Inlägg 2.991: 1 jul 1973

Vattenfallsrankningsturismdragkraftsoväsentligheten

Vi hittade busstationen när vi efter vårt kaffe begav oss ut, och då fann vi att det skulle gå en buss till Iguassufallet på måndagsmorgonen klockan 07.00, ungefär som vi hade väntat. Det gällde att hålla igång, alltid redo att resa vidare med första bästa transportmedel, för nu var vi redan i vår andra halva av semestern – nästa söndag skulle vi flyga hem från Rio de Janeiro. Som alltid hade de första dagana för oss gått oändligt sakta och därefter ökat farten. Vi två hade varit ute på många resor tillsammans, och det var alltid likadant.

När Ed till sin förvåning upptäckte ett apotek som var öppet nu på söndagen ville han absolut gå in och skaffa sig något medel mot en liten irriterande hosta, som han hade dragits med alltsedan lastflaket från tåget in till Corumbá (se inlägg 2.971). Jag hade märkt att han hostade till då och då, men trodde att det bara var tillfälligt – nu när han ville få litet lindring i halsen så var jag förstås med på det. Vad hette ‘hosta’ på portugisiska, tro? Det var lätt att demonstrera på apoteket, och då lärde vi oss att det hette ‘tossa’ och att det fanns botemedel mot det. Han fick några tabletter, och de måste ha fungerat bra, för problemet var snabb avklarat. Men påsen från apoteket tog vi med oss hem till Nya York. Lägg märke till telefonnumret, 09 – ack, gamla tider!

En bit av påsen från apoteket, Guaira (1973)

En bit av påsen från apoteket, Guaira (1973)

Vi gick omkring på de leriga gatorna en stund med de alltmer tjocknande sulorna under våra kängor. Vi hade ögonen öppna för en restaurang som verkade bra, och det var inte lätt. Guaira hade Sydamerikas största vattenfall – vattenmängden multiplicerad med fallhöjden för vart och ett av de sju vattenfallen sammanlagda – och borde därför vara ett första klassens turisttillhåll, och ändå fanns det knappast några restauranger. Ed kom på anledningen till detta: vi var ju själva på vår väg till ett annat vattenfall i närheten, och det var världsberömt – ingen reste väl till Guaira för att titta på vattenfall, inte vi heller. Han hade som alltid rätt.

De flesta matställena var mera praktiska än trevliga, men till slut tittade vi in på ett som hette Itapoa.

Restaurang Itapoa, Guaira (1973)

Restaurang Itapoa, Guaira (1973)

Det var ingen match mot gårdagens Pepe i Paraguay, men de försökte ändå att helhjärtat tillfredsställa vår längtan efter god mat. Och vi var rätt nöjda med vad vi fick. Det var någon sorts hönspaj – eller vad det nu var, för det stod ingenting om den på vår nota – och till den tog vi en öl och en mineralvatten. För 25 kronor var detta en riktigt god söndagsmiddag.

Vår middagsräkning från restaurang Itapoa, Guaira (1973)

Vår middagsräkning från restaurang Itapoa, Guaira (1973)

När vi kom ut därifrån var det mörkt, men vi hittade lätt till vårt hotell – vi hade inte irrat oss långt bort därifrån. Och nu visste vi precis var busstationen låg inför morgondagen. Vi kröp till sängs redan vid 20-tiden och sov rätt gott.

Annonser
Published in: on 2017/02/19 at 05:08  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: