Inlägg 2.990: 1 jul 1973

Tropikvildmarksskolerpromenadsunderlättandet

På sina håll anses det att folk som arbetar på fartyg ute på haven inte bör vara simkunniga – det skulle bara förlänga plågan i en nödsituation. Jag har aldrig själv varit i någon nödsituation, så jag kan inte bekräfta denna teori, men jag vet att jag är livrädd när jag är ute i små båtar. Jag anar kantring vid första bästa tillfälle. Segelbåtar, roddbåtar – och kanoter – erbjuder inte min själ en lugn tillvaro. Därför hade jag hjärtat pickande ända uppe i halsgropen under de 15 minuter då vår lilla båt puttrade över Paranáfloden. Det var ingen sjögång, och motorn höll lätt stången mot vattenmotståndet som vår lilla spetsiga båt utsattes för. Utan minsta katastrof närmade vi oss staden Guaira på flodens östra bank, och så här såg jag den med min kamera från akterpartiet på vår motoriserade kanot.

Här stävar vår motorkanot mot Guaira, Paranáfloden (1973)

Här stävar vår motorkanot mot Guaira, Paranáfloden (1973)

Snart nog var vi framme och lade till bredvid alla andra likadana kanoter med fören mot kajen. Den viga hjälpredan skuttade upp på kajen och hjälpte sedan Ed med sitt skutt. När turen kom till mig så tog Ed en bild av mig, men tyvärr för tidigt. Om han hade väntat ett par sekunder skulle han ha fångat mig skutta i land – vackert och graciöst naturligtvis.

Jag skall just hoppa upp på kajen från kanoten, Guaira (1973)

Jag skall just hoppa upp på kajen från kanoten, Guaira (1973)

Och så stod vi där på den stensatta kajen. All mark däromkring bestod av röd lera, våt röd lera med pölar ovanpå. Litet senare köpte vi det här vykortet, mest för att det visade hur Guaira var rödbrunt till färgen överallt, och det även på den torra och soliga dag då vykortet fotograferades.

Flygbild av Guaira, 1973 (vykort)

Flygbild av Guaira, 1973 (vykort)

Jag kan inte erinra mig hur vi bar oss åt för att få tag i en taxi, men i en taxi kom vi från kajen till Guairas ‘bästa hotell’, det undermåliga hotell Sju Vattenfall (por. Hotel Sete Quedas). Det hade fått sitt namn efter sju sevärda vattenfall i Paranáfloden strax söder om staden. Hotellet låg vid en alfalterad gatukorsning i centrum. Vårt rum kunde väl duga, men toaletten på vår våning var så snuskigt oanvändbar att vi fick använda den som låg en trappa ner från oss.

Hotell De Sju Vattenfallen, Guaira (1973)

Hotell De Sju Vattenfallen, Guaira (1973)

Vi drack eftermiddagskaffe på hotellet och bestämde oss då för att äta middag på ett mindre dystert ställe. Och innan vi gick ut på stan bytte vi äntligen till de skor som vi borde ha haft på fötterna hela denna regniga dag. Vi hade med oss vart sitt par tropiska vildmarksskor av väv med tjocka gummisulor. De var ankelhöga och av modell Främlingslegionen från Frankrike, köpta för 40 kronor paret hos Abercrombie & Fitch i Nya York.

Dessa skor var det bästa vi kunde ha för att gå omkring på Guairas lergator nu efter regnet. Det sade klafs klafs, och varje steg blev allt tyngre av leran som klistrade sig fast under dem. Efter en stund gick vi stilenligt omkring i tio centimeter höga plattformsskor!

Jag klafsar i leran på en gata, Guaira (1973)

Jag klafsar i leran på en gata, Guaira (1973)

Annonser
Published in: on 2017/02/18 at 04:52  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: