Inlägg 2.977: 29 jun 1973

Bäckvägbroavsaknadsvattenplaskstoalettbehovsväckandet

I de sumpiga trakterna runt Paraguayfloden fanns det trots allt en del berg här och där. Ingenting högt men tillräckligt nog för vägarna att svänga runt dem i stället för att klättra upp på kullarna och sedan ner igen. Men ändå var vägarna ända från den bolivianska gränsen mycket raka, oftast flera kilometer i taget, innan en liten kurva justerade vägens riktning några grader till höger eller vänster.

Landskapet runt Miranda var mera kuperat. Där fanns det inte längre någon sumpmark, och även om det inte var några bergstrakter där, så var vägen rätt backig. Men inte alls kurvig – det var slående hur man även här hade använt linjal vid planeringen av vägbygget. Vid något tillfälle klev jag fram i bussen och tog ett foto genom de två glasrutorna av vägen rätt framför oss. Det kom inte många kurvor med på den bilden.

Den raka vägen för vår buss efter Miranda, Brasilien (1973)

Den raka vägen för vår buss efter Miranda, Brasilien (1973)

Någon timme efter Miranda åkte vi genom utkanterna av staden Aquidauana utan att stanna, och där tog Ed den här idylliska villastadsbilden.

Stadens utkanter, Aquidauana (1973)

Stadens utkanter, Aquidauana (1973)

Mera dramatisk var den här bilden som han tog från bussen någonstans strax efter Aquidauana.

Ett mäktigt berg som vi såg från bussen mellan Aquidauana och Campo Grande, Brasilien (1973)

Ett mäktigt berg som vi såg från bussen mellan Aquidauana och Campo Grande, Brasilien (1973)

När det började skymma skapade bussen plötsligt ett våldsamt plask, då den i full fart körde genom en bäck utan vägbro över. Chauffören visste precis vad han gjorde för att inte bli fast i den strida strömmen.

Vägen genom bäcken utan någon bro, Brasilien (1973)

Vägen genom bäcken utan någon bro, Brasilien (1973)

Just bortom bäckgenomfarten stannade han bussen vid en bekvämlighetsinrättning. Han låste upp de fyra dörrarna, så att hans resenärer kunde utnyttja toaletterna efter behov. Bussen hade nämligen ingen toalett ombord – i stället hade bussbolagen byggt ett antal toaletter längs bussvägarna, och de var enbart tillgängliga för busspassagerare. Medan våra medpassagerare turades om att utföra sina naturbehov gick jag över till den andra sidan av bäcken på en liten gångbro – synlig till höger på den förra bilden – för att fotogerafera det hela. Vi ser här bäcken, Ed, bussen, toaletthuset och de nödiga i väntan framför den. Jag beklagar färgkvaliteten på dessa två bilder.

Bekvämlighetsinrättningsuppehållet invid bäcken utan någon vägbro, Brasilien (1973)

Bekvämlighetsinrättningsuppehållet invid bäcken utan någon vägbro, Brasilien (1973)

En och en halv timme senare, framemot klockan 20.00, kom vi till Campo Grandes busstation. Det första Ed och jag gjorde där var att förhöra oss om hur det låg till med bussförbindelserna till Asunción, Paraguays huvudstad, vilken låg på vår väg till Iguassufallet (por. Foz do Iguaçu). Här är den skiss som fröken Information ritade upp för oss.

Ullustrationen till vår information om hur vi kunde komma till Asunción, Campo Grande (1973)

Ullustrationen till vår information om hur vi kunde komma till Asunción, Campo Grande (1973)

Litet oklart? Det var en 7 timmars bussresa till Punta Porá. Bussen dit skulle avgå klockan 09.00. I Ponta Pora kunde vi sedan se fram emot klockan 04.00 för att då påbörja en 10 timmars bussresa till Asunción. Detta var faktiskt allt vi behövde veta, och vi sparade förstås noga den här lappen.

Annonser
Published in: on 2017/02/05 at 07:58  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: