Inlägg 2.982: 30 jun 1973

Paraguaygränsavståndsuppfattningsäktenskapsosämjan

Närmare Ponta Porá blev vägen igen acceptabel. Den var då asfalterad i mitten – fast det var fortarande våt lera vid sidorna. så det gällde för chauffören att hålla i gång för att undvika att bli tvingad av en passerande bil att styra av asfalten för att släppa förbi den. Han visste vad han gjorde – han körde sin buss som om den var en Masserati. Och ändå fich han stanna bussen en gång till före Ponta Porá. I allas vår halvslummer verkade det som om han hade stannat till för att tanka bussen, men snart nog fann vi att det var en polisvisitation, en sorts gränskontroll med stopplikt men utan någon vägbom. Alla på bussen tog utan tillsägelse fram sina pass – vi också förstås. Två kontrollörer steg på bussen. En av dem kollade dem som satt till vänster och den andre dem till höger. Bagaget brydde de sig inte om, men det skulle säkert deras kolleger i Paraguays kolla vid vår inresa dit. Och så var det över – vi var inte i Brasilien längre, men vi var inte heller i Paraguay. Ed och jag hade ju båda rest landsväg mellan länderna i Europa, så det var ingenting ovanligt för oss att det var en bit väg mellan de två angränsande ländernat kontrollpunkter – bara det att utresan skedde såpass långt före gränsen.

Efterhand fick jag veta hur det hela hängde ihop. Ponta Porá hade en grannstad – vid namn Riddaren Petter Johan (spa. Pedro Juan Caballero) – och i stället för att ha en gräns markerad med staket och vägbommar och vakter tvärs genom den dubbla staden, så hade man enats om att göra Ponta Porá till en internationell ort med gränser mot både Brasilien och Paraguay en halv timmes väg i vardera riktningen. Ed och jag och hela bussen befann sig nu i denna gränszon mellan länderna. Och enligt planerna skulle vi komma att övernatta här i ingenmanslandet!

Ponta Porá visade sig vara en rätt stor stad, och snart var vi framme – klockan 17.15 på lördagskvällen – i dess gamla, litet förfallna busstation. Vi hade ju lärt oss i Corumbá att vi så snart som möjligt skulle söka upp den federala polisen för att få alla papper i ordning, men ingen på busstationen visste var den federala polisstationen låg någonstans.

Nu när vi befann oss på gränsen till Paraguay kändes det som om vi redan var där. Vårt omedelbara behov var nu faktiskt att få oss ett rum för natten – sedan kunde vi fortsätta att söka efter den federala polisen. Jag tyckte att det skulle vara roligast att pröva på ett hotell i Paraguay, och Ed var helt med på den tanken. Men åt vilket håll låg då Paraguay? Det var nu nattmörkt och jag hade helt tappat kontrollen över väderstrecken.

 

Annonser
Published in: on 2017/02/09 at 08:18  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: