Inlägg 3.010: 6 jul 1973

Berlinisoleringsminnesuppväckandet

I och med att det inte var något farligt jag hade i min famn och samtidigt inte heller klibbigt och kletigt, så kom jag snabbt över chocken och började faktiskt uppskatta min situation. Detta med att ormen var stadig och hård och stabil till konsistensen var en helomvändning i min uppfattning om världen omkring mig, låt vara den mycket lilla del av världen som jag inte någon enda gång under mina nära 40 år hade kommit i fysisk kontakt med. Ingen hade någonsin sagt till mig att ormar var sladdriga och lealösa som daggmaskar – eller att de var slemmiga som sniglar. Det var bara något som jag hade tagit för givet.

Nu stod jag där och sökte förgäves att räta ut en bit av ormen, och det gick bara inte – den var för stark. Jag lämnade tillbaka den till guiden, som genast gav den till Ed. Han var förstås nu helt förberedd på detta – han hade ju sett mig hålla ormen – så han reagerade inte så som jag hade gjort, och jag fick tillfälle att ta flera bilder av honom med ormen intrasslad i fingrarna.

Ed med en ofarlig orm i händerna, Butantaninstitutet, S:t Paulus (1973)

Eds händer med en intrasslad orm, Butantaninstitutet, S:t Paulus (1973)

Vår guide avskedade sig efter detta och sade att vi kunde se oss omkring i museet på egen hand. Det gjorde vi och fann att vi inte alls var de enda besökarna här så tidigt som klockan 09.00. Men ingenting annat sevärt kunde mäta sig med upplevelsen av hålla en orm i händerna, och vi åkte snart tillbaka till hotellet. Nu fanns det gott om sittplatser på bussen.

Att packa ihop våra grejer på hotellet tog mindre än fem minuter – jag packade nogsamt ner ett oanvänt tändsticksfodral – och så var vi färdiga att betala och ge oss av.

Tändsticksfodral, Hotell S:t Ferdinand, S:t Paulus (1973)

Från receptionsdisken tog jag också med mig ett mera utförligt hotellkort med samma uppgifter som hade stått i pamfletten.

Det utförliga hotellkortet, Hotell S:t Ferdinand, S:t Paulus (1973)

”Vad har ni använt ur kylskåpet?” frågade portieren innan han avslutade vårt rumskonto.

”Ingenting”, svarade jag rappt.

”Ni måste väl ha ätit eller druckit någonting”, insisterade han. När jag skakade på huvudet sände han upp den lille hotellpojken till vårt rum för att kolla saken. Han väntade med att avsluta kontot tills han fick beskedet om att de här konstiga amerikanarna inte hade ätit eller druckit ett enda dugg ur sitt kylskåp.

Räkningen utan kylskåpsrofferi gick på 65 kronor för rummet. Till det kom 3 kronor för våra två vykort – som jag redan har visat upp här – och, vilket vi visste om, en 10 procents betjäningsavgift på 7 kronor. Totalt blev det alltså 75 kronor.

Xår rumsräkning, Hotell S:t Ferdinand, S:t Paulus (1973)

Portieren gav oss litet information om flygningen till Rio de Janeiro. Vi skulle använda vad som kallades ‘luftbron’ (por. Ponte Aéreo) – ett uttryck som i mitt huvud genast betydde försörjningen av Västberlin 25 år tidigare, då Sovjetunionen under tiden från den 24 juni 1948 till den 12 maj 1949 försökte att tvinga västmakterna att överge den blockerade staden. Nu gällde dock luftbron något helt annat. Han skrev ner namnet på flygplatsen på den här lilla egendomligt tillklippta papperslappen.

Portierens lapp om vår flygning till Rio, Hotell S:t Ferdinand, S:t Paulus (1973)

Han ringde också efter en taxi för oss, och så var vi på vår väg.

Annonser
Published in: on 2017/04/08 at 21:52  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: