Inlägg 2.989: 1 jul 1973

Flodöverfärjningsmetoden

Vi visste inte hur långt vi hade kvar att åka, men vi hoppades intensivt att vi snart skulle vara framme vid färjan över Paranáfloden till Guaira. Enligt min lilla karta skulle det bara vara en liten stump kvar efter Iguatemi, fast slarvigt nog hade ingen av oss tittat på klockan när vi åkte därifrån, så vi kunde bara gissa att vi ‘strax’ skulle vara där. Vi visste inte heller om bussen skulle ta oss med på färjan eller om vi skulle stiga av och själva gå ombord – men det spelade ju egentligen ingen roll. Nu gällde det ju bara att bussen skulle klara sin körning till floden.

Jag skall väl redan nu säga att det gick, om än med ett nödrop. Föraren vad skicklig, och han skötte alla slirningar som bussen började göra så snart leran började lösas upp. Det var ungefär som att åka i baksätet på en bil på en landsväg med blank is. Och utan dubbdäck eller kedjor. Det fanns nästan inga bilar på vägen, bortsett från en eller annan parkerad här och där. Den här bilden tog Ed genom sidofönstret av två griskultingar i sitt esse alldeles intill bussen.

Griskultingar i glädjeyra över nederbörden, Brasilien (1973)

Griskultingar i glädjeyra över nederbörden, Brasilien (1973)

Det otäckaste var en rätt brant utförsbacke alldeles ner till Paranáfloden, och där gällde det för chauffören att hålla tungan rätt i mun och inte bromsa utan bara styra, och genom att backen inte krökte gick det bra. Men när vi äntligen stannade vid den kombinerade buss- och färjestationen drog alla i bussen en lättnadens suck.

Busstation och färjeläge vid Paranáfloden (1973)

Busstation och färjeläge vid Paranáfloden (1973)

Jag hoppades att vi inte hade missat färjan, men vi var i alla fall här. Vad det nu innebar.

När vi steg av bussen fann vi att det knappast ens duggade. Det måste ha regnat en hel del här, för det var stora pölar på marken, men vi kom för sent för det nöjet. Vi var väl fem eller sex personer kvar i bussen ända hit, men Ed och jag var de enda som skulle åka vidare med färjan.

Jag hade väntat mig en färja som dem över Öresund, men till min häpnad var det i stället en flotta av gondoler som på Stora Kanalen i Venedig (se inlägg 685). Nåja. inte riktigt lika exotiskt som där. Det var motordrivna kanoter med plats för tolv resenärer – plus en ‘gondoljär’ och en hjälpreda. Den hade presenningstak, vilket faktiskt betydde något en dag som denna.

Flottan av motorgondoler för överfärjning av Paranáfloden (1973)

Flottan av motorgondoler för överfärjning av Paranáfloden (1973)

Om det hade regnat det minsta skulle vi absolut inte ha kunnat se den andra stranden av den breda floden, men nu såg vi den ungefär såpass väl som över Öresund vid Hälsingborg – fast det var nog litet bredare här. Vi hjälptes av den lille hjälpredan med hoppet ner till gondolen – fast det inte behövdes – och med endast oss två som passagerare styrde skepparen ut sitt flytetyg på Paranáfloden.

Gondoljären vid rodret med andra stranden just skönjbar, Paranáfloden (1973)

Gondoljären vid rodret med andra stranden just skönjbar, Paranáfloden (1973)

Annonser
Published in: on 2017/02/16 at 12:04  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: