Inlägg 3.014: 6 jul 1973

Copacabanastrandsagolikhetsuppfattningsnedtrappningen

Och så gick vi den lilla biten bort till den berömda stranden. Det tog bara ett par minuter att komma dit. Vi korsade den stora Atlantiska avenyn (por. Avenida Atlantica), och sedan var det öppen sand, bortsett från en liten servering och annat praktiskt här och där. Sandstranden var överväldigande i sin storhet, och den var också tom – helt i motsats till vad jag hade väntat mig var Copacabanastranden nästan helt renons på badande. Här och där sprang en grupp tonåringar omkring med en boll på sätt som tonåringar världen runt plägar göra oavsett omgivningen, och nere i vattenbrynet lekte några ungar övervakade av en förälder eller två. Men den här oändliga stranden, som matematiskt sett skulle kunna rymma en miljon badgäster, slumrade skönt i sin vinterdvala. I fråga om breddgraden är juli månad i Rio vad januari är i Havanna, och som alla de svenskar som semestrar på Cuba vet, så är det inte direkt iskallt där mitt i vintern, men svalare är det. Det var förstås därför som Copacabana nu inte var packat med badgäster.

Vi tog på skoj själva av oss skorna och plaskade runt litet i vattenbrynet. Det var inte alls kallt.

”Ska vi inte ta oss ett dopp, så att vi kan säga att vi har badat på Copacabana?” undrade Ed.

Det var en utmärkt idé! Det finns två sorters nöjen, (1) sådant som är roligt att göra, och (2) sådant som är roligt att ha gjort. Nu skulle vi ha det roligt, och jag såg genast fram emot det roliga av sort nummer 2.

Vi gick tillbaka till hotellet, satte på oss badbyxorna under de vanliga kläderna och tog med oss en av hotellets badhanddukar. Ute på stranden, inte långt från vattenbrynet, tog vi av oss allt utom badbyxorna – och så fotograferade vi varann för att ha bevis på vårt hjältemod. Jag knäppte först Ed i östlig riktning och fick därmed med den disiga skepnaden av Sockertoppen i bildens mitt utan att ens märka det.

Ed före provdoppet, Copacabanastranden, Rio de Janeiro (1973)

Och sedan tog Ed en bild av mig i västlig riktning, och där fanns det ingen Sockertopp alls.

Jag före provdoppet, Copacabanastranden, Rio de Janeiro (1973)

Sedan hoppade vi ut i havet, en i taget för att inte lämna våra kläder obevakade. Vattnet var väl en 20 grader, alltså inte som i Västindien utan mera som Tylösand var mitt i sommaren. Värre var det att vattnet inte var rent – situationen verkade vara liknande den i Marbella (se inlägg 2.702), Det var inte frågan om en ordentlig strandrengöring, som säkerligen gjordes före säsongen varje år. Nej, det var allt det som kom flytande med vattnet från andra håll – utan att här gå in på vad det var och varifrån det kom. Resultatet av vår korta stund i havet i Copacabana var faktiskt att där ville ingen av oss bada igen.

Vi soltorkade och handdukstorkade oss, drog på oss fritidskläderna och gick hem till vårt rum och duschade noga bort Atlanten.

Annonser
Published in: on 2017/04/12 at 06:58  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: