Inlägg 2.460: 30 jul 1971

Fastighetägarbalansräkningsbedömningsfrågan

Man kunde ju med skäl fråga sig varför jag över huvud taget själv ordnade med en reparatör för luftkonditioneringsapparaten förra gången den kollapsade. I ett hyreshus var det väl värdens sak att se till att hyresgästerna fick sin lägenhet luftkonditionerad, inte sant?

Visst var det det, men när man plötsligt sitter i 30 eller 35 graders temperatur i sin lya – eller försöker sova där – då vill man hellre offra litet pengar för att snabbt få problemet avklarat än att i misär vänta och vänta i dagar och nätter på att en reparatör kanske skulle knacka på dörren. Det var därför som jag själv ordnade med en reparatör när apparaten gick sönder i början av juli. Han kom samma dag, så vi fick bara genomlida en enda svettig natt.

Men jag hade också haft en annan anledning att handla på det sättet, och det var frågan om skälighet. Våt lilla lya i 351:an var hyreskontrollerad, och för värden var de 770 kronorna i månaden inte mycket att hurra för som avkastning på hans investering och kompensation för löpande utgifter. Jag kände ju till att huset med sin butik och sina sex lägenheter hade helrenoverats år 1965, innan Ed och jag flyttade in, och att det hade gått på 310.000 kronor.

De sex små lägenheterna gav värden per månad 4.620 kronor och butiken därnere kanske 3.000 kronor, och då skulle han få in 91.440 kronor om året. Jag räknade med att huset med sitt förnämliga läge hade taxerats till 1.000.000 kronor, och med en fastighetsskatt på kanske 5 procent skulle värden alltså betala omkring 50.000 kronor om året i skatt för det. Efter det skulle han därmed ha 41.440 kronor kvar för att under ett helt år betala en fastighetsskötare på deltid, vatten och värme och brandförsäkring – mycket dyr för ett sådant här hus – och tusen andra underhållsutgifter plus ständiga småreparationer. Och han kanske till och med borde få behålla en slant som avkastning på sin miljoninvestering i detta hus? Nej, glöm det, inte en chans!

Med denna matematik i skallen ville jag inte bråka om 100 kronor för ett bättre duschmunstycke eller 280 kronor för en reparation av vår luftkonditioneringsapparat. Men inte två under samma månad – nej, nu var det värdens tur, även om vi skulle få svettas utan luftkonditionering under en hel veckas tid!

Tanten nere på kontoret var mycket förstående för vårt problem, och med betalningen av min månadshyra några dagar i förväg som muta, så ordnade hon till att vår luftkonditioneringsapparat blev reparerad på nolltid. Undra på att vi trivdes så gott i vår lilla lägenhet även efter 5½ år där.

Published in: on 2015/04/29 at 03:57  Kommentera  

Inlägg 2.459: 28 – 29 jul 1971

Exekutivintervjupersonalvårdsprogramnyttigheten

Min beskrivning av innehållet i ‘Ett nytt blad’ visar att filmen inte var komplicerad. Och det stämde nog, för i motsats till ‘Papegojan’ fattade jag här alltsammans, och med bara två roller av betydelse i filmen lyckades jag alldeles perfekt att hålla reda på vem som var vem.

Nu efter fyra föreställningar på tre vardagar i rad var vi båda faktiskt rätt trötta på att bli underhållna, så på torsdagskvällen gjorde vi ingenting, och det njöt vi av. Fast vi svettades – men det återkommer jag till.

Först vill jag nämligen tala om att jag på torsdagen hade min årliga exekutivintervju. Jag har redan tidigare berättat att alla anställda på IBM, både de i chefsställning och sådana som jag, en gång om året skulle samtala i en hel timme med ens chefchef – ett av mig själv skapat ord som rimmar med mormor. Det var Don Ross som var högste chefen för programutvecklingsavdelningen inom IBM:s Östra försäljningsregion, och honom kände jag redan som en kollega från några år tillbaka på mitt försäljningkontor. Därför blev den här intervjun rätt kamratlig och inte formell på något sätt. Vi satt i 75 minuter och samtalade om IBM, om lokalerna, om personalen, om helgdagar, om attityder, ja, om allt som mer eller mindre rörde mitt arbete. Jag hade det riktigt trevligt och fick veta en hel del saker som jag förut inte hade haft en aning om. Och det fick Don förstås också – det var ju meningen med det hela. Ju mera cheferna känner till om vad som rör sig i sin personals huvuden, desto bättre blir naturligtvis samarbetet. Don intervjuade två personer varje vecka året runt, och efter det är det lagom dags för den första i raden igen. Som vid alla tidigare exekutiva intervjuer beundrade jag mitt företags ambitiösa personalvårdprogram.

På kvällen kollapsade vår luftkonditioneringsapparat igen. Mindre än tre veckor hade gått sedan den hade gått sönder, och jag hade då skickat efter en reparatör som satte in en ny kondensator (se inlägg 2.451). Och nu var det likadant igen – det blåste bara in varmluft utifrån som en fläkt, och det blev igen en svettig natt utan luftkonditionering.

Luftkonditioneringsapparat (internet)

Luftkonditioneringsapparat (internet)

Förra gången hade jag själv betalat 280 kronor för reparationen, men det tänkte jag då inte punga ut med nu igen. Nu var det allt husvärdens tur, så jag fick mig ett ärende dit ner på morgonen. Och då kunde jag betala månadshyran på samma gång – vilket undermedvetet borde ha samma uppiggande effekt som en muta, fast det var fullt lagligt och inte alls en muta.

Published in: on 2015/04/28 at 06:40  Kommentera  

Inlägg 2.458: 28 jul 1971

Botanikprofessorsäktenskapsplayboylivsavslutandet

Ed med sitt mycket bättre huvud för krångliga sammanhang hade tyckt riktigt bra om Papegojan. Jag för min del satt i mellanpausen och såg fram emot nästa film på grund av dess två huvudpersoner. Walter Matthau, underbar i sin buttra attityd inför allting, och så Elaine May! Jag älskade Elaine May. Minns du henne som telefonisten i sketchen med Mike Nichols och hans sista 50-öring (se inlägg 126)? Här i filmen hade hon inte bara en av huvudrollerna – hon hade också skrivit manuset och regisserat filmen.

Walter Matthau och Elaine May i filmen Ett Nytt Blad, 1971 (internet)

Walter Matthau och Elaine May i filmen Ett Nytt Blad, 1971 (internet)

Filmen hette i engelsktalande länder ‘Ett nytt blad’ (eng. A New Leaf) och i Sverige ‘I död och lust’ – den hade Sverigepremiär den 19 juli 1971, precis nio dagar innan Ed och jag såg den i Nya York.

 Walter Matthau spelar Henry, en rik playboy som har levat upp alla sina kontanter. Hans morbror Harry säger att den enda lösningen för Henry är att gifta sig med en rik kvinna. Harry ger Henry ett lån för att klara dagens utgifter, men om han inte får tillbaka lånet inom sex veckor så övergår Henrys villa till honom. Henry intervjuar flera rika damer men alla försök misslyckas. Först efter fem veckor träffar han Elaine May som spelar Henrietta, en ensamstående, klumpig och skygg men rik botanikprofessor. Du får se filmen fram tills Henry träffar Henrietta om du klickar här.

De gifter sig, och på bröllopsresan får Henrietta syn på en hittills helt okänd ormbunksart. Henrietta är salig över att Henry hjälper henne att organisera sitt liv och sin egendom. Eftersom han är utbildad till historiker föreslår hon att han tar ett jobb som historieprofessor vid hennes universitet, så att de jämt kan vara tillsammans. Henry fasar vid bara tanken, för han vill vara rik, arbetsfri och ensamstående.

Henrietta benämner den nya ormbunksarten efter Henry. Han förvånas själv över att han blir rörd av detta, men det skulle ju ge honom en sorts odödlighet, något som han ofta hade tänkt på. När Henrietta vill ha honom med sig på sin årliga kanottripp är han helt med på det, för ute i vildmarken långt borta från andra människor skulle han säkert få tillfälle att på ett eller annat sätt bli av med henne för alltid. Innan han har tänkt ut hur det skulle gå till, kantrar kanoten. Henry simmar i land, men Henrietta ropar att hon inte kan simma. Han svarar att hon bara skall slappna av så kommer han att rädda henne. Men i stället planerar han vad han skall säga till polisen.

Då får han se en ormbunke av den nya arten och vänder sig om för att peka ut den för Henrietta, men hon är ju ute och drunknar. Han hoppar då i och räddar hennes liv och inser att han nu kommer att förbli gift och leva familjeliv. Tillsammans går de rätt in i solnedgången medan fåglarna sjunger för full hals.

Filmen Ett nytt blad, 1971 (internet)

Filmen Ett nytt blad, 1971 (internet)

Published in: on 2015/04/27 at 08:38  Kommentera  

Inlägg 2.457: 27 – 28 jul 1971

Nöjesspiralskapitulationen

Vår sensationella kupp för att komma in på en Broadwayteater för ‘nästan ingenting’ gjorde oss heltokiga. Redan innan vi lade oss på måndagen var vi överens om att på tisdagen gå på teater igen på samma sätt. Vår urvalsrankning ledde till att turen hade kommit till ‘Purlie’, en musikal som skämtade friskt med livet på en plantage nere i södern på tidigt 1900-tal, med sin lagenliga segregation och rasdiskriminering.

Skivomslag för musiken till 'Purlie', 1970 (internet)

Skivomslag för musiken till ‘Purlie’, 1970 (internet)

Vi lyckades förstås få våra biljetter i TKTS-kiosken också på tisdaen. Huvudrollen i ‘Purlie’ spelades av Cleavon Little. Han var en resande predikant, som hade kommit tillbaka hem till sin by i Georgien för att rädda de svartas kyrka undan förintelse och att samtidigt förbättra villkoren för de förtryckta svarta lantarbetarna på den stora plantagen utanför byn.

Cleavon Little (internet)

Cleavon Little (internet)

Föreställningen började med en livlig gudstjänt till minne av den burduse plantageägaren, som just hade bidragit till samhällets bästa genom att dö. Otaliga förvecklingar följde. Sonen till plantageägaren visade sig vara mera förstående än sin vresiga far för folkets behov.

Musikalen hade många fina nummer och livlig musik, som kom att surra i mitt huvud i flera dagar efter föreställningen. Den blev också belönad med diverse prispokaler. Men efter att ha sökt överallt efter några videoavsnitt att länka till, så har jag inte funnit någonting att se från Broadwayföreställningen. Det finns vissa musiknummer att lyssna på, men det är allt.

Ed och jag hade nu helt fångats i en nöjesspiral. På onsdagen fortsatte vi, men den här gången gick vi på bio – vi ville ju inte bli ökända av tanten i TKTS-luckan. Men i gengäld satt vi genom två filmer. Det var ofta så på amerikanska biografer att de visade två filmer omväxlande under hela dagen. Då kunde man sitta där man satt och se bägge två om man lustade efter det – och se dem om och om igen ifall man absolut inte hade något bättre att göra. Vi såg två filmer därför att vi ville se två filmer.

En av dem var alldeles ny och delvis inspelad i Sverige, nämligen i och runt Varbergs fästning. Den hade mest svenska skådespelare – fast de talade alla engelska. Filmen hette ‘Papegojan’ i Sverige och ‘Nattbesökaren’ (eng. The Night Visitor) i engelsktalande länder. Den hade Max von Sydow, Liv Ullman, Per Oscarson och engelsmannen Trevor Howard i huvudrollerna. Det var en otroligt invecklad thriller av den sort i vilken jag vanligen ger upp alla fåfänga försök att hänga med i handlingen. Jag har hittat en 100 minuters video med hela filmen – på engelska och med portugisisk textning. Klicka här och lycka till!

Trevor Howard (internet)

Trevor Howard (internet)

Published in: on 2015/04/27 at 03:08  Kommentera  

Inlägg 2.456: 24 – 26 jul 1971:

Reduceringsprissättningsteaterbiljettinköpsmöjligheten

När Ed och jag på lördagen passerade Timestorget, upptäckte vi av en händelse att man äntligen hade slagit upp en kiosk för ‘tvåförare’ (eng. twofers), som det i åratal hade pratats om. Den kallades ‘TKTS’, och där sålde man biljetter till teaterföreställningar för samma kväll till halva priset – plus några kronor som gick till TKTS omkostnader. Om en teater tidigt på dagen anade att det inte skulle bli utsålt hus på kvällen, så kunde de lämna ett antal biljetter till TKTS för försäljning. Salongens allra bästa platser behöll teatern naturligtvis för försäljning till fullt pris i sin egen biljettkassa, men hos TKTS kunde man lätt få biljetter längre bak och vid sidorna – för att inte tala om alldeles utmärkta platser uppe på raden – för bara hälften av vad man egentligen skulle ha fått punga ut med.

Så på söndagen satt vi med tidningen och gjorde upp en lista över vilka Broadwayföreställningar vi skulle vilja se. Vi visste ju att de allra nyaste och populäraste musikalerna var utsålda långt i förväg för varje kväll, och dem kunde vi vänta med tills de blev billigare. Men på måndagen efter arbetet stegade vi fram till TKTS lucka med listan i hand och sedlarna viftande i nypan. En parkettbiljett kostade då ungefär 50 kronor, och det betydde 28 kronor eller så för samma biljett på TKTS.

TKTS-kiosken från 1971 fast tillbyggd sedan dess, Timestorget, New York, 2006 (internet)

TKTS-kiosken från 1971 fast tillbyggd sedan dess, Timestorget, New York, 2006 (internet)

Vi valde att se musikalen Sällskap (eng. Company), som hade haft sin urpremiär på Broadway ett år tidigare. Huvudrollen spelades av Larry Kert, som var väl bekant från huvudrollen Tony i West Side Story. Denna hade haft sin urpermiär långt för min tid i Nya York, nämligen år 1957, och gick då i tre års tid.

Larry Kert hade en underbar sångröst, och i mitt tycke bar han upp hela föreställningen. Melodierna av Stephen Sondheim var vackra om än inte omedelbart gnolbara.

Teaterprogranhäftet för Sällskap med Larry Kert, 1970 (internet)

Teaterprogranhäftet för Sällskap med Larry Kert, 1970 (internet)

Handlingen i Sällskap var i vårt tycke rätt tunn. Larry Kert spelade en ung man som inte kunde – eller ville – bestämma sig för någon av sina tre flickvänner, medan fem gifta par, som var hans bästa vänner, hjälpte honom så gott de kunde. Om du klickar här får du se och höra Larry Kert i en av sångerna från teaterföreställningen.

Mycket mera givande för min del är denna underbara filmstump från föreställningen av West Side Story från år 1957. Larry Kert sjunger där först ‘Maria’ och sedan, tillsammans med Carol Lawrence, ‘I kväll’ (eng. Tonight). När jag ser och hör den får jag tårar i ögonen, antagligen för att jag var för sen för att få uppleva dem i levande livet på scenen. Om du klickar här kan dina ögon också få tåras. Videon är 7 eller 8 minuter lång.

Larry Kert som Tony och Carol Lawrence som Maria i West Side Story, New York, 1957 (internet)

Larry Kert som Tony och Carol Lawrence som Maria i West Side Story, New York, 1957 (internet)

Published in: on 2015/04/26 at 08:29  Kommentera  

Inlägg 2.455: 24 – 26 jul 1971:

Släktankomstaviseringsbrevet

I veckan därefter kom det ett piggt brev från min brylling Anna Ernemark, som jag hade träffat på Margareta Ernemarks jultillställning bara ett halvår tidigare (se inlägg 2.295). Hon hade redan då sagt att hon tänkte resa till Amerika nästa höst, så även om själva brevet var en överraskning så var inte innehållet det. Anna skrev att hon skulle utnyttja ‘ungdomsflyg’, vad det nu var för någonting, och det kunde inte bokas förrän tre dagar i förväg. Men hon hade tur i sin allmänna tidsplanering, för den sortens flyg var 125 kronor billigare på hösten än på sommaren. Min familj var fylld av sparsamma personer, och dit hörde ju jag själv.

Anna undrade om jag hade någon som hon kunde bo hos, för hotell vore både ”obehagligt och jättedyrt”. Jag hade ingen att föreslå – och vår egen tekniskt sett tillgängliga dyscha kunde jag inte ens tänka mig att nämna – så jag rekommenderade henne ett hotell för damer, där hon kunde bo för bara 50 kronor per natt. I det ingick tillgång till simbassäng, något som vår dyscha inte erbjöd som extra. Jag poängterade att ett enkelrum där skulle vara både billigt och säkert för henne. Jag hoppades att hon inte skulle komma just när jag var bortrest på semester.

Jag talade inte om för henne att det var KFUK:s hotell som jag rekommenderade. Utan att veta var jag hade hört talas om det så visste jag att det var ett mycket respektabelt hotell för kvinnor – inte alls att jämföra med KFUM:s hotell, som jag ju hade använt mig av år 1963 som min första hemvist i Nya York. Men jag visste ju inte vad KFUK hade för rykte om sig i Sverige och var rädd att hon omedelbart skulle avfärda mitt förslag om jag gav henne hotellets namn.

Entrén till högkvarteret för KFUM och KFUK, Genève (internet)

Entrén till högkvarteret för KFUM och KFUK, Genève (internet)

Jag hade samlat på mig hela 7 aktier – köpta genom stadiga löneavdrag – utan att successivt sälja dem – och jag sålde dem nu på måndagen för över 1.500 kronor styck. Ren äventyrslusta, för aktier i Ames Department Stores skulle säkert bli skojigare att ha. Jag fick 50 aktier för 6.905 kronor, och nu skulle det bli skoj. Ames var en kedja av ‘varuhus’ – egentligen epa-butiker – spridda över norra och östra Amerika, och deras affärsmetod var att hålla till enbart på småorter ute på vischan, där de kunde hålla högre priser i brist på konkurrens.

Nyöppnad Amesbutik (internet)

Nyöppnad Amesbutik (internet)

De köpte ofta in småkedjor som hade gått omkull och fått slå igen sina butiker, piffade upp dem och satte upp sitt stora namn på väggen, och då blev Ames till det enda nöjet i byn. Detta visade sig i deras alltmer stigande bokslut, så nu räknade jag med att få mera skoj med Ames än med de stadiga och säkra IBM:aktierna.

Parkeringsn vud en Amesbutik (internet)

Parkeringsn vud en Amesbutik (internet)

Published in: on 2015/04/25 at 23:45  Kommentera  

Inlägg 2.454: 17 jul 1971

Temperaturinversionsfrekvensgenomsnittsreduktionen

Vi upptäckte av en händelse det fina duschmunstycket när vi var uppe i Nya Yorks centrum för att boka och betala för vår resa till England – jag har ju tidigare berättat varför vi hade ändrat våra semesterplaner från Kenya till England.

Det var det brittiska flygbolaget BOAC som skulle ta oss dit – det företaget sysslade bara med utomeuropeisk trafik och hade bara jumboplan. Nu skulle vi flyga den 20 september och vara i England i två veckor på en paketresa – precis som när vi året före reste till Holland och Tyskland. Nu skulle vi för 1.728 kronor var få flygresan, en bil under två veckor, ett rum på ett gott hotell i London den första natten och rum i 13 nätter på ett pensionat i trakten av staden Leeds. Inte för att vi tänkte sitta på ett pensionat ute på landet under hela vår semester, men den internationella flygtransportorganisationen krävde att en paketresa måste inkludera husrum för hela tiden.

Var Leeds ligger (internet)

Var Leeds ligger (internet)

På lördagseftermiddagen svalkade vi oss genom att gå ner till floden och Mortongatans pir. Det va 32 grader varmt inne på gatorna, och det var 80 procent fuktighet i luften – 100 procent betyder att det regnar – och från vårt tak kunde vi genom diset bara skönja skyskraporna i norr och söder. Himlen var helt molnfri, men ändå kom det inte ner många strålar genom fukten i luften. Så taket dög inte, Riisparken låg för långt bort, och det var därför som piren blev vårt mål.

Luften kändes litet friskare när vi kom en bit ut från kajen. Men vattnet under oss var faktiskt sämre än någonsin – det flöt stora fläckar av olja uppepå det. De utgjorde resterna från ett otäckt utsläpp på onsdagen längre upp i Hudsonfloden.

Det här var en dag då Nya York inte var till sin fördel – men bara tanken på att köra bil hela vägen ut ur staden i det här vädret gjorde att det genast kändes bättre att bara stanna där man var.

Trots denna kvava dag så hade luften i Nya York förbättrats betydligt under de åtta år som jag hade bott där. Tidningen berättade att sommaren fram till mitten på juli hade bara bjudit på en enda period med temperturinversion, det vill säga med varmare luft ovanför svalare. Sådant leder till att luften i Nya York med alla sina föroreningar bara ligger kvar. I genomsnitt brukade det redan ha varit fem sådana temperaturinversioner vid den här tiden på sommaren. Det lät ju glädjande, men under en sådan här dag glömde man lätt bort statistiken.

När jag berättade för Ed om min mammas vaga planer på att flytta till Spanien blev han helt betagen och började gnola för sig själv på sången ‘Lady of Spain’, fast jag försökte få honom att fatta att det vara ännu bara vaga planer. Du borde ha hört Ed gnola den, men nu får du nöja dig med att i stället klicka här och höra Paul Anka sjunga ‘Lady of Spain’.

Published in: on 2015/04/24 at 19:50  Kommentera  

Inlägg 2.453: 12 – 17 jul 1971

Bilommålningsföretagsinvesteringsförsöket

På måndagskvällen räknade jag fram vilken ytterligare aktie jag skulle köpa – jag brukade bara hålla mig beredd med ett namn i taget – och nu gällde det ju att köpa två.

Det blev Earl Scheib, en bilommålningsfirma med sin verksamhet huvudsakligen förlagd till de västra delarna av Amerika, där vädret är mera torrt. De målade om gamla bilar med sin egentillverkade färg – kunden fick välja bland 2.000 olika nyanser – och om kvaliteten på färgen och måleriarbetet inte är av särskilt hög kvalitet, så klarar sig en sådan firma bättre på platser där det inte regnar och snöar för mycket.

Earl Scheib målade nämligen om en bil – ”av vilket märke som helst och i vilken färg som helst”, för att citera annonserna – för bara cirka 500 kronor, och allt var klart på bara en enda dag. Den här annonsen med priset 19,99 dollar är från år 1937, då företaget grundades.

Earl Scheibs första annons, 1937 (internet)

Earl Scheibs första annons, 1937 (internet)

När jag blev delägare i Earl Scheib kostade en bilommålning 99,95 dollar eller 512,74 kronor, och det var fortfarande jämförelsevis billigt.

Earl Scheibs annons, 1971 (internet)

Earl Scheibs annons, 1971 (internet)

Firman erbjöd sig också att återställa krockskadade bilar, men det var huvudsakligen bilmålning som man sysslade med. Man anställde folk enbart på deras skicklighet i marknadsföring – de krävde en snabb tunga vid anställningen och en snabb pensel snart därefter. De nyanställda arbetarna hade inte lång tid på sig innan de skulle klara av fem bilar om dagen, och kravet på chefen för varje enskild verkstad var att han för varje kalenderkvartal skulle rapportera flera bilommålningar än för det närmast föregående kvartalet – ett enda vikande kvartal resulterade i chefens omedelbara avsked oavsett skicklighet och anställningslängd. Alla dessa krav gjorde att omsättningen på både arbetare och chefer blev mycket hög.

I detta spännande företag köpte jag 40 aktier för 7.406 kronor. Jag brydde mig inte ens om att gissa hur stor min vinst skulle bli vid försäljningen. Om du klickar här, så får du se Earl Scheib själv i en TV-annons.

Livet gick sin gilla gång och dagarna passerade utan några sensationer att förtälja. På lördagen råkade vi i ett varuhus se ett duschmunstycke som såg intressant ut. Jag tänkte då på det gamla trista munstycket i vårt badrum och beslöt att spendera 100 kronor på ett som troligen skulle duscha av oss bättre. Och det gjorde det! Det nya munstycket var trekantigt, med olika vattenstrålar från de tre hörnen. Man valde vilken sorts vattenstråle man ville ha och också om vattnet skulle strömma ut jämnt eller i stötar för att massera huden. Det var ett lyckat köp – och det gamla munstycket lade vi undan så att huset skulle få det tillbaka en gång.

Published in: on 2015/04/24 at 07:07  Kommentera  

Inlägg 2.452: 12 jul 1971

Spekulationsbelöningsuteblivandet

Fyra aktietransaktioner på två dagar – jag höll uppenbarligen på att bli tokig. Men så var det i alla fall. Jag gömmer inte undan gamla synder – jag visar stolt upp dem i all sin löjlighet.

På måndagen sålde jag de 300 teckningsrätter i fläskfirman Bluebird som jag hade köpt för 6.597 kronor med hjälp av mynttelefonen i en korridor på Columbussjukhuset, när jag var där i mars månad för att få min gulsotsdiagnos (se inlägg 2.342). Det hade inte gått så väl som jag då hade hoppats, sjuk och eländig som jag var, och nu fick jag, frisk som en nötkärna, sota för detta. Jag sålde nämligen teckningsrätterna för 4.203 kronor och accepterade därmed en förlust på hela 2.393 kronor.

Förlusten på min andra försäljning samma dag blev mindre, vilket naturligtvis var glädjande. Jag sålde 90 aktier i Sky City Stores, och dem hade jag köpt i januari för 6.072 kronor (se inlägg 2.325). När jag nu gjorde mig av med dem, så fick jag 4.890 kronor, och förlusten blev därför 1.182 kronor. Men den kändes som en ren vinst i jämförelse med jätteförlusten på Bluebird – allting här i livet är ju relativt.

För dessa kontanter – och litet till – köpte jag mig annat att förlora pengar på. Till exempel 75 teckningsrätter i Trans World Airlines. Jag valde alltid ut mina investeringar genom att matematiskt räkna ut vad som skulle löna sig bäst – vilket nästan aldrig lyckades – och det gjorde jag också nu. Men det kändes extra gott att sälla mig till dem som riskerade sina pengar på detta fina flygbolag – dels hade det byggt världens vackraste flygterminal i Nya York (se inlägg 206) och dels hade det år 1967 försett mig med mitt livs första kreditkort, att i krångliga situationer kunna användas som betalningsmedel i stället för kontanter (se inlägg 806).

Varje teckningsrätt gav mig möjlighet att få köpa en aktie i Trans World Airlines för 113 kronor, och det skulle gälla i flera år framöver – fast så snabbt som jag köpte och sålde numera skulle jag nog komma att sälja teckningsrätterna utan att använda dem för ett aktieinköp. Men just nu funderade jag inte på den saken – jag köpte helt enkelt 75 teckningsrätter i TWA för 7.090 kronor. Det kändes verkligen som om det var mera substans bakom detta köp än alla mina vilda spekulationer i butikskedjor och skönhetsmedelsfabriker som jag hade gjort under det senaste året – med förfärliga resultat.

Fast vid den fjärde aktietransaktionen, vilken ägde rum nästa dag, var jag tillbaka till det gamla. Vad sägs om gamla bilar, att måla om dem och att reparera dem efter en krasch? Mera substans? Ha!

Published in: on 2015/04/23 at 19:16  Kommentera  

Inlägg 2.451: 9 – 11 jul 1971

Sommarvärmeproblemen

Mamma berättade i ett brev att pappa nu hade tömt sitt ritkontor på övervåningen och flyttat allting därifrån till garaget. Mustangen fick stå ute på gården utan att begripa någonting. Men redan hade en trädgårdsarkitekt ända från Säffle varit i garaget och köpt med sig en del grejer för 900 kronor, och en ung direktör hade just tittat på lägenheten däruppe och skulle lämna besked inom ett par dagar. Så det rörde sig i familjen nu efter de första chockmånaderna.

Hon berättade – ”oss emellan, nämn inte detta för pappa!” – att pappa verkade lättad och nöjd över att inte längre ha sitt stora kontor. Han var nog ganska trött på att skaffa arbete åt pojkarna däruppe. Han hoppades att så småningom få något att göra på egen hand, men det var ingen panik längre nu när han inte behövde betala ut några månadslöner.

På lång sikt funderade de dock på att köpa sig något i Sydeuropa. De hade sett i tidningen att de kunde få ett fyrarumshus i Marbella på den spanska sydkusten för 95.000 kronor. Men där skulle man inte kunna vistas för värmens skull under de tre sommarmånaderna, så den saken fick läggas på is tills vidare. Nåja, de hade det ändå alldeles för varmt på dagarna i Örebro, och när det blev litet svalare på kvällarna så kom myggen.

Så här trevligt såg det ut på trädgårdssidan av Skyttegatan 8 i Örebro då i juli månad.

Trädgården i juli månad, Skyttegatan 8, Örebro (1971)

Trädgården i juli månad, Skyttegatan 8, Örebro (1971)

Och så här gemytligt var det samtidigt på gatusidan av huset, där staden bättrade på asfalteringen.

Framför Skyttegatan 8 repareras och nybeläggs gatan i juli månad, Örebro (1971)

Framför Skyttegatan 8 repareras och nybeläggs gatan i juli månad, Örebro (1971)

I Nya York hade vi ju alltid varmt på sommaren, men i motsats till Marbella hade vi ju luftkonditionering. Dock inte alltid. Under veckan slog apparaten ifrån, så snart det blev över 25 grader varmt. På lördagen kom det en reparatör – eller en reparatör och en lärling – och bytte på 10 minuter ut kondensatorn inne i aggregatet. Det hjälpte inte. Då tog han bort en utsliten säkring gentemot överbelastning och sade att jag hade en 20 amp säkring ändå, så det var inte någon fara. Detta kostade mig 280 kronor – hutlöst dyrt, men det blev svalt och skönt igen i lyan.

Ett annat livshotande problem upptäckte vi på söndagen, då vi läste i tidningen att en person strax norr om Nya York hade avlidit av botulism omedelbart efter att ha ätit en potatissoppa på burk från en firma som hette Bon Vivant.

Bon Vivant potatissoppa (internet)

Bon Vivant potatissoppa (internet)

När laboratorierna fann botulism i fem av 324 burkar från Bon Vivant slogs det alarm, och då återkallades alla Bon Vivants soppburkar – över en miljon allt som allt. Och minsann, hade vi inte själva en burk champinjonsoppa från Bon Vivant i skafferiet? Den slängde jag genast bort och räddade därmed livet på både Ed och mig själv. Bon Vivant gick bankrutt en månad efter detta och bytte sitt firmanamn till Moore & Co. Det gäller att ha god hygien när man tillverkar burkmat.

Published in: on 2015/04/23 at 08:29  Kommentera  

Inlägg 2.450: 3 – 9 jul 1971

Släktbröllopshemlighållandesvårigheterna

Ed och jag hade det så skönt på våra luftmadrasser att vi stannade på Mortongatans pir ända tills det sent på eftermiddagen började bli litet svalt. Och under resten av tredagarshelgen gjorde vi ingenting av betydelse. Vi hade ju ofta kört någonstans i bil just över nationaldagshelgen, men nu tyckte vi att det var bara trevligt att göra ingenting och låta alla de andra flåsa runt ute på vägarna. Att Nya Yorks Tidender spådde att 500 människor skulle komma att dödas i trafiken under den här helgen gjorde det ännu skönare att stanna hemma i vår lilla stad.

I den följande veckan inträffade det ett bröllop i min lilla släkt. Antagligen för att det inte skedde med fanor och trumpeter så hade det hemlighållits i det längsta, men på onsdagen den 7 juli gifte sig min kusin Märta med sin långtida pojkvän Lasse Isaksson. Detta låter som ett plötsligt havandeskap – men Märta var 52 år gammal.

Faster Lily ringde dagen före till mamma och berättade: ”Flyttlasset kommer om en timme och bröllopet blir i morgon och ni kan gärna telegrafera – men annars är det hemligt. Bara jag och Marianne och Tage skall närvara vid vigseln och vid bröllopsmiddagen här hemma hos mig i Ålsten.”

Marianne var Märtas syster och Tage Moberger var Mariannes make, men det visste du nog redan.

Tio minuter senare ringde faster Lily igen och sade till mamma: ”Jag har ju lovat att inte tala om vigseln för någon, men det har redan kommit några telegram, så du kan gärna skriva ett vykort”.

Stort problem. Vad skulle man göra? Faster Lily var litet till åren och hade svårt med att hålla någonting hemligt. Men om mina föräldrar skulle låtsas att det regnar så skulle hon nog bli litet stött. Så de telegraferade det följande: ”Att ett bröllop skall vara hemligt kan vi inte tycka, så vi hurra och gratulera och önska fortsatt lycka”. De kunde inte med bästa vilja i världen skriva något om ung eller ny lycka.

Vigselnotiserna för Märta och Lasse (1971)

Vigselnotiserna för Märta och Lasse (1971)

Och den som var mest lycklig var nog faster Lily. Hon förstod att hon inte längre kunde bo kvar ensam i sin stora villa, och nu skulle hon ju få slippa att flytta.

Det går inte att beskriva hur stolt jag blev på fredagen när Ed talade om för mig att han hade blivit erbjuden ett arbete som assistent till en av Allied Chemicals högste chefs närmast underlydande män. Ja, minsann, två trappor ner från högsta våningen i sitt stora företag, så att säga! Jag visste att han gjorde ett bra jobb som internrevisor men inte att han var så bra att han kunde åka upp så kvickt i rankningen i firman. Men jag insåg att en sådan befattning skulle passa Ed som en handske. Jo, vi gick naturligtvis ut och firade befordringen med en brakmiddag – nåja, inom vettiga gränser.

Published in: on 2015/04/22 at 20:52  Kommentera  

Inlägg 2.449: 3 jul 1971

Gayfrihetspirarna, del 8

I dag finns det knappast några pirar kvar i Hudsonfloden. Söder om Greenwichbyn har man i floden tippat litet sand, på vilken man har byggt upp en finansiell stadsdel med kontor och bostäder med fin havsutsikt.

Norr om Greenwichbyn har man i stället behållit tilläggspiren för världens största passagerarfartyg, den 31.550 tons RMS Lusitania – 1906 till 1915 – och den 46.328 tons RMS Titanic, som år 1912 avbröt sin jungfruresa och avstod från att lägga till där. I dag är allt dock helt ombyggt till oigenkännlighet, men i modern stil lyxigt nog för film och TV och alla tänkbara inomhussporter – och även ett bryggeri. Man kan där också förtöja sin lyxjakt om man känner för det. Så här välpolerade ser dessa pirer ut i dag – en viss kontrast till pirarna som vi just har sett på vår vandring.

Pirarna 59 till 62 i Hudsonfloden, New York, nutid (internet)

Pirarna 59 till 62 i Hudsonfloden, New York, nutid (internet)

I själva Greenwichbyn har i dag nästan alla pirarna försvunnit och en park längs floden anlagts. Men en viss pir finns kvar. Det är pir 40 med sin stora fyrkantiga gula tegelstensbyggnad. Där spelar man fotboll på innergården, och så här ser det i dag ut från luften. Lägg gärna märke till två små detaljer på den bilden, nämligen ventiltornet från Hollandtunneln längst ut på pir 34, som inte finns kvar mer än i form av två smala spänger, och Mortongatans pir 42 i förgrunden i form av en klunga träpirar ute i floden.

Pir 40 i Hudsonfloden, New York, nutid (internet)

Pir 40 i Hudsonfloden, New York, nutid (internet)

Nu är vår rundvandring bland gaypirarna under 1970-talet slut, och som avskedsvignett har jag sparat undan en av internetbilderna därifrån. Lägg gärna märke till Tonys väggmålning i bakgrunden! Jag tror att bilden är handmålad, men om det inte hade varit för vingarna så hade jag sagt att det är ett fotografi. Mannen håller nämligen inte sina vingar på ett naturligt sätt.

Foto eller målning? Bögar på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Foto eller målning? Bögar på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Tänk på hur en fågel handhar vingarna – när den flyger har den vingarna sträckta rätt ut åt sidorna för att inte ramla ner. Men när den avsiktligt landar så fäller den genast ihop vingarna och lägger dem tätt intill kroppen och skapar därmed en strömlinjeformad skepnad som även innefattar vingarna. Mannen på bilden flyger inte och har inte heller just i ögonblicket landat efter en flygtur. Vingarna borde därför vila tätt intill hans sidor. Men i stället låter han sina vingar skjuta bakåt, bort från kroppen, och det är heller ingen flygkraft i dem. De är passivt slappa, och båda vingbågarna är lika böjda som ens armbåge när man höjer sitt glas och för det till munnen. Denna obegripliga vingposition är ett mellanting mellan flygning och vila. Ärkeängeln Gabriel höll också sina vingar på det sättet.

Ärkeängeln Gabriel (internet)

Ärkeängeln Gabriel (internet)

Denna vinghållning är den enda orsaken till att jag inte tror på ärkeängeln Gabriel och inte heller på att min sista pirbild är fotograferad. Men underbart vacker är den.

Published in: on 2015/04/22 at 06:54  Kommentera  

Inlägg 2.448: 3 jul 1971

Gayfrihetspirarna, del 7

Konstnären Tava målade år 1976 en mindre vanlig vägvisare till gaypirarna på asfalten mitt i en av viaduktmotorvägens påkörningsramper. Tyvärr har jag själv inte lyckats luska ut från bilden vilken påkörningramp han hade använt sig av. Dessutom kunde man ju undra om inte en pil för att hjälpa bilister att hitta till pirarna borde leda ner från motorvägen och inte upp till den. Men Tava kanske inte ens hade avsett sitt konstverk att tjänstgöra som en vägvisare?

En mera ovanlig vägvisare till gaypirarna, New York, 1976 (internet)

En mera ovanlig vägvisare till gaypirarna, New York, 1976 (internet)

Allt vi har fått se på bilderna från pirar och hamnskjul har framstått som ett trevligt virrvarr av bråte och solsken. Men när solen gick ner och mörkret föll på – och ingen elektrisk ström fanns för att lysa upp alla dunkla vrår – då invaderades pirarna av en massa ljusskygga varelser som med alla tillgängliga medel tillskansade sig vadhelst de äventyrssökande bögarna tanklöst råkade ha med sig i fickor och portföljer. De stackars bögarna må ha varit en aning mera socialt accepterade nu i några år, men om de hade blivit rånade på en ödslig gay pir, så inte gick de och anmälde saken för polisen. Detta förstod bovarna – och pirarna blev därför mycket farliga platser att vistas på efter mörkrets inbrott.

Av den anledningen såg sig staden framemot år 1980 efter flera år av välvilligt ointresse nödsakad att ta hand om de övergivna pirarna. Vissa pirar behölls, medan hamnskjulbyggaden på dem monterades ner och fraktades bort. Av andra pirar blev det ingenting kvar än en samling träpålar stickande upp ur vattnet, om ens det.

Många såg detta som en helt onödig myndighetsinblandning i deras privata liv – de visste att det var farligt därute men att det var en risk som de kunde leva med för friheten att få fortsätta sitt vilda fantasiliv. Andra såg det som nödvändiga åtgärder i en ohållbar situation. Den här tokdåren glädjeskuttade mitt i rivningsarbetet från en pir utan en tanke på att han skulle hamna i ett vatten som då på 1970-talet mest bestod av utsläppta kemikalier. Men det blev en spännande bild.

Glädjeskutt från en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Glädjeskutt från en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

På den här bilden från år 1979 har det mesta av hamnskjulet på pir 48 nedmonterats, och bara skelettet av det återstår. Men trots det ser man på bilden många människoskepnader, några säkert byggnadsarbetare men de flesta synbarligen soldyrkande bögar.

Det mesta av hamnskjulet på our 48 är nedmonterat, New York, 1970-talet (internet)

Det mesta av hamnskjulet på our 48 är nedmonterat, New York, 1970-talet (internet)

Och här på bilden är hela pir 52 på väg att försvinna.

Pir 52 under rivning, New York, 1979 (internet)

Pir 52 under rivning, New York, 1979 (internet)

Pir 46 brann år 1980 – här på bilden står den i lågor.

Pir 46 står i lågot, New York, 1980 (internet)

Pir 46 står i lågot, New York, 1980 (internet)

Av pir 49 blev det inte mycket kvar – all brottslighet på den hade effektivt eliminerats.

Pir 49 när ganska litet av den fanns kvar, New York, 1970-talet (internet)

Pir 49 när ganska litet av den fanns kvar, New York, 1970-talet (internet)

Published in: on 2015/04/21 at 03:01  Kommentera  

Inlägg 2.447: 3 jul 1971

Gayfrihetspirarna, del 6

Här är en bild av Tony, det centrala konstnärsämnet bland alla dem som hade hjälpts åt att försköna miljön, särskilt i de mest frekventerade inomhuslokalerna i hamnskjulen på Nya Yorks pirar.

Konstnären Tava som skapade många väggmålningar i hamnskjulen på pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Konstnären Tava som skapade många väggmålningar i hamnskjulen på pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Han var säkerligen inspirerad av den alltmer vanliga graffitimålningen på Nya Yorks tunnelbanetåg, ja, vem vet, kanske han var en av banbrytarna i den konstformen. Det hade år 1971 blivit helt vanligt för mig att åka till arbetet i en individuellt uppiffad vagn, men det hade inte ännu kommit därhän att det bedömdes som vandalism.

Graffitidekorerad tunnelbanevagn, New York (internet)

Graffitidekorerad tunnelbanevagn, New York (internet)

Det var säkert inte någon svårighet för Tony att få tag i lämpligt material i en färghandel, även om den till en början inte kunde erbjuda senare tids stora urval av graffitiutrustning.

Material tillgängligt för konstnärligt pirskjulsförskönande, New York, 1970-talet (internet)

Material tillgängligt för konstnärligt pirskjulsförskönande, New York, 1970-talet (internet)

Det måste ha varit underbart för en graffitikonstnär att ha tillgång till en duk på vilken hans fantasi inte var begränsad av kanter, och inte heller av en beställares villighet att acceptera resultatet. Här ser vi Tony med sin palett uppe på en stege lägga en sista touche till sitt troligen största mästerverk på en korrugerad avbalkningsvägg till hamnskjulet på pir 46.

Tony i arbete med en väggmålning på pir 46, New York, 1980 (internet)

Tony i arbete med en väggmålning på pir 46, New York, 1980 (internet)

Alla mästerverk i detta stora före detta kontorsrum inne i hamnskjulet på pir 34 hade till synes skapats av en och samma konstnär, av stilen att döma. Han hade målat ett stort antal välbyggda mansfigurer, som på något sätt väl flöt samman med det golvet, vilket han troligen också hade målat – eller använt som sin palett.

Mäktiga mansfigurer pryder ett rum i hamnskjulet på pir 34, New York, 1983 (internet)

Mäktiga mansfigurer pryder ett rum i hamnskjulet på pir 34, New York, 1983 (internet)

Många verk av olika konstnärer fick samsas för att pryda detta forna kontorsrum, också i hamnskjulet på pir 34. De två gästande bögarna på bilden var så upptagna av sin konversation att de inte längre brydde sig mycket om sitt ståtliga rum.

Två bögar gästar ett skönt dekorerat rum i hamnskjulet på pir 34, New York, 1983 (internet)

Två bögar gästar ett skönt dekorerat rum i hamnskjulet på pir 34, New York, 1983 (internet)

Jag slutar min analys av den konstnärliga delen av denna exkursion till Greenwichbyns pirar med bilder av tre gayorienterade konstverk. Det första bedömer jag som ‘erotiskt’, det andra ‘eggande’ och det tredje ‘instruktivt’. De fyllde sina väggar väl och tjänade dessutom sina respektive ändamål – och bättre än så kan det ju inte bli.

Erotisk väggmålning i hamnskjulet på pir 46, New York, 1970-talet (internet)

Erotisk väggmålning i hamnskjulet på pir 46, New York, 1970-talet (internet)

Eggande väggmålning i hamnskjulet på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Eggande väggmålning i hamnskjulet på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Instruktiv väggmålning i hamnskjulet på pir 46, New York, 1970-talet )internet)

Instruktiv väggmålning i hamnskjulet på pir 46, New York, 1970-talet )internet)

Den sista bilden i detta inlägg har jag vissa besvär med. Till vänster ser du ett fotografi av en läderbög i full regalia – hatten får väl duga om den verkligen är gjord av skinn. Han slår en drill i en urinoar, som ju här på piren fungerar helt utan spolvatten, vilket väl kan antas bidra till den allmänna urinstanken härinne. Men till höger ser vi silhuetten av en muskelknutte. Är det ett fotografi eller är det skön konst? Jag lämnad det åt dig att bedöma vad det är och även var silhuetten befinner sig i relation till urinoaren. Eller är det rentav två skilda bilder som fotografen har fogat samman för effekt?

Läderbög och muskelknutte i hamnskjulet på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Läderbög och muskelknutte i hamnskjulet på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Published in: on 2015/04/20 at 06:12  Kommentera  

Inlägg 2.446: 3 jul 1971

Gayfrihetspirarna, del 5

Denna bild av ett tomt och ödsligt hamnskjul sätter myror i huvudet på mig. Den allt dominerande halvmåneformade ljuskällan härinne har hittills automatiskt fått mig att anta att detta hamnskjul var det som hade rammats av en båt och därigenom fått ett halvmåneformat hål i väggen (se inlägg 2.444). Men nu tycker jag mig se halvmånen inte som dagsljus genom ett hål i väggen utan som en reflex av ljus mot en väggyta, belyst av solstrålar genom det halvmåneformade hålet i skjulets bakomvarande vägg.

Hamnskjul med en mystisk halvmåneformad ljuskälla, New York, 1975 (internet)

Hamnskjul med en mystisk halvmåneformad ljuskälla, New York, 1975 (internet)

Men hålet var ju beläget nere vid vattenytan! Hur skulle solstrålar som kommer in i skjulet genom ett hål nästan nere vid vattenytan kunna reflekteras högt uppe på den motsatta väggen? Jag är helt konfunderad vid det här laget. Kanske du har en förklaring av detta optiska fenomen? Om du ger mig en kommentar med en lösning på problemet, så kan jag bli lika upplyst som hamnskjulet.

Och på den här bilden sitter halvmånereflexen ännu högre upp på väggen, ända upp till taket! Och det hål vi såg var inte alls så stort heller. Hmmm?

En helt annan bild från samma hamnskjul, New York, 1970-talet (internet)

En helt annan bild från samma hamnskjul, New York, 1970-talet (internet)

Nåja, nu får vi lämna mitt halvmåneproblem åt sitt öde och bege oss till ett annat, mera normalt upplyst hamnskjul.

Ett annat ödsligt hamnskjul, New York, 1970-talet (internet)

Ett annat ödsligt hamnskjul, New York, 1970-talet (internet)

Jag grips av vemod när jag ser denna bild. Den är som gjord för att exakt demonstrera vad jag ser i en gay bar och varför jag alltid har hållit mig undan därifrån. Ack, denna tröstlösa väntan på att en annan bög skall uppenbara sig och bryta detta totala tidsstillestånd.

Tröstlös väntan inne i hamnskjulet på pir 48, New York, 1970-talet (internet)

Tröstlös väntan inne i hamnskjulet på pir 48, New York, 1970-talet (internet)

Här är det åtminstone en chans för någonting att hända. Fast .. nåja!

Skepp som mötas i natten, New York, 1970-talet (internet)

Skepp som mötas i natten, New York, 1970-talet (internet)

Men här händer det – kanske. Eller gör det det? I så fall, vad? Om bilden hade visat två duschrum så hade jag kanske kunnat komma med en halvdan förklaring – men de övergivna hamnskjulen hade inte längre några sådana civilisationens bekvämligheter som rinnande vatten eller, för den delen, gas, elektricitet och telefon.

Sysselsättningar i ett av hamnskjulen, New York, 1977 (internet)

Sysselsättningar i ett av hamnskjulen, New York, 1977 (internet)

Och så äntligen en ytterst prosaisk bild av målet för all denna väntan. Jeg er i den syvende himmel, når jeg er dig nær, og tit tænker jeg stolt på, at du er min.

Målet för all denna väntan, New York, 1970-talet (internet)

Målet för all denna väntan, New York, 1970-talet (internet)

Nu skall vi härnäst se vad ett antal bögar med konstnärliga ambitioner hade skapat i hamnskjulen för att förhöja deras erotiska temperatur. Inga permanenta resultat för evig avnjutning, utan bara för tillfällig trevnad i linje med snögubbar och isskulpturer. Allting har sin tid.

Published in: on 2015/04/19 at 18:53  Kommentera  

Inlägg 2.445: 3 jul 1971

Gayfrihetspirarna, del 4

Vi fortsätter väl vår vandring bland Greenwichbypirarna med några utomhusbilder till, innan vi ger oss in i de vilda hamnskjulen. Vi hade just funnit att den härliga friheten att ostörd få totalsola sig existerade längst ut på de pirar som hade sitt hamnskjul kvar. Här har vi en bild till som bevis på detta. På denna pir kunde man uppenbarligen cykla för att inte trötta ut sig med den 300 meter långa vandringen från landfästet till den yttersta punkten – och sedan 300 meter tillbaka igen.

Ute i solen på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Ute i solen på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

På bilden från den här piren ser jag däremot inga cyklar, så hit ut fick man nog gå till fots. Bara tre bögar verkade att ha mäktat med det, men så fick de också vara mera ifred här.

Ute i solen på en annan av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Ute i solen på en annan av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Den här fridfulla stunden i solen längst ut på pir 51 kunde man få bevittna genom en dörröppning om man råkade befinna sig inne i hamnskjulet med sin kamera.

En fridfull stund i solen sedd på pir 51, New York, 1978 (intetnet)

En fridfull stund i solen längst ut på pir 51, New York, 1978 (intetnet)

Vilka andra grejer på gång ute i det fria kunde man få se inifrån ett hamnskjul, månntro? Jo, här förhandlades det utan tvekan om närmare kontakt mellan en omedelbart tillgänglig bög i bara mässingen och en läderkille iförd full fetischutrustning. Natt möter dag såhär mitt på ljusa dan, hmmm. Bara de kan samsas om sina respektive krav så bleve det hur enkelt som helst att bara böja nacken litet för att komma in i skjulet under den halvöppna godsporten, en idealisk lokal för att omedelbart fullfölja avtalet.

Kajintervju på en av pirarna, New York, 1977 (internet)

Kajintervju på en av pirarna, New York, 1977 (internet)

Nej, vi följer inte med dem in i skjulet, inte ännu. Först skall vi få se hur pir 45 – Norska Amerikalinjens forna hemvist – efterhand hade blivit en textilfri kopia av några kvadratmeter av Riisparkens gaysektion. Men så här trångt blev det inte på pirarna förrän mycket senare, för det var först år 1982 som den här bilden togs.

Lika trångt på pir 45 som i Riisparken, New York, 1982 (internet)

Lika trångt på pir 45 som i Riisparken, New York, 1982 (internet)

Nog med det hälsosamma livet i solen utomhus på pirarna! Nu är vi lika nyfikna på vad som försiggick därinne som den här bögen som kikar in genom ett fönster på ett av hamnskjulen.

Nyfiken på vad som händer därinne på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Nyfiken på vad som händer därinne på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Vad fick han se genom fönstret? Troligen inte detta kuddkrig. Det brakade förvisso löst inne i ett kontorsrum i ett av hamnskjulen, men bilden måste ha arrangerats av en initiativrik bögkollega med en bra kamera och en hjälpreda med dunkuddar i beredskap. Hur som helst – så här går det till när vi bögar tar över ett hamnkontor.

Kuddkrig inne i ett hamnkontor på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Kuddkrig inne i ett hamnkontor på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

I stället för att förevisa sådana arrangerade bilder vill jag hellre visa upp hur hamnskjulen såg ut inuti när de hade tömts och övergivits av sina legitimt maritima affärsidkare. Detta är vad ett par nyfikna bögar fick se från vad som säkerligen hade varit en utsiktsplattform, varifrån förmännen kunde övervaka fraktgodsarbetet i hela skjulet.

Utblick över ett utrymt fraktgodsskjul, New York, 1970-talet (internet)

Utblick över ett utrymt fraktgodsskjul, New York, 1970-talet (internet)

Published in: on 2015/04/19 at 06:09  Kommentera  

Inlägg 2.444: 3 jul 1971

Gayfrihetspirarna, del 3

Låt oss nu, efter denna långa inledning, bege oss till Greenwichbyns pirar under deras förvandling från transportnyttigheter till ruttnande träpålar stickande upp ur Hudsonflodens kemikaliebemängda vatten. Denna förvandling ägde rum under 1970-talet, även om den bitvis började några år tidigare och slutade åtskilliga år senare. Vår rundtur följer på intet sätt år-efter-år-kronologin och inte heller pir-efter-pir-geografin. De bilder som jag har kommit över – inte en enda bild är jag själv skyldig till – får dyka upp varhelst de passar ihop med mina snusförnuftiga kommentarer. Jag vill också passa in här att dessa oavsiktligt kan innehålla felaktiga detaljer. Skriv gärna en kommentar och korrigera mig.

Vi börjar vårt besök vid foten av Kristoffergatan. I början av 1970-talet var det inte alls många bögar som vågade uppträda såpass uppenbart – Stonewallsupploppet hade ju skett såpass nyligen som år 1969 – men snart nog blev vi alla djärvare och brydde oss allt mindre om ifall ‘folk’ såg oss i vår prydno. Alla kände till vår gemensamma egenhet och ingen nämnde den och allt fungerade väl.

Greenwichbybor vid hörnet av Kristoffergatan och Västergatan, New York, 1982 (internet)

Greenwichbybor vid hörnet av Kristoffergatan och Västergatan, New York, 1982 (internet)

Varenda kille på den här bilden kom att förr eller senare korsa Västergatan och slinka ut på de övergivna pirarna – om inte samma dag så nästa dag, eller en månad eller ett år senare, någon gång i framtiden.

Pir 42 – Mortongatans pir, som jag berättade om i detalj litet tidigare – fungerade ju tidigt som en allmän park, helt öppet tillgänglig för vem som helst, så där betedde sig alla propert och belevat.

Den öppna pir 42, New York, 1970-talet (internet)

Den öppna pir 42, New York, cirka 1971 (internet)

Det svarta fartyget – sjömansskolan – låg förtöjt vid pir 40 år 1971 och saknas därför på bilden av pir 42 ovan, men förtöjningsvajrarna på bilden nedan skvallrar om att denna bild från pir 42 togs något år senare än 1971.

Ungdomliga besökare på pir 42, New York, 1970-talet (internet)

Ungdomliga besökare på pir 42, New York, cirka 1974 (internet)

Ungefär som på den här bilden var det längst ut på Mortongatans pir när Ed och jag var där den 3 juli 1971.

Solbadande folk längst ute på pir 42, New York, 1970-talet (internet)

Solbadande folk längst ute på pir 42, New York, 1970-talet (internet)

Den här bilden är helt obegriplig utan en förklaring. Den visar ytterändan av hamnskjulet på pir 52. Det verkar som om ett mindre fartyg hade rammat rätt in i piren och brutit upp ett halvmåneformat hål i skjulets vägg. Några akrobatiskt lagda bögar hade synbarligen lyckats ta sig ut på den smala remsan av öppen pir längst ut.

Väggen längst ut på pir 52, New York, 1970-talet (internet)

Väggen längst ut på pir 52, New York, 1970-talet (internet)

Längst ut på en annan pir var det flera besökare och inte mycket mera ledigt utrymme – det vill säga att det var ‘behagligt trångt’.

Några bögar längst ut på en av pirerna, New York, 1970-talet (internet)

Några bögar längst ut på en av pirarna, New York, 1970-talet (internet)

Den förra bilden var mera idyllisk än den här – och denna visar samma pir vid samma tillfälle med samma bögar. Men dessutom kan man se några bögar uppe i ett rum ovanför i skjulet – och också en nybyggd skyskrapa inte långt därifrån.

Samma bögar längst ut på samma pir, New York, 1970-talet (internet)

Samma bögar längst ut på samma pir, New York, 1970-talet (internet)

Published in: on 2015/04/18 at 22:50  Kommentera  

Inlägg 2.443: 3 jul 1971

Gayfrihetspirarna, del 2

Jag börjar med en flygbild från 1975 av Hudsonfloden med sina pirar på Manhattans västra sida. Jag låter dig själv identifiera dem alla så gott det går. Men en av pirarna i förgrunden vill jag avslöja, därför att den är så lätt att känna igen. Det är Kanalgatans (eng. Canal Street) pir, och den slutar längst ut med ett högt, fyrkantigt luftreningstorn för Hollandtunneln, som djupt nere under det korsar Hudsonfloden.

Pirerna i Hudsonfloden längs Greenwichbyn, New York, 1975 (internet)

Pirarna i Hudsonfloden längs Greenwichbyn, New York, 1975 (internet)

Därbortom hörde de första tolv pirarna till Greenwichbyn, och det är dessa som jag nu kommer att ägna mig åt. För att göra det hela litet vetenskapligt har jag gjort i ordning en liten lista med nummer och namn för Greenwichbyns pirar – om detta nu egentligen spelar någon roll.

Karta över gator och pirer i Greenwichbyn, New York, 1970-talet (internet)

Karta över gator och pirar i Greenwichbyn, New York, 1970-talet (internet)

  • Pir 34, vid foten av Kanalgatan, med tunnelns bilavgasutsläppstorn längst ut.
  • Pir 40, utan något hamnskjul. Det är en 300 meter bred pir, helt täckt av en kvadratisk, gul tegelbyggnad med en fotbollsplan på gården mitt i. Den är ännu i dag i full användning och ligger vid foten av Kungsgatan (eng. King Street), Houstongatan (eng. Houston Street), Clarksongatan (eng. Clarkson Street) och Leroygatan (eng. Leroy Street).
  • Pir 42, vid foten av Mortongatan.
  • Pir 45, vid foten av 10:e gatan, senast använd av Norska Amerikalinjen.
  • Pir 46, vid foten av Perrygatan (eng. Perry Street).
  • Pir 48, vid foten av 11:e gatan.
  • Pir 49, vid foten av Bankgatan (eng. Bank Street).
  • Pir 50, vid foten av Bethunegatan (eng. Bethune Street).
  • Pir 51, vid foten av Janegatan (eng. Jane Street).
  • Pir 52, vid foten av Gansevoortgatan (eng. Gansevoort Street).
  • Pir 53, vid foten av Lilla 12:e gatan (eng. Little 12th Street).
  • Pir 54, vid foten av 13:e gatan.
  • Pir 56, vid foten av 14:e gatan.

Och så vidare i all oändlighet. På bilden högst upp härovan ser du viaduktmotorvägen som löpte ovanför Västergatan längs Hudsonfloden förbi alla pirarna. Denna motorväg byggdes som ett nödhjälpsarbete under depressionsåren på 1930-talet, men helt färdigbyggd blev den inte förrän år 1952. Den här bilden visar viaduktmotorvägen högt upp framför pir 59 vid foten av 18:e gatan.

Viaduktmotorvägen framför fasaderna till hamnskjulen på pirerna därbakom, New York, 1950 (internet)

Viaduktmotorvägen framför fasaderna till hamnskjulen på pirarna därbakom, New York, 1950 (internet)

Medan privata lyxbilar susade förbi pirarna uppe på viaduktmotorvägen, så hade Västergatan därinunder den mera prosaiska uppgiften att ge folk och gods tillträde till hamnskjulen, här på bilden vid pir 46 vid foten av Perrygatan.

Västergatan vid pir 46 nedanför viaduktmotorvägen, New York, 1960-talet (internet)

Västergatan vid pir 46 nedanför viaduktmotorvägen, New York, 1960-talet (internet)

Published in: on 2015/04/18 at 08:37  Kommentera  

Inlägg 2.442: 3 jul 1971

Gayfrihetspirarna, del 1

Ed och jag kom tillbaka till Mortongatans pir många gånger, men precis som vad gäller för våra dagar ute i Riisparken, så skulle det vara rätt tjatigt för mig att försöka göra varje enskilt besök till något nytt och speciellt. Och dessutom saknar jag helt något detaljmaterial som stöd för mitt minne. Vi tog inga bilder där, och jag nämnde naturligtvis ingenting om böglivet på pirarna i mina brev hem till de intet anande föräldrarna i Örebro.

Redan nu, år 1971, hade alla dessa enorma hamnskjul börjat ätas upp av tidens tand. Passagerartrafiken med båt hade nästan helt upphört i konkurrensen med flyget, och för lastfartyg var kajerna på Manhattan alltför trånga för gods och lastbilar. Därför hade hamnskjulen abrupt övergivits. De stod tomma, och när en lokal står övergiven och tom i ett hus på en pir som vilar på träpålar ute i vattnet, då kommer den snart att befolkas av Moder Natur.

De övergivna pirarna på Manhattans västsida förvandlades nämligen under 1970-talet till ett kärt tillhåll för den bögvärld som alltsedan Stenmursupploppet i juni 1969 nu snabbt hade blivit frigjord från sina tidigare påtvingade hämningar. Visst hade gaybarerna nu i stort blivit ’tillåtna’, men de tomma byggnaderna på alla dessa pirar bjöd ju på en total frihet att göra vad man ville. Myndigheterna kände förstås till vad som försiggick där, men klokt nog ingrep de inte alls. Något som allmänheten inte ens visste om behövde ju inte polisen onödigtvis blanda sig in i.

Eftersom varken Ed eller jag tog någon aktiv del i piräventyren – någon enstaka rekognoseringsrunda av allmän nyfikenhet undantagen – så är det inte mycket ur egen fatabur som jag här skulle kunna komma med. Men Ed och jag följde ju med så där litet grann i den lokala gaypressen – Nya Yorks Tidender med sitt motto ‘Alla nyheter som passar att tryckas’ kunde inte med sin heder i behåll beröra livet på pirarna. I dag finns det dessutom en hel del att inhämta på internet.

Tidningen New York Times valspråk: 'Alla nyheter som passar att tryckas', New York (internet)

Tidningen New York Times valspråk: ‘Alla nyheter som passar att tryckas’, New York (internet)

Därför tänker jag nu ge dig några vignetter från 1970-talet på Nya Yorks ‘gaypirar’. Jag kommer att beröra hela 1970-talet trots att allt verkar vara daterat den 3 juli 1971, det första besöket av Ed och mig på piren vid Mortongatan för att lapa litet sol utan att behöva åka ända ut till Riisparken.

Published in: on 2015/04/17 at 08:03  Kommentera  

Inlägg 2.441: 3 jul 1971

Kfumvideohamnskjulsbakgrundsutnyttjandet

Jag skulle kunna berätta mycket mera om dessa pirar i Hudsonfloden, och i synnerhet om dem som låg inom Greenwichbyns råmärken. Först av allt anlände jag ombord på m/s Kungsholm år 1963 till Svenska Amerikalinjens pir vid 57:e gatan – visserligen en bra bit norr om Greenwichbyn (se inlägg 4). Om det är någonting som syns på den här mörka internetbilden, så är det de stora bokstäverna längs väggarna.

Svenska Amerikalinjens hamnskjul efter ankomsten av ett fartyg från Göteborg, New York, 1960-talet (internet)

Svenska Amerikalinjens hamnskjul efter ankomsten av ett fartyg från Göteborg, New York, 1960-talet (internet)

De utgjorde initialbokstaven i folks efternamn – för mig alltså ‘G’ för Gymbrat. Omedelbart efter landstigningen skulle man söka sig till sin bokstav för att där finna både sitt bagage och en tulltjänsteman redo att snoka igenom det. Allt som man hade haft med sig på resan, såväl de polletterade väskorna som handbagaget, hade före ankomsten nogsamt försetts med en dinglande lapp med ens initial. Medan vi passagerare åt vår frukost ombord såg flitiga händer till att allas bagage kom i land och placerades under rätt bokstav i skjulet. Först när det var gjort påbörjades landstigningen.

När jag berättade om att jag sedan begav mig till KFUM-hotellet Sloanehuset var det rätt naturligt att jag då lade in sånggruppen Byfolkets klassiska video ‘KFUM’ från år 1978 (se inlägg 8). Videon hade alltså kommit till först 15 år senare än mitt besök på KFUM-hotellet år 1963. Min kronologi var alltså tokig men sammanhanget helt naturligt – jag följde ju helt sångtextens anmodan att söka mig dit: ‘Unge man, att vara ny här i stan är inget skäl för att känna dig olycklig. Unge man, det finns ett ställe, dit du kan gå när du har ont om pengar. Där kan du bo, och jag är säker på att du kommer att ha det gott där på många sätt. KFUM, KFUM!’ (eng. ‘Young man, ’cause you’re in a new town, there’s no need to be unhappy. Young man, there’s a place you can go. I said, young man, when you’re short on your dough, you can stay there, and I’m sure you will find many ways to have a good time. YMCA, YMCA!’)

Byfolket sjunger KFUM på en pir, New York, 1978 (internet)

Byfolket sjunger KFUM på en pir, New York, 1978 (internet)

Gå gärna tillbaka och avjut denna underbara video igen. Filmningen av gruppen hoppar hit och dit under sångens lopp – bland annat står de sex sångarna och dansarpå Västergatans trottoar framför gaybaren Ramrod. Men de dansar också ibland ute på en obebyggd pir – jag tycker mig känna igen att de är på Mortongatans pir och har nästa pir med det år 1978 delvis hoprasade Norska Amerikalinjens hamnskjul bakom sig.

Byfolket med 'KFUM' på Västergatan utanför bögbaren Ramrod, New York (internet)

Byfolket med ‘KFUM’ på Västergatan utanför bögbaren Ramrod, New York (internet)

Published in: on 2015/04/14 at 08:36  Kommentera  

Inlägg 2.440: 3 jul 1971

Riisparksavkroksupptäckten

Det var inne i just det eleganta hamnskjulet som jag mötte min mamma i juni 1964, när hon kom med båt via Oslo för att hälsa på sin son, som hon evärdligen hade förlorat året före (se inlägg 205). Jag visste alltså hur Nya Yorks hamnskjul såg ut inuti, särskilt som jag redan en gång tidigare hade varit inne i ett annat av dem. Jag hade ju år 1963 själv korsat Atlanten med båt och stigit i land i Amerika i ett likadant hamnskjul uppe vid 57:e gatan (se inlägg 4-7).

Men nu var Ed och jag på vår väg till Mortongatans (eng. Morton Street) pir, och den låg framför oss till vänster. På den hade man nyligen rivit det stora hamnskjulet och nogsamt fraktat bort allt bråte efter det. Kvar fanns bara den oändligt långa piren, belagd med asfalt och betong, och den var tillgänglig för vem som helst. På den här bilden från år 1974 är piren packad med folk, men nu var det inte tillnärmelsevis lika mycket folk därute – hela Greenwichbyn hade ju åkt ut till Riisparken.

Mortongatans pir med lastfartyget John Brown, New York, 1974 (internet)

Mortongatans pir med lastfartyget John Brown, New York, 1974 (internet)

På bilden ligger det två stora lastfartyg förtöjda vid piren, ett svart och ett vitt. Det svarta hade gått i pension och tjänstgjorde nu som sjömansskola – och dessutom låg det år 1971 inte här vid Mortongatans pir utan i stället vid nästa pir, som syns i bildens vänstra kant. Vi kunde förstås se det lika väl där – det var ju bara ett femtiotal meter vatten dit bort. Det vita lastfartyget på bilden vet jag ingenting om.

Piren var nästan öde denna underbart vackra sommardag, och vi kände oss som pionjärer på ett helt nyupptäckt område. Men allra längst ut fann vi ett tjugotal killar. De var alla där i samma uppsåt som vi, att få sola i några timmar – nästan alla var klädda i badbyxor, och alla hade någonting att sitta eller ligga på, ett badlakan eller en strandstol. Och litet mat och tidningar och annat jox.

Ed och jag slog oss ner längst ut vid kanten på piren och bytte om till badbyxor lika lättvindigt som ute i Riisparken, och så pumpade vi upp madrasserna för att få det lika skönt på betongen som dem som hade stolar att sitta på. Och sedan njöt vi. Luften var så klar att Statenön verkade ligga sådär en kilometer bort i stället för de verkliga tio, och Hoboken i Nya Jersey tyckte vi oss ha kunnat simma över till – trots att vattnet totalt saknade kvalitet.

Det var lugnt och fridsamt därute, inte den sortens folk som väsnas med radioapparater och som hojtar och tjoar och skräpar ner – alla tog med sig sitt skräp och sina pinaler när de gick därifrån. Det hela var så civiliserat att det faktiskt verkade vara en liten avkrok av Riisparkens bögsektor.

Published in: on 2015/04/12 at 22:35  Kommentera  

Inlägg 2.439: 1 – 3 jul 1971

Nationaldagshelgfirandevaneavbrottet

Liksom alla andra var jag beredd på att hyresvärdarna nu skulle göra allt för att deras hyresgäster skulle ge sig av och lämna rum för nya, mycket högre kontrakt. Och de lyckades förstås på sina håll, men Ed och jag märkte då ingen skillnad på hur vi behandlades.

Men nog såg man en omedelbar skillnad i spalterna i Nya Yorks Tidender. Hyrorna blev omedelbart dubbelt så höga som förut, och de stod sig. Folk började också att bo kvar i sin lägenhet i stället för att flytta till någon lämpligare – som då skulle kosta dem dubbelt så mycket. Men efterhand började det också att byggas nya hus, något som inte hade skett på åtskilliga år, och lägenheterna i dessa skulle naturligtvis komma att utöva en press på alltför höga hyror. Ed och jag satt förstås kvar i vårt lilla underbara hem och bara myste.

Så kom det långa veckoslutet över Amerikas nationaldag den 4 juli. Som det ville sig var det en söndag det här året, vilket gjorde måndagen till en kompensationshelgdag. Under alla de tre dagarna skulle varenda bög i Nya York ge sig ut till Riisparken och klä av sig – nästan – till allmän beundran och åtrå – kanske – och där snärja sig en partner för livet. Du märker säkert ironin i det jag just skrev, för så blev det ju aldrig. Eller kanske det ändå kunde gå till på det sättet? Jo, faktiskt gjorde det inte det för mig själv en gång i tiden. Och för Ed. På samma gång – på gravsmyckningsdagen 1965 – och det var med varann det skedde (se inlägg 331-332). Sedan dess hade vi ju varit ute i Riisparken oändligt många gånger, men inte för att ragga upp sexpartners utan för att helt enkelt vistas på en badstrand omgivna av killar av samma sort som vi själva. Och nu avstod vi för en gångs skull från den långa resan ditut.

I stället prövade vi på något nytt – vi tog med oss våra luftmadrasser och gick på Kristoffergatan ända ner till Hudsonfloden. På den här bilden kan du se hur hela Manhattan vid den tiden var omringat av tilläggningspirar för stora fartyg i oceanklassen.

Manhattan omringat av lönga pirer, New York, 1970-talet (internet)

Manhattan omringat av långa pirar, New York, 1970-talet (internet)

Till höger om oss hade vi där Norska Amerikalinjens vid det laget oanvända tilläggsskjul – rederiet hade för bara några få år sedan helt upphört med sin passagerartrafik.

Norska Amerikalinjens övergivna pir, New York (internet)

Norska Amerikalinjens övergivna pir, New York (internet)

Skjulet var åtminstone utifrån sett fortfarande välhållet – man hoppades och trodde väl att något annat rederi skulle vara intresserat av att ta över det. Här är samma skjul sett från sjösidan, och nog verkade det vara redo att ta emot en last resenärer, nyfikna på den stora staden.

Norska Amerikalinjens övergivna pir (internet)

Norska Amerikalinjens övergivna pir (internet)

Published in: on 2015/04/10 at 23:10  Kommentera  

Inlägg 2.438: 1 jul 1971

Hyresregleringslagstillämplighetsbegränsningen

Halvårsskiftet bjöd faktiskt på något annat i Nya York än att vi fick betala 5 öre mera för att skicka ett brev till utlandet. Vi fick till exempel också betala mera om vi flyttade till en annan lägenhet.

Dittills hade Nya York reglerat bostadshyrorna i nästan alla hus. Inte för att jag visste hur den regleringen hade startats, men det var skrivet i lag att bostadshyrorna inte fick lov att höjas om inte staden i nåder hade beslutat att tillåta en liten procentuell höjning för alla stadens lägenheter. Det gick många år mellan varje sådan hyreshöjning, och det blev därför allt svårare för husägarna att klara av de löpande utgifterna för sitt hyreshus. Fler och fler husägare gav upp kampen och övergav helt enkelt sitt hus. De erbjöd inte längre reparationer och fastighetsskötsel och inte heller vatten och uppvärmning, och de betalade inte längre någon fastighetsskatt.

Även om folk då inte heller krävdes på någon hyresbetalning, gav de sig så småningom iväg från en sådan tillvaro, och den tomma lägenheten förvandlades då ofta till ett ‘skjutgalleri’, vilket var smeknamnet på en lägenhet, där narkotikaslavar bodde med sina injektionssprutor och ‘sköt upp’ heroin och kokain och sådant. Och snart nog förföll hela huset och rasade ihop som efter ett krig.

När jag kom till Nya York år 1963 fanns det en uppsjö av lägenheter att hyra överallt på Manhattan. Nya Yorks Tidender innehöll varje söndag en hel bostadsbilaga proppfull med hyreserbjudanden, och annonserna erbjöd sådant som gratis semesterresor till Europa om man bara skrev på ett hyreskontrakt. Vår lilla lya på Sjätte avenyn 351 erbjöd ingenting sådant, bara en makalös månadshyra på 776 kronor, som sedan inte heller gick upp under alla år.

Men sedan dess hade det blivit helt annorlunda. Massor av lägenheter hade förfallit och försvunnit, och mängder av nytt folk hade kommit till Nya York och snappat upp alla lägenheter som fanns tillgängliga för den låga kontrollerade hyran. Det fanns helt enkelt inte några lägenheter att uppbringa på Manhattan – och efterhand inte heller i utkanterna av staden.

Då beslöt styrelsen för delstaten Nya York att ändra sina hyresregleringeslagar. De skulle nu inte längre tillämpas för nya hyreskontrakt som ingicks efter den 1 juli 1971. Så snart som en hyresgäst hade flyttat ut, så kunde husägaren nu lagligen begära vilken hyra som helst.

Published in: on 2015/04/10 at 22:52  Kommentera  

Inlägg 2.437: 26 – 27 jun 1971

Förortslördagslångpromenaden

Den här veckan hade gått fort undan. Det tre första dagarna hade Ed ju varit bortrest i Södern, och även när han var hemma så var han ju mesta tiden också bortrest om än inte fullt så avlägset. Men nu skulle vi i alla fall få ett par dagar för oss själva, och när lördagen kom med varmt och soligt väder tog vi på oss kortbyxor och tunna skjortor och gav oss iväg med tunnelbanan till Newark. Därifrån promenerade vi i vår vanliga raska takt norrut utan att ha något särskilt mål. Även om vi mest fick se egna hem i sina trädgårdar, gillade vi att då och då gå omkring i förorterna som omväxling från Nya Yorks spikraka gator.

Vi gick förstås på trottoarer hela vägen, för alla de små städerna från gamla dar hade efterhand vuxit samman med egnahemsbebyggelse, och det var inte en enda bit landsväg kvar med betande kor på ängarna runt omkring. Det enda avbrottet från rytmen småstad-egnahem-småstad-egnahem var en park som tog hand om ett par kilometer av vår vandring. När vi hade promenerat nog, var vi i en litet större stad vid namn Paterson, och där tog vi helt enkelt en buss tillbaka till Manhattan.

Järnvägsstationen, Paterson, 1971 (internet)

Järnvägsstationen, Paterson, 1971 (internet)

Gatuscen, Paterson, 1971 (internet)

Gatuscen, Paterson, 1971 (internet)

Lambertslottet, Paterson, 1971 (internet)

Lambertslottet, Paterson, 1971 (internet)

Garnfabrikörens bostad, Paterson, 1971 (internet)

Garnfabrikörens bostad, Paterson, 1971 (internet)

När vi mätte vårt tillryggalagda promenadstråk fann vi att det rörde sig om 25 kilometer eller så. Det kändes i benen på kvällen, men sådant var vi vana vid. På söndagen kunde vi ha åkt ut till Riisparken, men vi var helt enkelt för lata för att bege oss ditut. När vi gick ut höll vi oss hemma i Greenwichbyn.

På söndagskvällen skrev jag ett litet brev hem till Örebro för att spara pengar. Det kostade 1,03 kronor i porto, men på torsdagen skulle det gå upp till 1,08 kronor. Jag kunde inte begripa varför de höjde portot med så litet åt gången. Nya frimärken att trycka – och naturligtvis måste de då kassera ett ton av den förra valören – och många felfrankeringar måste det ju också bli. Och med såpass små höjningar måste det ju göras ofta. Varför inte höja med en 25-öring och sedan låta det vara i flera år i stället – men det var ju inte min sak.

Men posten genomgick mera omvälvningar än en femöres portohöjning för utlandsbreven. Posten hade i alla tider varit en del av det federala statsmaskineriet, och det hade fungerat bra i två hundra år. Men nu vid halvårsskiftet skulle posten bli ett statsägt företag i stället. Det antogs att med årsbokslut och inkomstredovisning skulle dess ständiga förluster elimineras. Ha! Det blev inga bättre resultat än förr, bara ett visst övergångsvirrvarr. Det nya, oerfarna företaget hade till exempel glömt att trycka nya taxetabeller, så de gamla fick vara kvar, och taxeändringar fick i månader meddelas muntligt till postkunderna – och skrivas för hand på små lappar, som sattes fast med häftstift på anslagstavlan på postkontoret.

Published in: on 2015/04/09 at 07:18  Kommentera  

Inlägg 2.436: 25 jun 1971

Regionschefsdiskussionsledarskapsbristsummeringen

Här är ett exempel på vad jag fick höra vid denna diskussion. Nola Daniel hörde till hälften till TCS-gruppen och till hälften till ordermatchgruppen – även denna konstiga detalj hade varit helt obekant för mig – och hon kom till klarhet om att hon inte kunde utföra sitt arbete i ordermatchgruppen utan att lära sig mycket mera om hur ordermatchningen fungerade. På måndagen den 21 juni hade hon sagt detta till Chuck Asche, som hade samma informella position i ordermatchgruppen som jag hade i TCS-gruppen. Han höll med henne om att hon måste lära sig detta och bad mig att gå in till Sternad och begära ett möte med oss tre, gärna redan nästa dag.

Bert Sternad frågade mig hur lång tid Nola behövde för att lära sig detta. Jag svarade att hon inte visste det, för hon visste inte hur mycket hon inte visste. OK, han var villig att ha en diskussion, men inte med alla utan bara med Nola, och bara om han först fick skriftligt besked om vad hon måste lära sig och hur lång tid det skulle ta. Han ville också ha tid på sig för att sätta sig in in denna promemoria innan han kunde bevilja audiensen med Nola.

Jag kunde se på Dutton hur barockt detta verkade. Och jag som sällan tog del i kontorsskvaller fick många flera nyheter vid detta möte. Till exempel, att Sternad hela dagarna satt tillsammans med sin assistent Dave Hanon – som ingen egentligen visste vad han gjorde – och pysslade med planeringen av projektet. Varannan vecka fick han en rapport om vad alla hade gjort och hur många procent av sin arbetsuppgift som alla hade fullbordat. Om en ändring av någon programdetalj hade gjorts så skulle den rapporteras på en blankett till honom. På det sättet gick allt sin gilla gång utan några personliga sammanträffanden.

För min egen del hade jag bidragit till detta planeringsarbete med att skaffa ett litet spiralblock, på vilket jag noterade vad jag gjorde under varje kvartstimme under dagen. Därför hade jag exakt material att ge Dave Hanon när han kom för sin tvåveckorsrapport till oss alla, och då kunde han rapportera till Sternad att någon viss detalj, som skulle ha varit till 60 procent fullbordad, i själva verket var färdig till bara 23 procent. Varför detta? Sternad hade ju inte ens informerat sig om vad vi sysslade med och vilka problem vi hade.

Ingen av oss hade kommit och klagat, men nu när vi var inbjudna till en diskussion om allmänna arbetsförhållanden, så fick sig Jim Dutton en störtsjö av updämt missnöje med en chef som inte var intresserad av sina underlydandes arbetsuppgifter. Mötet blev till en utförlig rapport om brist på ledarskap, en oförlåtlig situation i Amerika.

Published in: on 2015/04/07 at 23:00  Kommentera  

Inlägg 2.435: 25 jun 1971

Regionschefsdiskussionsövertagandet

På fredagen var jag, tillsammans med två av mina kolleger, kallad till ett möte med Bert Sternads chef Don Ross. Ingen av oss visste vad det gällde, men när sådant hände brukade det gälla något som hade med den ‘mellanliggande’ chefspersonen att göra. IBM hade en ‘öppen-dörr’ policy, vilket innebar att om man hade något problem med sin chef, så skulle man vända sig till hans närmast högre chef för att diskutera saken och kanske få problemet åtgärdat. Nu var det ju inte vi som hade vänt oss till Don Ross, så vi kunde ju bara gissa att det hade med Bert Sternad att göra.

När vi kom till regionskontoret fann vi att Don Ross var på semester och hade glömt bort att ‘avbeställa’ vårt sammanträffande. Jaha, sådant händer. Nola Daniel hade köpt sig kaffe, så innan vi gick tillbaka till kontoret satt vi kvar en stund medan hon åt sin frukostbulle. Då råkade regionschefen Jim Dutton komma förbi, och han beslöt att själv ta hand om oss. Han visste uppenbarligen varför vi var där, och det blev en diskussion som varade i en och en halv timme.

Jag är nu en gång sådan att jag inte går omkring och retar mig på saker och ting så där i allmänhet. Inte heller ägnar jag mig åt att fundera på orsaken till att folk gör vad de gör – jag har ju i alla tider vetat att jag inte är ett chefsämne. Folk gör vad de gör, och jag gör vad jag skall göra, och i allmänhet går det bra på det viset. Men nog hade jag blivit förvånad den gången då jag fick uppgiften att, samtidigt som jag skulle sköta mina egna tekniska detaljer av vår programkonstruktion, också ansvara för att alla de andra kände till och gjorde sina detaljer på rätt sätt – och att hela projektet skulle vara färdigt i tid.

För att lösa denna stora uppgift hade jag i början av maj av en händelse hittat PERT-diagrammet och funnit det användbart nog att visa Bert Sternad hur bra jag tyckte att det skulle passa för att få vårt projekt att bli färdigt i tid. Att han som chef blev imponerad av denna metod förvånade mig högeligen (se inlägg 2.379).

Nu vid diskussionen med Jim Dutton fick jag klart för mig att det inte bara var jag som tyckte att Sternad var en svag arbetsledare. Jag fick veta att mina kolleger såg mig som ledare av TCS-gruppen utan att jag hade haft en aning om det. De kom ofta till mig för att få hjälp med vad de gjorde, men jag hade sett deras besök mera för att få goda råd av en kollega än handledning av en chef. Men nu fick jag höra att de vände sig till mig i stället för till Sternad, därför att han inte var intresserad av – eller ens begrep – vad de gjorde.

Published in: on 2015/04/07 at 22:58  Kommentera  

Inlägg 2.434: 23 jun 1971

Taxiresenärsunderutbudsresebehaglighetsresultatet

Men med drickspengarna inräknade blev det väl i alla fall litet bättre för taxichaufförerna? Nej, faktiskt inte. När det var billigt att åka taxi i Nya York, alltså före strejken i december 1970, fick de ofta rundligt med dricks – taxikunden visste att chauffören inte hade det så gott, och han visste också var felet låg. Men nu hade ju taxorna gått upp med 48 procent. och det måste ju ha blivit ett jättestort inkomstlyft för taxichaufförerna. Därför var det inte längre synd om chauffören, och när det nu hade blivits så dyrt att åka taxi så kunde man då sannerligen begränsa sin välvilja. Så om man tidigare hade gett 20 procent i dricks, så blev det nu i stället 10 procent.

Även om jag själv någon enstaka gång åkte taxi, så hade det aldrig varit min vana att göra det. Därför märkte jag själv inte mycket annat av några förändringar efter strejken än att det fanns många lediga taxibilar överallt. Men jag pratade ju med folk och jag läste tidningen, och därför var jag indirekt medveten om stora förändringar. Taxichaufförerna blev plötsligt snälla – de slutade sitta där och svära, och de stängde av radion om man ville ha en lugn stund under åkningen. De tvättade bilen ren och klistrade små deviser utanpå den. Och mer än det – de stannade för vem som helst som ville åka utan att välja och vraka bland kunderna, och sedan körde de sin passagerare varthän i staden han än ville åka. Allt detta var totalt nytt för Nya York.

Taxichaufför i insvängda byxor och med en rar slogan: 'Om Ni vill ha mig så bara vissla', New York, 1971 (internet)

Taxichaufför i insvängda byxor och med en rar slogan: ‘Om Ni vill ha mig så bara vissla’, New York, 1971 (internet)

Där jag satt på mitt kontor kunde jag se taxibilarna snällt köa tre kvarter för att bli i tur för en körning från Hiltonhotellet på andra sidan om Sjätte avenyn. Flygplatserna var proppfyllda med taxibilar som körde runt-runt i hopp om att få en körning. Som anländande flygresenär behövde man inte längre kasta sig ut i trafiken för att gripa tag i en chaufför i hopp om att han ville besvära sig med att köra dit man själv ville åka.

I ett slag hade taxiåkarna fått en behagligare tillvaro. Men den kostade dem skjortan. Taxametern klickade fram 50 öre per 320 meters åkning plus 2,50 kronor i påslag. Plus dricks. Jag fortsatte att åka tunnelbana.

Nu när jag är i berättartagen vet jag inte hur mycket jag tidigare har skrivit om min doktor Idilio Noseda. Han var schweizare från Lugano och talade italienska med nästan alla sina patienter. Han var kirurg, opererade på onsdagarna, hade under övriga dagar sin mottagning på Downinggatan 10 mellan klockan 11.00 och 14.00, och han besökte sina sjukhuspatienter efter det. Han arbetade hårt och trivdes med det. Jag saknar mycket en bild av honom, men inte ens internet har någon att erbjuda.

Published in: on 2015/04/07 at 05:48  Kommentera  

Inlägg 2.433: 23 jun 1971

Taxameterprishöjningsinkomstminskningsresultatet

Så snart jag tittade upp från pappersarbetet vid mitt skrivbord på kontoret, så hade jag trafiken tre trappor nedanför på Sjätte avenyn att vila ögonen på. Gatan var nästan helt gul av taxibilar, och de flesta signalerade på biltaket att de var lediga. Allt detta var en konsekvens av taxistrejken i december. Jag nämnde den strejken ganska lättvindigt här i januari och rapporterade då att den hade lärt många tidigare inbitna taxikunder att tunnelbanan ofta gick både fortare och billigare. Detta hade resulterat i en minskning av mellan 5 och 10 procent av antalet taxiresor i staden (se inlägg 2.314).

Jag tror att det är dags för en mera nyanserad rapport om taxisituationen i Nya York. Nu i juni 1971 var nämligen taxichaufförerna på gränsen till att strejka igen. Då i vintras strejkade de för att de ville ha mera betalt, något som bilarnas ägare inte kunde gå med på, därför att de inte kunde höja taxorna utan stadens tillstånd. Staden hade taxorna under utredning, och det verkade som om de aldrig skulle bli färdiga med den, så chaufförerna tröttnade till slut på att vänta och gick i strejk.

Denna hade en omedelbar effekt. Staden snabbehandlade ärendet och beviljade taxiägarna en 48 procents taxehöjning. Chaufförernas nya, bättre villkor var att medan de tidigare hade fått behålla 49 procent av taxameterns belopp, så skulle de nu av de 48 procent högre taxorna i stället få behålla av taxameterns belopp mellan 42 och 50 procent, beroende på hur mycket pengar de totalt hade kört in med sin bil – de skulle få en högre procentandel ju flera körningar de hade utfört. Efter två veckors relativ stillhet på gatorna återvände chaufförerna till sina rattar.

Nu ville det sig att hela 30 procent av de tidigare taxiåkarna – inte de 5 till 10 procent som först hade rapporterats – uteblev, både för att det hade blivit betydligt dyrare att åka taxi och för att de hade lärt sig att det också gick an att åka buss och tunnelbana. Taxichaufförerna fick nu alltså bara tillfälle att göra 70% av sitt tidigare antal körningar – till det 48% högre priset – och på grund av sina fåtaliga körningar fick de nu behålla bara 42 procent av taxameterns belopp.

Jag har på egen hand räknat ut att taxichaufförerna nu fick 11 procent mindre betalt än tidigare. Säg att en av dem före strejken hade kört in en totalintäkt på 1.000 kronor:

  • Före strejken: totalintäkt 1.000 kronor, förarens andel 490 kronor (49% av 1.000 kronor).
  • Och efter den: totalintäkt 1.036 kronor (70% av 1.480 kronor), förarens andel 435 kronor (42% av 1.036 kronor).
Published in: on 2015/04/06 at 07:40  Kommentera  

Inlägg 2.432: 21 – 22 jun 1971

Ensamhetssysselsättningarna

Lämnad mol allena i Nya York med Ed på sin nöjesresa till Mississippi gjorde jag vad folk i min situation ofta lär göra: de tröstköper sig kläder och sprit. I mitt fall blev det ett par blåa, dubbelstickade byxor. Inte blå som i en amerikansk flagga utan blå som i den svenska flaggan. Det var helt uppenbart ingenting att gå till kontoret i utan helt och hållet för fritiden. De var helt moderiktiga, så smala vid knäna att foten just lyckades komma igenom dem när man drog på dem – och, ännu mera kritiskt, när man skrapade sig ur dem. Och samtidigt var de så vida längst ner att de helt dolde skorna inunder.

De var gjorda av dubbelstickat material, vad det nu betydde. Därför kunde man böja knäna, sitta på huk, vrida och vända på benen hur som helst hela dagen utan att tyget behövde pressas tillbaka till sin ursprungliga form, så som det var tvunget att regelbundet göra med vanliga ylle- eller bomullsbyxor. Man tog av sig byxorna, slängde dem i en hög hur som helst, och sedan såg de precis lika nya ut som tidigare. Naturligtvis gjorda av plasttråd, så som jag uttryckte saken.

Diverse utsvängda byxor men tyvärr inga dubbelstickade som mina, 1971 (internet)

Diverse utsvängda byxor men tyvärr inga dubbelstickade som mina, 1971 (internet)

När jag köpte dem fick jag tillfälle att pröva på Nya Yorks nya 7-procentiga omsättningsskatt. Skillnaden från den tidigare 6-procentiga skatten var knappt märkbar, så det var en lätt övergång. Och dessutom var man van vid dessa höjningar, för det hade skett ofta alltsedan år 1963. Det var då som jag kom till Amerika, och skatten, som hade varit 3 procent nästan för evigt, hade just gått upp med en procent. Jag minns ännu hur i ett varuhus min lilla försäljningflicka strängt förebråddes av sin övervakare med: ”Lilla fröken, nu borde ni ha lärt er att skatten har gått upp till 4 procent!”.

På tisdagen upptäckte jag till min fasa att mina 100 aktier i Rath Packing, som jag hade köpt för 5.586 kronor i januari (se inlägg 2.308-2.309), nu plötsligt hade sjunkit till halva värdet på bara någon månad efter att ha tredubblats i värde under de första månaderna. Jag svor eder över min ouppmärksamhet och sålde dem förstås omedelbart. Jag fick för dem 7.064 kronor, alltså med en vinst på 1.478 kronor. Men i stället för att glädja mig åt att för första gången på oändligt länge ha kammat hem en vinst, så tog jag det som en jätteförlust att inte ha sålt dem i maj, när jag kunde ha fått 10.000 kronor mera för dem.

 Nu sökte jag mig tröst i spriten och lät 6.287 kronor gå vidare för 80 aktier i sprittillverkaren Barton Brands. Jo, min tröst låg i deras aktier, inte deras produkter – vad sägs om Skol vodka eller Schnapps i olika fruktnyanser? Företaget såg bra ut i mina siffror, och nu hade jag ju äntligen en vinst bakom mig.

Skol vodka från Barton Brands, 1971 (internet)

Skol vodka från Barton Brands, 1971 (internet)

Urval av olika sorters schnapps från Barton Brands, 1971 (internet)

Urval av olika sorters schnapps från Barton Brands, 1971 (internet)

Published in: on 2015/04/05 at 22:04  Kommentera  

Inlägg 2.431: 20 – 23 jun 1971

Natchezstigskörningsupprepandet

Precis som jag valde att placera Eds fina fotografier från Windsorruinerna sist bland dem från Port Gibson, så har jag väntat med hans bild från den Nationella Militärparken (eng. National Military Park) till slutet av hans minnen från Vicksburg. Det var där som ett av inbördeskrigets mest betydelsefulla slag utkämpades under sju långa veckor från den 18 maj rill den 4 juli 1863. När den belägrade konfederationsfästningen Vicksburg föll för de anfallande nordliga unionstrupperna började kriget att vända, men det återstod mycket krigande ända fram till den slutliga segern.

Ed fann parken fylld med skyltar som utvisade försvarets positioner under striderna. I likhet med Arlingtons Militära begravningsplats nära Washington hade Vicksburgs Militära park också mängder av vita gravstenar. Alla de 17.000 stenarna markerade dock soldater som alla hade stupat här i striderna om Vicksburg. Över 13.000 av dem saknade helt namnangivelse.

Ed tänkte att det kunde väcka anstöt om han fotograferade dessa gravstenar, så han nöjde sig med en mera neutral bild av uppfarten till Vicksburgs Nationella Militärpark.

Den Nationella militärparken, Vicksburg (1971)

Den Nationella militärparken, Vicksburg (1971)

På onsdagens eftermiddag hade Ed fullbordat sitt arbete och gav sig då iväg direkt från fabriken till Jacksons flygplats. Han hade blivit rekommenderad att köra dit på Natchezstigen, samma parkväg som jag själv hade valt efter mitt beslut i Nya Orleans att återvända till Nya York, när jag på sommaren 1963 var på min väg till Kalifornien (se inlägg 98-99). Jag märkte då inte ens Port Gibson, fast fast jag passerade Allied Chemicals porslinsfabrik på bara en kilometers avstånd.

Jag hade inte nämnt något om Natchezstigen för Ed, för jag hade ju inte vetat att han skulle komma att befinna sig strax intill den. Och ändå fick han samma känsla av natur och kulturhistoria som jag åtta år tidigare. Här har Ed parkerat bilen vid Owensbäcken (eng.Owens Creek) 20 kilometer nordost om Port Gibson.

Eds bil vid parkvägen Natchezstigen (1971)

Eds bil vid parkvägen Natchezstigen (1971)

Han kom till Jacksons flygplats i god mycket god tid för sitt Deltaplan, som gick direkt till Atlanta. Där bytte han förstås till ett annat Deltaplan och kom till Nya York i 25 graders nattvärme och tjock dimma. Vi hade varit helt överens om att jag inte skulle komma ut till LaGuardiaflygplatsen, särskilt som det inte var absolut säkert att han skulle vara färdig i Port Gibson på onsdagen.

Men planet lyckades landa och Ed kom hem vid midnatt. Bussen till tunnelbanan hade krupit fram i fotgängarfart – föraren hade bara några meters fri sikt framåt och körde med alla fyra singnallamporna blinkande för att synas.

Vad gott det var att inte längre behöva sova ensam!

Published in: on 2015/04/01 at 02:58  Kommentera