Inlägg 900: 29 apr – 1 maj 1967

Aspirationstornssymboliken

Rätt intill Maines paviljong låg delstaten Nya Yorks paviljong. Den hade sex runda torn som för mig på något sätt påminde om ett atomkraftverks kyltorn i miniatyr – fastän de inte alls såg så ut – men som var avsedda att framhäva de sex olika områden på vilka Nya York var en intressant delstat. Jag tänker inte räkna upp dem, och jag tyckte också att det var litet för långsökt att bygga ett torn för vart och ett av dem.

De sex tornen, New Yorks paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Man välkomnade särskilt sina kanadensiska grannar att turista i Nya York – samma ramsa som vi hade sett i alla paviljongerna – med hjälp av en karusell, från vilken vi skulle få se vad Nya York hade att bjuda på. Lika vimsig idé som symboliken med de sex tornen! Det var meningen att besökarna skulle gå in i alla tornen, men det fanns förstås ingenting för oss att se där.

Karusellen, New Yorks paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Koreas paviljong strax därintill representerade bara södra Korea – samma idé som när Kinas paviljong representerade bara Formosa. Även om det inte hade blivit någon formell fred sluten mellan områdena som hölls av de nordliga och sydliga styrkorna efter det blodiga kriget i början av 1950-talet, så var det där nu i praktiken två helt åtskilda länder med den 38:e breddgraden som gräns.

Det var en vacker och nätt paviljong, byggd helt av trä, med ett hög vedstapel vid sidan symboliserande Koreas himmelssträvande aspirationer för framtiden.

Koreas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Aspirationstornet råkade också komma med på en bild som jag tog av de båda minitågen alldeles därintill. Jag ville fånga det Gula tåget på väg in till sin hållplats vid Metrostationen strax till vänster och blev glatt överraskad över att helt oförhappandes också ha fått med några vagnar av det Blå tåget på sitt spår rätt bakom. En rätt fullmatad bild!

Koreas aspirationstorn och båda minitågen, Expo 67, Montreal (1967)

Den enda byggnad på Helenaön som vi inte har berört ännu har slunkit in på så gott som alla bilderna – Amerikas paviljong. Den såg ut som en jättelik golfboll eller, enklare uttryckt, en ¾ geodetisk sfär med 75 meters diameter, byggd av sammanfogade rostfria stålrör, en konstruktionsmetod som liknade den för Nederländernas paviljong. Golfbollen var på utsidan klädd med ett hölje av akrylisk plast.

Amerikas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Amerikas paviljong låg litet för sig själv, i kanten av skogsparken som täckte Helenaöns obebyggda bergskulle. Den krävde rum för att kunna beundras i sin helhet på avstånd. Den övre halvan av paviljongen syntes överallt på hela utställningen på grund av sin höjd och sitt karakteristiska utseende, men det var först när man kunde se hela klotet som man fick ett begrepp om det.

Annonser
Published in: on 2010/11/21 at 22:29  Kommentera  

Inlägg 899: 29 apr – 1 maj 1967

Helenaösammanfattningsnötskalet

I den stora platta fyrkantiga byggnaden omedelbart bortom scouttältet på den förra bilden kontrollerades allting på hela utställningen. Det var där som man såg till att allt fungerade som det skulle, och det var där som man omedelbart kunde ingripa om något gick på sned. Trots sin storlek var denna utställningsområdets viktigaste byggnad så diskret, att vi förbipasserande inte ens lade märke till att den fanns.

Därför skulle jag normalt inte ha nämnt den här. Men jag måste ju få låta dig veta vad det var i den jättestora vita fyrkanten längst till vänster på den kommande flygbilden – byggnaden ser där Oerhört Betydelsefull ut. Och det var den ju. Även om det inte vad den som vi hade rest till utlandet för att få se.

Här är flygbilden, och jag tror att du kommer att titta på den rätt noga. Där kan du nämligen i detalj följa Ed och mig på vår vandring mellan paviljongerna på Helenaön fram till, ja just den viktiga kontrollbyggnaden som jag just nämnde. Badanläggningen och Metrostationen låg utanför bilden – men vi gick ju inte heller förbi dem. Du kommer dock att få se dessa på en annan flygbild.

Flygbild över utställningsområdet, Helenaön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Även om färgkvaliteten på bilden är miserabel, så är detta tvivelsutan en fantastiskt innehållsrik bild. Jag tror att den kan hjälpa dig att verkligen förstå de geografiska sammanhangen mellan alla paviljongerna.

I högra bildkanten ser du hälften av Nederländernas paviljong, och sedan följer, utmed Svansjön, Belgiens, Schweiz och Österrikes paviljonger, Forskningspaviljongens byggnad nummer 1, och Calders skulptur. Därifrån åt vänster längs LeMoynesundet fortsätter Skandinaviens paviljong och Forskningspaviljongens byggnad nummer 3. Nedåt mot höger längs andra ‘tvärgatan’ fram till högra bildkanten följer sedan Forskningspaviljongens byggnad nummer 2, Telefonpaviljongen och Irans paviljong, serviceorganisationens ovala byggnad och kiosker och chokladtårta, och Japans paviljong. Längs vägen tillbaka på tredje ‘tvärgatan’ ligger Vermonts paviljong, Bryggeripaviljongen, Kinas paviljong, Postkontoret, Polymerpaviljongen, Air Canadas och Maines paviljonger och du Ponts hörsal. Slutligen, utmed LeMoynesundet syns pojkscouternas tält  och kontrollbyggnaden – den stora vita fyrkanten.

I nedre vänstra hörnet ser du barnomsorgen med plaskdamm, lekhusstad och gräsmattor. I övre högra hörnet bortom Svansjön finner du Expoexpressens station och bro över till Vårfruön, som skymtar i bakgrunden och dit vi snart kommer att bege oss.

Published in: on 2010/11/21 at 21:53  Kommentera  

Inlägg 898: 29 apr – 1 maj 1967

Pojkscouttruppbildsålderdomlighetsintrycket

Vi hade nu nått slutet på tredje ‘tvärgatan’, och rätt framför oss höll nu pojkscoutrörelsen till. Deras paviljong bestod naturligtvis av ett tält, i vilket scouterna visade vad de hade lärt sig för liv i skog och mark och hur de kunde klara sig själva med mycket litet packning genom att dra nytta av det som fanns tillgängligt på platsen. På kvällarna hade de lägerbål inne i tältet – det hade en stor öppning i toppen – med allsång, precis som överallt i nationalparkerna. Utanför tältet hade scouterna en bassäng för att visa upp sin skicklighet i simning och kanot. De hade kul, dessa småkillar – och så skötte de ju om Nationsplatsens flaggor, hissade och halade alla 62 av dem varje dag.

Här har du en bild av tältet med en grupp scouter uppställda framför det tillsammans med en ledare. Du måste se noga på bilden för bli övertygad om att bilden verkligen var tagen år 1967 –kläderna och den formella poseringen skulle annars lätt ha kunnat få dig att tro att den stammade från förra sekelskiftet.

Glada pojkscouter med sin ledare framför scouttältet, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På nästa bild skall du bortse från Forskningspaviljongens byggnad nummer 3 – det vill säga halva bilden! – för den känner du redan innan och utan, och också bortse från Amerikas paviljong, för där har du ännu inte varit. Vad du skall se på är det lilla gula scouttältet, som nästan försvinner bland sina stora grannar, för det är det som bilden vill visa.

Scouttältet mellan stora paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Fast du kan förstås också se på alla telefonkioskerna med sina välvda, genomskinliga plasttak – vardera med plats för tre telefoner. Och mitt i bilden en av Kanadas kungliga beridna poliser, dem som Ed och jag för en stund sedan själva red tillsammans med inne i Telefonpaviljongens runda filmsalong. De fanns här och där på utställningsområdet, och såvitt jag vet hade de ingen annan funktion än att se prydliga ut i sina röda uniformsjackor. Fast jag antar att de kunde ingripa om det mot all förmodan skulle bli ett internationellt upplopp av någon sort här på Expo 67.

Här ser du samma vy en regntung sommardag. Fotografen, som återigen riktade sin kamera mot norr, hade nu gått några steg framåt och hade Forskningspaviljongen bakom sig. I bildens vänstra kant ser du en bit av Maines paviljong, den som vi just besökte. I högra kanten på bilden ligger scouttältet på sin lekplats. Och kön av folk som börjar här vid scouttältet leder så småningom till Amerikas paviljong många hundra meter bortigenom. Tack och lov att det inte fanns sådana köer när Ed och jag var där!

Sommarregnig dag runt scouttältet, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/21 at 21:22  Kommentera  

Inlägg 897: 29 apr – 1 maj 1967

Plastkrokangenomblickningsutsikten

Air Canadas himmelstrappa – eller turbinblad – kom också med på en av vyerna av Svansjön, långt därifrån som den låg. Du ser den invid bildens högra kant, näst intill Telefonpaviljongens bruna cylindertorn. I övrigt kan du genom vattenridåerna på bilden urskilja Irans, Österrikes och Schweiz paviljonger.

Vattenkonst på Svansjön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Delstaten Maines vita paviljong var byggd som ett burget hus från kolonialtidens Nya England. Den kunde ha hämtats hit till utställningen från Gamla Sturbrobyn vad utseendet beträffade.

Maines paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Därför väntade vi oss att den skulle vara inredd i stil med rikemanshuset där, men det var den naturligtvis inte. Maine var här på Expo 67 för att fånga in turistpengar, så därinne i huset hade de skapat en liten bäck med en liten övertäckt bro och en liten gammal sädeskvarn. Vattnet forsade över härliga stenbumlingar ner i tre små dammar – sådant som stadsbor ansåg utgöra familjesemesterlyckan. I dammarna låg det öar – som roterade! – och på dem fick man se vad man kunde ‘göra’ på en semester i Maine: sola sig vid havet, fiska, tälta, jaga. Ed och jag hade ju ett härligt minne av en fors på väg hem från Maine året före, så det stämde nog. Men fiska, tälta, jaga? Nåja, kanske vi skulle komma att göra det också, någon gång.

Maines paviljong låg så nära de två föregående paviljongerna att vi hade sett dem alla tre när vi var uppe i krokanen på Polymerpaviljongens tak. Bilden ser i dag oroväckande manipulerad ut, men jag kan garantera att alla tre byggnaderna låg i linje att kunna fångas av en vanlig kamera utan laboratoriearbete annat än vanlig framkallning. Kom också ihåg att detta var år 1967, långt innan databehandlingsvetenskapen hade börjat förvränga bevisvärdet av våra bilder.

Air Canadas och Maines paviljonger från Polymerpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Mitt emot Maines paviljong låg en rombformad – jag har inte lekt geometri och därför inte använt ordet romb på 60 år, så jag fick slå upp det för att bekräfta att det fortfarande uttrycker formen på ett ruter ess – envåningsbyggnad som var använd som hörsal för föreläsningar i ämnesområdena grundforskning, tillämpad forskning, humaniora och samhällsvetenskap. Kemiföretaget du Pont stod för denna lokal, och det var nog dess placering vägg-i-vägg med den jättelika Forskningspaviljongens byggnad nummer 2 som fick den att se så anspråkslös ut – den rymde ändå en publik på 350 personer som uppenbarligen hade en helt annan uppfattning om hur man lämpligast använder sin tid på en världsutställning. Kanske för att koppla av från paviljongjäktet?

DuPonts hörsal, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/21 at 20:36  Kommentera  

Inlägg 896: 29 apr – 1 maj 1967

Flygningskomfortspåminnelsen

Hela denna ansamling av postkontor och tunnelbanestation och badinrättning lämnade Ed och jag alltså därhän när vi gick vidare från Kinas paviljong på tredje ‘tvärgatan’ mot en klunga av mindre paviljonger

Den första av dem som vi snubblade över var en liten platt och förskrämd paviljong för en firma som tillverkade plastartiklar. Firman hette Polymer och själva paviljongen var helt gjord av eller klädd med plast. På bilden ser du hela Polymerpaviljongen framför ett litet hörn av Forskningspaviljongens byggnad nummer 2 och ett ännu mindre hörn av Telefonpaviljongen.

Polymerpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det var bara Ed och jag som brydde oss om att gå in i nedervåningen – men vi tog inte del av de kemiska experiment som de tycktes pyssla med där. Upp på taket gick däremot varenda förbipasserande, för det var något i formgivningen av de två ramperna ditupp som gjorde att man formligen sögs upp – det finns vissa material som man måste stryka handen över, och det finns alltså vissa plastgångar som man måste beträda.

Vägen upp till taket på Polymerpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Däruppe fanns ingenting mera än vad som skulle ha varit en tårtdekoration om den hade varit ätlig. Men allt var tyvärr gjort av plast.

Flygbolaget Air Canada hade sin paviljong tvärs över gågatan från Polymerpaviljongen, och den fångade verkligen ens intresse med sin eleganta spiraltrappa upp till himlen. Jag hade alltid föreställt mig den trappan spikrak ända upp, men här visade den sig vara mycket vackrare och mera injudande.

Air Canadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Jag är rädd att jag blev litet för dödsromatisk här – paviljongens dekoration var avsedd att symbolisera något så prosaiskt  ett turbinblad i en jetmotor.

Det var i sanning ett mycket fantasieggande konstverk, som stod sig väl i konkurrensen med utställningens alla byggnaderkreationer. Här är en bild av enbart turbinbladet.

Närmare Air Canadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det är just så som jag minns den paviljongen. Men nu hittar jag en internetbild av den i en helt annan färgsättning, gult och grått i stället för vitt och rött. Bestämde de sig för att måla om den under själva utställningssommaren? Eller fick den stå kvar till nästa sommar och då målas om?

Air Canadas paviljong i nya färger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Därinne fanns precis vad man kunde vänta sig – drömmen om att kunna flyga, historien från ballong till raket, och flygets betydelse för världens utveckling. Det var faktiskt roligt att gå omkring därinne och bara må gott. Vi levde i en tid då flygning var ett nöje – inte bara för den snabba transporten dit man ville resa utan även själva upplevelsen av service, vänlighet och komfort. Så som det skall vara när man reser. Finns det någon mer än jag kvar som minns sådant?

I kvällsbelysning var Air Canadas paviljong ännu mer imponerande.

Air Canadas paviljong på kvällen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/21 at 20:10  Kommentera  

Inlägg 895: 29 apr – 1 maj 1967

Metroreseförlängningsnödvändigheten

Bortom postkontoret låg utställningens station för Metron, Montreals nya tunnelbana, som hade färdigställts just i tid för Expo 67. Hittills har jag bara nämnt hur vi och de andra bilisterna kom till utställningen – bil var ju redan då det normala tankesättet när man bodde i Amerika och Kanada – men mycket folk kom också med Metron. Ja, även med helikopter och båt och buss och annat exotiskt, som jag inte alls känner till. Och även till fots får man väl anta.

Medan Metrospåren till Helenaön gick i tunnel både under S:t Larsfloden och själva ön, så låg stationen i en byggnad ovan jord. Runt den var det alltid trångt med folk som hade bråttom till sitt tåg – jo, man rusade faktiskt till tåget även efter en slötittande dag på utställningen – och då tvingades att plöja sig igenom horder av stillastående människor. Dessa var stillastående därför att de just hade anlänt med Metron och inte hade en aning om vad de skulle göra här. De måste plötligt orientera sig och bestämma sig, och det var inte alltid lätt om man inte hade förberett sig ett dugg för besöket. Fullt så trångt som på bilden var det dock i allmänhet inte.

Metrostationen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vid Välkomstplatsen var det mycket mera utrymme för dem som just hade anlänt, sådana som Ed och mig – vi visste ju heller inte ett dugg om någonting. Där var det mycket lättare att göra upp planer och fatta beslut, för allting låg på ett ordentligt avstånd därifrån. Här vid Metrostationen var man plötsligt mitt i alltsammans.

Och trångt om plats kunde det ibland vara på Metroplattformarna därnere, ett bevis på hur populärt det var att använda den nya, fina tunnelbanan. Vid vissa tillfällen – och jag tror att de första dagarna efter öppnandet hörde dit – var det så trångt med folk som hade stigit av det föregående tåget att man inte kunde öppna dörrarna för att släppa ut passagerarna, utan de fick alla följa med till nästa station. Tåget gick inte längre än dit, och de resande till utställningen kunde därför stanna kvar på tåget och sedan stiga av på den andra, tommare plattformen under Helenaön.

Fullpackad Metroplattform, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Rätt intill Metrostationen fanns det en hållplats för minitågen. Detta var den enda hållplats där de två linjerna sammanlöpte på var sin sida av samma plattform.

Alla dessa transportmedel på samma plats gjorde den till utställningens ‘resecentrum’, och det var här som man också kunde ta en ‘taxi’, det vill säga en vagn som liknade dem som kör omkring på en del flygplatser. Att utnyttja sådant var så helt främmande för Ed och mig att vi inte ens gav det en tanke.

Published in: on 2010/11/21 at 19:30  Kommentera  

Inlägg 894: 29 apr – 1 maj 1967

Badanläggningsutlåningen

Den tredje ‘tvärgatan’, på vilken Ed och jag hade kommit till Kinas paviljong, delades där i en Y-korsning i två skilda gågator, där den högra grenen av Y-et utgjorde fortsättningen av den tredje ‘tvärgatan’. Den hade då på sin högra sida det stora torg som låg rätt framför Kinas paviljong, och det såg ut som ännu en tomt som någon presumtiv utställare hade övergett innan han hade byggt någonting på den. Jag började känna igen dessa ‘övergivna’ tomter: några skrämda träd, några enstaka bänkar, några meningslösa flaggstänger, några onödiga plaskdammar, ingen planering, inget ändamål.

Medan Ed och jag bestämde oss för att fortsätta på tredje ‘tvärgatan’, så vill jag passa på att beskriva vad som låg i riktningen av Y-korsningens vänstra gren, dit vi alltså inte begav oss.

Hela området åt det hållet hade med transporter att göra. Först kom befordran av post – det låg ett litet hus där alldeles för sig självt som var utställningens officiella postkontor. Det var nog mest de olika paviljongerna som använde sig av denna service, för vi besökare kunde köpa våra vykortsfrimärken i kiosker överallt.

Byggnaderna längre bort sysslade med befordran av människor. Där fanns en tunnelbanestation, där fanns minitåghållplatser, och det fanns även andra former av människotransport.

Gågatan från Y-korsningen hade allt detta på höger sida. Till vänster låg det däremot en stor badinrättning som hade en olympisk simbassäng och en separat, mindre hoppbassäng. Man kunde inte se någonting av allt detta från gågatan, därför att hela bassängområdet låg uppe på en flera meter hög terrass och dessutom var ordentligt inhägnat. På andra sidan bassängerna fanns det ett stort badhus, och det var därifrån som folk hade tillträde till badinrättningen.

Denna badanläggning hade varit i bruk alltsedan år 1953 och var nu under sommaren tillfälligt utlånad till Expo 67 för att vara en extra attraktion. För att ge dig en uppfattning om anläggningen får du här en bild från år 1954 av ‘S:ta Helenaöns akvatiska komplex’ så som det såg ut under sin första sommar, alltså 13 år före Expo 67. Från början hade man som synes haft två simbassänger men ingen separat  hoppbassäng. För mina ögon ser bilden ut att ha tagits i hällande regn – de hundratals härdiga kanadensarna visade mig att sommaren är för värdefull för att sitta inomhus och kura.

Simbassängerna, Helenaön, Montreal, 1954 (internet)

Just före Expo 67 hade man skapat en hoppbassäng genom att ta i anspråk en av de två simbassängerna. Eftersom hoppbassängen skulle vara mindre, så fyllde man igen hälften av den bassängen och byggde sedan en helt ny andra simbassäng i rad med de två andra bassängerna. Tyvärr hann man inte med att bygga denna andra simbassäng i tid, så det fick vänta – buller och oväsen! – till efter utställningssommaren.

Published in: on 2010/11/21 at 19:03  Kommentera  

Inlägg 893: 29 apr – 1 maj 1967

Enpartidemokratipresidentförstoringen

Barnomsorgen hade en stor plaskdamm och massor med gungor och karuseller, kanske till och med en gammaldags sandlåda, fast det kunde jag inte se. Dessutom hade de, i stället för en lekstuga som många barn hade hemma på gården, en hel liten stad av små sammanbyggda lekhus.

Jag kunde se flera lekledare men bara ett och annat deponerat barn där – kanske barnen var mera roade av paviljongernas vuxenvärld än man hade räknat med?

På vår högersida fortsatte paviljongerna. Kanadas bryggeriers paviljong stod näst i tur. Jo, den hade en dockteater – med pilsnerpjäser, månne? – och diverse demonstrationer av hur man brygger öl, men jag fick intryck av att alla som trängdes där inte hade kommit dit för Sådana Berikande Ändamål. Det verkade vara mer folk där än någon annanstans på utställningen, och alla tycktes vara där bara för att de var törstiga! De drack sitt öl, och mat fanns det också att få till ölet. Detta var en paviljong där jag med bestämdhet vet att vi inte åt eller drack någonting.

Kanadas bryggeriers paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och så var vi i Kina! Deras paviljong bestod av ett palats som låg vänt mot ett stort öppet torg med utrymme för mängder av undersåtar att samlas och hurra för potentaten i palatset. Mot detta talade dock den egendomlighet att palatset inte hade en tillstymmelse till balkong däruppe på fasaden.

Kinas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Kinas paviljong representerade enbart Formosa, den del av Kina som låg på en ö ute i Stilla havet under namnet Taiwan. Det nämndes ingenstans att det existerade någon annan del av Kina än denna lilla ö – Kina var Taiwan och det var allt. Allt det vi utlänningar hade hört om Mao Tse-tung och förfärats över existerade alltså inte. Man lär sig mycket av att bevista en utställning då och då.

Palatset var en avbildning av en genuin statsbyggnad från Taiwan, fönsterfri och mystisk. Som paviljong på en världsutställning var den förstås perfekt, för när man steg in där försvann allt ovidkommande därute och man befann sig på ön Kina. Det var en välinredd paviljong för oss besökare. Den förmedlade samma budskap som Japan, nämligen att i landet av i dag hade man tagit det bästa av både västerlandet och sina egna traditioner och skapat ett modernt samhälle med en traditionell kulturbakgrund.

Kinas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Republiken Kina var en ‘enpartidemokrati’ vilket inte alls betydde diktatur. Folket röstade i fria val och kunde då välja mellan att antingen rösta på partiet eller att inte rösta alls. Denna sorts statsstyrelse brukade hänga jätteportätt av sin ledare överallt, och ett sådant jätteporträtt av Kinas ledare, president Chiang Kai-shek, var det första och största man såg när man steg in i palatspaviljongen.

President Chiang Kai-shek, 1966 (internet)

Published in: on 2010/11/21 at 18:33  Kommentera  

Inlägg 892: 29 apr – 1 maj 1967

Upptäcktsresandeskulpturgranitblocksåsynen

För att bese paviljongen måste man ta en rulltrappa hela vägen upp till översta våningen och sedan arbeta sig neråt. Det gjorde att vi inte kunde bara titta in och ut och sedan säga att vi hade varit där – vi fick i likhet med alla andra traska genom en massa utställningsrum, om än inte vartenda ett, innan vi kom ut därifrån. De ville så gärna visa upp allt som Japan hade tillverkat genom tiderna, alltifrån samuraisvärd till Datsunbilar. Man gick och gick och såg mer och mer tills man hade varit överallt och sett allt och kom därifrån med känslan att man ingenstans hade varit och ingenting hade sett.

Nåja, något fastnade väl i alla fall. Den här bilden visar ett rum där Japan hade blandat västerländsk inredning med sin egen tradition, och det blev faktiskt en luftig och för ögat vilsam miljö.

Blandning av västerland och orient, Japans paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Men skulle man vilja bo där? Hela möbleringen var ju del av huset – allting satt fast och man kunde inte ens skjuta på sin stol vid matbordet!

Middagsbjudning, Japans paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det var snart dags att gå vidare. Japans paviljong fyllde utrymmet mellan den andra och tredje ‘tvärgatan’ och efter den kom S:t Larsfloden. Så vi svängde in på tredje ‘tvärgatan’ och följde den österut. Rätt efter Japans paviljong kom delstaten Vermonts paviljong.

Japans och Vermonts paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den var modernistiskt byggd för att leda en besökare, som var villig att hänge sig åt vild fantasi, att se två skidbackar, en svartklassad expertbrant backe vänd åt ena hållet och en blåklassad mera mänsklig backe åt andra hållet. Jag hade ingen sådan fantasi och var inte heller uppfödd på utförsåkning, så jag såg bara tak som sluttade.

Vermonts paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vermonts paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I den paviljongen skulle en skulptör hålla till under hela utställningstiden och där ur ett granitblock på 35 ton skapa en fyra meter hög staty av en upptäcktsresande från 1500-talet. Vi såg granitblocket och en skylt om vad som skulle komma att ske. Men skulptören hade inte ännu börjat sitt jobb, blocket var helt orört, och vi hade inte tid att sitta och vänta på honom. Senare besöksgenerationer fick naturligtvis se honom i arbete.

Skulptören i arbete på sensommaren, Vermonts paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På tredje ‘tvärgatans’ vänstra sida hade vi nu en stor anläggning för att ta hand om små barn medan deras föräldrar gick omkring på paviljongerna och gjorde sådant som barn inte var roade av. Vilken fin idé! Jag hade aldrig sett något liknande – men det kanske hade funnits överallt omkring mig i alla tider. Har man inga ungar är det så mycket som man inte vet och inte ens bryr sig om att veta.

Published in: on 2010/11/21 at 17:55  Kommentera  

Inlägg 891: 29 apr – 1 maj 1967

Betongbjälkimitationsihålighetsmisstanken

Irans var kanske den av alla paviljongerna på Expo 67 som gjorde sig bäst när den upplystes i nattens mörker. Jag tror också att det är den enda bild där jag distinkt önskar minirailbanan att flyga åt fanders. Utan att ha den framför byggnaden skulle det ha blivit en mycket vackrare bild.

Irans paviljong på kvällen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Efter Iran kom det en ståtlig oval byggnad som hade små kiosker i en halvcirkel runt om. Vi såg att det var en populär paviljong, för det var fullt med folk däromkring – vad kunde det vara för något? Jo, det var ingen paviljong alls – det var där som man köpte hamburgare och växlade in resecheckar och köpte ballonger och gick på WC och köpte vykort och fick råd om vad man skulle titta på härnäst.

Nästa byggnad var heller inte någon paviljong. Den såg ut som en halväten chokladtårta och var fylld med administratörer av allt som hände runt omkring oss. En såpass inbjudande byggnad kunde aldrig ha varit avsedd för byråkrater hur viktiga de än var – Ed sade att den måste ha tillhört ett land som hade byggt sin paviljong men sedan backat ut från utställningen och övergett huset. Vi tänkte fråga någon om det, men det fanns så mycket bättre saker att göra på vår begränsade tid, så det fick vara.

Först när vi hade kommit bakom Nederländernas paviljong hittade vi vårt nästa byte, och det var Japans paviljong. Den låg alldeles för sig själv på en stor tomt intill S:t Larsfloden.

Japan hade en stor, välansad trädgård runt sin byggnad. Den var inte riktigt sådan som man tänker sig en japansk trädgård, med miniatyrträd, små rödmålade träbroar, guldfiskar och pyttevattenfall. Men det var en lugn oas att vandra runt i, med körsbärsträd – för det var de väl? – och små tempel på pelare här och där, och utan en massa folk att trängas med på gångarna. Vi ville sitta där en liten stund och vila fötterna, så vi såg oss om efter en bänk, men det fanns ingen. De ville inte ha oss där – de ville få oss in i sina utställningslokaler.

Trädgården vid Japans paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Trädgården vid Japans paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det enorma huset bestod av tre sammanbyggda delar och var ritat så att det på avstånd såg ut att bestå av åtta par långa fyrkantiga bjälkar lagda på den ena ledden och åtta par likadana kortare bjälkar på den andra. Men dessa ‘bjälkar’ var gjorda av förspänd betong och de var tjocka – en hel meter i kvadrat. De hade ingen bärande funktion – själva husväggen låg innanför – så de måste ha varit ihåliga, men jag vet ju ingenting om sådant.

Japans paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det fanns också en mindre byggnad i samma stil – med bara tre par ‘bjälkar’ i var riktning och alla förstås kortare – och i den låg deras restaurang.

Restaurangbyggnaden, Japans paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/21 at 10:41  Kommentera  

Inlägg 890: 29 apr – 1 maj 1967

Överenskommelseuppsägningen

Min lärdom för livet var att det inte var oantastligt.

Den nya möbleringen fungerade utmärkt. Det gick faktiskt bättre att sitta och göra hemläxorna utan att distraheras av att ha den andre sittande mitt emot. Visst var jag ibland litet avundsjuk på Ivar därframme i ljuset, men dels var det ju bara nyttigt att lära sig att behärska sådana känslor – och dels visste jag ju att efter ett par månader, när det blev ljusare ute, skulle jag själv vara den som satt därframme och njöt. Vi pratade inte alls om arrangemanget – allt om det var ju avklarat och ingenting att orda mera om.

”Nu ska vi byta platser”, sade jag hurtfriskt när den bestämda dagen äntligen kom.

”Vet du, jag har tänkt en del på den här möbleringen och trivs inte med den”, sade han. ”Det var allt bra mycket trevligare så som rummet såg ut från början”.

Han ville att vi skulle ställa tillbaka sängarna och borden på deras vanliga platser.

Den ovanliga möbleringan hade utan vidare accepterats av skolan och elevhemmet – det var ju något som de två rumsinnehavarna tillsammans hade enats om. Nu när vi helt klart inte längre var eniga, så fanns det ju ingen anledning för oss att ha möblerna stående på ett ovanligt sätt – de skulle naturligtvis återgå till det för skolan och elevhemmet normala. Jag insåg detta omedelbart när han bröt vår överenskommelse, och vi flyttade genast tillbaka möblerna.

Lärdomen för livet var att vad man än gör måste man i sin planering ta med i beräkningen vad som händer om grundförutsättningarna för ett beslut eller en överenskommelse ändras. Straffet för att jag inte hade gjort det blev relativt milt – min brist på framåttänkande drabbade en ganska oviktig sak. Det sved litet grann, men det skadade mig inte alls. Och nyttigt var det, för vi alla råkar på en Ivar Ghazala då och då under vår vandring genom livet. Och efter denna händelse var jag redo för nästa gång.

När Ed och jag hade sett oss mätta på den vackra inredningen i Irans paviljong – säg 10 minuter – fortsatte vi vår vandring. Men först har jag ett par översiktsbilder för dig nu när du känner igen Irans paviljong. Den första bilden var tagen från Calders skulptur, och där ser du Irans paviljong mellan Österrikes paviljong och Forskningspaviljongens byggnad nummer 1.

Irans paviljong mellan Österrike och Forskningen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den andra bilden hade tagits litet längre söderifrån, ända från Svansjöns sydöstra hörn. På den ser du alla tre av Forskningspaviljongens byggnader tillsammans med Telefonpaviljongen och Irans paviljong.

Irans paviljong bredvid Telefonen och Forskningen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/21 at 10:01  Kommentera  

Inlägg 889: 29 apr – 1 maj 1967

Iranpaviljongstrevnaden

Alldeles intill Telefonpaviljongen låg Irans höga och imponerande paviljong. På avstånd var den en stor version av Skandinaviens vita fyrkant, men när man  kom närmare fann man att den var byggd med mycket detaljarbete. Ytterväggarnas tätt placerade blåtonade pelare var alla försedda med samma dekorativa mönster, men vid närmare beskådande fann man att det var olika delar av detta samma mönster som framträdde på varje pelare. Det var alltså inte någon massfabrikation på gång.

Irans paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Närbild av ytterväggen, Irans paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Därinne möttes man av en otroligt stor bild av shahen, vilket förvånade mig, då Iran trots allt var en demokrati, åtminstone på papperet, och jättebilder av ‘ledaren’ vanligen hör till diktaturer.

Shah Mohammad Reza Pahlavi (internet)

Salarna var fyllda med guld och röd sammet, vilket gav oss en varm och ombonad känsla. Och samtidigt fanns det också en del moderna detaljer som gav paviljongen ett trevligt, eklektiskt intryck.

Inuti Irans paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Men vad de hade att visa blev snart monotont, som i alla de paviljonger som matade oss med konstartiklar och historska fynd – det var bara hemslöjd som fattades här. Det enda som förvånade mig var hur mycket de hade som påminde om vad jag åtminstone tidigare hade trott vara typiskt för Egypten.

Persisk konst som såg egyptisk ut, Irans paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Detta var första gången jag någonsin hade varit i en persisk miljö, och jag tänkte därför på Ivar Ghazala, min rumskompis under ett av mina år på Sigtunaskolan. Han var född i Iran men var helt svensk vid det laget, och jag lärde mig av honom en läxa, som jag har haft nytta av hela livet.

Standardmöbleringen i alla elevrummen bestod av en säng vid var vägg och däremellan vid fönstret två skrivbord som var ställda mot varandra. Både Ivar och jag var uppfinningsrika till läggningen, och jag minns inte vem som efter det första halvåret fick idén om hur vi kunde göra vårt rum litet annorlunda än alla andras. Vi ställde båda sängarna i rad längs ena väggen – de fick precis plats så – vilket lämnade resten av golvet helt fritt. Sedan ställde vi det ena skrivbordet framme vid fönstret, vänt utåt, så att man därifrån hade både sol och fri utsikt rätt fram, och det andra skrivbordet mitt i rummet invid den nu fria väggen, också det vänt mot fönstret och ljuset.

Alldeles uppenbart var det framme vid fönstret som det var trevligast att sitta och studera, och därför bestämde vi oss för att turas om att sitta där – mitt i terminen skulle vi byta bord. Vi drog lott om vem som skulle sitta vid fönstret under den första perioden, och det blev Ivar. Det låter väl både rättvist och oantastligt?

Published in: on 2010/11/21 at 09:46  Kommentera  

Inlägg 888: 29 apr – 1 maj 1967

Filmbildsomringandeupplevelsen

Vi stod i en motorbåt som plöjde fram genom vattnet – och vände vi sig om så såg vi aktern och svallvågorna som bredde ut sig bakom båten. När vi flög över Niagarafallen och planet sänkte vänstervingen för att vi alla bättre skulle kunna se fallen, då grep vi tag i räcket för att inte förlora balansen då vi automatiskt lutade kroppen åt höger.

När vi stod därinne så såg vi ut så här rätt uppifrån:

Publiken med filmduk runtom, Telefonpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Filmen placerade oss på en gata i någon av Kanadas stora städer, och sedan på en lantgård med djuren överallt omkring oss, och så färdades vi i en öppen landå genom en nationalpark. Vi befann oss mitt i en hjord av vilda hästar på världens största rodeo ute i västra Kanada. Och när vi flög i ett litet plan nedför S:t Larsfloden rundade vi ett klipphörn och fick se det välkända gamla hotellet Frontenacslottet (fra. Château Frontenac) dyka upp rätt fram och svepa förbi planet på vänster sida. Efter det vände vi oss alla i salongen om för att se hotellet snabbt försvinna bakom oss.

Filmen nalkas Frontenacslottet, Telefonpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Frontenacslottet, Québec (internet)

När vi var omgivna av en trupp av Kanadas kungliga ridande polis (eng. Royal Canadian Mounted Police) med sina röda jackor, så såg filmduken runt omkring oss ut så här sedd uppifrån.

Ridande polis på de nio filmdukarna, Telefonpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Omgivna av ridande poliser, Telefonpaviljongen, Expo67, Montreal, 1967 (internet)

En härlig filmupplevelse, och den hade ingenting alls med telefoner att göra.

Men det hade resten av paviljongen. Vi fick pröva på alla framtida uppfinningar på telefonområdet. Ed och jag kunde sätta oss i var sin hytt och samtala per telefon, vilken inte bara hade en lur utan också en liten bildskärm på väggen där vi kunde se varandra när vi talades vid. Det var alltså begynnelsen på bildtelefonen – som jag i dag efter mer än 40 år konstigt nog ännu inte har skaffat mig.

Och så fick vi framtidsglimtar om hur vi en gång skulle komma att gå och handla och göra bankärenden – utan att gå någonstans utan att göra alltihop hemifrån per telefon. Rent otroligt!

Om du klickar här får du en rätt fin liten film – på franska och engelska – om ett besök på Telefonpaviljongen.

Att det överallt på utställningsområdet fanns telefonautomater – utan bild och utan bank – det fick vi oss itutat, men det hade vi minsann redan sett och till och med fotograferat:

Telefonkiosk på utställningsområdet, Expo 67, Montreal (1967)

Med Telefonpaviljongen utforskad får du nu en fin bild till av Svansjön med, från vänster räknat, alla de gamla kända paviljongerna: Schweiz paviljong, Österrikes paviljong, Telefonpaviljongen och Forskningspaviljongens byggnader nummer 2 och 1.

Svansjön med Telefonpaviljongen i mitten, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/21 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 887: 29 apr – 1 maj 1967

Telefonpaviljongscylinderinnehållet

Ed och jag hade nu sett allt som fanns att se runt Svansjön, alltifrån Nationsplatsen till Forskningspaviljongen, alltifrån Calders skulptur till utställningarna från nio olika länder. Vi hade följt Helenaöns första ‘tvärgata’, den som gick i väst-östlig riktning längs Svansjöns norra kant, och befann oss vid LeMoynesundet på öns östra sida. Det var nu dags att ge oss på det som låg längre bak, och för det skulle vi söka upp Helenaöns andra ‘tvärgata’ och följa den åt väster.

Den började inte ända ute vid flodkanten, för den stora Forskningspaviljongen låg i vägen. Vi gick alltså förbi bassängen på dess torg och under luftbron mellan dess byggnader nummer 1 och 2, och sedan låg andra ‘tvärgatan’ rätt framför oss. På hela den ‘tvärgatan’ hade vi till vänster baksidorna på alla de paviljonger utmed sjön som vi redan hade besökt, från Österrikes till Nederländernas, så nu kunde vi koncentrera oss på dem som dök upp till höger om oss.

Omedelbart när vi hade kommit under luftbron så var Telefonpaviljongen där. Det var en jättepaviljong, vilket man inte märkte, för den var inte särskilt hög. Det man såg av den var en cylinder av brunt trä, och resten – som man egentligen inte alls såg – var den flera gånger större fortsättningen bakigenom. På bilden står hundratals människor i kö för att komma in – men för oss i april var det ingen kö alls.

Telefonpaviljongen, Expo67, Montreal, 1967 (internet)

Vi hade redan sett Telefonpaviljongens bruna cylinder alltsedan vi steg av Expoexpressen, trots att den inte alls låg längs Svansjön. Det var för att paviljongtomten rätt framför den var lämnad tom, och det gjorde att Telefonpaviljongen kom att verka ligga längs de andra framme vid sjön. Här har du en bild som vi tog då nära stationen, och på den ser du den bruna Telefonpaviljongen rätt framför Amerikas paviljong.

Svansjön, Expo67, Montreal (1967)

Så här såg Telefonpaviljongen ut tillsammans med Forskningspaviljongens byggnad nummer 2 när vi just hade kommit under luftbron – fast igen utan alla dessa människor. Vi gav oss in i byggnaden för att se om de hade annat än telefoner där.

Telefonpaviljongen och Forskningspaviljongen, Expo67, Montreal, 1967 (internet)

I den bruna cylindern hade de en biografsalong utan sittplatser. Vi fick stå under de 18 minuter som filmen tog. Det fanns räcken som gick tvärs över salen, inte för att luta oss på – för det var de alldeles för låga – utan för att hjälpa oss att hålla balansen. Nio projektorer visade välsynkroniserat en sammanhängade bild, så att vi alltid var i mitten av det som hände runt omkring kameran.

Published in: on 2010/11/21 at 07:20  Kommentera  

Inlägg 886: 29 apr – 1 maj 1967

Fågelnäbbsmeningslösheten

Vi tog en bild av någon sorts stiliserad fågelskulptur, som tillsammans med andra träfåglar visades i strålkastarljus och med en blå bakgrund för att få dem att verka vara ute i fria luften. Jag tyckte detta var så vansinnigt omständligt gjort att jag var tvungen att ta en bild av den. Varför gjorde de inte i stället en takterrass för sådant? Jag frågade inte, för de kloka skandinaverna skulle antagligen ge mig ett logiskt svar.

Fågelskulptur, Skandinaviens paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Runt Skandinaviens paviljong gjorde minitågbanan mycket nytta genom att mjuka upp husets skarpa hörn med sina mjuka kurvor.

Minitåget framför Skandinaviens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den här bilden är det Vårfruön man skymtar i fonden bortom LeMoynesundet. Men bilden föreställer annars Skandinaviska paviljongen till höger och grannen Forskningspaviljongens byggnad nummer 3 till vänster. På den kan du se hur det såg ut under dess fågelnäbb – ett enda myller av järnbalkar kors och tvärs för att hålla upp taket som inte hade någonting utställt inunder. De behövde ha en fågelnäbb på både byggnaderna nummer 1 och nummer 2, och då måste det minsann finnas en också på byggnad nummer 3, vare sig den behövdes eller inte. Man undrar ibland.

Minibanan mellan Forskningen nummer 3 och Skandinavien, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här har du för resten en annan bild som belyser samma sak. Tagen över LeMoynesundet från Vårfruön ser du Skandinaviens paviljong – med Forskningspaviljongens byggnad nummer 1 bakom – och en fin bild av röran under fågelnäbben på byggnad nummer 3 till höger. När jag var där tänkte jag inte på detta gytter av ställningar för att hålla upp ett onödigt tak, och nu fattar jag det rakt inte.

Skandinaviens paviljong omgiven av Forskningspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Skymningsbilden av Skandinaviens paviljong togs över LeMoynesundet från Vårfruön. Du ser förstås också Forskningspaviljongens byggnader nummer 1 och 3, och med ditt goda minne av vad du redan har sett kan du också känna igen Österrikes, Schweiz, Belgiens och Nederländernas paviljonger, den sista i vänsterkanten. Och så ser du naturligtvis också Calders stabil i vänsterkanten.

Skandinaviens paviljong i kvällsljus, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

En kvällsbild till: Här stiger jag ut från Skandinaviens paviljong i mörka kvällen och Ed knipsade mig utan blixt. Du skall veta att våra kameror inte hade blixtutrustning. Det var för krångligt med den blåa blixtlampan som  brändes sönder för varje bild och sedan skulle bytas ut, och därför tog jag ogärna bilder i mörker. När jag gjorde det och litade på ljus från andra källor så bliev det som det blev. Det fick duga.

Kommer ut ur Skandinaviens paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Published in: on 2010/11/21 at 06:40  Kommentera  

Inlägg 885: 29 apr – 1 maj 1967

Brandsäkerhetsinstallationsnödvändigheten

Så var det då äntligen dags att gå in i Skandinaviens paviljong. På vägen in lade jag märke till en stor svart skulptur rätt framför byggnaden – inte att på något vis förväxlas med Calders stabil, som stod på sin egen plattform en bra bit ifrån paviljongen. I stället för skulptur visade det sig vara en svart trappa, en lyxig, bred, solid version av alla de skrangliga brandtrappor som gamla hus i Nya York, inklusive 351:an, var försedda med på sin fasad.

Brandtrappan på Skandinaviens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

‘Varför?’ slog det mig. Och jag visste, eller åtminstone kände att jag gissade rätt, att när de hade byggt sin paviljong och blev inspekterade av myndigheterna i Montreal, så befanns det att det tillåtna antalet gäster i övervåningen inte skulle ha tillräckligt med trappor för att snabbt ta sig därifrån om det behövdes. Och utan att ha tillräckligt med tid för att kunna ändra den inre arkitekturen av huset så fick de illa kvickt fixa en brandtrappa, ful som stryk, på utsidan.

Vad jag tidigare sade om arkitekternas frihet att bygga vad de ville på Expo 67 gällde naturligtvis endast stilen. De hade absolut inte frihet att göra sina hus farliga för folk. Paviljongerna var säkert lika noggrant kontrollerade som alla andra byggnader i det avseendet.

Vi gick in i Skandinaviens paviljong och vi använde inte brandtrappan när vi gick ut därifrån.

De fem avdelningarna därinne, en för varje land, överraskade mig inte. De var alla lika renons på annat än det vanliga utställningsjoxet. Det fanns ingenting som kunde tjäna till att locka Ed till Skandinavien. Men det är klart att han ville komma med mig ändå. Han skulle ha följt med mig till Hotahiti om jag hade kommit på den idén. Och kanske det skulle bli ännu roligare att resa dit tillsammans ifall han inte alls var förberedd på vad han skulle få se? Det var en ny tanke som dök upp för mig därinne i Skandinaviska paviljongen.

Här har du en bild från den svenska delen, på vilken du ser konstnären Per Olof Utvedts ‘kinetiska skulptur’ nogsamt studeras av fyra allvarliga, svartklädda affärsmän.

Per Olof Utvedts kinetiska skulptur, Skandinaviens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Tänk om svenskarna bara hade använt samme konstnärs skulptur ‘Hon’ i stället! Den hade gjort stor succé på Moderna muséet i Stockholm året före! Den skulle ha dragit mer folk än dessa fyra allvarliga män och oss två. Som det nu var, så var Ed och jag där helt för oss själva.

Skulpturen Hon av Per Olof Utvedt, Moderna museet, Stockholm, 1966 (internet)

Den danska avdelningen var förstås fylld med samma sorts vackra teakmöbler som vi hade i vår egen utställning på Sjätte avenyn 351. Den här danska affischen var avsedd att charma besökarna till att köpa en stol. Bara inte här – här såldes ingenting. Man skulle bara förledas till köp.

Dansk affisch som manar till köp, Skandinaviens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/21 at 06:19  Kommentera  

Inlägg 884: 29 apr – 1 maj 1967

Skandinavienpaviljongsförberedelsekorvätandet

Nu skulle det bli hemlandstoner! Den Skandinaviska paviljongen var stor, outsmyckad, vit, nästan fönsterlös – praktisk och ändamålsenlig.

Skandinaviens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Jag tyckte att den såg ut som ett svenskt varuhus, men varför? Den såg ju inte alls ut som NK eller PUB, vilka för mig sedan barnsben hade varit min uppfattning om hur varuhus såg ut. Men det fanns ju andra, och jag jämförde faktiskt Skandinavienpaviljongen med Domus varuhus i Örebro.

Domushuset, Stortorget, Örebro, 1965 (internet)

Detta hade byggts år 1964, alltså året efter det då jag reste iväg till Amerika. Men det måste ha gjort ett starkt arkitektoniskt intryck på mig år 1966 vid mitt första besök i Örebro efter avresan. Och därför kom jag genast att tänka på Örebros Domus när jag såg den här paviljongen på Expo 67. Arkitekturen var densamma och intrycket var detsamma.

Domusvaruhusen var gediget byggda, så när Konsum tröttnade på dem på 1980-talet så kunde de inte gärna rivas. De blev därför kvar som prydnad på de vackra gamla torgen, och firmor och butiker av olika slag fyllde dem efterhand. De ser ut som fornlämningar från den tid då de under ett kort decennium för ack så länge sedan var sista skriket i modern marknadsföring.

Skandinaviens paviljong hade inte varit så gediget byggd, så den jämnades med jorden efter sina 6 månader. Den fick inte en chans att bevaras ens som fornlämning.

Nu förberedde jag mig för vad vi skulle få se därinne. Jag hoppades att vi skulle finna saker som skulle vara lockande för Ed inför vår planerade resa till Skandinavien. Här på bilden står jag i min ljusa poplinrock framför Skandinavienpaviljongen för att inför det symboliska besöket i mitt forna hemland få litet mitt-på-dagen-förstärkning från en tyvärr skymd korvgubbe.

Skall köpa varm korv framför Skandinaviens paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

På tal om vilken jag vill tala om att alla som ville få licens för att erbjuda förtäring på Expo 67 hade varit tvungna att lämna in en prislista på allt som de ämnade sälja och servera. Dessa priser, som de själva fick sätta utan påverkan, fick de sedan varken över- eller underskrida under hela säsongen oavsett inflation och efterfrågan. Även sådant som längden på varm korv lär man ha varit tvungen att låsa sig fast vid. Expo 67 ville inte ha någon kommersverksamhet av den typ som oftast äger rum på varumässor. Och det fungerade till allas belåtenhet. Fri kapitalism som styrs med fast hand blir oftast bra för alla inblandade parter.

Published in: on 2010/11/21 at 06:04  Kommentera  

Inlägg 883: 29 apr – 1 maj 1967

Storskulpteringsskicklighetsfamiljearvet

I raden av paviljonger längs Svansjön var Skandinaviens den allra sista, för sedan var det dags för S:t Larsfloden igen, eller LeMoynesundet (fra. Chenal LeMoyne) om man skall vara riktigt noga. Vilket jag tycker att man skall vara. Charles Le Moyne var en fransman på 1600-talet som lärde sig de infödda indianernas språk och sedan var behjälplig som tolk under krigföringen mellan engelsmännen och fransmännen – och indianerna. Hans avkomlingar har alltsedan den tiden varit framträdande i och runt Montreal.

Charles Le Moyne, Omkring 1665 (internet)

Men även om Skandinaviens paviljong låg näst i tur, så avverkade vi dessförinnan snabbt utställningens viktigaste skulptur, därför att den stod rätt framför paviljongen. Man kunde liksom inte missa den, om inte för annat så på grund av storleken.

Den var skapad av Alexander Calder, och han hade gett den namnet ‘Människan’. Det fanns gott om folk omkring den på bilden, så att du lätt kan se dess likhet med riktiga levande människor. Byggnaden till höger känner du nu lätt igen som Forskningspaviljongens byggnad nummer 1, och till vänster kan du nog urskilja det vita taket på Österrikes paviljong, och ute i vänstra kanten en bit av Schweiz paviljong.

Alexander Calders staty ‘Människan’, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Calder hörde till en familj med flera betydande konstnärer. Stadshuset i Filadelfia med sina 167 meter är den näst högsta träbyggnaden i världen, och Calders farfar var skulptören av den bronsstaty av William Penn, stadens grundare, som står på toppen av det. Statyn är 11 meter hög och väger 27 ton.

Statyn av William Penn, Stadshuset, Filadelfia (internet)

Alexander Calder var mycket i ropet på 1950-talet, och jag minns att alla hem i Sverige hade en sådan här ‘Mobil’ av honom dinglande i vardagsrummet, gärna från taklampan. Hela idén med dessa mobiler var att allting var i balans. Det var som om många balansvågar var fästade vid varandra, sakta gungande i det lilla vinddraget inne i rummet. Man kunde inte gärna ha en mobil utomhus – den skulle bli alltför upptagen av sin egen överlevnad.

En mobil av Calder för 1950-talets vardagsrum (internet)

Calders skulptur ‘Människan’ var den största statyn på Expo 67. Den dinglade inte utan stod helt stadigt på marken och kallades därför av folkmunnen ‘Stabil’, vilket jag skulle tro att Alexander Calder inte alls hade något emot. Här är han själv, troligen med sin egen autoMobil.

Alexander Calder (internet)

Och här är stabilen ‘Människan’ sedd från söder med Skandinaviens paviljong rätt bakom – och du kan också se en flik av Forskningspaviljongens byggnad nummer 2 i vänstra kanten bakom de fem nordiska flaggorna.

Calders stabil ‘Människan’, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/21 at 05:48  Kommentera  

Inlägg 882: 29 apr – 1 maj 1967

Havsdjupsboendeskälsifrågasättandet

De tredje och fjärde avdelningarna var båda inhysta i Byggnad nummer 3. I den använde den tredje avdelningen, ‘Våra oceaner’, hela övervåningen till en översikt av hur sjöfarten hade utvecklats från förhistoriska kanoter fram till dagens stora oljetankrar. Det intressantaste för mig var det som de hade att visa om vetenskaplig dykning med batyskafer ner till tidigare omöjliga djup och vad man därnere hade funnit av okända livsformer.

En batyskaf för djupdykning (internet)

Golvet i nedervåningen var gjort av genomskinligt glas med rinnande vatten inunder. Det var storm till havs i högtalarna, och det doftade till och med saltvatten och tång därinne. Man fick se ett undervattenshus, ritat av havsforskaren Jacques-Yves Cousteau. Vad det nu skulle vara bra för att bo nerdoppad i havet?

Jacques-Yves Cousteau (internet)

Därifrån trädde man in i den fjärde avdelningen, ‘Våra polarområden’, där man plötsligt var inne i en isgrotta, och den salta havsluften hade övergått till pinkall blåst. Där fick man veta så mycket man orkade om historiens polarforskare, bland dem förstås Roald Amundsen.

Roald Amundsen på Sydpolen, 1911 (internet)

Man fick se massor av bilder av lappar och eskimåer och deras liv, fast bilder på väggarna tycker jag inte är särskilt intressant på en utställning – för mig vill det till med mera dramatiska framställningar.

Jag ställde Ed invid en jordglob, som utan text och pekfingrar stod alldeles för sig själv i ett lugnt hörn. Det var annars inte lätt att finna en rofylld vrå någonstans i hela denna paviljong.

Ed vid en jordglob, Forskningspaviljongen, Expo 67, Montreal (1967)

Det visade sig faktiskt  vara en god idé att använda luftbroarna för att kvickt komma mellan byggnaderna. Forskningspaviljongens olika avdelningar hade ett visst sammanhang med varandra, och det skulle troligen ha brutits om man hade behövt gå ut i folkvimlet och hitta vägen till nästa byggnad. Jag hade tidigare gjort mig lustig över luftbroarna, men efter att ha använt dem så bytte jag helt min uppfattning om dem och tyckte att de var utmärkta.

Så var Forskningspaviljongens äventyr över. Du ser här till vänster Byggnad nummer 1 och bortom den Byggnad nummer 2. – Men det låg ju ett stort torg mellan dem, vart tog det vägen? Skyll på teleobjektivet – torget fanns kvar, och du kan faktiskt se kanten av bassängen rätt under minitåget. Skyll också på teleobjektivet som lade Amerikas paviljong i slutet av den här lilla gatstumpen, när det i själva verket var en halv kilometer dit.

Forskningspaviljongen och Skandinaviens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den delvis skymda Forskningspaviljongens Byggnad nummer 3 kan du se till höger om Amerikas paviljong. Och det bästa till sist: den vita byggnaden till höger var vårt nästa mål och spännande värre – det var Skandinaviens paviljong. Heja Sverige!

Published in: on 2010/11/18 at 22:13  Kommentera  

Inlägg 881: 29 apr – 1 maj 1967

Begreppsvidgningspaviljongen

I den första avdelningen, ‘Vårt liv’, fanns det en mänsklig cell som var uppförstorad en miljon gånger, och det betydde att man bekvämt kunde gå rätt in i den, även tillsammans med andra människor.

Inuti en mänsklig cell, Forskningspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Inuti en mänsklig cell, Forskningspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det fanns också en modell av en mänsklig hjärna. Den var fyra meter hög, och ändå var den bara förstorad fyrtio gånger. Den fick man bara se från utsidan, men man kunde ändå följa hur en tanke vindlade sig fram genom de olika hjärncellerna. Neuronerna bestod av lampor, som lyste upp när hjärnan fick något att tänka på, och man kunde följa signalerna dem emellan som ljuspunkter löpande i nervtrådarna. Usch, jag tyckte att det var rätt otäckt att se, fastän det röda inte var riktigt blod.

Människans hjärna uppförstorad, Forskningspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I samma avdelning fanns det också ett rum som ville visa två olika världar, barnens och de vuxnas. I ‘barnens värld’ fick man se att vatten, som från ett dricksglas hälldes in i ett glasrör, ändrade form men fortfarande hade samma kvantitet – när man hällde det tillbaka i dricksglaset från röret, så blev det samma mängd vatten i dricksglaset som det hade varit från början. Detta var självklart för de vuxna, men barn under sju år kunde inte fatta detta. I ‘de vuxnas värld’ visade andra experiment att det fanns saker som de vuxna, på grund av antingen inbillning eller okunnighet, inte heller kunde förstå. Avsikten med dessa experiment var att visa att alla vetenskapliga framsteg bygger på tidigare upptäckter. De sker genom att man prövar sig fram från vad man redan vet, och många fantastiska upptäckter görs av en ren slump eller genom att ett misstag ger ett oväntat resultat.

I den andra avdelningen, ‘Vår planet och rymden’, fick man först se en enorm bildskärm på vilken tre olika filmer visade hur skilda regioner av världen hade liknande problem, allt för att framhålla hur människan tanklöst förstör jordens oersättliga resurser.

Man fick sedan gå ner i underjorden och se hur människan bär sig åt för att hitta dessa resurser och vilka metoder man griper till för att sedan få upp dem därifrån. När man kom upp igen därnerifrån betonades det hur mycket den alltmer växande världsbefolkningen orsakar överutnyttjande av råämnena. En stor mätare på väggen visade hur stor världens befolkning var och hur fort den ökade – med 130 människor per minut.

Rymden hade fått en relativt liten del av denna avdelning. Man fick se utvecklingen på bara 66 år från det första lyckade försöket med att flyga som en fågel till dagens överljudshastiga jetplan och triumfen av de första människorna i sin kapsyl ute i rymden.

Published in: on 2010/11/18 at 08:22  Kommentera  

Inlägg 880: 29 apr – 1 maj 1967

Luftbroanvändningsorsakerna

Luftbroarna hade ett ytterligare skäl för sin existens. De låg i tiden då på 60-talet i Montreal, för man hade börjat bygga sådana mellan olika varuhus inne i centrum i avsikt att skydda kunderna mot kung Bore.

Montreals vintrar är nämligen kalla. De är statistiskt jämbördiga med Norrbottens, med en genomsnittlig dagstemperatur i januari på minus 6 och nattemperatur på minus 15 grader. Det är därmed fem grader kallare om dagen och tio om natten än i Stockholm. I Montreal är extrem vinterkyla på 40 minusgrader vanligt och sträng vinterkyla på 30 minusgrader vardagsmat. Nymodigheten med ett köpcentrum utanför staden, där man kunde gå i uppvärmda korridorer mellan alla butikerna, var därför en gudagåva för folk i detta vinterklimat.

Men detta köpcentrum utgjorde ett allvarligt hot mot butikerna inne i Montreal. De kom igen med att bygga uppvärmda luftbroar mellan sina varuhus högt över gatutrafiken. Kunderna skulle därmed kunna besöka många olika butiker utan att gå utomhus där heller. Folk uppskattade dessa luftbroar, inte bara för att de var vintervarma utan också för att de var så där allmänt bekväma – övervåning till övervåning, undvika hiss och rulltrappor och snömodd och trafik.

Att Forskningspaviljongen vågade sig på att bygga sina luftbroar för att inte förlora sina besökare till frestelserna därnere berodde naturligtvis på att folk var vana vid dem. Man kunde ju inte locka dem med värme inne luftbroarna under utställningens sommarhalvår – man byggde inte ens in dem utan lät sina gäster gå däruppe ute i det fria. De var ju lika förbannat fast på luftbron till nästa paviljong.

På nästa bild ser du samma luftbro. Detta var Byggnad nummer 3, vars fågelnäbb till höger tjänade som tak över en del av deras utställning som stack ut med bara ett nätgaller som skydd på sidorna. På bilden ser du också en bit av bassängen mitt på torget och dess kaffeservering – här utan parasoller – och också luftbron från Byggnad nummer 3 och den till vänster utanför bilden liggande Byggnad nummer 2, vars fågelnäbb du ser en bit av i bildens övre vänstra hörn.

Torget och byggnad nummer 3, Forskningspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Jag tror att du nu har ett rätt gott begrepp om Forskningspaviljongen utifrån. Bättre än Ed och jag, för vi hade ont om tid och gick i stället direkt in i Byggnad nummer 1 för att se vad de hade att bjuda på.

Forskningspaviljongen täckte fyra intresseområden: (1) Vårt liv, (2) Vår planet och rymden, (3) Våra oceaner, och (4) Våra polarområden. De fyra skilda inriktningarna täckte mycket av all forskning på gång omkring år 1967.

Published in: on 2010/11/18 at 07:31  Kommentera  

Inlägg 879: 29 apr – 1 maj 1967

Forskningspaviljongsbyggnadsnumreringen

Forskningspaviljongen bestod av tre stora, separata, likadana byggnader, vardera bestående av tre sexkantiga plattor lutande mot varandra. De tre toppsidorna berörde varandra i hörnen och bildade alltså en triangel, i vilken ett trekantigt platt tak hade infogats. När man hade fyllt igen de tre öppna trianglarna, som hade bildats nertill av väggplattorna, så hade detta resulterat i en sexkantig golvyta för byggnaden. Det var väl enkelt? Låt sedan ett horisontellt, trekantigt tak, liknande en  ‘fågelnäbb’, sticka ut från en av sidorna halvvägs upp på byggnaden. Ännu enklare?

Jag tar helt på mig skulden för att du inte kunde förstå min beskrivning. Du får därför se på bilderna för att fatta galoppen.

Paviljongens tre byggnader låg tillsammans i en ungefärlig triangelformation med kanske 100 meter emellan dem och med ett torg i mitten. Ed och jag kom nu till den byggnad som låg i rad med våra tidigare paviljonger utmed Svansjön. För att kunna skilja de tre åt kallar jag denna för ‘Byggnad nummer 1’, och här ser du framsidan av den. Det som du ser litet av till vänster om springvattnet är Österrikes paviljong, den som vi just kom från.

Byggnad nummer 1, Forskningspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nästa bild var tagen norrut från östra sidan av Byggnad nummer 1, och på den ser du Byggnad nummer 2 med torget hitom. Torget hade en sexkantig bassäng i mitten, och den i sin tur hade en sexkantig ö i mitten med kaffeservering under parasoller. Moder Natur skulle inte ha kunnat tänka ut en mera jordnära miljö.

Torget och byggnad nummer 2, Forskningspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Lägg märke till fågelnäbben, triangeltaket som stack ut från byggnaden. Under det kan du se mera kafémöjligheter, både inne under taket och ute under parasoller. Man tog noga tillvara på vad arkitekternas tokiga idéer kunde användas till, och sommaren skulle ju bringa 50 miljoner munnar att mätta till utställningsområdet. Därför fanns det mat överallt.

Lägg också märke till luftbron från byggnaden ut till bildens högra kant. Utanför den låg Byggnad nummer 3 och det var till den som luftbron gick. Det var genom att använda dessa luftbroar som man kunde bese alla tre av paviljongens byggnader utan att behöva gå utomhus och riskera att bli mera intresserad av annat än att fortsätta till Forskningspaviljongens nästa byggnad. Infångad på en luftbro kunde besökaren känna sig helt lugn att han inte skulle luras bort från att få se allt som han hade kommit dit för.

Published in: on 2010/11/18 at 06:36  Kommentera  

Inlägg 878: 29 apr – 1 maj 1967

Forskningsresandeerinringarna

Vi gick alltså över torget och kom till Forskningspaviljongen. Dess namn på engelska var ‘Man the Explorer’ och det namet har gett mig en hel del huvudbry. Skulle det översättas till ‘forsknings-‘ eller ‘utforsknings-‘? Ordet ‘explorer’ får mig att tänka på forskningsresande, sådana som Sten Bergman, som jag så väl minns från min barndom. Jag älskade att läsa böcker som liten. Men den här?

”En bok om Mongoliet och Gobiöknen, kan det vara något roligt?” undrade den lille pilten tveksamt, men efter några sidor var han såld. Sten Bergmans resa till Mongoliet började nämligen redan på första sidan med nattåget från Stockholm till Malmö, och tåg stod redan då högt på min lista över livets njutningar. Vad som var helt nytt och fascinerande för mig var att tåget efter några timmar gjorde ett ‘måltidsuppehåll’ i Gnesta. Sten Bergman fick som alla andra stiga av och gå in i stationsmatsalen och äta kväll medan sovvagnståget snällt stod och väntade därute på sitt spår. En halv timme senare var allt överståndet, alla klev ombord igen, och resan till Mongoliet kunde fortsätta.

Sten Bergman (internet)

Man kunde tidigare få se och höra Sten Bergman på en SVT-video från år 1966 på internet, men den har nu tyvärr tagits bort. Hans röst gav mig frossbrytningar – den förde mig genast tillbaka i tiden, inte till expoåret 1967 utan till år 1947, då hans radioföredrag höll mig trollbunden. Äventyr i främmande exotiska länder, och inte uppdiktade utan verkligen upplevda av denna litet nasala röst som kom ur tratten. Rösten har man kvar i stort sett oförändrad genom livet, och hans lät därför likadan när Lennart Hyland intervjuade honom ett tjugotal år senare, alltså strax före Expo 67, dock helt utan sammanhang med utställningen.

Sten Bergman var en forskningsresande, Roald Amundsen var en upptäcktsresande, det är till sådana som ordet ‘explorer’ främst leder tanken, alltså ‘utforskare’. Men eftersom paviljongen inte alls var begränsad till folk som reste och tittade, så bestämde jag mig för att använda det mera generella ordet ‘Forskningpaviljongen’.

Detta var alltså en temapaviljong, liksom de flesta paviljonger som vi hade sett i Hamnstaden, och den var därför inte belamrad med det vanliga krafset som nationspaviljongerna hade. Här var det forskning och ingenting annat.

Published in: on 2010/11/17 at 23:51  Kommentera  

Inlägg 877: 29 apr – 1 maj 1967

Gräddtårtsdragningskraftsutnyttjandet

Vad som gjorde anblicken av byggnationen på utställningsområdet så rolig var att arkitekterna hade haft fria händer att skapa vad de själva ville. Utan bestämmelser för vad som passade in i den förhärskande miljön, utan bekymmer om husets användbarhet i det långa loppet, och utan självförebråelser över att helt slå ihjäl grannarna med sin extravagans, så var det fritt fram för dem att göra vad de ville. Det gällde bara att skapa något så tokigt som möjligt – så att paviljongen blev känd och fotograferad och besökt.

Hittills hade Nederländernas paviljong varit en sådan tokig byggnad, och här kom en till, Österrikes. Oavsett vad som gömde sig under det kantiga vita taket som bara bredde ut sig som vispet ovanpå en gräddtårta, så måste man in dit och titta. Hur skulle det se ut därinne, under detta fantastiska tak?

Österrikes paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det visade sig vara vanliga innertak därinne, så jag sökte efter trappan upp till andra våningen – men det fanns ingen andra våning. Allt det vita gräddfluffet ovanpå var just ögonfägnad. Helt underbart! Det gjorde egentligen ingenting att taket visade sig vara allt som Österrike hade – därinne fanns bara det vanliga krafset. Österrikes paviljong hade sitt tak.

Österrikes paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den här bilden är helt fylld med detta enorma tak. Grädden väller ända ner till marken, och det enda som syns ovanpå det hela är toppen på Amerikas enormt stora, klotformade paviljong  en halv kilometer längre bort. Du vet att jag inte vill visa upp bilder som har med paviljonger som du inte redan känner till. Men för Amerikas paviljong måste jag göra ett undantag – för den finns med på nästan alla bilder från Helenaön. Här utgör den en snygg bakgrund till Österrikes vispgrädde.

Österrikes paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På litet större avstånd ser du här Schweiz strikta och sobra paviljong näst intill Österrikes vimsigt fluffiga hus – och Amerikas boll långt bakom. Denna bild av Svansjön tog vi just efter att ha anlänt till Helenaön med Expoexpressen, då allt vi såg var nytt och helt obekant.

Minitåg över Svansjön, Expo 67, Montreal (1967)

Anmärkningsvärt med den här bilden är minitåget som inte är fullpackat med folk. Jag tror att det är den enda bild av ett minitåg som existerar där man kan se tomma vagnar.

I högra kanten på bilden ser du en flisa av Forskningspaviljongen (fra. Pavilion de l’homme à l’oeuvre), som var vårt nästa mål. Lustigt nog var det tillräckligt med utrymme lämnat mellan den och Österrikes paviljong för att få in en hel paviljongbyggnad. Där låg nu ett helt oanvänt torg. Antagligen hade någon utställare i sista minuten dragit sig ur leken.

Published in: on 2010/11/17 at 22:49  Kommentera  

Inlägg 876: 29 apr – 1 maj 1967

Mångspråkighetshusfasadsannonseringsönskningen

På bilden med S:t Remaklus sarkofag märkte du kanske att de hade några kyrkliga målningar strax bakom. Här är en bättre bild av hela detta konstverk, som var en polyptyk med tolv målningar från år 1492 av den belgiske konstnären Jan van Eyck. Namnet på verket var ‘Dyrkan av lammet’, och jag vet ju inte om det var en kopia eller rentav originalet som hade lånats ut från staden Gent där det hörde hemma.

Polyptyk av Jan van Eyck från 1432, Belgiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På kvällsbilden ser du alla de två paviljonger som Ed och jag hittills hade besökt, Nederländernas och Belgiens. Näst i tur stod nu Schweiz i den mörka byggnaden som skymtar i högra kanten.

Nederländernas och Belgiens paviljonger på kvällen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det var en snygg modern träbyggnad ovanpå hela nedervåningen som var ett enda jättelikt skyltfönster. Jag hade liksom väntat mig en arkitektur i form av en alpstuga av den sort som vi hade sett massor av när vi bilade omkring där, men schweizarna var för affärsmässiga för det. I Europa hade de kanske spelat på den fiolen, men nu gällde det ju Nordamerika.

Schweiz paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Schweiz hade naturligtvis skyltat med sitt namn på Kanadas båda språk, av vilka endast ett sammanföll med de fyra schweiziska. Jag tyckte att de borde ha använt alla de inblandade fem språken, för det var otroligt så väl deras namn i vitt på brun bakgrund syntes på långa avstånd. Och lika fint kunde man hitta deras paviljong på färgbilder.

Schweiz paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

De hade ingenting att visa upp, och det berodde troligen på att deras fina produkter var så allmänt välkända att ingenting var en överraskning där. Huset var fullt med företagsmontrar med kemiska preparat och nya läkemedel och snygga textilier och pålitliga armbandsur. Ett av företagen var Brown Boveri, vars utställda produkter du kan se på den här bilden.

Produkter från Brown Boveri, Schweiz paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Jag tar med den firman här bara för att den tjugo år senare skulle komma att slå ihop sina påsar med det svenska ASEA och bilda ABB. Pappa tjänade sitt levebröd på ASEA i Västerås när jag föddes, så ASEA var det första ord jag lärde mig, långt före strunt som Ma-ma och Pa-pa. Men sådana ting var annars inte vad Ed och jag var i Montreal för att se, så för oss var den schweiziska paviljongen tom.

På den här bilden ser du Svansjöns vattenkanoner spela framför alla de tre paviljonger som Ed och jag hittills hade besökt. Den vita fliken i högerkanten hör till Österrikes paviljong, vilken var den som nu stod näst i tur.

Nederländernas, Belgiens och Schweiz paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/17 at 11:39  Kommentera  

Inlägg 875: 29 apr – 1 maj 1967

Fattigdomsprästsarkofagspråligheten

Vid tiden för Expo 67 var Zuiderseeprojektet fortfarande på gång och skulle komma att stå helt färdigt år 1978. Vad de menade med ‘färdigt’ visade sig inte vara vad jag hade trott, torrläggning av hela den enorma sjön. Nej, projektet innefattade bara de på kartan gröna delarna av Zuidersee – här benämnd Ijsselsjön (hol. Ijsselmeer). Resten av sjön skulle komma att torrläggas i framtida projekt.

Zuiderseeprojektet (internet)

Här i sin paviljong använde de tre kubikmeter vatten för att demonstrera hur allt skulle fungera, och det var rätt intressant att se hur mycket vattenpumpande som behövdes.

Den här kvällsbilden är litet oskarp, men det var vi själva som tog den, så den får hänga med. Du känner nog igen formen på Nederländernas paviljong till vänster på bilden. Strunt i virrvarret till höger om paviljongen – det hör inte till den.

Nederländernas paviljong på kvällen, Expo 67, Montreal (1967)

Och så en bild till innan vi överger Nederländerna. Här ser du några av Svansjöns fontäner i förgrunden, och därbortom ser du landremsan längs Svansjöns västra kant, där Ed och jag nyss gick för att komma till Nederländernas paviljong. Bortom landremsan syns S:t Larsfloden – och Nederländernas paviljong tror jag att du nu kan hitta själv. I högerkanten skymtar Belgiens paviljong, vår nästa i tur.

Nederländernas paviljong vid Svansjön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den här bilden ligger Belgiens paviljong mitt i bilden och Nederländernas bortom den. Dessa två länder som i verkligheten låg grannar med varandra hade också råkat bli grannar här på Expo 67. Kanske inte alla paviljongerna hade placerats ut slumpvis som de hade velat få oss att tro?

Belgiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Detta är en bättre bild av Belgiens paviljong. I motsats till sin experimentella granne hade de byggt sig ett hus som inte väckte uppmärksamhet.

Belgiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Ed fångade den här skulpturen i rostfritt stål – eller rent silver? – utanför paviljongen innan vi klev in.

Skulptur intill Belgiens paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Det fanns bara en sak därinne som vi tyckte var sevärd, och det var S:t Remaklus kista. Honom hoppade de helt sonika över när jag gick i skolan – varken Historia eller Kristedomskunskap bragte mig ens den ytligaste kännedom om Hans Helighet.

S:t Remaklus på äldre dagar, Omkring 660 (internet)

Han var präst till yrket och som sådan grundade han ett kloster, i vilket han dog någon gång omkring år 675. Hur han fick ihop till en sarkofag av guld med ädelstenar inlagda överallt kan jag helt enkelt inte fatta – även på den tiden borde väl guld och ädelstenar ha varit utom räckhåll för en man som å yrkets vägnar hade avlagt fattigdomslöftet. Kistan var mycket vacker in i minsta detalj, men kanske en aning för prålig för min simpla bourgeoisiesmak.

S:t Remaklus sarkofag, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/17 at 07:50  Kommentera  

Inlägg 874: 29 apr – 1 maj 1967

Paviljongbyggnadsoavslutandemisstanken

En tripp med den Gula linjen kostade 2 kronor och med den Blå linjen 2,40 kronor. I början kunde man knappast få plats i vagnarna, för de var ständigt fullsatta av passagerare som satt och åkte varv efter varv och roade sig med att iaktta allt som hände på utställningen. Det problemet löste man senare genom att bland annat inte tillåta någon att passera övergångsstationen mera än en gång på sin biljett. Detta nödvändiggjorde biljettklippare och kontrollanter och byråkrati och ledde till en del bråk med passagerarna, men det fanns ingen annan praktisk lösning.

Det fanns även en tredje minitåglinje på utställningen. Men den gick bara runt på nöjesfältet, och där var vi aldrig, så den banan såg vi inte ens. Sammanlagt såldes sju miljoner minitågbiljetter på utställningen under de första tre månaderna.

Du fick veta mera om minitåg än jag hade planerat, men nu återvänder vi till Ed och mig. Här får du se Nederländernas paviljong på en flygbild. Med bara litet av ett minitåg i högra kanten.

Nederländernas paviljong med Svansjön bortom, Expo67, Montreal, 1967 (internet)

Och på en bild till, så som Ed och jag såg paviljongen när vi kom fram till den.

Nederländernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Man lade verkligen märke till den paviljongen. Som totalt byggnadstekniskt obevandrad trodde jag att den inte var färdig, för den hade ju ställningarna kvar runt om, men nej, den var helt klar. Det vi såg var meterlånga aluminiumrör, 57 kilometer av dem, med ingenting nitat eller lött utan bara hopskruvat. Det fina i kråksången var att man då lätt kunde flytta såväl ytter- som innerväggar. Man kunde kanske undra hur mycket de skulle behöva ändra inom de sex månader de hade på sig, men avsikten var förstås att visa att det gick att bygga så. Mina ögon var inte helt sams med idén, för jag tyckte att det såg förfärligt ut.

En vägg av Nederländernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Därinne fick man gå ‘ombord’ på en båt som snabbt tog sig fram bland alla de andra båtarna på Rhenfloden i Rotterdams hamn. Du ser på bilden hur stiliserat och overkligt det var gjort – vi kunde ‘stiga av’ när som helst, och det gjorde vi.

Stiliserad båtresa på Rhenfloden, Nederländernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vad hade de mer? Jo, en modell av Sydsjö- (hol. Zuiderzee-) -projektet. Den holländska insjön Sydsjön hade en gång varit en del av Nordsjön, men redan när jag bilade med mina föräldrar till England år 1951 var den förvandlad till en insjö. Vi körde då på en bilväg som gick rätt över den 30 kilometer långa dammbanken som skilde Nordsjön från den nybildade sjön. Vattnet hade redan börjat pumpas ut, så sjön på insidan var flera meter lägre än havet på utsidan. Bilden visar dagens motorväg – jag minns den som en tvåfilig landsväg.

Den 30 kilometer långa dammbanken, Sydsjön, Netherlands

Published in: on 2010/11/17 at 04:41  Kommentera  

Inlägg 873: 29 apr – 1 maj 1967

Minirailsystemorganisationen

Den här bilden av Svansjön kan du få se med en gång, för på den syns det bara en enda paviljong, Nederländernas, och det var den första som vi besökte. Just den här bilden är extra intressant, därför att du på den också ser små vagnar på ett spår rätt ute över vattnet. Jag får alltså ett osökt tillfälle att gå in litet på ett fortskaffningsmedel som syns på nästan varje utomhusbild från Expo 67.

Nederländernas paviljong sedd över Svansjön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Man hade först tänkt installera samma sorts monorailsystem som andra utställningar vid den tiden använde sig av – du minns väl mina bilder av Axel Wenner-Grens ALWEG-tåg i Disneyland från år 1964 (se inlägg 229)? – men fastnade i stället för en helt annan lösning. Inte lika spännande och modern kanske, men mera folknära.

Principen liknade ALWEG-tågets, men tillämpningen var en helt annan. Det valda tåget bestod inte av en stor, strömlinjeformad cigarr som i hög fart flöt fram på sitt enkla spår. I stället bestod det av en kedja av traditionella småvagnar på fyra hjul som så sakteliga tog sig fram på sin körbana uppe i luften. Vagnarna hade också ett hjul på var sida av spårets mittbalk för hålla dem kvar på spåret.

Systemet kallades ‘minirail’ och dess tåg ‘minitåg’. Genom att vagnarna rörde sig så långsamt och dessutom med avsikt gick i stora krokar runt och mellan paviljongerna sparade man ingen tid genom att använda dem – minitågen fungerade helt för sin egen skull. De gjorde en rundtur på sitt spår – bara i ena riktningen – och erbjöd besökarna ett sätt att bekvämt få sig en överblick av hela utställningsområdet.

Det fanns två linjer, och de hade vissa olikheter. Den Gula linjen gick i en cirkel kors och tvärs bland paviljongerna på Helenaön, och det är ett av den linjens tåg som du ser på bilden. Linjen var i allt 2 kilometer lång, och det gick sammanlagt 12 tåg på den. Varje tåg var 30 meter långt och kunde ta 60 passagerare i sina 16 små vagnar.

Den Blå linjens tåg gick hit och dit på Vårfruön men gjorde också en liten avstickare över till Helenaön, där det gick tvärs igenom en av paviljongerna och också gjorde ett uppehåll vid en hållplats där man kunde byta till den Gula linjen. Den Blå linjen bestod av en cirkel på 7 kilometer, och på den körde 32 tåg. Dessa tåg var 35 meter långa och kunde ta 102 passagerare sammanlagt i sina 9 vagnar.

På båda linjerna körde tågen på en H-formad balk med gummihjul både ovanpå och från var sida – det blev alltså inte en tillstymmelse till gnissel. Spåret vilade på A-formade stolpar, ofta tio eller femton meter höga, och tågen klarade lutningar på upp till 10 grader.

Published in: on 2010/11/17 at 02:33  Kommentera  

Inlägg 872: 29 apr – 1 maj 1967

Paviljongbeskrivningsbegränsningsreglerna

 Nationsplatsen rymde 7.000 personer. Där hade en ceremoni hållits på öppningsdagen – vilket vi ser på den här bilden – och sedan samlades man där under utställningens halvår för att högtidlighålla varje deltagande lands nationaldag. Sverige hade då ingen nationaldag, bara en flaggdag, och den kvalificerade inte.

Öppningsceremonin, Nationsplatsen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nationsplatsen var nog vacker och stilrent byggd, men det var ingenting på gång där, och utan folk var den ju för oss bara ett torg som hade 62 flaggor i ett hörn. Vi gick de få stegen tillbaka till stationen.

Där, på andra sidan spåret, låg Svansjön (fra. Lac des Cygnes), vilken utgjordes av en bit av S:t Larsfloden, som man hade underlåtit att fylla med landmassa när man förstorade Helenaön. Jag är ganska säker på att det fanns kulvertar som ledde vatten från floden genom sjön och på så sätt höll den lika ren som den omgivande floden. Sjön var formad som en pentagon – fast inte lika måttexakt som den i Washington – och hade kajkanter runt om. Den gjorde alltså inte anspråk på att verka vara en natursjö, och den var också full med munstycken som kunde göra en del av den till en jättelik sprutande fontän.

Jag har flera vackra bilder av Svansjön, och dem får du snart se, bara du har blivit bekant med de paviljonger som är med på bilderna. Vi skall nu först gå norrut längs Svansjöns västra sida och sedan beta av paviljongerna längs sjöns norra kant, en efter en.

Jag kommer inte att skriva om allting som fanns i paviljongerna – det vore omöjligt att göra och inte alls intressant. Alla länder poängterade sina sociala engagemang och sina värdefulla medborgare och sina förnämliga industrier – vilka i allmänhet också var de som bekostade paviljongen. Sådant är för ett land nog så viktigt men blir för de flesta besökare, efter två eller tre paviljonger, oändligt enahanda.

Därför kommer jag att begränsa mig till sådant som Ed och jag tyckte att det var roligt at ha fått se, alltså sådant som var märkvärdigt eller intresseväckande eller rentav spektakulärt. Om det inte var något ovanligt eller överraskande med en paviljongs industriprodukter eller skolväsende eller handarbetstraditioner eller antika reliker så brydde vi oss inte om det, och jag vill inte heller att du skall belastas med att behöva läsa om det.

De flesta länders paviljonger hade också en restaurang med landets mat, vilket antagligen kunde ha varit intressant att berätta om. Under våra två dagar smakade vi på många länders mat – i små portioner – men redan efter så få mål blev vi rätt likgiltiga för det.

Published in: on 2010/11/17 at 01:53  Kommentera  

Inlägg 871: 29 apr – 1 maj 1967

Nationssymbolsscoutansvaret

Ed och jag hade nu avverkat allt som vi ville se i Hamnstaden, det första av Expo 67’s tre utställningsområden. Trots att vi egentligen bara hade funnit en enda paviljong, som var alltigenom intressant för oss, så hade hela upplevelsen hittills varit roande och berikande. Och vi kände på oss att de två andra utställningsområdena skulle komma att ge oss ännu mycket mera. Med en sådans uppsjö på nationspaviljonger som väntade oss där så kändes det som om vi begav oss ut på en resa jorden runt på 2 dagar.

Vi kunde lätt ha gått till fots över till Helenaön på järnvägsbron – den hade en legitim gångbana – men vi ville inte ödsla vår energi på en långpromenad. Det blev tillräckligt mycket stå och gå ändå. Så vi tog Expoexpressen från dess station rätt intill Habitat.

Expoexpressens station vid Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vips var vi över S:t Larsfloden. Låt mig erinra dig om hur hela expoområdet såg ut. Jag har tidigare visat dig ett flygfoto av det, och här har du det igen.

Flygbild av hela utställningsområdet,, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På det ser du lätt den smala Hamnstaden utmed vänstra kanten och järnvägsbron över flodens bredaste arm just norr om Habitat. Tåget förde oss till sydspetsen av Helenaön, där alla paviljongerna låg på den södra delen. Den något mörkare mitthalvan av ön var en naturlig trädbeklädd bergsknalle, som Moder Natur från början hade avsett att utgöra hela ön. Du minns säkert att själva utställningsområdet vilade på ditforslad utfyllnad.

Här har du en karta över den södra delen av Helenaön, med norr åt höger om du har tillgång till en kompass. Järnvägsspåret korsade Helenaön uppe på en viadukt, och vårt tåg stannade vid en plattform däruppe precis så som tunnelbanetåget gjorde vid Frimansgatans station i Bronx. Du ser det randiga taket över plattformarna på kartan, och det var med början där som vi nu kom att besöka Helenaöns sevärdheter i vår fiktivt arrangerade sekvens.

Karta över södra delen av Helenaön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På öns sydspets låg utställningens samlingsplats, kallad Nationsplatsen (fra. Place des Nations). 62 länder deltog i Expo 67, och 62 flaggor smattrade vackert i den alltid aktiva vinden därute vid S:t Larsfloden.

Nationsplatsen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Smattrande flaggor på Nationsplatsen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Pojkscoutsrörelsen hade en paviljong på Helenaön, och scouterna hade i uppdrag att hissa 62 flaggor varje morgon och hala 62 flaggor varje kväll under hela utställningstiden. Det håller de röduniformerade scouterna på med på den här bilden.

Scouterna hissar flaggorna på Nationsplatsen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/16 at 21:51  Kommentera  

Inlägg 870: 29 apr – 1 maj 1967

Habitatboendeavnjutandet

Som jag nämnde tidigare hade Safdie lagt in utrymmen för butiker i sin stad uppe i skyn, men då dessa föll bort vid nedskärningen för den utställningskontrollerade verkligheten blev det plötsligt rätt spartanskt att bo därute. En tripp in till bebyggda trakter skulle bli nödvändig för varje liter mjölk, varje ask knappnålar, varje biobesök och varje restaurangmåltid. Men det tänkte man inte på under den härliga sommaren som just hade börjat så smått med Expo 67.

För dem som hade hoppat på nöjet att få bo mitt i en världsutställning och ha miljoner med nyfikna ögon gloende på ens hus, inklusive kungar och presidenter, kändes det säkert som om det var de själva som bodde i centrum, och att det var besökarna som fick trassla sig tillbaka hem till sina tillhåll ute i nejderna bäst de kunde.

Men det skulle komma en dag, och den var fixad redan från början till den 28 oktober. Då skulle det plötsligt bli tyst och stilla därute. Troligen underbart för alla dem som hade tröttnat på ett halvt år av spejande ögon och nyfikna frågor. Men man blev förstås i stället tvungen att fylla sin dag med annat än att betittas av turister, och vad man än då ville göra så var det inne i centrala Montreal.

Det var ungefär tre kilometer in till centrum, och på vägen dit fanns det bara hamnskjul med föga möjligheter till förnöjelser. Om man gick åt andra hållet, över den 500 meter långa bron till Helenaön – den som hade byggts för Expo 67’s expresståg och sedan skulle bli en bilbro – så kunde man där finna en tunnelbanestation två kilometer hemifrån, men den bron vore nog inte nådig när vintern hade slagit till på allvar. Sedan fanns det Habitats privata buss som skulle gå efter tidtabell in till staden, och om man mot förmodan hade egen bil så kunde man ju själv köra in dit – men det skulle ju betyda att man hade samma livsrytm som i en villaförstad, vilket var just det som man hade valt bort genom att flytta till Habitat!

Allt detta hörde jag Montrealbesökarna tala om, när jag råkade ha öronen med mig vid en Expofika. De kände till sin vinter.

Hur blev det då framöver, om vi får kika litet i facit? Nu, 40 år senare, har jag tittat litet i vad man betalar för en  lägenhet i Habitat. Tvåmodulerna – 112 kvadratmeter – erbjuds man att köpa för 2.500.000 kronor och tremodulerna – 168 kvadratmeter – för 3.750.000 kronor. Bussen in till staden är pålitlig. Och man lär sig tolerera vinterklimatet i det utsatta köldhålet intill S:t Larsfloden. Det säger man i annonserna för att folk skall våga ens tänka på att flytta dit.

Published in: on 2010/11/16 at 21:19  Kommentera  

Inlägg 869: 29 apr – 1 maj 1967

Habitatutforskandet

Här är äntligen en bild av en annan sida av huset, en garageinfart. Jag minns inte något garage, men rent logiskt sett måste det ha funnits ett bilgarage i Montreals vinterklimat med 40 minusgrader och halv storm som vardagsvara.

En garageinfart till Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Ed och jag gick runt hela byggnadskomplexet och passade givetvis på att gå in och titta på de tomma lägenheter som var öppna för expopubliken. Dessa var givetvis omöblerade, men Habitat var inte bara ett utställningsföremål – det var också bostadsförsäljning på gång där. För detta hade man uppmöblerade modellägenheter att visa hugade spekulanter, vilket en del expobesökare förstås uppträdde som för att få se hur en bebodd modul såg ut. Varken Ed eller jag var såpass framfusiga – och framför allt hade vi för bråttom för sådant lurendrejeri.

Visst hade man en vacker och ovanlig utsikt härifrån, särskilt från lägenheterna högt upp. I den här vyn mot norr såg man främst virrvarret av bostadsmoduler men också en del av Montreals hamn.

Utsikt från lägenhet mot norr, Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och tittade man mera neråt så kunde man granska sina grannar bättre än i de flesta andra bostadshus. Naturligtvis bäst under de få månader då de kunde vistas ute i sin lilla ‘trädgård’.

Utblick över grannarna, Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Utblick över grannarna, Habitat, Expo 67, Montreal (1967)

Det var mycket intressant att se vad en avancerad arkitekt hade lyckats skapa för vanligt folk – det mesta som syns av arkitektur är ju annars offentliga byggnader. Men genom att Habitat var byggt på fel plats – alltså vid hamnen och inte mitt inne i storstaden – så fick vi inte den avsedda känslan av att besöka ett centralt beläget egnahem.

Utsikt från lägenhet mot väster, Habitat, Expo 67, Montreal (1967)

Bortsett från utsikten var det inte någon skillnad alls mot att bo i en traditionell lägenhet i ett vanligt höghus. Habitat var ett intressant utställningsföremål, tyckte vi, men ingenting som man skulle vilja bo i. Både Habitat och den stilla dammen näst intill i Samhällspaviljongen var skapade för en utställning, och det var där de passade in.

Du ser för resten här Samhällspaviljongen från en Habitatbalkong på södersidan. Kan du längst ner på bilden, just till vänster om balkongräcket hitta utställningssymbolerna M M som vi fotograferade alldeles nyss?

Utsikt från balkong mot söder, Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Utställningsbesökarna var imponerade av Habitat, när de såg det på avstånd som en kubistisk skulptur. När de kom närmare var de mera reserverade, för den råa betongytan påminde om en vägbro sedd underifrån. Utan färgklickar verkade Habitat obebott, trots att det redan bodde folk i många av lägenheterna. Besökare från Montreal huttrade också till vid bara åsynen av de icke övertäckta korridorerna mellan hiss och lägenhet.

Icke övertäckta korridorer, Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/16 at 09:09  Kommentera  

Inlägg 868: 29 apr – 1 maj 1967

Habitatdrömsuppfyllandet

Så hade det alltså blivit. Under år 1966 hade man satt upp en liten fabrik alldeles intill byggnadsplatsen på det blivande utställningsområdet, och där göts modul efter modul i samma takt som de införlivades i den nya byggnaden. Precis som skulle ha skett om modulerna hade levererats från en avlägsen fabrik, så ställdes de i kö för att bli modifierade – till ett vardagsrum och ett sovrum i en modul eller till ett arbetsrum, en barnkammare och en toalett i en annan – och sedan lyftas upp på plats av speciellt konstruerade kranar.

Kön av väntande Habitatmoduler för Expo 67, Montreal, 1966 (internet)

Tillsammans kom dessa moduler att bilda det stora bostadshuset, på ett sätt som kanske kunde tyckas helt oplanerat. Men tro mig – varje modul och dess placering var i detalj förutbestämd.

En Habitatmodul fogas in på sin plats för Expo 67, Montreal, 1966 (internet)

Det fanns femton olika typer av lägenheter att välja på. De bestod av i genomsnitt 2¼ moduler – den minsta bestod av en modul, som gav en bostadsyta på 56 kvadratmeter. Två moduler gav 112 kvadratmeter och tre 168 kvadratmeter. Det fanns också några större på upp till sex moduler.

Några lägenhetsplaner för Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Varje lägenhet hade minst en balkong, och denna bestod alltid av taket på en underliggande modul. Därför blev alla balkongerna mycket större än traditionellt – de kunde tjäna som små privata ‘trädgårdar’ på 28 kvadratmeter, men det var naturligtvis ägaren som avgjorde vad hans balkong skulle användas till. Och varje bostad var lagd så att den hade öppen utsikt åt något håll.

Söderfasaden, Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Bland annat genom sin färg men också genom sitt totala virrvarr av moduler kom bostadskomplexet att påminna om indianernas boningar i nationalparken Gröna platån, som jag hade sett tillsammans med mamma på vår resa genom delstaten Colorado år 1964 (se inlägg 212).

Söderfasaden, Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det hade blivit otroligt mycket dyrare att bygga 158 bostäder på platsen i stället för 1.000 på fabrik. Allt som allt kom hela bygget att kosta 115 miljoner kronor eller i genomsnitt 725.000 kronor per lägenhet. För det priset skulle man ha kunnat bygga åtskilliga enfamiljs radhus.

Söderfasaden, Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Hela komplexet var inte helt färdigt i tid för Expo 67. Alla modulerna var på plats, men en hel del efterarbete återstod, särskilt på den nordligaste av de tre sektionerna. En del folk hade flyttat in i de andra två sektionerna, och det var bara i den sydligaste som vi expobesökare fick traska omkring. Det är därför som så gott som alla bilder, såväl våra egna som dem jag har funnit på internet, visar just den sydligaste sektionen.

Ingången från söder till Habitat, Expo 67, Montreal (1967)

Safdie hade med avsikt ritat byggnaden så att ingenting såg likadant ut. Om du ser några likheter, så är det samma sak du ser.

Ingången från söder till Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/16 at 08:47  Kommentera  

Inlägg 867: 29 apr – 1 maj 1967

Modulboendesamlevnadsexperimentet

Detta var vår första anblick av Safdies examensarbete, och denna bild tog vi vid samma tillfälle och från samma grusplan som de två bilder av utställningssymbolen M M som du nyss såg. Detta kan bevisas av att den lilla – helt obekanta – familjegruppen i förgrunden också råkade komma med på en av symbolbilderna. Vissa detaljer på tagna fotografier upptäcker man inte förrän 40 år senare!

Habitat sett från söder, Expo 67, Montreal (1967)

Safdie kallade sitt examensarbete Habitat, och det var avsett att skapa intrycket av en tredimensionell liten stad uppe i skyn. Den skulle bestå av tusen bostäder, ha sina egna butiker och till och med en skola. Hans förslag var ett experiment inte bara i stadsplanering och bostadsbyggande utan fastmer i samlevnadskonst.

Efter att hans ritningar hade valts ut för Expo 67 tvingades Safdie att skära ner det hela till bara en sjättedel av det ursprungliga formatet, bland annat på grund av den begränsade tillgången på markyta inom utställningens råmärken. I stället för de 1.000 bostäderna blev det 158 – och butikerna och skolan föll helt bort. Safdies lilla stad blev därmed i stället ett stort bostadshus. Och trots att Habitat föreföll att ligga mycket centralt till med tusentals människor runt omkring och även på besök i komplexet varje dag, så skulle det efter slutet av sommaren 1967 komma att ligga öde, omgivet av vatten alldeles för sig själv ute vid hamnen på ett avsevärt avstånd från storstadens kärna. Detta var inte alls vad Safdie hade tänkt sig – Habitat var avsett att ligga mitt i röran inne i storstaden.

Här ser du hela det reducerade komplexet på en enda bild. Det har tre uppenbara sektioner, tre separata ingångar och tre hisstorn. Man kunde dock förflytta sig mellan de olika sektionerna utan att behöva gå utomhus.

Hela Habitatkomplexet sett från väster, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Kostnadsbesparingen som Safdie åsyftade skulle främst uppnås genom att man inte byggde allting på platsen, så som man vanligen gör. I stället skulle man på fabrik masstillverka rumsmoduler, alla 15 gånger 7½ meter stora. De skulle alla ha egna golv och väggar av formgjuten armerad betong och ett innergolv av trä, under vilket  ledningar och rör redan var inlagda. Dessa moduler skulle sedan på byggnadsplatsen förses med isolationsmaterial, fönster, dörrar, och, där så behövdes, innerväggar och fabrikstillverkade inlägg med köks-,  och bad- och toalettutrustning.

Just färdiggjuten Habitatmodul för Expo 67, Montreal, 1966 (internet),

I den nerbantade versionen på bara en sjättedel av den föreslagna projektstorleken hade fabrikstillverkningen fallit bort – i en såpass kort serie skulle det bli både enklare och billigare att gjuta modulerna alldeles intill byggplatsen.

Published in: on 2010/11/16 at 08:20  Kommentera  

Inlägg 866: 29 apr – 1 maj 1967

Alfabetskunskapstillämpningen

Utanför Samhällspaviljongen gick vi under vad som kändes som hattarna i en svampskog.

Utanför Samhällspaviljongen, Expo 67, Montreal (1967)

Och efter att sedan ha passerat under en bro så stod vi plötsligt framför utställningens symbol, två stickgubbar bredvid varandra med armarna sträckta uppåt-utåt. Den var gjord av betong och så solid och välgjord att jag väntade att få se den överallt på hela utställningsområdet – men vi fick aldrig se mer än detta exemplar. Jag tog två bilder av den, en så som vi först såg den mot den fria luften och en som vi såg den mot bron under vilken vi just hade kommit dit.

Utställningens symbol, Expo 67, Montreal (1967)

Utställningens symbol, Expo 67, Montreal (1967)

När jag såg denna skulptur landade på mina axlar ett tjugo år gammalt minne från min tid i realskolan i Nyköping. Vi hade då i svensk historia kommit fram till vikingatiden och fornlämningarna, och jag hade då lärt mig att på egen hand tyda inskriften på gamla bevarade runstenar runt om i Sörmland.

Runskriftsalfabetet (internet)

Texten på dem var skriven på fornnordiska, påminnande om isländskan, och det enda som gjorde att gemene man inte kunde läsa alla dessa visa inskriptioner var att man inte kände till runskriftens alfabet. Jag lärde mig runorna för jag var nyfiken. Och nu när jag såg bokstäverna ‘M M’ när denna skulptur stod framför mig, så var ‘M’ naturligtvis en förkortning av ‘Människa’ – som i ‘Människans värld’, utställningens motto. ‘M M’ var väl den plurala formen ‘Människor’. Man kan ju leka med möjligheterna. Dekorativt var det också.

Nu var Ed och jag redo för en annan av utställningens stora sevärdheter, bostadskomplexet Habitat. Men innan vi helt lämnar Samhällspaviljongen vill jag skjuta in en vacker kvällsbild av den.

Kvällsbild av Samhällspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Studenten Moshe Safdie vid McGilluniversitetet i Montreal fick vid 24 års ålder sitt examensarbete i arkitektur utvalt att användas som ett byggnadsprojekt vid Expo 67. Han hade funderat ut en i grunden bättre och billigare metod för att bygga goda bostäder för storstädernas massbefolkning. De höghusområden som på sistone hade byggts överallt hade snabbt visat sig inte fungera bra – lägenheterna var för små för växande familjer, de hade inte ens en liten balkong att vara ute på, och de kunde aldrig komma bort från grannarna. Egnahemsboendet var för de flesta inte lyckat heller – där gick man miste om allt det spännande i livet som just den pulserande storstaden erbjöd, och dessutom stal privatvillaområden en massa fri natur som bättre behövdes för storstadsbefolkningen. Safdies lösning skulle låta massor av människor bo på en liten landyta mitt inne i staden och samtidigt ge dem åtminstone en del av känslan av att bo i ett eget hem.

Moshe Safdie framför Habitat före Expo 67, Montreal, 1966 (internet)

Published in: on 2010/11/16 at 06:05  Kommentera  

Inlägg 865: 29 apr – 1 maj 1967

Civilisationsvidarebeståndsvisdomsorden

Hälften av dessa rum visade enbart upp problemen – inga lösningar:

  • I det första rummet attackerades man av stadens brutala och psykedeliska visioner i ett fränt kaleidoskop av stadens ljus och ljud.
  • I nästa fick man se de symboliska burar i vilka alla stadens invånare hölls instoppade, åtskilda från varandra av fördomar, klass, ålder, kön och även hälsotillstånd. Besökaren fick även se sig själv i en bur genom ett spegelarrangemang.
  • Ett tredje rum framhöll de risker som den annalkande lavinen av datainformation skulle komma att ha för skolorna, medförande en total omvälvning av utbildningen.
  • Och det fjärde rummet visade människans inneboende lättja och därmed förenade ovilja att anpassa sig till framstegen på alla områden.

Resten av rummen föreslog lösningar – vilka jag inte tyckte hade mycket att göra med de uppställda problemen:

  • Det första rummet illustrerade i bilder den svåra klättringen som var nödvändig för de underutvecklade länderna för att nå upp till dagens teknologi.
  • I ett annat rum framhölls värdet av att göra nybildade nationer beroende av varandra och tvingade att behandla varandra med respekt.
  • Det sista rummet var paviljongens sammanfattning i form av en tecknad film. I den förfördes en bonde av stadens oemotståndliga charm, vilket visade att staden kanske gör människorna civiliserade men också mera avlägsna från naturen.

Det märks säkert att jag skrev samman denna rapport med hjälp av en broschyr för att få ett koncentrat av paviljongens budskap. Denna rapport var mera tänkvärd och begriplig än det som vi såg i dessa rum. Sanningen är att när vi gick igenom dem så var budskapet i Samhällspaviljongen inte mycket mera begriplig än Labyrintens. Hmmm, tänk om vi också hade fått en broschyr i Labyrinten – då skulle kanske till och med den ha blivit begriplig och värdefull?

Det var ju i Samhällspaviljongen som vi först hade suttit vid den fantastiska dammen. Nu när vi kom tillbaka till den fann vi i ett hörn av dammen att de hade samlat ihop en del gammalt skräp som du kan se på dessa två bilder, tillsammans med budskapet: ”Omkring år 1967 trodde världens människor att deras teknologiska civilisation var den mest utvecklade – och den sista. De visste inte att begravningplatsen för en civilisation också är vaggan för nästa.” – Det var ju faktiskt vettiga visdomsord!

Dammen mitt i Samhällspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vår civilisation, Samhällspaviljongen, Expo 67, Montreal (1967)

Vår civilisation, Samhällspaviljongen, Expo 67, Montreal (1967)

Published in: on 2010/11/16 at 05:42  Kommentera  

Inlägg 864: 29 apr – 1 maj 1967

Hälsopaviljongsunderhållningslockelserna

Jag kan dock inte förneka dig, som är modig och stark, att få veta litet grand om denna hiskliga paviljong, för jag har nu tillgång till en del information om den från internet. Det fanns där till exempel en genomskinlig människa av glas, försedd med alla de fabriksgjorda reservdelar som vid den tiden fanns på lager för att ersätta kroppsdelar som inte längre fungerade.

Reservdelar för kroppen, Hälsopaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Men den gruvligaste förlustelsen därinne var ‘Mediteatern’, där teater, film och teknologi samarbetade för att demonstrera den moderna medicinens landvinningar. Det gällde alltså även hjärtoperationer och kejsarsnitt. Den senare operationen hade den mest dramatiska elegansen. Ett djupt snitt in i kvinnans mellangärde och in i livmodern, vilket fick henne att våldsamt spruta blod, och kirurgen drog snabbt ut barnet ur detta. Nu citerar jag ett personligt omdöme direkt från internet för att få det rätt: ”Jag satt längst fram på golvmattan med korslagda ben när det svartnade för ögonen. Lyckligtvis märkte ingen det i den mörka teatern, och när jag kom till mig igen var man mitt i en hjärtoperation.” – Jag var sannerligen glad att jag generöst hade ställt min plats till förfogande för någon mera behövande.

Föreställning på Mediteatern, Hälsopaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Näst intill Hälsopaviljongen låg Samhällspaviljongen, som var byggd som en rund pyramid av till synes fritt liggande träbalkar – de var naturligtvis ordentligt hopskruvade – och i mitten därinne hade den en stilla damm utan direkt symbolik för någonting, bara för att skapa atmosfär.

Hälsopaviljongen och Samhällspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Samhällspaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Dammen mitt i Samhällspaviljongen, Expo 67, Montreal (1967)

När Ed och jag var där var vi nästan ensamma vid dammen, och där satt vi på en bänk och njöt av tystnaden och stillheten. Ingen musik, inget slammer. Det var en plats att bara sitta och reflektera över ingenting. Då och då kom det en droppe någonstans uppifrån och föll ner i vattnet, och allt var så tyst att det blev ett plask som faktiskt förstärkte känslan av att vara ute i den vilda naturen. Vilken kontrast till allt oväsen som en världsutställning öser över en! Eller som det dagliga stadslivet öser över en! ‘Samhällspaviljongen’? Nej, samhället är bökigt och stökigt – dammen var den exakta motsatsen till en samhällspaviljong.

Dammen mitt i Samhällspaviljongen, Expo 67, Montreal (1967)

Du märker nog att denna stilla damm för mig blev en av Expo 67’s höjdpunkter. Men när vi sedan såg oss omkring i paviljongen så fann vi att detta bara gällde dammen. Avsikten med paviljongen var att ifrågasätta diverse förhållanden som människan möter i stadsbilden. I en rad rum bakom den centrala dammen framställdes olika sidor av livet i människans samhälle.

Published in: on 2010/11/16 at 03:05  Kommentera  

Inlägg 863: 29 apr – 1 maj 1967

Nurmiplaceringsbryderiet

Filmduksarrangemanget användes skickligt. En baby föddes, nere på golvet, och hölls upp av doktorn, på väggen. Barnet kröp omkring på marken, nere på golvet, och valde att i stället klättra upp i ett husbygge, på väggen. Som tonåring fortsatte han att uppleva valmöjligheter av olika slag och lärde sig att livet var fullt av härliga segrar och bittra förluster.

Dessa filmsituationer krävde strikt abstrakt intellektuellt tänkande, något som jag ibland gillar men oftast avfärdar som struntprat – vilket det naturligtvis inte är för den som tror sig begripa allting. Jag själv kunde inte eller brydde mig inte om att dra många värdefulla slutsatser från filmsituationerna .

Vi vandrade rätt in – ingen kö – trevade oss genom labyrinten och såg en stund på filmerna, och det hela tog oss nog en halvtimme. Men senare på sommaren lär det ha varit en kö till Labyrinten på två, tre eller till och med fyra timmar.

Kö till Labyrinten framemot sommaren, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det ryktades att de som då kom ut därifrån sade till dem som stod i kö, att vad man fick se var fantastiskt och väl värt deras väntan – och jag förstår dem så väl. När de själva hade stått och lidit i timmar för att komma in och sedan blivit besvikna, så ville de ju dela sin besvikelse med andra, och för att kunna göra det så gällde det ju att få dem som stod i kön att stå kvar för att också bli besvikna.

För det kunde väl aldrig vara så att alla andra begrep sig på dessa abstrakta filmer så mycket bättre än jag själv?

Maurice Chevalier lät sig fotograferas utanför Labyrinten när han senare besökte utställningen. Jag undrar om han berikades av vad han fick se därinne?

Maurice Chevalier utanför Labyrinten, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det Olympiska huset var en liten paviljong, som bara innehöll frimärken med olympiska motiv och annat sådant, men utanför paviljongen hade de placerat den kända skulpturen av Paavo Nurmi, den finske löparen som vann guldmedaljer i de olympiska spelen tre gånger. Statyn hade lånats ut av Helsingfors över sommaren. Den hade förstås kunnat stå utanför Skandinaviens paviljong, i vilken Finland deltog, men där stod redan en jätteskulptur som helt skulle ha överflyglat deras stackars Paavo.

Skulpturen av Paavo Nurmi, Helsingfors (internet)

I Hälsopaviljongen fick man redan vid ingången veta att den bjöd på ingående medicinska upplevelser, såsom barnafödslar med kejsarsnitt och hjärtoperationer, allt filmat i bloddrypande färg på jättedukar. Och kanske också smittkoppsvaccinering i närbild? Eftersom jag inte traktade efter sådan underhållning bad jag Ed att gå in och roa sig bäst han kunde medan jag väntade härute och andades in frisk luft. Även om han ville genomlida detta så avböjde han, för han var ju så snäll.

Hälsopaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/16 at 02:50  Kommentera  

Inlägg 862: 29 apr – 1 maj 1967

Intellektualitetsnivåouppnåendet

Ed och jag gick snabbt förbi alla dessa byggnader och svängde sedan till vänster. Där fann vi mera av samma sort. Fotogalleriet .. Musikpaviljongen .. nåja, vad var nu Musikpaviljongen?

Där tittade vi faktiskt in, litet nyfikna. Men det blev bara en titt – huset bestod av ett tomt, vitt rum med väggarna fullklottrade med graffiti. På några svarta stolar låg det hörlurar och väntade.

”Det där har vi ju hemma”, sade Ed.

”Och utan klotter på väggarna ”, sade jag.

Vi gick vidare.

Musikpaviljongen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Inuti musikpaviljongen med besökare, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Skulle hela Expo bli likadant? Quebecs industriers paviljong, som kom näst, borde väl vara något annat än generell konst och teater? Vad de hade att bjuda på var en biolokal där 160 intresserade själar kunde sitta och på en 60 kvadratmeters duk följa hur man i samma ögonblick höll på med att bygga en stor vattenfördämning 800 kilometer därifrån. Det nya med detta nöje var att bilden kom hit via världens längsta överföring av intern-TV. Vad man fick se påminde mig om att stå på en gata och stirra på ett hus som håller på att byggas – sådant var för mig lika underhållande som att sitta och se hur gräs växer. Nej, det här var helt klart ännu en paviljong utan något som helst intresse för oss.

Men sedan kom den fabriksliknande Labyrinten (fra. Labyrinthe), och den var åtminstone tekniskt intressant, för den bjöd på en komplicerad filmförevisning efter en vandring i en mörk labyrint.

Labyrinten, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I den klassiska myten ger sig hjälten in för att slå ihjäl en människoätande minotaur i mitten av en labyrint. Först måste han alltså hitta vägen in dit utan att gå vilse, och sedan måste han vinna kampen med minotauren för att inte själv bli uppäten. Vad den här paviljongen ville visa oss moderna människor var att när vi ger oss in i labyrinten är monstret vi själva, och vår kamp därinne gäller för oss att besegra vår egen obeslutsamhet. Om du tycker att detta verkar vara pusselprat så är du inte ensam om det.

Inne i Labyrinten gick man sakta fram i kurviga och backiga gångar där man bokstavligen inte kunde se någonting och där man ibland kände på filtväggen att man skulle välja mellan att gå till vänster eller höger. Publiken hamnade på en av fyra balkonger beroende på vilka vägval de hade gjort. Från balkongerna såg man två ständigt pågående filmer med högt och smalt bildformat. En visades på väggen, och den andra såg man nere på golvet när man lutade sig över räcket.

Inuti Labyrinten, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/16 at 02:40  Kommentera  

Inlägg 861: 29 apr – 1 maj 1967

Entréområdesdistraktionerna

Här har du en karta över Hamnstaden. På den är norr åt höger, vilket kan vara bra att veta. Ovalen från flygfotot tidigare, ett motorstadion, hittar du i övre vänstra hörnet, motorvägen syns till höger om den, och blomman, Välkomstplatsen, kan du hjälpligt se omedelbart till höger om motorvägen upptill. Utställningens enorma parkeringsplats finns bara med på kartan som en snibb i nedre vänstra hörnet. Vi gick förstås till fots därifrån till Place d’accueil, men det var bara en kort bit att gå.

Karta över Hamnstaden, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den här konstigt formade flygbilden visar dig hela parkeringsplatsen, och du kan här också lätt hitta den ovala motorarenan. Välkomstplatsen, som här inte ser ut som någon blomma, syns omedelbart till höger om ovalens nedre del. Nu är du säkert orienterad.

Flygbild av parkeringsplatsen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Motorstadiumsovalen hörde till Expo 67. Åskådarläktarna bestod av 19 separata, identiskt lika gjutna betongsegment, lagda – och fastskruvade får jag hoppas – på pelare av armerad betong. Fem bilfirmor stod för kostnaderna: American Motors, Chrysler, Ford, General Motors och  – kära hjärtanes då! – Volvo. Vad stolt jag kände mig när jag fick veta det, både som svensk och som en tidigare anställd. Men Volvo till trots gav vi inte detta stadion mer än fem minuter av vår tid.

Motorstadion, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Naturligtvis var detta byggt för att användas i framtiden till vad man nu gör med bilar på ett sådant stadion – inte kan det väl vara frågan om kappkörning? Men under utställningssommaren kom det att användas för cirkusföreställningar, militärmusik, rodeo och hästuppvisningar. Nog sagt. Detta stadion finns kvar i dag och den här flygbilden är rätt ny.

Flygbild av motorstadion kvar från Expo 67, Montreal, Nutid (internet)

Om man som vi nu ville bese Hamnstaden, så var planläggningen rätt enkel: det fanns egentligen bara en väg att följa, och den gick i sicksack mitt på det smala området. Man kom från Välkomstplatsen först ner till en grupp byggnader runt ett torg. En länga var till för utställningens administration och följaktligen totalt utan intresse för oss. Och alla de andra byggnaderna här bjöd inte på någonting som vi hade kört till Montreal för att avnjuta, nämligen:

  • till höger om oss, radio- och TV-byggnaden – studiolokaler och tekniska anläggningar för sändningar och reportage från utställningen,

Radio- och TV-huset, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

  • till vänster om oss, utställningens konstgalleri, med 188 målningar och 50 skulpturer från 40 länder – och dessutom ett stort antal skulpturer utanför byggnaden,

Konstgalleriet, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Inuti konstgalleriet, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

  • och rätt fram, utställningens teater, med plats för 2.000 åskådare, för konserter, filmer och teaterföreställningar.

Expoteatern, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Inuti Expoteatern, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/15 at 06:40  Kommentera  

Inlägg 860: 29 apr – 1 maj 1967

Utställningsbesöksstartgroparna

Hela utställningsbesöket blir här i min berättelse en enda promenad. Inga slut på en dag och början av en annan. Jag kommer inte att beskriva några måltider, främst för att vi åt litet och ofta – alla länders paviljonger hade sina specialitetsrestauranger. Detta var spännande, fast även detta att hela tiden uppleva nya kulinariska sensationer blev efterhand litet monotont.

Fördelen för dig med detta välordnade arrangemang är att du får en levande chans att bilda dig ett begrepp om hur det såg ut på utställningsområdet. Jag kommer att visa dig bilder av i stort sett varenda paviljong, Och de såg allihop mycket olika ut, så snart nog kommer du att känna igen dem. Jag kommer att med avsikt spara översiktsbilder och flygfoton tills du är bekant med alla de paviljonger som syns på bilden. En bild som visar en massa okända paviljonger ger mycket litet. På den kan du förstås få en allmän uppfattning om hur det såg ut på området, men om du dessutom känner igen de enskilda paviljongerna och ser dem i sitt sammanhang med omgivningen – då blir det oändligt mycket roligare.

Så i början blir det knappast några översiktsbilder alls, för då har du ännu inte blivit bekant med några paviljonger. Men mot slutet av besöket på ett utställningsområde kommer du däremot att vara bekant med de flesta byggnaderna där, och då kommer flygbilderna att välla fram.

När vi på måndagskvällen lämnade Montreal och körde hem till Nya York kände jag mig upprymd och omtumlad som om jag hade rest världen runt på 48 timmar, en känsla som jag aldrig fick efter att ha besökt Nya Yorks världsutställning åren 1964 och 1965. Skillnaden var nog att jag besökte denna många gånger under de två åren och alltid kunde komma tillbaka dit när jag ville – utställningen i Montreal hade två dygn på sig allt som allt. Det var därför en mycket mera intensiv affär att bese Expo 67, och allt där hamnade på ett och samma hjärnkontor.

Det var en underbar upplevelse att vandra bland alla dessa länder som låg granne med varandra i vad jag antar var en helt slumpartad ordning. En nation kunde alltså ha råkat bli granne med sin politiska ärkefiende i sex månaders tid och då fått uppföra sig väl, och ens besökare hade gått fram och tillbaka mellan grannpaviljongerna fint och civiliserat. Sedan reste man hem igen och fortsatte sina stridigheter som förr. Eller kanske inte som förr. Kanske man rentav hade mått gott av att tvingas vara goda grannar i ett halvårs tid?

Published in: on 2010/11/15 at 05:03  Kommentera  

Inlägg 859: 29 apr – 1 maj 1967

Utställningsberättandetekniksavsikten

På lördagen var vi totalt vimsiga, och jag har inget minne alls av vilka paviljonger eller ens delar av utställningen som vi då besåg. När vi var på väg hem till hotellet på kvällen sade vi till varandra: ”Det här går inte – vi måste ha en metod om vi skall ha en chans att se alltihop.”

Vi var bättre efter det, men vi följde fortfarande inte någon bestämd plan. Vi försökte bara att beta av alla paviljonger på ett ställe och först därefter fortsätta. Men vart? Ja, det blev vart det blev. Men på måndagseftermiddagen hade vi då baske mig varit inne i varenda paviljong som fanns. Den enda del av utställningen som vi inte hade varit på var nöjesfältet, och därför kom vi aldrig att få veta om det var bättre eller sämre än andra nöjesfält. Men det kan alltid repareras – det är den enda funktion av Expo 67 som i dag fortfarande finns kvar och fungerar.

Här kommer du inte att få läsa om Expo 67 så som vi besåg det. Jag tänker nämligen göra något som jag hittills inte har gjort förr i dessa rader – jag ämnar ändra på verkligheten. Ljuga och bedra. Jag skall berätta om vårt besök på Expo 67 inte så som vi gjorde det utan så som vi borde ha gjort det – om vi hade tänkt berätta om det någon gång 40 år senare.

Så du kommer att få följa Ed och mig när vi besöker varenda paviljong precis som vi gjorde det – men i den ordning vi skulle ha kommit till dem om vi hade följt en välplanerad linje inritad i gångbanan under våra fötter. Den linjen var mycket enkel i Hamnstaden: den gick helt mot norr. På Helenaön var den formad som bokstaven S, vilket betydde att vi gick först i östlig riktning, svängde sedan norrut och in på en gågata mot väster, svängde sedan igen norrut och följde en gågata mot öster. På Vårfruön gällde i stort sett samma modell, fast nu som bokstaven N: först söderut längs östra kanten av ön, sedan norrut i öns mitt, och slutligen söderut längs västra kanten. Även om vi såg något otroligt intressant vid sidan om vår planerade vandringsgata så avvek vi inte utan väntade med det tills vår linje hade fört oss dit.

Vilka paviljonger vi besökte och vad vi såg där beskriver jag helt korrekt, precis som resten av mitt liv – det är bara sekvensen av paviljongerna som jag med avsikt förenklar, så att du kan följa med och förstå var allt låg i förhållande till allt annat. Du kommer att bli imponerad över hur metodiskt vi verkar att ha avbetat utställningen – i verkligheten betedde vi oss mest som flaxande höns.

Jag kommer att ge dig små kartor över de tre utställningsområdena för att hjälpa dig att få en uppfattning om hur paviljongerna var arrangerade – men du behöver inte alls följa vår vandring på kartan. Varför inte bete dig på samma sätt som alla expobesökarna gjorde? De lullade runt och tittade på det som verkade vara kul eller lärorikt. Ägna inte en tanke åt att du är ledd vid handen av Ed och mig i någon tillrättalagd ordning.

 

Published in: on 2010/11/15 at 04:59  Kommentera  

Inlägg 858: 29 apr – 1 maj 1967

Utställningsbesöksplanläggningsbristen

Är det inte egendomligt att man på engelska och franska fortfarande inte har något könsneutralt ord för ‘människa’ och att alla tre språken alltfort inte kan referera bakåt till sitt ord för ‘människa’ med ett könsneutralt personligt pronomen som betyder ‘hans eller hennes’? Detta åbäkiga uttryck måste nu alltid användas av den som inte vill löpa risken att anklagas för könsdiskriminering. Språken som hela tiden förändras borde verkligen ha rättat till den bristen i dagens värld.

Utställningens valda motto visade att man hade ett högre syfte med det hela än att bara visa hur bra de olika medverkande företagens produkter var. Man strävade efter att få utställarna att anpassa sina paviljonger till utställningens intentioner, och i mycket blev det faktiskt så – endast några få kanadensiska privatföretag deltog med egna paviljonger. De flesta av paviljongerna ägdes av de olika deltagande nationerna, och det berodde sedan på dessa hur mycker varureklam de ville ha därinne. En del nationspaviljonger följde utställningens motto i hög grad och blev då ofta mera populära hos publiken. Men en del gick så långt i sin abstrakta symbolik att ingen egentligen begrep vad det rörde sig om.

Det var från början Moskva som hade tilldelats rätten till en världsutställning år 1967. De skulle ha firat 50-årsminnet av sin kommunistrevolution, men redan i april 1962 hade de avsagt sig sin rättighet, dels av ekonomiska skäl – utställningar ger sällan någon vinst – och dels för att man var rädd att stora mängder av utländska  turister skulle påverka den sovjetiska befolkningen med sina västerländska seder och tankesätt. Kanada stod näst i tur på listan och hoppade genast på – år 1967 firades 100-årsminnet av den kanadensiska statens grundande.

Kanada lyckades få fram en världsutställning som drog över 50 miljoner besökare, flera än någon världsutställning dittills, och det rekordet kom att hålla ända fram till år 2008. Och den 30 april 1967, den andra dagen där för Ed och mig, var vi del av 569.000 besökare, flera än som någonsin tidigare eller senare under en enda dag har besökt en världsutställning. Lustigt nog kände vi inte alls av att det var trångt och långa köer, så som det ofta hade varit på Nya Yorks världsutställning åren 1964 och 1965. Det lär ha berott på att folk allra först i början spridde sig mera jämnt över alla paviljongerna, eftersom ingen då visste vad som var mera sevärt än annat.

Ed och jag hade sammanlagt två dygn på oss för detta väldiga utställningsområde. Spritt över tre dagar var vi där mellan klockan 16.00 och 22.00 på lördagen, hela söndagen från klockan 10.00 till 22.00, och på måndagen från klockan 10.00 till 19.00. Vi gick alltså omkring där i 27 timmar utan någon planering och gick varthelst det verkade intressant.

Published in: on 2010/11/15 at 04:56  Kommentera  

Inlägg 857: 29 apr 1967

Utställningsmottospråksvårigheterna

Världsutställningen Expo 67 ville ha ett motto som skulle uttrycka tanken att världen ägdes av människosläktet, och att vi människor därför hade en plikt att sköta den på ett så gott sätt att alla människor skulle kunna fortsätta att använda dess rikedomar på bästa sätt i all framtid. Eller något i den riktningen.

Mottot skulle förstås kunna uttryckas enkelt på både franska och engelska. Man gjorde vad man kunde med sin uppgift att säga detta i några få ord. Ett stort problem var att båda dessa stora kulturspråk helt saknar ett ord för ‘människa’. Och ändå valde man att använda ett motto som innehöll just det ordet.

På engelska lyder mottot ‘Man and His World’, vilket betyder ‘Mannen och hans värld’ eller ‘Människan och hans värld’. Det franska mottot ‘Terre des hommes’ använder pluralformen och betyder ‘Männens värld’ eller ‘Människornas värld’. Jag accepterar att både de franskspråkiga och engelskspråkiga är så vana vid att använda ordet ‘man’ som substitut för ordet ‘människa’ att det inte låter som ett direkt förskjutande av kvinnorna. Det svenska ordet ‘människa’ är i sig helt könsneutralt. Är inte vårt språk helt perfekt?

Nej, det är det tyvärr inte. I översättningen av det engelska mottot följer sedan ordet ‘hans’, vilket inte alls är könsneutralt, så där visar det sig att kvinnorna helt klart inte äger världen. Finska språket har ett könsneutralt ord ‘hän’ som kunde användas, men vi talar ju inte finska här.

Vi skulle också kunna översätta det engelska mottot men använda den franska idén med pluralformen, för då har vi ju den utmärkta svenska personliga pronomenformen ‘deras’ vilken är helt könsneutral – men ‘Människorna och deras värld’ låter för mina öron också känsloneutralt, som om det gällde dem andra och inte oss själva.

Det franska mottot undviker det könsladdade personliga pronomenet helt och hållet, och detta följer med till den svenska översättningen ‘Människornas värld’, vilken jag språkligt sett anser vara den bästa. Visserligen antyder den franska mottot att utställningen bara gäller ‘den värld som ägs av människorna’ medan det engelska också gäller ‘människorna själva’, men då diskuterar vi ju skillnaden i betydelse mellan Expo 67’s två språkliga motton och det är ju inte något för oss tredjespråkare att blanda oss i.

Det var såpass mycket mansdominans kvar i världen år 1967 att det var acceptabelt vilken betydelse man än lade in i mottot – männen hade då inte mycket konkurrens från kvinnorna om äganderätten till världen. I dag tror jag inte att detta motto hade gått för sig med dessa hemska hål i våra respektive ordförråd.

Published in: on 2010/11/15 at 04:54  Kommentera  

Inlägg 856: 29 apr 1967

Expresstågsslutödet

‘Föraren’ hade tryckt på sin knapp för att stänga dörrarna och sätta igång tåget från nöjesfältets station. Tåget visste dock redan att ett annat tåg var på väg in från Vårfruön och fördröjde därför avgången för att låta det andra tåget rulla in. Föraren upptäckte då att han hade glömt sitt lunchpaket på en bänk ute på plattformen.

Han kunde emellertid inte komma ut genom passagerardörrarna eftersom tåget var färdigt att gå och inte tillät dörrarna att öppnas. Då kravlade han sig i stället ut genom fönstret i förarkabinen. Men när han hade fått tag i sitt lunchpaket hade det andra tåget inkommit, och hans eget tåg hade då gett sig av på egen hand. Det gick över bron till Vårfruön, körde längs kanalen och stannade sedan fint på Vårfruöns station, där en kollega stod och väntade. Denne kröp in genom förarhyttens fönster och tryckte på knappen som öppnade dörrarna för passagerarna. Hur detta klarades av utan bärbara telefoner är för mig ett mysterium.

Hela Expoexpresslinjen var 6 kilometer lång och hade sammanlagt 5 stationer. Varje tåg kunde ta 1.000 passagerare och de gick var femte minut med en högsta fart på 80 kilometer i timmen. De var byggda enkom för Expo 67, men var egentligen en modifierad version av Torontos tunnelbanetåg. Automatiken var, som jag redan har berört, helt ny, och spårvidden hade ändrats till normalvidden 1,435 millimeter, detta med tanke på vagnarnas fortsatta användbarhet efter utställningens slut. En tänkt möjlighet hade varit att järnvägsbolaget Canadian National skulle överta tågen för den 25 kilometer långa sträckan mellan Montreal och förstaden Två Berg (fra. Deux Montagnes). Men järnvägen förlorade redan pengar på den linjen och var inte villig att spendera miljoner på att höja alla plattformarna längs linjen till tunnelbanehöjd. Man försökte då att sälja dessa banbrytande tåg till andra transportföretag, men då hade elektroniken utvecklats bort från vacuumtuber till fasta kretsar, och expotågen var därför då redan omoderna.

Efter att flitigt ha använts i allt som allt sex månader stod alltså sex tåg för sammanlagt 75 miljoner kronor oanvända i sex år och blev sedan upphuggna till skrot! Det blev en dyr historia för Montreal.

Expresståg stillasittande i sex år efter Expo 67, Montreal (internet)

Published in: on 2010/11/14 at 23:21  Kommentera  

Inlägg 855: 29 apr 1967

Utställningsöskapandet

Före år 1967 såg öarna inte ut som de gör på den förra flygbilden. Vårfruön fanns inte alls. Där den nu ligger fanns det bara flodbankar av gyttja och dy, och Helenaön var bara en ordentlig bergknalle mitt i floden. Den här bilden visar hur det tidigare såg ut på det ställe, där Expo 67 senare kom att ligga. Du ser Helenaön i mitten, korsad av en bro över floden, och hitom den ser du de små bankarna som tillsammans skulle komma att utgöra Vårfruön. Du kan också till höger se några fartyg i S:t Larskanalen (Voie maritime du Saint-Laurent), som lämnades helt orörd av alla byggnadsarbeten nästintill.

Flygbild av S:t Larsfloden före Expo 67, Montreal, 1962 (internet)

För att skapa Vårfruön av dessa dybankar tippade man grus och sten som under samma tid före Expo 67 grävdes upp vid byggandet av Montreals tunnelbanesystem. Helenaöns markyta fördubblades på samma sätt. Denna bild visar hur samma flodområde såg ut, sedan sju miljoner ton landmassa, ditfraktad under åtta månader åren 1963 och 1964, hade skapat dessa två nya landområden för utställningen.

Flygbild av Helenaön och Vårfruön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Bilden visar att huvuddelen av Vårfruön utnyttjades för utställningens paviljonger, och att Helenaön fick tre olika användningar: paviljonger i södra delen, en park i mitten, och ett nöjesfält i den norra delen bortom den korsande bron.

Bron i bildens förgrund byggdes för utställningens expresståg, som snabbt förde besökarna från Välkomstplatsen och paviljongerna i Hamnstaden – utanför den här bilden – till Helenaöns paviljonger, vidare till Vårfruöns paviljonger och slutligen längs S:t Larskanalen till nöjesparken längst bort på Helenaön.

Expoexpresståget, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Inuti expoexpresståget, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Expresståget var det första helt automatiserade tunnelbanesystemet i Nordamerika. Men detta publicerades inte under utställningstiden, eftersom man befarade att besökarna ogärna skulle vilja stiga ombord på ett tåg som kördes helt av en datamaskin. Därför placerades en tågförare främst i varje tåg, och för att få dagen att gå för honom så fick han som uppgift att öppna och stänga dörrarna. Detta arrangemang ledde faktiskt till en liten episod värd att nämnas.

Expoexpresstågets förarkabin, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/14 at 22:56  Kommentera  

Inlägg 854: 29 apr 1967

Utställningsområdeslokaliseringen

Lagarna gällde inte bara skyltar, utomhus såväl som inomhus, utan också räkningar, inköpsorder, menyer, allt som hade med andra människor än ens familj att göra. I dag tycker jag mig märka att de franska orden inte längre skrivs med större bokstäver än dem på andra språk, så jag antar att storleksregeln inte längre tillämpas. Men franskan är förstås fortfarande lingua franca i Quebec.

Vid tiden för Expo 67 fanns det alltså ännu inga lagar om språkens användning, men Expo 67 använde av helt praktiska skäl både franska och engelska överallt – besökarna skulle ju förstå vad det stod. Lokalbefolkningen klarade mest bara franska, och utlänningar, inklusive kanadensare från andra provinser, förstod mest bara engelska. Det franska stod oftast före det engelska,och de hade samma textstorlek. Det enda franska ordet som, fråga mig inte varför, stod utan engelsk översättning, Place d’accueil, översatte jag för Ed för att visa hur duktig jag var: Välkomstplatsen. Man ‘kom’ inte till Expo 67 – man ‘blev välkomnad’ dit så snart man hade betalat sina 9,60 kronor i biljettluckan på Place d’accueil.

Vid vår ankomst var det inte alls en sådan trängsel vid entrén som första bilden därifrån visade. Och inne på området var det lugnt – en hel del folk, men ingen påfallande köbildning någonstans på hela utställningsområdet, vad vi såg. Senare blev det köbildning där för allting, men det var nog därför att folk då visste vad som var mera sevärt än annat. Ungefär så här fredligt såg det ut på Välkomstplatsen när Ed och jag var där.

Place d’accueil sedd från inne på området, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

För att ge dig ett begrepp om utställningen som helhet ger jag dig ett flygfoto över hela området med Expo 67. Bilden är tagen mot nordöst och visar S:t Larsfloden (fra. Fleuve Saint-Laurent), som just där flyter från söder rätt mot norr. Så gott som hela Expo 67 låg på de två öarna på bilden, Helenaön (fra. Île Sainte-Hélène) till vänster och Vårfruön (fra. Île Notre-Dame) till höger, och och dessutom en smal fastlandstunga, Hamnstaden (fra. Cité du Havre), som sticker in i bildens nedre vänstra hörn. Landmassan i övre högra hörnet hörde inte alls till utställningen.

Flygbild av hela utställningsområdet, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I bildens nedre vänstra hörn ser du en oval. Ovanför den syns en motorväg, och just ovanför den ser du något som ser ut som en liten blomma, och det var utställningens entrébyggnad på Välkomstplatsen. Det var alltså där som Ed och jag befann oss med hela Expo 67 framför våra fötter – som skulle bli rätt trötta innan det här veckoslutet var avverkat.

Published in: on 2010/11/14 at 22:37  Kommentera  

Inlägg 853: 29 apr – 24 jul 1967

Språkstriderna

Från mina tidigare besök i Montreal  var jag van vid att man talade franska där. Det var huvudspråket i hela provinsen Quebec (fra. Québec) men det hade ändå en svår ställning. Även om de fransktalande utgjorde 82% av provinsens befolkning, så var det svårare att ta sig fram i livet där med bara franska som språk. Om man inte behärskade engelska fick man räkna med att i genomsnitt tjäna hela 35% mindre än om man var tvåspråkig.

Det var ett ordentligt slagsmål på gång mellan språkgrupperna. Engelskan trängde på från alla håll. Affärsvärlden var huvudsakligen engelskspråkig, och allteftersom de stora företagen fick allt mera inflytande så blev det svårare att behålla Quebec franskspråkigt. Med början på 1960-talet funderade man allvarligt på att ta Quebec ut ur den kanadensiska gemenskapen och bilda ett självständigt, fransktalande rike.

Expo 67 besöktes av tjogtals statschefer från hela världen – hela 53 vid den officiella invigningen två dagar innan Ed och jag var där – och Frankrikes president Charles de Gaulle kom att besöka utställningen senare på sommaren.

President Charles de Gaulle, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Han skapade då ett internationellt intermezzo när han den 24 juli slutade ett anförande inför tusentals åhörare – och radio och television – från Montreals stadshusbalkong med orden: ”Leve Montreal .. Leve Quebec .. Leve det fria Quebec!” (fra. Vive Montréal .. Vive le Québec .. Vive le Québec libre!). Hör det själv genom att klicka här. ‘Det fria Quebec’ var samlingsropet för  Quebecs självständighetsrörelse, och nu fick deras kamp officiellt stöd från själva moderlandet Frankrike!

Separationskravet fördes fram i provinsstyrelsen huvudsakligen av Quebecpartiet (fra. Parti Québecois), och år 1974 hade det vuxit sig stort nog att genomdriva att franska blev Quebecs officiella språk. Det blev inte det allenarådande språket – den engelskspråkiga minoriteten såg till att lagarna alltid kom att göra det möjligt, om än inte alltid bekvämt, att leva helt engelskspråkig i alla livets göranden och låtanden. Men franska blev lagenligt det huvudsakliga språket i allt, och det innefattade alltså även affärsvärlden.

De statstjänstemän som skulle beivra avsteg från användningen av det franska språket kallades för ‘språkpoliser’ av den konservativa, engelskspråkiga pressen. Dessa skulle exempelvis se till att alla affärsskyltar var skrivna på franska, och att texten på den engelska översättningen, om en sådan fanns med på skylten, inte var mer än hälften så stor som den franska.

Published in: on 2010/11/14 at 22:01  Kommentera  

Inlägg 852: 29 apr 1967

Bilkörningsbegäret

Men efter en halvtimmes tid lät jag Ed vila från ratten. Jag kom ihåg hur tröttsamt det var att köra i början, när ingenting gick så att säga automatiskt, utan man måste tänka på allt vad man gjorde.

Typisk sommar på Taconicparkvägen en timme från New York (internet)

Från Taconicparkvägen gled vi in på motorvägen från Boston och var snart i trakten av Albany, delstatens huvudstad, som ingen av oss ännu hade besökt. Utan att behöva lämna motorvägsnätet slank vi in på Adirondacknordvägen (eng. Adirondack Northway), motorväg 87 till Montreal. Den var inte helt färdigbyggd, men varje gång jag hade kört den så var det mindre kvar av den bit som fattades. Lyckligtvis fanns det då alltid en vanlig väg till hands när motorvägen tog slut. Omtänksamt.

Nu var det bara 125 kilometer kvar att bygga, biten mellan samhällena Georgssjön (eng. Lake George) och Keeseville, och mellan dem fick man köra på en vanlig tvåfilig landsväg med mötande trafik. Jag gav Ed ratten igen för att han skulle få övning i litet mera krävande körning. Han körde förståndigt nog inte om några bilar utan låg snällt på sin rätta sida, fast nu kröp han inte i 60 längre. Han blev förstås omkörd av andra bilar, och där upptäckte jag något underligt i Eds körning som jag fick lov att rätta till. När en bil just hade passerat honom och fortfarande befann sig i den mötande filen så sögs Eds bil ut åt vänster för att liksom komma bakom den omkörande bilen. Icke lämpligt.

”Håll dig i din fil – gå inte över den gula mittlinjen”, fick jag säga flera gånger. Det var något magnetiskt som drog honom ut efter bilar som hade passerat, och han fick kämpa ordentligt för att bli av med den ovanan. Med mitt tjat lyckades han till slut.

Det var en både kurvig och backig väg, och efter de två timmarna på den tyckte jag att han hade fått nog. Men när vi skulle köra på motorväg igen så ville han fortsätta. Han körde bilen ända tills vi på håll kunde se gränsstationen, för hans elevkörkort gällde bara i delstaten Nya York.

Första vägskylten, Kanada (internet)

Klockan 15.00 var Ed och jag  äntligen i Montreal. Det var soligt och svalt, och ingen snöstorm var i sikte. Det låg en officiell Expo 67 rumsförmedling vid vägen in mot staden och vi fick där adressen till ett litet hotell inte för långt från utställningen. Efter att ha funnit det och tagit vårt rum i besittning, duschat och tagit på oss stadskläder – kostym och slips, och så regnrock ovanpå – så körde vi till Expo 67’s stora parkeringsplats och gick därifrån till Välkomstplatsen (fra. Place d’Accueil), det enda franska ord på hela utställningen för vilket det inte fanns ett motsvarande ord på engelska.

Välkomstplatsen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2010/11/14 at 06:15  Kommentera  

Inlägg 851: 29 apr 1967

Idiotpolisangreppsförsöket

Ed hade inte kört mer än i tio minuter förrän vi hade en polisbil bakom oss som satte på sin siren, och det var något som aldrig hade hänt mig någonstans. Vad var det här för något?

Jag sade till Ed att lugnt köra av vägen så gott det gick och stanna. Jag vet inte om han hade skrämselhicka, men det hade jag.

Landsbygdspolisbil (internet)

Det var en tjock polis i 60-årsåldern som hade fångat oss i sitt nät. Hur han hade valt ut oss som byte visste jag inte, men nu begärde han att få se körkort och försäkringsbevis. Vi gav honom Eds elevkörkort, mitt körkort, och bilhyrningsfirmans konvolut.

”Det här är inget körkort”, sade han förtjust. Han hade fått en fisk på kroken. En svart fisk.

”Ett elevkörkort”, svarade Ed.

”Det får man inte köra med”, sade polisen, som visste vad han talade om.

”Jo, det får man om man kör med en innehavare av ett giltigt körkort bredvid”, hojtade jag inifrån bilen.

”Inte på den här vägen”, menade polisen. Nu var han ute på tunn is, för jag hade gått till motorfordonsbyrån långt före denna resa för att förhöra mig om när, var och hur man använde ett elevkörkort. Jag visste mycket mer om elevkörkort än den här polisen någonsin hade vetat. Ed visste också att det som vi var ute på inte var det minsta olagligt, så han var inte alls så rädd som han förståndigt nog lyckades se ut – poliser i Amerika tycker nämligen om att folk blir rädda för dem.

”Jo det får man, och faktum är att just parkvägarna står med på listan av vägar som är lämpliga för övningskörning bortsett från under rusningtid”, undervisade jag polisen i vad han skulle ha vetat om han inte hade varit så jäkla gammal.

”Han körde för sakta”, sade polisen. Ed var fortfarande en brottsling, men brottsbeskrivningen hade nu ändrats. Dessutom talade han inte med brottslingen längre utan konverserade med hans advokat.

”Han körde i 60 kilometers fart på en väg med 95 kilometer som högsta hastighet. Om det inte är skyltat med någon lägsta tillåtna hastighet, så är hälften av högsta hastigheten fullt acceptabel”. Jag visste detta också, för jag hade frågat om allting.

”Nåja, det får väl gå för den här gången”, sade polisen. ”Men ta körkort så snart som möjligt”, lade han till för att åtminstone nu i nederlagets stund ha gjort en god gärning. Och så svepte han iväg så det rök i gruset.

”Det där kallas rivstart – så ska du inte köra”, sade jag magistralt till brottslingen.

Ed ville att jag skulle ta över, men det gjorde jag absolut inte. Då skulle ju idiotpolisen ha vunnit slaget.

Published in: on 2010/11/14 at 06:07  Kommentera  

Inlägg 850: 29 apr 1967

Storstadsfrånkörningssvårigheterna

Vad det var kyligt ute! Kanske bara fem grader, och vi skulle köra 650 kilometer rätt norrut – vad skulle vänta oss? Kanske snöstorm? Jag hade ju aldrig varit i Kanada annat än mitt i sommaren, så jag hade ingen aning. Men så tänkte jag på att jag ju hade Ed med mig, och då spelade det ju egentligen ingen roll hur vädret var. Min oro vek som genom ett trollslag. Det här skall bli kul!

Vi traskade till den gamla vanliga bilhyrningen vid Universitetsplatsen, för den som hade legat på parkeringsplatsen snett över Sjätte avenyn hade försvunnit lika fort som den hade kommit till. Vår bil väntade på oss – det var en svart Rambler Ambassador, stor som en kyrka, och det var ju helt fel – vi hyrde aldrig stora bilar. Nej, tyvärr hade de inga mindre bilar kvar, men vi skulle få betala i bilhyra bara vad den mindre skulle ha kostat. Nåja, det gjorde ju egentligen ingenting, den här skulle dricka litet mer bensin, men till ett pris på 49 öre litern så skulle den ändå bara dricka för sammanlagt 75 kronor till Montreal och tillbaka. En mindre bil hade kanske klarat bensinen på 60 kronor. Och dessutom  – vi hade ju ändå inget val.

Rambler Ambassador 1966 (internet)

Bilen var bara fylld med en kvarts tank – vanligen hyrde man bilar med tanken full – och det skrev de upp i kontraktet, så det enda problemet var att vi måste fylla tanken innan vi körde iväg från Nya York. De talade om för oss var den närmaste bensinstationen låg och vi körde dit. Och den var stängd, för klockan var bara 05.00. Jag kom ihåg att jag hade sett en bensinstation på 14:e gatan längst ute vid Hudsonfloden i väster. Den var också stängd. På det viste sölade vi bort två hela timmar och flera liter bensin innan vi framemot klockan 07.00 fann en som var öppen uppe i Bronx! Detta i jättestaden Nya York i billandet Amerika!

En och en halv timme senare än planerat var vi då äntligen ute ur Nya York. Vi körde på min favoritväg, Taconicparkvägen, som jag hade kört många gånger på väg till och från Kingston. När vi hade kommit en bit iväg från förorterna – som dock fanns kvar men var avsiktligt dolda bakom träden – så svängde jag av från körbanan och stannade bilen.

”Din tur!”.

Ed visste att det skulle komma och tyckte inte illa vara. Vi bytte plats och han svängde försiktigt ut i trafiken. Nåja, det var inte mycket trafik år 1967 och särskilt inte tidigt på en lördagsmorgon. Vägen var delad, så det var inga bilar att möta. Körbanan var tvåfilig, och Ed höll sig till höger och lät de andra svepa förbi bäst de ville. Han höll väl en 60 kilometers fart till att börja med tills han vande sig vid att detta inte var 14:e gatan, hans vanliga övningstillhåll.

Published in: on 2010/11/14 at 06:04  Kommentera  

Inlägg 849: 28 – 29 apr 1967

Föräldraansvarssläppandeomöjligheten

Mammas första brev från pensionatet på västkusten innehöll en massa goda råd inför sommarens resa – jag hade i förbigående nämnt i ett brev att jag tänkte resa till Skandinavien och då titta in till dem i Örebro. Återigen får du komma ihåg att jag hade lika litet talat om för dem att Ed bodde ihop med mig i 351:an som att han var mitt livs kärlek och den viktigaste människan i mitt liv. De visste ingenting om att han skulle komma med mig på resan.

Det var faktiskt intressant att jag som det begav sig gick tvärt emot vartenda råd som mamma kom med i brevet. Det skulle vara en vilosemester after allt mitt hårda arbete och alla mina förkylningar under vintern. Jag borde komma ensam, för det var många papper jag skulle titta på beträffande deras finanser, just ifall plötsligt ‘något’ skulle hända dem – låter inte döden näpen när den omskrivs så? Om jag tänkte åka båt längs kusten i Norge så skulle jag ta med en snygg kostym att ha på till middagen. Och jag skulle inte åka bil eller buss på tillbakavägen genom Norge, för fordon ramlar ner då och då – det förtigs av norrmännen för att inte förlora turisterna.

Alltså en släng av precis det som hade drivit mig i landsflykt. Detta föräldraansvar som aldrig riktigt ville släppa taget. När de kom till Amerika på sommaren 1964 hade allt varit bra, de hade varit mina gäster och betedde sig därefter. Men nu gällde det hemmaplan, och i Norden var jag gästen – jag var deras lille pojke som inte kunde klara sig själv, som måste anmanas och rådas om allting. Visst skulle vår resa gå bra ändå, vi skulle ju bara stanna till i Örebro i en dag eller två, och vad jag kände när jag fick detta brev var tacksamhet över att nu vara bosatt på ett riktigt ordentligt avstånd från all denna omsorg. Så herrans förståndig jag hade varit som hade gett mig iväg. Inte för att få kontrollera mitt eget liv, det gjorde jag ändå, men för att inte behöva lyssna på hur jag borde bete mig och sedan vara tvungen att förklara varför jag hade gjort annorlunda.

Efter ankomsten av mina föräldrars brev från vart sitt håll, det ena fullt av förmaningar och anvisningar som jag inte alls skulle komma att följa och det andra fullt med checkar men utan checkar, så steg Ed och jag upp mitt i mörka natten klockan 04.00 på lördagen den 29 april. Vi lämnade bäddsoffan öppen och färdigbäddad när vi gav oss i väg – vi visste att vi skulle komma hem rätt sent på måndagskvällen, och då skulle det vara skönt att kunna gå och lägga oss på direkten.

Published in: on 2010/11/14 at 06:01  Kommentera  

Inlägg 848: 24 – 28 apr 1967

Mustanginköpsdetaljspecifikationen

Det skulle kosta 1.500 kronor att frakta bilen, skrev pappa – aha, det var ju samma pris som jag själv hade fått från Moore McCormack samma dag! – och bilen skulle komma att gå med Valleniuslinjen, och allt det hade han redan ordnat genom Nyman & Schulz i Göteborg. De hade meddelat en herr Hocherman på Broadway 11 – snett emot mitt kontor – att jag skulle komma att kontakta honom. Alla försäkringar för frakten hade han också tagit hand om – genom att frakt och försäkring därmed inte bleve inkluderade i kostnaden för bilen så skulle han inte behöva betala omsättningsskatt på dem.

Och så kom listan på allting som kunde specificeras.

  • Inga speciella hjuldekorationer.
  • Röd färg. Även här var han tvungen att dra fram orsaken till färgvalet: för att det var säkrare att köra en bil som andra bilister kunde se i trafiken – alltså inte för att man såg yngre och tuffare ut i en röd bil.
  • Försedd med ett icke löstagbart tak.
  • Kilometergraderad hastighets- och vägmätare.
  • Värmeaggregat som kunde klara en utetemperatur på minus 20 grader Celsius.
  • Elektrisk sitsvärmare i båda framsätena.
  • Ringdimension på 14 x 6,95.
  • Asymmetriskt halvljus för högertrafik – han var alltså före sin tid, för Sveriges vänstertrafik skulle vara kvar ända fram till hösten.
  • Säkerhetsbälten för framsätena fastsatta på tre ställen, alltså inte bara två som i flygplan.
  • Fyrväxlad med golvspak och med alla framåtlägen synkroniserade.
  • Den större generatorn – sitsvärmarna skulle dra en hel del ström.
  • Elektriska vindrutetorkare med två hastigheter.
  • Elektrisk pump för vindrutespolning.

Skönt att jag inte skulle behöva fatta några som helst beslut. Allt var klart, och nu skulle jag bara vänta på checkarna och sedan köpa pappas bil. Jag var säker på att butiken i Yonkers inte skulle ha en precis sådan bil på lager, så de skulle få beställa den från fabriken. Men det var ju ingen brådska.

Brevet med checkarna från pappa kom några dagar senare, och han skrev att han hade lagt till ytterligare en check på 1.500 kronor, för han hade blivit rådd att välja modellen på 225 hästkrafter, för det var den som såldes i Sverige, och bilen skulle då få ett bättre andrahandsvärde. Nu var summan av checkarna uppe i 17.000 kronor. Det var bara en sak som inte helt stämde: det fanns inga checkar i brevet.

Published in: on 2010/11/14 at 02:27  Kommentera  

Inlägg 847: 17 – 24 apr 1967

Sjuklighetsrollombytet

När pappa var sjuk med sitt hjärta i januari och bodde på Mösseberg efter sin sjukhusvistelse, så hade mamma tagit hand om huset och om allt som måste göras för firman. Nu i april var de tillbaka på Mösseberg för kontroll av pappa, och han var i prima form. Mamma passade då på tillfället att låta hans läkare undersöka henne också, för hon hade känt av sin sköldkörtel som hon hade opererat år 1948. På henne fann han tusen fel. Nu var det hon som var sjuk och han som var frisk! Pappa fick sköta sig själv och huset i Örebro, medan mamma genast bokade in sig på Stugebo pensionat i Steninge norr om Halmstad för att få andas den jodhaltiga västkustluften i några månader.

Stugebo Pensionat, Steninge, Efter 2000 (internet)

För mig blev det alltså att igen skriva två brev med karbonpapper och att få två omgångar med rapporter från Sverige. Livet är omväxlande.

Nu passade pappa på att skriva ett långt brev till mig, där han lade ut texten om alla de goda skäl han hade för att som 70-åring – han hade börjat att lägga till några år i stället för att dra ifrån som man gör när man är yngre – köpa en stor, utländsk, röd sportbil. Dessa skäl var många, men ingenstans stod det att det var för att verka ungdomlig och djärv – vilket det ju egentligen var frågan om, och ingen skam i det. Nej, det var den vanliga ramsan om att få mera pondus inför sina kunder när man svepte in i sin utmanande bil, och att synas bättre på vägarna och därmed känna sig mera säker bland de andra trafikanterna – och att kunna göra större årliga skatteavdrag för firmabil. Jovisst!

Han berättade att han just hade fått 25.000 kronor från Gyttorp för sitt arbete för dem, utöver de regelbundna 10.000 kronor som de betalade honom i månadsarvode – det var därför som han nu kunde ha råd att köpa Mustangen.

Huvudkontoret, Gyttorp (internet)

Det fick mig att skälva till när jag tänkte på att pappa ofta var på besök i en fabrik som tillverkade krut och nitroglycerin och dynamit. Jag tyckte mig minnas tidningsnotiser i min ungdom om explosioner som hade inträffat just i Gyttorp i tid och otid, små byggnader som plötsligt hade försvunnit, och sorgesamma begravningar. Ack ja, detta var nu pappas största kund.

Gyttorps jaktpatroner (internet)

Han tänkte snart sända mig en check på 10.000 kronor och två checkar på vardera 1.500 kronor och två checkar på vardera 1.000 kronor, alltså sammanlagt 15.000 kronor, alla utfärdade i amerikanska dollar. Avsikten med dessa konstigheter var att jag skulle växla in bara så mycket som behövdes, när jag en gång fick veta vad bilen skulle komma att kosta.

Published in: on 2010/11/14 at 02:17  Kommentera  

Inlägg 846: 16 – 17 apr 1967

Vietnamkrigsoppositionsintervjun

(Fortsättning)

”Kriget har inte skötts på rätt sätt, men det har så sakta vuxit i omfattning, och om vi inte gör slut på det nu, så kommer det att vara en miljon amerikaner där om ett år, och då börjar det bli ett storkrig och det vore det inte värt.

”Den folkopinion som kräver ett stopp för kriget håller nu snabbt på att växa  och kommer att bli till ett hot mot Lyndon Johnson och en chans för Robert Kennedy. Då kommer Johnson säkerligen att ändra kursen därborta. Annars får vi en Kennedy igen, vilket för den delen kanske inte vore så dumt.”

Detta tyckte jag alltså den 16 april 1967 och skrev ner det på papper – som jag nu har framför mig. Kom ihåg vad jag skrev här när vi kommer ett år framåt i tiden. Då får du se hur rätt jag hade haft.

För att bli bekant med Robert Kennedy, president Kennedys lillebror, kan du här få se honom intervjuad 1967 av TV-journalisten Merv Griffin. Klicka här för den intervjun.

På måndagen sålde jag 6 av mina 10 aktier i Rockwell Manufacturing. För dessa 6 hade jag för länge sedan betalat 1.091 kronor (se inlägg 417), och för dem fick jag nu 851 kronor. En dålig affär – en ren förlust på 240 kronor!

Och ändå betalade jag strax därefter 1.000 kronor i handpenning för två flygbiljetter till Oslo den 13 juli och tillbaka från Amsterdam tre veckor senare. Ett steg närmare mot en ny stor semesterresa, den här gången för att visa min älskade Ed de vilda nejder där jag hade vistats i min väntan på honom. Det finns ingenting bättre än att göra något för den man älskar. Jo, en sak: Att göra något tillsammans med den man älskar.

Men inga pengar lades ner just nu på vår lilla lya. Framemot hösten skulle det bli en snygg lampa i stället för den hemska guldglittrande som jag hade fått med mig från Peter Warren, när DaNi inte ville behålla den. Vi behövde också en ny stol för skrivbordet och kanske en lättflyttad fåtölj till. Sedan skulle lägenheten var helt fylld.

Lampan med sidenskärm, Peter Warren, New York (1964)

Jag frågade på Moore McCormacks rederikontor – beläget två våningar under mitt eget IBM-kontor – om hur mycket det skulle kosta att privat skicka en Mustang till Göteborg, och de sade rätt ut ”ungefär 1.500 kronor” utan att slå upp någonting – jag kanske inte var den första som hade frågat. Det gick en båt i veckan, så man behövde inte boka plats för bilen långt i förväg. Jag lät förstås pappa veta om allt detta.  Detta var betydligt billigare än min 2.325-kronorsgissning, framräknad baserat på pappas uppgifter. Men det tillkom kanske mera avgifter om man betalade i Sverige? Hur bar sig folk åt som levde på att göra internationella affärer, när allting var så diffust i fråga om de praktiska detaljerna?

Published in: on 2010/11/14 at 01:58  Kommentera  

Inlägg 845: 8 – 16 apr 1967

Vietnamkrigsprotestmarscherna

Äntligen fick jag min Mustangbroschyr från Ford. När pappa ville ha en sådan broschyr redan i februari så hade de bara haft den på spanska, så det gick ju inte. Sedan kom jag tillbaka till dem varje lördag och vid tredje försöket tog jag till slut den spanska broschyren och skickade den till pappa. Jag kunde inte begripa att de inte hade den på engelska, men försäljaren viskade i förtrolighet i mitt öra att Ford sålde så många Mustanger att de inte tyckte att de behövde propagera mera för den.

”Men det har jag inte sagt”, slutade han, för så får man ju inte säga om sin egen firma. Men det var nog sant.

Nu fick jag alltså sent omsider broschyren på engelska. Den var precis likadan som den spanska, med samma stora bilder och med massor med tillvalsdetaljer specificerade. Utan den hade man absolut inte kunnat köpa en bil, om man inte var på plats själv. Nu kunde jag äntligen skicka den till pappa, och jag skrev att det goda med hela den här historien var att broschyren på spanska hade gett honom alla mått i både meter och fötter, medan den på engelska enbart hade haft med fötterna.

Jag skrev också till pappa, att om han beställde den genom mig så skulle han skriva ner exakt vilka detaljer han ville ha och göra det på engelska utan att översätta dem till svenska – vilket jag sedan skulle få översätta till engelska när jag beställde bilen. Detta skulle kunna leda till att han fick en överdimensionerad kamaxel i stället för en extra stor utsides backspegel, vilket kunda bli litet besvärligt att rätta till efteråt.

På lördagen den 15 april var det stora marscher för fred i Vietnam i både Nya York – 125.000 deltagare – och San Francisco – 50.000 deltagare.

Vild protest mot kriget i Vietnam, New York, 1967 (internet)

Stillsam protest mot kriget i Vietnam, San Francisco, 1967 (internet)

Om du klickar här får du se litet om hur det gick till i båda städerna och även i Rom, som samma dag fick uppleva Vietnamkravaller. Dessa protester visade att opinionen mot kriget höll på att snabbt växa till sig. I mitt brev hem skrev jag ordagrant så här:

”Visst finns det argument för att försvara Sydvietnam, men det hela håller på att ta sådana proportioner, att det måste göras något åt det nu – om inget annat så bara hämta hem soldaterna. Jag tror inte att Johnson vågar gå till val 1968 med detta krig i bakgrunden. Det är synd att en president som har uträttat så mycket skall bli bedömd enbart för sina insatser i Vietnamkriget. Om han inte faller på Vietnam kommer han att bli bedömd av historien som mycket mer betydande än Kennedy, bland annat för att han hade mer tid till förfogande.”

(fortsätter)

Published in: on 2010/11/14 at 01:37  Kommentera  

Inlägg 844: 6 apr 1967

Aktieurvalsteorimassanvändningsföljderna

För att få fram hur en given aktie betedde sig jämfört med detta aktieindex så dividerade jag aktiens pris med indexet för samma dag och fick då fram ett värde som jag kallade aktiens ‘relativa pris’. Efter några dagar kom alltså kurvan att visa hur aktiens relativa pris utvecklades, och det var just det som jag var intresserad av. Denna nya sorts kurva blev en jämn, fin linje utan marknadens dagliga vibrationer, och om den hoppade till så skulle man lägga märke till det.

Om då denna lugna kurva gick uppåt så innebar det att aktien relativt sett gick uppåt. Det verkliga priset kunde faktiskt gå neråt, men om det gick ner mindre än indexet, då kom kurvan att peka uppåt, och det var just denna relativa prisförändring som jag ville se.

När man hade köpt en aktie så måste man förstås följa dess relativa priskurva som en hök, så att man genast skulle märka när den relativa uppgången började vända neråt, för då skulle ju aktien säljas.

Samtidigt som jag var mäkta stolt över min teori var jag medveten om att den var så enkel att andra människor också kunde ha kommit på samma tanke och kanske till och med haft godheten att beskriva den i böcker, men det spelade mig ingen roll. Jag tänkte då inte vara god – jag skulle använda min teori i lönndom, enkom för att själv bli stormrik.

Jag följde många aktier på detta sätt, och vartenda pris skulle dagligen divideras med indexet. Min räknesnurra fick arbeta på heltid, och jag själv arbetade lika länge. Kostnaden för förpackningarna med semilogaritmiska ark kändes ordentligt i plånboken – kurvorna kom så småningom att fylla två stora triopärmar i bokhyllan. Jag slängde inte bort något som kunde tänkas bli till nytta i framtiden, för jag baserade mina aktieaffärer på dessa kurvor i åtskilliga år framöver. De fungerade faktiskt riktigt bra. Inte alla gånger förstås – ibland bar sig aktierna konstigt åt.

På 1970-talet dök de nyuppfunna, svindyra räknedosorna upp, och då blev det efterhand allt lättare för mänskligheten att dividera, och många gav sig säkert på att välja aktier på liknande sätt. Detta minskade förstås effekten av min metod, och jag hann inte alls med att bli stormrik innan detta inträffade.

Trots att det numera på internet finns semilogaritmiska aktiekurvor för varenda aktie, så har jag inte funnit någon som tillämpar Gymbrats relativitetsteori. Jag vågar mig på att anta att ingen annan ännu i dag har kommit på denna snilltika idé.

Published in: on 2010/11/13 at 21:03  Kommentera  

Inlägg 843: 6 apr 1967

Relativitetsteoriskapandeupprymdheten

Om en aktie hade gått stadigt uppåt en tid och man då sålde den, så brukade den alltså fortsätta att gå uppåt efter transaktionen. Hur skulle det då gå om man gjorde tvärtom? Om man fann en aktie som hade gått stadigt uppåt en tid och man då köpte den, då skulle den, som jag just sade, fortsätta att gå uppåt efter transaktionen. Heureka! Det var så man skulle göra! Strunt i att köpa ‘billigt’ – köp en aktie som är på väg uppåt, även om den är ‘dyr’. Köp högt, sälj högre.

Detta resonemang hörde till den Motstridande skolan (eng. Contrarian School) inom börsteorin, och det var en idé som jag anammade. Det var precis så som jag skulle välja ut vad jag skulle köpa. Men när skulle jag sälja min aktie då? Man ville ju inte sälja en aktie som sedan skulle fortsätta uppåt. Nej, man skulle i stället vänta med att sälja aktien tills den hade börjat gå neråt, trots att man då skulle missa toppen och aldrig sälja den till det högsta priset.

Nu hade jag klart för mig hur jag skulle bete mig i framtiden. Köpa aktier som stadigt hade gått uppåt en tid och sedan sälja dem när de hade börjat vända neråt. Men oj, vad det var svårt att verkligen se på mina ritade kurvor vart en aktie var på väg, när den varenda dag hoppade upp och ner som en jojo! Hela aktiemarknaden rörde sig ryckigt, påverkad av allting som hände varenda dag, och dessa ständiga ryck påverkade mer eller mindre alla de individuella aktiepriserna. När jag tittade på mina fina kurvor på de semilogaritmiska arken så kunde man ofta inte urskilja om de var på väg uppåt eller neråt, därför att de hoppade så mycket på grund av hela aktiemarknadens konvultioner.

Skulle man inte kunna eliminera dessa ovidkommande rörelser? Skulle man inte kunna rita en kurva som bara visade hur just den här aktien betedde sig oberoende av aktiemarknadens ryckningar och slitningar? Jo, det kunde man naturligtvis, och jag kom själv på hur man skulle göra det. Detta var inte något som jag läste mig till, utan jag kom på det helt på egen hand. Bara tanken på att alldeles själv ha funderat ut en metod, som jag i mitt övermod kallade ‘Gymbrats relativitetsteori’, gjorde mig upprymd, och jag kunde inte lugna mig tills jag hade prövat hur den skulle fungera i verkligheten.

En annan relativitetsteori (internet)

Jag kände mycket väl till en dagligen publicerad siffra som kallades ett aktieindex. Det var en enda siffra som visade värdet av en genomsnittlig aktie. Om indexet hade gått upp hade alltså marknaden som helhet gått upp, och vice versa.

Published in: on 2010/11/13 at 21:01  Kommentera  

Inlägg 842: 6 apr 1967

Aktieurvalsmetodikutvecklandet

Från början hade mitt sätt att få fram lämpliga aktier för att bli stormrik varit att söka efter trevliga aktienamn. Jag tillämpade då, utan att veta om det, en urvalsprincip som till och med hade ett namn, nämligen ‘Gå på måfå’ (eng. Random Walk). Den hävdade att om man köpte sig aktier i många företag, kanske 30 eller så, utvalda helt slumpvis – namnets trevlighet fick väl trots allt betraktas som en slump? – då kom ens egna aktieinnehav att spegla hela aktiemarknaden, och eftersom marknaden på lång sikt gick uppåt så skulle man då också själv komma att tjäna pengar.

Nej, litet bättre än så fick det allt lov att vara! Jag behövde en bättre metod.

Jag fick snabbt klart för mig att ju mera man studerade aktiemarknaden desto bättre skulle det gå. För att välja aktier att köpa skulle man följa deras prisutveckling under en längre tid, och för att kunna göra det överskådligt skulle man rita en priskurva på ett grafikpapper, med ett ark för varje aktie som man studerade. Därför köpte jag mig en kartong med sådana ark, förtryckta i ‘semilogaritmisk skala’. Under denna konstiga benämning gick ett rutat papper där det vertikala avståndet mellan 1 och 2 var lika stort som mellan 2 och 4 och mellan 4 och 8, detta för att kurvan för ett aktiepris som fördubblades skulle framstå som lika brant vilket pris aktien än hade.

Trecykligt semilogaritmiskt grafikpapper (internet)

Denna metod för att hitta bra aktier hade också ett namn, nämligen ‘teknisk analys’.

Avsikten med dessa priskurvor var att man genom att jämföra dem för olika aktier skulle finna vilken aktie som var den lämpligaste att köpa. Att rita kurvorna var enkelt – även om det tog en massa tid – men att sedan avgöra vilken kurva som var bäst, ja det var betydligt knepigare. Det fanns nämligen många olika teorier om vad man skulle göra. Mest folk valde att köpa aktier som var ‘billiga’, som alltså hade gått ner i pris, och att sälja dem när de hade gått upp och alltså blivit ‘dyra’. Då följde man sägesättet ‘Köp lågt, sälj högt’ (eng. Buy Low, Sell High), vilket man självklart måste göra för att bli rik.

Det enda problemet var att man aldrig visste när aktien var ‘billig’. För det mesta fortsatte en billig aktie neråt och till slut sålde man den i panik för nästan ingenting. Och hade man råkat hitta en billig aktie som verkligen vände och gick upp – jo, allt kan hända – och alltså hade blivit ‘dyr’, och man då sålde den för att tjäna en god slant, ja då fortsatte aktien bara att gå upp .. och upp .. och upp .. och där satt man med sin hyggliga vinst och stirrade på hur den sålda aktien flög ända upp till himlen.

Published in: on 2010/11/13 at 20:59  Kommentera  

Inlägg 841: 2 – 17 apr 1967

Körkortsförseningen

Eds bilskola fortsatte stadigt med klassundervisning och körning varje vecka. Det skulle ta längre tid för honom att bli färdig för uppkörning och teoriprov än jag hade räknat med. När jag tog mitt körkort på sommaren i Nyköping kunde jag gå för full rulle och ta en körlektion nästan varje dag, eftersom jag inte hade skola då. Det var på sommaren 1952, och jag var inte ännu fyllda 18 år. Det var tillåtet för mig att köra en övningsbil med en lärare vid min sida, och jag kunde ta det skriftliga provet, men körkortet fick jag vänta på tills jag var 18 fyllda. Vid det laget hade jag bara mitt åldrande kvar att ta hand om, och när det var avklarat i september fick jag körkortet mig tillskickat i Sigtuna.

Med sitt elevkörkort som var giltigt inom delstaten Nya York fick Ed lov att köra vilken bil som helst, om han bara hade någon brevid sig som hade ett körkort utfärdat i Nya York. Därför rubbades inte mina planer på att låta honom köra ett stycke av vägen till Kanada trots förseningen. Vad jag längtade efter den dagen! Ed darrade av fasa. Egentligen borde det ha varit precis tvärtom.

Vi tänkte ge oss av tidigt på lördagen den 29 april och sedan vara nästan ensamma på Expo 67 i Montreal samma dag, och lika ensamma på söndagen och halva måndagen – jag mindes den tomma första veckan på världsutställningen i Nya York 1964 – och sedan köra tillbaka på måndagskvällen.

Den 6 april gav jag mig igen på en ny aktie. Den hette Wabash Magnetics, och jag har ingenting att berätta om den firman och bara ett aktiebrev från internet att visa upp. Jag köpte 28 aktier – jag minns inte orsaken till det underliga antalet – för  3.231 kronor.

Wabash Magnetics aktiebrev (internet)

Wabash Magnetics aktiebrev (internet)

Och den 12 april sålde jag 10 av mina 12 aktier i Beckman Instruments (se inlägg 623) för 2.959 kronor. De hade kostat mig 2.775 kronor, så det blev en vinst på 184 kronor. Det kändes gott efter alla hiskeliga förluster under det föregående året. Jag behöll två aktier att roa mig med. Hur länge skulle jag fortsätta med den idiotin?

Jo, åtminstone fram till nästa försäljning. Den 17 april sålde jag 6 av mina 10 aktier i Rockwell Manufacturing (se inlägg 417) för 853 kronor. Det blev en svidande förlust på 240 kronor, för dessa 6 hade kostat mig 1.093 kronor ett och ett halvt år tidigare.

Från min början som börshaj 1965 hade jag drömt om att tjäna stora pengar, men så kom 1966 då allting gick ner och jag i stället förlorade väldeliga. Men mina två större inköp under 1967, Pacific Southwest Airlines och Kaufman & Broad, hade gått upp med stormsteg. Vad hade hänt? Jo, jag hade satt mig ner och funderat och kommit på en metod i galenskapen och börjat pröva ut den.

Published in: on 2010/11/13 at 20:52  Kommentera