Inlägg 3.009: 6 jul 1973

Ormbekantskapsgörandet

Sedan vi hade fått institutets ändamål och organisation klargjorda för oss togs vi av vår guide först ut till serpentariet. Ormarna bodde där ute i det fria i små runda, vita ormhus, belägna på individuella ormgårdar med lodräta väggar för att förhindra dem att på egen hand ge sig ut på vift. Ed står här bortom två av dessa ormgårdar.

Ed översblickar serpentariets ormgårdar, Butantaninstitutet, S:tPaulus (1973)

Vår guide gick in på en ormgård och lyfte ut en skallerorm därifrån. Han satte ner den på marken – på säkert avstånd från oss. Den rullade genast ihop sig och reste ‘överkroppen’ och visade med alla medel att den var arg på allt och alla. Den satte igång med att vilt skallra med stjärten men höll sig kvar på samma plats på marken – tills doktorn lyfte tillbaka den in på sin ormgård och lät den lugna ner sig.

Vi gick sedan in i en sal med vitrinskåp runt väggarna, och där lät han oss bli närmare bekanta med några ormar. Först plockade han fram en giftig orm och använde en pincett till att hålla dess gap öppet med gifttänderna färdiga till anfall. Vi kunde se giftdropparna bildas längs själva tänderna och höll oss på behörigt avstånd. Det här var verkligen farliga saker, men vår guide arbetade med ormen utan minsta tecken på den fasa som Ed och jag kände.

Vår guide håller fram gifttänderna på en orm utan minsta svårighet, Butantaninstitutet, S:t Paulus (1973)

Han lade tillbaka giftormen i sitt skåp och plockande fram en mycket större orm, som inte alls var giftig. Eftersom Institutet professionellt sysslade med ormgifter hade det ingen användning för ormar utan gift – de fanns där endast för besökare som oss, eftersom de inte alls var farliga. Han höll den stora ormen hur som helst i händerna, och trots att vi visste att den var helt ofarlig såg det skrämmande ut.

”Se här”, sade han och höll fram den mot mig. ”Klappa den litet på ryggen!”

Klappa en orm? Inte ville jag göra det! Hela min livsinriktning med valet mellan att fly eller fäkta stod nu på spel – jag ville fly, men kände att jag nu var tvungen att fäkta. Jag sträckte försiktigt fram ett pekfinger och snuddade vid monstrets kladdiga skinn – vilket egendomligt nog inte alls kändes kladdigt.

”Litet bättre!” sade vår doktor. ”Använd hela handen så som ni klappar en hund!”

Nu när jag visste att ormen inte var smetig och inte heller farlig gick det lättare. Jag strök den försiktigt över ryggen och upptäckte att den inte heller var mjuk som en daggmask, vilket var hela min tidigare reptilerfarenhet. Den var hård som en kvist. Och det sade jag till guiden att jag förvånades över.

Han skrattade: ”Det hör jag från många gäster. Nej, ormar är starka varelser – känn bara!”, sade han och lyfte över hela den hopringlade ormen i mina armar. Jag kunde inte tro vad som höll på här. Jag stod mitt på ett golv med en två meter lång orm krälande runt i min famn! Och jag dog inte!

Annonser
Published in: on 2017/04/07 at 05:01  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: