Inlägg 2.640: 1 jan 1972

1970årsskidresestorstadsrundvandring

När Ed var väl installerad på sitt rum tog han en promenad i centrala Zürich. Han hade tänkt byta från sina terrängskidpjäxor till vanliga skor, men det var så mycket snöglopp på gatorna att han behöll pjäxorna på, vad folk än må ha tänkt om det.

Han gick utmed Limmatån, och här är tre bilder därifrån – ett vykort och två bilder som han själv tog.

Zürich och Limmatån, 1971 (vykort)

Någon matade måsarna vid Limmatån, Zürich (1971)

Eds eget foto av Limmatån med mera snö än på vykortet, Zürich (1971)

På gatan blev Ed ‘påtrugad’ två pamfletter – de var religiösa, men det var inte uppenbart för den som inte var bevandrad i tyska språket. Tack vare detta blev Ed räddad från att bli omvänd.

‘Nytt hopp inför ett nytt år’, Zürich, 1971 (broschyr)

‘Proviantörer för de franska polarexpeditionerna’, Zürich, 1971 (broschyr)

Hur det nu gick till – gott lokalsinne eller en egendomlig slump – så kom Ed att passera hotell Iberia, där han bodde över tillsammans med mig på sommaren 1966 (se inlägg 641). Av det knäppte han naturligtvis en bild.

Det för Ed välbekanta hotell Iberia, Zürich (1971)

Och i grannskapet av hotell Iberia blev det en bild till av en vattenpump. Den påminde om svanpumpen i Remiremont, som Ed hade plåtat ett par dagar dessförinnan på samma resa (se inlägg 637).

Vattenpumpen, Zürich (1971)

När Ed såg ett elektriskt tåg braka ut ur ett hål i väggen av en byggnad och fortsätta på en brant bro rätt över hans huvud var han förstås tvungen att ta en bild av det, dels för sin egen räkning och dels för sin tågtokiga älskare. Det var Zürichs bergbana (tys. Zürichbergbahn), som han av en slump hade bevittnat, något som jag själv aldrig hade haft lyckan att få se.

Ett tåg på Zürichs Bergbana rätt över Eds huvud, Zürich (1971)

På sin rundvandring ‘hamnade’ Ed också nere i ett köpcenter inunder järnvägsstationen. För att visa upp det köpte han ett sådant där förfärligt vykort som består av fyra pyttesmå bilder. Men han tog också själv en bild som borde vara stor nog att kunna ses ordentligt.

Fyra pyttesmå bilder av köpcentret under järnvägsstationen, Zürich, 1971 (vykort)

Eds egen bild av köpcentret under järnvägsstationen, Zürich (1971)

En kille som Ed kom i samspråk med därinne på köpcentret ville ta honom med sig hem till huvudstaden Bern för att där tillbringa natten i himmelska njutningar, men Ed valde – troligen klokt nog – att avböja inviten. Den hade emellertid satt i gång Eds kroppsliga begär, vilket fick honom att falla för kvinnliga – jo, minsann! – behag på en filmaffisch.

Affischen som frestade Ed, Zürich (1971)

Han slank in på biografen för 5,25 kronor och råkade där – kantänka – i klorna av en alldeles förfärligt urusel film.

Eds biljett till den urusla filmen, Zürich (1971)

När Ed efter sitt middagsmål drog sig tillbaka till sitt rum, så tog han med sig något nerifrån att mumsa på för 4,80 kronor, och jag kan tyvärr inte läsa mig till vad det var för något.

Något för Ed att mumsa på under natten, Zürich, 1971 (kvitto)

Inlägg 2.639: 1 jan 1972

1970årsskidresehotelltillhotelltrippen

Som jag tidigare har nämnt i dessa rader var lördagen veckans stora turistutbytesdag i S:t Anton. Ed med sin tvåveckorsbokning hade varit ett undantag under det förra veckoslutet, men nu på lördagen den 2 januari 1971 hörde också han till den gästmajoritet, som skulle köras ut ur sina rum och lämna plats för andra gäster.

När han satt i matsalen redan klockan 07.00 på lördagsmorgonen och åt sin frukost var han alltså inte alls ensam där. Och inte heller var han ensam om att bli transporterad till järnvägsstationen i god tid för sitt tåg som skulle avgå klockan 08:39. Liksom på vägen ut från Zürich två veckor tidigare behövde han inte bekymra sig om att köpa någon tågbiljett, för dem hade han ju fått av Kuoni, resebyrån i Nya York, som hade organiserat skidresan till S:t Anton. Här är omslaget till de två förstaklassbiljetterna, som tillsammans hade kostat 89 kronor.

Omslaget till Eds tågbiljetter (1970)

Eds tåg tillbaka till Zürich gick till största delen en annan väg än på utresan – se gärna den tidigare kartbilden (se inlägg 2.620).

En kvinna steg på tåget i Bludenz och kom i samspråk med Ed. Hon var på väg till Genève, och han uppskattade konversationen under sin timme med henne. Hon matade honom med kakor och päron.

Ed steg av i Bregenz klockan 10.26 för att byta tåg. Han märkte att tidningskiosken på stationen verkade att intressera många av medresenärerna.

Tidningskiosken på stationen i Bregenz (1971)

Från Bregenz gick Eds nästa tåg klockan 11.00. Den här snygge killen kontrollerade Eds pass på tåget, när det passerade gränsen till Schweiz.

Passkontrollören på Eds tåg till Schweiz (1971)

Tåget kom till Zürich klockan 12.56, och här skulle han stanna över till nästa dags flygning till Nya York. Den här bilden av ett tåg vid en perrong på Zürichs järnvägsstation tog Ed inte vid sin ankomst utan senare, men den passade bäst in här.

Stora tåghallen på Zürichs station (1970)

Det tog tid att på stationen hitta en effektförvaring som accepterade hans skidor och pjäxor, men det gick till slut. Nu kunde han röra sig i Zürich fram till nästa morgon utan att kånka på sin skidutrustning.

Det var bara en tio minuters promenad från stationen till hans hotell Glockenhof. Det låg i hörnet av två trånga smågator, vilket gjorde att det bästa vykortet av hotellet var handtecknat. Konstnären hade med lätthet placerat hotellet vid en stor, öppen plats, med en och annan bil svävande omkring på det.

Hotell Glockenhof, Zürich, 1971 (vykort)

Glockenhof var ett vackert och elegant hotell. Brevpappret på rummet såg så här flott ut.

Brevpappret på hotellrummet i Zürich (1971)

Ed tog själv ett foto av hotellet från den kortsida där hans rum nummer 311 var beläget. Men vilket av fönstren som var hans prickade han inte ut – han kanske inte visste det själv.

Eds eget foto av hotellet med fönstret till hans rum nummer 311, Zürich (1971)

Inlägg 2.638: 1 jan 1972

1970årsskidreseeftermiddagmedvera

Däruppe på Galzigtoppen träffade Ed samman med en jugoslavisk skidåkare, Vera Liebgott, som han hade växlat ord med några gånger under veckan. Nu föreslog hon att de tillsammans skulle åka skidor ner till S:t Kristoff. Bra idé, tyckte Ed. Och så gav de sig iväg ditåt. Så här skulle S:t Kristoff se ut från Galzig, enligt broschyrbilden.

S:t Kristoff sett från Galzig, S:t Anton, 1971 (broschyr)

Vera visste vart man skulle åka för att komma dit, och här på bilden börjar hon skönja S:t Kristoff.

Vera tycker sig se S:t Kristoff genom snödiset, S:t Anton (1971)

När de kom närmare, började S:t Kristoff att se ut just som på broschyrbilden.

Nu hade de hela S:t Kristoff i synfältet (1971)

Och så skidade de rätt in i byn.

Nu var de mitt inne i S:t Kristoff (1971)

Det gick hyggligt att ta sig fram på den platta snön till dörren på det hotell, där de tänkte ta sig en kopp uppvärmande eftermiddagskaffe.

Entrén till hotellet där Ed och Vera drack kaffe, S:t Kristoff (1971)

De fick en trevlig pratstund medan de tinade upp, och de drack värmande kaffe av det här märket.

Märket på kaffet som Ed och Vera drack, S:t Kristoff (1971)

Vera stack till Ed en lapp med sin adress. I gengäld gav Ed henne adressen till 351:an, och de skulle hålla kontakten med varandra. Vilket förstås inte skedde.

Ed fick Veras hemadress, S:t Kristoff (1971)

Sedan åkte de med linbana nummer 3 – i en lika liten kabin som den till Vallugatoppen på linbana nummer 2a – tillbaka upp till Galzigtoppen, vilken bara låg 385 meter högre upp än S:t Kristoff.

Den lilla kabinen på linbanan från S:t Kristoff (1971)

De åkte skidor tillsammans på Galzigberget en stund och slutade med att skida ner till S:t Anton. Eftermiddagen hade för Ed varit mycket vederkvickande och vilsam, tack vare Vera.

På kvällen blev Ed överraskad av att några hotellvänner tog honom med sig ut för att spela bowling. Han noterade efteråt att han aldrig förr i sitt liv hade sett så många fula människor på en plats som i denna bowlinghall.

Vännerna samlades efteråt i Tannenhofs grillstuga för litet eftertugg – och den här gången var det Ed som tog hand om räkningen. Den gick på 67 kronor, och det kostade honom egentligen ingenting, för han hade på tok för mycket österrikiska pengar kvar för den lilla stund han hade kvar i landet.

Eds räkning för eftertugget i hotellets grillstuga, S:t Anton (1971)

Innan Ed lämnar S:t Anton kommer jag nu här med två av hans bilder, vilka jag inte har kunnat placera på rätt ställe i dessa rader. Den första är en grupp på fyra skidåkare, som har stannat någonstans och verkar att valla sina skidor.

Fyra skidåkare verkar att valla om sina skidor, S:t Anton (1971)

Hjorten med halva hornkronan borttappad betyder att Ed någonstans i naturen runt S:t Anton kom den såpass nära som på hans bild. Men inte någonstans har Ed skrivit något om vilda djur i den österrikiska naturen. Man kunde tycka att något sådant skulle vara dagens sensation, men inte ett ord finns av Ed om det.

En hjort ute i naturen, fotograferad av Ed på nära håll, S:t Anton (1971)

Inlägg 2.637: 1jan1972

1970årsskidresenyårsfirande

Vad skulle nu hända på nyårskvällen? Något organiserat nyårsfirande verkade inte att vara planerat av hotellet, så efter middagsmålet – som inte var någonting speciellt – tänkte Ed att dra sig tillbaka och bara sova inför sin sista dag på skidor. Men han hade hört att man i Österrike firar det nya året med fyrverkerier, och det var något som Ed gillade – skulle det vara värt att ge sig ner på stan? Han steg ut för att känna på vädret och fann att det hade börjat snöa så sakta.

Några av hotellgästerna gjorde upp planer på att själva skapa nyårsfirande – och att därmed få hotellet att skämmas över att inte ha ordnat med någon fest. Av dem hade en belgisk familj med sig i bilen hemifrån några fyrverkeriladdningar – tillverkade i Folkrepubliken Kina – och de satte igång med ett litet sprakande fyrverkeri rätt framför hotellet.

Paket med en av de privata fyrverkeripjäserna, S:t Anton (1971)

Först då fick de – och Ed och de övriga gästerna – veta att hotellet som en överraskning skulle ställa till med en nyårssupé för sina gäster klockan 21.00. Här är den rätt rikhaltiga menyn. Det blev en måltid som Ed verkligen trivdes med, kanske mest för att det var så få deltagare – på grund av att ingenting hade utannonserats om den.

Matsedeln för hotell Tannenhofs nyårssupé, S:t Anton (1971)

Vid midnattsslaget kunde man från hotellet se fyrverkerier överallt nere i S:t Anton – en fördel med att bo så här uppe på en höjd med utsikt över staden. Hotellets ägare bjöd på nyårschampagne. Ed knackade i ett champagneglas och tackade hotellet – och medgästerna – för att ha gett honom ett så fint nyårsfirande.

När hotellet vaknade på fredagen den 1 januari 1971, hade det snöat ordentligt. Ed beslöt att i stället för skidskola åka i sina favoritbackar i den nyfallna snön, och dit hörde inte Vallugafjället. Han tog linbanan upp till Gampen och praktiserade däruppe sina nyinlärda manövrer i en timmes tid, och sedan vilade han upp på sin lunchrestaurang i två timmar. Sålunda förberedd tog han Kandaharbacken ner till S:t Anton och linbanan upp till Galzig. Där tog han detta fotografi, vilket jag först hade antagit att föreställa en hund nosande på några skidor djupt nedstuckna i den djupa snön.

Hund nosande på skidor djupt nerstuckna i snön, S:t Anton (1971)

Jag hade emellertid trott helt fel. Eds bild visar en stolpe med riktningspilar och avstånd till olika punkter därifrån, som till exempel 700 meter till Vallugalinbanan och 1 timme till S:t Kristoffer.

Riktningspilar mot och avstånd till olika skidåkningsmål, S:t Anton (1971)

Den lilla skidorten S:t Kristoff var Ed bekant med från kartan över S:t Antons linbanor och backar (se inlägg 2.625), så han visste ungefär var det låg. Men han visste inte att han snart skulle vara där.

Riktningspil mot S:t Kristoff, S:t Anton, 1971 (broschyr)

Inlägg 2.636: 1 jan 1972

1970årsskidresesynförmågereducering

Så snart Ed vaknade på onsdagen den 30 december 1970 kände han på sig att det inte skulle bli en bra dag för honom. Väckarklockan ringde inte, och när han ändå vaknade, så ville han inte stiga upp. Det visade sig vara en kall och mycket blåsig dag. Redan i soffan på linbanan upp till Gampen kände han sig frusen in i märgen. Men när hans skidskolegrupp fortsatte upp till Kapalltoppen, så blev det tillfälligt litet bättre – däruppe var det soligt och vindstilla.

Men så började han sin åkning med att inom fem minuter trilla omkull tre gånger, och han fick då jobba hårt för att komma ikapp med de andra. Det var såpass ljust att han tog av sig glasögonen och lade dem i säkerhet i en innerficka i kläderna. När de kom ner i det gråa vädret under molnen, ville han igen ta dem på sig för att se bättre, men då var de helt försvunna. De var borta och skulle aldrig bli återfunna!

Två av tyskarna i gruppen hade bestämt sig för att avbryta dagens lektioner och åka ner till S:t Anton, och Ed sällade sig till dem. Glasögonbutiken därnere kunde inte få in några nya glasögon för Ed förrän på följande onsdag, så nu fick han se fram emot att resa hem till Nya York blind! För första gången åt han inte lunch uppe i skidbackarna utan på ett fik inne i staden, och sedan drog han sig tillbaka till sitt rum och vilade bort den kulna eftermiddagen.

På torsdagen den 31 december 1970 kände sig Ed bättre igen. Han fick pröva på att åka skidor utan att se – och detta oberoende av om han hade glasögon eller ej. Han kom att önska att han hade haft sin kamera med sig. Uppe på Gampen var det tjocka moln så långt ögat kunde se, och sikten var hemskt dålig. Men när de alla fortsatte upp till Kapall genom molnen blev det, precis som under gårdagen, sol och blå himmel. På sin väg neråt på skidor kom de att åka mitt inne i ett moln, där dimman var så tät att ingen, inte ens Ed utan sina glasögon, kunde se ett enda dugg. Detta var inte alls som under gårdagen.

Men Tony hittade vägen ner för dem alla till Restaurang Gampen. På eftermiddagen fick de på Gampen lära sig viftning, ett nytt sätt att bromskontrollera sin utförsåkning genom små snabba knyckar till höger och vänster, liksom att vifta med stjärten. Tony sade att Ed lärde sig detta snabbast av alla i gruppen, och det var ju ett glädjeämne för honom.

Hela skidskolegruppen med Tony i täten avslutade skolåret med eftermiddagste på Café Sailer, där Ed redan hade varit ett par dagar tidigare. Där önskade de alla varandra ett gott nytt år.

Inlägg 2.635: 1 jan 1972

1970årsskidreseutförsåkningsstilundervisning

Tisdagen den 29 december 1970 blev ännu en fin skiddag för Ed. Gruppen åkte upp till Gampen och fortsatte därifrån direkt upp till Kapalltoppen – på hela 2.326 meters höjd – med S:t Antons sofflinbana nummer 4a. Detta var ett nytt territorium och nya backar för Ed. De gav sig genast iväg ner på backe nummer 37 – kallad Gamla Kandaharbacken i avsaknaden av bättre namnidéer. Nu var Tony mera noga med elevernas stil och tjatade om små stildetaljer tills alla hade fått det rätt.

Det var mycket blåsigt, även om det bara var 5 minusgrader. Den här backen hade ett stup ner på vänster sida, och det var därifrån som blåsten kom och piskade dem i ansiktet. När de passerade Gampenliftens draglina nummer 11 hoppade de på den och kunde däruppe återigen åka med samma sofflinbana upp till Kapall igen. Den här gången valde Tony backe nummer 39, som var litet mera vindskyddad. Den backen tog dem en massa tid, för Tony fortsatte att vara extra stilpetig.

När de kom till draglina nummer 7 – som Ed var van vid sedan veckan före – och kom med den upp till Galzigtoppen. Där stannade de och åt lunch på en skidrestaurang inne i själva linbanestationen – Eds första lunch på något annat ställe än Gampens Restaurang.

Kvittit på lunchen på Galzigtoppens linbanestation, S:t Anton (1970)

Vid matbordet bjöd några av tyskarna i gruppen Ed att efter dagens åkning dricka te med dem någonstans nere i S:t Anton och att sedan gå med dem till bowling på kvällen. Det lät trevligt, tyckte Ed.

På eftermiddagen fortsatte stilundervisningen på Galzig – Tonys lektioner stod nu på en helt annan nivå än under den första veckan. Och när skoldagen var slut åkte alla efter eget val ner till S:t Anton. Ed kom i likhet med de flesta andra ner på den backe som syns på det här vykortet.

Backen ner till skidskolefältet från de flesta av bergets skidområden, S:t Anton, 1970 (vykort)

Tyskarna hade uppenbarligen varit på Sailerkaféet tidigare, för de visste precis var det låg bakom järnvägsstationen – och till och med hur man utan vidare kunde korsa spåren trots att det helt klart var strängt förbjudet.

Sailerkaféet bakom järnvägsstationen, S:t Anton (1970)

De satt snart därinne och fick te och marmelad och en verkligt trevlig stund tillsammans. Alla talade flytande engelska med Ed, så han kände sig inte alls utanför i gänget.

Eds marmeladförpackning på Sailerkaféet, S:t Anton (1970)

På sin väg tillbaka till hotellet fick Ed hoppa in på skidskolan och köpa sig sitt fjärde häfte liftkuponger för 56 kronor. De tycktes smälta bort i S:t Antons bleka decembersol, men här är ett par lösa kuponger som trots allt blev över till slut.

Två oanvända liftkuponger ur Eds fjärde häfte, S:t Anton (1970)

Den tidigare nämnda bowlingen på kvällen berördes inte alls, och Ed påminde dem inte om den. Men ändå kom han att få ett annat tillfälle till bowling snart därefter.

Inlägg 2.634: 1 jan 1972

1970årsskidresestadsfotografering

När Tony tränade upp sin skolgrupp på Gampen var det dags för den här veckans klassfoto. Det var en annan fotograf än veckan före – denne hade inte sin butik i S:t Anton utan i något som hette S:t Gilgen i en helt annan del av Österrike.

Andra veckans skidgruppsfotobeställning, S:t Anton (1970)

Därför skulle han lämna de framkallade bilderna för oss på respektive hotell. Det gick ju lika bra. Men han gjorde ett fel. Han tyckte om att ta sina bilder på närmare håll, och för att göra det delade han upp gruppen i två halvor med vart sitt foto. Man fick den av bilderna som man var med på – hans bilder kostade bara 90 öre styck, så man kunde mycket väl ha beställt båda två. Men det tänkte de flesta, inklusive Ed, inte på och fick då nöja sig med en bild av bara halva gruppen – och resten av skolkamraterna kom att efterhand helt försvinna i minnestöcknet.

Ed tillsammans med halva andra veckans skolgrupp, S:t Anton (1970)

När det gällde att åka upp med linbana nummer 2 till Vallugafjället fick gruppen vänta i en hel timme på Galzig efter att ha fått ett könummer för kabinen – såpass mycket folk var det nu i backarna. Men tack vare att de inte var tvungna att stå i kö vid liften kunde Tony använda väntetiden till att fortsätta att träna sina elever i Galzigområdet.

Ed hade ju redan varit uppe på Vallugafjället och var därför gruppens expert på backarna ner därifrån, men höjden över havet däruppe gjorde honom alltid litet yr i huvudet. Men så snart han hade kommit ner en bit så försvann det yra, och i en skolklass gick det förstås mycket fortare ner än på egen hand. De åkte inte hela vägen ner, utan Tony svängde upp till Galzig för att där träna gruppen vidare i några detaljer.

Ed hade haft nog för denna dag och valde att i stället fortsätta på egen hand ner till S:t Anton. Han hade då tillfälle att fotografera litet av S:t Anton så där i största allmänhet. Först tog han en bild av en träskulptur av själva Sankt Anton – man hade byggt ett litet korrugerat tak över helgonet för att skydda honom mot det träfientliga vintervädret.

Träskulptur av den Helige Sankt Anton, S:t Anton (1970)

Ed tog också en bild av den stora affärsgatan med vad han tyckte vara samma folkträngsel som i Nya York – men det omdömet visade att han nog hade varit borta hemifrån för länge, för fullt så mycket folk som på Sjätte avenyn var det då knappast i S:t Anton.

Folkträngsel på stadens affärsgata, S:t Anton (1970)

På sin tre kilometers promenad upp till hotellet tog Ed dessa fyra bilder av vad han passerade. Det var inte något perfekt fotograferingsväder, men han skulle ju snart resa hem och kunde inte vänta på en bättre dag.

Längs vägen hem till hotell Tannenhof, S:t Anton (1970)

Passage genom staden för skidåkare, S:t Anton (1970)

Längs vägen hem till hotell Tannenhof, S:t Anton (1970)

Längs vägen hem till hotell Tannenhof, S:t Anton (1970)

Inlägg 2.633: 1 jan 1972

1970årsskidreseskolgruppselevförnyelse

Ed tog två bilder av små liftstationer på söndagen den 27 december 1970, varav den ena troligen visade Nassereinerliften, draglina nummer 6, inte långt från hotell Tannenhof. Han hade upptäckt denna lift i veckan före och hade kunnat använda den som ett bekvämt sätt att komma till skidskolan och lifterna där – om han inte hade haft sina skidor förvarade därnere under nätterna. Där ser man – vad man än gör så medför det vissa nackdelar!

Biljettkassor och spärrar till en draglinelift, S:t Anton (1970)

Den andra liftstationen kan jag inte placera – den hörde uppenbart hemma uppe i bergen någonstans.

Biljettkassa och spärr till en draglinelift, S:t Anton (1970)

Det fanns kiosker med biljettförsäljning vid varenda skidlift i S:t Anton. Det berodde på att man betalade med en biljett för varje tur med en lift, även om det bara var en draglina. Överallt annars, i Amerika och i Arosa i Schweiz, hade vi köpt liftkort som gällde antingen för en hel dag eller ett antal dagar i följd. Men det fanns nog något skäl för S:t Anton att ha det på det här invecklade sättet.

Hela Tonys skidskolegrupp, med undantag för tvåveckorseleven Ed, hade nu rest hem, och nya elever hade övertagit deras platser. De nya medlemmarna i gruppen var nu mest tyskar, alla litet mera avancerade än Tonys förra grupp hade varit till att börja med. Men Ed var, efter sin vecka med Tony, lika avancerad, så han passade väl in bland sina nya skidkolleger – även om han fortfarande blev litet nervös ibland. För Ed var denna veckas första skidskoledag den roligaste hittills – Tony började inte med några ‘föreläsningar’ för eleverna stående på rad, utan de åkte helt enkelt ner från Galzig på baksidan av toppen och ner till Kandaharbacken, så att Tony kunde avgöra hur skickliga hans nya elever var.

Detta fortsatte Tony med hela dagen, och han stannade som alltid till vid Gampens restaurang vid tiden för lunchavbrottet. Den här dagen hade så klart väder att Ed fann utsikten från Galzigbacken lika vacker som den uppe från Vallugafjället under juldagarna.

På måndagen den 28 december 1970 åkte gruppen upp till Vallugafjället, men innan de fick känna på de branta Vallugabackarna så lät Tony dem öva upp sina skidmuskler efter den långa slappa sommaren. Det gjorde de först på Gampen och sedan på Galzig – och överallt kryllade det av folk på skidor nu efter helgen. När Ed åkte upp med linbanan till Galzig såg han att träningsfältet under kabinen var minst lika packat med nybörjare som på det här vykortet.

Intill skidskolan fanns ett träningsfält för nybörjare, S:t Anton, 1970 (vykort)

Inlägg 2.632: 1 jan 1972

1970årsskidresevalluganedfartenmolallena

När allt var i ordning gav Ed sina skidor en puff, och då var nedresan på gång utan återvändo. När han fick tillfälle att bromsa in, stannade han och tog en bild som det inte står helt klart vad den var avsedd att visa. I brist på bättre föreslår jag nu att den visar ödsligheten däruppe på Vallugafjället.

Eds bild av ödsligheten på Vallugafjället, S:t Anton (1970)

I stället för att ta den krävande backen ner, så som han dagen före hade gjort med hjälp av klassledaren, valde Ed att i sin ensamhet åka på den rödfärgsmarkerade nerfarten förbi sporthotellet Ulmershyttan. Det var mycket längre den vägen men i Eds tycke en aning mindre livsfarligt.

Innan han passerade Ulmershyttan stannade han till för att få en bild av de angränsande fjälltopparna.

Fortfarande rätt högt uppe på Valluga tog Ed denna bild av de angränsande topparna, S:t Anton (1970)

När Ed på avstånd passerade Galzig undvek han att blanda in sig med alla de skolgrupper som höll till där. På långt avstånd fotograferade han dem och fick då också med en ensam man som stod mitt ute i snöbacken utan skidor – hur han nu hade kommit dit.

En klunga skidåkare på Galzig som Ed undvek, S:t Anton (1970)

Ed klarade av åkningen ner från Vallugafjället, men det tog honom tre hela timmar innan han var nere i S:t Anton igen. Nåja, han stannade till många gånger på sin väg ner och tog bilder, de flesta helt överexponerade. Och ibland var naturen och utsikten helt enkelt för vackra att bara glida förbi. Då stannade han och mumsade på några kex från sin midjematsäck.

I S:t Anton gick Ed in på skidskolan och köpte för 60 kronor ett nytt skidkurskort. Det gamla gällde ända till den 29 december men bara för sex dagars lektioner – och dem hade han avverkat. Det nya kortet blev stämplat att gälla till den 3 januari.

Eds nya skidskolekort, S:t Anton (1970)

Och han köpte också ett nytt häfte liftkuponger för 56 kronor. Bara kabinbanorna upp till Valluga två dagar i rad hade ätit upp 7 + 7 + 3 + 3 + 7 + 7 = 34 kuponger, kantänka!

Ett nytt häfte med liftkuponger, S:t Anton (1970)

Från skidskolan fick han bilskjuts tillbaka till hotellet av en skidlärare, som han under veckan hade växlat ord med flera gånger.

De dittills rätt tomma gatorna i staden hade faktiskt fyllts nu efter helgen, och S:t Anton började se ut som en riktig skidort.

Sicken en intressant dag den här! Klockan 18:00, just i tid för middagsmålet, bröts strömmen i hela S:t Anton. Eftersom himlen var månfri och utan norrsken kom det inget ljus in utifrån, så det var totalmörkt på rummet. Men snart nog kom någon med stearinljus och tändstickor, och med det som ljus kunde han göra sina anteckningar i dagboken.

Efter någon timme kom strömmen tillbaka, och han gick då över till matsalen. Efter 15 minuter till bords blev det återigen mörkt, men nu varade det bara i fem minuter, och dessa gick fort under ‘angenäm bordskonversation’.

Inlägg 2.631: 1 jan 1972

1970årsskidreseskolfrihetsdagsåkning

Precis som han hade planerat, skolkade Ed från skidskolan på lördagen den 26 december 1970. I stället för att åka varthän och på vilket sätt Tony beordrade honom, tog han sin Mats ur skolan och åkte runt i bergen precis efter eget behag. Och det var väl egentligen meningen att göra så, för skidskolekortet gällde under åtta dagar men bara för lektioner under sex av dem.

Det var en strålande dag, så han tog kameran med sig – trots att den var rätt liten så kändes den klumpig under kläderna när man skulle göra sitt bästa i backarna. Han beskrev rätt väl i sin dagbok hur han först åkte upp med sofflinbana nummer 4 till Gumpen, skidade ner en bit i Kandaharbacken till draglift nummer 7 upp till Galzigtoppen. Därifrån skidade han ner till S:t Anton och tog där återigen linbana nummer 4 upp till Gumpen för lunch på sin favoritrestaurang däruppe.

Det kändes härligt att få rå sig själv, men han visste ju att lektionerna med Tony som lärare hade gjort honom väl bekant med backarna och lifterna i S:t Anton och framför allt gjort honom oändligt mycket säkrare på sina skidor. Han hade lärt sig mycket mera nu än under veckan i Arosa år 1968 (se inlägg 1.591-1.599).

Efter maten gled han på Kandaharbacken ända ner till S:t Anton, varifrån han tog linbana nummer 1 upp till Galzigtoppen och bytte där till linbana nummer 2 upp till Vallugafjällets bergstation. På väg dit upp tog han denna bild av den andra kabinen just sedan de hade mötts halvvägs upp.

En av kabinerna på linbana nummer 2 sedd av Ed från den andra, S:t Anton (1970)

Från samma kabin tog Ed också en bild åt höger av Vallugafjällets topp. Det var ända där uppe som han hade varit på juldagen tillsammans med sin lilla skidskoleklass.

Vallugatoppen sedd av Ed från linbana nummer 2, S:t Anton (1970)

Väl uppe på bergstationen tog han flera bilder av utsikten därifrån, men de blev tyvärr helt felexponerade. Den här lyckades dock, och på den ser man bergväggen upp mot fjälltoppen och en okänd man, som Ed tog med för att få ‘liv i bilden’.

En okänd man uppe på Valluga bergstation, S:t Anton (1970)

Han tog också en bild av den lilla kabinen på linbana nummer 2a, i vilken han hade åkt upp till toppen på juldagen tillsammans med den lilla skolgruppen.

En kabin på linbana nummer 2a, S:t Anton (1970)

Nu struntade Ed i att åka upp dit igen, för han hade andra, mera spännande planer. Utanför bergstationen gjorde han sig redo för att på egen hand ta sig ner på skidor därifrån. Den här gången var det inte 30 skidåkare där – som det var på hans vykort som jag lade in i samband med fredagens äventyr – men det fanns i alla fall några stycken, tillräckligt många för att han inte skulle vara alldels ensam i backen, ifall något otrevligt skulle hända honom.

Inlägg 2.630: 1 jan 1972

1970årsskidresejuldagsfirandet

När på fredagen den 25 december 1970 juldagsmorgon glimmar, steg Ed upp och åt frukost i vanlig ordning. Hans två bordpartners i matsalen, från Mississippi och Louisiana, sade adjö, för de skulle ge sig av under dagen. Ed hade inte nämnt något om dem tidigare, så man får väl anta att de inte hade blivit såta vänner. Nu var det ju nästan lördag, då så gott som alla skulle ge sig iväg och lämna plats för en ny hord i deras ställe.

Skidskolan fungerade precis som alla andra dagar. Men det var bara fem deltagare i Tonys förmiddagslektion. På eftermiddagen var det bara tre kvar i klassen, och då åkte Tony med dem – en av de tre var förstås Ed – med kabinlinbana nummer 2 från Galzig upp till Vallugafjällets bergstation på 2.650 meters höjd. Den syns på det här vykortet med en kabin på väg in eller ut.

Vallugalinbanans bergstation, S:t Anton,1970 (vykort)

Det var från denna station som man gav sig iväg ner på S:t Antons högst belägna backar. Här ser du en kabinlast av skidåkare göra sig färdiga för det däruppe. Över dem svävar en kabin på linbana nummer 2a på väg upp till själva toppen av Vallugafjället– 2.811 meter över havet.

En kabinlast av skidåkare redo att ge sig av, Vallugabanans bergstation, S:t Anton, 1970 (vykort)

Tony föreslog att de alla skulle åka upp till toppen för att se på utsikten från Arlbergsregionens högsta bergstopp – dock skulle de inte räkna med att åka skidor därifrån, för det var alldeles för brant. Av den anledningen var kabinerna upp till toppen små – bara åtta passagerare. Dit upp åkte man bara för att beundra utsikten, och det ville naturligtvis alla de tre eleverna göra.

Jo, det var minsann en härlig utsikt däruppe. Luften var nästan lika klar som på det här vykortet. Man kan på det, nertill till höger, urskilja linbanans bergstation, där gruppen nyss hade varit. Ed skulle gärna ha velat själv fotografera allt detta – men han hade lämnat kameran kvar på hotellet.

Utsikten från Vallugafjället, S:t Anton, 1970 (vykort)

De stannade inte på toppen länge utan tog linbanan ner igen till bergstationen. Därifrån skidade de ner, och det var inte så skrämmande som Ed hade trott. Och där det var besvärligt stod Tony vakt för att ingripa om det skulle behövas. Vilket det inte gjorde.

Detta var en fantastisk avslutning på Eds första vecka i skidskolan. Han bestämde sig för att skippa klassen på lördagen och i stället åka skidor på egen hand och, om vädret var gunstigt, kanske åka upp till Vallugatoppen.

Han fick en ny bordspartner redan nu till middagen, en kille från Finland, bosatt i Schweiz. Här är hans visitkort.

Eds bordspartners visitkort, S:t Anton (1970)

Han hade gjort upp att möta en vän i München, men denne var inte där, så han reste till S:t Anton i stället. Han ville enbart tala tyska och Ed talade bara engelska, men ändå tyckte Ed att han var ”mycket intressant att konversera med”. Allt går!

Inlägg 2.629: 1 jan 1972

1970årsskidresejulaftonsvardaglighet

Trots de korta dagarna mitt i vintern på dessa breddgrader så kom Ed tillbaka till Tannenhof medan det var ljust, och beslöt då att passa på tillfället att gå ut med kameran och ta några bilder av utsikten över Rosannadalen österut. Denna bild tog han från en obebyggd gata bara ett kvarter från hotellet.

Utsikten över Rosannadalen från hotell Tannenhof, S:t Anton (1970)

Några kvarter åt vänster därifrån och sedan ett kvarter framåt gav ett helt annat perspektiv av samma dal. Man kan dock se att det är samma natur genom att en del detaljer finns med på bägge bilderna.

Utsikten över Rosannadalen från hotell Tannenhof, S:t Anton (1970)

Men sedan mörknade det snabbt – och det var heller ingenting mera att fotografera.

På torsdagen den 24 december 1970 växlade Ed pengar i banken igen. Han gjorde det före skidklassen, för han visste inte hur länge banken skulle hålla öppet nu på julaftonen. Han växlade in 70 amerikanska dollar och fick för dem 1.779 österrikiska schillingar – eller, sagt på ett annat sätt, så bytte han 362 kronor i amerikansk valuta mot 354 kronor i österrikisk valuta. En god affär, både för banken och för Ed. Nu skulle han klara sig ett bra tag, kanske hela den rundliga tid han hade kvar i S:t Anton.

Eds vöxlingsnota, S:t Anton (1970)

Tony höll återigen till uppe på Galzigberget med sin skidgrupp, och där letade han upp de största och hemskaste snöknölar han kunde hitta för sina elever. Ed kände nu hur mycket han hade lärt sig genom att öva sig i samma backe många gånger varje dag, och det gick rätt bra för alla i gruppen. Tony visste vad han gjorde.

Ed hade trott att det bara skulle bli en halv dag, men det blev lunch på Gampen och sedan en hel eftermiddag med idog skola. Tony gav valuta för pengarna. Efter lektionens slut vid 16-tiden gick Ed genom centrala S:t Anton och förvånades över att det inte fanns något julpynt någonstans. Inga girlanger, inga blinkande ljus, inga ho-ho-ho-tomtegubbar, bara en vanlig torsdag. Men när han kom hem till Tannenhof fick han se att en av de granar som växte intill hotellet hade försetts med minst ett par dussin tända glödlampor.

”Hurra, det är jul i alla fall!” utbrast Ed för sig själv och rusade upp på sitt rum, grep kameran och sprang en bit bort för att få en hygglig dagsljusbild av stadens enda julstämning.

Hotellet hade stadens enda juldekoration, S:t Anton (1970)

Middagsmålet serverades klockan 20.00 i stället för 18.00. Man hade då satt upp en gran med levande (!) ljus och sprakande tomtebloss. Borden hade levande ljus, och vid ett av borden sjöng gästerna julsånger. Alla fick tryckta matsedlar för ovanlighetens skull – maten var god men alldaglig. Trots all lös eld överallt skedde det ingen olycka. Ed tyckte att det var en fin julaftonskväll.

Hotellets julaftonsmatsedel, S:t Anton (1970)

Inlägg 2.628: 1 jan 1972

1970årsskidresegruppfotograferingen

Mitt på förmiddagen avbröt Tony sin undervisning och ställde upp alla sina nio elever på rad, för nu skulle det bli fotografering av. Det var en fotograf – och han kom minsann själv skidande till gruppen – från en fotografiateljé, belägen intill hotell Svarta Örnen (tys. Schwarzer Adler) i S:t Anton, och han hade tagit på sig att fotografera alla skidskolans klasser. Nu hade turen kommit till Ed och hans klasskamrater att bli förevigade.

Eds skidskoleklass under första veckan, S:t Anton (1970)

Fotografen tog flera bilder för att vara säker på att få en som var perfekt, och så fick alla ett firmakort med ett identifikationsnummer tryckt bakpå.

Gruppfotografens firmakort, S:t Anton (1970)

Alla anmodades att hoppa in i hans butik med sitt kort ett par dagar senare och köpa sig en kopia av fotografiet att ha som ett minne av denna härliga skidvecka i S:t Anton. Läraren Tony står på bilden mitt bland sina elever som nummer 4 från höger, och Ed var stolt över att vara den ojämförligt resligaste av dem alla. Han borde också ha känt sig extra glad över att ha kommit med på den här bilden, för han finns inte med på ett enda foto av alla dem som han själv hade tagit i S:t Anton.

Bortsett från detta avbrott fortsatte Tonys undervisning av sin grupp under hela dagen. Lunchuppehållet var inte något avbrott utan bara ett tillfälle att smälta såväl Restaurang Gampens härliga mat som de inhöstade skidåkningskunskaperna. Klockan 16:00 slutade skolan för dagen.

På onsdagen den 23 december 1970 kom turen åter till Galzigs snöknölar, men de hade blivit lättare att handskas med vid det här laget. Nu höll gruppen till i utförsbacke nummer 2 hela dagen och Tony lät elevernas sick och sack bli mer och mer branta allteftersom deras skicklighet steg. Ed kände hur han för varje pass blev allt duktigare och därmed också modigare. De åkte ner till startpunkten för draglift nummer 7 som tog dem upp till toppen av Galzig om och om igen. Och om igen.

För lunchmålet på Resturang Gampen tog de draglift nummer 12 precis som på måndagen, men efter maten skidade de ner till draglift nummer 7 för att komma upp till Galzig igen. Och därmed var de tillbaka till samma rundgång som tidigare på dagen. Om och om igen. Repetition är studiernas moder (lat. Repetitio mater studiorum est).

Alla dessa draglifter kostade bara en kupong var gång, men det blev många gånger, och efter dagens övningar var det dags för Ed att i skidskolan på vägen hem köpa sig ett nytt häfte med liftkuponger för 56 kronor. De verkade att räcka i sisådär fyra dagar, förstås beroende på hur mycket man använde dem.

Eds andra häfte med liftkuponger, S:t Anton (1970)

Inlägg 2.627: 1 jan 1972

1970årsskidresesnöfallsverkningarna

På söndagen hade det varit ljust och soligt inne på Restaurang Gampen. men måndagen var en helt mulen dag och då var det lika grått därinne. Men maten var närande och god. Och när alla var mätta och belåtna satte Tony igång sin eftermiddagslektion där på Gampen utan att invänta 14-slaget. Molnen såg så hotande ut att han ville hinna med så mycket som möjligt så länge det höll upp och under alla omständigheter inte fortsätta längre än till klockan 15:30.

På Gampen fanns det också litet brantare sluttningar med mindre väl tillplattad snö, vilket passade den nu litet erfarnare gruppen väl. Och minsann, efter någon timme började det snöa – torr snö som inte smälte och verkade vara av en sort som skulle hålla på under hela den kommande natten, sade Tony. Hans lektion tynade av allteftersom deltagarna en och en försvann ner till S:t Anton med sofflinbana nummer 4.

Ed gick där till en bank som han hade sett under gårdagen inne i staden.

Banken dit Ed gick för att växla pengar, S:t Anton (1970)

Där växlade han till sig 758 österrikiska schillingar mot resecheckar för 30 amerikanska dollar. Bättre uttryckt växlade han till sig lokal valuta värd 151 kronor mot dollar värda 155 kronor. Det borde räcka en stund, tyckte han.

Eds växelnota, S:t Anton (1970)

Han prövade också på en speceriaffär på sin väg hemåt mot hotell Tannenhof. De hade förstås just vad han trängtade efter.

Speceriaffären där Ed köpte sina förnödenheter, S:t Anton (1970)

Det var inte för att hotellet svältfödde honom – det var på snask och kex att ha för sitt välbefinnande på kvällen och också att lägga i sin midjepåse för att mumsa på under skidlektionerna, och kanske också på en liter apelsinjuice att smutta på på rummet.

Denna sorts apelsinsaft var en av dessa förnödenheter, S:t Anton (1970)

På hotellet satt han tillsammans litet med några andra skidåkare, dock inte några från hans skolgrupp. Han var ju inte längre så trött som han hade varit under veckohelgen efter sin flygning. Och utanför Tannenhof fortsatte det att snöa, sakta men säkert.

På tisdagen den 22 december 1970 hade det kommit kanske fem centimeter snö under natten, litet mindre inne i S:t Antons centrum men mycket mera uppe på skidområdena uppe i bergen. Det var djupt med nysnö överallt och svårt för eleverna att ta sig fram på skidorna. Tony insåg detta och valde Gampen för att öva in dem på en ny sorts sväng som passade i lös nysnö – man lutade sig bakåt och svängde med skidorna ihop.

Inlägg 2.626: 1 jan 1972

1970årsskidreseutförslöporochlifter

Listan här nedanför hör till skissen som jag nyss visade upp. Den ger för varje linbana och skidlift i bergen ovanför S:t Anton dess benämning, dess typ (kabinlinbana, sofflinbana, draglina), och höjden över havet av dess startpunkt och ändpunkt. Den talar om att tre kabinlinbanor – nummer 1, 2 och 2a – tillsammans, via Galzigtoppen, leder från S:t Anton till toppen av Valluga, regionens högsta bergstopp, och att en fjärde kabinbana – nummer 3 – går från den lilla turistbyn S:t Kristoff till Galzigtoppen strax ovanför startpunkten för kabinlinbana nummer 2 upp mot Valluga. Den talar om att två sofflinbanor – nummer 4 och 4a – tillsammans, via Gampen, leder från S:t Anton till Kapalltoppen. Och den talar om att alla de elva övriga skidlifterna är draglinor, som i genomsnitt låter skidåkaren glida uppåt 218 vertikala meter på olika ställen i terrängen.

Lista över skudlifterna, S:t Anton (1970)

Och här är en lista över många av bergens utförslöpor. På skissen visas de som avsiktligt kurviga linjer: de lättaste backarna är blåa, de medelsvåra röda och de svåraste svarta – icke att blanda ihop med skidlifternas svarta, mestadels raka streck. Listan försöker nämna de flesta löporna som syns på skissen och för det använda ocirklade nummer och namn på replipunkter och skidliftstartpunkter.

Lista över skidbackarna, S:t Anton (1970)

Något som jag fäste mig vid när jag första gången såg skissen var att färgsättningen på utförslöporna inte var samma som jag var van vid från de amerikanska backarna. i Amerika var de lättaste backarna markerade med grön färg och de medelsvåra med blå. De svåraste var svarta, precis som i S:t Anton.

En annan skiss över S:t Antons skidlifter – vilken kanske lättare ger dig ett begrepp on geografin – lade jag in i samband med Eds förberedelser för sin resa (se inlägg 2.289).

Med dessa skisser och listor på plats vet du vart du skall vända dig för orientering, när jag framdeles berättar om Eds liftande och skidande.

På Galzig hade Tony till att börja med en lättare backe – fast en bit svårare än Gampen – för gruppen att lära sig hur man klarar olika terrängsituationer. Tänk inte på skidåkarna på Eds bild av denna backe – de hörde inte till hans grupp – men däremot på backens snöknölar som var vad lektionen mest rörde sig om. Och sedan upp igen med draglina nummer 15. Ner och upp, ner och upp, om och om igen.

Den lätta backen på Galzig, S:t Anton (1970)

Men framemot lunchtiden tog Tony gruppen ner för den långa, rödmärkta backe nummer 2 – vilket gick bra för alla i långa vändor i långsam fart – och sedan upp med draglina nummer 12 till Gampen och den trevliga restaurangen från söndagen.

Inlägg 2.625: 1 jan 1972

1970årsskidresegeografiöversikt

Den här måndagen den 21 december 1970 åkte Eds skidskolegrupp upp med Galzigbanan, en linbana med kabiner, vilka gick var 15:e minut och hade utrymme nog för 120 personer. Den gick upp till den 2.185 meter höga Galzigtoppen. Från kabinen på väg upp tog Ed den här bilden.

Utsikten från kabinen på Galzigbanan, S:t Anton (1970)

På det här vykortet syns Galzigs toppanläggning med linbanestation och och lunchrestaurang.

Galzigbanans toppstation, S:t Anton (1970)

Där uppe fick man lära sig att handskas med annan sorts snöterräng än det jämnt manikurerade fältet på Gumpen. Här fanns det fullt med stora naturliga snöknölar som det gällde att skida runt och på så vis utnyttja deras ojämnheter. Sådant kunde Ed klara ganska bra, för sådant fanns det i nästan varenda backe i Catskillsbergen därhemma.

Gott om snöknölar på Galzigberget, S:t Anton (1970)

En bild till av Galzigs topp – den platta snön längst ner med en skidåkare – och en mycket högre bergvägg i bakgrunden.

Toppen av Galzig som inte var det högsta berget, S:t Anton (1970)

På det här stället i sitt bildalbum hade Ed satt in en liten översikt av skidgeografin i S:t Anton. Först hade han en mycket välgjord skiss över hela skidlandskapet – han hade klippt den ur någon broschyr.

Skiss över skidområdet, S:t Anton (1970)

Jag kommer framdeles att hänvisa dig till den här skissen många gånger under resten av Eds skidäventyr, så kom gärna ihåg var den finns. Till att börja med namnger den vissa större replipunkter, av vilka jag redan har nämnt några och senare kommer att skriva om de andra:

• S:t Anton som ligger nära bildens nederkant i dess högra del.
• Gampen som är namnet på ett övningfält mitt i bilden rätt ovanför S:t Anton.
• Valluga som är namnet på den allra högsta fjälltoppen längst upp på bilden.
• Vallugaåsen (tys. Vallugagrat) som är namnet på en om- och avstigningsstation för linbanan strax under Valluga.
• Ulmershyttan (tys. Ulmerhütte) som är namnet på ett turisthotell högt upp till vänster på bilden.
• Galzig som är namnet på en mindre topp rätt nedanför Valluga på bilden.
• Kapall som är namnet på en bergstopp som ligger upptill till höger på bilden.
• S:t Kristoff (tys. St Christoph) som ligger i Arlbergpasset väster om S:t Anton och syns i bildens vänstra kant.

Skissen har också alla linbanor och draglifter inritade och numrerade – med numren inuti en cirkel – och alla skidbackar inritade i olika färger beroende på svårighetsgrad och med några av dem numrerade – utan cirkel.

Inlägg 2.624: 1 jan 1972

1970årsskidreselunchförtäringsavbrottet

Klockan 12.00 var det slut på förmiddagens övningar, och det var rätt lagom för Ed. Nu skulle det bli gott med ett mål mat, och alla hade förstås sett att det fanns ett hus här uppe, en liten bit av staden nedanför lyft hit upp till Gampen. Det var en restaurang, och dit strömmade alla skidåkare för att få en bit mat. Det var inte fullt så mycket trängsel där nu – kanske en tiondedel så många som på vykortet – men Eds grupp var mangrant där.

Restaurang Gampen, S:t Anton, 1970 (vykort)

Det var bevars en enkel kafeteria, men det var precis så som skidåkare ville ha det. Nåja, fullt så enkelt var det väl inte i allting. Vad sägs om att sockerbitarna serverades i guldlamerad förpackning?

Gyllene bitsockerförpackning, Restaurang Gampen, S:t Anton (1970)

Det var förstås självservering, och här tog man för sig av härligheterna som kocken i bakgrunden hade lagat till.

Serveringsdisken, Restaurang Gampen, S:t Anton (1970)

Här ser du mästerkocken själv. Han tog dumt nog av sig den dekorativa hatten när Ed ville ta sin bild.

Mästerkocken utan hatten på, Restaurang Gampen, S:t Anton (1970)

Förståndigt nog hade de satt fast den här lilla pappergrunkan på tekannans pip för att undvika droppskador på det snygga träbordet. Jo, detta är faktiskt själva grunkan, och bruksanvisningen var tryckt rätt på den. Genialiskt!

Tedroppsuppsamlare, Restaurang Gampen, S:t Anton (1970)

Och här är kassörskan som man hälsade på hos efter att ha tagit för sig vad man ville äta och dricka.

Kassörskan, Restaurang Gampen, S:t Anton (1970)

Eds lunch denna första dag gick på 8,75 kronor.

Dagens lunchräkning, Restaurang Gampen, S:t Anton (1970)

Han gillade den här restaurangen, såväl mat och servering som den bekväma tillgängligheten mitt ute i terrängen när man uppe på berget och åker skidor. Han sparade alla sina lunchkvitton, alla 12 av dem – det fanns inga kvitton för den 29 pch 30 december 1970. Och ett kvitto löd på bara 1,60 kronor, vad han då inmundigade, månntro? Men för alla de andra dagarna löd genomsnittet på 8,05 kronor.

Eftermiddagen blev litet besvärlig för Ed. Bindningarna på hans skidor var för lösa, det var rätt mycket is ovanpå snön uppe på Gampen, och den sömnlösa natten på planet spökade fortfarande för honom – han tröttnade till på eftermiddagen. Så efter någon timme av eftermiddagspasset gav han upp skidåkningen för dagen och åkte på egen hand ner med skidliften.

Han bytte till sina terrängpjäxor i effektförvaringen och lämnade kvar skidutrustningen där. Efter den långa promenaden somnade han en stund ovanpå sin säng, och efter middagsmålet hängde han inte med länge utan kröp tidigt till sängs.

Inlägg 2.623: 1 jan 1972

1970skidreseskicklighetsjämställdhetsuppnåendet

På söndagen den 20 december 1970 vaknade Ed i en främmande säng och visste först inte var han var. Men snart nog var han klädd i sin vanliga skidmundering och fick sig en stadig frukost i hotellmatsalen. Över morgongröten snappade han upp att det fanns en effektförvaring någonstans i närheten av skidskolan, och där kunde man lämna in sina skidor och pjäxor över natten och inte behöva kånka det fram och tillbaka hit upp till hotellet. ‘Underbart’, tänkte Ed, för han hade funderat sig till sömns kvällen innan över den detaljen. Det värsta var inte att bära på skidorna utan att gå på vägen i de stela utförspjäxorna – med den här förvaringen kunde man ju byta till de mjuka terrängpjäxorna att gå i.

Han hittade lätt förvaringsbutiken – den hörde till sportaffären vägg i vägg.

Här kunde man lämna in skidor och utförspjäxor under natten, S:t Anton (1970)

Han fick ett förvaringsskåp med nyckel, och i det lade han in terrängpjäxorna för dagen när han hade bytt till utförutrustningen. Sedan var Ed redo för allt. Det kostade 80 öre per dygn och det var det väl värt, fast nog borde man ha kunnat betala för en vecka och inte behöva fiska upp småpengar varenda dag! Här är två av hans dagsförvaringskvitton.

Inlämningskvitton från förvaringen, S:t Anton (1970)

De hade redan på lördagen gått igenom Eds skidåkningsnivå, och han placerades nu i en grupp med folk som hade hållit på med en hel del utförsåkning men nu ville lära sig att göra det ordentligt. Läraren för gruppen hette Tony, och han kom att förbli Eds lärare under båda veckorna.

Gruppen hasade sig över till Gampenbanan, vilket var en linbana med soffor, och den svingade snabbt upp dem högt över bergssidan.

Vad Eds kamera såg från liftsoffan på väg upp, S:t Anton (1970)

De kom upp till ett övningsfält som hette Gampen och låg på 1.860 meters höjd – slälva S:t Anton låg nere på 1.300 meters höjd. Gampen var en svagt sluttande äng med väl packad snö, och den lämpade sig väl för grupplektioner i snöplog och parallell och slalom. Den hade två korta draglinor med vilka man kom ett par hundra meter upp till ängens övre del.

Övningsängen Gampen med en draglina i förgrunden, S:t Anton, 1970 (broschyrbild)

Gampen var mycket snäll, men den hade ju en kant att passa sig för att inte oförhappandes glida över. Ed tog en bild av den kanten och dalen därunder – och även här är det en draglina i förgrunden.

Eds kamerautsik från Gampen med en draglina i förgrunden, S:t Anton (1970)

Under morgonpasset började Tony med snöplog och slutade med slalom, allt lätt och under nogsam kontroll, så att alla kom att uppnå samma skicklighet. Ed hade inga problem nu på morgonen, fast det var bra att börja såpass lätt efter en sommar av skidlättja.

Inlägg 2.622: 1 jan 1972

1970årsskidresepåplatsenavgifterna

Det var hela tre kilometer från hotellet in till stadens centrum, där skidskolan och de flesta skidlifterna var belägna. Ed gav sig iväg dit ner efter att ha ätit lunch. I sina terrängpjäxor tog det honom en dryg halvtimme att komma dit. Byggnaden för en av skidlifterna inrymde också skidskolans lokaler, och det var där utanför som de flesta skolgrupperna samlades inför lektionerna. Dessa pågick på förmiddagarna från klockan 09:30 till 12:00 och på eftermiddagarna från klockan 13:40 till 16:00.

Skidskolan, S:t Anton (1970)

Ed hade inga planer på att åka skidor redan nu på sin ankomstdag – det var han alldeles för trött för. Men han ville göra alla nödiga förberedelser för morgondagen. Han köpte alltså först ett kurskort, gällande för lektioner under 6 valfria dagar av 8, och det kostade 60 kronor.

Eds skidskolekort, S:t Anton (1970)

Eds kort blev stämplat att gälla till den 28 december, men eftersom han skulle komma att använda det redan på söndagen den 20 december, så blev hans kort faktiskt giltigt i 9 dagar – fast fortfarande bara under 6 av dessa 9 dagar. Jag vet inte om Ed ens märkte detta.

Och så var det frågan om skidlifterna. I motsats till alla de backar i Amerika och Schweiz, där Ed hade åkt skidor, tillämpade man i S:t Anton inte metoden med ett liftkort gällande för obegränsad användning av lifterna under en hel dag eller längre. Man betalade i stället med kuponger varje gång man hoppade på en skidlift. Det kostade mellan en och sju kuponger, beroende på typen av skidlift – för en enkel draglina kostade det en kupong, medan det kostade sju för de längsta kabinlinbanorna.

Den här listan angav antalet kuponger som krävdes för varje enskild skidlift i S:t Anton, men den betydde ingenting för Ed – dels kände han ju inte alls till namnen på de olika lifterna, och dels var listan skriven bara på tyska. Men han var lugn, för han tänkte ju bara följa med sin skolgrupp, åtminstone i början.

Lista över antalet kuponger som krävdes för varje enskild skidlift, S:t Anton (1970)

Om man kunde uppvisa ett giltigt skidskolekort fick man använda väsentligt billigare skidliftkuponger. Dessa såldes på skidskolan i häften för 56 kronor, och ett sådant köpte Ed nu. I och med det fick han ju veta hur många kuponger man fick i varje häfte, men jag har ingen aning om det. Så här såg kupongerna ut – en blev över och den hade Ed med sig hem till Amerika.

Skidliftkupong köpt på skidskolan, S:t Anton (1970)

Efter dessa inköp var Ed för trött – efter sin sömnlösa natt på flygplanet – för att se sig om runt i staden, så han begav sig hem till hotellet Det blev igen en tre kilometers vandring – nu i uppförsbacke – och där serverades det så småningom middag. Efter det stupade han rätt i säng.

Inlägg 2.621: 1 jan 1972

1970årsskidresehotellankomsten

Eds hotell, Tannenhof, låg ganska så för sig själv en bit upp på bergssidan. Det syns mitt i denna broschyrbild som det största huset alldeles intill den grönt skogiga terrängen i bildens övre halva. Den fyra våningar höga byggnaden var klädd med brunt trävirke på den vänstra halvan och hade vit rappning på den högra.

Hotell Tannenhof mitt i bilden i utkanten av S:t Anton,1970 (broschyr)

Och på det här vykortet ser du huvudbyggnaden av Hotell Tannenhof.

Hotell Tannenhof, S:t Anton, 1970 (vykort)

Ed imponerades över hur stort och prydligt hans skidhotell såg ut. Han kom dit tillsammans med flera andra anländande skidgäster, och de fick snart veta litet om hur hotellet var organiserat. Det var inte ett vanligt hotell som tog emot gäster styckvis – endast gruppresenärer, sådana som Ed, hörde till dess klientel. Den sortens gäster anlände och avreste alltid på lördagar, och det var endast i undantagsfall som någon flyttade in eller ut på någon annan av veckans dagar. Under sex dagar i veckan var det därmed en lugn och vilsam atmosfär i huset – men på lördagarna var det stökigt och bökigt överallt. Så gott som alla gäster reste då sin väg på morgonen, alla rum helstädades och fylldes sedan under dagens lopp med nya gäster.

Matsalen var igång hela lördagseftermiddagen för att servera lunch till anländande nya gäster, och Ed fick alltså stilla sin hunger så snart han hade installerat sig på sitt rum. Jag antar att han hade ett eget rum, för han nämner ingenting om någon rumskompis.

Ed tog själv de följande tre bilderna av hotellet – fast inte nödvändigtvis just vid ankomsten. Den första bilden visar hotellets stora entrédörr.

Stora entrédörren, Hotell Tannenhof, S:t Anton (1970)

Matsalen med kök och andra utrymmen låg i en annexbyggnad en bit bakom hotellets huvudbyggnad.

Matsalsannexet sett från huvudbyggnaden, Hotell Tannenhof, S:t Anton (1970)

Och här tog Ed en realistisk bild av avhämtningen av avfallet från hotellköket. Den bilden skulle knappast hamna i en turistbroschyr.

Köksavfall från hotell Tannenhof, S:t Anton (1970)

Inlägg 2.620: 1 jan 1972

1970årsskidreseflygochtågtransporten

Eds packningsbestyr och avresa på fredagen den 18 december 1970 har du redan läst om (se inlägg 2.289), men där nämnde jag inte att han bar på resväskan och kabinväskan och jag på hans skidor i sin påse i tunnelbane- och bussträngseln. På Swissairs terminal i utlandsbyggnaden blev han av med resväska och skidor, och här är kvittot på det.

Flygpolletteringen av skidorna och resväskan, Kennedyflygplatsen, Nya York (1970)

Ed placerades – eller valde att bli placerad – på stolsrad 20, mitt i flygplanet, och han fick fönsterplatsen på höger sida.

Ombordstigningskortet, Kennedyflygplatsen, Nya York (1970)

Jag minns att han introducerades för några deltagare i sin resgrupp redan när jag var kvar, men han nämner ingenting om dem i sin dagbok, bara att det blev en behaglig flygning. Här är den överdådiga menyn, med ett val mellan Tournedos och Långöanka.

Middagsmenyn, Planet till Zürich (1970)

Och här kommer, som på alla våra flygningar, planets vanliga strösockerpaket.

Strösockerpaket, Planet till Zürich (1970)

Detta paket är litet mystiskt. Det kunde ha innehållit ett kex eller en chokladbit – och vi kommer aldrig att få veta vilket.

Ett annat paket, Planet till Zürich (1970)

Det blev ingen sömn på planet för Ed, och han landade i Zürich i rätt tid klockan 06:55 på lördagen den 19 december 1970. Det behöver inte vara Eds DC-8 flygplan på det här vykortet, men Zürichs flygplats är det i varje fall.

Flygplan likt Eds, Zürichs flygplats, 1970 (vykort)

Här räddade Ed undan destinationslapparna från skidorna och resväskan. Nu fick han själv klara av alla tre sakerna, men det hade vi testat hemma att han lätt kunde göra.

Destinationslapparna från Eds skidor och resväska, Zürichs flygplats (1970)

I en banklucka på flygplatsen växlade han in en resecheck motsvarande 103 kronor och fick för den schweiziska franc motsvarande 101 kronor. En schweizerfranc var värd 1,18 kronor.

Eds växlingsnota, Zürichs flygplats (1970)

Flygbussen gick in till Zürichs järnvägsstation, och den kostade honom 3,54 kronor.

Eds biljett för flygbussen in till Zürich (1970)

Tågbiljetten till S:t Anton behövde han inte köpa, för den hade resebyrån gett honom tillsammans med hans övriga dokument. Det var en förstaklassbiljett, minsann! Den hade kostat 45 kronor.

Eds biljett för tåget till S:t Anton (1970)

Arlbergsexpressen avgick från spår 3 på Zürichs järnvägsstation klockan 08:32. Här på kartan ritade Ed in tåglinjerna för sina resor i båda riktningarna. Den nedre linjen gällde hans resa nu på morgonen den 19 december 1970. Vid stationen Lachen, som han märkte ut med en ring intill den första pilen, var det dimma och snöflingor, och vid stationen Ziegelbrücke, med sin ring halvvägs till nästa pil, sken solen på snötäckta berg. Undra på att Ed kände sig lycklig!

Karta med Eds inritade tåglinjer till och från S:t Anton (1970)

Klockan 12.00 på slaget anlände Arlbergsexpressen till staden S:t Anton.

Identifikation av Eds resemål (1970)

Ed tog genast en bild på stationen, för han visste att jag tyckte om tågbilder.

Bild tagen av Ed på stationen i S:t Anton (1970)

Hans hotell avhämtade honom med bil vid stationen. Här är ett vykort med en flygbild av S:t Antons centrum.

Flygbild av S:t Anton, 1970 (vykort)

Inlägg 2.619: 1 jan 1972

1970årsskidreseförberedelserna

Alltnog, här kommer vad jag har förstått ur hans resealbum. Alla illustrationer i den här skildringen är Eds egna bilder, vykort, kvitton och annat krafs. Du kommer inte att finna en enda bild hämtad från internet.

Om du vill avstå från att nu ta del av Eds skidresa ett år bakåt i tiden, så hoppar du härifrån direkt till avsnitt 2.643.

Här sätter jag igång med att ‘översätta’ Eds dagboksanteckningar och bildmaterial till min vanliga berättarstil.

Ed började sin beskrivning av sin skidresa till Europa år 1970 med att beröra sina förberedelser för den redan i augusti månad 1970. Han sökte då efter en lämplig annons i Nya Yorks Tidenders resebilaga och fann där en resa som såg lockande ut. En resebyrå som hette Kuoni hade organiserat gruppresor till Europa för enskilda skidåkare, som de erbjöd mycket bra villkor och allting arrangerat för dem.

Resebyråns firmamärke, 1970 (dokumentomslag)

Han gick dit och fick flera förslag, som han gick igenom tillsammans med mig. De flesta gällde en enda vecka, men dem förkastade vi helt, för jag själv skulle ju vara i Sverige i hela två veckor. Vi båda tyckte också att en enda vecka var för litet utbyte för resepengarna. Dessutom kunde det ju komma en storm som förstörde så gott som all skidåkning under en resa som bara var en vecka lång. Så Ed begränsade sitt sökande till resor som omfattade två veckor, och av sådana hade de en som han fann rätt lockande, och den gällde skidorten S:t Anton i Österrike över jul och nyår.

Han bestämde sig för den och gav Kuoni en handpenning på 362 kronor, vilket utgjorde en del av det slutliga priset för resan.

Handpenningen för resan, 1970 (kvitto)

Slutbetalningen till Kuoni krävdes han på i november med 2.156 kronor, vilket tillsammans med handpenningen i augusti gjorde priset för hans resa till 2.518 kronor.

Slutbetalningen för resan, 1970 (kvitto)

Av detta pris utgjorde själva flygbiljetten 1.453 kronor, och mellanskillnaden, 1.065 kronor, var alltså vad Ed betalade för allt annat, som logi, måltider och tågresor. Han hade absolut inte kunnat göra denna resa till ett lägre pris på egen hand, såvida han inte råkade ha en otrolig tur.

Flygbiljetten till Zürich, 1970 (kvittokopia)

Men Ed måste förstås ändå ha med sig litet egna pengar, så några dagar före avresan köpte han sig resecheckar för 2.275 kronor för att vara på säkra sidan. Han avsåg förstås att komma tillbaka med så gott som alla dessa stora resecheckar orörda – och det gjorde han. Bara 620 kronor sammanlagt kom han att växla in mot schweiziska franc och österrikiska schillingar.

Resecheckarna, 1970 (kvitto)

Inlägg 2.618: 1 jan 1972

1970årsskidresebeskrivningsinlänkningsproceduren

”Den här resan till Skakberget var så olik min resa till S:t Anton som den kunde vara!” utbrast Ed, när vi hade sjunkit ner i våra bussfåtöljer. Och så berättade han för mig i detalj allt om sin resa till Österrike över julen och nyåret 1970-1971 – och visst var den annorlunda än den som vi just hade upplevt.

Varför berättade Ed för mig om sin resa först nu, ett helt år efteråt? Låt mig svara på den frågan med en bekännelse: han berättade inte alls någonting i bussen – det var bara ett sätt för mig att här kronologiskt länka in hans reseskildring. Jag har nämligen just nu i skrivande stund funnit ett album som Ed egenhändigt hade satt ihop, och som jag aldrig tidigare hade sett – eller möjligen helt glömt bort.

Detta album var rätt likt dem som vi tillsammas brukade skapa för alla våra gemensamma resor. Han hade dock varit mycket sparsam med kommentarer. Men när jag bläddrade genom albumet fann jag en handskriven liten dagbok för resan instucken mitt i det, och därmed hade jag allt som jag behövde för att få ihop en sanningsriktig beskrivning av Eds två veckor på egen hand i S:t Anton under julen och nyåret 1970-1971.

Jag vill naturligtvis ha med detta som en del av ‘Gymbrats Liv’, för Eds liv är ju faktiskt en del av mitt eget. Hur skulle jag göra detta? Skulle jag förlänga det lilla som jag för länge sedan hade skrivit om hans resa och därmed skapa två enorma jätteinlägg? Nej, det vore helt omöjligt, såväl för dig, den stackars läsaren, som för mig, som inte ens vet om det rent tekniskt skulle lyckas.

Å andra sidan, om jag berättade om resan nu ett år senare, så skulle jag ju helt bryta mot min regel om absolut kronologi i ‘Gymbrats Liv’.

Jag bestämde mig för att ta till hjälp en ren lögn, nämligen att Ed först nu i detalj berättade för mig om sin skidjul i S:t Anton såsom en jämförelse mellan den och vår gemensamma skidjul i Skakberget. Jag använder mig av min poetiska licens att skarva litet när det behövs, något som jag vill betona att jag aldrig gör utan att öppet framhålla det.

Jag byter alltså nu ut det sammandrag av Eds resa som jag gjorde redan i samband med hans återkomst från Österrike i inläggen 2.303 och 2.304 mot (1) en detaljerad förklaring till min nytillkomna lögn och (2) hur man kan tillfälligt hoppa hit i sin läsning för att ta del av Eds upplevelser  i en mera kronologisk ordning.

 

Inlägg 2.617: 1 jan 1972

Dollarvärdesförsämringskonsekvenserna

Under det nyss övergivna året hade mina föräldrar med förfäran sett att den amerikanska dollarn stadigt hade sjunkit i värde gentemot den svenska kronan och också gentemot alla andra länders valutor. De hade lidit av att den svenska ekonomin hade försämrats – pappa kunde inte få några konstruktionsjobb och maten i affärerna hade stigit i pris. De hade ansett den amerikanska dollarn vara en stadig klippa i ett upprört hav – och i stället ‘devalverades’ den i praktiken genom att sjunka i värde, nu när alla valutor hade släppts fria att gå upp och ner hur de ville.

Och det var sant. Dollarn hade kostat 5,13 kronor i genomsnitt under år 1971, och under år 1972 skulle den komma att vara värd bara 4,76 i årsgenomsnitt. När någon dollarprisuppgift förekommer här i dessa rader avseende år 1972, så kommer jag därmed att multiplicera den med 4,76 för att ge priset i svenska kronor. Det kommer allting i Amerika att verka ha blivit 7,2 procent billigare – vilket det verkligen hade blivit för en svensk på Amerikabesök. Men inte för mig som bodde i Amerika. Och Sverige hade för mig nu blivit 7,2 procent dyrare att resa till, och tyvärr hade också det konto, som jag hade på gång i Nya York för att hjälpa mina föräldrar om det skulle knipa, gått ner i värde med 7,2 procent, räknat i svenska pengar.

Nog om detta. Nu låter jag Ed och mig sova vidare i ostörd ro på KFUM-hotellet i Montreal i den smällkalla vinternatten tills vi vaknar när det nya året dagas.

Vilket jag gjorde vid 08-tiden och först undrade var jag var. Fast när såg att jag hade min älskade Ed hos mig spelade det ju ingen roll. Vi låg och drog oss som man gör när det är kallt ute och man inte måste iväg till jobbet. Men så …

”Jag tycker vi åker hem i dag i stället för i morgon”, tyckte jag.

”Javisst, det tycker jag med”, tyckte Ed.

Eftersom vi samtyckte så gjorde vi det. Nere i hallen ringde vi upp busscentralen och fann att morgonbussen till Nya York redan hade gått men att det gick en annan buss klockan 11.15 – fast den skulle stanna på några ställen längs vägen ner. Som om det betydde någonting!

Vi slank in på ett matställe inte långt från hotellet och åt en stadig frukost. Gatorna var helt tomma – folk hade blåst i trumpeter till sent in på natten, och nu sov de. Vi checkade ut och tog en taxi – jo minsann, ibland behövs de – till busstationen i tid för att hämta ut skidorna och säkert komma med vår buss. Det var skönt att sjunka ner i bussfåtöljen, även om den var för smal, och där hade Ed en hel del att berätta för mig.

Inlägg 2.616: 31 dec 1971 – 1 jan 1972

Börsspekulationsårsresultatsuträkningsbortsovandet

Vi vilade oss en stund och gav oss sedan ut på staden. Den lilla snö, som på sina ställen inte hade sopats bort, knarrade under pjäxorna, och detta talade om för oss att det var många minusgrader. Jag hade sagt till Ed att det fanns en liten trevlig restaurang, Popina, där jag hade ätit tillsammans med mina föräldrar när jag mötte dem i Montreal år 1969 (se inlägg 1.900). Den låg vid Ville Marieplatsen bara sju kvarter från KFUM-hotellet, och dit ställde vi kosan. De höll emellertid på med att sätta upp ballonger och trumpeter för midnatsspektaklet, så vi hittade oss i stället en liten kinesrestaurang.

Sju kvarter tog oss ungefär en kvart, och det var den tid som man kunde vara utomhus innan det började bita i skinnet, trots mössor med päls nerdragna över öronen och ballongstora skidhandskar på fingrarna. Bilarna körde sakta och försiktigt, för det var is under den lösa nysnön ovanpå, och man fick också gå till fots med en viss varsamhet. Vi hade tänkt oss att fira nyåret utomhus i Montreal – det måste väl finnas något ställe med nyårsfolksamling som på Timestorget i Nya York – men nu hade vi ju fått ett så trevligt rum att vi föredrog att uppleva nyåret på TV-skärmen framför att roa oss ute på gatorna i 20 minusgrader.

Medan Ed och jag sover nyårssömnen i Montreal vill jag, som vid alla tidigare nyår, låta dig veta hur mina aktiespekulationer summerades upp för år 1971. Jag uttrycker summorna i svenska kronor och använder genomgående dollarvärdet 5,17 för allt som gäller år 1970 och 5,13 för allt som gäller år 1971.

Börsvärdet av alla aktier som jag ägde vid nyåret 1971-1972 var 174.056 kronor, medan samma värde vid nyåret 1970-1971 hade varit 110.875 kronor. Värdet hade sålunda gått upp med 61.381 kronor. I utdelningar hade jag under år 1971 fått 843 kronor. Men så kom kontanttransaktionerna – köp och försäljningar av aktier – med i spelet, och de gav ett netto på minus 23.747 kronor.

Hur slutade då börshajens år 1971? Plus 63.181 kronor plus 843 kronor minus 23.747 kronor, eller totalt netto plus 40.277 kronor. Vid slutet av år 1970 skrev jag mycket mera om bokslutet och gav också en sammanfattning av alla mina börsår (se inlägg 2.298). Nu gällde det att år 1972 också skulle hamna på plus – för det är ju det målet som gäller för all aktiespekulation.

 

Inlägg 2.615: 31 dec 1971

Resplansjusteringsnödvändigheten

Jag har redan avslöjat att torsdagen blev vår sista skiddag i Skakberget. Men det bestämde vi inte förrän på fredagsmorgonen, och jag borde egentligen inte ha avslöjat det i förväg. Fredagen var från början avsedd att utgöra finalen på såväl vår skidsemester som på året. Hur Ed kände sig när vi vaknade på fredagen vet jag ju inte, men min egen kropp var totalt lealös trots den vederkvickande sjusovarsömnen. Jag var tillräckligt pigg för att vara medveten om att jag helt enkelt var för trött, fysiskt och psykiskt, för att fortsätta med ännu en dos av dessa minusgrader. Det var 25 grader kallt rätt utanför vårt fönster – varje rum var klokt nog försett med en utomhustermometer.

Jag sade till Ed att jag skulle hålla mig inne under dagen, medan han var ute och gjorde ifrån sig i backarna. Men vi var så väl bekanta med varandra att jag inte ett ögonblick trodde att det skulle bli på det sättet. Nej, Ed såg faktiskt lättad ut när jag redogjorde för min bräcklighet, och efter några minuters hit och dit bestämde vi oss för att lämna köldhålet åt sitt öde – Skakberget skulle för övrigt få det ännu kallare i februari månad – och resa tillbaka till Montreal och fira nyåret där i värmen.

Vi kom ner för vår frukost klockan 07:30 och var nästan de enda i matsalen. Hade alla familjerna haft samma erfarenhet av gårdagens köld? Hur som helst så var det behagligt stilla runt grötfaten.

Vi talade om att vi tänkte lämna rummet och ta bussen klockan 14.00 till Montreal, och eftersom vi inte hade något avtal om avresedagen med hotellet blev det inget problem med den saken. Det blev en behaglig dag inne på hotellet, för oss och också för de flesta av barnfamiljerna. De flesta gav sig inte ut till skidbacken, trots att denna dag bjöd på Skakbergets mest strålande väder som vi hade upplevt där. Vi åt lunch i matsalen, och när vi gick ut till bussen upptäckte vi att byn hade drabbats av en värmebölja – det var då uppe i minus 10 grader. Ångrade vi vårt beslut? Inte en chans!

Vi kom till Montreal i mörkret klockan 17.00 och hade då bestämt oss för att försöka få ett rum på KFUM-hotellet där. Vi ringde upp dem från busstationen, och jovisst hade de ett rum för oss. Vi lämnade skidor och utförsåkningspjäxor på effektförvaringen. Det var väl en kilometer att gå dit, men det var skönt väder – vilket vi hade sagt om vilket väder som helst efter Skakberget.

Vi hade väntat oss samma spartanska rum som KFUM brukade ha på sina hotell i Amerika, men detta hade heltäckande matta och televisionsapparat – det här var inte alls ett spartanskt tillhåll utan ett riktigt hotell.

Inlägg 2.614: 28 – 30 dec 1971

Köldknäppsstormbykombinationseffekten

Ed tyckte också att detta var en fin upplevelse, om än litet mödosam. Vid ett tillfälle ville han ge sig på att spåra, och jag lät honom gärna göra det, men han gav upp den nyheten rätt fort.

Då och då stannade vi upp för att äta litet av vår proviant. Ute i den vilda skogen fanns det av en händelse inga bord och bänkar, så som det gjorde på rastplatserna utmed landsvägen. Så vi bara stod där och mumsade på det lilla vi hade, och sedan fortsatte vi.

Den isbelagda Sybehörsaffärssjön skymtade vi då och då mellan träden på vår vänstra sida, men vi följde de röda banden som satt en bra bit från sjön. Och efter ett par timmars idog spårning kom vi – och de röda banden – till en liten väg utan några som helst spår av någon sort i nysnön. Vi svängde åt vänster in på vägen och fick fortsätta att spåra, men med det fasta underlaget gick det mycket lättare.

Lättare, ja, men inte alls lika roligt som ute i den ensamma ödemarken. Så småningom kom vi till en korsning med en något större väg med hjulspår. Där tog de röda banden slut, precis som butiken hade sagt. De hade också sagt att det fanns ett skidspår här bredvid vägen, men där hade de haft fel. Vi fick nu glida fram i vägens hjulspår, för det var staket och taggtråd och annat oknytt på fälten vid sidorna – och där skulle vi ju dessutom igen bli tvungna att spåra, och det hade vi haft nog av. Det blev en lång, enformig landsvägsåkning, kilometer efter kilometer, troligen hela två sammanlagt, innan vi äntligen kom tillbaka till Skakbergsbyn och vårt hotell. Och till sportaffären, som var glad att få tillbaka sina skidor så snabbt.

”Hur var åkningen?”

”Åja, nåja”.

Men visst hade det varit en trevlig utflykt. Säkert nyttig också. Men den gav inte mersmak, tackar som frågar.

På onsdagen hade den vilda rusningen i Skakbergets skidbacke mojnat litet. Man fick kanske vänta litet bakom någon i kö för liften, men ingen lång kö. Det var också kallare, minus 20 grader, och vi åkte nog bara i tre timmar sammanlagt den dagen. Torsdagen blev vår sista skiddag – efter den kunde vi inte uthärda mera köld. Det var minus 30 grader på förmiddagen att uthärda uppe på toppen, och där var det också en 22 sekundmeters storm – eller 80 kilometer i timmen, så som de angav vindhastigheten i Kanada. När liftstolen gled runt en klippa halvvägs upp, så högg vinden till och man försökte skydda ansiktet med de stela skidhandskarna, och ändå föll öronen och näsan av. Skidåkning är roligt, men inte tiden mellan åkningarna..

Både Ed och jag var så uttröttade av kölden på torsdagskvällen att vi gick till sängs rätt efter middagsmålet och sov i hela tolv timmar, och det behövdes innan vi var återställda.

Inlägg 2.613: 28 dec 1971

Spårningsarbetsuppgiften

Ed och jag gick i stället till butiken som hyrde ut terrängskidor. Där fick vi två par långa, fina, smala skidor med bindningarna anpassade för våra böjliga pjäxor. Vi var redo att ge oss ut på långfärdsspåret runt Sybehörsaffärssjön. De försäkrade oss att spåret var väl utmärkt med röda band fastknutna i träden i skogen längs hela högra sidan av sjön, och att det sedan på vänstra sidan följde landsvägen längs sjön tillbaka hit. De hade beskrivit en promenad i en park, och i stället blev det ett äventyr med oanade strapatser.

Vi gav oss iväg, väl försedda med proviant i våra midjepåsar så att bara ett blixtlås skilde oss från att stilla uppkommen hunger och törst. Vi kunde visserligen lätt se andra änden av den kanske två kilometer långa, smala sjön, men man kunde ju aldrig veta hur lång tid det skulle ta runt den – det var allt säkrast att vara litet förtänksamma.

Vi satte på oss skidorna rätt utanför hotellet och dök genast ner till kanten av sjön, där det gick en liten väg. Längs den hängde det faktiskt röda band i träden var femtionde meter. Det här gick ju fint. Inget skidspår, men det hade kört bilar där, så man visste var man var. Men efter en stund tog vägen slut – byns sista hus markerade slutet på civilisationen. Nu var vi helt beroende av röda band och små rester av ett gammalt skidspår här och där. Men i stort sett fick vi själva spåra i den decimeterdjupa nysnön, lyfta upp laggen så spetsen kom upp ur snön och så klämma till med kroppsvikten så att skidan sjönk ner i snön. Sådant kallas för ‘arbete’.

Jag gick först, för jag var ju van vid spårning sedan många år tillbaka i Sverige. Inte för att jag hade spårat mycket då heller – det brukade bara vara en kort bit fram till ett redan existerande spår. Men här skulle det troligen bli ett två kilometers arbetspass. Och det blev det. Det blev också fallna trädstammar att klättra över eller krypa under, och vid ett par tillfällen missade vi de röda banden och fick söka oss tillbaka litet för att hitta rätt.

Det var inte särskilt kallt, några minusgrader, och när man arbetar såpass hårt så känns det rentav milt. Det var tyst ute i skogen, inga djur eller fåglar alls – vi var de enda varelserna i världen, och vi hade det faktiskt skönt, särskilt när solen började titta fram litet. Jag kom på att denna terrängvandring var just vad vi skulle komma att minnas av den här resan till Kanada. Skidbackar hade vi ju sett förr, och hotell och matsalar likaså, men så här pass mycket spårning hade jag aldrig någonsin gjort, och sådant minns man.

Inlägg 2.612: 27 – 28 dec 1971

Skidåkningsarrangemangsträngseln

Du har säkert lagt märke till att det nästan helst saknas bilder här från Skakberget. Jag själv tog inte med mig min stora, tunga Nikonkamera, för jag räknade med att det inte skulle bli mycket att fotografera. Ed stoppade däremot på sig sin lilla stereokamera och fick en, säger en, bild med den – det var bilden som han tog av mig sittande i liftsoffan. Efter det fungerade inte kameran längre. Det var inte så att det blev dåliga bilder – det gick inte att ens få den att klicka. Vi var helt överens om att det var kylan som kameran inte tyckte om – smörjoljan hade stelnat till eller något i den vägen. Och efter det försökte Ed inte ens att ta fler bilder. Och nu får du njuta av mina ord i stället.

Efter ett par timmars måndagsfrid hade backen börjat fyllas av folk, precis som vi hade räknat med. Det var inte bara de femton rummen på vårt hotell som skapade dessa folkmassor, även om de förstås hjälpte till. Det fanns nämlign flera andra hotell än vårt i Skakberget, och de hade säkert också packats fulla med gäster på annandagen. Och jag kom att tänka på att det kunde mycket väl också ha kommit dit dagsturister från Montreal – därifrån var det ju bara en två timmars bilkörning till Skakberget, lika nära som från Nya York till Catskillsbergen.

Så nu var det inte längre bara de 13 minuterna att sitta och frysa i liftsoffan mellan varje schuss. Nej, det kom också till fem eller tio minuter att stå och huttra i en lång kö till liften. Med all denna orörlighet mellan varven kändes kylan etter värre, och särskilt efter lunchmålet kändes det dubbelt så kallt därute – matsmältningen drar blodet in i kroppen och kan då inte hålla huden varm på samma sätt. .

Vi gjorde ett par utförslöpor och gav sedan upp för dagen. Och innan vår buss hade tagit oss tillbaka till hotellet så började det snöa – stora flingor singlade ner trots kölden. Det var skönt att vara hemma på rummet i dag – och hotellet var så underbart tyst.

Vi gick ner till matsalen så snart de började servera middagen klockan 17.00. Ungarna med sina fostrare tog inte över där förrän vi var nästan färdiga. Och därute hade det blivit halv storm, så att snön piskade på vårt rumsfönster.

När tisdagsmorgonen grydde hade snöfallet slutat. Snön låg inte på marken som ett jämnt vitt täcke – vi såg jättedrivor på sina ställen och barmark mellan dem. Vi visste sedan det första snöfallet att de skulle arbeta i skidbacken med att jämna ut snön, och det betydde att halva förmiddagen skulle gå åt innan de satte igång liften, och när de gjorde det så skulle det bli totalt kaos.

Inlägg 2.611: 26 – 27 dec 1971

Oväsengeneratormassinvasionsplötsligheten

Detta hotell hade fram till annandagen varit tyst som i ett gravkapell. Både Ed och jag hade lidit kval av känslan av ensamhet, nästan övergivenhet. Men vi måste ha funnit oss i att vara de enda gästerna här, att ensamma bo här såsom ägare till detta storslagna gods: ‘Vacker herrgård med sjöutsikt till salu, sällskapsrum, stor matsal, välutrustst kök, 15 sovrum, kontorslokal, centralvärme’. Och så vidare.

Och nu plötsligt var den drömmen helt inaktuell. Herrgården var fylld med folk, mest små barn verkade det vara. Nåja, vi skulle nog vänja oss vid denna förändring och skapa oss en ny sorts dröm, vad den nu skulle handla om.

Vi lade oss som vanligt en stund efter skidåkningen för att vila upp inför middagen, och vid 18-tiden gick vi ner till matsalen. Den var packad, vartenda bord var taget och det var ett väsen utan like. Ungarna pep och skrek i högan sky, och när jag ropade en fråga till servitrisen så kunde hon knappast höra mig för allt ståhej. Jo, om en timme skulle det bli litet lugnare, trodde jag mig höra som hennes svar.

Vi hade säkert kunnat sätta oss på ett par lediga stolar vid något bord, och kanske vi på så sätt skulle ha fått oss en trevlig konveration – men det ville vi inte alls. Att sitta och skrika till främlingar och samtidigt försöka glufsa i oss maten på faten var inte vår stil, så vi gick tillbaka upp på rummet, där det var tyst, och bidade en timme eller så.

När vi kom ner igen var stormen över, men oj, så det såg ut på alla borden. Utom ett bord, som var rent och fint och dukat för oss två – dessa hedersgäster som hade hållit hotellet flytande under dödsäsongen före annandagens invasion. Jag minns inte alls vilken mat vi fick, julmat eller vardagsmat, men det kvittar egentligen vilket.

Efter en dag med rätt ansträngande skidåkning – kampen mot temperaturen hörde dit – så var vi så trötta att det inte gjorde oss ett dugg at huset var otroligt lyhört. Vi kunde inte höra vad grannarna sade, bara att de sade det. Och det var radiomusik och det var saker som tappades på golvet och det var skor som gick hit och dit i ett kör och allt som de kunde hitta på för att få Ed och mig att somna bort från alltihop.

Måndagen var grå med tunga moln, men det var inte så värst kallt, kanske 10 minusgrader när vi steg upp. Det såg ut att vara en dag med bra glid i backen, så vi gjorde oss snabbt färdiga. Tack vare det kom vi ner till frukosten före den stora horden och kunde äta i ro. Och vid 09-tiden var vi vid Skakbergbacken, också före horden. Som vanligt var det inte alls någon kö till liften.