Inlägg 2.974: 29 jun 1973:

Lyxbusspåstigningen

Det var ingenting att göra åt den saken. Bussbiljetterna brände i fickan när klockan passerade 08.30 och bussen gav sig iväg till Campo Grande med våra säten tomma, alltmedan vi stod och hjälplöst såg på hur herr Joao B. da Silva övade sig i maskinskrivning. När detta var över och vi äntligen kom ut från den federala poliksens högkvarter var klockan redan 08.45. Men när vi tittade bortåt busshållplatsen kunde vi se en buss som höll på att lastas med resväskor.

”Det kan vara vår buss”, sade Ed då och satte fart på oss båda.

När vi kom dit fann vi att det minsann var en buss på väg till Campo Grande – och att det verkligen var just den buss som vi hade bijetter till. Den hade alltså inte gett sig iväg på utsatt tid.

Bagaget lastas på vår buss, med den federala polisens högkvarter i bakgrunden, Corumbá (1973)

Bagaget lastas på vår buss, med den federala polisens högkvarter i bakgrunden, Corumbá (1973)

”Bussen visste säkert att vi var på polisstationen med våra pass”, utbrast jag glatt, ”och den ville inte ge sig iväg utan oss.”

Vi gav vår lilla resväska till chauffören, och den fick åka in i luckan bland allt annat bagage. Och så sällade vi oss till den klunga resenärer som satt på en liten mur intill bussen och väntade på att bli insläppta. Det fanns tydligen en bestämmelse om att chauffören måste ha allt bagage på plats och luckan till det låst, innan han fick lov att öppna bussen för resenärerna att stiga på, medan han kontrollerade deras biljetter. Jag tyckte att det var slugt att inte tillåta honom att lämna bagaget obevakat – annars kunde ju vem som helt på gatan obekymrat sticka armen in i bagageluckan och ta sig en väska utan att någon märkte det och slog larm.

Reserärerna väntar på att få stiga in i bussen, Corumbá (1973)

Reserärerna väntar på att få stiga in i bussen, Corumbá (1973)

Vilken lyxig långfärdsbuss det var! Jag hade inte rest mycket med buss, så det fanns kanske sådana bussar litet varstans, utan att jag hade sett dem. Chauffören satt för sig själv i sin egen kabin med en dörr till passagerarna bakom sig. På så vis kunde han koncentrera sig på trafiken och sin körning utan att någon kunde distrahera honom under färd.

Interiören av bussen till Campo Grande, Corumbá (1973)

Interiören av bussen till Campo Grande, Corumbá (1973)

Det var genom chaufförens kabin som man steg på och av bussen. Och trots den avskiljande väggen och dörren bakom chauffören kunde resenärerna obehindrat titta framåt, för allt därframme var försett med glasrutor..

Och stolarna var bekväma som flygplansfåtöljer med riktigt gott om rum för benen. Efter att ha suttit på min plats i bussen och väntat i en evighet på att mannen i vit skjorta skulle flytta på sig tog jag till slut min bild. Jag kunde bara hoppas att han hade haft en givande konversation. När den var över och han hade gått och satt sig kunde vår resa börja.

Annonser
Published in: on 2017/02/03 at 00:07  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: