Inlägg 2.971: 28 jun 1973

Nationsgränsnattavstängningsproblemåsamkandet

Alla våra medpassagerare hade redan stigit av tåget, och vi insåg att vi inte hade något annat val. På den till synes bräckliga träplattformen satt en ålderstigen gubbe, iförd någon sorts officiell uniform, vid ett skrangligt spelbord, täckt med vaxduk. På det stod det en fotogenlampa, och i dess sken såg vi att det på bordet bland annat också låg två amerikanska pass – vi insåg genast att de var våra. Äntligen skulle vi få dem tillbaka!

Men vi frågade ändå snällt gubben – på engelska – om det var våra pass, samtidigt som vi plockade upp dem för att själva se efter. Han nickade samtycke, och frågade – också på engelska – om vi var på väg ut ur Bolivien. När han fick bekräftelse på detta tog han en stor mekanisk stämpel och försåg våra pass med var sitt utreseintyg. Nu var vi inte längre i Bolivien. Vi var inte heller i Brasilien. Vi var ingenstans.

”Vart skall vi gå nu?” frågade jag gubben.

”Vart är ni på väg?” fick jag till svar. Att vi båda citerade ‘Alice i Underlandet’ upptäckte jag först nu i skrivande stund. Jag borde alltså i min tur ha sagt: ‘Det spelar ingen roll’ och gubben: ‘I så fall spelar det ingen roll vart ni går’ – men så roligt skulle vi inte ha det.

”Till Corumbá”, svarade jag i stället.

”Gränsen är stängd nu på kvällen”, sade gubben, ”men därnere finns det taxibilar, och kanske de kan få er över dit ändå.”

Och så pekade han på en trappa, som ledde från plattformen ner i mörkret.

Det var en smal trätrappa med säkra räcken på båda sidorna. Den var lång och mörk och vi hade ingen aning om vart varje trappsteg ledde, bara neråt. Vi hamnsde till slut på en asfalterad gata med en taxiskylt men inga taxibilar. De hade redan gett sig av, fyllda med resenärer som var vana vid hur det gick till här. Kvar fanns bara ett par lastbilar med två meter höga träräcken runt flaket för att förhindra boskap från att falla av. Chaufförerna befann sig intill sina bilar, och en av dem frågade: ”Corumbá?” och hjälpte Ed och mig med vårt bagage upp på flaket, sedan vi hade gett honom några kronor. Där stod det redan några andra resenärer, och med åtta stående passagerare gav sig lastbilen av ut i nattmörkret.

Han körde rätt fort, men efter några minuter saktade han ner till krypfart. Vi var då vid den brasilianska gränsstationen – en upprest vägbom och en gränspolis som viftade förbi lastbilen så att den inte behövde stanna. Oss på flaket brydde sig ingen om. Vi var nu de facto i Brasilien – fast inte formellt.

Vi hade nu kommit in i Brasilien, 1973 (broschyr)

Vi hade nu kommit in i Brasilien, 1973 (broschyr)

Vi hade tänkt oss att anlända med tåget till en pampig centralstation och därfrån gå över gatan till Corumbás bästa hotell. Detta var något helt annat – och faktiskt mycket roligare och samtidigt oändligt spännande. Skulle vi kunna få oss ett rum för natten utan en enda brasiliansk cruzeiro i fickan? Boliviens pesos gällde säkert inte här.

Bolivianska pengar gällde nog inte i Brasilien, 1973 (riktiga sedlar)

Bolivianska pengar gällde nog inte i Brasilien, 1973 (riktiga sedlar)

Annonser
Published in: on 2017/02/01 at 05:54  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: