Inlägg 2.992: 2 jul 1973

Väglagstillståndsavresesvårighetsupptravandet

Sydamerika betyder uppstigning klockan 06.00 vareviga dag – men det gör ju dagarna längre och mera innehållsrika, så det är inte alls någon nackdel. Skulle vi ta på oss vildmarkskängorna nu igen – gatorna var säkert åter torra och hårda? Det blev inget val – vi kunde inte packa ner dem med all den hårdnade leran, som inte kunde knackas av utan verktyg. Vi duschade inte – det fanns ingen dusch på rummet och vi hade ingen lust att kolla på den gräsliga gemensamhetstoaletten. Vi struntade i frukosten, för den hade vi inte tid med. Men rumsräkningen betalade vi.

Vår rumsräkning, hotell Sju Vattenfall, Guaira (1973)

Vår rumsräkning, hotell Sju Vattenfall, Guaira (1973)

Den var anonym, precis som allt annat här i trakten. 22 kronor för rummet och så 5 kronor för kaffet på eftermiddagen efter ankomsten från flodkanoten. För dyrt rum och alldeles för dyrt kaffe.

Vi var på busstationen i god tid för vår buss till Iguassufallet. Klockan blev snart 07.00 och bussen var på avgångsskylten märkt med ‘försenad’ (por. atrasado), vilket hade varit ödet för varje brasiliansk buss, så det betydde ingenting. Men när klockan närmade sig 08.00 gick jag till en lucka och frågade mig för. Nej, fick jag veta, i dag gick det ingen buss någonstans – vägarna var för slippriga. Kanske, kanske det skulle gå en buss till Skallerormen (por. Cascavel) klockan 11.00, men det var bara en omöjlig chans, så som de uttryckte saken. Var låg Skallerormen, undrade jag. Jo, det var en stor stad halvvägs till Iguassufallet. Vad skulle vi göra? Vi gick tillbaka till vårt hotell för att äta frukost och diskutera saken.

Frukosten på hotell Sju Vattenfall var helt oväntat riktigt god, och när vi ville betala för den så fick vi inte lov till det. De kände igen oss och sade att frukosten ingick i vårt rumspris. Nu började vi rentav acceptera detta förfärliga hotell!

Nå, vad skulle vi göra? Stanna en natt till i Guaira? Hoppas på bussen till Skallerormen? Hitta en båt till Iguassufallet? Kanske det. Vi gick på våra plattformsskor ner till kajen och fick där veta att vattenfallen på floden dit gjorde det omöjligt. Jag hade till och med tänkt mig en av kanoterna, men det gick förstås inte heller. Hade vi försökt att flyga? Flyga? Det verkade ju inte klokt! Eller var det en möjlighet? Vi blev hänvisade till Guairas turistkontor, i huset på den här bilden.

Turistbyrån, Guaira (1973)

Turistbyrån, Guaira (1973)

Där hänvisades vi till en man som sade sig vara Guairas flygpilot – vad det nu var för något – och han tycktes förstå vår brådska. För 507 kronor kunde han flyga oss till Iguassufallet, och vi tänkte ordentligt igenom hans förslag. Det var mycket pengar, men vi hade tillräckligt mycket med oss och accepterade hans erbjudande. När kunde han ta oss dit? Ja, inte i dag, för det var för dåligt väder.

Annonser
Published in: on 2017/02/19 at 06:37  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: