Inlägg 2.987: 1 jul 1973

Söndagsbussflerfamiljsbostadshuspasserandet

Vem det nu än var som stod bakom dessa flerfamiljhus, så gjorde vår buss ett uppehåll rätt framför dem på två skilda ställen, för att släppa av en passagerare. Lägenheterna var de enklast möjliga – de verkade att utgöras av bara två rum, det främre med entrédörren och det bakre troligen med ett fönster. Här är Eds verkligt lyckade fotografier av dem båda.

Ett flerfamiljs bostadshus, Brasilien (1973)

Ett flerfamiljs bostadshus, Brasilien (1973)

Ett annat flerfamijs bostadshus, Brasilien (1973)

Ett annat flerfamiljs bostadshus, Brasilien (1973)

När vi satt på bussen tänkte vi inte alls på att det var uteslutande män på bilderna. Det märkte vi först när vi hade framkallat våra bilder efter hemkomsten. Bodde det bara ungkarlar där? Med säkerhet inte alls. Hustru och barn höll sig helst undan omvärldens ögon, så när en busslast med obekant folk var i antågande, som nu på söndagen, så kallades barnen in för att tillsammans med sin mamma gömma sig i det bortre rummet tills faran var över. Männen däremot kunde passa på tillfället till att strutta omkring som representanter för sina respektive familjer. Om vi hade rest förbi på en vardag, hade dessa bostadshus troligen sett helt annorlunda ut – männen hade varit ute i arbete på sina odlingstomter, barnen i lek runt huset och mödrarna ute för att skydda sina barn från att bli ihjälkörda av bussen eller bortrövade av dess resenärer. Allt detta enbart byggt på mina fantasier, men inte helt otänkbart.

Vi gjorde förstås tidtabellsenliga uppehåll på alla orter längs vägen, så som i den lilla staden Amambai. Vi steg gärna av under de minuter det tog att ta hand om resenärernas bagage, och här använde vi den tiden till att ta en bild som denna.

Vår buss gjode ett kort uppehåll i den här staden, Amambai (1973)

Vår buss gjode ett kort uppehåll i den här staden, Amambai (1973)

När gatan där inne i samhället inte var belagd med vare sig gatusten eller asfalt, så hade den efter varje regn återställts av invånarna. Även ett litet duggregn kunde lätt ställa till med elände för alla vägbeläggningar som var baserade på lera. Så snart vi hade kommit ut ur Amambai, så såg vi genast hur mycket det förra regnet hade försämrat framkomligheten på vår fina, breda vägbana. Detta är hur den såg ut från min plats i bussen.

Stenhårda spår i leran sedan det senaste regnvädret, Brasilien (1973)

Stenhårda spår i leran sedan det senaste regnvädret, Brasilien (1973)

Dessa våldsamma hjulspår i leran var emellertid hårda nog för att klara av fordon med gummidäck – det krävdes en hel del erfarenhet och träning, men med en sådan bakgrund kunde man köra bil eller buss utan större svårigheter även när vägen såg så här ut. Skulle det emellertid börja regna, kunde det snart vara klippt – då hjälpte bara den sorts körskicklighet som man i helt andra sorters klimat inhämtar av att köra i vintersnö och is. Då måste man vara beredd på att fordonet bara glider dit det vill, och enbart god och lång erfarenhet kan vara till en viss hjälp i sådana situationer.

Annonser
Published in: on 2017/02/15 at 06:00  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: