Inlägg 3.003: 4 jul 1973

Matuppehållsnattåkningsarrangemangsföregångaren

Därinne var restaurangen lika anspråkslös som utifrån. Det fanns ett långbord med rum för ett tjugotal gäster. och bortom det fanns det några vanliga småbord. Det var allt, och de måste ha hankat sig fram på influxet av upp till 19 hungriga resenärer en gång om dagen. Nåja, man får väl anta att några andra bussar också passerade platsen i samma syfte. men en affärsverksamhet av denna typ förvånade civilekonomen i mig högeligen.

Det fanns ingen matsedel, bara en försynt förfrågan om ”kött eller fisk eller grönsaker?”, vilket var lätt avklarat. Och så satte vi oss alla vid långbordet. Det var inte en pratig grupp, precis som på bussen, och vi var långt ifrån 19, så Ed och jag hade en tom stol på var sida. Bara skönt. Vi var faktiskt mycket mera sömniga än pratsjuka.

Bordet var odekorerat, bortsett från en detalj: ett meterlångt, brett svärd av skinande silver, äkta eller falskt, som stod lutande instucket i själva träytan mitt på bordet – så som det råkade sig kom Ed och jag att sitta precis framför denna dekoration. Det satt naturligtvis andra passagerare mitt emot i samma situation, men de var så väl skymda bakom dekorationen att vi inte kunde se hur de trivdes såpass nära intill ett potentiellt halshuggningsinstrument.

Vi kunde inte grunna över detta i mera än en minut, innan våra stora, välfyllda tallrikar stod framför oss. Dryckjom? Jag minns faktiskt inte. Men steken på tallriken var den största jag någonsin hade sett serverad någonstans, och detta gäller ännu i dag. Ed hade också valt kött och drabbades därför av samma öde. Jag sitter här och låter som om vi led av detta vansinne – det gjorde vi inte alls! Vi gav oss på våra köttbitar utan att, som ju börligt är, vänta tills alla hade fått sin mat serverad. Och utan konversation mellan tuggorna hade vi – och alla de andra – slukat detta verkligen delikata middagsmål, rubb och stubb, på mindre än 20 minuter. En liten miniatyrbakelse hamnade framför oss när den tomma tallriken försvann, och sedan var vi snart ombord på bussen igen och ute på landsvägen.

Landsvägen, ja? Det var inte någon motorväg, om någon hade trott det – det var en asfalterad, tvåfilig väg, med mittlinje och alla sorters hjälpmedel i vägkorsningarna. Vi mötte en bil då och då, men det var inga trafikstockningar någonstans – bortsett från i S:t Paulus, förstås. Vi lutade våra fåtöljer så att de blev sängar, bussvärdinnan stack in en pall under fötterna – jag hade tagit av mig skorna – och vi blev tilldelade var sin filt och nytvättad kudde. Med nästan allt ljus släckt i busskabinen, svarta rullgardiner nerdragna för fönstren – även de stora bakom chauffören – blåstes det tapto klockan 22.00.

Annonser
Published in: on 2017/04/03 at 04:24  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: