Inlägg 3.016: 6 jul 1973

Tioårsamerikavistelsejubileumsapropåfirandet

Vi kom tillbaka till vårt hotellrum redan klockan 19.00. Vi hade en hel, lång fredagskväll framför oss och en världsstads alla förlustelser på bara en kort bussturs avstånd. Vi hade ingen TV och inte ens några sköna fåtöljer att sitta i. Och ändå stannade vi på vårt lilla rum och gjorde ingenting.

Den här resan hade antagligen gett oss så mycket nya intryck att vi helt enkelt var fullproppade med dem – det fanns inte rum med mera tills vi hade haft tillfälle att smälta alltihop. Så vi lät några timmar gå förlorade. Vi låg där ovanpå våra sängar, med ögonen tillslutna, då och då sugande på en godbit av vad vi skräp hade inköpt, och ibland växlande ett ord eller två.

”Vet du, det här är en dag att minnas”, sade jag plötsligt.

”Vadå?” undrade Ed.

”Det är en stor dag för mig att minnas för länge sen”, sade jag mystiskt.

Det blev tyst. Jag fruktade att Ed hade somnat, så jag fortsatte: ”För tio år sen gjorde jag nått som du har glädje av i dag”. Det var pretentiöst att säga detta, men jag var så säker på det att jag bara sade så.

”För tio år sedan hade jag ju inte träffat dig”, sade Ed undrande. Vad i all världen vimsade Gymbrat om?

”Det har du alldeles rätt i. Och om jag inte hade gjort vad jag gjorde då, så hade vi inte träffats alls.”

Nu hade jag avslöjat vad jag hade tänkt på, och Ed skulle ha rusat upp och kommit och kramat om mig där jag låg och yrade – men det gjorde han inte alls. Han begrep ingenting. Jag kunde ha hänvisat honom till inlägg 2 i mina memoarer, men eftersom jag år 1973 inte ännu hade skrivit dem, så kunde jag ju inte säga det. Så jag fick i stället tala klartext.

”För precis tio år sedan i dag seglade jag iväg från Göteborg med Kungsholm på mitt livs viktigaste resa”, sade jag pompöst så det knakade.

Det var tyst ett tag medan Ed tänkte.

”Tack”, sade han slutligen, ”Det var snällt av dig. Men du är alltid snäll, så det förvånar mig inte.”

Och så tassade han över till mig och kröp ihop vid min sida. Sängen var mycket starkare än den i Campo Grande och klarade påfrestningen utan att ens sucka.

Tio år är en lång tid, och jag kom inte att tänka på detta ‘jubileum’ för första gången där på hotellsängen. Jag hade tänkt på det många gånger och sett fram emot det. Inte för att fira det, men för att markera det när det hände. Och nu hade jag helt glömt bort det – fram till nu på kvällskvisten. Och tack vare det blev den här helt meningslösa kvällen utan energi för mera turism full av kärlek och godhet och mera mening än de flesta andra kvällar. Ed gjorde firandet av mitt personliga tioårsminne mera underbart än jag kunde ha drömt om. Det var något som bara min drömprins kunde ha åstadkommit, och det utan ett ögonblicks planering i förväg.

Annonser
Published in: on 2017/04/14 at 01:45  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: