Inlägg 1.590: 12 dec 1968

Arosabanetimmen

Här är några fakta om Arosabanan. Den byggdes mellan åren 1912 och 1914. Spårvidden är 1.000 millimeter – det vanliga järnvägsspåret är annars 1.435 millimeter brett. Banan är 36 kilometer lång och stiger från 584 meter över havet i Chur till 1.739 i Arosa. Men det är inte någon kuggstångsbana – den brantaste stigningen är 6%. Banan är till största delen enkelspårig, men det finns några mötesstationer på linjen. När vi var där använde de 2.400 volts likström, fast i dag har de bytt om till växelström. Resan inklusive uppehåll tar ungefär en timme.

Vi tog inga bilder på tåget, så vi får nöja oss med vad internet har att bjuda på. Det mesta är galet nog sommarbilder, men de snöiga vinterbilderna var fel de också, för bortsett från de vita fjälltopparna var det barmark hela vägen upp.

Här ser du vårt tåg på planen framför stationen i Chur före avgången mot Arosa.

Tåget till Arosa avgick från platsen framför stationen, Chur (sommarbild från internet)

Och strax var vi på väg söderut mitt i den stora huvudgatan, Engadingatan.

Vi åkte mitt på Engadingatan genom centrum, Chur (sommarbild från internet)

Snart nog svängde tåget till vänster och in på Plessurkajen, en gata längs den lilla Plessurån.

Här svängde tåget till vänster och in på Plessurkajen, Chur (sommarbild från internet)

Spåret var där lagt på en förstärkt hylla ut över ån, och tåget hade en hållplats just där.

Tåget hade en hållplats på gatan Plessurkajen invid Plessurån, Chur (sommarbild från internet)

Plessurkajen byttes efterhand ut mot Sandgatan, som följde Plessurån, och där gick tåget omedelbart till vänster om bilarna. Emellertid inträffade det en liten malör, när tågets sista vagn åkte av skenorna och svängde ut tvärs över Sandgatan. Vad som räddade Ed och mig var att detta missöde inte skulle komma att inträffa förrän år 2010.

Den bångstyriga vagnen på Sandgatan, Chur, 05 maj 2010 (internet)

Först efter någon kilometer på stadens gator förlänades tåget med en egen banvall. Ett smalspårigt tåg i stark uppförsbacke presterar inte några hisnande hastigheter, men vi hade alls ingen brådska, för vi skulle inte åka skidor i dag ändå. Det började redan skymma, men tack och lov regnade det inte längre.

Tåget passerade mängder av pittoreska – men inte turistutstyrda – små gårdar ute på landet.

Arosatåget fick äntligen sin egen banvall (sommarbild från internet)

Men ibland var naturen vild så det räckte. Här balanserade sig det smalspåriga tåget över den höga, smala Gründjetobelbron.

Gründjetobelbron på Arosabanan (vinterbild från internet)

Längs linjen var stationerna lika vackra som bondgårdarna – och varför inte?

Typisk station längs Arosabanan (sommarbild från internet)

När timmen var över körde tåget med Ed och mig genom en kort tunnel.

Järnvägen slutade omedelbart efter denna tunnel, Arosa (vinterbild från internet)

Och när vi kom ut ur tunneln var vi i Arosa.

Äntligen tillsammans med Ed vid vårt resemål, Arosa (internet)

Så här mörkt var det på stationen i Arosa när vi kom dit före klockan 17.00 – detta är vår egen bild i likhet med alla dem som följer från vår vecka där.

Vårt tåg vid ankomsten till Arosa (12 dec 1968)

Inlägg 1.589: 12 dec 1968

Turturduveåterföreningen

Jag satt där med svettiga händer och pickande hjärta när planet sakta sjönk ner genom molnmassorna och tänkte på den lilla alpbyn i dimma på fjällsluttningen rätt framför oss, där planet strax skulle komma att landa rätt inne i en ladugård med nosen först. Det var några hemska minuter, men så kunde jag – och förhoppningsvis också piloterna – skymta ett dystert, regngrått stadslandskap långt under oss. Och efter en kvarts timmes sökande i diset efter flygplatsen satte piloten ner planet mjukt och fint på landningsbanan i hällande regn.

Denna pärs botade rätt effektivt min flygrädsla, för om ett plan kunde slingra sig runt osynliga bergstoppar inne i ett moln, och sedan landa, ja, då var det inte mycket att oroa sig för.

Så snart jag kom ut från pass- och tullkontrollen – och hade kammat till mitt genomblöta hår – så stod Ed därutanför och väntade, precis som vi hade kommit överens om. Hans breda leende spred sig till mitt fortfarande uppskrämda ansikte och allt blev genast frid och fröjd.

”Vad underbart att se ditt vackra leende igen!” utbrast jag. ”Det lyser minsann upp en sån här mulen dag.”

Eds plan från Nya York hade kommit till Zürich flera timmar före mitt, så han hade växlat pengar och ätit frukost och kände Klotens flygplats utan och innan. Han visste precis var bussen in till Zürich stannade, och så snart jag också hade växlat pengar var vi på vår väg.

”Landade du också i hällregn?” undrade jag, men det visste han inte. Naturligtvis. På ett stort flygplan är man mycket längre bort från vädret än i ett pytteplan. Och han hade ståndsmässigt kommit in i terminalen genom en gångtunnel och inte som jag fått håret genomblött ute i regnet. Så går det när man reser gratis!

På centralstationen köpte vi biljetter till staden Chur. Man kunde inte köpa direktbiljetter till Arosa, för det var en liten privatbana dit upp. Tåget hade ingen restaurangvagn, så vi klarade oss med en kaka choklad – ah, schweizisk! – fram till middagsmålet i Arosa. Vårt tåg avgick klockan 13.21, och fram till dess satt vi värdigt på en soffa och konverserade. Jag skulle ha kramat om Ed rätt där på soffan om jag hade vågat, men det gick ju inte för sig. Alla andra manliga par omkring oss var lika förståndiga – fast de nog bara var kolleger på affärsresa.

Efter ett par timmars tåg i mulet väder kom vi till Chur, och där bytte vi till ett modernt elektriskt tåg, som stod mitt i gatan på planen framför stationen. Det gick först sakta som en spårvagn med flera vagnar genom stadens gator mitt i trafiken, och först när det fick egen banvall blev det fart på maskineriet.

Inlägg 1.588: 12 dec 1968

Aviationsfobimanifestationerna

När mitt lilla SAS-plan lyfte från landningsbanan på Torslanda på torsdagsmorgonen hade gårdagens molntäcke försvunnit och ersatts av klar, kall luft – perfekt flygväder! Detta var viktigt för mig. Min tidigare känsla av obehag – äsch, låt mig säga vad det var: ’rädsla’ – märkte jag inte numera när det gällde stora, säkra långdistansplan, men detta var en pytteliten lokalflygmaskin. Jag blev inte glad när jag såg hur ynklig den såg ut långt därborta på betongplattan.

Varför hade jag inte i stället valt att ta tåget till Schweiz? Det gick förstås fortare att flyga, och dessutom var det billigare – det kostade mig ingenting eftersom det ingick i min Atlantbiljett. Alla medpassagerarna såg hur hurtiga ut som helst när de piggt klättrade upp på den lilla vingliga trappstegen och kröp in i det lilla dörrhålet och klämde sig ner i sin lilla fåtölj. Jag kände mig som en skrämd råtta, men ingen, inte ens Ed, skulle någonsin få veta hur mycket mod jag saknade vid detta tillfälle.

När planet väl var uppe i luften släppte rädslan – jordens oro viker, som bekant, när man har lämnat jorden. Jag märkte inte ens att vi landade på Kastrup och att jag där bytte till ett annat, lika litet SAS-plan, och att detta lyfte lika smidigt som det första. Däremot minns jag i detalj hur roligt jag hade när jag genom fönstret i den klara luften lätt kunde se färjelägena på både den danska och västtyska sidan och även se en färja på sin väg mellan dem. Jag kom ihåg från den svenska tågtidtabellen att det var en två timmars båtresa, men uppfrån luften såg det ut att vara mycket närmare.

Jag satt och mumlade för mig själv om denna välbekanta tågfärja mellan Gedser och Großenbrode, utan att veta att den förbindelsen hade upphört år 1963 och ersatts med en kortare mellan Rødby och Puttgarden. När man vistades i Amerika på 1960-talet kunde man inte hänga med i vad som skedde i Europa lika lätt som i dag, och det var därför som jag var så pinsamt oinsatt. Men jag njöt tillfullo av att se Gedser och Großenbrode från ovan, även om de nu hade bytt namn och kortat ner seglingstiden.

Ju längre söderut vi kom över Tyskland, desto molnigare blev det, och när vi nalkades Schweiz flög vi över ett solitt molntäcke, som bara bröts av några hiskeliga snötäckta alptoppar som stack upp bortigenom. Vi skulle nu gå ner genom dessa moln till Zürich, och det skulle ju ha gått bra om vi hade varit på väg till Amsterdam eller Paris utan fjälltoppar i grannskapet, men Zürich…!!! Nu kände jag en fasa som var betydligt mera påträngande än den jag hade känt när jag såg det lilla planet på Torslanda.

Inlägg 1.587: 11 dec 1968

Kvinnovisiterna

Vad ville jag då göra i Göteborg under resten av en gråmulen onsdag i mitten av december? Jag visste det egentligen inte själv, men det blev, tro mig eller ej, visiter hos två äldre damer för en pratstund med vardera. Nästa dag skulle jag ju få vara tillsammans med min Ed, så det var inte så viktigt vad jag gjorde den här dagen, och varför då inte göra något som var så där småtrevligt och som skulle uppskattas ordentligt. Därför blev det Dagmar Eriksson och Margaretha Zeldeby.

Jag hade inte gjort upp något i förväg, så jag ringde dem på vinst och förlust. Tant Dagmar – så hade jag alltid kallat henne – var en väninna till mina föräldrar sedan hon och hennes bortggångne man Edvard bodde i Örebro – och jag tror även sedan i Bofors på 1930-talet. Jag har bara varma och goda minnen av henne, och det kan man nästan se på den här bilden – som jag helt uppenbart inte tog vid mitt besök hos henne nu i decembermörkret.

Dagmar Eriksson (okänt år)

Hon bodde på Gulsparvsgatan i Skår, och jag hade varit där många gånger under Göteborgsåren, då med skoter och nu med den röda vagnen från centralen till S:t Sigfridsplan. Göteborg, som klokt nog hade behållit sina spårvagnar över trafikomläggningen 1967, tillämpade vid den tiden färger som linjeidentifikation – de hade nummer också, men en riktig göteborgare sänkte sig inte till att kalla den röda vagnen för ’femman’.

Tant Dagmar och jag fick ett par trevliga timmar ihop och sedan tog jag den röda vagnen tillbaka förbi centralen och ut till Biskopsgården ute på Hisingen. Där väntade mig Margaretha Zeldeby, min granne på Vårvädersgatan – hon har figurerat här tidigare (se avsnitt 2 och 316). Hon var ingen tant för mig utan nästan jämnårig – 12 år äldre eller så – och det var riktigt gott att få se henne igen. Vi hade korresponderat med något brev om året för att bevara kontakten. Hon arbetade på Volvo precis som jag hade gjort, hade inte umgåtts när jag bodde i lägenheten intill, bara växlat ett ord eller två någon gång. Och sedan övertog hon min lägenhet för sin son Bob när jag flyttade till Amerika – men det har jag redan berättat om.

Jag blev kvar hos henne till klockan 21.00, alldeles för länge med tanke på min tidiga väckning nästa dag, och tog mig tillbaka till hotellet med den röda vagnen. Det hade varit en lugn och behaglig dag, och strax efteråt fick mamma ett brev från tant Dagmar om hur mycket hon hade uppskattat mitt besök. Det känns skönt när man kan göra goda människor glada.

Inlägg 1.586: 11 dec 1968

Ensambesöksfördelarna

När tåget sakta gled fram över Närkeslätten i gryningen på onsdagen, satt jag och tänkte tillbaka på mitt just avslutade besök i föräldrahemmet. Det hade utan minsta tvekan varit det bästa dittills. Vid mina två tidigare besök i Örebro hade jag haft en älskare med mig – den första på upphällningen och den andra het och underbar. Att ha dem med mig gjorde besöken i Örebro intressanta på ett helt ovanligt sätt, för jag fick ju då tillfälle att visa upp min bakgrund för dem som jag delade mitt liv med. Men samtidigt skapades det spänningar, orsakade av att jag måste hålla tätt om vem dessa killar egentligen var i förhållande till mig. Det var inte lätt att visa upp ett kärleksfullt anlete mot dem och samtidigt låta mina föräldrar tro att de bara var resekompisar. Resultatet blev förstås därefter – det är ohyggligt svårt att leva på en lögn inför människor som står en nära.

Och inte bara det. Eftersom båda mina älskare hade varit engelsktalande, så hade jag i deras närvaro tvingats att tala engelska med mina föräldrar – vilket fungerade för konversation men inte alls för ordentliga meningsutbyten. Och det blev inte många stunder att vara ensam med dem, för det gällde ju också att se till att mina älskare fick nöje av sina besök i Örebro.

Jag hade många gånger tidigare retat mig på att mamma hade uppmanat mig att komma hem till dem ensam så att vi kunde prata svenska, men nu förstod jag henne helt och hållet. Om mina älskare hade varit identifierade som mina bättre hälfter hade det naturligtvis gått bättre. De skulle då ha blivit betraktade som en del av mig, även om språket fortfarande hade utgjort ett visst hinder.

Att det hade gått så bra i Amerika när mamma och pappa var där år 1964 berodde förstås på att de då var helt inställda på att de vistades i ett främmande land med ett främmande språk och var helt inställda på att avnjuta resan som turister – och dessutom bilade jag ju ensam runt med mamma, på svenska, under mesta delen  av tiden.

Så nu satt jag på tåget, nöjd efter mitt lagom långa besök. Vi hade skilts åt när allt hade blivit sagt och ingenting hade behövt upprepas. Och nu fortsatte mitt liv framåt efter det två veckor långa uppehållet.

I Göteborg tog jag ett rum på ett litet anspråkslöst hotell nära stationen, och sedan såg jag till att jag visste precis när och var min flygbuss till Torslanda skulle gå. Efter det fick jag frid i själen och kunde göra vad jag ville.

Inlägg 1.585: 11 dec 1968

Inversionsbrädeanvändningen

Nu gäller det att få överkroppen att väga en aning mer än underkroppen, och det gör man enklast genom att sakta lyfta armarna över huvudet. Då svänger brädan lugnt bakåt – tänk på en gungbräda! – och då ligger man strax horisontellt. Och sedan fortsätter brädan vidare med huvudet nu neråt så långt man behagar – man har full kontroll över vad som händer – kanske ner till en 45 graders vinkel, kanske ända ner tills man hänger helt vertikalt uppochner från de fastspända fötterna. Under de två eller tre minuterna med huvudet neråt lättar trycket mellan ryggkotorna, ryggdiskerna mellan dem fylls med mera blod och näring – och man blir därför tillfälligt ett par centimeter längre.

Hur kommer man då tillbaka? Om man böjer knäna bara några centimeter förflyttas kroppen tillräckligt för att svänga tillbaka brädan. Är man helt nere i vertikal ställning knuffar man helt lätt på de lutande redskapsbenen på ens båda sidor så att brädan börjar röra sig upp mot horisontellt och då böjer man litet på knäna. Man låter händerna vila på den runda stoppade brädan omkring centralaxeln, och där hjälper de också till. Det låter kanske krångligt och tungt, men det behövs så oändligt litet för att ändra på balansen så att man svänger tillbaka till utgångsläget.

Efteråt märker man omedelbart att man har fått en starkare rygg utan klämda nerver. Vid det här laget känner jag av min rygg kanske två morgnar om året – inget ryggskott, bara litet ont – och då går jag till min bräda, och efter fem minuter får det vara till nästa gång ryggen hör av sig. Andra människor – med Gail bland dem – använder den regelbundet. Kanske de behöver göra det, kanske inte. Men det sägs att det också är bra för hjärnan att få ett extra blodtillskott då och då, och en rad annat gott för kroppen lär också komma med en inversionsbräda.

Min inversionsbräda, Hemma, Palm Springs (2012)

Jag hade ett anfall av ischiasnerven år 2004, tillräckligt för ett besök på akuten och morfinspruta och elände. Jag kände på mig att det hade något samband med mitt latenta ryggbesvär, och det var då som jag skaffade ryggsträckaren, redskapet som syns på bilden intill inversionsbrädan. Den gjorde sin tjänst, men nu är den kvar mest som prydnad. Jag är övertygad om att det är den och inversionsbrädan som tillsammans har sparat mig från flera ischiasattacker sedan den gången.

Här kan du klicka för att få se en amatörvideo – mycket amatör! – av hur man använder inversionsbrädan.

Och efter denna exkursion till nutiden återgår vi till den avbrutna handlingen från 1968.

Inlägg 1.584: 11 dec 1968

Ryggbesvärsavvärjningsinköpet

Nu skall jag bryta mot en av mina regler beträffande mitt skriveri. Även om jag kommer att återvända till min rygg vid de enstaka tillfällen av betydelse när den återigen krånglade, så skall jag här berätta om vad som äntligen har ’botat’ min rygg. Detta skedde år 2007, och om jag väntar med att tala om detta tills jag kronologiskt kommer dit, ja, då blir det nog aldrig av.

På hösten 2007 såg jag ett annonsavsnitt på TV för något som kallades ’inversionsbräda’ (eng. inversion board). Jag köper aldrig något baserat på TV-annonsering, avskyr TV-annonser även om de är ett nödvändigt ont, och brukar alltid syssla med något annat under TV-annonserna. Men den här gången klickade det till – jag undersökte ordentligt på internet vad det rörde sig om, och så snart jag hade övertygat mig om att det inte var frågan om något lurendrejeri så köpte jag den annonserade inversionsbrädan rätt där på internet. Den skulle inte sändas till mig utan till min gode vän Gail Gaddy, som jag ansåg vara i mera behov av den än jag själv. Den kom till mig i alla fall, men i stället för att krångla om det klämde jag på något sätt in hela kartongen i min lilla bil och körde den över till Gail.

Han satte upp inversionsbrädan i sitt sovrum och sade till mig att den var absolut fantastisk. Det var vad jag ville höra, och jag prövade den själv nästa gång jag var där. Jag hade inte något akut ont i ryggen då, men i vardagslag hade jag alltid en liten känsla av balansgång – om jag böjde ryggen i någon viss riktning låg där en smärtgräns som jag helt automatiskt undvek att överskrida i det dagliga livet och därmed undvek rygganfall. Efter att ha prövat brädan i ett par minuter kunde jag inte hitta den där smärtgränsen – den fanns inte. Det var då som jag visste att den här grunkan var just vad jag behövde. Jag gick hem och köpte en till på internet, och den här gången behöll jag den själv. Jag satte upp den i mitt extrarum och ställde den bredvid ryggstärkaren, ett gymredskap som jag tidigare hade använt för att bota ryggen genom att stärka de nedre ryggmusklerna, de som hjälper till att hålla ryggkotorna på plats.

Här ser du de två redskapen sida vid sida på en bild som jag tog för tio minuter sedan. Man sätter sig på inversionsbrädan, sätter en fot i taget på fotpinnen och spänner där fast dem – med skor på! – och lutar sig bakåt så att man ligger på brädan i den 45 graders vinkel som syns på bilden.

Min inversionsbräda, Hemma, Palm Springs (2012)

Inlägg 1.583: 10 – 11 dec 1968

Familjedagsstillheten

Tisdagen hade vi tre helt för oss själva och Alfred Nobel. Vi satt i långa stunder och såg på TV-utsändningen av prisutdelningen under dagen och banketten under kvällen. Det hörde till ritualen, och särskilt mamma visade som alltid sin uppskattning av de värdefulla talen och de pampiga scenerna då världens hjärnor fick sin belöning – själv satt jag igenom det hela med förstrött intresse och tänkte mest på andra saker.

Men det var gott att under en hel dag i stillhet vara tillsammans som en gammaldags familj. Inte den översvallande glädjen över att äntligen få ses som det var de första dagarna, och inte heller den exalterade glädje inför uppbrottet som man kunde känna när man hade stannat för länge – det var en precis lagom lång tid jag hade tillbringat i Örebro för att inte ha börjat känna mig instängd där. Och dessutom hade vi ju setts någon gång under vartenda kalenderår alltsedan jag år 1963 reste ut till Amerika – de var i Nya York 1964, DaNi och jag var i Örebro på Eurailpass 1965, jag kom till dem i San Remo med tåg 1966, Ed och jag var i Örebro med bil 1967, och nu var jag hos dem i Örebro med tåg 1968.

När vi blev sentimentala den här dagen var det just för att vi ville känna oss sentimentala. Pappa sade flera gånger med darr på rösten att ”Det här är nog sista gången vi ses”, vilket med bestämdhet förnekades av både mamma och mig. Och när mamma deklarerade att ”om du hade bott i Sverige hade vi kunnat ses mycket oftare”, så viftade jag bort det med att ”då hade ni inte alls uppskattat mina besök så mycket som nu”. När jag sade att ”den här gången har ni inte gett mig den minsta känsla av att vara en liten unge” så var det ingen som protesterade. Men nog vibrerade luften av känslosamma ord.

Någonting hände med min rygg under dagarna i Örebro. Jag minns inte när det inträffade, och som tydligt har framgått av min detaljerade redovisning av pappas jubileumsvecka så påverkade mitt ryggbesvär inte mitt donande i nämnvärd grad mer än kanske någon enda dag. Låt oss kalla det ’ryggskott’ – det var i alla fall det ord som mina föräldrar använde. Det gick fort över, och när mamma fortsatte att oja sig över det även när det helt och hållet hade gått över, så sade jag att nu slutar vi med att prata om min rygg till dess att jag får ont i den igen. Och det fungerade perfekt – ända tills mamma sade som avskedsord på stationen: ”Skriv snart och akta ryggen”. Men då tog jag det bara som den omtänksamma avskedshälsning som det var.

Inlägg 1.582: 8 – 9 dec 1968

Igenbjudningen

När vi hade kopplat av en stund efter allt pratet – det var mamma som alltid insisterade på att hon blev trött av att samtala, och det låg kanske något i det – så gav vi oss på att, som jag var van vid sedan barnsben, göra allt ordning efter festen. Vi diskade och städade undan, och vi flyttade tillbaka soffan till sin, för mig ovana, nya plats. Allt detta gick lätt att göra när man fortfarande var ’upprymd’ av festandet, och så undvek man den förfärliga morgonen dagen efter när man möttes av allt som måste göras just då när man kände sig som mest olustig.

Men det var ju också bara sen eftermiddag, så även om det inte hade varit av gammal vana som vi grep oss an på jobbet, så hade det ändå för vår egen räkning inte kunnat få vara så gräsligt i rummen under hela kvällen.

När Olle Stendahl på vår fest fick veta att jag skulle resa min väg så snart som på onsdagsmorgonen, så var han kvickt framme med en inbjudan till oss att redan på måndagen komma över till dem på en liten middag. Det var ju helt emot allt vad kutym hette att ’bjuda igen’ redan nästa dag, men nöden har ingen lag. På tisdagen den 10 december skulle det ju firas Nobel, och då ville hela Sverige sitta hemma och följa allting på TV. Då passade det sig inte att ha sällskap, så den kvällen gick det inte att bjuda på middag. Och då var det bara måndagen kvar.

Jag hade nu varit i Örebro i nära två veckor och började intensivt längta efter vad som skulle komma därefter, Schweiz och Ed. Jag tänkte på honom varje dag, som om han inte kunde klara sig på egna fötter i sin hemstad. Och jag tänkte på honom ännu mera i samband med hans förestående resa till Zürich, som om han inte hade rest till Paris på egen hand år 1964, långt innan han ens hade mött mig. Nej, vad jag tänkte på var hur mycket jag längtade efter Ed. Och hur jag inte kunde tala om för mina föräldrar hur mycket jag längtade efter honom.

Middagen hos Stendahls är det inte mycket att orda om. Här står jag och pratar med de sittande damerna, medan Olle sitter och funderar på något annat. Det var förstås pappa som tog kortet.

Med Lily Tamminen, mamma och Olle Stendahl, Hemma hos Stendahls, Örebro (dec 1968)

Och här är Olle uppe och tar en bild av oss andra.

Med Lily Tamminen, mamma och pappa, Hemma hos Stendahls, Örebro (dec 1968)

Stendahls blev helt till sig när vi inte ville ringa efter en bil för att åka hem. Men från Kungsgatan till Skyttegatan var det ju inget avstånd att gå till fots – kanske ett par futtiga kilometer från dörr till dörr. Det var bara skönt med en liten avfestningspromenad.

Inlägg 1.581: 8 dec 1968

Jubileumshusöppethållandet

På söndagen gällde det finkläder för oss alla, för på eftermiddagen skulle det ju bli öppet hus för pappas gratulanter. När allt var förberett och innan gästerna anlände passade vi på att ta några bilder av varandra i fin 70-årsstass. Först fotograferade jag mina föräldrar och fick på så sätt en fin bild av dem tillsammans nästan från deras rubinbröllopsdag – det betyder ’40-årig bröllopsdag’ för dig som i likhet med mig aldrig har använt den benämningen. Eftersom pappa hade glömt bort bröllopsdagen (se inlägg 1.552), så behöll jag naturligtvis dessa tankar helt för mig själv.

Mamma och pappa innan gratulanterna anlände, Skyttegatan 8, Örebro (8 dec 1968)

Sedan tog pappa en bild av mor och son.

Med mamma innan pappas gratulanter anlände, Skyttegatan 8, Örebro (8 dec 1968)

Mamma ville förstås ha litet mera liv i sin bild av pappa och mig, så hon passade på att knäppa den just när pappa ’råkade få’ några goda råd av mig i fråga om valet av vin att servera gästerna. Vi stod där vid spritskåpet och fick fram det lämpliga dryckjomet – trots att alla sådana detaljer naturligtvis hade avklarats redan före sista trippen till Systemet flera veckor i förväg.

Pappa får råd av sonen beträffande dryckjom att servera, Skyttegatan 8, Örebro (8 dec 1968)

Det kom just lagom med gäster för att kunna sitta tillsammans i en enda grupp. Pappa var lättad över att han inte blev ställd mot väggen av någon som han inte visste namnet på, och mamma behövde inte dela på några av de förberedda smörgåsarna. Jag kände alla gästerna, såpass mycket som barn känner sina föräldrars vänner, och inga nya hade tillkommit under min 5½ års frånvaro.

De gäster som kom allra först sattes omedelbart i arbete med att ta det familjeporträtt som vi inte hade kunna ta på egen hand utan stativ, och det gjorde att det genast blev liv i luckan.

Med mina föräldrar vid ankomsten av pappas gratulanter, Skyttegatan 8, Örebro (8 dec 1968)

Och sedan blev det många flera bilder, fast tre av dem får räcka här – mamma tog alla dessa tre, så hon finns inte med. På den första ser vi från vänster Ejnar Sundström, Lily Tamminen, Margit Andersson, Fru Sundstöm, mig, pappa och Olle Stendahl – i kanten. (När jag kommer på förnamnet åker frutiteln ut.)

Öppet hus #1, Skyttegatan 8, Örebro (8 dec 1968)

På den här bilden sitter från vänster Olle Stendahl, Maj Bellander, mamma och Ejnar Sundström.

Öppet hus #2, Skyttegatan 8, Örebro (8 dec 1968)

Och på den tredje och sista kom så gott som hela gänget med: från vänster Olle Stendahl, Maj Bellander (totalt skymd), pappa, Ejnar Sundström, Lily Tamminen, Margit Andersson, Fru Sundström och jag.

Öppet hus #3, Skyttegatan 8, Örebro (8 dec 1968)

När gästerna hade gått och pappa hade färdiggratulerats, så satt vi och kopplade av. Jag satt ensam i soffan – som vi för festen hade ställt med ryggen mot väggen som i gamla tider – och där blev det jag som hamnade i filmrullens sista ruta.

Kopplar av i soffan efter det öppna huset, Skyttegatan 8, Örebro (8 dec 1968)

Inlägg 1.580: 6 – 7 dec 1968

Födelsedagsnedslappandet

Jag gjorde förstås pappa glad genom att skina upp med: ”De blir bra att ha  en gång när jag är pensionerad och bor på en mindre plats än Nya York, för i storstaden går det inte alls.” – Alltså med hjälp av lögn och förbannad dikt, alltihop. Det lilla jag hade sett av golfspelande hade bara fått mig att gäspa – jag skulle då aldrig komma att använda dessa klubbor. Och visst fanns det folk som spelade golf i Nya York, men det var människor som var villiga att spendera en halv förmögenhet i avgifter för medlemskap och golfrundor – och dessutom att köra bil i ett par timmar i var riktning för att komma till en golfbana någonstans i storstadens utkanter.

Nåja, egentligen var det nog inte någon lögn. Jag hade väl en 30 år kvar till min pensionering, och innan dess kunde jag inte tänka mig att flytta från Nya York. Då skulle pappa vara 100 års gammal och knappast bry sig om ifall jag spelade golf eller inte. Och dessutom – kanske jag en dag skulle komma att byta uppfattning om golfen. Vem vet egentligen någonting om framtiden?

Gratulantanstormningen var planerad för söndagen, så lördagen hade vi för oss själva. I stället för att lägga sig på sängen i sitt rum ville pappa den här dagen ’vila middag’ mitt ibland oss, så det fick bli trädgårdens vilstol placerad mitt i salongen. När man ser denna bild förundras man över att pappa behöll kavajen på när han låg och vilade. Jag tänkte inte på den saken, för han uppträdde aldrig i skjortärmarna, inte ens i sitt eget hem, utom kanske någon varm sommardag – det gällde att alltid vara presentabel. Här vilar pappa middag, medan mamma läser tidningen och jag håller i kameran.

Mamma och pappa i salongen, Skyttegatan 8, Örebro (7 dec 1968)

Några bilder till blir det från samma slappa eftermiddag. Pappa sitter här uppsträckt för fotografering intill TV-apparaten i vardagsrummet,  och mitt emot honom sitter mamma med en bok. Att soffan var placerad vinkelrätt ut från väggen var jag inte van vid – tidigare hade den stått med ryggen mot väggen, och från soffan hade de då haft TV-apparaten rätt fram. Med soffan på tvären minns jag inte hur de satt för att se, för TV:n stod kvar på sin gamla plats – nog verkar det att ha varit rätt obekvämt.

Pappa uppsträckt i vardagsrummet, Skyttegatan 8, Örebro (7 dec 1968)

Mamma i soffan, Skyttegatan 8, Örebro (7 dec 1968)

En bild till av pappa i samma stol som förut, men nu i en litet mera bekväm ställning. Detta enligt fotografens önskan.

Pappa i vardagsrummrt, Skyttegatan 8, Örebro (7 dec 1968)

I vardagslag var pappa inte alls så stel som på de här bilderna, men hur man förväntas att uppträda när man firar sina jubileer satt säkert kvar inpräntat i honom för livet alltsedan barndomen.

Inlägg 1.579: 6 dec 1968

Affärsbekantsvisitsformalitetsobehaget

Så blev det vardag igen.  En vardag och en lördag mellan födelsedagsutflykten och födelsedagsuppvaktningen. För visst kom pappa ihåg att vi skulle ha ‘öppet hus’ på söndagen för alla och envar som fann det passande att komma och framföra sina gratulationer på högtidsdagen. Så hade det varit i alla tider, och han var därför medveten om att det skulle krävas en viss formell ‘representation’ för alla de affärsvänner som å yrkets vägnar skulle komma in en stund på visit.

Mamma och jag försökte så gott det gick att ta ner honom på jorden  och bort från dessa obehagliga tankar. Det hade nu gått tretton år sedan han var såpass betydande i affärslivet att det kunde komma bekanta av den sort som gick på visit för att befästa sin vänskap och försäkra sig om fortsatta gemensamma affärer. Vi sade detta till honom om och om igen, och ja ja javisst, men efter ett par minuter var det tillbaka igen: ”Tänk om jag inte kommer ihåg vad de heter”.

Men fredagen var ju en vanlig arbetsdag och han fick då sysselsätta sig på sitt kontor en stund med tre dagars post och vad annat som behövde göras. Jag själv gick och handlade vad som fattades inför söndagen. Mamma hade räknat med högst tio gäster – om det komme fler så finge hon helt enkelt halvera filéerna och pastejerna, vilket inte vore så värst märkvärdigt. Dessutom köpte jag mig hela tre par gummisulade skor för arbetet, svarta och bruna. De kostade bara hälften gentemot Nya York och var dessutom bättre för mina svenska fötter.

Jag hade kameran med mig ut och tog några bilder av gator som jag sedan gammalt kände så väl – fast allt nu körde på fel sida. Här är Storgatan sedd norrut från Järntorget – den hade då inte ännu förvandlats till gågata. Och precis som i Stockholm såg det litet julfestligt ut.

Storgatan norrut, Örebro (1968)

Så snurrade jag runt på samma plats vid Järntorget och tog standardbilden från Örebro. Det huset hade aldrig byggts om eller moderniserats, och ingen trafik på fel sida fanns där heller. Men man fotograferade det ändå varje gång.

Slottet, Örebro (1968)

Min egen födelsedag, som vi så nogsamt hade kommit överens om att det här året fira den 30 november, hade vi alla i ankomstivern komplett glömt bort. Men nu passade pappa på att ge mig sitt förråd av golfklubbor. Han hade under Nyköpingstiden fått en idé att lära sig spela golf, och jag var med när vi en gång körde till Norrköping, där det fanns en golfbana. Där fick pappa en lektion, och till och med jag försökte att få iväg en boll eller två. Men som den fjortonåring jag var, tyckte jag att miniatyrgolf var betydligt roligare.

Inlägg 1.578: 5 dec 1968

Dagenefterintensivavkopplingen

Med födelsedagen överstökad var nästa dag helt annorlunda. När vi vaknade på hotellet fann pappa att han inte kände sig ett enda dugg äldre än före 70-årsdagen, och det piggade upp honom enormt. Han sade att han kände sig som en ”sprallig gubbe” och trivdes gott i den rollen. Vi körde ut till Ålsten, där samma släktingar var återsamlade vid 10-tiden i väntan på oss för att äta frukost.

Den enda bild jag har från den dagen är mycket bättre än den från dagen före. Mamma tog den med sin kamera, och det var samma folk som satt runt samma bord. Där ser man Märta längst till vänster, sedan Tage, faster Lily, pappa, Marianne, och så jag själv. Lasse var tyvärr förhindrad att vara med nu på morgonen.

Med Märta, Tage, Faster Lily, pappa och Marianne på släktlunch, Brötvägen 46, Ålsten (1968)

Precis som planerat slet vi oss därifrån klockan 12.00 och körde till Uppsala. Som alltid var det ovanligt och därför knepigt att hitta till Uppsalavägen från Ålsten, och mina försök att hjälpa till skapade etter mera oreda. Men det gick till slut, så vid 14-tiden kom vi till familjen Wigeberg, vänner från åren i Västerås – då jag föddes – och efter en timme där körde vi till deras vänner Lesta i andra änden av Uppsala.

Hos dem blev vi kvar mycket längre än det var tänkt, men så blev det alltid. Ernst Lesta var estländare och hade varit studiekamrat till mamma i Darmstadt på 20-talet och senare gift sig och levt i Estland. Han och hans fru Mia kom som flyktingar utan ägodelar till Sverige efter kriget, och mamma var lycklig över att kunna hjälpa dem att komma på fötter och de blev snabbt till den sortens vänner som man får genom att gå igenom hårda tider tillsammans. Pappa upplevde också värmen i deras samvaro, trots språkkrånglet i början. Ernst: estniska, ryska, tyska – Mia: estniska, ryska – Mamma: svenska, ryska, tyska – pappa: svenska, tyska. Och jag, som var med då som tolvåring, talade bara svenska. Men de lärde sig snabbt svenska – Ernst ordentligt, för han arbetade som ingenjör, och Mia en sorts rotvälska som man fick vänja sig vid. De var underbara människor.

Mia serverade naturligtvis middag, så det blev inte en timme hos dem som hos Wigebergs utan fem. Vi kom inte hem till Örebro förrän vid 22-tiden. Då kände sig pappa lättad av att det ovälkomna firandet av hans inträdande i gubbåldern var överståndet. Han hade alldeles glömt bort att han under det stundande veckoslutet skulle komma att drabbas av ännu ett, och då mera okontrollerat, firande – och mamma och jag hade inte hjärta att påminna honom om den saken.

Inlägg 1.577: 4 dec 1968

Sjuttioårsdagsintensivfirandet

Det blev inte mycket tid för pappa att på hävdvunnet sätt ligga kvar i sängen och leka med sina presenter. Han hade ju långt i förväg bestämt sig för att fly fältet innan gratulationssamtal och, ännu värre, gratulationsbesök invaderade hans jubileumsdag, så när mamma och jag hade fått i oss litet frukost var pappa redan uppe och på gång. Vi satt i Mustangen klockan 11.00 och var i Stockholm med säker marginal före solnedgången.

Vi bodde på pappas stamhärbärge alltsedan min barndom, Carlton hotell på Kungsgatans södra sida nära Vasagatan. När vi hade installerat oss där var det dags att ge oss av ut till Ålsten. Hela tjocka släkten på inalles fem personer hade samlats där hos faster Lily för en ovanligt tidig festmiddag. De visste att vi hade teaterbiljetter för kvällen och därför måste ge oss av från dem redan klockan 18.00. Men tre timmar räckte mycket väl till för festmåltiden.

Från pappas 70-årsdag har jag bara tre bilder, alla tagna av min kusin Märta. Före själva middagen står jag på den första bilden i faster Lilys salong i samspråk med pappa och min kusin Mariannes make Tage Moberger.

Med Tage och pappa i salongen, Brötvägen 45, Ålsten (1968)

På bilden av själva middagsbordet sitter från vänster jag själv, sedan faster Lily som tyvärr är nästan helt dold bakom mammas huvud i förgrunden, och vidare pappa, Marianne, och Märtas make Lasse Isaksson. Händerna i vänstra kanten är vad man ser av Tage.

Med faster Lily, pappa, Marianne, Lasse och mamma på släktmiddag, Brötvägen 45, Ålsten (1968)

Och efter middagen pratades tre av damerna vid i salongen – mamma, faster Lily och Marianne.

Mamma, faster Lily och Marianne efter släktmiddagen, Brötvägen 45, Ålsten (1968)

Vid uppgjord tid gav vi oss iväg tillbaka till hotellet. Därifrån kunde vi lätt gå till fots de 200 metrarna till Oscarsteatern, där vi, som mamma hade planerat långt i förväg, såg Glada änkan med Jarl Kulle. Och efteråt var det igen bara en bekväm två hundra meters promenad tillbaka till Carlton hotell.

Trots alla intensiva försök att trappa ner innebörden av dagen, så blev den i mitt kvardröjande minne en rätt formell och traditionsbunden affär. Pappa kunde inte komma ifrån sin nedärvda uppfattning att 70 är en gubbålder som man nalkas försiktigt och på egen risk. Det är den matematiska bekräftelsen på att man är slut, över, förbi, och att lämpliga sysselsättningar under den återstående tiden var att sitta i gungstol och att ligga i hängmatta. Han hade intetdera, inte ens uppe på vinden, så nu gällde det att ge sig ut och handla illa kvickt. Jag överdriver nog litet grann i avsikt att framhäva den lilla sordin som vilade över hans glättiga panna under födelsedagsfirandet.

Inlägg 1.576: 4 dec 1968

Högskolekunskapsinhämtningsknappheten

Jag har förmodligen glömt bort någonting i presentlistan, men strunt i det – pappa blev glad för vad han fick. Det vet jag, för han skrev om det till mig när födelsedag och jul låg bakom honom och han hade återfått sitt normala perspektiv på saker och ting. Han hade framförallt satt ett stort värde på att jag hade kommit till Örebro och att han och jag då hade haft tillfälle att spendera en hel del ‘personlig’ tid tillsammans.

Han nämnde att jag en gång under mina dagar i Örebro kom in till honom och satte mig på hans sängkant och berättade om mina aktiehandelsteorier, dem som jag tidigare har beskrivit här i all sin bedövande monotoni. Pappa hade aldrig sysslat med börsaffärer, och det kanske inte jag heller hade gjort, om inte IBM av en slump hade råkat använda mig till att hjälpa just börsmäklarfirmor med sina IBM-maskiner.

Det var gott för mig att få höra att pappa uppskattade att få veta hur jag hade tänkt fram mina teorier om hur aktiepriserna ofta – men inte alltid – följde vissa banor som jag ansåg mig kunna räkna mig fram till. Låt vara att verkligheten så småningom kom att justera mina teorier till att gälla enbart när det råkade falla sig så.

Men att han speciellt nämnde något så synbarligen naturligt som att vi pratade om något som var nytt för honom, det visar att sådant inte ofta hade hänt. Och så var det faktiskt – jag hade under alla år inte haft mycket av mitt eget tänkande att dela med pappa – jag hade alltid tyckt, och det med rätta, att han var den som visste mera än jag om allting av vikt. Han var den äldre, den äldre förmedlar kunskaper till den yngre, och den yngre, det var jag det. Men nu pekade han ut ett ämne som jag synbarligen var mera insatt i än vad han var.

Det är egentligen rätt egendomligt att jag hade haft såpass litet kvalificerat nytänkande att komma med. Man kunde tycka att jag under mina studier på handelshögskolan borde ha snappat upp ett ton av nyttiga kunskaper i ekonomi och företagsledning att resonera med pappa om. Men så var det inte, och detta faktum kan tjäna som ytterligare ett belägg för att mina akademiska studier inte hade gett mig mycket användbara specialkunskaper, examensdiplomet till trots. Om så hade varit fallet, så hade jag förstås vid den tiden varit på väg att bli Sveriges handelsminister eller åtminstone finanschef för ett storföretag. Och helt visst kunnat presentera för pappa där på sängkanten mycket mera avancerade teorier än hur man kan hitta köpvärda aktier i en amerikansk höstack.

Inlägg 1.575: 4 dec 1968

Högtidspresentsammandragsuppräkningen

Nu när du känner till ritualen behöver jag inte nämna någonting mera om denna 70-årsdagsmorgon än att pappa fick kaffe på sängen.

Jag kommer inte ens att tala om vad han fick. Jag vet vad jag hade haft med mig i packningen från Amerika, och jag vet vad jag gav till honom. Men jag vet inte vad han fick på sin födelsedag och vad han fick på julaftonen tre veckor senare, alltså sådant som jag lämnade till mamma att lägga under granen bland de andra julklapparna – jag skulle ju inte vara med där på julen. Och därför kommer jag nu att rabbla upp allt vad pappa fick av mig vid de två näraliggande tillfällena, oavsett när varje present nådde honom.

• Boken ‘Ett litet Amerika’ av Svenska Dagbladets Amerikakorrespondent Ingmar Lindmarker. Den hade undertiteln ‘Rapport från en amerikansk förstad’ och hade recenserats i Nya Yorks Tidender tidigare under året. Jag hade just köpt den i Örebro, och han fick den på födelsedagen.

• Ett exemplar av postorderfirman Sears & Roebucks flera kilo tunga katalog. Inte för att pappa skulle köpa något och inte heller för att han skulle läsa igenom den, utan bara för att han skulle kunna roa sig med hur mycket både bra och förfärligt man kunde få hemskickat till sig i Amerika. Denna bok vet jag att han fick på födelsedagen.

• En bok om Kennedy – John eller Robert? Ingen aning.

• Några små handpussel, som till exempel 15 numrerade träblock som kunde skjutas vertikalt och horisontellt inne i en fyrkantig träram som rymde 16 träblock, och där avsikten var att organisera träblocken i en viss ordning. Man kunde sitta med den i handen och flytta träblock ända tills man somnade. Han tyckte om sådant men hade egentligen inte tid för det.

• En snabbt hopskriven och utgiven bok om det just genomgångna presidentvalet i Amerika.

• En 40 x 25 centimeter stor reliefkarta av plast över Amerika. De högsta bergen var 4 centimeter höga, och det hela var ihåligt och lätt och kunde monteras som en tavla och hängas upp på väggen.

• Veckotidningen USA:s Nyhets- & Världsrapport för år 1969. Du minns säkert att jag nyligen hade skrivit ett elakt brev till redaktören för den tidskriften (se inlägg 1370-1371) och i det sagt att jag inte skulle fortsätta att prenumerera på den för min far i Sverige. Men han tyckte bra om tidskriften och då gjorde jag förstås inte vad jag hade hotat med. Detta vet jag att han fick som julklapp.

Inlägg 1.574: 4 dec 1968

Födelsedagsuppväckningsritualen

Det vilade inte någon traditionsbunden plikt över hur vi firade pappas födelsedag – utom på själva begynnelsen vid uppvaknandet. Då och endast då var det exakt förutbestämt hur allt skulle gå till. Vem som än i hela familjen – alla tre av oss – fyllde år hade alltsedan min födelse varit bunden att ligga kvar sovande i sängen tills något helt oväntat hände. Om Jon Blunds paraply dessförinnan hade lyfts undan var offret tvunget att spela rollen av djupt inslumrad.

Det oväntade var att dörren plötsligt slogs upp med buller och brak och jaamååhenleeva, och hela den övriga familjen tågade in, iklädd pyjamas eller nattlinne, med var sin bricka. På den första brickan stod det kaffe eller te eller choklad uppslaget i kopp, en ostsmörgås, en marmeladsmörgås, en bulle av någon sort, och en servett. Där stod också några tända levande ljus. På den andra brickan kunde man se ett antal snyggt inslagna paket med helt obekant innehåll – jämte några brevkuvert som på avstånd varken kunde ses eller räknas.

Medan paketbrickan tillfälligt ställdes undan placerades frukostbrickan på själva sängen intill det då i förfäran tillbakaryggande just väckta födelsedagsbarnet. De två intågade satte sig sedan också på sängkanten, och medan den uppväckta inmundigade sig det rikliga morgonmålet så framförde de andra all världens gratulationer. Födelsedagsbarnet var kanske – åtminstone när jag hade den rollen – mest intresserad av att få frukosten överstökad för att snarast möjligt komma fram till paketbrickan.

Och det skedde precis som det var önskat. Frukostbrickan försvann och paketbrickan flyttades över till sängen i dess ställe. Nu uppdagades nästa hinder: brevkuverten. Alla anlända gratulationsbrev hade metodiskt undansnillats för att öppnas just på födelsedagen, och var man populär så låg det många brev på kuvertbrickan. Alla dessa brev skulle öppnas, ett efter ett, av födelsedagsbarnet – en brevöppnare låg också på brickan – och läsas högt till de närvarandes fromma. Brevdetaljer som var alltför personliga behövde inte läsas högt, men läsas de skulle. Ack, ett ynkligt halvdussin brev kunde på detta vis fördröja dagens höjdpunkt med en hjärtskärande halv timme.

Men sedan var det dags för presenterna. Till jul skrevs det alltid rimmad vers på varje paket, men inte till födelsedagen, så uppackningen gick någorlunda fort undan. Och när det var klart, så lämnades födelsedagsbarnet att pyssla med leksakerna eller böckerna eller klädesplaggen som hade legat i paketen och nu under en liten stund kunde få avnjutas i frid.

Inlägg 1.573: 30 nov – 10 dec 1968

Jubileumsuppklädningsfotograferingen

Som avslutning på husvisningen lägger jag in en bild som jag tog från garageinfarten. Den visar Skytteparken på andra sidan av Skyttegatan – eller ‘Södra Skyttegatan’ om man skall vara korrekt. Det fanns nämligen då en ‘Norra Skyttegatan’ på andra sidan parken, där miljön var litet annorlunda. Med glatt sjungande, överförfriskade äldre herrar – som bevars inte gjorde en mygga förnär. Men den stadsdelen skulle en dag komma att rivas för att lämna rum för Skebäcks vårdcentral, och i det sammanhanget behövdes inte den norra gatan längre. Då blev den södra helt enkelt ‘Skyttegatan’.

Skytteparken sedd från garageinfarten, Skyttegatan 8, Örebro (1968)

På bilden är det vita i parken bara frost, men till vänster i utfarten ligger det kvar en smutsig snöklump. Den är antagligen en rest av det ymniga novembersnöfallet, då pappa plötsligt fick ta fram sin snöslunga för att göra sin trottoar framkomlig.

Jag tror att jag tog alla dessa utomhusbilder vid ett och samma tillfälle. Nu kommer några vardagsscener från inne i huset. Vi är alla fint utstyrda i samband med födelsedagen – men jag gissar på att vi klädde upp oss dagen före just för dessa minnesvärda bilder.

O, så högtidligt! Här sitter mamma och pappa uppsträckta för fotografen på salongssoffan. Rummet bakom dem är hallen, med min dyscha omedelbart bortom och under öppningen i väggen.

Mamma och pappa i salongssoffan, Skyttegatan 8, Örebro (1968)

Dessa två bilder med växlande personager i samma soffa togs nog samma dag men vid ett annat tillfälle – blomstren i väggöppningen därbakom hade då bytts ut mot grankvistar, och även läsmaterialet på bordet hade skiftats om litet grann.

Med mamma i salongssoffan, Skyttegatan 8, Örebro (1968)

Med pappa i salongssoffan, Skyttegatan 8, Örebro (1968)

”Jag kan inte sitta och cykla som vanligt, för det ser hemskt ut på bild. Jag vill sitta upp rak i ryggen, men vad skall jag göra med armen?” klagade mamma, som ville få ett avbrott i den uppsträckta fotografateljérutinen. En bild av henne på sin motionscykel verkade vara perfekt. Vad nu göra med hennes dinglande vänsterarm?

Mamma på motionscykeln med jultuppen av fajans, Skyttegatan 8, Örebro (1968)

Enkelt! Därintill stod den gamla jultuppen av fajans mitt på det runda verandabordet. Jag stack den till mamma, som nu sitter och motionscyklar med en jultupp i famnen. Perfekt! Och detta skedde ute på verandan, vilket visar att den faktiskt kunde användas för korta visiter även en sval, solig vinterdag. Jag skulle tro att mamma motionscyklade därute i vardagslag, om det inte var sträng kyla utanför. Om man höll igång ordentligt så kändes det nog inte kallt att vistas där en stund.

Jag återkommer med mera vardagsbilder av den lilla familjen senare, men nu nalkas högtidsdagen och då blir det mycket annat på gång.

Inlägg 1.572: 30 nov – 10 dec 1968

Föräldrahemmet

Här står pappa borta vid verandadörren. Jag tog bilden från just bortom hallonbuskarna, de som sommartid dignade av jättehallon och gröna blad men nu bara var tunna stickor.

Pappa vid verandan, Skyttegatan 8, Örebro (1968)

Pappa står rätt framför fönstret till salongen – som de i vardagslag brukade kalla ‘mellanrummet’  för att det lät mindre pretentiöst – och fönstret till vänster om honom hörde till vardagsrummet. Fönstret längst ut till höger på bilden hörde till pappas sovrum. Och övervåningen med balkong, där det tidigare hade bott en hyresgäst var nu nästan enbart använt som ritkontor för pappas för tillfället ende ritare. De tre små halvrunda gluggarna uppe i taket gav vindsvåningen litet dagsljus. Däruppe var det helt oinrett men snyggt och välhållet med allting på sina rätta platser – inte den röra av gamla böcker och kläder och möbler som det brukar vara på privata husvindar.

På nästa bild ser du huset litet mera på snedden och fotograferat genom några av de kvarvarande fruktträden. Det hade i början funnits dubbelt så många träd, och de hade gett så rika skördar att mamma inte orkade ta hand om alltihop. Nu hade de huggit bort många av träden och i stället fått en fin öppen gräsmatta för krocketspel och sådant. Genom grenarna kan du här skönja litet av mammas sovrumsfönster mellan verandan och pappas sovrum.

Pappa vid sitt hus, Skyttegatan 8, Örebro (1968)

Verandan var inte vinterbonad, så den användes inte alls på vintern. Den var inte igenbommad, men dörren till den höll de tillstängd. Det fanns ett värmeelement därute, men med bara enkla fönsterrutor hade det ändå inte gått att vistas där. När pappa en gång hade föreslagit att de skulle sätta in dubbla rutor kom mamma med ett rungande nej. Verandan hade 140 glasrutor som det var, det vill säga 280 fönsterytor att tvätta, och hon vägrade att ens tänka sig att tvätta 560 fönsterytor, även om det bara skulle göras en gång om året.

Pappa står till vänster på bilden framför det bruna garaget, som han hade byggt efter det att jag hade rest till Amerika.

Den sista bilden ger dig de detaljer som inte kom väl fram på de förra. Det nya staketet som ersatte det gamla, som hade rasat ihop i en snöstorm under förra vintern. Mammas sovrumsfönster. 100 av verandans 140 fönsterrutor. Och även garaget med en redskapsbod baktill med tillträde från trädgården.

Föräldrahemmet sett från Lagmansgatan, Skyttegatan 8, Örebro (1968)

Inlägg 1.571: 30 nov – 10 dec 1968

Örebrovistelseevenemangsöversikten

Jag sov från 22-tiden och fram till klockan 09.00, då jag väcktes av allt ståhej omkring mig. Hallen med min bäddade dyscha låg mitt i huset och kunde i fråga om trafikintensitet närmast jämföras med Tegelbacken i Stockholm. Under min svenska tid låg där en byggnad kallad Tysta Mari – spårvagnarna på linje 12 ut till Ålsten hade sin vändslinga runt det huset – och när jag sakta vaknade upp i min hall kände jag mig som en släkting till Tysta Mari. Nej, det var inget rälsgnissel eller biltutande – alla visste att jag behövde sova – men även tassande tofflor meddelar effektivt att nu är det dags.

Tysta Mari, tidigare kronprinsens stall, Tegelbacken, Stockholm, 1950 (internet)

Jag hade ju inte sovit alls sedan torsdagens morgon, då Ed och jag gav oss ut på vår tacksamhetslunch. På planet hade jag suttit och läst. Så var det alltid – just för den händelse att planet skulle störta, så ville jag nog inte vara yrvaken när jag skulle hoppa ut i fallskärm för att rädda livet. Jag säger ‘nog’, för jag har aldrig varit med om något flygmissöde – i motsats till Ed, men det kommer vi till så småningom.

Jag hade haft med mig en tunn, lång papprulle på resan, och när mina föräldrar redan på stationen undrade vad det var, så viftade jag bara bort frågan å det mystiskaste. Men när vi hade kommit hem så bad jag pappa att få lägga den på hans kontor fram till jul. Jag sade inte till honom att det var en 15 x 8 decimeter stor, blanklaminerad väggkarta över Amerika, som skulle bli en julklapp till mamma. Mitt övriga bagage hade jag packat upp, hängt kostymerna på galge och lagt resten i byrålådor – någon ordning får det vara, även om man bara vill sova. Så när jag vaknade på lördagsmorgonen var allt redan på sin plats.

Fram tills jag reste från Örebro på onsdagen den 11 december var jag husgäst i föräldrahemmet, och alla dagar var varandra utåt sett rätt lika – med vissa ordentliga undantag. Pappas födelsedag firade vi på onsdagen, då vi på middagen bilade iväg till Stockholm för att komma tillbaka på torsdagskvällen. På lördagen hade pappa ‘mottagning’ – mot sin vilja, för han ville inte bli gammal – och sedan var vi en kväll hembjudna till doktor Stendahl och hans fröken Tamminen. För resten av tiden skall jag inte försöka gissa exakt vad som hände varje dag. För det hände väldigt litet att skriva om.

Vädret var frostigt men utan snö, och jag tog några bilder runt huset. På en av dem står mamma på garageinfarten utanför köksdörren och husets enda källarnedgång. Det lilla fönstret hör till kökets stora skafferi, där man förvarade allt som inte absolut måste stå kallt i dåtidens lilla kylskåp. På min tid i Sverige hade det inte funnits något staket där framför garaget – och inget garage heller för den delen – så det var helt nyuppsatt.

Mamma på garageplatsen, Skyttegatan 8, Örebro (1968)

Inlägg 1.570: 28 – 29 nov 1968

Jubileumsfirandetillresandet

Tacksamhetsdagen firade vi med en restauranglunch någonstans. Uppvuxen i Sverige och van vid att helger i mångt och mycket betydde stängt och stannahemma och släktbesök hade jag fortfarande svårt att vänja mig vid att det i Nya York trots allt fanns en del bekvämligheter tillgängliga även på helger. Inte för att det skulle bli någon brakmåltid, kanske en skiva kalkon på rågbröd – alltsedan de stora släkthelgerna hemma hos Ryans i Jersey City hade ordentligt kråssmörjande levt kvar för mig som inkarnationen av tacksamhetsdagen. Men kalkon fanns inte på matsedeln, så det fick bara bli ett vanligt utemål, om än tårdrypande. Nej nej nej, Ed och jag skulle ju i all fridens namn bara vara ifrån varandra i tretton dagar.

Att Ed följde mig till ut flygplatsen var självklart. Vi tog som alltid tunnelbanan till Skogskullarna (eng. Forest Hills) i Queens och sedan buss Q10 till Kennedyflygplatsen. Jag ville alltid hellre komma för tidigt än för sent till tåg och flyg, så vi kunde sitta länge och repetera samma banala ramsor, som alla människor rabblar i sina avskedsstunder.

Och så bar det iväg för mig till Köpenhamn med SAS och därifrån med ett pyttelitet plan till Göteborg. På det beställde jag, precis som på det stora planet, ett glas apelsinjuice, men denna skandinaviska fuskversion var helt odrickbar – jag borde ha tagit tåget i stället.

SAS flygplan typ DC-8 (internet)

Flygbuss från Torslanda in till centralen. Efter ett par timmar där gick tåget vid 15-tiden till Hallsberg, och det lilla lokaltåget kom fram till Örebro klockan 20.26. Jag möttes på perrongen av pappa och mamma och på gatan av Mustangen. Nu var jag i deras händer, men den här gången skulle jag inte vara den lille pojken – och kan man tro, det fungerade perfekt, hela vistelsen. Detta kom att bli ett underbart besök i föräldrahemmet.

Det hade varit roligt och intressant att ha haft DaNi och Ed med mig vid de tidigare visiterna i Örebro. Men nu var det gott för oss tre att få utgöra en mera intim familj med ett språk som alla utan svårighet klarade av. Det var särskilt pappa som uppskattade att ha mig hemma ensam den här gången som omväxling – även om det alltid hade varit roligt att träffa mina vänner, vilket han var noga med att tillägga.

Vi åt en sen middag, vilket smakade gott, för jag hade bara småätit litet under min väntan på Göteborgs central. Vi hann bara med litet småprat – Nixon och mitt arbete och sådant – innan jag dödstrött somnade på min gamla kära dyscha i hallen.

Inlägg 1.569: 19 nov 1968

Bögbarsöldrickningsstunden

Det var nästan helt tomt därinne, och vi satte oss kring ett litet runt bord och tog varsin öl. Du hade säkert trott att jag skulle ha beställt ett glas mineralvatten, och jag skulle ha trott likadant. Men nej, jag kunde dricka ett glas öl ibland utan att lida alltför mycket. Killarna tände var sin cigarrett med en papptändsticka ur barens reklamhäfte och berättade om en resa som de hade gjort till Filippinerna ett par år tidigare, ett ovanligt och intressant resemål.

Tändstickshäfte med reklam för Dannys bar, New York (internet)

Sedan föreslog de att vi skulle komma upp till dem och titta på deras bilder från sin resa. Följt av en inbjudan: ”Då kunde vi ha litet sex tillsammans också.”

Som du vet sade varken Ed eller jag nej till sex med andra män när tillfälle erbjöds – men sällan alla fyra tillsammans. Orsaken till det var för min egen del att jag avskydde att leka med killar som inte var tillräckligt sexiga enligt min smak. Om jag ‘gick med på’ att ha sex med någon som jag inte direkt dräglade efter inombords, så ledde det alltid till att jag strax därefter skulle komma att intensivt önska att jag kunde komma ut ur situationen. Jag minns knappast något enda par killar, där den ene var bra för Ed och den andre perfekt för mig – och samtidigt bägge var sexiga nog för oss båda att vistas i samma rum med, nakna och eggande. Och därför avstod jag hellre än att ta risker.

Stan Cumberpatchs stora sexparties med dussintals gäster var förstås underbara att uppleva. På dem var vi ju bägge med i ruljangsen, men där var det ju som på en Kiviks marknad där man kunde gå från stånd till stånd och bara välja. Spännande och kul hade det också varit den gången vi hälsade på Bob Denning och Vincent Fourcade i deras superlyxiga envirage – det var ett tillfälle där de båda var jättesexiga för både Ed och mig, och ändå kom vi att till slut utföra våra respektive djuriska lekar i skilda rum (se inlägg 429-430). Alla andra försök till gemensamhetsövningar hade slutat med total pannkaka för mig, och trots att Ed var betydligt smidigare i sina krav så undvek vi multipelkopplade samvaron – utom där det var helt uppenbart att det skulle bli en fullträff för oss båda.

Den här gången behövde Ed inte ens kasta en frågande blick på mig för att taktfullt avböja inbjudningen – dessa två rara killar var värda en pratstund på Dannys bar och inte ett dugg mera än det. Men det hade varit trevligt att besöka en bögbar som inte hade samma nervösa stämning som dem som jag dittills hade sett.

Inlägg 1.568: 14 – 19 nov 1968

Långreseinväntningsperioden

På torsdagen den 14 november gjorde jag mig av med 66 av mina 70 aktier i sportutrustningsbutikskedjan Gateway Sporting Goods, som jag hade köpt bara ett par månader tidigare. Så snabbt brukade jag ju inte göra mig av med mina välvalda investeringar – men om de började dyka så hade jag nu  lärt mig att dra öronen åt mig och sälja. Jag fick 9.964 kronor för de 66 aktier som hade kostat mig 10.450 kronor (se inlägg 1.476), så jag klarade mig undan med en 485 kronors förlust. Tack och adjö!

I god tid före min avresa gick Ed och jag tillsammans till den trevliga damen på hyreskontoret rätt bakom O’Henrys restaurang. Ed kunde förstås ha gått dit i vanlig tid den sista i månaden, för han skulle ju inte resa till Schweiz förrän den 11 december, men varför inte ha det gjort redan nu? På bilden står jag i novemberskymningen på 4:e gatan intill O’Henrys på vår väg till kontoret just utanför vänstra bildkanten.

Står i skymningen utanför O’Henrys, New York (1968)

Även denna dystra bild förmedlar mycket av miljön runt vår lilla bostad. O’Henrys gaslyktor brann svagt utan att egentligen lysa upp någonting, men de hängande lampetterna var elektriska och starka nog för att framhäva min navel och bockhornen på min skalle – sade någon ‘blixtlås’ och ‘glasögon’ så var det ju snällt men helt fel. Bilden får mig att nu riktigt känna den fuktiga, milda novemberluften så där i kvällningen.

Tänk att vi hade bott där i tre hela år nu! Det var vårt hem på jorden, och det skulle vi snart lämna åt sitt öde, Ed i en vecka och jag i två och en halv. Jag påminde mig själv att skriva upp på Eds minneslista att säga till på posten att hålla kvar all vår post under hans frånvarovecka. Mycket att tänka på.

Vi fortsatte med en kvällspromenad genom byn, så som vi ofta gjorde. På Kristoffersgatan stötte vi på ett par vänner som var ute precis som vi för att bara titta på folklivet. När vi berättade om våra reseplaner sade de att vi skulle lika så gott hoppa in på baren intill och sitta och prata en stund. En av de sällsynta visiterna för både Ed och mig på en bögbar. Den här hette Dannys bar, och den hade just slagit upp portarna. Den hade inte mig veterligt ännu blivit ansatt av polisen – fast nu under borgmästare Lindsays regim hade det blivit såpass ovanligt att vi inte ens tänkte på den saken.

Baren var såpass ny att den inte ens hade en ordentlig namnskylt, bara ett vitt papper upptejpat på rutan i dörren för att man i förväg skulle veta vilket syndens näste man trädde in i. Eller kanske de inte räknade med att kunna hålla igång länge nog för att betala av kostnaden för en skylt?

Pappersskylt i dörrutan, Dannys bar, New York, 1968 (internet)

Inlägg 1.567: 6 – 13 nov 1968

Valeftersnacksfrånvaron

Naturligtvis var det en hel del prat ute på staden – och i tidningarna – om Nixons valseger, men eftersom den hade varit bombsäker ända fram till en vecka före valdagen så hängde det inte någon större förvåning och dallrade i luften. Mera en resignation inför vad som hade hänt och hur det skulle bli under de kommande fyra åren. Staden Nya York var i likhet med alla storstäder i landet rätt liberal i sin politiska inriktning, så man såg alls inga fingerhöttande kaféargumenteringar mellan annars goda vänner, vilket förekom på andra håll i landet. Den norra delen av delstaten Nya York var i det avseendet lika fridfull, för alla däruppe var Nixonanhängare.

Mammas bedömning kom en vecka senare. De hade, precis som jag själv fram till slutet av oktober, tyckt lika illa om de båda kontrahenterna. För dem var det Eugene McCarthy som gällde, ”men”, som mamma uttryckte det, ”han var för fin, så han puttades snart åt sidan”. – De hade följt kampanjen rätt flitigt på TV via Telstar och fått känslan av att alltihop bara var geschäft och en enda stor skandal: ”Det enda man behöver ha för att väljas till president i Amerika är pengar och en stor svada.” – Hon sade att de svenska valkampanjerna började likna de amerikanska, men att det fortfarande var en bra bit dit. Och en bra bit också till 1970 och nästa svenska val.

Kommunikationssatelliten Telstar under förberedelse

Porträttet av sig själv, som pappa skulle få på sin 70-årsdag av mamma och mig gemensamt och sedan avstyrde, blev nu återigen aktuellt. Greta Gerhardson tyckte att Jejes porträtt blev bättre och bättre, så mamma frågade mig om inte hon och jag skulle ge honom de tusen kronorna för porträttet och låta honom att i sinom tid avgöra om han ville använda dem till att bli avporträtterad eller till något annat gott. Naturligtvis lät jag henne avgöra den saken.

Det var nu bara våra resor att tänka på under hela november månad. Ed och jag låg hemma i sängen och ojade oss – litet muntert – över hur hemskt det skulle bli att vara borta från varandra så länge som två veckor. Och hur skulle vi hitta varandra i Zürich? Den detaljen arbetade vi på rätt mycket. Ingen av oss hade ju varit på den flygplatsen, och vi skulle komma dit i två olika plan på samma dag för att sedan slå följe till Arosa.

Det var DaNi som var räddningen. Han och jag hade ju flugit till Bryssel år 1965 i två olika plan, och vi hade inte haft några svårigheter att träffas samman där. Nu gjorde Ed och jag upp en liknande plan för Zürich med två olika ställen att ta vägen ifall något slulle gå fel. Om sådant var det viktigt att göra upp i förväg.

Inlägg 1.566: 5 – 6 nov 1968

Slutresultatet

Vi får se 23 minuter av valvakan med början 19.30 enligt vår klocka i Nya York – på skärmen är tiden av någon anledning angiven i Chicagotid. Om och om nämns det att de flesta vallokalerna i landet fortfarande är öppna.

Det är inte bara presidentrösterna som läggs fram – vi får se en hel del siffror från senatorvalen i 34 av delstaterna. Däremot nämns det ingenting alls om alla de 435 kongressrepresentanterna som också väljs – de rösterna räknas naturligtvis också, men de får helt enkelt inte plats på skärmen.

Och nu, efter allt mitt förberedande prat, får du se den inspelade valvakan, om du bara klickar här.

Det är underligt att se hur mycket vikt de lägger vid de totala röstsiffrorna för hela landet, när dessa inte betyder något alls för vem som till slut bli vald till president. Det enda som räknas i det avseendet är ju siffrorna från varje enskild delstat. Jag har faktiskt aldrig tidigare tänkt på den saken.

Ed och jag satt och följde dramat på skärmen hela kvällen tills det hela avbröts någonstans runt midnatt. CBS liksom de andra TV-bolagen hade vid det laget försäkrat landet om att allt talade för att Richard Nixon hade vunnit presidenttiteln – men det var ändå bara en väl framräknad gissning. Alla presidentkandidaterna hade i förväg gjort klart att de inte tänkte framträda för publik den kvällen, och president Johnson gick och lade sig tidigt.

På onsdagsmorgonen fortsatte valvakan på morgonen, och vid 12-tiden fick vi veta att gissningen på tisdagskvällen hade varit riktig: Richard Nixon hade vunnit presidentvalet. Han fick i den slutliga sammanräkningen en halv miljon flera röster än Hubert Humphrey, vilket var en marginal på mindre än en procent. Men det kunde lika gärna ha gått tvärtom, med de flesta rösterna till Humphrey, och Nixon skulle fortfarande ha vunnit. Denne fick nämligen 301 elektorsröster mot Humphreys 191, och det är ju dessa som väljer en president – inte den totala röstmajoriteten.

Även om både Ed och jag hade hållit på Hubert Humphrey sedan flera veckor tillbaka, så tog vi ‘valförlusten’ utan tårar och förbannelser – innan dess hade vi ju varit rätt likgiltiga, baserat på att ingen av de två ville göra ett snabbt slut på Amerikas deltagande i Vietnamkriget. Visserligen hade Humphrey äntligen bytt till den åsikten strax före valet, men han var ändå inte på något vis lika mycket av en fredsduva som Robert Kennedy och Eugene McCarthy. Så vi tog valet av Richard Nixon rätt lugnt.

Nixons era börjar, Tidskriften Life, 1968 (internet)

Inlägg 1.565: 5 nov 1968

Valresultatsrapporteringen

På tisdagskvällen satt jag tillsammans med Ed och följde sammanräkningen av valrösterna på TV. Detta kanske kunde verka besynnerligt, eftersom jag inte hade röstat – jag var tekniskt sett en utlänning – och inte heller hade Ed – han tyckte att han inte kunde påverka resultatet, så varför bry sig? Men vi visste båda hur viktigt det var att få rätt politiker på plats, så vi var faktiskt rätt engagerade i skeendet ändå.

Vilken skillnad jag upplevde gentemot mitt förra presidentval! Jag menar inte resultatet, för det är ju alltid olika resultat i olika val. Nej, jag menar skillnaden i hur jag upplevde de två valrapporteringarna.

Förra gången satt jag tillsammans med flera dussin andra utvalda vid långbord i en sal hos TV-bolaget CBS och tog emot telefonsamtal från reportar i vallokaler runt om i landet (se inlägg 256-257). Jag upplevde alltså valresultatet som en rad siffror på måfå – det var röstsiffrorna från vissa utvalda vallokaler runt om i landet – och de betydde som sådana absolut ingenting. De kom förstås att betyda mycket när de hade genomgått en ‘väljarprofilanalys’ i en datamaskin och sedan kunde presenteras på TV-skärmarna som framgångar och motgångar och procentenheter och trender. Men det hade inte varit för oss i CBS-salen att få uppleva.

Jag är glad över att ha hittat på internet en nästan halvtimme lång inspelning av TV-bolaget CBS valvaka år 1968 – komplett med två instuckna enminutsannonser. Det är alltså samma TV-bolag som jag tjänstgjorde hos på valkvällen 1964 och det var också den mest förtroendeingivande nyhetsstationen vid den tiden. Vi får här se TV-journalister som Walter Cronkite, Dan Rather och Mike Wallace, vilka alla kom att bli våra vänner på skärmen i ett halvt sekel.

Här märker man hur otroligt mycket valrapporteringen på TV har kommit att utvecklas sedan år 1968, och det gäller i Sverige lika väl som i Amerika. Att videon inte är gjord i färg betyder att jag ser den precis så som Ed och jag såg programmet år 1968 på vår lilla svart-vita TV – men programmet gick ut i färg, vilket Walter Cronkite med stolthet poängterar.

Det finns ingen grafik alls – inga kurvor, inga kartor, bara röstsiffror och några journalister kring ett enormt runt bord. Och det dög, för jag minns inte alls att det verkade påvert. Faktum är att en valvaka då för tiden var oändligt mycket mera spännande än i dag. Det droppade in småresultat med bara någon procent av rösterna räknade, och dessa fragment ältades och dissikerades, och journalisterna gav sig på djärva gissningar som de sedan bollade med.

Inlägg 1.564: 5 nov 1968

Valresultatet

Den här kartan visar vem som fick flest röster i varje enskilt län i Amerika vid presidentvalet 1968 – Nixon i rött, Humphrey i blått, Wallace i grönt. Ju mörkare färgton, desto större procent röster gick till vinnaren.

Presidentröstvinnarna i alla Amerikas län, 1968 (internet)

Man ser hur Wallace helt dominerade fyra av delstaterna i södern och dessutom vann ett stort antal län i ytterligare fem angränsande delstater. Eftersom han förlorade en del län mitt i det gröna till Humphrey men inte många till Nixon drar jag personligen slutsatsen att Wallace var till mest ohägn för Humphrey. Om Wallace inte hade varit med i spelet och min slutsats att hans röster i så fall mestadels hade gått till Humphrey, då borde Humphrey ha vunnit alla Wallaces fem delstater. Och dessutom borde de flesta av Wallacerösterna i alla de andra delstaterna också ha gått till Humphrey, som därmed borde ha fått flera röster än Nixon i någon eller några av dennes delstater. Och kanske rentav ha vunnit presidentvalet. Det var det som jag menade med att Wallaces blygsamma 13,5 procent av landets röster kan ha kommit att betyda mycket i 1968 års val.

Här kommer en karta som visar röstvinnarna inom varje enskild delstat. Samma färgsättningar fast en litet annan schattering. Siffrorna utvisar antalet elektorer i delstaterna – vilka alltså gick till vinnaren av respektive delstat.

Resultatet av det amerikanska presidentvalet, 1968 (internet)

Valet 1968 bröt den 36-åriga kontroll av Amerikas politik som det Demokratiska partiet hade haft alltsedan 1932, då Franklin Roosevelt under depressionen valdes till president. Därmed inte sagt att varenda president därefter var en Demokrat – men kongressmajoriteten tenderade att vila hos det Demokratiska partiet.

Nu år 1968 kom alltså turen till det Republikanska partiet, som skulle komma att behålla sin kontroll av landets politik i minst 40 år. Återigen inte med enbart Republikanska presidenter, men med kongressmajoriteten för det mesta hos det Republikanska partiet.

Det kan mycket väl hända att valet 2008 eller 2012 skulle komma att framöver visa sig ha varit nästa brytning av partibalansen, denna gång tillbaka till det Demokratiska partiet genom valet av Barack Obama under vad som då verkade vara en mindre depression. Men sådana bedömningar kan man inte göra förrän långt efteråt, så jag lämnar den framtidsfrågan därhän och återvänder till år 1968, där vi ju för närvarande hör hemma.

Inlägg 1.563: 5 nov 1968

Presidentvalsmatematiken

Så det var Humphrey mot Nixon, och så Wallace med sina 13,5 procent, vad han nu hade med saken att göra mer än som en krydda i degen. Inte ett enda dugg, om det hade varit så enkelt som att den presidentkandidat som fick flest röster skulle betraktas som vald till president. Men varför skulle man göra någonting på ett enkelt sätt när det kunde göras skönt komplicerat?

Amerikas folk röstade nämligen inte på en viss presidentkandidat. I stället röstade folket i varje enskild delstat på en lista för en given presidentkandidat. Denna lista bestod av ett antal namn på lokalt utsedda elektorer, som hade försvurit sig att senare stödja listans presidentkandidat.

Det amerikanska folket utsåg på valdagen på detta sätt sammanlagt 538 elektorer. Antalet elektorer på alla presidentkandidaternas listor i en given delstat var samma som summan av delstatens antal senatorer – alltid 2 – och kongressrepresentanter – baserat på delstatens folkmängd vid den senaste folkräkningen, utförd vart tionde år. I huvudstaden, som inte hade någon representation i kongressen – jo, det stämmer – stod det 3 elektorsnamn på presidentkandidaternas listor.

Elektorerna på de vinnande listorna samlades sedan i mitten av december i sina respektive delstatshuvudstäder för att rösta på den presidentkandidat som de var edsvurna att stödja, och den som fick de flesta elektorsrösterna blev då vald till president. Någon enstaka gång röstade en elektor på en annan kandidat, vilket var lagligt men fult att göra, så det förbigår jag med en fnysning.

Om ingen presidentkandidat fick minst 270 elektorsröster, så förflyttades hela presidentvalet till kongressens representanthus. Där avgav representanterna för varje delstat, oavsett dess folkmängd, en enda röst, och den kandidat som fick de flesta rösterna var då vald till president. Detta hade hänt bara två gånger genom tiderna.

Nu när du vet precis hur ett amerikanskt presidentval gick till återvänder vi till guvernör Wallaces roll vid valet 1968. Låt mig först visa hur presidentvalet utföll:

• Richard Nixon fick 301 elektorsröster och vann därmed presidentvalet. Han fick 43,4 procent av landets röster, vilket inte betydde ett skvatt. Inte heller att han fick de flesta rösterna i 32 delstater.
• Hubert Humphrey fick 191 elektorsröster. Han fick 42,7 procent av landets röster, och de flesta rösterna i 13 delstater och i huvudstaden.
• George Wallace fick 46 elektorsröster. Han fick 13,5 procent av landets röster, och de flesta rösterna i 5 delstater.

Inlägg 1.562: 2 – 5 nov 1968

Tredjepartipresidentkandidaturen

Men mitt i ivern greps pappa ändå ibland av svårmod vid tanken på att han trots allt så småningom höll på att bli gammal. Han ville absolut inte vara med om något särskilt firande av sin kommande 70-årsdag, och det var mamma helt med på – det skulle bara bli en enkel födelsedag inom familjen. Han gladde sig enormt över att jag skulle komma till Örebro för det. Vid det här besöket skulle han passa på att utnyttja litet av mina yrkeskunskaper. Nej, inte i ekonomi, vilket var min utbildning, utan i automatisk databehandling, vilket var mitt arbetsområde.

Han sade att han hade kommit att inse vilket framtidsgebit jag hade gett mig in på – de var båda mycket stolta över hur bra det hade gått för mig med det arbetet i Amerika. Han hade lustigt nog läst att amerikanarna ansåg att databehandling hade gått svenskarna på hjärnan, och han höll med om den saken – man kunde helt enkelt inte göra någonting i Sverige längre utan att en datamaskin skulle vara med på ett eller annat sätt. Som ett exempel nämnde pappa min nya fina räknesnurra. Så snart han hade skickat den till mig så började Facit, snurrans tillverkare, att annonsera om en ny elektronisk räknemaskin som hade Facits firmamärke men som de hade importerat från Japan.

Dagen efter ankomsten av pappas långa brev var det äntligen dags för presidentvalet i Amerika – inklusive nyval på två år för alla 435 av kongressens representanter och också på sex år för en tredjedel av kongressens 100 senatorer. Jag har redan utförligt talat om Hubert Humphrey och Richard Nixon, som ställde upp för de två stora partierna Demokraterna och Republikanerna. Men det här året hade vi också en tredje kandidat, George Wallace, som jag hittills helt har underlåtit att nämna.

Guvernör George Wallace (internet)

Det fanns alltid flera partier med i valet, men de var alla så obetydliga att man inte brydde sig om dem – de fick bara något tusental röster eller så. Men den här gången fick det tillfälligt skapade tredje partiet, benämnt ‘Amerikanska oavhängiga partiet’ (eng. American Independent Party), faktiskt 13,5 procent av Amerikas totala röster – och då blev det minsann värt att nämna. Presidentkandidaten var den förre guvernören för delstaten Alabama nere i den djupa Södern. Han var mest känd som en stenfast rassegregationsist, och bilden av guvernör Wallace stående mitt i dörren till Alabamauniversitetet för att förhindra två svarta studenter från att komma in flög över hela världen den 11 juni 1963.

Guvernör George Wallace spärrar dörren till Alabamauniversitetet, 1963 (internet)

Inlägg 1.561: 2 nov 1968

Arbetsinsiktsöverföringsbrrevet

I sitt brev berättade pappa inte bara om vinterns första snöslungning. Han skrev också om mycket annat i sitt ovanligt långa brev. Främsta orsaken till att brevet kunde bli såpass långt var att han egentligen skulle ha kört till Bofors för att leverera ett konstruktionsförslag men nu var strandsatt på grund av det oväntade snöfallet, eftersom han inte ännu hade satt dubbdäck på Mustangen.

Så nu fick pappa plötsligt tid att skriva ett riktigt långt brev till mig. Med en ritare utlånad till en annan firma hade han nu bara en kvar däruppe på andra våningen, och denne hade faktiskt fullt upp att göra. Vad gör man om man har lagom med arbete för 1½ ritare? Om man är alltför pessimistisk inför framtiden och inte vågar ha mera folk än vad man omedelbart behöver, ja då är man ställd om man plötsligt skulle få två eller tre ordentliga uppdrag. Sådant kunde mycket väl hända i dagens läge, ansåg pappa, för lönerna hade sprungit i höjden så mycket att små firmor, som behövde utöka sin produktion, helst sökte andra lösningar än att anställa mer folk. Att skaffa helautomatiska maskiner vore en sådan lösning, och därför kunde pappa mycket väl tänka sig att plötsligt få en beställning på att konstruera en lämplig specialmaskin. För den eventualiteten måste han vara beredd med duktiga ritare, som elegant kunde rita upp konstruktionsutkast som han hade krafsat ner i marginalen på en tidning.

Det var gott att få ta del av hans tankar, som han denna gång hade haft tid nog att skriva ner ordentligt. Visst gick tankarna i alla riktningar och ofta emot varandra – men så tänker man ju, för det är precis så som man kommer fram till en uppfattning.

Han berättade att han nyligen hade fått ett arbete för Bofors – samma företag där han arbetade i ett par år omkring 1936 när jag var två år gammal – och det uppdraget var rätt krävande. Han sade att han var riktigt stolt över att ha fått det, för det var första gången som Bofors anlitade någon som inte var anställd på deras eget kontor. Jo, det var vad de hade sagt till honom, och varför skulle han då inte tro på det?

Bofors varumärke (internet)

Det hade varit en hel del nytt för pappa att lära sig, och det illa kvickt, för att klara av uppdraget. Han hade tidigare mest använt tryckluftscylindrar i sina automatiska maskiner, men i det här projektet måste det vara hydrauliska cylindrar. Han hade därför fått studera ordentligt för att om möjligt kunna veta mera om hydrauliska cylindrar än de själva visste – och att göra detta under den begränsade tid per dag som hans läkare hade tillmätt för hans hjärtas skull.