Inlägg 2.978: 29 – 30 jun 1973

Diktaturlakejmåltidsiakttagelsefotbrottsbestraffningen

Vi hoppade in i en taxi och fick som vanligt chauffören att ta oss till ‘um bom hotel’, och eftersom vi inte var klädda för Hiltonkategorin valde han för oss hotell Vitoria, en liten trevånings byggnad någonstans i stadens centrum. Rummet var inte mycket att hurra för, men vi skulle ju bara sova där under en natt och ge oss av nästa morgon. Det fanns i alla fall en användbar dusch på toaletten för att spola bort det mesta av dagens vägdamm, så vi var nöjda.

Och snart nog var vi färdiga för en sen middag. Portieren rekommenderad en god trädgårdsrestaurang inte långt bort. Där satt åtta herrar runt ett långbord näst intill vårt, och när en distingerad äldre herre kom dit reste de sig alla upp och hälsade på honom – vi antog att det var Campo Grandes borgmästare som hade kommit dit. Men kyparen viskade till oss att det var åtta majorer och en general som satt vid vårt grannbord. Vi hade dock inte alls  gissat fel, för Brasilien var militärstyrt vid den tiden, och då var det ju naturligt att Campo Grande också sköttes av ett gäng officerare.

Maten var superb. Vad man överallt i Brasilien åt var kött i alla former. Mitt på varje bord hade de här en marmorplatta med en springa mitt i, och när vårt grillade kött kom in, så satt det på ett halvmeterlångt svärd, vilket kyparen stack rätt in marmorplattan på vårt bord. Vi fick sedan själva skära eller skrapa till oss bitar av köttet från svärdet med en förskärarkniv och sedan lägga till potatis och grönsaker som var framsatta på vanliga fat. Underbart festligt och gott – undra på att stadens ledande makter hade valt att äta där.

Kött i Brasilien var rikligt och billigt överallt – även på den här restaurangen. Kvaliteten på köttet var kanske inte så enastående – man fick tugga det ordentligt – men det smakade mycket gott. Till maten drack vi en 6 deciliters flaska av detta lokala öl, och det gick åt till sista droppen.

Etiketten från vår middagsölflaska, Campo Grande (1973)

Etiketten från vår middagsölflaska, Campo Grande (1973)

Vi sov gott efter en lång dags resande och ett smakligt middagsmål, men på morgonen, hur det nu gick till, så brakade min säng ihop. Den var konstruerad helt av trä, och på något sätt föll hela vikten av sängen ner på min vänstra fot. Jag kände hur foten föll i bitar, och det gjorde ont därefter. Jag kallade upp portieren och ställde honom till rätta för detta fotbrott mot mänskligheten. Inte för att det gjorde honom något, men jag själv kände mig mycket bättre efteråt. Lyckligtvis var ingenting brutet, och efter en haltande dag var foten åter helt bra. Men inte mitt minne av hotell Vitoria.

Annonser
Published in: on 2017/02/06 at 05:58  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: