Inlägg 1.440: 6 jul 1968

Lyxhotellsutnyttjandet

I stället för att gå 200 meter till Montmorencyfallet körde vi 20 kilometer vidare för att komma dit. Återigen fick vi bevis på att naturfenomen är bra mycket intressantare än helgedomar. Detta vattenfall var 45 meter brett och hade en 84 meters fallhöjd – de världsbekanta Niagarafallen är 30 meter lägre, även om de har oändligt mycket mera fallande vatten – och det hade nedtill ett 17 meter djupt hål som det fallande vattnet själv hade skapat i sanden. Inte en simbassäng att direkt rekommendera.

Montmorencyfallet, Nära staden Québec (1968)

Det fanns trappor upp till toppen av fallet, men vi nöjde oss med att se det nerifrån i all sin prakt. Vi måste ha blivit lata och försoffade sedan Norge, för där hoppade och klättrade vi ju runt som bengetter vid alla vattenfallen!

Efter Montmorencyfallet var det bara ett skutt in till staden Québec. Några kilometer före centrum låg det ett fint motell utmed vägen. Det hette Laurentides och hade rum för 90 kronor, och vi bestämde oss för att slå på stort. Det skulle ha blivit mycket dyrare mitt inne i staden – och nästa natt skulle ju bli gratis för oss i sittvagnen hem till Nya York. Vi fick ett fint rum och så hade motellet också en stor simbassäng – fast bara att titta på i det här vädret.

Broschyr för motell Laurentides, Québec (1968)

Motellet låg nära bron till en 30 kilometer lång ö mitt ute i S:t Larsfloden, och med avsikten att få vara i vår bil eller ha nära till den under alla regnskurarna valde vi att, i stället för att åka in till staden, köra ut på Orléansön (fra. Île d’Orléans) och se vad det fanns där. Det var faktiskt trevligt, särskilt som hela ön bestod av jordgubbsfält. Vi körde på en liten väg som gick nära vattnet runt hela ön och stannade två gånger för att köpa en halvliterkartong jordgubbar för 1,25 kronor. De var nyplockade strax intill och smakade därefter.

Jordgubbsfält, Orléansön (internet)

Vi gjorde en snabb sväng in till staden efteråt, och trots att det var både regnmörkt och kvällsmörkt var jag tvungen att ta en bild av en hästlandå i gamla stan – och sedan upptäckte jag att sådana fanns överallt och kunde lika väl ha blivit fotograferade i strålande sol nästa dag.

Landå med turister, Staden Québec (1968)

Vi åt en god middag därinne i centrum – bästa målet på hela resan – och återvände sedan till vårt motell. Av ren snålhet – det ingick ju i rumspriset – måste vi ta oss ett dopp i poolen trots att det var ruggigt väder och bara 10 eller 15 grader varmt. Vattnet var varmare än luften, så det var faktiskt skönt, och vi var de enda gästerna som utnyttjade det nöjet.

Broschyr med bassängen på motell Laurentides, Québec (1968)

Inlägg 1.439: 6 jul 1968

Helgedomskommersialieringsvandalismen

Kapellet var tillägnat S:ta Anna av Bogsprötet (fra. Sainte-Anne-de-Beaupré), och i det fanns det till vänster just innanför stora porten en avbalkning som var fylld med en jättesamling av käppar, kryckor och andra vanförehjälpmedel, alla kvarlämnade av botsökare som inte längre behövde dem, eftersom de med omedelbar verkan hade blivit helt återställda vid besöket här i kapellet. Så som jag minns det.

Vattenfallet hette Montmorencyfallet (fra. Chutes Montmorency) och låg några hundra meter bortom och på lätt gångavstånd från kapellet. Det var naturligtvis vattenfallet som fick Ed och mig att stanna till på vår väg mot staden Québec i det regniga vädret – ett kapell skulle vi säkert inte ha gjort något uppehåll för, men det kom så att säga med på köpet när vi ändå var ur bilen och på väg till vattenfallet. Så som jag minns det.

Den nakna sanningen är att kapellet och vattenfallet inte alls låg på samma ställe – det var 20 kilometers avstånd dem emellan. På vår väg mot staden Québec gick vägen först förbi kapellet (30 kilometer före staden) och sedan förbi vattenfallet (10 kilometer före staden). Vi måste därför ha haft någon annan anledning att stanna vid kapellet än ett näraliggande vattenfall. En skickligt gjord och tillräckligt lockande skylt, måhända? Jag har ingen aning.

Och när vi väl hade stannat vid kapellet så visade det sig att det i stället var en fullödig kyrka, rankad som basilika i den katolska helgedomshierarkin. Den var 100 meter lång och 40 meter bred och hade dubbla spiror på 91 meter. Och den var byggd från 1923 till 1946 och sålunda fullbordad ynkliga 22 år före vårt besök. Det var alltså inte alls något gammalt kapell, vilken måttstock man än använder.

S:ta Anna av Bogsprötets basilika, Nära staden Québec (internet)

S:ta Anna av Bogsprötets basilika är Nordamerikas främsta vallfartsmål. Miljoner hjälpsökande människor har i sin nöd rest dit som pilgrimer, och detta har helt uppenbart resulterat i en makalös kommersialisering av allting. Hur det än såg ut där när vi besökte platsen 1968 så såg den inte ut så som den gör i dag.

Nutida bild av S:ta Anna av Bogsprötets basilika, Nära staden Québec (internet)

Jag skulle ha velat lägga in en bild här av krycksamlingen, men det finns bara en förfärlig bild som för att bli tydlig visar kryckorna ordnade i väl balanserade grupper fastsatta på en vitmålad bakgrund. Och också gärna haft med ett väl taget översiktsfoto av basilikans interiör. Nej, jag återvänder hellre i mina tankar till det gamla kapellet, sådant som jag minns det.

Ed och jag tittade in i det gamla kapellet som hastigast, såg oss litet omkring och beundrade krycksamligen, och sedan gav vi oss iväg igen.

Inlägg 1.438: 6 jul 1968

Flaggnymodigheterna

Efter ett par timmars körning genom omväxlande regnskurar och dimma gick vägen utför mot S:t Larsfloden, och då bröt solen litet försiktigt genom de tjocka molnen. Vi passade på att stanna till för att få en ordentlig bild av vår stora fina hyrbil. Man kunde kanske gissa att Ed var ute i skogen på ett privat ärende, men det var han inte alls – han tog bilden.

Kör vår hyrbil mellan Chicoutimi och staden Québec (1968)

Även om vi då och då fick några svaga solstrålar när vi körde längs floden, så var det mestadels samma dis och duggregn hela dagen. Vi kunde aldrig se en skymt av stranden på andra sidan, så det verkade som om vi befann oss vid kanten av den stora Atlanten – vilket vi faktiskt var på sitt sätt sett. Vi stannade till bara en enda gång på en rastplats, och på bilden därifrån kom Québecs provinsflagga med.

Provinsflaggan på rastplats på väg till staden Québec (1968)

På avstånd kunde den flaggan lätt tas för den svenska, trots att alla detaljerna var olika. Korset satt helt centralt, det var vitt och inte gult, och så satt det en stiliserad liljeblomma (fra. Fleur-de-lis) mitt i de fyra blå fälten. Det kunde måhända tyckas egendomligt att en provins i ett av det brittiska samväldets länder hade valt att placera en symbol för det icke längre existerande franska kungahuset i sin flagga. Men det gjorde Québec såpass nyligen som 1948, bara 20 år tillbaka i tiden, då provinsen styrdes av guvernör Duplessis, som jag berättade om i samband med broeländet i Tre Floder (se inlägg 1419).

När jag ändå talar om flaggor, så kanske jag borde nämna att Kanadas egen flagga med lönnbladet var ännu nyare än Québecs. Den var bara tre år gammal – anammades år 1965 – och jag minns att jag själv föredrog ett förslag om att i stället för röda band i kanterna till vänster och höger använda blåa band, symboliserande de två oceanerna – men ingen lyssnade på mig.

Kanadas flagga (internet)

Innan vi avslutade dagens etapp i staden Québec passerade vi två sevärdheter längs vägen. Jag har kommit ihåg dem båda rätt väl genom alla åren, både kyrkan och vattenfallet, och när jag nu skall skriva några rader om dem upptäcker jag att det har skett något märkvärdigt med dem.

Det är frågan om ett gammalt litet kapell, där otaliga människor i alla tider har blivit helade från sina sjukdomar och kroppsskador , och också om ett mäktigt vattenfall som låg nära kapellet. Endast den obevekliga kartan och den lika övertygande informationen från internet får mig nu att erkänna att mitt eget minne har svikit mig på några besvärande punkter.

Inlägg 1.437: 5 – 6 jul 1968

Disväderstristessen

Vi återvände till bilen i S:t Félicien som om ingenting hade hänt. Och det hade det ju inte heller – mitt snabba skutt ett fyrtiotal år fram i tiden skedde ju inte förrän fyrtio år senare. Vi åt något litet på en servering inne i samhället och fortsatte vår upptäcktsfärd runt S:t Johannessjön. Så snart vi hade kommit ut ur samhället började det duggregna – vilken tur att vi hade sluppit bli våta inne bland djuren!

Vi körde i sakta mak bland jordbruksfälten runt sjön i väntan på att vädret skulle klarna upp. Vi missade då ingenting på grund av vädret, för det var ett ingenting-landskap, små byar med några hus här och där och bara någon enstaka glimt på långt håll av den stora sjön. Så snart regnet höll upp så började det regna igen.

Efter att ha fullbordat tre fjärdedelar av sjöruntkörningen följde vi, helt enligt planerna, Saguenayälven (fra. Rivière Saguenay) österut. Den var S:t Johannessjöns utlopp mot havet, men vi hade ingen glädje av älven, för vägen gick för långt ifrån den. När vi till slut fick älven i sikte låg den mellan oss och Chicoutimi, en liten stad där vi redan hade bestämt oss för att ge upp kampen mot vädret. Vi korsade Saguenayälven på S:ta Annabron (fra. Pont Sainte-Anne), en gammal, halv kilometer lång fackverksbro, som var så skröplig att den utdömdes och ersattes snart efter vårt besök.

S:ta Annabron, Chicoutimi (internet)

Så snart vi hade kommit över till Chicoutimi tog vi in på första bästa motell för att där vänta ut regnet till nästa dag. Mellan skurarna gick vi ut litet grann. Det var svalt och skönt och fin luft, och Ed fick en bild av älven, men resten av kvällen blev inte minnesvärd – vi var helt enkelt induggade, om det nu finns något sådant att vara.

Saguenayälven, Chicoutimi (1968)

Tidigt på morgonen gav vi oss iväg mot dagens tilltänkta mål, staden Québec. Vi hade hoppats på att det soliga vädret från vår första dag skulle återvända – men ack nej, det var lika regnigt och disigt som under gårdagen. Om det hade varit vackert väder så skulle vi ha valt att köra på norra sidan av Saguenayälven till där den rann ut i S:t Larsfloden. Och när alla av oss, det vill säga älven och vägen och vi själva, tillsammans hade kommit dit ner, så skulle vi strax ha blivit inbjudna att färjas över Saguenayälven, eftersom den där var halvannan kilometer bred och det inte fanns någon bro.

Men nu var det i stället duggregn och dimma, och då är en färjeöverfart bara ett ytterligare elände att dras med, så vi valde i stället att ta en väg som gick söder om älven ner till S:t Larsfloden. Man måste anpassa sig till vädergudarnas nycker.

Inlägg 1.436: 5 jul 1968

Vildmarksparksnutidsupplevelsen

S:t Féliciens zoo blev omdöpt till Vilddjursparken (fra. Zoo Sauvage) år 1989. Avsikten med det var att ge djurparken ett mera kommersiellt gångbart intryck och därmed locka till sig ännu flera besökare.

År 1993 beslöt man att göra sig av med alla de exotiska varmvädersdjuren och behålla enbart nordiska djur i sitt zoo, dels för att skapa ett enhetligt tema för parken och dels för att spara in på de mycket höga kostnader som var förenade med att ge goda levnadsförhållanden åt de djur som egentligen inte alls passade in i klimatet i S:t Félicien. Men man anskaffade samtidigt vissa andra exotiska djur, sådana som isbjörnar – bara de kunde klara de bistra vintrarna med begränsad hjälp av personalen.

Efter sekelskiftet utökade man djurparkens uppgift med något mycket mera esoteriskt, nämligen att skydda den boreala – ett fint ord för vintriga – världens biologiska mångfald. Därmed kom man nu att spela med i världens storligor och aktivt delta i de världskonferenser som berörde Vilddjurparkens ämnesområde. Men S:t Félicien skulle för all framtid fortsätta att vara hemorten.

Här kommer några bilder från dagens zoo. De är hämtade från internet och är alla fotograferade just i Vilddjursparken i S:t Félicien.

I stället för den lilla grindstugan, där Ed och jag köpte våra biljetter år 1968, ser huvudingången ut så här, bortom en bit av sin stora, asfalterade parkeringsplats – detta sagt med minnet av den grusgrop där vi fick parkera vår bil när vi var där.

Huvudentrén, Vilddjursparken, S:t Félicien, nutid (internet)

De flesta vilddjursupplevelserna får besökarna allt fortfarande från Vildmarkståget, men man kan också studera djuren, säkerligen i mera lugn och ro, från stationära utrymmen, som exempelvis besökarplattformarna på den här bilden.

Besökarplattformar, Vilddjursparken, S:t Félicien, nutid (internet)

Så följer några bilder av djurlivet i nästan-friheten i dagens Vilddjurspark:  gäss, älgar, bisonoxar, grizzlybjörnar och isbjörnar. De olika djurarterna håller sig oftast för sig själva men får gå vart de vill precis som i den fria naturen. Efter vad jag har förstått hålls de köttätande djuren, som får vara där, såpass väl matade att de inte bryr sig om att jaga efter sina parkkamrater för att äta upp dem.

Gäss och älgar, Vilddjursparken, S:t Félicien, nutid (internet)

Bisonoxar, Vilddjursparken, S:t Félicien, nutid (internet)

Grizzlybjörnar, Vilddjursparken, S:t Félicien, nutid (internet)

Isbjörn, Vilddjursparken, S:t Félicien, nutid (internet)

Här ser du en isbjörn som hoppar ut i den konstgjorda sjön på ett mera ovanligt sätt.

Isbjörn plumsar i sjön, Vilddjursparken, S:t Félicien, nutid (internet)

Och slutligen utsikten från en besökarplattform på vintern. Vilddjursparken är i dag öppen året runt, även om endast på lördag och söndag under vinterhalvåret.

Från besökarplattform vintertid, Vilddjursparken, S:t Félicien, nutid (internet)

Inlägg 1.435: 5 jul 1968

Storutbyggnadsepoken

Efter omdaningen 1972 började S:t Félicien att finnas till som ett resmål för turister som inte enbart sökte avkoppling med tyst och vild natur. Besökarantalet steg snabbt, man fick återbesökare, och reseorganisationer anordnade gruppresor till vad som var en helt ny typ av zoo.

Stiftelsen började nu få riktiga pengar att röra sig med, och 1974 inköpte den hela 4 kvadratkilometer av ny mark och började då omedelbart att utöka Vildmarksstigarna. Man hade nu så stor markyta att använda att man inte längre behövde begränsa sin fantasi av brist på utrymme. När man öppnade tillbygget för besökare år 1978 hade man i Vildmarksstigarna skapat en egen liten sjö, benämd Bergssjön (fra. Lac Montagnais), och också byggt upp ett eget berg som hade getts namnet Kewatinook. Stigen för Vildmarkståget var nu 7 kilometer lång, och längs den hade man byggt upp reproduktioner av bekanta scener från Kanadas kulturhistoria att ses från tåget. Utan att ha sett detta reser jag automatiskt borst mot detta tilltugg – kulturhistoria har enligt mitt tycke ingen plats i en zoologisk park. Vilda djur skall ses i vild natur och inte i indianbyar, skogshuggarläger och på handelsplatser. Men det är ju inte min sak.

Med det alltmer växande intresset för S:t Féliciens zoo kom stiftelsens finanser i början av 1980-talet att äntligen bli stabila på allvar. Man tog då hand om hela 300.000 besökare om året, med mellan 50.000 och 100.000 per sommarmånad. Med gott om pengar till förfogande gav man sig år 1985 på uppgiften att förbättra förhållandena också för de djur som av olika skäl inte passade för Vildmarksstigarna. Dit hörde framför allt rovdjuren och dessutom djur från andra klimatområden, vilka inte på egen hand klarade av Kanadas vinter.

För rovdjuren gjorde man i ordning tre separata inhägnader, 24 gånger 30 meter stora, med boplatser som mera liknade dem, som djuren själva skulle ha skapat ute i fria naturen, än de människohus som djuren tidigare hade fått använda.

Puma i sin rovdjurshage, Zoo, S:t Félicien, 1980-talet (internet)

Aporna fick sin egen ö att bo på, med vallgrav runt om, och med ett räcke längs utsidan av vallgraven som besökarna kunde vila armbågarna på. Man får väl anta att detta litet större avstånd också skyddade besökarna från att eventuellt bli bekastade med exkrementer.

Girafferna, elefanterna och flodhästarna flyttades också ut ur sina burar och hölls åtskilda från besökarna med hjälp av murar och diken, som var mera naturliga avgränsningar än de tidigare gallren.

Inlägg 1.434: 5 jul 1968

Zoonytänkandet

Stiftelsen inköpte ytterligare mark år 1969, och den totala markyta som de därefter hade tillgänglig för sitt zoo var 81 hektar (= 900 meter i kvadrat). Nu gällde det att använda den nya marken förståndigt.

Man bollade med idéer om hur djuren skulle kunna förevisas på ett annat sätt än att låta besökarna gå förbi rader av burar med djur inuti. Kanske man kunde göra det annorlunda och trevligare för besökarna så att de lockades att komma till S:t Félicien för att få uppleva något nytt, något som var värt för dem att resa dit för?

De flesta av burarna var med avsikt gjorda så små som möjligt med tanke på besökarna. Med små burar var det inte långt för folk att gå från en bur till nästa. Men i små burar kunde inte djuren röra sig runt mycket, vilket var ohälsosamt för djuren och enformigt för åskådarna. På stora fält kunde djuren springa omkring och må gott, men det medförde att besökarna fick traska långa vägar mellan djuren. Kunde man finna en lösning på detta?

Man stapplade sig då fram till den helt tokiga idén att låta djuren och besökarna byta plats med varandra. Djuren kunde gå omkring lösa och röra sig fritt på hela zoområdet , medan besökarna kunde sitta inne i sina burar och se djuren passera förbi utanför. Det lät väl bra? Men – hur skulle besökarna då kunna komma till och från sina burar? Genom att man placerade buren på hjul, naturligtvis, och rullade den till sin plats med besökarna redan inne i den. Detta ledde till att man efterhand uppfann Vildmarktåget (fra. Le train des sentiers de la nature).

Sagt och gjort. Parken byggdes om från grunden upp. Det blev ohyggligt dyrt, men att ingenting göra skulle ha betytt slutet på S:t Féliciens zoo. Nu skulle man åtminstone få en chans.

Jag vet inte om de stängde sitt zoo för besökare under de tre ombyggnadsåren, men den nya djurparken öppnades för allmänheten år 1972. Till zooanläggningarna använde de då bara 30 hektar (= 500 meter i kvadrat) av sitt totala markområde, men det var ändå 65% mera zoo än före ombyggnaden.

Den största delen av zooanläggningen var nu ett enda obrutet vildmarksområde som kallades Vildmarksstigarna (fra. Les sentiers de la nature). Alla djuren där strövade fritt omkring, och då de alla stammade från provinsen Québecs vildmarker kunde de klara sig med mycket mindre omvårdnad av personalen än tidigare i sina burar. Besökarna åkte runt mitt bland djuren på en 4 kilometer lång stig i ett tåg, där vagnarna var byggda som burar, vardera med ett dussin bekväma sittplatser.

Vildmarkståget, Zoo, S:t Félicien, 1974 (internet)

Inlägg 1.433: 5 jul 1968

Zooutvecklingshistoriebegynnelsen

Men huj vad man kan bedra sig! S:t Féliciens djurpark visade sig faktiskt ha en framtid, men det berodde på framsynt planering och nypåkomna idéer. Det lockar mig att här, helt emot mina principer, redogöra litet för vad som skedde med zoot, trots mina dystra förutsägelser, under decennierna efter vårt besök. Allting här är baserat på vad jag har läst mig till på internet.

Historien om djurparken i S:t Félicien började år 1960, alltså åtta år innan Ed och jag kom dit på besök.  Sju vänner startade då som en hobbyverksamhet en zoologisk park på platsen för en övergiven rävfarm som de hade fått till låns. Det blev förstås ett traditionellt zoo, som de fyllde med alla de djur som de kunde få tag i – en blandning av vanliga djur som de fångade in i skogarna därikring och också en del mera exotiska djur från främmande länder. En del djur köpte de och en del fick de som gåva – vadhelst de kunde komma över för de slantar de hade att spendera på sin hobby.

Redan i januari följande år registrerade de sig som en ideell stiftelse, vilket tyder på att de tänkte mycket längre än ren hobbyverksamhet. Stiftelsen köpte i februari ett ordentligt markområde på 10 hektar (= 300 meter i kvadrat) intill rävfarmen som ytterligare bevis på att de hade verkliga planer för framtiden. För den tomtmarken betalade stiftelsen 60.000 kronor – att betalas av med 2.500 kronor i månaden – och helt utan ränta.

År 1968 ägde stiftelsen hela 18 hektar (= 400 meter i kvadrat) och hade 450 djur av 91 olika arter. Om du känner igen dessa siffror så använde jag dem i mitt allmänna besöksprat från när Ed och jag var där. Jag har alltså nu kommit fram till hur S:t Féliciens zoo hade kommit till och utvecklats till det som vi fick uppleva när vi kom dit, nämligen en djurpark som hade ett överflöd av olika sorters djur, men som hölls igång så billigt som möjligt på grund av en uppenbar brist på pengar – och ändå lyckades ge oss några trevliga timmar genom att på ett okommersiellt sätt anstränga sig för att få besökarna att uppskatta vad de hade att erbjuda.

Härifrån ger jag mig alltså in i framtiden, efter 1968. Ingenting av det som nu följer hade vi därför den minsta aning om när vi gav oss iväg från S:t Félicien i vår bil. Vi lämnade bakom oss en liten djurpark, som hade tjänat gott som ett trevligt avbrott i ett annars rätt enformigt landskap och i halvdaskigt väder, men som sannerligen inte hade varit något att ha som mål för en särskild resa.

Inlägg 1.432: 5 jul 1968

Ödebygdsattraktionsolönsamhetssjälvklarheten

Den här lille gnagaren bodde likson toucanen inomhus i en liten bur, och först trodde jag att det var en klättermus. Men när jag nu många år efteråt vänder mig till internet för att verifiera djuret på min bild med andra klättermöss, så verkar det som om det inte ens existerar ett levande djur som heter ‘klättermus’. Därför ser jag mig nödgad att efter många långa år döpa om min klättermus till ‘murmeldjur’, hos vilka mina ozoologiska ögon faktiskt tycker sig se en viss likhet. Så från och med nu och tills vidare är det här alltså ett murmeldjur.

Klättermusen som övergick till att vara ett murmeldjur, Zoo, S:t Félicien (1968)

Den lilla björnen på den här bilden var inhyst i en alldeles för liten bur med helt naket cementgolv och ingenting att klättra på. Detta djur tyckte jag verkligen synd om – en grym tillvaro för ett så rart djur.

Björn i alldeles för liten bur, Zoo, S:t Félicien (1968)

Min avslutningsbild från S:t Féliciens zoo har jag ännu mer problem med. Jag kan helt enkelt inte urskilja vad allt jag hade försökt fånga på plåten, bortsett från den lilla björnungen rätt framför kameran. Det fanns bestämt en björnunge till bakom den, efter vad jag kan urskilja. Men så fanns det ett tredje, grådaskigt djur med spetsig nos till höger om björnungarna, och jag kan då inte se vad det är för något. Den mörka skepnaden till vänster verkar också ha varit ett pälsdjur, men av det lilla som syns på bilden tror jag inte att någon skulle kunna identifiera det. När jag tog bilden lodrätt ner längs den två eller tre meter höga cementmuren så var det säkert bara för att få med björnungen, utan hänsyn till vad som fanns runt den.

Björnunge i pälsdjursmontage, Zoo, S:t Félicien (1968)

Alla dessa djur hade gett oss ett helt oväntat inslag i vår resa till de vilda skogarna i norr. Vi hade haft det skönt i ett par timmar på detta ovanliga zoo – det hade mängder av djur men var på något oorganiserat vis inte så vidare berikande. Bristen på pengar bakom djurparken var uppenbar trots den stora markyta som man förfogade över.

Det måste ha varit ett vågspel att starta ett zoo för de eventuella turister som liksom vi på vinst och förlust hade vågat sig hit upp i vildmarken. Och även om vi själva hade haft det riktigt trevligt där, så fick vi känslan av att S:t Féliciens zoo inte hade mycket av framtid för sig. Det går knappast att i en nästan folktom landsända ha en kostbar attraktion som helt litade på att tillräckligt många turister skulle passera förbi och av en händelse upptäcka att det fanns djur i en park att titta på.

Inlägg 1.431: 5 jul 1968

Fågelburssammanhållningen

Ett jättestort aviarium hyste både exotiska och hemtama fåglar i en salig blandning. Där representerades både skogen intill och hav och regnskogar i fjärran länder. Vi själva kunde gå in och besöka fåglarna och gå omkring bland dem. Alla fåglar som var därinne var fredliga nog att passa ihop tillsammans. Det fanns alltså inga örnar, hökar och kondorer inne i aviariet.

Hörn inne i aviariet, Zoo, S:t Félicien (1968)

S:t Féliciens aviarium var inte bara en stor nätbur. Klimatet krävde ett ‘drivhus’ inne i nätburen för att fåglarna inte skulle frysa ihjäl. Glasburen var bara aningen mindre än nätburen. Glaset var till för värmens skulle, och nätet var till för att skydda glaset. Sådant som fallande grenar, stora fåglar, vilda djur – och stenkastande ungar – kan ju spräcka och krossa oskyddat glas, men med ett lager av finmaskigt metallnät på utsidan blev glaset ordentligt säkrat. Naturligtvis kunde en ruta gå sönder i alla fall, kanske inifrån där det var helt oskyddat, och vid sådana tillfällen skulle nätet också komma till nytta genom att förhindra fåglarna från att ge sig iväg ut i det fria.

Resten av djuren i parken hörde normalt hemma i markerna runt S:t Félicien, och här var de bekvämt tillgängliga att kunna ses på ett enda ställe. Det lilla rådjuret bodde på en stor tomt som var helt i avsaknad av det minsta grässtrå. Jag kunde rakt inte begripa varför. Kunde det vara så att klövarna på rådjuret hade rivit upp gräset så illa att det till slut hade gett upp? Hur som helst, så var detta späda djur så sött och rart att min tanke gick till rådjurshuvudena i jaktstugan. Jag själv skulle aldrig .. aldrig kunna tänka mig att gripa tag i en bössa och skjuta ett sådant djur bara för att döda det .. döda det bara för nöjes skull. Aldrig!

Pratar med ett rådjur, Zoo, S:t Félicien (1968)

Det lilla rådjurets obevuxna inhägnad var precis motsatsen till vad dess granne hjorten förfogade över. Den hade så mycket ris och buskar och gräs omkring sig att den själv och även det tunna nätstängslet framför den nästan försvann för kameralinsen.

Hjort, Zoo, S:t Félicien (1968)

Älgar var Ed och jag välbekanta med efter vår natt tillsammans med dem inne i jaktstugan vid Kommissariesjön. Älgarna här hade undsluppit jägarnas ammunition och hade fått en extra stor inhägnad att vistas på. De var troligen rätt nöjda med sin tillvaro och hade inte minsta intresse av att komma närmare och visa upp sig för oss.

Älgar, Zoo, S:t Félicien (1968)

Inlägg 1.430: 5 jul 1968

Utsocknesdjurvarianterna

Vi var så förbluffade av vad som hade hänt att vi helt glömde bort att fotografera apan. Det kom vi inte underfund med förrän vi hade kommit hem, men då var det ju så dags att göra något åt det. Det hade förstås varit det intressantaste djuret i vår bildsamling, men i avsaknad av en egen bild lägger jag här in en internetbild av en apa som någorlunda liknar den i S:t Felicien – bilden härstammar säkerligen inte från samma zoo.

Apa som kanske någorlunda liknar den i S:t Félicien (internet)

Bortsett från det dramatiska mötet med vår apfrände hade vi ett par lugna och trevliga timmar i S:t Féliciens zoologiska park, och jag skall nu plocka fram några av de få bilder som vi tog där.

Vi träffade en apa till. Denna var betydligt mindre och hade därför placerats bakom ett mindre fängelsebetonat stängsel. Den här apan hade vi uppenbarligen sinnesro nog för att folografera!

Liten apa, Zoo, S:t Félicien (1968)

Dromedaren var helt klart lika främmande som aporna för det nordliga klimatet här i S:t Félicien. Men den trivdes bra med att bo här, för den hade fått ett varmt stall att vistas inne i när vädret utomhus var alltför kallt för ett äkta ökendjur.

Pratar med en dromedar, Zoo, S:t Félicien (1968)

Denna toucan var ännu mera felplacerad här i S:t Féliciens klimat. Den satt inne i en byggnad som var uppvärmd även under denna för oss behagliga sommardag – och den hade inte ens någon möjlighet att komma ut i friska luften, även om den själv hade velat. Toucanen livnär sig helst på frukt, efter vad vi upplystes om, och att moder Natur hade försett den med en jättelik näbb verkade vara ett elakt skämt. Men forskare som har studerat näbben har funnit tecken på att toucanen en gång i tidernas begynnelse var fiskätare, och då kan man ju förstå meningen med den stora näbben. Kanske den fick fisk att äta här i djurparken och då fick en riktig användning av sitt fina matbestick?

Fruktätande toucan, Zoo, S:t Félicien (1968)

Den här zoologiska parken hörde inte till den typ som specialiserar sig på vissa djurarter eller på djur som representerar någon viss världsdel – eller på djuren i naturen rätt utanför parkens port. Man hade 450 djur av så många som 91 olika arter, och det var sannerligen en försvarlig uppsättning för ett litet landsorszoo. Ägarna var säkert glada över att ha lyckats komma över så många djur över huvud taget med sina begränsade resurser. Att då betydligt flera av deras djur hörde hemma här i norra Kanada än på sydligare breddgrader var ju helt naturligt. De fyra djur som jag hittills har skrivit om var utvalda exempel på det relativt fåtal exotiska djur som vi fick se – nu skall jag fortsätta med några av de mera lokala djur som vi stötte på i djurparken.

Inlägg 1.429: 5 jul 1968

Exkrementslängningsbakgrundsspekulationerna

Det soliga vädret hängde inte med nästa morgon. Det var helmulet, och nu gällde det bara att inte få regn på oss. Vi fick en stadig frukost på kaféet innan vi gav oss ut på vägarna.

Det tog bara en halvtimme att komma till S:t Johannessjön. Jag hade förväntat mig en fantastisk vy av den stora, runda sjön rätt framför oss, men längs den här vägen fanns det nästan inga backar och berg, och utan sådana blir det heller inga utsikter. Den småvuxna skogen fortsatte tills den gav vika för öppen jordbruksmiljö runt sjön, och där fanns det också små byar med bensinstationer och ett och annat hus.

Vi svängde till vänster för att köra runt sjön. I S:t Felicien (fra. Saint-Félicien), ett litet samhälle i västra änden av sjön, satt det stora skyltar om en zoologisk park, och det var lätt för oss att säga ja till den inbjudningen. När det inte är vackert väder blir det rätt monotont med bara landsvägskörning.

Djurparken låg just väster om S:t Félicien, och vi hade bottenlåga förväntningar inför vad vi skulle få se. Denna zoo var uppenbart privatägd – staten eller staden skulle nogsamt ha skyltat med sin närvaro om de hade haft ett finger med i spelet. Och det fanns ju heller inget som helst lokalt besökarunderlag för en sådan verksamhet. Men vi hade inget annat att göra en sådan här dag, så vi gav dem en chans.

Döm om vår förvåning! De hade faktiskt 450 djur av alla tänkbara slag. Och i motsats till hur det var i andra djurparker hade de flesta av djuren gott om utrymme. Många hade stora fält att kuta runt på och inte bara små inhägnade burar. Detta var en mycket mera ambitiös zoo är vi hade kunnat drömma om så här långt från all ära och redlighet.

I dag har jag förstås glömt bort det mesta därifrån, men ändå minns jag en del saker rätt väl. Vad som har bränt sig fast för alltid i min hjärna är en viss apa. Den stod upprätt intill gallret till sin bur och höll tag i de svarta, glesa järnstängerna. Ed och jag stod väl en fem meter därifrån och tittade på apan. Plötsligt böjde den sig snabbt ner och plockade upp en bit exkrement från burgolvet och kastade ut den rätt mot Ed. Vi hoppade undan och träffades inte av den, men oj, vad vi diskuterade saken efteråt! Det var inte minsta tvekan om att det var Ed som apan hade avsett att träffa, och det var Ed som kom på idén att den kanske inte hade sett många – om ens alls några – svarta människor, och att den därför såg Ed som en annan apa. Frågan var om den över huvud taget hade betett sig fientligt utan kanske bara hade velat säga hej, apa till apa?

Inlägg 1.428: 4 jul 1968

Solupphängningen

Vi vilade oss inte alls utan gav oss ut därifrån med en gång, för vi var riktigt hungriga. Vi gick till fots, för vi hade ju passerat kaféet och visste att det låg bara några hundra meter därifrån. Det var som väntat mer än ett kafé – de hade riktig mat också och rikliga portioner, för jägarlivet är krävande. Vi fick kalops eller köttgryta, och det smakade efter en dag utan riktig mat. Efter måltiden tog Ed en bild ut genom kaféfönstret, men då stod det därute någon elak människa, kanske jag själv, och blockerade hans mästerverk.

Ed fotograferade ut genom kaféfönstret, Kommissionärssjön (1968)

Det fanns många stugor som såg ungefär likadana ut som vår nummer 5, och de låg utspridda på stora tomter. Jag antog att om en jägare inne i sitt hus såg något som kunde skjutas rätt utanför så borde han kunna göra det utan att grannarna skulle riskera liv och lem – det var allt säkrast med några hundra meter mellan husen. Det sägs att goda staket gör goda grannar – i Kommissionärssjön var det goda avstånd som gjorde grannarna goda.

Denna underbart vackra dag var på intet sätt slut efter vår måltid. Solen hängde över trädtopparna på andra sidan sjön, ungefär så som den gör i Sverige i väntan på att sjunka under horisonten. Vi satt och hade det skönt ute på vår primitiva veranda, och så gick Ed ut på ängen intill för att fotografera ängsblommor.

Eds foto av ängen utanför jaktstugan, Kommissionärssjön (1968)

Han tog också en bild av vår jaktstuga med mig sittande framför den på verandan, och när solen äntligen bestämde sig för att gå till sängs vid 21-tiden gjorde vi detsamma – detta var slutet på två dagar i sträck med en sittsovarnatt på tåg däremellan!

Njuter av kvällssolen på jaktstugans veranda, Kommissionärssjön (1968)

Jag var från Sverige van vid att solen mitt i sommaren går ner klockan 21, precis som den nu gjorde för oss i jaktstugan – fast på sommaren gick Kanadaklockan förstås en timme efter. Därför betydde inte solnedgången att vi fick oss en släng av det nordiska sommarljuset.  Kommissionärssjön låg på 48:e breddgraden, samma som München, medan Stockholm ligger på 60:e breddgraden. Folk talade om för mig under min barndom att solen gick upp klockan 03, men det minns jag mig aldrig ha upplevt. Och här i Kanada talade folk om för oss att solen gick upp klockan 05, men det fick vi heller inte uppleva – så det kvittade. Det är gott att sova.

Inlägg 1.427: 4 jul 1968

Jaktstugeövertagandet

Det som vi nu skulle bosätta oss i såg ut att en gång ha varit en liten bondgård. Förutom bostadshuset låg det där alldeles intill också en lada eller ladugård eller kanske ett gammalt stall. Det hela låg på en vildvuxen äng och inte alls inne i storskogen, där jag i mina tankar helt tokromantiskt hade placerat vår jaktstuga.

Den såg stor och rymlig ut, men jag vill inte att du skall tro att den såg ut som en svensk sommarstuga med vita knutar och pelargonier i fönstren. Den hade utseendemässigt inte alls samma kvalitet som en svensk stuga av vilken sort som helst. Den såg mera ut som en barack som hade flyttats dit och bara ställts upp på cementblock utan att snyggas upp på platsen. Så illa var det förstås inte alls, men jag tänkte på hur litet extra arbete det behövs för att förvandla något primitivt och fult till något gediget och snyggt. Tegel ovanpå tjärpappen på taket till exempel, och så någon beklädnad eller åtminstone en omgång färg på väggarna – det skulle ha gjort susen. Men den primitiva versionen fungerade säkert lika bra som den uppsnyggade, och det spelade ju egentligen ingen roll hur huset såg ut. Om man inte var svensk, vill säga.

Vår jaktstuga när vi kom till den i vår hyrbil, Kommissionärssjön (1968)

”Nu är du väl trött?” sade Ed och tittade på mig med samma ögon som när det var dags att gå till sängs i 351:an.

Jag var faktiskt inte trött men sade att om han var trött kunde vi ju vila oss en stund innan vi gav oss ut i byns vilda nöjesliv. Är det inte underbart när man känner varandra så väl att man begriper precis vad man menar med det man säger?

När vi steg in med vårt bagage – ja, då var det inte alls primitivt längre. Det var ett fantastiskt rum, en verklig jaktstuga. Jag hade många gånger vistats i rum med ett djurhuvud på väggen, men detta var en taxidermists paradis. Överallt på väggarna hängde det älgar och rådjur och hjortar och till och med en hiskelig björn, säkert ett helt dussin allt som allt. Inte ett enda upphängt horn – allt var hela huvuden som tycktes sticka in i rummet genom små hål i väggarna. Detta var inte dekoration för att hyra ut stugan – det var skapat med kärlek av en jägare som inredde sitt eget fritidshus. Min gissning var säkert riktig – vi bodde här därför att den rättmätige ägaren inte var här och därför lät simpelt folk som vi njuta av hans jaktlycka och uppstoppningsarbete.

Vi hade fyra älgar lika den här bland allt det andra villebrådet (internet)

Jaktstugan bestod av denna enorma storstuga, två sovrum, modernt badrum och så en köksavbalkning med kylskåp, spis, diskbänk, porslin och bestick – allt detta naturligtvi nödvändigt om man bor här och jagar under en längre tid. Och nu var allt detta vårt för natten!

Inlägg 1.426: 4 jul 1968

Ickejägareinkvarteringen

Grusvägen mot jaktstugan ledde rätt ner mot en stor skogssjö, vid vilken vår väg vek av till höger. Vi kunde se en samling spridda småhus på långt håll framigenom och också en liten brygga med några småbåtar i sjön. Med hjälp av ytterligare två markeringspilar leddes vi fram till ett stort hus av officiellt utseende, fast det fanns ingen skylt på det.

Administrationsbyggnaden, Kommissionärssjön (1968)

Det visade sig vara en bar därinne, eller kanske hellre något som till funktionen liknade Harvardklubben i Nya York, fast inte alls med den elegansen (se inlägg 794). Stort och rymligt, med mycket folk nersjunkna i fåtöljer omkring små runda bord med flaskor och glas på. Och som de rökte! Tobaksrök hade 1968 ännu inte blivit farligt, men när det var så tjockt att det sved i ögonen, då märkte man att det inte fanns någon luft kvar därinne. Och det var förstås bara män – kvinnor hade inte alls passat in i miljön.

En man i fritidskläder välkomnade oss, och vi sade att vi hade sett skylten om en jaktstuga.

”Hur länge stannar ni? Har ni jaktkort?”

”Bara över natten, om det går bra, och vi har inget jaktkort.”

”Det kan ni få lösa här. Jag antar att ni har egna bössor med er?”

Nu var det dags att lägga korten på bordet och erkänna att vi inte ens var jägare. Vi var bara mjäkiga turister som uppskattade deras underbara skogar och bara ville ta in för natten och avjuta den vackra sjön som de hade här utanför. Han höll masken – eller också var vi inte fullt så ovanliga som jag hade inbillat mig – och tittade i sin liggare och fann att hus nummer 5 var ledigt. Han gav oss en nyckel och förklarade hur vi skulle finna vägen dit. Vi skulle bland annat svänga till höger vid kaféet, så nu behövde jag inte fråga honom ifall vi kunde äta här någonstans.

”Har ni lakan och handdukar med er?” frågade han.

Nej, det hade vi ju inte – i Amerika fick man alltid det på motellen, men det här var ju inte Amerika och dessutom var detta ju inget motell utan bara en jaktstuga.

”Då måste jag ta 10 kronor extra”, sade han och gick någonstans för att hämta dem.

Jag betalade för natten, och han sade att om vi inte kunde hitta huset så skulle vi komma tillbaka, och då skulle han köra före oss med sin bil och visa vägen.

Det behövde han då alls inte göra, för han hade beskrivit vägen dit bättre än jag var van vid. De flesta brukar glömma bort en sväng som man måste göra, och då går det som det går. När vi såg vårt hus visste vi att det var vår jaktstuga.

Inlägg 1.425: 4 jul 1968

Stövaregåvoaccepterandet

På sitt sätt är emellertid ett handskrivet brev från Prins Carl mera värdefullt. Det skrev han till farfar år 1904, alltså mitt under deras tid som jaktkamrater. I stället för att relatera innehållet följer här brevets text verbatim.

”Stockholm 11/10 1904

”Beste Konsul Gymbrat!

”Då jag tänker tillbaka på de angenäma jagtdagar jag tillbragte i Din trefliga Jagthydda, kan jag icke underlåta att genom dessa rader ytterligare understryka min stora tacksamhet gentemot min gästfrie värd. Du märkte nog också, hoppas jag, huru jag njöt icke blott af ‘jagtsumpens’ och ‘vildkullens’ rikedom på villebråd utan äfven af den sans-gênes, som herrskade på Jagthyddan under Ditt värdskap.

Prins Carls brev, Sidan 1 (1904)

”Jag ber Dig icke blott själf än en gång mottaga mitt hjärtliga tack härför utan ber jag Dig äfven till din Hustru framföra min och mina jagtkamraters stora tacksamhet för det utmärkta bord och ifriga förträffliga anordningar för vår trefnad, för hvilka vi otvifvelaktigt först och främst hafva att tacka vår frånvarande värdinna. Tyvärr glömde jag att hos Landshöfdingens bedja Dig medtaga denna helsning såsom var min afsigt.

Prins Carls brev, Sidan 2 (1904)

”Angående Ditt venliga erbjudande af stöfvareparet ställer sig saken så, att Din för oss alla här på Drottningholm mycket kärkomna afsigt att ställa ett par af dina förträffliga hundar till Konungens förfogande skulle lämpligast realiseras, om Du istället ville adressera Dem till mig. Hundarna skulle visserligen på sitt sätt formellt bli mina men lika fullt komma Kungen och hans jagtnöje till godo, så att Din så vänliga afsigt äfven på så sätt blefve till fullo uppfylld.

Prins Carls brev, Sidan 3 (1904)

”Därest Du vill acceptera mitt förslag skall jag sedan meddela Konungen huru saken hänger ihop. Om Du sänder hundarne så var vänlig telegrafera dagen iförväg till mig därom på Drottningholm, där det finns telegrafstation, och där hundarne i så fall komma att införlifvas med Konungens hundgård. Jagterna pågår nu här som bäst.

Prins Carls brev, Sidan 4 (1904)

”Din tillgifne

”Carl”

Inlägg 1.424: 4 jul 1968

Jaktresultatsdokumenteringsbetydelsen

Eftersom Prins Carl är den förste deltagare som är inskriven i jaktboken, den 8 september 1900, är det min gissning att det var på grund av hans närvaro som farfar inskaffade jaktboken för att börja dokumentera sina jakter – alltså långt innan Jakthyddan var med i leken. Vid denna första dokumenterade jakt sköt Prins Carl 6 harar, hans adjutant Grefve Oxenstierna 2 harar och en katt, Löjtnant B Staël von Holstein 3 harar, och värden, min farfar, fick ingenting. Älgar och rådjur saknades helt, som synes.

På den här bilden ser du Prins Carl sittande till vänster och farfar stående till höger. Vilka de tre andra är har jag ingen aning om. Jag har naturligtvis deras namn i jaktboken, men då jag inte vet när bilden togs och det var olika deltagare vid olika tillfällen kan jag inte ens gissa.

Jaktrast med Prins Carl och farfar, Wallen (1900-1908)

Jakterna på Wallen ägde alltid rum på hösten. Jag vet ingenting om jakt, men jag antar att det har att göra med djurens fortplantning och barnaskötsel – olämpligt att störa lyckan och villebrådets tillökning under denna känsliga period. September-oktober var jaktens högsäsong, men det jagades ibland redan från juli och någon gång så sent som efter nyåret. Under säsongen var min farfar på Wallen så gott som varje vecka. Man jagade under en dag eller under två dagar i följd, och troligen var det vädret som avgjorde den saken.

Förutom min farfar med sina 293 jakter figurerar 66 namn i jaktboken, några för bara en enda jakt – och en, Oscar Spendrup, för 117 jakter. När min pappa hade uppnått den höga åldern av nästan 12 år tillät farfar honom att ta del i jakten. Vid hans fem jakter då under år 1910 sköt han två harar och ett rådjur. Jag är imponerad men känner ingen avund.

År 1908, efter sin sista jakt hos farfar, visade Prins Carl sin tacksamhet genom att sända farfar denna silverpokal med ingraveringen ‘Konsul G R Gymbrat. Tack för mången angenäm jaktdag i Halland och stor gästvänlighet’ och undertecknat med hans handskrivna signatur ‘Carl’ också ingraverad.

Prins Carls pokal signerad till farfar 1908, Palm Springs (2012)

Det är ett vackert prydnadsföremål, som jag aldrig skulle ha gett mig på att köpa men som för mig har ett stort affektionsvärde. Pokalen kräver årligen att jag polerar den med ett silverrengöringsmedel, vilket tar en halvtimme – som det just gjorde när jag nu skulle ta denna bild. Men det är ett kärt besvär. Jag tänker dock med medömkan på dem som har många pokaler eller andra föremål av silver att hålla blanka och är glad att bara ha ett enda ting av silver.

Inlägg 1.423: 4 juli 1968

Källartrappsavsaknadsarkitektblamagen

Farfar anlitade en arkitekt som ritade hans ‘Jakthydda’ exakt så som han ville ha den, och sedan fick han tag i en byggmästare som var känd för hög kvalitet och noggrant utförande av kundens önskemål. Ett sådant bygge tar sin tid, men under sin väntan på jaktstugan klarade han fint av sina jakter på Wallen med hjälp av de för honom tillgängliga rummen.

Nu råkade det sig att arkitekten och byggmästaren inte var såta vänner. När arkitekten hade underlåtit att lägga in en trappa ner till källaren på sin ritning, så fullföljde den alltid noggranne byggmästaren sitt uppdrag till punkt och pricka och byggde huset precis så som den skicklige arkitekten hade bestämt. Källarvåningen byggdes och inreddes in i minsta detalj enligt ritningarna, även om utelämnadet av en trappa krävde en litet annorlunda planering. Den siste byggnadsarbetaren därnere kröp ut genom ett av de små källarfönstren högt uppe vid taket och sköt igen det utifrån. Jag vet ingenting om hur det hela avlöpte, men Jakthyddan lär ha lidit av en mycket brant och därför farlig källartrappa, som hade klämts in i efterhand.

Jag har funnit i jaktboken den exakta dagen då Jakthyddan stod färdig för att tas i bruk. Den ‘invigdes’ vid jakten den 3 oktober 1903, vilket alltså bör ha varit snart efter det att en källartrappa hade byggts in och allt var klappat och klart för farfar att härbergera sina jaktkamrater.

Jag läser denna notis på en anmärkningssida i jaktboken: ”Den 3/10: Vädret mycket dåligt före lunchen, men under det att jägarna intogo frukosten på Jakthyddan klarnade det upp något, hvarför jakten därefter fortsatte ett par timmar, hvarefter middag och logis intogs på Jakthyddan, hvarest Prins Carl med sin närvaro hedrade invigningen. Prins Carl och Richard Gymbrat jagade med Prinsens båda hundar ‘Vesta’ och ‘Vala’, och de andra jägarne med ‘Don’ (Baron Åkerhjelms hund).”

Kung Oscar II:s son Prins Carl deltog i någon eller några jakter varje år fram till 1908, och han uppskattade högeligen jakterna på Wallen. Efter vad jag förstår hade farfar en gång varit skolkamrat med en viss Axel Åkerhjelm, som efterhand blev kabinettskammarherre vid hovet. Han hade jagat tillsammans med min farfar och hade vid något tillfälle nämnt detta till Prins Carl. Prinsen hade bett Åkerhjelm förhöra sig om att få vara med på en jakt, och så var den kontakten gjord.

Inlägg 1.422: 4 juli 1968

Jaktstugeönskemålet

Innan mamma dog hade jag aldrig sett den boken. Från internet har jag just nu grävt fram att Wallens Säteri troligen låg en liten bit söder om Våxtorps samhälle, ungefär där det i dag ligger en gästgivaregård vid namnet Våxtorps Värdshus. Då jag redan visste att farfars jaktstuga låg just i södra Halland vid foten av Hallandsåsen var det uppenbart att jag hade funnit just den Wallen som jag sökte efter.

Hur farfar kom att teckna ett tioårsarrende för ett så förnämligt jaktgebit är för mig helt obekant. Jag är säker på att han var en inbiten jägare och redan hade en fast vänkrets inom jaktnöjet. I den situationen måste det ha varit en lockande tanke att ha egna jaktmarker till förfogande närhelt lusten rann på. Men han kanske också såg plikten att bevaka en arrenderad jaktmark som ett fullgott skäl för att komma ifrån familjeliv och barnskrik en gång i veckan. Hans dotter Lily var 10 år gammal och hans son Gösta, min pappa, hade just kommit till världen, och hur mycket han än älskade sin familj så behövde han nog tid för sig själv och sina manliga goda vänner – och att vara ute och jaga var ju om något en manlig sysselsättning med hög respektabilitet.

Han hade uppenbarligen pengar tillräckligt för denna lösning och skrev på kontraktet någon gång på hösten 1899. Nu skulle han få vara ute i naturen tillsammans med enbart män med gevär några dagar i stöten. Och sedan kunde han komma hem till fru och barn med sitt jaktbyte som kunde erbjuda många smakliga måltider, något som säkert passade hans familj mycket väl.

Enligt tidningsartikeln omfattade Wallens jaktområde 2.000 tunnland. Ett tunnland motsvarar ungefär en halv hektar, och farfar arrenderade alltså 1.000 hektar eller 10 kvadratkilometer, en försvarlig yta av jaktmark på den norra sluttningen av Hallandsåsen. Jag gissar att farfar under de första åren av sin arrendetid på Wallen använde sig av de möblerade rum på godset som enligt artikeln stod till hans disposition. Som framgår av jaktboken gick han i allmänhet ut tillsammans med en liten grupp, ofta tre män och sällan flera än sju, och de kunde säkert bekvämt härbärgeras i de för honom tillgängliga rummen.

Men ett eget fritidshus för sig själv och sina jaktkamrater skulle ge dem mera frihet och lockade honom naturligtvis. Redan vid arrendetidens början utverkade han säkert tillstånd av Wallens säteri att få bygga en egen jaktstuga på dess ägor, gissningsvis i närheten av själva godset.

Inlägg 1.421: 4 jul 1968

Wallenjaktsanteckningsboken

Det var verkligen inte mycket jag visste om farfars jaktstuga, när vi svängde in på grusvägen i Québec 1968, men sedan dess har jag kommit att få veta mycket mera om den. Jag hade vetat att den låg någonstans i södra Halland, men nu har jag funnit ut att den mera exakt låg på Wallens ägor i Våxtorps socken, i mycket baserat på att jag på internet hittade denna notis i en tidning från den 29 december 1899. Allt ordagrant återgivet, utom det att jag som alltid har bytt ut mitt familjenamn mot Gymbrat:

”STORT JAGTARRENDE

”All jagt å godset Wallen med underlydande hemman, i allt öfver 24 hela mantal, c:a 2.000 tunnland, har i dessa dagar till konsul Rich. Gymbrat i Halmstad blifvit på tio års tid bortarrenderad med rätt för arrendatorn att förlänga arrendet på ytterligare en tioårsperiod.

”På godset stå ständigt flera möblerade rum till jagtarrendatorns disposition.

”Under de senare åren har jagten icke varit utarrenderad och äfven förut, under utländska arrendatorernas tid, sköttes jagten på ett förståndigt sätt, så att Wallen är säkerligen icke allenast den största, utan äfven den vildtrikaste jagtkomplex i södra Sverige.”

Jag fann denna tidningsnotis genom att söka på internet efter min farfars namn och ordet ‘Wallen’. Jag har nämligen efter mamma ärvt en bok som i alla tider hade stått i mina föräldrars bokhylla, och den är på frampärmen försedd med en handskriven etikett med texten ‘Wallen-Jagten 8 Sept 1900 – 3 Dec 1914’ och med farfars namnteckning. I sitt lyxiga utförande, inbunden i hårda svarta pärmar och med rygg av brunt skinn, är det inte en läsbok utan helt enkelt en anteckningsbok. Den är 29 centimeter bred och 21 centimeter hög och är förtryckt enkom för jaktredovisning. Vänstersidorna i den uppslagna boken har kolumner för datum och jaktdeltagares namn, och 17 separata smala kolumner för antalet fällda villebråd, nämligen för älg, rådjur, hare, tjäder, orre, rapphöna, vaktel, and, morkulla beckasin, fasan, skogsdufva, räf, hök, gräfling, mård och utter, och slutligen en bred kolumn för ‘hvarjehanda’ – i vilket jag hittar uppgifter om skjutna kråkor, skator, nötskrikor, katter och ormar. Det finns rader för 15 deltagare och deras individuella jaktlycka på varje sida plus en summeringsrad längst ner. Högersidorna är helt blanka under rubriken ‘Anmärkningar’, och på den har det gjorts många noteringar om väderleken, tidpunkterna för jakternas början och slut, och anmärkningsvärda tilldragelser under jakten.

Inlägg 1.420: 4 jul 1968

Jaktstugebesöksdrömmeriet

För det mesta var vägen riktigt bra, asfalterad men rätt smal. När vi mötte en bil fick vi sakta ner farten för att känna oss säkra. En del broar var så smala att man inte alls kunde mötas på dem, men med såpass gles trafik hände det sällan att man fick stanna och vänta. Jag njöt hejdlöst av den lilla vägen – och hoppades samtidigt intensivt att den inte skulle övergå i något okörbart.

Så plötsligt, mitt i den öde skogen, stod det en annonsskylt:  ‘Jaktstuga 50 kronor/natt’. Jag saktade omedelbart in, för detta verkade som en gåva från himlen. Vad tyckte Ed?

”Tror du att det är ett ställe som man kan bo på över natten?” undrade han.

Ordet ‘jaktstuga’ betydde ingenting för honom, så han bara gissade. För min del antog jag att det var en privat stuga som hyrdes ut till turister när ägaren inte var där. Alltså svarade jag att det helt visst var ett ställe där man kunde bo över natten.

”Det var ju precis vad vi hoppades på ”, sade Ed, och så svängde vi in på den lilla grusvägen.

Jag var så nyfiken att jag kunde dö. Den enda jaktstuga som jag då någonsin hade hört talas om var min farfars så kallade ‘jakthydda’ – vilken jag aldrig hade sett ens på fotografi. Och inte mycket ‘talas om’ heller, för jag hade aldrig varit särskilt intresserad – jag hade aldrig känt mycket för att skjuta vilda djur, och det var väl hela meningen med en jaktstuga, inte sant?

Nu när jag skulle få se en jaktstuga – kanske vi till och med skulle komma att bo över i den – då kändes det för mig som att jag plötsligt var tillbaka sextio år i tiden och på väg att för första gången gästa min farfars fritidsnöje.

Jag hade aldrig fått träffa farfar Ricke – han dog ett år innan jag föddes. Han tog min mamma under sina vingar när hon kom till Sverige som pappas flickvän, fästmö och hustru. Innan mamma hade lärt sig tillräckligt mycket svenska, kunde hon bara använda tyska och franska för konversation, och farfar talade god franska – han var belgisk konsul i Halmstad. Min farmor var i början rätt avog mot mamma – pappa borde minsann ha valt en svensk flicka – och det var kanske en av orsakerna till att mamma och farfar trivdes så bra ihop.

Här är en bild av farfar och farmor en gång mot slutet av 1920-talet, ungefär när min mamma första gången träffade dem. Farfar var född 1860 och farmor 1864, så de var väl då i 60- eller 65-åråldern.

Min farfar och farmor (cirka 1925)

Inlägg 1.419: 4 jul 1968

Granskogslandskapet

Undra på att bron såg fin och förtroendeingivande ut efter så mycket elände och ombyggen efter alla konstens regler. Vi bara körde över den utan att ge den en tanke och så var det äventyret slut.

Omedelbart efter den östra brohalvan svängde vi till vänster in på vad som såg ut som en vanlig småhusgata, fast den hade en liten pilskylt som sade ‘Shawinigan’ och ingenting mer. Det här skulle bli spännande – när man var van vid vägnummer kan det vara litet osäkert om namnet på nästa stad var det enda som skulle komma att stå på vägskyltarna.

Vi var snart i Shawinigan och där fanns det flera namn att välja på, bland annat ‘La Tuque’, vilket var en stad som låg långt bort på vår väg. Jag skulle egentligen använda den svenska översättningen av namnet här, men jag kan bara inte med att kalla en stad för ‘Yllemössan’, så du får klara dig med La Tuque.

Under hela den över 100 kilometer långa vägen dit från Shawinigan hade vi S:t Mauritiusälven på vår vänstra sida, oftast inom nära synhåll, och faktum är att om jag ändrade namnet på vattendraget till Ume älv så kunde jag ha trott oss vara på besök i Sverige igen. Nåja, jag har aldrig åkt längs Ume älv, så jag använde allt litet fantasi när jag gjorde den jämförelsen. Jag borde ha sagt att det var oändligt mycket vackrare här än längs S:t Larsfloden, där man knappast kunde skönja andra sidan.

Vägen längs Mauritiusälven (internet)

För mig var landskapet alltså hemmavant, trots att jag hade väntat mig en vildmark som kryllade av björnar och älgar. De fanns förstås där, men vi såg dem bara inte. För Ed var det här lika exotiskt som Finland på vår Nordkapsresa. Här sitter han och njuter av naturen, så som vi gjorde många gånger längs älven.

Ed på vägrastplats invid Mauritiusälven (1968)

Vi hade så smått tänkt stanna över i La Tuque trots att klockan bara skulle vara ungefär 15 när vi kom dit – vi var faktiskt litet trötta efter sittsömnen på tåget – men då vi såg staden ville vi bara köra vidare.

Flygfoto av La Tuque (internet)

Med bara 10.000 själar var den alldeles för liten för att kunna sysselsätta oss från klockan 15, så vi beslöt att fortsätta – och kanske stanna över på ett motell någonstans ute i en öde skog – om det fanns något. Till S:t Johannessjön var det två eller tre timmars körning kvar, men om vi blev riktigt trötta så kunde vi alltid bädda för oss i den stora bilen.

Nu sade vi adjö till älven och utan den var det nu granskog åt alla håll. Träden var inte höga och majestätiska – kanske högst tjugo meter eller så – och ofta var det myrar där det bara växte gräs. Hela tiden dök det upp små sjöar, ungefär som i Småland. Här skulle vi hitta vårt motell, men det fanns nästan inte ett levande hus någonstans.

Inlägg 1.418: 4 jul 1968

Lågkvalitetsmaterialsbrobyggerikonsekvenserna

Vägen som vi skulle ta var inritad på kartan, men utan vägnummer. Vår riksväg nummer 2 skulle i Tre Floder korsa en älv, S:t Mauritiusälven (fra. Rivière St-Maurice), som kom från norr och flöt ut i S:t Larsfloden. Korsningen med vår avtagsväg såg ut att ligga strax efter bron. Vi följde alltså väg 2 och kom fram till bron, som egentligen bestod av två separata broar i följd, eftersom vägen gick över en ö mitt i den rätt breda älven. Bron hade ersatt ett bropar från år 1900, som inte längre hade räckt till för den alltmer växande biltrafiken.

Den tidigare fackverksbron över S:t Mauritiusälven, Tre Floder, 1907 (internet)

Kontraktet för byggandet av den nya bron gavs den 28 juni 1946 till byggfirman Dufresne. Kostnaden uppgickt till sammanlagt 15 miljoner kronor.

Den nya bron ansågs då vara en stor succé i fråga om brobyggnadskonst. Den nya förbindelsen invigdes högtidligen den 6 juni 1948.

Invigningen av Duplessisbron, Tre Floder, 6 jun 1948 (internet)

Den döptes till Duplessisbron efter provinsens dåvarande ultrakonservative guvernör Maurice Duplessis, som var född och uppvuxen i Tre Floder. Hans röst påminner mig om en viss diktator – klicka här.

Under en köldknäpp den 27 februari 1950 uppstod en spricka i brons östra del på grund av en brusten stålbalk. Fem dagar senare inträffade samma sak i brons västra del. Reparationer gjordes för att rätta till situationen. Men experter varnade för att bron var i såpass dåligt skick att den kunde väntas kollapsa redan någon gång bara åtta månader fram i tiden.

Och under en natt med 32 minusgrader den 31 januari 1951 kollapsade klockan 02.55 fyra av spannen i brons västra del, med fyra människors död som påföljd.

Duplessisbron efter kollapsen, Tre Floder, Feb 1951 (internet)

Duplessisbron efter kollapsen, Tre Floder, Feb 1951 (internet)

Guvernör Duplessis antydde redan på morgonen efter brokollapsen att tragedin hade orsakats av kommunistsabotörer, något som fick många att förstulet dra på munnen – alla visste ju att det 1951 i provinsen Québec kryllade av kommunister i varenda gatukorsning, precis som det gjorde i Amerika. Men trots noggranna undersökningar kunde man inte finna något som tydde på sabotage.

Duplessisbron före återuppbyggnaden, Tre Floder, 1952 (internet)

Vid undersökningen efter olyckan visade man på att byggfirmans val av stål av lägre kvalitet än planerat hade ogiltiggjort hållfasthetskalkylerna för bron. Den omedelbara orsaken till kollapsen har dock aldrig blivit helt klarlagd.

Under det tre år långa återuppbyggandet av bron fick biltrafiken klara sig med en mindre bro längre uppför älven. Fotgängare fick gå till fots på vintern och hade en färja på sommaren.

Korsning av S:t Mauritiusälven till fots, Tre Floder, 1953 (internet)

Korsning av S:t Mauritiusälven med hästar, Tre Floder, 1953 (internet)

Duplessisbron under återuppbyggnaden, Tre Floder, 1952 (internet)

Den 12 november 1953 kunde bron åter öppnas för trafik. Man hade då använt fyra stålbalkar i varje spann i stället för de tidigare två.

Duplessisbron efter återuppbyggnaden, Tre Floder, 1954 (internet)

Inlägg 1.417: 4 jul 1968

Fiskdrunkningssorgen

Det var inte bara trafiken som påminde om Italien. Precis som när vi körde mellan Genua och La Spezia på vår bilresa 1966 hade vi för det mesta vatten rätt till höger om vägen, Medelhavet då och S:t Larsfloden nu. Ibland såg det ut som en bred flod och annars var det nästan som öppna havet. Vi parkerade ett slag på något ställe för att slippa ratta ett ögonblick och fann då att vi hade en smal men dock sandstrand alldeles intill oss.

Det var något alldeles otroligt så många oceangående lastfartyg som stävade fram här på floden. Men detta var ju inte bara huvuddelen av all atlantisk lasttrafik till och från Kanada – alla fartyg till och från de stora sjöarna, med hamnar i Chicago, Detroit, Cleveland, passerade också förbi våra ögon här.

Båttrafiken på S:t Larsfloden, Väg 2, Québec (1968)

Men det fanns gott om plats för dem alla – jag kunde knappast se andra stranden av S:t Larsfloden.

Spejar efter andra stranden, S:t Larsfloden, Väg 2, Québec (1968)

När Ed hade tagit den förra bilden upptäckte jag att det låg en död fisk i sanden alldeles framför mina fötter. Kanske vattnet här inte var lika svalkande skönt och friskt som det såg ut på litet håll. Stackars krake!

Den döda fisken på stranden, S:t Larsfloden, Väg 2, Québec (1968)

Vid 12-tiden var vi äntligen i Tre Floder, en liten stad med uppenbar hamnprägel. Återigen dags för ett litet uppehåll, och det var bara ett kvarter att gå för att komma ner till floden. Det må vara mig förlåtet att jag tog ett såpass intetsägande kort av en liten bogserbåt vid kajen.

Liten bogserbåt, Tre Floder (1968)

Och all ära till Ed som lyckades hitta något mycket mera värdefullt att fotografera på väggen till ett hamnkontor av någon sort. Det var en skulpterad relief av helnakna indianer – några fjädrar på huvudet avgjorde etniciteten – som utförde något byggnadsarbete och bakom dem några västerländska herrar i spetskrås som såg till att indianerna arbetade ordentligt. Ett mycket fint gjort konstverk på en i övrigt rätt genomsnittlig ort, tyckte vi.

Skulpturrelief på hamnkontorsvägg, Tre Floder (1968)

I Tre floder åt vi lunch på en servering – och köpte också med oss litet reservproviant att klara oss på om det inte fanns mat därute i vildmarken. Ed och jag kom överens om att inte skylla på varandra om det skulle visa sig vara helt onödigt att vara såpass väl förberdda. Sedan tankade vi och kom i gång igen klockan 13.00. Vi skulle enligt kartan svänga till vänster norrut här någonstans – men exakt var?

Inlägg 1.416: 4 jul 1968

Automobilinstigningen

Vi fick kvickt vår beställda bil på Hertz biluthyrning nära stationen inne i Montreal. Det blev en Rambler American, och den såg ingenting ut som den Rambler som jag stolt hade kört runt med i det nya landet 1963. Jag hade beställt en kompakt bil, och en kompakt bil var det – men alla bilar hade blivit större under de tio år som hade gått sedan min gamla Rambler tillverkades. Vi hade alla sex fått plats i den här bilen om vi hade varit sex – men nu var det bara Ed och jag och det lilla bagaget. Vi fyllde bilen så gott det gick och var på vår väg norrut.

Ed sade att det var skönt att redan vara här och ge oss ut på nya vägar: ”Om vi inte hade tagit tåget hit så hade vi just nu hämtat ut vår bil i Nya York och startat körningen mot Montreal. Nu är vi redan här och på väg uppigenom.”

Ja, tågnatten hade verkligen sparat in tid för oss, så att vi kunde utnyttja alla de fyra dagarna i Kanada effektivt. Nu skulle vi ge oss direkt ut i vildmarken eller vadhelst som nu väntade oss däruppe. Vi hade kastat en blick på kartan bara för att få en idé om ungefär vart vi skulle köra – och sedan fick ödet avgöra vad vi skulle få se och uppleva. På kartan hade vi hittat en ensam väg rätt norrut till en stor sjö som hette S:t Johannessjön (fra. Lac Saint-Jean), och dit hade vi beslutat oss för att köra. För att komma till den tänkte vi först följa norra kanten av S:t Larsfloden till staden Tre Floder (fra. Trois Rivières) och där vika av till vänster på den ensamma lilla vägen. Hertzmannen hade sagt att för att komma till Tre Floder skulle vi ta Sherbrookegatan (fra. Rue Sherbrooke), som passerade bara ett kvarter från Hertz: ”Sväng in till höger på den, och det är väg nummer 2 och den går ända till Tre Floder.”

Ville Ed sitta vid ratten? Nej, han ville vara passagerare – han tyckte inte att han skulle ge sig på att köra i ‘utlandet’ ännu, inte innan har kände sig riktigt säker. Jag förstod honom precis. Jag mindes alltför väl hur det var första gången när jag skulle ge mig ut i Nya Yorks trafik med QQ 1963 – jag hade då helst låtit någon annan köra. Men jag hade ju kört på min skoter i många länder under årens lopp, även i vänstertrafik – i England och i Sverige! – så nog skulle jag klara av Amerika. Nu skulle jag lika lätt klara av Kanada.

Som väntat tog det en evighet och hundra korsande gator innan vi var ute på landsbygden. Det var trångt på den smala riksvägen, och på de sträckor där det bara gick en fil i var riktning var det ibland som att köra i Italien, det vill säga bakom en långtradare som det var lönlöst att köra om därför att det låg en annan långtradare rätt framför den (se inlägg 681).

Inlägg 1.415: 4 jul 1968

Viktoriabroomkonstruktionen

Det visade sig att S:t Lambertstationen inte låg inne i Montreal utan på östra sidan av den breda S:t Larsfloden, inte långt från sydspetsen av Vårfruön, den största av Expo 67:s utställningsöar (se inlägg 855). Detta var slutstationen för vårt tåg, och vi fick därför byta till ett litet lokaltåg för att komma in till stadens centrum. Detta hade jag inte väntat mig, och jag undrade varför vårt stora tåg inte gick direkt dit. Jo, tåget var helt enkelt för tungt.

Den två kilometer långa järnvägsbron mellan S:t Lambert (fra. Saint-Lambert) och Montreal hade byggts år 1859 som den då enda bron över floden. Innan dess hade man fått ta sig över med båt på sommaren, till fots eller i släde på vinterisen, och inte alls under vissa tider på hösten och våren när isen varken bar eller brast.

Ett trettiotal kraftiga betongblock hade placerats i rad med 100 meters mellanrum tvärs över den rätt grunda floden.

Byggandet av en rörbrosektion av Viktoriabron, Montreal, 1859 (internet)

De kraftiga brofundamenten kunde klara av att bryta isens anfall på våren. Så här kunde det se ut.

Flodisen trycker mot uppfarten till Viktoriabron, Montreal, 1870 (internet)

Mellan fundamenten placerades rörbrosektionerna. En rörbro fick sin stadga genom att den var byggd som en fyrkantig tub, genom vilken tågen körde

Viktoriabron som rörbro, Montreal, 1878 (internet)

Undra på att drottning Viktoria inte vågade komma och inviga den bron! För att döpa den till Viktoriabron (fra. Pont Victoria) skickade hon i stället dit sin 18-årige son och tronarvinge. Det gick uppenbarligen väl, för år 1901 blev han efter många års väntan kung Edward VII.

Kronprins Edward före resan till Kanada, 1860 (internet)

Strax före sekelskiftet år 1900 byggde man om bron. En ny brokonstruktionsmetod, kallad fackverksbro, hade då uppfunnits, och man ändrade då en sektion i taget. Man fogade samman hela fackverket runt omkring det existerande röret, så att tågen kunde använda bron utan avbrott. Sedan fackverket hade övertagit uppgiften att hålla upp brobanan tog man helt enkelt bort sidorna och taket av det gamla röret.

Viktoriabron ombyggd till fackverksbro, Montreal, 1900 (internet)

På var sida om bron skruvade man sedan fast en spårvägsbana – vilken långt senare kom att ändras för de nyuppfunna automobilerna.

Viktoriabron som fackverksbro, Montreal, Nutid (internet)

Men den 68 år gamla fackverksbron, vilande på sina 109 år gamla betongfundament, var inte tillräckligt stark för att klara av vårt tåg från Nya York, och därför fick vi använda ett nätt litet lokaltåg. I dagens läge går det dock långväga tåg över Viktoriabron, som man väl får anta ha förstärkts med användande av ny teknik. Klickar du här får du uppleva resan över Viktoriabron i ett nutida tåg på väg in till Montreal från Halifax i Nya Skottland. Tåget korsar först S:t Larskanalen och sedan Vårfruön, där en bilvägbana ansluter till brons påskruvade körbana.

Inlägg 1.414: 3 – 4 jul 1968

Nattreseutstyrseln

Så var då plötsligt den amerikanska oavhängighetsdagen över oss. Du minns kanske att Ed och jag hade funderat på att köpa oss ett tält och köra upp till den stora Adirondackparken i norra delstaten Nya York för att fira den i praktiken fyra dagar långa fritiden – fredagen var visseligen en vardag, men de flesta fick antingen ledigt eller tog ut en semesterdag för att få ihop till denna långa veckohelg.

Det blev inget tält, men vi tänkte ändå bege oss norrut. Vi skulle ta tåg till Montreal, och där skulle vi hyra en bil på fyra dagar, köra runt i den kanadensiska provinsen Québec och sedan ta tåget tillbaka till Nya York. Det enda vi hade förberett oss med var tågbiljetter och bilbokning – allt annat fick gå som det ville. Både Ed och jag tyckte om att ha så litet som möjligt detaljplanerat, men det vet du ju redan.

På onsdagskvällen tog vi oss alltså till stora centralstationen. Vi var klädda i vanlig resemundering, vilket var kavaj och skjorta med slips, och vi hade med oss var sin ordentliga resväska – fylld med bland mycket annat träningsoveraller och gymnastikskor. Detta verkade nog rätt vettigt med tanke på all vildmark som vi skulle få uppleva uppe i de nordliga delarna av Québec. Men träningsoverallerna var inte alls avsedda för möten med björnar i skogen utan bara för att sova gott i på tåget till och från Montreal. Så när vi hade stigit ombord på tåget och hittat våra bokade sittplatser – två flygplansstolar intill varandra – så gick vi genast in på toaletten och bytte ut vår stadsklädsel mot sportutrustning, alltså träningsoverall och gymnastikskor. Sedan satte vi oss, lutade stolen bakåt så långt det gick och försökte sova. Vilket faktiskt gick riktigt bra.

Konduktören sade att vi inte behövde visa upp våra biljetter igen men att vi kanske skulle bli väckta av tullarna på gränsen till Kanada tidigt på morgonen. Vad jag visste efteråt var att vi hade sovit under hela natten, men Ed insisterade på att jag hade varit vaken när tåget stod på stationen i Albany och noga följt med genom fönstret vad som hände där utanför. Även om jag inte kunde minnas ett dugg av det så litade jag på honom, för jag hade säkert inte velat missa något såpass intressant under en tågresa.

Omkring klockan 07 väcktes vi av den kanadensiska gränspolisen som ville se våra pass. Vi var helt återställda till stadsklädsel när vi gled in på S:t Lambertstationen (Gare Saint-Lambert) i Montreal klockan 08.15 på en vardagstorsdag i ett land som inte alls firade någon sorts oavhängighet 192 år tidigare.

S:t Lambertstationen med ett ankommande tåg likt vårt, Montreal, 1938 (internet)

Inlägg 1.413: 2 jul 1968

Sparmedelsutspridningsriskabiliteten

Under alla de år som jag arbetade för IBM drog jag nytta av det aktiesparande som firman erbjöd alla sina anställda. När jag på hösten 1964, efter ett års anställning, blev berättigad att deltaga i denna personliga guldgruva, redogjorde jag här i korta drag för hur det hela fungerade (se inlägg 259), men sedan dess tror jag inte att jag har berört den saken.

Så snart jag hade sparat ihop tillräckligt med pengar på mitt aktiekonto drogs priset för en aktie av och en aktie köptes och skickades till mig. Jag borde därför ha samlat på mig ett rätt stort antal IBM-aktier, men se, det hade jag inte låtit hända mig. Jag sålde nämligen mina aktier i IBM, oftast inte en och en men gärna när jag hade samlat på mig några stycken. Varför gjorde jag det?

Det hade helt och hållet med min personliga säkerhet att göra. Visserligen var jag alldeles säker i min anställning – dels gjorde jag bra ifrån mig, och dels avskedade IBM av princip inte sina anställda utan att ha goda skäl för det. Men det skulle naturligtvis kunna hända att IBM en dag råkade ut för allvarliga finansproblem och stirrade rätt in i ginnungagapet av en konkurs. Då skulle dels IBM:s aktier ha sjunkit till att vara i det närmaste värdelösa, och dels skulle IBM då kanske inte kunna klara firmans överlevnad utan att göra sig av med de flesta av sina anställda. Om jag då hade alla mina sparpengar i IBM-aktier och samtidigt avskedades – då skulle jag ju omedelbart stå på bar backe. Om jag däremot hade sparat i aktier i andra företag, så skulle jag i alla fall ha en del pengar kvar att leva på tills jag kunde få tag i ett annat arbete.

Sådana tankar höll jag helt för mig själv – det vore helgerån att tänka så illa om mitt fina företag – men det var ändå anledningen till att jag inte överlät ansvaret för min arbetsförmåga och mina sparpengar åt ett och samma företag. Men även rent allmänt sagt bör man, för att vara lugn till sinnes, försöka att sprida ut sina sparpengar och undvika att lägga alla ägg i samma korg. Allteftersom jag automatiskt fick mina rabatterade IBM-aktier, bytte jag alltså regelbundet ut dem mot andra intressanta investeringar, både för att känna lugn och ro – och för att det var mycket mera spännande.

Den 2 juli sålde jag därför två IBM-aktier för cirka 3.500 kronor. Jag lade till en del sparslantar som jag hade liggande och köpte för 8.720 kronor 30 aktier i en firma som hette Ecological Science. Jag vet nu ingenting om den firman, och internet nämner den i dag bara i samband med domstolsförhandlingar. Nu borde du allt känna dig rätt orolig för min skull.

Rättegångsdokument för företaget Ecological Science (internet)

Inlägg 1.412: 30 jun 1968

Parningsritualsresonemanget

Vi väcktes klockan 04.00 av att frukosten dukades upp. Inte kaffe och bullar, gröt och flingor, som dagsrytmen krävde, utan en byffé med kalkon och fiskbullar och sånt – helt galen mat på fel tid. En restaurang med köket öppet dygnet runt var vanligen berett på frukostmat från klockan 05.00 – all mat före dess lagades till eller värmdes upp i de grytor och pannor som var i gång sedan supén dagen före. Och dit hörde förstås kalkonen och fiskbullarna och såntet.

Äntligen kom vi alla iväg från balsalen framemot klockan 06 på söndagsmorgonen. Det var härligt ute – ahh, Nya Yorks fina morgonluft innan bilarna hade kommit igång – och jag gick till fots hem i stället för att vänta i evigheter på ett tunnelbanetåg vid den här tiden på dagen. Det var tyst och behagligt på gatorna, jag ägde staden och det tog mig säkert bortemot en timme att komma hem den korta vägen. Ed sov förstås, och jag sov som en stock ända till klockan 15.00.

”Du har sovit bort hela dagen”, sade Ed som satt vakt över mig när jag vaknade.

Vad tyckte jag då om mitt ovanliga evenemang? Jag hade inte ägnat det en tanke sedan jag lämnade festen, men nu var jag ju tvungen att snabbt bilda mig en uppfattning för att kunna svara Ed med något vettigt: ”Som något nytt är det intressant att ha fått uppleva detta, men jag längtar verkligen inte efter att vara med om det igen. Nästa gång kommer jag att ha ett trovärdigt svepskäl till hands, så jag kan säga nej.”

Sedan fick jag förstås redogöra för allt som hade hänt – och egentligen var det inte mycket av någonting. Sedan min wienervalsyra efter studenten femton år tidigare kunde jag inte minnas att jag hade varit på en enda danstillställning av någon sort, så jag var förvånad över att jag alls kunde dansa. Dessutom är ju dans, åtminstone av den här sorten, människornas motsvarighet till fåglarnas parningsritual – ett steg till vänster, ett pip och ett flax med vingarna, om och om igen, som du får se om du klickar här. Jag hade då inte haft någon som helst lust att para mig med dem som jag dansade med.

”Skulle det ha varit bättre om du hade dansat med män?” undrade Ed.

Ånej! Även om det till äventyrs dansades av manliga par på sina skumma håll i Greenwichbyn – på Stonewall Inn dansade ju killarna med varandra i smyg nere i källaren (se inlägg 1203) – så hade jag aldrig tagit del i det. Jag skulle för den delen inte ens veta hur det gick till att dansa slowfox med en kille. Naturligtvis skulle jag kunna lära mig om det kom till kritan, fast eftersom Ed och jag redan hade varandra så skulle vi ju aldrig behöva gå igenom någon parningsritual – den saken hade minsann gått alldeles utmärkt utan någon dans alls.

Inlägg 1.411: 29 – 30 jun 1968

Helnattsutfodrandet

Halva balsalen var uppdukad till middag och resten var dansgolv som flitigt användes, även under själva måltiden. Jag hade aldrig förut varit på en festmiddag, där folk var uppe och dansade mitt i varmrätten – men vad vet jag, som inte alls var någon festprisse?

Stora balsalen, Pennsylvanienhotellet, New York, 1919 (internet)

Man satt i grupper som hörde samman, så jag var inte ensam och övergiven bland idel främlingar – omkring mig hade jag gott om bekanta Shearson-Hammillare och även några IBM-are. Och nära intill satt också de många operatriser som hade kommit till Nya York för lördagens informationsmöte. Så festen var inte alls så hemsk som jag hade förberett mig på att den skulle bli.

Jag dansade faktiskt några gånger – just med operatriserna. Inte för att jag var bra på det efter att inte ha dansat på så många år, men foxtrot och slowfox hade jag fått så väl inbultat i mitt stackars lilla huvud av Madame Tobias att det fortfarande satt kvar (se inlägg 31-32). Orkestern var förstås inte Glenn Miller – som hade spelat där i gamla dagar – men den tog flera gånger under kvällen upp en av hans låtar. Den hette ‘PEnnsylvania 6-5000’, vilket var hotellets telefonnummer och hade så varit alltsedan det invigdes år 1919. Klickar du här får du höra den låten med mästaren själv.

Eftersom det var en firmafest hölls det många tal under middagen. Jag kände inte alls till vad de talade om, men på IBM hade vi ju liknande tal – de flesta dock inte med mat som stod och kallnade – på våra tillställningar, så jag var ändå van vid ord-ord-ord och folk som reste sig och applåderades. Vårt installationsarbete omnämndes vid något tillfälle, och då var det vår grupp som stod upp och fick sina applåder – fattades bara annat.

Själva middagen var undanstökad en bit före midnatt, men sedan satt man kvar och småtuggade på kakor och kaffe och portvin och choklad – det bara dukades fram, timme efter timme. Och dans efter dans. En del folk smög sig så småningom iväg, men jag var ju en inbjuden leverantör, så jag satt snällt där så länge de andra satt kvar. Klockan 02.30 var det någon som fick idén att vi borde få frukost – ja, frukost! – och efter en del förhandlande med hotellpersonalen meddelade honnörsbordet att det skulle serveras frukost om någon timme.

Musiken fortsatte att spela, men de var trötta och levererade bara stilla jazzmusik – med långa uppehåll mellan låtarna. Och vi alla satt och halvsov och halvpratade i tomme. Nu när det vankades frukost ville ju ingen ge sig av och gå miste om något.