Inlägg 3.002: 4 jul 1973

Lyxresebussfärden

På busstationen i Iguassufallet kände vi oss som hemma efter att ha skuttat genom den på väg från vår buss från lervällingen i Guaira till taxibilen till vårt hotell invid vattenfallet ett par dagar tidigare. Nu skuttade vi i andra riktningen för att hitta vår lyxbuss till S:t Paulus. Och den stod och väntade på oss vid sin plattform. Den såg inte alls lyxig ut, men precis som alla andra bussar i Brasilien sken den förstås som välpolerat silver.

Chauffören satt vid sin ratt, men vi blev omhändertagna av en bussvärdinna till våra platser, nummer 7 och 8. Bussen hade toalett, vilket alla de tidigare bussarna hade saknat  Som vi redan visste fanns det stolar – på biljetten med all rätta benämnda ‘fåtöljer’ – för bara 19 resande, av vilka 18 satt i sex rader och den nittonde ensam längst bak bredvid toaletten. Stolarna var helt klädda i ljusbrunt skinn och var oändligt sköna att sitta i. De var så breda att man kunde sitta hur som helst utan att vara i vägen för sina grannar. Om jag sträckte på mig i stolen kunde långe jag inte komma ens i närheten av stolen framför, inte ens om han på natten hade tippat sin stol hela vägen ner och mina fötter befann sig uppe på samma nivå som hans huvud var mina tår en säker decimeter från hans skalle. Jag hade aldrig suttit i en sådan stol i hela mitt liv. Tack, Brasilien!

Värdinnans första plikt var att avkräva oss Iguassus avreseskatt på 29 öre per person.

Kvittona på vår avreseskatt, Iguassufallet, 1973

I gengäld gav hon oss var sin liten påse med kakor, speciellt förpackade för bussbolagets räkning. Men hon talade om att vi skulle få middag på en restaurang omkring klockan 21.00. Vi gjorde slut på alla våra kakor – och fick en extra påse – innan dess.

Etiketten från påsen med småkakor på lyxbussen, 1973

Vi var väl ett tiotal resenärer från Iguassufallet, men efter det brydde jag mig inte om att räkna och kolla vem som reste vart. Bussen stannade bara några få gånger, och den första gången var i Skallerormen, där vi ju också var hemtama. Här står jag där framför vår lyxbuss.

Jag står framför vår lyxbuss under ett kort uppehåll, Skallerormen (1973)

Vi blev försedda med hörlurar med olika sorters musik, tidningar och tidskrifter – nästan allt förstås på portugisiska – och vattenbuteljer och mera kakor efter behag. Värdinnan gick fram och tillbaka och var alltid tillhands, höll toaletten tipptopp ren och inbjudande, och hon talade även hjälplig engelska.

Vi hade följt klockans vandring i takt med magens kurrande, och några minuter före klockan 21.00 saktade bussen in. Det var mitt i nattmörkret, rätt ute på landet, och vi stannade vid en landsvägskrog, som vi i bil nog skulle ha passerat utan att ens märka den. Men nu var vi glada över att chauffören inte missade den.

Annonser
Published in: on 2017/04/02 at 03:24  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: