då den i full fart körde genom en bäck utan vägbro över. Chauffören visste precis vad han gjorde för att inte bli fast i den strida strömmen.

Vägen genom bäcken utan någon bro, Brasilien (1973)

Vägen genom bäcken utan någon bro, Brasilien (1973)

Just bortom bäckgenomfarten stannade han bussen vid en bekvämlighetsinrättning. Han låste upp de fyra dörrarna, så att hans resenärer kunde utnyttja toaletterna efter behov. Bussen hade nämligen ingen toalett ombord – i stället hade bussbolagen byggt ett antal toaletter längs bussvägarna, och de var enbart tillgängliga för busspassagerare. Medan våra medpassagerare turades om att utföra sina naturbehov gick jag över till den andra sidan av bäcken på en liten gångbro – synlig till höger på den förra bilden – för att fotogerafera det hela. Vi ser här bäcken, Ed, bussen, toaletthuset och de nödiga i väntan framför den. Jag beklagar färgkvaliteten på dessa två bilder.

Bekvämlighetsinrättningsuppehållet invid bäcken utan någon vägbro, Brasilien (1973)

Bekvämlighetsinrättningsuppehållet invid bäcken utan någon vägbro, Brasilien (1973)

En och en halv timme senare, framemot klockan 20.00, kom vi till Campo Grandes busstation. Det första Ed och jag gjorde där var att förhöra oss om hur det låg till med bussförbindelserna till Asunción, Paraguays huvudstad, vilken låg på vår väg till Iguassufallet (por. Foz do Iguaçu). Här är den skiss som fröken Information ritade upp för oss.

Ullustrationen till vår information om hur vi kunde komma till Asunción, Campo Grande (1973)

Ullustrationen till vår information om hur vi kunde komma till Asunción, Campo Grande (1973)

Litet oklart? Det var en 7 timmars bussresa till Punta Porá. Bussen dit skulle avgå klockan 09.00. I Ponta Pora kunde vi sedan se fram emot klockan 04.00 för att då påbörja en 10 timmars bussresa till Asunción. Detta var faktiskt allt vi behövde veta, och vi sparade förstås noga den här lappen.

Published in: on 2017/02/05 at 07:58  Kommentera  

Inlägg 2.976: 29 jun 1973

Flodkorsningspråmöverfartsobehagligheten

När ‘timmerbråten’ kom närmare kunde vi se ordentligt att det var frågan om ett flytetyg av en ovanlig sort. Det var en enkel, flatbottnad pråm, bred nog för en lastbil att få plats på tvären. Ed stirrade på färjan med samma fasa som jag själv, även om jag i fotograferingsögonblicket helt idiotiskt bad honom att vända sig mot kameran och därmed göra bilden helt overklig.

Ed och färjan över Paraguayfloden, Brasilien (1973)

Ed och färjan över Paraguayfloden, Brasilien (1973)

I motsats till alla färjor som jag hade sett i hela mitt korta liv lade den här inte till med aktern eller fören riktad mot kajen utan i sidled, så att lastbilen helt enkelt kunde köra av färjan från sidan och fortsätta sin färd. När detta var avklarat var det dags för vår buss att köras ombord genom samma öppning i sidan av färjan för att sedan stå där på tvären under överfarten. Det var ett millimeternoga jobb att få den stora bussen ombord genom den smala öppningen – men det gick. Ed och jag höll oss försiktigt på gott avstånd, men många av våra medpassagerare var djärva nog att klämma sig in genom öppningen så snart bussen var på plats.

Vår buss körs ombord på färjan över Paraguayfloden, Brasilien (1973)

Vår buss körs ombord på färjan över Paraguayfloden, Brasilien (1973)

När jag nu ser på bilderna av färjan fattar jag knappast att vi vågade oss ut på denna skrangliga pråm, men nöden har ingen lag. Det gick faktiskt bra – varken bussen eller någon av oss passagerare, som stod brevid vår buss på däcket under överfarten, hamnade i vattnet. Men nog undrade jag hurpass kallt flodvattnet var just ifall att.

Färjan lade förstås till med sin andra sida mot kajen, så att bussen kunde köra av utan att behöva backa. Men alla vi passagerare smet förstås i land före bussen. Och när vi alla satt på våra platser igen, så kom chauffören och delade ut små muggar med espressokaffe, som han själv måste ha bryggt medan vi väntade på färjan eller kanske under överfarten. Det var så starkt att jag var tvungen att spä ut mitt med litet mineralvatten.

Naturen under de följande timmarna liknade timmen före färjan. Det var en blandning av buskskog och prärie, bara det att prärien var sumpig av flodvatten också här. Nästan ingen bebyggelse, bara en förfallen, synbarligen övergiven gård här och där. Den här bilden med svårt färgproblem i övre halvan får tjäna som exempel.

Pseudodjungeln efter färjeöverfarten, Brasilien (1973)

Pseudodjungeln efter färjeöverfarten, Brasilien (1973)

När vi kom till den lilla byn Miranda framemot klockan 14.00 hade marken äntligen blivit litet torrare och mera lämpad för åkerbruk. Där stannade bussen för ett efterlängtat måltidsuppehåll, och Ed och jag glufsade i oss maten som ulvar. Vi lovade varandra att så snart som möjligt köpa med oss reservproviant. Efter maten fick vi se en agave som blommade så högt att den knappast fick plats på den här bilden.

Ed intill den blommande agaven, Miranda (1973)

Ed intill den blommande agaven, Miranda (1973)

Published in: on 2017/02/03 at 19:59  Kommentera  

Inlägg 2.975: 29 jun 1973

Sumpmarkspseudodjungelödemarken

Det stod inte länge på innan vi var ute ur Corumbá och byggnationen tog slut. Den första timmen av en resa i ett främmande land är alltid intressant, inte för att en riksgräns förändrar naturen utan för att de kulturella yttringarna av ett nytt folk ofta är klart uppenbara. Så var det inte alls här i Brasilien. Orsaken till detta var att när Corumbá tog slut, så tog folket också slut. Vi åkte genom ett landskap, där naturen var allt vi såg. Det var som att åka på en landsväg i det inre av norra Sverige, där man på samma sätt kan åka i timmar utan att se annat än skog. Jag var bekant med norra Sverige, och hade trott att det möjligen kunde vara likadant i Sibirien – men aldrig trodde jag att detta också passade in på södra Brasilien.

Nu förstår jag bättre vad det var som hade skapat dessa folktomma nejder. Det var den näraliggande Paraguayfloden, vars vatten i denna platta dal hade sökt alternativa vägar att ta sig ner mot oceanen. Vi korsade titt och tätt små bäckar och också många sumpmarker, som ingen ännu hade brytt sig om att dränera för att använda till jordbruk eller skogsbruk. Det var nog inte tillräckligt trångt med folk för detta.

Så kilometrarna svepte förbi i en timmes tid med vad som väl fick kallas pseudodjungel på båda sidorna. Inga höga träd, bevars, och inga lianer vad vi kunde se. Inte heller något synligt djurliv, fast man kunde väl gissa på krokodiler i allt vatten överallt.

Vi hade vatten själva inne i bussen. I alla stolsfickorna låg det en halvliters plastflaska med icke kolsyrat mineralvatten (por. água mineral sin gas), vilket alltså betydde vanligt dricksvatten. Vi utnyttjade den inte nu på morgonen – utan någon frukost var vi mera hungriga än törstiga. Men det skulle bli måltidsuppehåll, enligt vad vi hade hört.

Det blev ett ordentligt uppehåll efter en timmes färd. Vi hade kommit till Paraguayfloden, den som jag hade sett en glimt av inne i Corumbá. Den hade flutit i en sväng hit bort och nu möttes vi, flod och väg. Här blev det stopp i väntan på en färja över floden. Vi fick gärna stiga av och se oss omkring, men vi höll oss naturligtvis inom synhåll av bussen för att inte bli akterseglade.

Den låga och delvis sumpiga terrängen på båda sidorna av Paraguayfloden gjorde det svårt att avgöra dess bredd, men den verkade vara något smalare än Göta älv i Göteborg. Ingenting flöt på vattnet, minst av allt några fartyg, men efter en kvarts timme kom det flytande en hög timmer som visade sig vara färjan. På den stod det en lastbil på tvären – detta var minsann intressant!

Färjan över Paraguayfloden anländer med en lastbil stående på tvären, Brasilien (1973)

Färjan över Paraguayfloden anländer med en lastbil stående på tvären, Brasilien (1973)

Published in: on 2017/02/03 at 07:18  Kommentera  

Inlägg 2.974: 29 jun 1973:

Lyxbusspåstigningen

Det var ingenting att göra åt den saken. Bussbiljetterna brände i fickan när klockan passerade 08.30 och bussen gav sig iväg till Campo Grande med våra säten tomma, alltmedan vi stod och hjälplöst såg på hur herr Joao B. da Silva övade sig i maskinskrivning. När detta var över och vi äntligen kom ut från den federala poliksens högkvarter var klockan redan 08.45. Men när vi tittade bortåt busshållplatsen kunde vi se en buss som höll på att lastas med resväskor.

”Det kan vara vår buss”, sade Ed då och satte fart på oss båda.

När vi kom dit fann vi att det minsann var en buss på väg till Campo Grande – och att det verkligen var just den buss som vi hade bijetter till. Den hade alltså inte gett sig iväg på utsatt tid.

Bagaget lastas på vår buss, med den federala polisens högkvarter i bakgrunden, Corumbá (1973)

Bagaget lastas på vår buss, med den federala polisens högkvarter i bakgrunden, Corumbá (1973)

”Bussen visste säkert att vi var på polisstationen med våra pass”, utbrast jag glatt, ”och den ville inte ge sig iväg utan oss.”

Vi gav vår lilla resväska till chauffören, och den fick åka in i luckan bland allt annat bagage. Och så sällade vi oss till den klunga resenärer som satt på en liten mur intill bussen och väntade på att bli insläppta. Det fanns tydligen en bestämmelse om att chauffören måste ha allt bagage på plats och luckan till det låst, innan han fick lov att öppna bussen för resenärerna att stiga på, medan han kontrollerade deras biljetter. Jag tyckte att det var slugt att inte tillåta honom att lämna bagaget obevakat – annars kunde ju vem som helt på gatan obekymrat sticka armen in i bagageluckan och ta sig en väska utan att någon märkte det och slog larm.

Reserärerna väntar på att få stiga in i bussen, Corumbá (1973)

Reserärerna väntar på att få stiga in i bussen, Corumbá (1973)

Vilken lyxig långfärdsbuss det var! Jag hade inte rest mycket med buss, så det fanns kanske sådana bussar litet varstans, utan att jag hade sett dem. Chauffören satt för sig själv i sin egen kabin med en dörr till passagerarna bakom sig. På så vis kunde han koncentrera sig på trafiken och sin körning utan att någon kunde distrahera honom under färd.

Interiören av bussen till Campo Grande, Corumbá (1973)

Interiören av bussen till Campo Grande, Corumbá (1973)

Det var genom chaufförens kabin som man steg på och av bussen. Och trots den avskiljande väggen och dörren bakom chauffören kunde resenärerna obehindrat titta framåt, för allt därframme var försett med glasrutor..

Och stolarna var bekväma som flygplansfåtöljer med riktigt gott om rum för benen. Efter att ha suttit på min plats i bussen och väntat i en evighet på att mannen i vit skjorta skulle flytta på sig tog jag till slut min bild. Jag kunde bara hoppas att han hade haft en givande konversation. När den var över och han hade gått och satt sig kunde vår resa börja.

Published in: on 2017/02/03 at 00:07  Kommentera  

Inlägg 2.973: 28 – 29 jun 1973

Corumbamorgonruntspringandeuppgiftsuppfyllningsjäktet

Trots att det var mitt i natten blev vi varmt välkomnade av hotellpersonalen. Vi fick rum nummer 214, vilket hade två smala sängar och var mycket enkelt. Det var totalt odekorerat och samtidigt rent, nästan sterilt. Vi somnade snabbt med väckarklockan ställd på 07.00. Jag gissade att det kanske gick en båt eller buss härifrån på morgonkulan.

Och jag steg piggt upp när klockan väckte oss. Jag sade till Ed att ligga och dra sig medan jag sprang ut och rekognoscerade. Portieren sade att det fanns en bank nära intill, och när jag talade om för honom att vi hade smugglats in till Brasilien på kvällen så anmodade han mig att gå till den federala polisen i dess högkvarter vid Republiktorget – vilket jag ju visste var det låg. Beträffande båtförbindelser till Asunción sade han att för det skulle jag gå till båtkontoret i slutet på gatan nere vid floden. Allting låg nära till i den här lilla staden.

Jag började med båtkontoret, några kvarter förbi Republiktorget. De verkade nyvaknade och tyckte att jag var en lustig prick som kom och frågade om turistbåten så här tidigt på morgonen. Jo, det skulle gå en båt – kanske – omkring den 15 juli och jag skulle komma tillbaka några dagar före dess. Då skulle de nog veta om den skulle gå också det här året. Så vad det med den saken.

Därför sprang jag till busstationen och fick där veta att det skulle gå en buss från Republiktorget klockan 08.30 till Campo Grande – österut, alltså åt rätt håll. Om en timme! Alltså tillbaka till hotellet för att väcka Ed. Jag hade tur – han var redan uppe och höll på med att packa ihop våra pinaler. Banken hade öppnat klockan 07.30 och där fick jag växla en resecheck på 437 kronor – 100 dollar – och hade efter en halv timme där 603 cruzeiros i min ficka.

Växlingsnotan från banken, Corumbá (1973)

Växlingsnotan från banken, Corumbá (1973)

Full fart till busstationen, där jag nu köpte två biljetter till Campo Grande. De betingade 21 kronor styck.

Våra bussbiljetter till Campo Grande, Corumbá (1973)

Våra bussbiljetter till Campo Grande, Corumbá (1973)

Därefter kunde jag gå till hotellet, hämta ner Ed och väskorna, och betala portieren 32 kronor för rummet.

Hotellräkningen, Corumbá (1973)

Hotellräkningen, Corumbá (1973)

När vi hade kommit till hörnet av Republiktorget vände jag mig om och fotografera vårt hotell, den enda höga byggnaden på min bild. Solen stod ännu så lågt på himlen att hela gatan var skuggad av envåningskomplexet på dess östra sida.

Den höga byggnaden var vårt hotell, Corumbá, (1973)

Den höga byggnaden var vårt hotell, Corumbá, (1973)

Den federala polisen hade sitt högkvarter i en mycket vacker byggnad vid Republiktorget.

Den federala polisens högkvarter, Corumbá (1973)

Den federala polisens högkvarter, Corumbá (1973)

Jag hade trott att det skulle vara en snabb affär att få ett par stämplar i passen. Icke så. Vi råkade få herr Joao B. da Silva till att tjäna som vår federala poliskonstapel, och maskinskrivning hade inte varit hans forte i skolan. För oss krävdes det att han skrev ut två dubbelsidiga blanketter i två kopior med karbonpapper emellan, och för varje bokstav fick han söka upp rätt tangent innan han klämde ner den med sitt högra pekfinger.

Framsidan av Eds inreseblankett, Corumbá (1973)

Framsidan av Eds inreseblankett, Corumbá (1973)

Baksidan av Eds inreseblankett, Corumbá (1973)

Baksidan av Eds inreseblankett, Corumbá (1973)

Published in: on 2017/02/01 at 08:26  Kommentera  

Inlägg 2.972: 28 jun 1973

Gatlampskenskrigssångscorumbaassociationen

Efter några kilometers färd kom vår lastbil in i en bebyggelse med gatlyktor, och då visste vi att vi var i Corumbá. Vi svängde till vänster och efter ett par kvarter till höger och stannade intill ett öppet torg. Chauffören kom och hjälpte oss alla ner från flaket. Alla visste genast vart de skulle gå – utom vi förstås. Nu hade chauffören ändrat sitt barska beteende till idel vänlighet. Han talade inte mycket engelska och jag inte mycket portugusiska, men han började med att peka på parken som vi hade på vår högra sida och säga: ”Republiktorget” (por. Praça da República), vilket jag besvarade med ett vanligt vänligt: ”Tack!” (por. Obrigado!), följt av något som lät som ”Ett bra hotell?” (por. Um bom hotel), vilket fick honom att peka på en gata som ledde därifrån och att säga: ”S:ta Monika Hotell” (por. Santa Monica hotel). Det var allt, men han hade verkligen hjälpt oss – först med att smuggla oss in i Brasilien och sedan med att rekommendera oss ett bra hotell så här mitt i natten.

Vi sneddade över Republiktorget och fortsatte nerför Anton Mariagatan (por. Rua Antonio Maria) enligt chaufförens anvisning, och efter bara ett kvarter stod vi utanför ett modernt, sex våningar högt hotell som hette S:ta Monika. Jag har inga bilder, för det var ju helt mörkt bortsett från gatlyktonas sken.

När jag just nu skrev detta påminders jag om krigsårens Lili Marlene så starkt att jag nu måste citera den sången:

”Klar liksom en stjärna vid kasernens dörr
lyste en lanterna. Den finns där nu som förr.
På trottoarens nötta sten
jag möter dig i lyktans sken
som förr, Lili Marlene.

”Tätt intill varandra står vi hand i hand.
Ingen kunde klandra jag stal en kyss ibland.
Vad gjorde det om vinden ven?
Vi stod i lyktans trygga sken,
vi två Lili Marlene.

”Nu ropar vakten: Kom in ty tapto går!
Du hörde nog på takten jag inte dröja får.
Men det är svårt att ej bli sen,
när i min famn vid lyktans sken
du är Lili Marlene

”För mitt öga står du. Dina läppar ler.
All min längtan får du. I drömmen jag dig ser
så som du stod i lyktans sken
en avskedsstund, då vinden ven.
Farväl, Lili Marlene!”

Det var gatlyktornas sken som fick mina tankar att vandra hän från Corumbá, och du får gärna klicka här och höra Sven-Olof Sandberg sjunga Lili Marlene.

Efter detta associationsavbrott lämnade Ed och jag Corumbás gatlyktor och steg in på hotell S:ta Monika.

Published in: on 2017/02/01 at 06:26  Kommentera  

Inlägg 2.971: 28 jun 1973

Nationsgränsnattavstängningsproblemåsamkandet

Alla våra medpassagerare hade redan stigit av tåget, och vi insåg att vi inte hade något annat val. På den till synes bräckliga träplattformen satt en ålderstigen gubbe, iförd någon sorts officiell uniform, vid ett skrangligt spelbord, täckt med vaxduk. På det stod det en fotogenlampa, och i dess sken såg vi att det på bordet bland annat också låg två amerikanska pass – vi insåg genast att de var våra. Äntligen skulle vi få dem tillbaka!

Men vi frågade ändå snällt gubben – på engelska – om det var våra pass, samtidigt som vi plockade upp dem för att själva se efter. Han nickade samtycke, och frågade – också på engelska – om vi var på väg ut ur Bolivien. När han fick bekräftelse på detta tog han en stor mekanisk stämpel och försåg våra pass med var sitt utreseintyg. Nu var vi inte längre i Bolivien. Vi var inte heller i Brasilien. Vi var ingenstans.

”Vart skall vi gå nu?” frågade jag gubben.

”Vart är ni på väg?” fick jag till svar. Att vi båda citerade ‘Alice i Underlandet’ upptäckte jag först nu i skrivande stund. Jag borde alltså i min tur ha sagt: ‘Det spelar ingen roll’ och gubben: ‘I så fall spelar det ingen roll vart ni går’ – men så roligt skulle vi inte ha det.

”Till Corumbá”, svarade jag i stället.

”Gränsen är stängd nu på kvällen”, sade gubben, ”men därnere finns det taxibilar, och kanske de kan få er över dit ändå.”

Och så pekade han på en trappa, som ledde från plattformen ner i mörkret.

Det var en smal trätrappa med säkra räcken på båda sidorna. Den var lång och mörk och vi hade ingen aning om vart varje trappsteg ledde, bara neråt. Vi hamnsde till slut på en asfalterad gata med en taxiskylt men inga taxibilar. De hade redan gett sig av, fyllda med resenärer som var vana vid hur det gick till här. Kvar fanns bara ett par lastbilar med två meter höga träräcken runt flaket för att förhindra boskap från att falla av. Chaufförerna befann sig intill sina bilar, och en av dem frågade: ”Corumbá?” och hjälpte Ed och mig med vårt bagage upp på flaket, sedan vi hade gett honom några kronor. Där stod det redan några andra resenärer, och med åtta stående passagerare gav sig lastbilen av ut i nattmörkret.

Han körde rätt fort, men efter några minuter saktade han ner till krypfart. Vi var då vid den brasilianska gränsstationen – en upprest vägbom och en gränspolis som viftade förbi lastbilen så att den inte behövde stanna. Oss på flaket brydde sig ingen om. Vi var nu de facto i Brasilien – fast inte formellt.

Vi hade nu kommit in i Brasilien, 1973 (broschyr)

Vi hade nu kommit in i Brasilien, 1973 (broschyr)

Vi hade tänkt oss att anlända med tåget till en pampig centralstation och därfrån gå över gatan till Corumbás bästa hotell. Detta var något helt annat – och faktiskt mycket roligare och samtidigt oändligt spännande. Skulle vi kunna få oss ett rum för natten utan en enda brasiliansk cruzeiro i fickan? Boliviens pesos gällde säkert inte här.

Bolivianska pengar gällde nog inte i Brasilien, 1973 (riktiga sedlar)

Bolivianska pengar gällde nog inte i Brasilien, 1973 (riktiga sedlar)

Published in: on 2017/02/01 at 05:54  Kommentera