Inlägg 1.230: 4 – 13 nov 1967

Slummerveckan

Det kändes extra skönt att komma hem från jobbet på fredagen den 4 november. Ingenting särskilt hade hänt under veckan, men ändå kände jag det som en befrielse att ha två lediga dagar framför mig.

Så brukade jag inte känna det. Jag älskade mitt arbete. Jo, naturligtvis älskade jag min fritid också, för då kunde jag vara tillsammans med min lika älskade Ed. Jag älskade också Nya York alldeles otroligt, och där älskade jag vår lilla lya alldeles förfärligt mycket. Och så älskade jag den underbara aktiemarknaden och den senaste semesterresan – och nästa semesterresa som vi alltid hade i faggorna.

Nej, stopp nu – detta är sirap i överkant!

Inte om man kommer hem och bara vill lägga sig på dyschan och sluta ögonen och känna sig lycklig. Vilket var precis vad jag gjorde den här fredagen.

På lördagen vaknade jag efter en lång natts sömn och kunde inte röra mig. Nej, inte så illa – jag kunde helt visst röra på mig, men jag ville bara inte röra på mig. Jag ville bara fortsätta att sova. Och det gjorde jag – jag lät Ed gå ut och göra vadhelst han ville under hela veckohelgen, men jag bara låg stilla och gjorde ingenting. Ed lagade till maten och jag åt den gärna, men sedan föll jag tillbaka på dyschan.

Sömnighetsillustration (internet)

Han tyckte att jag skulle gå till doktorn, men jag var inte alls sjuk – bara trött. Under veckan släpade jag mig till arbetet och där fungerade jag bra, fast jag drömde hela tiden om att få komma hem och lägga mig. Och så gjorde jag varje dag – jag lade mig på dyschan och sov ett par timmar, åt sedan middag, vilade igen – och sedan när det var dags att sova så gick det inte alls. Normalt brukade jag tända och läsa någonting om jag inte kunde sova, men nu var jag alldeles för trött för att ens tänka på att göra något så ansträngande, så jag bara låg där.

Först framemot fredagen den 11 november började jag vakna ur min dvala, och under veckoslutet som kom var jag ute med Ed precis som vanligt. All trötthet var bortblåst.

Jag hade inte känt mig sjuk alls, magen hade inte krånglat, ingen feber, mått gott hela tiden, bara varit hopplöst trött under en hel vecka. Jag måste ha drabbats av någon sort virus, men det kommer jag aldrig att få veta.

Mamma skickade mig en önskelista – o herregud är det jul nu igen? – och där fann jag gummistövlar, en diskret slips, och prenumeration på veckotidskriften USA:s Nyhets- & Världsrapport för pappa, och för mamma ett fotoalbum, fyra små parfymflaskor från Bloomingdales (sådana som jag en gång tidigare hade gett henne), och en enda modetidning (ingen prenumeration!). Och absolut ingen bilradio – som jag nyligen hade hotat med.

Inlägg 1.229: 31 okt 1967

Kostyminköpslättheten

Vid den tiden började Barneys så sakta ändra ansikte. Butiken rustades upp och blev mera elegant, sortimentet klassades upp till samma nivå som de stora fullprisaffärerna, och genom ändrad annonsering fick de en penningstarkare kundkrets. Men de behöll sina nedsatta priser – och sina fria ändringar. Parkeringen fick dock de få bilande kunderna klara själva. Klicka här för att se en TV-annons för Barneys.

Som jag uppfattadde det, hade Barneys precis lika fina lokaler som vilken förstklassig herrekipering som helst, med heltäckande röd matta och gott om svängrum framför speglarna. Nu vid mitt återbesök visste jag precis vad jag ville ha – en beigefärgad kostym i tvills av märket Timely. Det var precis samma kostym som jag hade köpt förra gången, fast i en annan färg, och om man trivs i den, varför byta?

Den kostade 465 kronor, men det visste jag att den var värd – en liknande kostym skulle ha kostat 700 kronor eller mer hos Macy’s. Och att ändringarna var gratis hos Barneys betydde en hel del för mig som inga kläder på affärernas galgar passade utan att först ändras.

Jag behövde nämligen, efter mina år av viktträning, en kavaj som var stor nog för att klara breda axlar och stort bröstparti – man måste ju kunna sträcka armarna framåt utan att hela kavajen åker upp – men en kavaj av den storleken var fabrikssydd för en våldsamt uppblåst mage som jag inte alls hade. Därför måste kavajen alltid tas in ordentligt i midjan av skickliga skräddarhänder om det skulle bli något köp av. Dessutom måste byxorna alltid kortas av en del, för mina ben var för korta för resten av kroppen.

Dessa ändringar hade kostat massor med extra slantar på mina tidigare inköpsställen, men hos Barney’s ingick de ju i priset. Efter några dagar fick jag min nya kostym, och den blev genast arbetskostymen numero uno.

När den här enkla transaktionen var avklarad gick jag glatt nerför Greenwichavenyn och hem till min väntande Ed – som förstås visste vad jag hade planerat att göra efter arbetets slut. Vi gick ut och åt en god bit mat för att inte vara hemma den här kvällen när alla ungar i grannskapet ringde på portknappen för att hojta: ”Trick or Treat?”, vilket var ett val mellan att utsättas för ett busstreck eller att ge dem en godsak i sin korg. Det var ju Halloween, och den kvällen var vikt för småungar och häxor. Så småningom skulle den bli vikt för bögar också – men 1967 var ännu ingenting vikt för oss.

Inlägg 1.228: 30 – 31 okt 1967

Herrekiperingsuppbyggnadssagan

När jag nu så här litet i efterhand ville gräva upp något att säga om L’Aiglon Apparel, så fann jag på internet nästan uteslutande juridiska papper – stämningansökningar och domslut och sådant. Plus en notis om att firmanamnet L’Aiglon Apparel försvann 1968 från telefonkatalogen för Shippensburg i delstaten Pennsylvanien. Detta lät minst sagt skrämmande!

L'Aiglon Apparels fabrik, Luganavenyn, Shippensburg, 1956 (internet)

Hade jag alltså just nu öst ner mina underbara vinstpengar från Kaufman & Broad i en bottenlös brunn utan möjlighet att fiska upp ens en liten del av dem? Nej, nu var jag tvungen att bläddra framåt i mitt facit, även om jag inte tycker om att göra det. Jag fann att jag ett halvår senare lyckades bli av med L’Aiglon Apparelaktierna utan att förlora ett öre på dem – det blev i stället en minimal vinst.

Modeannons från L'Aiglon Apparel, 1958 (internet)

Dags att sätta mig ner och dra en lättnadens suck. Och att låta dig veta i förväg att jag inte blev ruinerad av mitt uppenbart riskabla investeringbeteende. Mer säger jag inte, för jag vet ännu ingenting mera.

På tisdagen efter arbetet gick jag och köpte mig en ny kostym. Jag nämner denna vardagliga händelse enbart därför att jag den här gången, i motsats till tidigare, exakt visste vart jag skulle gå. Inte på måfå till något av de stora varuhusen som jag förr hade använt mig av, utan till Barneys – någon, vem det nu var, hade rekommenderat mig att gå dit för att köpa min förra kostym, vilken jag kom att trivas så otroligt bra i.

Barneys var en verkligt gammal butik. Den startades redan 1923 av en Barney Pressman, som hade livnärt sig på att pressa byxor för 15 öre styck i sin fars beklädnadsbutik, men nu pantsatte sin frus förlovningsring för 2.500 kronor för att kunna betala hyran för 46 kvadratmeter på Sjunde Avenyn och 17:e gatan, alltså ganska nära vår bostad. I sin lilla butik, med ‘Barneys Kläder’ på den röda markisen, hade han till salu 40 kostymer av välkända märken med hög rabatt – men så var de också inköpta till bottenpriser vid fabriksutförsäljningar och även på auktioner och bankruttutförsäljningar. Ändringar och bilparkering ingick i priset.

Barneys Kläder, New York, 1923 (internet)

Barneys var den första detaljhandelsbutik på Manhattan som använde radio för reklam, och redan 1934 hade det gått så bra att butiken började byggas till både på höjden och på bredden.

Annons för Barneys Kläder (internet)

Tändsticksreklam för Barneys Kläder (internet)

Barney Pressmans son Fred blev 1946 delägare i firman, och 1965 hade de uppnått en årsförsäljning på 65 miljoner kronor. Barneys var då Manhattans största herrekipering!

Inlägg 1.227: 30 okt 1967

Aktieurvalsteoritillämpningen

Långt tillbaka i tiden, i juli, omedelbart före vår Skandinavienresa, sålde jag de flesta av mina aktier i Pacific Southwest Airlines – du kanske minns den egendomliga transaktionen som innefattade också några aktier som jag hade tilldelats i en fondemission men ännu inte hade fått mig tillskickade – och jag tjänade faktiskt 50% på den investeringen. Lycklig som ett bi var jag. Och sedan dess hade jag inte sålt någonting. Men nu var det dags för en försäljning igen, och för ännu en stor förtjänst. Det här höll på att bli ett fantastiskt år, även finansiellt sett.

I februari 1967 hade jag köpt 70 aktier i Kaufman & Broad, småhusbyggarföretaget, och de gick omedelbart uppåt i värde. Snart nog gjorde de en fondemission så att jag plötsligt hade 105 aktier. De fortsatte att gå brant uppåt, tills de under oktober började vända litet neråt – och då tyckte jag att det var dags att sälja rubbet. Ja, inte riktigt alltihop, för jag fortsatte egendomligt nog med min tokiga idé att behålla aktier värda några hundra kronor varje gång jag sålde. Jag har nästan glömt bort varför jag gjorde detta – jag tror att det var för chansen att de en dag skulle skjuta i höjden, men det var bara dumt och gav mig en massa bokföring att ta hand om till ingen nytta.

Hur som helst, den 30 oktober sålde jag 100 av mina aktier i Kaufman & Broad för 13.443 kronor. Min inköpskostnad i februari för den andel av aktierna som motsvarade de 100 nu sålda hade varit 6.117 kronor (se inlägg 828), så min förtjänst på affären blev 7.326 kronor! Detta var en otrolig massa pengar – det var långt mera än jag fick betalt, före skatt, för en hel månads arbete hos IBM. Och detta utan att arbeta! Det kändes sjukt på något sätt. Men det var den amerikanska kapitalismen som arbetade för mig, så jag kände mig inte alls så skuldmedveten som jag skulle ha varit om detta hade hänt mig i Sverige.

Så vad gjorde jag för alla dessa pengar? Jag behöll en del men använde det mesta till att genast köpa 120 aktier i en modefirma som hette L’Aiglon Apparel för 10.960 kronor. Det var också en försvarlig mängd pengar, och jag placerade dem nu i ett företag som jag inte visste ett enda dugg om – och egentligen inte heller brydde mig om vad de sysslade med. Jag valde numera mina inköp helt och hållet enligt den urvalsteori som jag själv hade utvecklat tidigare under året (se inlägg 842).

Inlägg 1.226: 21 okt 1967

Pentagonmolnsväveriförsöket

Många demonstranter hölls tillbaka och fick nöja sig med att kasta glåpord, grönsaker, stenar och buteljer på poliserna. Men de flesta uppträdde rätt fridsamt trots sin upprörda sinnesstämning och påbörjade en nattlång vaka för att åtminstone skapa fred under ett dygn i Vietnam.

Demonstranter och poliskedja framför Pentagon, 21 okt 1967 (internet)

Abbie Hoffman, en av de ledande krigsmotståndarna, höll ett gripande tal till de närvarande demonstranterna och poliserna.

Abbie Hoffman (internet)

Han besvor dem alla att sjunga och skandera tills Pentagon svävade hundra meter över marken i ett apelsinfärgat moln och där vibrerade för att driva ut de onda andarna. Den här knappen visar hur det skulle gå till.

Knapp visande Pentagon uppe i ett apelsinfärgat moln, 21 okt 1967 (internet)

När myndigheternas hemliga agenter hade fått nys om demonstranternas planer på att släppa ner 10.000 blommor från luften över Pentagon och stoppade den idén, så kom en del av dessa blommor att användas till att fredsamt stickas in i militärpolisernas gevärspipor.

Blomsterbarn sticker in blommor i gevärspiporna, Pentagon, 21 okt 1967 (internet)

På den här bilden står en 17-årig flicka vid namn Jan Rose Kasmir ensam någon decimeter framför gevärsmynningarna och försöker samtala med poliserna. Denna bild av rå vapenmakt gentemot ett oskyldigt blomsterbarn blev en stark symbol för Amerikas växande opposition mot kriget i Vietnam.

Klassisk bild av tonåring framför dragna gevär, Pentagon, 21 okt 1967 (internet)

Här är samma Jan Rose Kasmir på en bild där hon många år senare i England protesterade mot kriget i Irak – sammanfogad med bilden från 1967 där hon protesterade mot kriget i Vietnam.

Jan Rose Kasmir som tonåring och som betydligt äldre, Pentagon, 21 okt 1967, och London, senare (internet)

Tumultet pågick mer eller mindre natten igenom. De federala poliserna utförde alla arresteringarna. Just i arrestögonblicket säckade många demonstranter ihop och måste då släpas till den väntande fångtransportvagnen, där andra poliser fick vika ihop och knuffa in de motsträviga demonstranterna.

Poliserna fick jobba i ett kör utan att få en ledig stund, och efter många timmar var de ordentligt uttröttade. Detta gjorde att de behandlade arrestanterna alltmer hårdhänt, men ändå blev det anmärkningsvärt få skador noterade. Sammalagt arresterades det 682 demonstranter. Allt som allt skadades 47 demonstranter, poliser och soldater vid sammanstötningen.

När söndagen grydde var det bara 200 demonstranter kvar utanför Pentagon – resten hade gått hem eller satt i finkan. Och då kom det horder av renhållningsmän till platsen för att plocka bort ölburkar, matrester, skor, skjortor, byxor, tröjor, plakat och sådant skräp som alltid blir kvar efter ett upplopp. En del av dem skurade Pentagons murar för att få bort allt klotter som hade ritats på dem under natten.

Och mitt bland renhållningsmännen satt det några trötta men idoga demonstranter kvar hela dagen och ropade på fred i Vietnam.

Inlägg 1.225: 21 okt 1967

Antivietnamkrigsdemonstrationen

Under de två senaste åren hade det förekommit åtskilliga protestmarscher och demonstrationer mot kriget i Vietnam runt om i Amerika – och runt hela världen för den delen. Jag har tidigare nämnt litet om dem, och nu kommer jag till den dittills största. Den ägde rum på lördagen den 21 oktober, då omkring 100.000 människor samlades vid Lincolnmonumentet i Washington för att höra tal av många ledare i krigsmotståndrörelsen.

Liten del av publiken vid Vietnammötet, Washington, 21 okt 1967 (internet)

Allt var helt lagenligt ordnat, och åhörarna var synbarligen helt fredliga individer som inte tyckte att kriget i Vietnam var en lämplig sysselsättning för Amerika. Men naturligtvis hade myndigheterna sina ögon på sammankomsten och var väl bekanta med de flesta av mötets arrangörer och talare.

Större delen av publiken vid Vietnammötet, Washington, 21 okt 1967 (internet)

Man var sålunda väl förberedd på eventualiteten att sammankomsten vid Lincolnmonumentet kunde leda till en protestmarsch mot Pentagon, krigsministeriets enorma byggnad bara tre kilometer därifrån.

Pentagon (internet)

Man hade därför omringat det 500 meter i kvadrat stora, friliggande byggnadskomplexet med militärpoliser, som stod sida vid sida med dragna gevär och bajonetter strax framför yttermuren. Bakom dem väntade tre hundra federala poliser, beredda för att arrestera lagbrytare och transportera dem till finkan i väntande fångtransportfordon. Dessa poliser behövdes därför att endast civila myndigheter hade grundlagsenlig rätt att arrestera civila lagbrytare.

Flygfoto av Pentagon, 25 sep 1967 (internet)

Dessutom hade fem tusen beväpnade armésoldater i hemlighet placerats inne i Pentagon som extra förstärkning. Ingen visste vad som skulle kunna hända när ett stort antal människor, de flesta av kategorin ‘hippies’, samlades i enad protest mot kriget i Vietnam under dessa år, och vid alla sådana möten ville myndigheterna vara beredda på det värsta.

Det hela började mycket fridsamt, och det vilade närmast en picknickstämning över folkmassan. Men alltsom eftermiddagen framskred och varje talare överträffade sin föregångare i aggressivitet, så började det jäsa i publiken, och klockan 17.40 begav sig en beslutsam grupp på cirka 35.000 iväg med fanor och plakat över Arlingtonbron mot Pentagon.

Protestmarschen på Arlingtonbron, Washington, 21 okt 1967 (internet)

En liten grupp av de ivrigaste i täten bröt sig igenom poliskedjan och lyckades komma över muren och in i själva Pentagon. De flesta soldatena inne i byggnaden rusade till, och i och med det var ett regelrätt upplopp ett faktum.

Inlägg 1.224: 19 okt – 23 nov 1967

Förbokningsnödvändigheten

Arbetet på firman fortgick mer eller mindre obehindrat av det hela, och efter uppflyttningen ställde sig de två anställda unga ritarna bara vid sina vanliga ritbord på övervåningen.

Pappas ritare på övervåningen, Skyttegatan, Örebro (1967)

Naturligtvis var det massor av mindre inredningsarbeten som återstod, men de utfördes efterhand. Även om hyresgästen hade lämnat en städad lägenhet efter sig behövdes det mycket rengöringsarbete för att förvandla en väl använd bostad till ett presentabelt kontor. Nya, enhetliga gardiner blev inte färdiga att börja sättas upp, ett fönster om dagen, förrän den 13 november – och det fanns många fönster däruppe.

Ett stort problem var att telefoninstallationen inte kunde ordnas förrän den 23 november. Statliga verk har alltid stora svårigheter med att vara smidiga i sin verksamhet. Men pappa tog tillfälligt över hyresgästens existerande telefon och lyckades sköta sina affärer med hjälp av den och en oändlig förlängningssladd, alltihop troligen helt olagligt.

På nedervåningen tillät det mindre skrymmande matbordet att vardagsrummets blåa soffa kunde svängas ut från väggen. Även med ett nytt rektangulärt soffbord blev hela soffgruppen större och rymligare.

Nu har jag faktiskt täckt hela uppflyttningen av pappas firma på några få rader och i ett enda sammanhang, så nu är hela det ämnet avklarat.

”Nu kan jag inte vänta längre med att skriva till Lutèce och boka rum”, utbrast jag över frukosten på morgonen efter Marlene.

Ed hoppade till, för det lät på mig som om han hade hindrat mig att göra det. Det hade han inte alls gjort, men han tog gärna på sig ansvaret för försummelsen – ifall det kunde glädja mig: ”Jag skulle ha påmint dig om det”, sade han och lyckaders se skuldmedveten ut.

”Jag skulle ha gjort det med detsamma, när vi upptäckte att vi kunde flyga ner till Puerto Rico redan på tisdagskvällen. Men nu ska jag minsann skriva”, förband jag mig.

”Ja, men vi har ju flygbiljetterna för onsdagskvällen”, påminde han mig.

Tusan också! Vi hade ju tänkt oss att bara åka ut till flygplatsen med våra väskor på tisdagskvällen och hoppas på att kunna komma med redan då i stället för på onsdagskvällen. Vi hade inte haft en tanke på att vi skulle komma till Lutèce långt efter midnatt, vilken kväll vi än flög ner. Men man måste ju vara väntad för att kunna få ett rum efter midnatt på ett pensionat. Utan bokat rum gick det ju inte att åka ut till flygplatsen och bara hoppas.

”Jag ska gå till Eastern Airlines och boka om i dag på lunchen, så det är gjort”, deklarerade för världen. ”Och i kväll skriver jag till Lutèce.”

Inlägg 1.223: 19 okt – 23 nov 1967

Matbordkolossupptrappningen

Samtidigt som Ed och jag förlustade oss i Marlene Dietrichs sällskap började mina föräldrar i Örebro att omvandla sin övervåning till ett kontorslandskap. Hyresgästen hade gett sig av långt tidigare på grund av sjukdom, men juridiskt sett flyttade han ut vid midnatt den 18 oktober. Då var det fritt fram för husägaren att göra vad han ville med lägenheten, men mina föräldrar stod inte utanför entrédörren med ett stoppur och inväntade midnatten. Nej, de sov.

Men sedan tog det fart, för det var mycket som skulle göras. Jag var ju inte alls där utan fick följa skeendet per brev, och därför blir detta en mager läsning – säkert till din lättnad.

Pappa hade snickare där på torsdagen och fredagen för att göra vad snickare gör bäst, och på måndagen sattes den redan anskaffade kontorsbelysningen upp. Under dagarna därefter bar flyttkarlar upp allting från de två kontorsrummen på nedervåningen och placerade det på sina rätta platser i det stora utrymmet som nu skulle fyllas – lägenheten däruppe var precis lika stor som pappas och mammas egen på nedervåningen.

Det jättestora matbordet som jag hade växt upp med från barnaåren åkte som planerat upp till övre våningen för att bli firmans konferensbord. Hur karlarna bar sig åt för att få detta otroligt tunga bord uppför trappan begriper jag då rakt inte, men det hade flyttats från bostad till bostad så många gånger att jag visste i alla fall att det kunde göras.

Matbordet som blev konferensbord, Skyttegatan, Örebro (1967)

Om jag ger mig på att uppskatta storleken på detta bord så var skivan två meter lång, en meter bred och fem centimeter tjock. De fyra benen var konstnärligt snidade och vidgade sig mittpå till en boll med 20 centimeter i diameter. De hölls på plats av tio centimeter breda och fem centimeter tjocka bräder, korslagda någon decimeter från golvet i formen av två bokstäver, ett rättvänt Y och ett upp- och nervänt Y, det senare placerat under det förra. Jag skulle ha använt ett bättre sätt att beskriva detta, om jag hade kommit på det. Hela bordet var gjort av solid ek – det var tillverkat långt före träfiberplattor och fanér. Så – hur många hundra kilo vägde det?

Mina föräldrar hade redan valt ut och köpt ett nättare matbord – ett runt slagbord för fyra personer – åtta med en insatsskiva – och med båda bordshalvorna nerfällda tog det ingen plats alls. Detta bord hade inte kommit ännu, så fram till den 10 november när det levererades fick de leva utan någon formell måltidsmöbel . Det gick alldeles utmärkt att äta i köket, vilket de ändå alltid gjorde i vardagslag.

Nytt slagbord som ersatte det gamla matbordet, Skyttegatan, Örebro (1967)

Inlägg 1.222: 19 okt 1967

Recensionsprofessionaliteten

”Föreställ dig nu Marlene Dietrich, punktbelyst mitt på scenen, i en klängande klänning av glitter, med ena foten litet framför den andra och händerna vid sidorna, frambringa tårar hos sin publik genom att sjunga ‘Jag önskar dig kärlek’ (eng. I Wish You Love).” (Klicka här för den)

”Eller, ännu bättre, när hon doftande av elegans levererar sådana rader som ‘Bara Molly och jag, och med babyn blir det tre…’ (eng. Just Molly and Me, and Baby Makes Three) i någon sorts underlig Blå Himmel (eng. Blue Heaven).” (Klicka här för den)

”Det är svårt att avgöra om den här föreställningen egentligen är en självkarikatyr, för ofta verkar den inte alls att vara det. Allra bäst är stjärnan när hon tycks driva med den framtoning som hon så nogsamt har uppodlat, i sånger som ‘Pojkarna i det bakre rummet’ (eng. The Boys in the Back Room) och ‘Den lataste flickan i stan’ (eng. The Laziest Girl in Town).” (Klicka här för pojkarna och klicka här för flickan)

”Hon exekverar också övertygande väl sin ‘Snygga Lola’-sång från Blå Ängeln och den alltfort hjärtnypande ‘Lili Marlene’.” (Klicka här för Lola och klicka här för Lili)

”Men när hon sjunger – uppenbarligen med hjärtat – om hängmattor, vilostunder i höstackar, och om spratt som vi brukade spela varandra, då räcker inte tekniken till och hennes röst blir rätt ointressant.

”Marlene Dietrich är mindre en artist än en en-kvinnomiljö som går till attack mot ens sinnen med alla tillgängliga vapen. Hon förefaller att vara en Marlene-Dietrichdocka i naturlig storlek. Men hon har en så total kontroll över sig och sin publik, att vi inte kan bli annat än glatt överraskade. Hon är förvisso inte den lataste flickan i stan, men hon gör inte en enda onödig gest – en upplyft hand stänger genast av applådåskan, precis som en inte överdrivet blygsam, uttryckslös blick ner på golvet avslutar ett nummer och släpper loss bravoropen. Denna stjärna är en kolugn och självfokuserad varelse, och den som vill lära sig tankekontroll borde bege sig till Lunt-Fontanneteatern någon gång inom de närmaste sex veckorna.”

Vilken engångsupplevelse detta var! Klicka här för att få Hilmer Borgeling att tala om att en sådan här föreställning upplever man blott en gång och aldrig mera – Zarah har redan tidigare gjort det här.

Inlägg 1.221: 19 okt 1967

Tremetersavståndstillfället

Ed och jag fick se Marlene Dietrich mest i halvprofil, där hon stod mitt i rampljuset. Men då hände något! Hon gled över till vänstra hörnet av den stora scenen – och det var inte så enkelt som det låter, för i sitt snäva fodral kunde hon knappast föra ena foten framför den andra, tripp tripp tripp. Nu var hon helt vår egen. Hon stod där alldeles stilla med mikrofonen i hand och just för Ed och mig sjöng hon en av sina sånger. Eller kanske två, jag vet ju inte – man kan inte räkna till två när man sitter helt transfixerad i sin stol, tre ynka meter från en sådan gudomlig varelse. Hennes blick vandrade runt bland publiken – flera gånger träffade den mig, och då kände jag hur jag lyftes upp och flög runt i lokalen i stället för att bara sitta som ett paket i min teaterstol. Tänk vad en superb scenartist kan åstadkomma – jag säger då bara det!

Min bakgrund tillåter mig inte att ‘recensera’ en världsartist. Jag kan inte uttrycka mig vetenskapligt rationellt när jag inte vet mera än att jag var i sjunde himlen. Så jag skall i stället ge dig vad Nya York Times vetenskapligt rationelle teaterkritiker skrev om föreställningen:

”Fru Rudolf Sieber, en tyskfödd mormor som officiellt är 62 år gammal, slank ut på scenen på Lunt-Fontanneteatern i går kväll, klädd i blanka metallknappar för 155.000 kronor och såg då precis ut som Marlene Dietrich. Det var troligen en av de bästa imitationer som någonsin har setts i Nya Yorks teatervärld. Det faktum att Fru Sieber är Marlene Dietrich förringar inte prestationen. Vid sitt första scenframträdande i Nya York lyckades stjärnan med att återfinna sin välbekanta glamorösa framtoning genom att kombinera nostalgi, järnvilja, teknik och kanske till och med litet hypnos. Den inte minsta av alla hennes talanger är hennes metod för att få publiken att bidra med sådant som hon själv inte kan erbjuda, framför allt den extatiska gnista som får en teater att fatta eld.

”I denna enkvinnoföreställning sjunger – eller kanske ‘reciterar’ är ett bättre ord – Marlene Dietrich, uppbackad av 25 musiker, inte mindre än 21 sånger, och då och då händer det att man tror sig lyssna på Marian Anderson. Inte, bevare sig väl, på grund av den hesa och ofta kärva rösten utan tack vare den magi som Marlene Dietrich tar till för att förtrolla sina åhörare.”

Inlägg 1.220: 19 okt 1967

Stjärnupplevelseintrycken

När ridån gick upp satt vi nästan på scenen. Jag upptäckte att man på en teater med orkesterdike befinner sig närmare scenen när man sitter långt ut åt sidan än när man har perfekta mittplatser. Scenens kant är rak medan bänkraderna är placerade i en halvcirkel – nåja, i en åttondelscirkel om man skall vara noggrann. Orkesterns utrymme är därför störst i mitten och smalnar till ingenting längst ut åt sidorna.

Och vi satt ju längst ut till vänster, jag i ytterstolen och Ed näst intill. Jag kände i ryggraden att det här var som när jag som tio- eller tolvåring en gång var på ett trolleriuppträdande på Nyköpings lilla teater och blev upplockad på scenen för att assistera i något obegripligt trolleri – då satt jag som nu längst ut i kanten långt fram. Att sitta på en sådan plats hade sina risker, för jag kände mig ohyggligt generad av att stå däruppe i rampljuset, och jag hoppades då intensivt att ingen skulle se mig i mitt predikament, särskilt om jag inte lyckades med det som herr trolleristen ville att jag skulle göra.

Teatern, Nyköping (internet)

 Skulle Marlene Dietrich nu plocka upp mig på scenen för att sjunga en duett ihop? Nej, det verkade faktiskt inte särskilt troligt – fast min kostym var ren och välpressad just ifall att.

Marlene Dietrich, Lunt-Fontanneteatern, New York, 11 nov 1967 (internet)

Och där stod hon, mitt på scenen, iklädd ett ljust fodral från huvud till fot, inställd på kärlek, ty det var hennes värld, och i övrigt ingenting. Jag satt i min stol på tredje bänk och översatte till svenska orden i hennes sång så som de hade sjungits om hon hade använt tyska språket. Vilket hon inte gjorde. Men om du klickar här får du orden på tyska ur filmen Blå Ängeln (tys. Der Blaue Engel) från 1930. Att jag tar till sådana medel för att få dig att uppleva vår kväll på Lunt-Fontanneteatern beror på att jag inte kan finna några tillgängliga inspelningar från Marlene Dietrichs Broadwaydebut 1967. Och då gör man annat. Man kan sabotera det hela genom att lägga in en svensk version av samma sång med Zarah Leander, även den från 1930. Klicka här för den. Och hör på en friare översättning av samma tyska ord.

Och så en till, tills vidare. Om du klickar här, så kommer La Vie en Rose, Edith Piafs signatursång, sjungen av Marlene Dietrich – fast med bilder från Edith Piafs bröllop i Nya York år 1952 att titta på. Egendomligare kan det inte vara. Och jag brer på med Edith Piaf som sjunger medan vi ser på en film från hennes eget bröllop, där den ståtliga Marlene Dietrich var brudtärna för den minimala Edith Piaf. Klicka här för den videon.

Inlägg 1.219: 19 okt 1967

Marlenedietrichsinväntandet

Torsdagen var en vacker men litet blåsig höstdag med behaglig temperatur, och den skulle för Ed och mig ha gått till historien kommenterad precis så. Men det fanns en sak till att nämna om den dagen, nämligen Marlene Dietrich, och hon var en hel del viktigare än väderleken. Ed och jag kom hem från våra sysselsättningar i vanlig tid, han från sitt kontor och jag från kursen på 50:e gatan. Vi lagade ihop någon sorts middag och klädde sedan upp oss. Jo, man klädde upp sig för att gå på teater, nästan lika fint som till arbetet – enda skillnaden var att man kanske inte alltid använde kostym utan i stället blazer och uddabyxor, men allt fint och välpressat. Jag är rätt säker på att Marlene Dietrich förtjänade att få se oss i full kostym. Med bröstnäsduk och välknuten slips.

Vi kom till Lunt-Fontanneteatern långt före klockan 20.30 – kvällsföreställningen på Broadwayteatrarna började alltid klockan 20.30, och i själva verket gick ridån aldrig upp förrän en kvart efter det. Ed och jag tyckte om att vara ute i god tid – beträffande allting, för resten – för då var det lätt att komma in till våra platser. Vi kunde då sitta och finna ro och må gott i en halvtimme innan någonting hände. Orkestern gned på sina strängar för att få instrumenten att låta extra riktigt, och om man samlade på skådespelare gick man igenom deras konstnärliga resuméer i programhäftet just då, för det blev aldrig av när man väl hade kommit hem.

Teaterprogramhäftet för Marlene Dietrich, 1967 (internet)

Den här kvällen gick ridån inte upp förrän klockan 21.05, så vi fick extra gott om tid att studera publiken. Den bestod av två distinkt skilda grupperingar: äkta makar i pensionsåldern och yngre herrar (sådana som vi tycktes det vara). Alla var här för aktrisen, inte för föreställningen. Vi visste att Marlene hade passerat sina bästa dagar som sångartist – nu var hon en konstnär som avjöt sitt välförtjänta otium och inte längre behövde ha superba röstresurser. Mamma hade skrivit till mig att hon nyligen hade sett Marlene Dietrich på TV och tyckte då att hon verkade ”bedagad”. Mamma hade alltid haft svårt med den nakna sanningen – den trängde alltid fram i det hon sade, hur mycket hon än kämpade emot den. Men vi var inte här för att uppleva Stor Konst, vi var här för att uppleva Stjärnan Marlene Dietrich.

Det började faktiskt kännas litet oroligt när klockan gick och ingenting hände. Det var just därför som alla i salongen efteråt visste exakt på minuten när ridån äntligen hade gått upp och föreställningen kunnat börja. Marlene Dietrich visste att hon var en diva och måste använda sådana här knep för att få behålla titeln.

Inlägg 1.218: 18 okt 1967

Konkurrenstillrättaläggandemetodikskravstokigheten

Min en och en halv månaders prenumeration på Dagens Nyheter hade utlöpt den 30 september, och jag hade blivit rätt van vid att få en tidningsrulle varje dag. Ibland två på samma dag och andra dagar inga alls – de kom fortfarande i total oordning, men när jag slutade att reta mig över det så gjorde det mig inte ett skvatt. Det var ju egentligen runt trafikomläggningen som jag have velat läsa ‘hur det gick’ i kronologisk ordning, men nu var detta helt oviktigt. Jag tog mig tid att läsa varje tidning rätt ordentligt och missade inte en enda rubrik.

När jag kom hem från kursen på onsdagen så låg där en tidningsrulle i brevlådan. Det var ingenting ovanligt med det, men vad jag fick läsa i den var något mycket ovanligt. Jag läste att SAS hade begärt att Loftleidir inte skulle få lov att helt fylla sina Atlantflygplan, rymmande 189 passagerare. Orsaken var att Loftleidir tog alltför många passagerare från SAS, vilket gjorde att konkurrensen mellan bolagen inte fungerade som den skulle. För att rätta till obalansen borde Loftleidir flyga med minst 75 sittplatser obesatta.

Min första reaktion var att det var det tokigaste jag någonsin hade hört, och att SAS aldrig skulle få något gehör för en sådan begäran. Men så tänkte jag på att SAS ägdes av de nordiska staterna, och det var de nordiska staterna som skulle bedöma om SAS begäran skulle bifallas. Skulle de ge sig på att döma i egen sak? Jag blev så ilsken att jag bestämde mig för att aldrig mer flyga med SAS, även om de skulle få avslag på sin vansinniga idé.

Längre än dit sträckte sig inte artikeln, för det skulle naturligtvis dröja månader eller år innan något beslut kunde fattas, och jag har inget minne av att Loftleidit ställdes inför ett sådant ultimatum: ”Antingen flyger ni med halvtomma plan eller också får ni inte tillstånd att flyga mellan Norden och Amerika.” – Men jag vet att jag flög med SAS även efter denna incident.

Det låg också en liten lapp från posten i brevlådan den dagen. Det var paketet med mina triopärmar från Gumperts som äntligen hade kommit fram efter en två och en halv månaders resa. Ack om pärmar kunde tala, så att jag finge veta var de hade varit hela den tiden. Jag tog med mig lappen till kursen nästa dag för att hämta pärmarna på vägen hem. De var lyckligtvis i fullgott skick – pärmar måste packas förståndigt för att inte brytas, men det var ju Gumperts levebröd att vara bra på sådant. Nu skulle det minsann slås hål och sättas in dagarna i ända.

Inlägg 1.217: 17 okt 1967

Lättgodsmusikalsdjupsinnigheten

Men jag skall ändå ge mig på musikalen här och inte vänta tills vi senare såg den. Det är en glad och optimistisk klunga av långhåriga ungdomar som hoppar runt på scenen och sjunger av hela sitt hjärta. La-la-la-la, så rart och näpet! Visst är det skönt med en okomplicerad föreställning som lyfter en upp från vardagens alla problem och svårigheter med sång och dans och puss och kram – och säkert en god dos av LSD och meskalin.

Musikalen ‘Hår’ (internet)

Men mitt i allt detta tjohej märker man en hel del annat också. Ungarna på scenen vill bort från sina föräldrars vad de ser som meningslösa liv och också från det mördande kriget i Vietnam (klicka här). Medan de roar sig hejdlöst däruppe just nu så vet de att ingenting varar för evigt och att de har ingenstans att ta vägen när festen är över. Och det är inte bara festen som kommer att ta slut – deras idealistiska generation kommer att tyna bort och deras ungdom kommer att försvinna och övergå i de vuxnas trista värld. Vattumannens tid må ha grytt (klicka här) men är redan på väg mot sin skymning.

Men så länge festen är igång så gäller det att kämpa för fred, kärlek, frihet och glädje, inte mjukt och skönt utan med aggressiv konfrontation – fred, kärlek, frihet och glädje nu och därmed basta! Och trots att de behöver varandras samtycke i vad de än gör för att bevisa hur annorlunda de är som grupp, så visar sig tidens ras- och könsmotsättningar (klicka här) undermedvetet i deras uppträdande mot varandra.

De lever i nuet och lever upp det till fullo, men samtidigt är de rädda för att göra fel eller misslyckas. De känner på sig och vi äldre (Ed var 31 och jag 33 år gamla, mycket äldre än ungarna upp på scenen) vet att deras underbara tid i kärlek (klicka här) som hjälplösa blomsterbarn är kort.

Musikalen ‘Hår’ (internet)

När jag sent omsider kom att bevista en föreställning av ‘Hår’ (klicka här) blev jag medveten om att musikalens budskap var mycket likt min egen uppfattning om kärlekssommaren som helhet: den var inte någon ny folkrörelse som skulle förändra samhället, utan det var helt enkelt första gången som tonårsungarna vågade sig på att uttrycka hur ängsliga de var för framtiden, samtidigt som de intensivt utnyttjade den tid de hade till förfogande innan deras frihet försvann och livet blev allvarligt och trist.

Inlägg 1.216: 15 – 18 okt 1967

Snöovädershäpnaden

Medan jag var på kurs åkte mina föräldrar iväg till Stockholm på söndagen, tittade in till faster på en smörgås, tog in på hotell, vilade en timme, och gick sedan på teater klockan 16.00. På måndagen gick de i affärer för att köpa sådant som inte fanns i Örebro, och på tisdagen körde de ut till Arlanda för att möta VaGa som kom från Monterey för att hälsa på under tre dagars tid. Han hade saker att göra i Europa, så resan till Sverige var bara en avstickare för honom.

Jag berättar om detta mest för att vädret visade sig bli rätt ovanligt. Det regnade när de gav sig iväg från Stockholm, och när planet hade anlänt började det störtregna. Det regnade så hårt att de alla fick vänta en stund inne på terminalen tills regnet lättade litet grann. Pappa valde vägen norr om Mälaren, dels för att inte behöva köra genom Stockholm igen och dels för att visa upp idyllen Sigtuna för VaGa.

Sigtuna blev ingenting, för man kunde inte gå ur bilen i det hårda regnet och inte heller köra på Stora gatan genom staden. Efter Västerås övergick regnet till blöt snöstorm. Snön var hal att köra på och den fastnade dessutom på trafikskyltarna, så man körde i blindo. Pappa valde sällan den norra vägen, och den hade byggts om på flera ställen sedan sist, så han var beroende av att kunna se vägvisarna. Han blev därför tvungen att vid två tillfällen stanna och gå ut och borsta bort snön från orienteringstavlor för att kunna se vilken väg han skulle köra. Det tog dem fem timmar att köra de 200 kilometerna från Arlanda till Örebro – men de kom fram.

Nästa dag såg det ut som vilken vinterdag som helst, med ett decimetertjockt snötäcke på marken. Det låg dock ovanligt mycket snö på fruktträden, och det var därför att de fortarade hade kvar sina gröna blad – träden hade inte förutsett att det skulle snöa den 17 oktober.

Trädgården efter snöstorm i oktober, Skyttegatan, Örebro (18 okt 1967)

Här tittar mamma och pappa ut på sin vita tomt och beslutar att stanna inomhus.

Pappa och mamma tittar ut på snön, Skyttegatan, Örebro (18 okt 1967)

Deras husgäst från det varma Kalifornien hade roligt åt Sveriges häpnad över snöovädret, som han hade trott vara svensk vardagsmat under nio månader om året.

VaGa och pappa, Skyttegatan, Örebro (18 okt 1967)

Samtidigt som jag var på kurs och mina föräldrar upplevde en snöstorm i oktober så hade på tisdagen musikalen ‘Hår’ sin originalpremiär, i Nya York men inte på Broadway. Den hade sina rötter i sommarens kärleksfyllda blomsterbarn, en rörelse som Ed och jag inte hade mycket för, söt som den var, och vi brydde oss därför inte alls om detta evenemang. Men man mognar ju med åren, och efter en ordentlig tid såg vi den i alla fall, dock inte i Nya York utan annorstädes och helt oförhappandes.

Inlägg 1.215: 9 – 20 okt 1967

Grävningsförberedelsefotograferingsmeningslösheten

Och det var alltså nu när tomten var vattensäkrad i oktober 1967 som det började krylla av arbetare och grävmaskiner och lastbilar i den tidigare Radiomarknaden. De gjorde ingenting som syntes ännu, men de bökade till alla de smala gatorna runt sin byggnadstomt så att dessa i praktiken blev en del av deras arbetsplats. Undra på att Ed nu föredrog att ta en liten omväg på sin väg hem för att undvika all den där trängseln.

”Ska vi gå dit på söndag och ta bilder av det?” föreslog jag, som började bli nyfiken.

”Nej, just nu är det ingenting att fotografera, bara lastbilar och trängsel. Och det kommer att ta tid, flera år skulle jag tro, så vi har gott om tid.” – Han tyckte att vi skulle gå dit när det började synas en ordentlig grop, om några månader eller så.

Den här bilden från internet togs på tisdagen den 17 oktober, två dagar efter den söndag som jag hade föreslagit. Om vi hade gått dit hade vi själva tagit bilder med samma motiv – fast naturligtvis från gatunivån och med mera söndagsfrid. På bilden ser du två tredjedelar av hela byggnadstomten, och du kan  faktiskt urskilja de gamla gatorna och även de individuella grunderna till en del av de rivna husen. Bilden är tagen från norr, och uppe till höger på den ser du viaduktmotorvägen längs Hudsonfloden.

Byggplatsen för Världshandelscentret, New York, 17 okt 1967 (internet)

 Greenwichgatan, Radiomarknadens huvudgata, längs bildens vänsterkant skulle efterhand komma att försvinna för att bli en del av centret, och likaså byggnaderna vid den gatan. De fick stå kvar en tid, för båda höghusen skulle komma att byggas på den del av tomten som syns på bilden, och de mindre hus som skulle byggas på resten av tomten, fick vänta på sin tur.

Allt det som jag nu har berättat om förberedelserna för byggandet av Världshandelscentret var bara bakgrundsinformation – det mesta hade hänt tidigare med start 1943. Det enda som hände just nu i oktober var att man började samla utrustning och folk på platsen för att på allvar börja gräva. Och det fick de göra, medan Ed och jag fortsatte vårt dagliga liv.

För min del fick jag veta att jag skulle ta en kurs av något slag i Time/Life-byggnaden vid 50:e gatan med början på torsdagen den 12 oktober och den skulle hålla på till slutet av den följande veckan. Inte för att det var ett stort evenemang i mitt liv: att gå och lära sig nya saker och ting hörde till en IBM-ares vardag.

Inlägg 1.214: 9 okt 1967

Byggnadsstrukturkonstruktionsolikheten

Vad som strukturellt skulle hålla uppe byggnaderna var en kärna i mitten med hissar, elkablar, vatten och avlopp, tillsammans med ett spännverk av starka, bärande vertikala stålbalkar i byggnadens ytterkant. Dessa balkar skulle placeras nära varandra för att skapa en stark och styv väggkonstruktion, stadig nog för att klara av inte bara den lätt uträknade vikten ovanifrån utan även så gott som alla typer av tillfälligt tryck från sidorna, då främst orkanbyar. Dock tyvärr inte flygplan.

Fasadens vertikala balkar skulle kläs i formgivna plattor av en aluminiumlegering, och resultatet skulle bli Yamasakis dittills mest expressiva uttryck för sin modernistiska talang och samtidigt Amerikas kanske mest iögonenfallande tillämpning av etiken i Le Corbusiers arkitektur. Honom måste jag nämna i det här sammanhanget, eftersom han, som du redan vet, var en avlägsen, ingift släkting till mig (se inlägg 276). För min egen del var jag inte alls förtjust i Världshandelscentrets stela, enformiga arkitektur, och det gladde mig högeligen när Amerikanska Arkitekturinstitutet (eng. American Institute of Architecture)   sedermera delade min uppfattning.

Den täta placeringen av de vertikala balkarna i ytterväggen gjorde att fönstren mellan dem blev ovanligt smala, med en bredd på endast 46 centimeter. Det sades att detta reflekterade Yamasakis akrofobi, men han själv framhöll att de smala fönstren och de tjocka väggarna skulle komma att ge personalen som arbetade där en bättre säkerhetskänsla. Emellertid kom många att i stället klaga över att de inte kunde tillfullo avnjuta den fantastiska utsikten, särskilt från de övre våningsplanen.

I mars 1965 började Hamnkontoret att förvärva alla husen i Radiomarknadens kvartersområde. När detta efter ett år var avklarat började man den 21 mars 1966 att riva allt på de tretton kvarteren för att ge plats för Världshandelscentret, och den 5 augusti 1966 var man äntligen färdig att börja gräva.

Det hade varit förnämligt om det hade varit fast berggrund att bygga Yamasakis två torn på. Jo, visst fanns det fast berg därnere, men det var 20 meter av lös landutfyllnad dit ner. Det gick inte att komma ner till berggrunden genom att helt enkelt schakta bort landutfyllnaden, för efter bara några meter ner skulle man då ha nått havsnivån. För att vatten inte skulle strömma in måste man alltså först skapa ett tätt kar runt om byggnadsplatsen, och det blev en tidskrävande procedur – det tog hela fjorton månader innan man hade gjort platsen vattensäker och kunde börja gräva på allvar.

Inlägg 1.213: 9 okt 1967

Hisschaktstrippelanvändningen

Det nya Världshandelscentret (eng. World Trade Center) ritades av arkitekten Minoru Yamasaki i början av 1960-talet.

Minoru Yamasaki (internet)

Hans vinnande förslag bestod av två 80-våningars skyskrapor. Emellertid ville Hamnkontoret få in 930.000 kvadratmeter användbar golvyta i centret, och det gjorde det svårt för Yamasaki. En högre byggnad behöver ha flera hissar för att kunna transportera alla de anställda till sina respektive våningar, och varje hiss behöver sitt eget schakt genom alla byggnadens våningsplan, åtminstone upp till den högsta våningen för varje given hiss. Detta innebär att de extra hisschakt som behövs för att betjäna ytterligare våningsplan kan ta bort så mycket golvyta från varje våning i huset, att man knappast eller inte alls får någon ökad golvyta i byggnaden som helhet. Skulle Yamasaki bli tvungen att bygga skyskraporna 150 våningar höga för att erhålla den erforderliga golvytan?

Nej, han använde sig av ett nytt hissystem med två omstigningshallar på vägen upp. Detta tillät honom att använda sig av stora expresshissar som bara betjänade omstigningshallarna. På så sätt kunde han använda samma hisschakt för för tre olika lokala hissar, en med start i entréhallen och de andra två i var sin omstigningshall.

Det planerade hissystemet, Världshandelscentret, New York, 1964 (internet)

Genom detta arrangemang räckte det för Yamasaki att öka på höjden av varje torn till 110 våningar med omstigningshallar på 44:e och 78:e våningsplanet. På så vis gick ‘bara’ 28% av den totala golvytan bort för hisschakt, kabelschakt och sådant.

Yamasaki presenterade sin design för Världshandelscentret för allmänheten den 18 januari 1964. Detta inträffade alltså under min månadslånga kurs i Newark och medan DaNi skötte vår flyttning till Peter Warren. Jag läste förstås då som alltid min Nya York Times noggrant men har inget som helst minne av att ha sett någonting om dessa planerade byggnader – efter att ha dumpit ner bland alla skyskraporna bara ett halvår tidigare var jag alldeles säkert helt ointresserad av att se förslag till ytterligare en, eller två, även om de skulle komma att bli de högsta i världen.

De två identiska kontorstornen skulle få en markyta i form av en kvadrat med 63 meters sida.

Stora kontorsbyggnader hade dittills alltid använt sig av stukturella vertikalbalkar, jämnt utspridda över hela golvytan, mellan vilka relativt korta tvärbalkar bildade fästen för golvet på varje våningsplan. Detta nätverk av strukturellt stål gav byggnaden en hög grad av stabilitet. Yamasaki gick ifrån detta system för Världshandelscentret för att skapa möjlighet till öppna kontorslandskap utan stora fyrkantiga pelare utspridda överallt.

Inlägg 1.212: 9 okt 1967

Tunnelbanekapacitetshöjandet

Redan 1943, då Hitlers krigslycka började vända, hade tanken väckts om att i Nya York skapa ett center för världshandeln, men det tog 18 år innan man på våren 1961 kunde tillkännage att man hade ögonen på en tomt för detta center någonstans på Manhattan invid Österån. Men eftersom det var Hamnkontoret (eng. Port Authority), en organisation som var gemensam för Nya York och Nya Jersey, som skulle bygga detta center, så protesterade Nya Jersey och förfäktade idén att i stället lägga det på Manhattans västsida invid Hudsonfloden. Där skulle det bli mera tillgängligt för alla dem från Nya Jersey, som skulle resa till och från centret varje dag. Därför beslöt man i december 1961 att just kvarteren runt Radiomarknaden låg bäst till – dels var det så gott som bara gamla ruckel där och inte många bosatta människor att köra bort och finna andra bostäder för, och dels var det just där som Hudsonstationen låg, ändpuinkten för tunnelbanan från Nya Jersey. Perfekt!

Perfekt för alla utom för dem som arbetade och handlade i butikerna i Radiomarknaden eller bodde i kvarteren däromkring. Så här såg den utstakade tomten ut, när allt stod kvar där som förr.

Världshandelscentrets framtida tomt, New York, Före 1965 (internet)

Men alla blir nöjda om man bara betalar bra – fast mindre nöjda om man använder politisk makt. Husen började inköpas eller exproprieras i mars 1965, och den 21 mars 1966 började rivningen av de tretton kvarterens nu tömda hus för att frilägga 65.000 kvadratmeter mark för det planerade centret.

De flesta rivningshusen var små, med bara några få våningar, men det fanns också några enstaka på över 20, som dessa två likadana kontorshusen. De hade byggts 1909, och det var i källarvåningarna under dem som Hudsonstationen låg.

De två kontorshusen ovanpå Hudsonstationen, New York (internet)

Det fanns två enkelspåriga järnvägstunnlar, en i var riktning, under Hudsonfloden.

Tåg i en av tunnlarna under Hudsonfloden, 1963 (internet)

Hudsonstationen kunde betjäna upp till 687.000 passagerare per dag, flera än någon annan järnvägsstation i Nya York. Denna kapacitet hade uppnåtts genom eleganta lösningar på de två faktorer som begränsar kapaciteten – vändningen av tågen och förpassandet av passagerarna till plattformen:

• Spåren lades så att de formade en slinga, så att tågen aldrig behövde vända utan bara stanna vid en av de fem plattformarna och sedan fortsätta in i den andra tunneln för att köra tillbaka till Nya Jersey..
• En sluttande passage byggdes för passagerarna mellan gatunivån och tågen två våningar nere i underjorden, så att folk inte behövde vänta på hissar eller trängas i trappor.

Biljettkontor, väntsalar och butiker fanns tillgängliga på våningplanet mellan gata och tåg.

Inlägg 1.211: 9 okt 1967

Elektronikhandelsstortiden

Men ingenting hade byggts, och tomten hade förblivit lika öde under hela det år som Ed hade arbetat för Allied Chemical. Men nu plötsligt hade det blivit liv i luckan. Nu körde det lastbilar till och från tomten, och det var uppenbart att det skulle till att byggas något. Ibland skulle en enorm kran baxas in på tomten från Kyrkogatan, och då fick all trafik och alla gående stå och vänta. Nej, nu skulle han nog ge sig över till Broadway för att undvika allt detta.

På den stora byggnadstomten hade det till för bara ett par år sedan bott något hundratal människor mitt ibland mängder av varulager och småindustrier – och framför allt småbutiker som mestadels sysslade med elektronik.

Först på plats där en gång i tiden hade City Radio varit, en butik som öppnades 1921 på Cortlandtgatan – en tvärgata till Kyrkogatan – och de sålde huvudsakligen radioapparater, både nya och begagnade, men också radiorör och annat elektronikmateriel för folk som tyckte om sådant eller ville rusta upp sin gamla radio. Den butiken förblev inte länge ensam – snart var det en hel klunga affärer där, mestadels i radiobranschen. Denna butiksknut kom därför att kallas Radiomarknaden (eng. Radio Row), trots att det också fanns några småaffärer av helt andra slag. Där kunde man även finna överskottsartiklar och gamla komponenter, ofta utgången militärutrustning, och tillströmningen av teknikentusiaster var så stor att kommersen till del fick äga rum ute på trottoaren.

Mittpunkten av allt detta var Greenwichgatan mellan Cortlandtgatan och Deygatan, och en station för Nionde Avenyns viaduktbana låg som ett naturligt tälttak över alltsammans.

Cortlandtgatan med viaduktbanestationen, Radiomarknaden, New York, 1936 (internet)

Men Radiomarknaden sträckte sig långt ut åt sidorna med mellan femtio och hundra butiker allt som allt. Under andra världskriget var det ont om allting, även radiokomponenter, och då var det mera stillsamt i grannskapet,men snart därefter kom FM-radion och televisionen, och då blev det full rulle igen med dessa nya varor.

Butiker vid Deygatan, Radiomarknaden, New York (internet)

Utanför butik vid nyheten om Kennedymordet, Radiomarknaden, New York, 1963 (internet)

Fram till 1966. Då tynade kommersen snabbt bort..

Jag hade sett många artiklar i tidningen om att det skulle byggas ett stort kontorskomplex någonstans just norr om finansdistriktet på Manhattans sydspets. Men det var bara tidningsartiklar, och det skulle ju alltid byggas någonting någonstans på Manhattan, så det satt ingenting kvar av allt det i mitt huvud.

Inlägg 1.210: 29 sep – 9 okt 1967

Apostlahästhemreseanvändandet

En kväll avnjöt jag återigen den hemska rysaren ‘Vad hände med Baby Jane?’ men utan att nu behöva gå ut på bio (se inlägg 292). Redan fem år efter det att den hade haft biopremiär visades den nu på TV. Men jag måste tillstå att det var inte alls samma upplevelse den här gången. Dels visste jag ju på förhand vad som skulle hända, dels var TV-rutan så mycket mindre än filmduken, och dels var det dessa förbannade annonsavbrotten vareviga minut. Jag hade ofta tänkt mig att TV:n skulle ta död på biograferna, för nu skulle folk inte längre vilja betala för att få se film – men när jag märkte hur stor kvalitetsskillnad det var mellan just denna film på bio och på TV, så ändrade jag min uppfattning helt och hållet. Biograferna skulle nog överleva trots allt.

Ur filmen 'Vad hände med Baby Jane?' (internet)

Men att se Bette Davis och Joan Crawford var ju alltid ett nöje, även om biografversionen var bättre – fast för Ed var det första gången. Du själv kan få se en scen ur filmen – i ett ännu mindre format än på TV men utan annonser – om du klickar här.

Nu tar vi ett skutt fram i tiden – låt oss säga till måndagskvällen den 9 oktober. Ed gick ibland till fots hem från arbetet, medan jag själv nästan alltid tog tunnelbanan. Den här kvällen kom han hem till fots, något som alltså inte var ovanligt.

”Det tar omkring 20 minuter att komma hem med tåget”, hade han sagt. ”Ibland en kvart och ibland 25 minuter. Om jag går till fots tar det en halvtimme. Tio minuter längre tid och jag tjänar en krona, Och det är alltid så mycket att se på vägen – nere under jorden ser man bara folk som läser tidning.”

Han hade haft så rätt. Fast jag försvarade förstås mitt åkande så gott det gick – för mig var det längre att gå, och så längtade jag hem till Ed så mycket att varje minut var dyrbar.

”Skitsnack!” sade Ed, och det var det ju. Jag var helt enkelt lat.

Men visst var det en lätt vandring för Ed. När han steg ut från sitt kontorshus på Rektorsgatan befann han sig alldeles vid hörnet av Kyrkogatan (eng. Church Street). Han tog den, och efter tio minuter var han vid foten av Sjätte avenyn och svängde in på den. Sedan var det bara att trava på tills han kom till nummer 351 och var hemma.

Det var inte mycket jag fick höra om hans vandringar hemåt. Visst var det folkliv hela vägen, men oftast ingenting att berätta om. Men nu i början av oktober sade han att det började bli så bökigt på en bit av Kyrkogatan att han tänkte ta en annan gata för att komma förbi. Det gällde en bit av gatan där det inte fanns några hus alls på vänster sida – nej, det var inte någon park, det var bara en enorm byggnadstomt, och längs kanterna av den hade det alltid pågått någon sorts byggnadsarbete.

Inlägg 1.209: 28 – 30 sep 1967

Nyhetsförmedlingsordningsföljdsoregelbundenheten

Det passade väl bra att Ed råkade plåta vårt lilla hem just när sommarvädret försvann? Under veckan blev det allt svalare i luften, och trots strålande sol under veckoslutet var det inte att tänka på att klä av sig naken i Riisparken. Hösten var obevekligen här, och det var dags att vara inomhus och mera hemma.

Vi hade alltid ont om förvaringsställen i vår lilla lya, och det var ju anledningen till att vi skaffade skänken. Den såldes som en möbel för att härbärgera glas och porslin och bestick för middagsbjudningar, men sådant ställde vi nästan aldrig till med. Så vi tänkte använda skänken till att ställa undan annat – men det var svårt att avgöra vilka saker som vi skulle placera där. Det skulle naturligtvis inte vara sådant som behövdes varje dag, för det var faktiskt litet åbäkigt att krypa ner på golvet för att få fram det man ville ha. Men när vi hade fyllt skänken med iblandsaker, så var det himmelskt skönt att ha dessa extra hyllor tillgängliga.

Bortsett från den första bunten av sju Dagens Nyheter hade jag vid septembers slut bara fått några strönummer då och då och alla i helt galen ordning. Jag hade till exempel ännu inte fått tidningarna för den 2 och 4 september – just de som jag förväntade mig vara de mest intressanta och innehållsrika beträffande trafikomläggningen den 3 september. Jag hade räknat med att få mina tidningar i kalenderföljd, även om de naturligtvis skulle ta många dagar på böljan den blå för att komma mig tillhanda. Men när jag satte mig tillrätta och tänkte igenom det hela, så begrep jag hur det låg till. Felet var inte Dagens Nyheters – det var ju självklart att de omedelbart levererade varje dags tidning till posten för att bli av med den. Men antagligen hade posten många fartyg och rederier varje dag att välja mellan, och då blev det väl ibland så att en båt med post och tidningar ombord lade till i Rotterdam och Cherbourg innan den korsade Atlanten, och på så sätt kunde en viss dags tidning försinkas en vecka eller två på sin väg till mig. Min irriterade ilska blandades därför upp med litet välvillig förståelse.

Men jag väntade också på de tio triopärmarna som jag hade köpt i Örebro. Jag ville att de skulle komma snart, så att jag kunde sortera mina ‘viktiga papper’ och få undan dem. Jag tänkte köpa en liten bokhylla att ha intill skrivbordet för pärmarna, och då skulle den delen av rummet inte längre vara en skräphörna. Pärmarna hade varit på väg i två månader nu, så jag skrev till mamma att hon skulle gå till Gumperts och fråga vad som hade hänt med skickningen.

Inlägg 1.208: 25 sep 1967

Israelshörnan

Den här bilden visar vår lilla lägenhet med kameran riktad åt ännu ett annat håll, nämligen mot Israelshörnan. Det är namnet på det hörn i rummet där herr Israel Mercado tidigare under året steg in genom fönstret i avsikt att förse sig med allt det vi ägde som lämpade sig för pantsättning, men i stället sannolikt blev erbjuden mat och husrum på statens bekostnad under en viss tid framöver (se inlägg 993).

Matbordshörnet, 351-an, New York (1967)

I Israelshörnan ser du ingenting som just hade inköpts – Ed tog bilden när han ändå var i farten med kameran. En skillnad är att jag här inte placerades i bilden för att liva upp den. Du känner nog till bildens huvudföremål

• Matbordet med sina sex stolar, som pappa köpte för mig hos Karl Andersson i Huskvarna och som anlände den 25 februari 1966 (inlägg 530)
• Kopparkonslampan, som hade kommit i paket från mina föräldrar till Peter Warren den 2 april 1964 (inlägg 181)
• Målningen, som jag köpte av konstnären själv i Opatija den 23 september 1966 och fick inramad i Nya York (inlägg 694)

Allt annat på bilden, som vasen och fruktskålen och ljusstaken, har tyvärr en bortglömd begynnelse.

Varför Ed inte tog en bild av den del av lägenheten som hyste dyschan och skrivbordet, det vet jag då rakt inte, och inte heller tror jag att jag kommer att finna någon sådan bild från den här tiden. Men jag får väl beskriva hörnet med tusen ord, för det lär ju vara vad en given bild motsvarar.

Emellertid tog han en bild av mig i det lilla köket. Jag minns det som förfärligt trångt, och det var i jämförelse med köket i Peter Warren. Båda var korridorkök, fast i Peter Warren var det bänkar och skåp och vask och spis och kylskåp på båda sidorna – här var allt inklämt till vänster, och till höger fanns det bara en slät vägg. Så det var vi själva som hade klätt den väggen med användbara ting.

Lagar middag i köket, 351-an, New York (1967)

Du känner till dessa användbara ting som vi hade bidragit med där i köket, nämligen

• Väggskåpet, som en snickare byggde för oss och installerade den  5 februari 1966 (inlägg 525)
• Det väggfasta fällbordet, som jag hade köpt och som snickaren satte upp den 5 februari 1966 (inlägg 525)

Det är nu dags för dig att få en ny skiss av vår lägenhet, med alla nyförvärv inlagda. Allt som du ser på skissen finns inte på bild, i varje fall inte hittills, men du har just fått se det mesta avbildat (se inlägg 1194, 1207 och härovan).

Planskiss av lägenheten, 351-an, New York (1967)

Inlägg 1.207: 25 sep 1967

Möbleringsoföränderlighetsavsikten

Efter inköpet av skänken skulle vår lilla lägenhet komma att förbli rätt oförändrad under en lång tid. Några få av inventarierna hade kommit hit från Peter Warren, och de övriga hade vi skaffat oss rätt fort efter bosättningen. Vissa nya möbler var oundgängliga för att vi över huvud taget skulle kunna bo här, och andra kom till så fort vi hade tillräckligt med pengar för att betala för dem. Och nu hade vi faktiskt allt som vi behövde. Nåja, vi spanade fortfarande efter en lättflyttad fåtölj för att göra det bekvämt för ytterligare en gäst – vi hade ju plats vid matbordet för sex personer men bara för fem framför brasan.

Denna påtänkta nyanskaffning skulle dyka upp så småningom, men det dyker ju alltid upp nya saker i ett hem. Det är därför dags för mig att visa upp en bild av lägenheten med kameran riktad mot den gardindolda luftkonditioneringsapparaten.

Visar upp rumshörna under pågående telefonsamlat, 351-an, New York (1967)

Skall vi gå igenom det som du känner till på bilden? Jag skulle tro att det är det följande

• Fiberglasgardinerna, som vi köpte i februari 1966 och som hängde på gardinstängerna från Peter Warren (inlägg 524)
• Ryavepan, som vi köpte på Krämaren i Örebro den 28 juli 1967 (inlägg 1.137)
• Skänken av teak, som vi köpte den 18 september 1967 (inlägg 1.199)
• Harman-Kardon-radion (på skänken), som vi köpte den 4 mars 1967 (inlägg 831)
• Orreforslampan (på skänken), som vi köpte på NK i Stockholm den 25 juli 1967 (inlägg 1.118)
• Orreforslampans skärm, som jag måttbeställde i augusti 1967 (inlägg 1.183)
• Ericofonen (i min hand), som vi köpte den 19 november 1966 (inlägg 781)
• Byrån av teak, den mindre av de två som jag köpte för Peter Warren i februari 1964 (inlägg 168)
• Vasen av lergods (på byrån), som vi köpte på NK i Stockholm den 25 juli 1967 (inlägg 1.119)
• 16-tums-TV-apparaten (på byrån), som jag köpte för Peter Warren i september 1965 (inlägg 418)
• Fladdermusfåtöljen (i vilken jag sitter), som jag köpte för Peter Warren i februari 1964 (inlägg 168)
• Kaffebordet, som hade kommit i paket från mina föräldrar till Peter Warren den 2 april 1964 (inlägg 181).

När den inramade reseaffischen (på väggen) och den stora glasaskkoppen (på kaffebordet) anskaffades minns jag inte alls.

Här kommer samma bild igen – fast jag har ställt ifrån mig telefonen för att se mindre upptagen ut.

Visar upp samma rumshörna efter avslutat telefonsamtal, 351-an, New York (1967)

Inlägg 1.206: 24 – 25 sep 1967

Sexrapportshögtidlighållandet

Ed kom hem vid 21-tiden och hade som alltid mycket att berätta. Visserligen var det stora sammanhanget likadant som vanligt – sex är, allvarligt sagt, rätt enahanda när man beskriver det, även om det är oändligt spännande varenda gång man ger sig in på ett sådant äventyr – men vi gjorde det med den dramatik som vi alltid gav våra sexrapporter.

Föreställningen fick den här gången, som oftast efter en Riisparksliaison, föregås av ett något försenat middagsmål – du minns nog att det var min supplikant som hade erbjudit sig att laga till middag, medan Eds kritvite man sände hem sitt offer på tom mage efter fullbordat dåd – men det gick snabbt för vana händer att slänga ihop ett välsmakande hopkok.

Men efter det gick vi till sängs för natten – trots att klockan var bara barnet – och med huvudena på kudden gav mig Ed alla detaljer av kvällen med den vite mannen. När kvädet hade övergått från bilåkning till Östsideslägenhet och förloppet började dra ihop sig, grep jag ett fast tag i Eds kuk och fick då uppleva hur sexuellt engagerad han var genom alla faserna i hela händelseförloppet i takt med hur han beskrev dem.

Nej, han ejakulerade ingen sperma nu – han hade säkert ingen kvar – men jag gjorde det förvisso i stället. Se det som en förklaring till min uppenbara vilja att han skulle ge sig ut på galej när ett lämpligt tillfälle erbjöd sig. (Naturligtvis var min önskan att min underbare älskare skulle få uppleva så mycket gott som möjligt här i livet en lika tungt vägande förklaring.)

Och sedan flöt vi tillsammans bort i Nirvana, ömt hopslingrade i den sköna soffabädden, och när vi vaknade tidigt på måndagsmorgonen hade vi mycket tid på oss att ligga och sträcka på oss innan vi gav oss upp till dagens plikter.

På kvällen den dagen fick jag ett vykort från min arbetskollega Alyce Chobanian. Hon hade bett att få min hemadress innan hon gav sig iväg på en affärsresa till San Juan, detta för att hon skulle kunna skriva till mig därifrån utan att hennes kort skulle ha lästs av halva kontoret innan jag fick det i min postlåda. Hon hade väntat sig att staden skulle bestå av ‘en stor badstrand och tusen hotell och ingenting annat’. Men nu på kortet, skrev hon: ”Vilken oväntad upplevelse! Det här är en i stort sett mycket välmående storstad med ett mer uppenbart allmänt välstånd än Nya York och med massor av spansk kultur – och den har också tusen hotell och en stor badstrand.”

Och om bara två månader skulle jag själv få återuppleva den tillsammans med Ed – vilket underbart liv!

Inlägg 1.205: 24 sep 1967

Trohetskravsouppfyllelsekonsekvensen

Innan jag ens hade satt mig ner på luftmadrassen fick jag i min tur en supplikant.

”Hej, jag heter Alfa”. – Namnet spelar ingen roll, och dessutom minns jag det ju inte.

Han såg snygg ut, i 30-årsåldern, blont hår, solbränd. Han passade min smak.

”Hej?”, svarade jag med ett frågetecken. Skulle jag också bli bjuden på skjuts in till staden? Inte mig emot.

”Min älskare är bortrest, så jag känner mig ensam. Skulle du vilja komma hem till mig. Jag lagar till middag.” – Ingen fin stadsdel, ingen lyxbil i den reklamen. Men en hemmalagad middag vore inte fy skam. Och killen var mycket attraktiv.

Men när jag frågade honom: ”Är din älskare med på att du tar hem killar för sex så här från Riisparken?”, så svarade han: ”Nej, inte alls, och det är därför jag passar på nu när han är bortrest.”

Det avgjorde saken. Du vet hur Ed och jag levde vårt liv tillsammans helt öppet och samtidigt troget. Vi kunde göra vad vi ville med vem vi ville, och vi rapporterade allting som vi hade varit med om, så snart vi träffade varandra igen. Det var inte ett ögonblick frågan om att gå bakom ryggen på varandra, vad vi än hade för oss.

För min del ställde jag samma krav på alla dem som jag hade sex med – om de gick bakom ryggen på sin älskare så var jag inte intresserad. Naturligvis kunde de ljuga om hur saken låg till, men då hade jag i alla fall gjort mitt bästa för att hålla samvetet rent och krutet torrt. Ed hade uppenbart inte samma stränga krav på sina sexobjekt som på sig själv, men jag minns inte att vi någonsin diskuterade den saken.

Så för söndagens hemresa från Riisparken gällde det  en Lincoln för Ed och buss och tunnelbana för mig. Min resa gick mycket fortare än Eds – sådär en fyra timmar fortare.

Nej, detta var inte på något sätt den endaste gång som vi hade raggat upp – eller raggats upp av – killar i Riisparken. Sådant kunde hända där varenda sommardag. Det här var bara ett enda, kanske litet mera minnesvärt, exempel – det skulle bli en förfärligt monoton läsning om jag gav mig på att beskriva hela raden av alla mer eller mindre likadana kontaktepisoder.

Det var just för att detta kunde hända när som helst därute som Ed och jag gjorde allt för att komma ut dit vareviga lediga sommardag under den här perioden av vårt liv. Under den långa vintern hade vi ju, av eget val, inte alls samma möjligheter att ta för oss av sex till höger och vänster. Vintern var i mycket vår egen tid för varandra, och vi klarade oss då gott med jämförelsevis litet sex med främlingar.

Inlägg 1.204: 23 – 24 sep 1967

Könsumgängespropåacceptansnaturligheten

Av Ed och mig bemöttes dessa stora nyheter från nöjesvärlden med ett likgiltigt ‘jaså’, för vi var, som du redan vet, helt ointresserade både av barer och av offentlig dans. Jag antar att om man är ensamstående så måste man anpassa sig till den stora världens utbud av nöjen, om man inte vill förbli ensamstående – men Ed och jag hade ju varandra, så vi kunde välja och vraka bland allt det som fanns. Men det var ju alltid bra att veta vad som var på gång.

Vår hemresa från Riisparken på lördagen var helt normal, och det var på den kvällen som vi tittade in på Lunt-Fontanneteatern för att se efter på platsdiagrammet var vi skulle sitta den 19 oktober för att avnjuta Marlene Dietrich. Men söndagen blev annorlunda, för då enleverades Ed rätt framför mig.

Han och jag stod nere vid vattenbrynet i Riisparken någon gång vid 16-tiden. Det var ett enda myller av bögar runt omkring oss, och en av dem tog kontakt med oss, vilket inte alls var något ovanligt. Det ovanliga var hur han gjorde det.

Ingen hälsning eller introduktion – han vände sig direkt till Ed och frågade: ”Hur lång kuk har du?”.

Ed blev förbluffad över den direkta frågan men svarade lika direkt: ”Tjugotre centimeter” (eng. ‘I’m a nine-incher’).

”Vill du sätta på mig?”

Ed och jag hade inte precis samma smak beträffande sexobjekt – den här var nästan kritvit av brist på sol, och sådant utseende lockade mig inte alls – men det hör ju inte hit, för jag var ju bara åskådare. När Ed inte hade ett omedelbart svar, så fortsatte killen: ”Jag behöver en stor, svart kuk ibland, och du verkar vara bra och stor nog. Det blir bara för i dag – jag behöver pröva på en ny kuk varje gång.”

Ed tittade på mig, och jag såg på hans badbyxor att han gärna ville ge sig på det. Jag nickade bifall och såg redan fram emot hans detaljerade sexrapport vid hemkomsten på kvällen.

”Känner ni varann?” frågade den vite och nickade mot mig.

”Det är min älskare”, svarade Ed. Eftersom han inte ens visste namnet på den vite gav han attan i att presentera mig för honom. ”Men han har ingenting emot att jag sticker iväg med dig. Var någonstans?” frågade han.

”Hemma hos mig på övre Östsidan. Jag har min Lincoln på parkeringen.” – För att Ed skulle falla pladask för förslaget tog han både stadsdelen och bilen till hjälp – men Ed hade redan fallit pladask för hela idén.

Litet mera resonemang dem emellan, och sedan gick vi till våra grejor så att han fick med sig sin väska.

”Lycka till och ha kul”, sade jag och gav honom en puss till avsked. Inga hemkomstplaner och sådant – när vi ändå inte hade något att göra så var ju tiden öppen för vadhelst.

Inlägg 1.203: 23 – 24 sep 1967

Pardansolagligheten

En del bögar är, precis som vanligt folk, av naturen rätt sällskapliga. Jag avser här inte sällskap för natten utan sällskap så där i största allmänhet – dit hör förstås de som sysslar med skvaller, vilket ju kräver sällskap för att fungera, men också de helt oskyldiga bögar som trivs med att umgås stup i ett. Ed och jag var rätt nöjda med det sällskap som vi dagligen hade på våra arbetsplatser – under fritiden tyckte vi bäst om att vara ensamma eller tillsammans med varandra. Inte jämt, bevare sig väl, men för det mesta.

På sommaren gav Riisparken ett fint tillfälle att få träffa både bekanta och obekanta. Delvis för sex, men mest bara för att prata om ditt och datt. Mycket prat om andra bögar, alltså rent skvaller, men också om det som bögvärlden var fylld med, sådant som öppnade barer och stängda barer och polisrazzior. Varje dag läste jag min Nya Yorks Tidender rätt noga, men det stod ingenting om sådant i den. Tidningen hade sin slogan i en liten ruta längst upp på första sidan: ‘Alla nyheter som är lämpliga att trycka’ (eng. ‘All the News That’s Fit to Print’), så det var helt uppenbart att sådant som gällde bögvärlden inte lämpade sig att trycka.

Av den anledningen fyllde sällskapslivet i Riisparken en mission som nyhetsförmedlare, och det var under just det här veckoslutet som Ed och jag där fick höra att det hade öppnats en ny bögbar på Kristoffergatan invid Sheridanparken. Den kallades Stenväggen och hade startats av maffian efter det att ett domstolsutslag 1966 hade gjort det olagligt att i Nya York vägra homosexuella gäster service under fridsamma förhållanden (se inlägg 544). Dessa hade ju sedan länge serverats alkohol på bögbarena, men det hade alltid varit förenat med mutor till polisen och ändå inneburit vissa risker för arrest och publicitet, även om det på senare tid sällan hade lett till fällande domar. Nu hade det alltså blivit lagligt för vår sort att dricka på lokal, och det hade fått maffian att ta risken att öppet starta Stenväggen som en bögbar.

Nåja, öppet och öppet. Vi fick också höra att killarna på Stenväggen dansade med varandra i pardans, alltså vända mot varandra precis som vanligt folk. Detta var något helt annat än raddansen som jag hade sett ute på Eldön under min första vecka i Amerika (se inlägg 34). Detta var dock något som Stenväggen inte hade rätt att tillåta på eget bevåg, för raddans var fortfarande den enda sorts dans som män fick utföra utan kvinnosällskap. Så om det nu var tillåtet att supa men inte att dansa pardans, ja då blev alltså Stenväggen olaglig ändå, fast på ett annat sätt – och därför ägt av maffian.

Inlägg 1.202: 23 – 24 sep 1967

Strandlivslångtidsväderolämplighetsträngselorsaken

Lördagen kom med strålande väder och härlig värme och var som gjord för Riisparken. Men vi kunde ju inte ge oss av någonstans för nu skulle den nya möbeln komma,  min födelsedagspresent till oss båda. Men det ordnade sig med försynens makt.

Det ringde på dörren redan klockan 08.30 – vi var uppstigna, fast jämnt och nätt. Vi fick gott om tid att förbereda rummet för skänkens ankomst, för det tog tid för de erfarna leverantörerna att baxa den upp för de smala och vindlande trapporna. Genom vår öppnade dörr hörde vi dem arbeta sig uppåt under säkert en kvarts timme, och under den tiden flyttade vi bort radion och Orreforslampan och allt annat krafs från den vita bänken och ställde också undan själva bänken i ett hörn.

De erbjöd sig att skruva fast de fyra benen på skänken, men det slapp de – den skulle ju fungera precis som den låga vita bänken hade gjort. Så de ställde den direkt på golvet. Och jag inspekterade den och skrev på deras papper, och sedan flyttade vi tillbaka allt det som tidigare hade stått på den vita bänken.

Och sedan flyttade vi omedelbart bort radion och Orreforslampan och allt annat krafs från skänken och skruvade fast de fyra benen, varpå vi igen flyttade tillbaka alltsammans. Att använda skänken utan ben visade sig vara helidiotiskt – den gjorde sig mycket bättre i avsedd höjd, för att inte tala om hur mycket bekvämare det då skulle bli att komma åt sådant som förvarades inuti den.

Rummet vann en hel del på att få en teakmöbel i stället för den vita laminerade bänken. Hur vi till slut gjorde oss av med denna minns jag inte alls – så snart den inte hade någon funktion bleknade den bara bort och försvann.

Tack vare att möbelleveransen skedde såpass tidigt kom vi iväg till Riisparken nästan utan någon försening, och det blev en härlig dag därute. Efterlängtad efter alla förstörda veckoslut alltsedan vår hemkomst från Skandinavien. Det var trivsamt tjockt med killar i bögsektionen – jag nämner som vanligt ingenting om att det fanns en del flator också här och där, men dem såg vi ju inte, och dessutom var de inte alls många.

I vanliga fall brukade trängseln i sanden sluta tvärt efter Arbetsdagen i början av september, men det hade byggts upp så mycket trängtan efter Riisparksscenen under alla bortregnade veckoslut att tusentals bögar passade på nu när det äntligen gick. Både på lördagen och på söndagen.

Inlägg 1.201: 22 – 23 sep 1967

Salongsplatsdiagramsnödvändigheten

Det var kvickt! Jag sprang uppför trapporna, alla tre av dem, med det just anlända brevet från Lunt-Fontanneteatern i hoppet att Ed redan hade kommit hem, så att vi kunde öppna brevet tillsammans och få biljetterna på samma gång. Men nej, han hade inte kommit hem ännu, och jag kunde inte bärga mig. Det var ju trots allt fredag, och det hände att han gick ut på en bar efter jobbet tillsammans med sina arbetskompisar en stund för att fira veckoslutet.

Så jag rev upp brevet på egen hand.

Det var inga biljetter. Det var ett kvitto på betalningen, och det visade att vi hade fått oss tilldelade torsdagen den 19 oktober för att få göra Marlene Dietrichs bekantskap, alltså en dag efter vårt önskade datum. Enligt reglerna hade de rätt att ändra dagen om det passade dem. Och det hade det alltså gjort. Och oss passade det ju lika bra.

Sedan såg jag var vi skulle sitta. På parkettens bänk C, stolarna 9 och 11. Jag begrep ju att det var två platser intill varandra – det skulle inte sitta någon främling mellan oss på stol 10. De udda numren betydde att våra platser befann sig i salongens vänstra halva.

På bänk C. Det var ovanligt – teaterbänkarna brukade vara numrerade och inte bokstaverade. Betydde ‘C’ bänk ‘3’ eller var det frågan om några specialplatser, som i en loge eller så? Om ‘C’ helt enkelt betydde tredje bänk, så skulle man nästan kunna sträcka fram handen och röra vid den gudomliga! Om det var så enkelt – och underbart – kunde jag knappast tro på vår lyckliga stjärna.

Parkettplatsdiagrammet, Lunt-Fintanneteatern, New York (internet)

Som du ser på skissen hade jag alldeles rätt beträffande plats 10, fast mitt resonemang var helt galet. Parketten på den här teatern hade två mittgångar, och hela den centrala delen av salongen var numrerad i direkt nummersekvens från vänster till höger – det var bara flyglarna till vänster och höger som fungerade så som jag hade räknat med. Och det var i den vänstra flygeln som vi hade hamnat. Längst ut till vänster.

Men hur det hela hängde ihop visste jag inte förrän jag gick till teatern tillsammans med Ed på lördagen för att lokalisera våra stolar på salongens platsdiagram. Och då blev det jubel, vill jag säga! Så fint hade vi aldrig förr suttit på en teater.

Biljetterna kunde vi få ut mot kvittot och legitimation, fastän inte tidigare än två veckor fram i tiden. Jag visste precis varför – de ville gardera sig ifall jag hade sänt Marlene en check som inte hade täckning. Men det var ju en bankcheck, som jag hade betalt banken för med kontanter, så de borde väl ha vetat att den skulle fungera! Nåja, det var ju ingenting att bråka om.