Inlägg 2.984: 30 jun 1973

Paraguaymåltidsupplevelselivssingulariteten

Vi snyggade till oss på rummet innan vi begav oss ut. Man visste ju aldrig vilken elegans vi skulle mötas av på en restaurang som vi inte ens hade sett utifrån. Men allra först gick vi tillbaka till busstationen för att ta reda på när det gick en buss ‘österut’ – min skräpkarta var inte försedd med några som helst ortsnamn i den delen av Brasilien. Det var först när jag klämde till med ‘Iguassufallet’ som det spratt till. Då visste de plötsligt att vi skulle ta bussen åt sydost till Guaira – de pekade ut på min karta ungefär var det låg, återigen alldeles på gränsen till Paraguay – och då fick jag veta att det gick en buss dit klockan 06.00 nästa dag. Ja, riktigt, tidigt på söndagsmorgonen! Och de visade mig tabellen för bussen – ‘söndag’ (por. domingo) stod det där, och det var allt bevis jag behövde. Ingen platsbeställning i förväg. Inget krångel. Bara att masa sig upp i ottan igen.

Det tog mer än tio minuter för oss att komma till Pepes, men Ed framhöll för mig att det var tiden det skulle ta när man gick från hotellet, inte från busstationen, och det hade han ju rätt i. När vi kom fram kunde vi inte missa Pepes, för det var ordentligt upplyst där det låg bara ett litet kvarter in i Riddaren Petter Johan. Det var bara starka lampor, ingenting som gjorde mycket till för en nattbild, men jag knäppte mig ändå den här bilden som minne.

Pepes restaurang i nattens mörker, Riddaren Petter Johan (1973)

Pepes restaurang i nattens mörker, Riddaren Petter Johan (1973)

Och så steg vi in i härligheten. Ingen högklassig elegans, men en underbar atmosfär på musikens vingar. Hela lokalen hade väl ett tjugotal bord, och de flesta var väl besatta. Vi tog förstås deras rekommenderade huvudrätt ‘a la Pepe’, vilket betydde pampasstek med alla tillbehör. Vad det någon som undrade om det var gott?

Vår måltidsnota, Pepes restaurang. Riddaren Petter Johan (1973)

Vår måltidsnota i brasilianska cruzeiros, Pepes restaurang. Riddaren Petter Johan (1973)

Tre musikanter rörde sig alla runt mellan borden och skapade hög stämning överallt. De hade två gitarrer och en harpa. Ja, en riktig harpa, litet mindre kanske och litet rörligare  på sina små hjul än de två stora harporna hemma hos Carmen Pappas (se inlägg 2.733). Jag kan än i dag höra deras exotiska sätt att framföra en argentinsk tango, när jag tänker tillbaka på denna kväll.

Med en halva vin och någon dessert efteråt blev det till en fabulös måltid under två timmar och för under 36 kronor allt som allt, i brasilianska pengar. Och ett livslångt minne av detta härliga land, av vilket denna supé är det enda jag någonsin har fått nöjet att uppleva. Ah, Paraguay!

Vi kom tillbaka till vår paulun i Brasilien vid 22-tiden – eller kanske någon timme senare, för jag var ju så pirrig efter mina två glas vin att jag blandade samman timmar och minuter i en enda röra – och sedan njöt vi bägge av en djup sömn.

Annonser
Published in: on 2017/02/12 at 06:58  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: