Inlägg 3.026: 8 jul 1973

Storstadssöndagsödslighetsattacken

Vi befann oss i en ren och välhållen stadsdel. Rio var helt klart noga med att dess ekonomiska ryggrad, huvudkontoren för det ena stora företaget efter det andra, och finansieringsbolag i långa banor för att hjälpa företagen med pengar för allt de behövde, skulle trivas och frodas här. Gatorna var välsopade och välpatrullerade, byggnaderna var stora och imponerande, och vartenda trafikljus fungerade och åtlyddes av alla. Bakom planket på den här bilden av Ed hade man börjat gräva ett hål för att bygga ett nytt kontorshus i.

Ed framför några av kontorsskraporna i stadens centrum, Rio de Janeiro (1973)

Råkade jag säga rentut att centrum var dödstråkigt, eller var det bara underförstått baserat på hur jag uttryckte mig? I likhet med de flesta byggnader i Rio hade dessa hus ett högt järnstaket framför, så att graffitiartister inte kunde nå fram till husväggen – i fattigare områden hade man ofta ett högt plank som staket, och där på planket var det fritt fram för blivande konstnärer.

Ed och jag sökte först hitta en restaurang bakom alla staketen, men när vi hade funnit några som alla var stängda gav vi upp. På vardagarna skulle de förstås ha varit upplysta och befolkade och staketets grindar helt öppna – men detta var ju söndag och då var vi inte välkomna.

Till slut kom vi till ett torg intill hamnen någonstans, och där fann vi ett stå-upp-och-ät-ställe som fick duga. Jag tog två söta bröd och en läsk, medan Ed föll för ett stort bröd med skinka och salladsblad och gurka pch annat farligt. Hans mage betedde sig underligt i flera dagar därefter, medan min förblev i gott skick efter detta just som den hade varit i alla de 16 dagarna i Sydamerika.

Efter vår ‘lunch’ tog jag en bild av en ståtlig byggnad med kupoltak och fick då även med Ed, som just då tog en bild av mig. Jag vet inte vad det blev av min bild.

Jag fotograferar Ed som fotograferar en ståtlig byggnad med kupoltak, Rio de Janeiro (1973)

Och här kommer en bild av den stadsdel som tog vid efter matavbrottet. Här var det mera mänskliga mått, litet äldre och mindre hus – men söndagstomt och ödsligt var det här också.

En kontorsgata med litet mera mänskliga mått men lika ödslig, Rio de Janeiro (1973)

Sedan var det dags att ge oss av ut till Copacabana för att packa ner våra tillhörigheter, tacka och betala och ge oss av mot flygplatsen för resan hem efter trippen tvärs över Sydamerika. Jag har tyvärr ingen hotellräkning att visa upp – jag brukar ju alltid komma dragandes med den, men nu får det duga med hotell Copa Lindas reklamkort.

Hotell Copa Lindas reklamkort, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Kortet gäller inte längre – jag ser nu på Googles internetkartas gatubilder att det lilla tvåvåningshotellet håller på att ersättas av ett smalt tiovåningshus på väg upp mellan de två angränsande bostadshusen.

Annonser
Published in: on 2017/04/26 at 07:15  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: