Inlägg 3.012: 6 jul 1973

Luftbroflygningen

Spärrvakten sade att vi kunde pollettera våra väskor ute vid planet. Man kan tycka att vi också borde ha blivit säkerhetskontrollerade på något vis innan vi gick ombord, men det har jag inget minne av. Dessa nya bestämmelser hade nog inte ännu nått den här händiga luftbron, som hade startats redan år 1959. Vi vet nu – men inte då – att den skulle fortsätta att fungera ända fram till år 1999 efter hela 40 års tjänst.

Det var ett stort propellerplan, tillhörande Brasiliens stora flygbolag VARIG. Jag hade inte flugit med propeller sedan Ed och jag flög med Loftleidir till Island och Luxemburg år 1966 (se inlägg 632) – det var hela sju år sedan – tänk vad tiden flyger iväg! Det här planet var mycket mindre, men det var nytt och fint. Här står Ed med vår kabinbag mellan de två motorerna på vänstervingen på väg att stiga ombord. Han stod så nära propellrarna att det kunde tänkas vara obehagligt om de började snurra.

Ed står framför vårt plan innan han stiger ombord, Luftbroflygplatden, S:t Paulus (1973)

Planet var inte helt fyllt med passagerare, så det fortsatte att droppa in folk ända fram till klockan 12.07. Då gav det sig iväg med oss mot Rio. Resan dit tog mindre än en timme i anspråk, och de serverade apelsinsaft och kaffe utan att jäkta. Det var inte som på tiominutershoppet från Curaçao and Bonaire (se inlägg 2.246) – farten på den snabbserveringen glömmer jag aldrig.

Och så landade planet fint emot den ganska starka blåsten. Vi hade kommit till Santos Dumontflygplatsen, som låg mitt inne i själva Rio de Janeiro. Den hade ett förnämligt läge med Atlantvatten åt tre håll och kontorsskyskrapor på den fjärde sidan, såpass nära att man med lätthet kunde strosa över till flygplatsen på sin lunchrast om man arbetade där. Det var bara en gatukorsning i form av ett klöverblad däremellan.

Santos Dumontflygplatsen, fotograferad från skyskrapa mittemot, Rio de Janeiro, 1973 (vykort)

”Titta, där är Sockertoppen”, utbrast Ed på vår väg in mot terminalen. Och där borta låg det världsberömda berget, insvept i några tunna molntussar, allom till ingenkänningsglädje.

Vårt flygplan och Sockertoppen, Santos Dumontflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Nu var det min tur att bära kabinbagen och bli fotograferad. Vårt bagage som vi hade sänt iväg på ett så informellt sätt i S:t Paulus skulle vi nu hitta på en vanlig bagagekarusell inne i terminalen.

Jag ät på väg till terminalbyggnaden, Santos Dumontflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Denna fina byggnad hade i sin stora hall två monumentala väggmålningar, den ena av ‘flygverksamheten i går’ och den andra av ‘flygverksamheten i dag’.

Väggmålningen ‘Flygverksamheten i går’, Terminalbyggnaden, Santos Dumontflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Väggmålningen ‘Flygverksamheten i dag’, Terminalbyggnaden, Santos Dumontflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Vi lät oss villigt haffas av en ivrig taxichaufför, som för 16 kronor tog oss till ett hotell i Copacabana, två kvarter från den berömda badstranden. Det blev litet dyrare än taxin i S:t Paulus, men han gjorde skäl för slanten – han ringde nämligen upp hotellet på sin biltelefon och beställde ett rum för oss.

Annonser
Published in: on 2017/04/10 at 07:34  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: