Inlägg 2.610: 25 – 26 dec 1971

Annandagsskidhotellatmosfärsförvandlingplötsligheten

Nattens snöfall hade förbättrat Skakbergets backar en hel del. På fredagen hade det stuckit upp litet ris och rötter här och där som svarta blemmor i den kritvita snön. Nu var allt täckt av ett jämnt – och utjämnat – lager av vitt. Det var underbart att glida fram på den fina ytan, utan många konkurrerande skidåkare att se upp för, och att helt kunna komcentrera sig på skidförningen och mjukheten i svängarna. Ed och jag försökte oss inte på att utföra något paråkningskonststycke – vi åkte helt oberoende av varandra, och den förste som kom ner inväntade den andre, i allmänhet inte i mer än tio sekunder. Och sedan om igen och om igen och om igen.

Det var litet kallare än under gårdagen, men luften var torrare, så den nöp inte i kinderna på samma sätt. Vi sade till varandra att Skakberget var en idealisk skidort, och den var ju nästan vår egen.

Nu på vår andra dag hade vi litet bättre uthållighet – trägen vinner – och det var inte förrän klockan 15.00 som vi gav oss iväg hem med skidbussen. Resten av dagen blev rätt likadan, vila – vi kröp ner mellan lakanen den här gången – och middagen bjöd på litet extra festlig julmat. Men vi var ändå nästan ensamma om det nöjet.

Vi kände oss pigga nog för en liten promenad efter maten, men dels var det alldeles för mörkt därute och dels hade det nu blivit riktigt kallt, så vi återvände snart hem till vårt varma näste.

I motsats till det arbetsamma Amerika firade Kanada annandag jul, och för att verkligen poängtera detta så hade de lagt annandagen på en söndag. Nu på annandagen gjorde vi exakt samma sak som på juldagen. Vi var ju här för att åka skidor, så det var helt i sin ordning. Vi höll på med detta ända till klockan 16.00, och det vara först när vi kom tillbaka till Hotell Skakberget som allting plötsligt var helt annorlunda än förut. Det första vi märkte var att den tidigare ödsliga parkeringsplatsen nu var full med bilar – det stod säkert ett dussin prydligt uppradade där.

Och när vi steg in på vårt tysta hotell var det ett surr av röster och barnpip och skratt och glam. Hotellet hade kommit till liv nu under helgens sista minuter, och det verkade som om vartenda rum var fyllt med gäster. Vi begrep nu att folk hade valt att vara hemma med sina familjer under själva juldagarna, men nu vid helgens slut var det dags att ge sig ut och sporta. Och på packade de bilen full med skidor och fruar och pjäxor och ungar och väskor och dök upp på vårt hotell.

Inlägg 2.609: 24 – 25 dec 1971

Skidåkningsbegynnelsen

Vårt hotell visade sig ligga alldeles intill en smal liten sjö, som hette Sybehörsaffärssjön (fra. Lac Mercier), kanske någon kilometer lång. Vi hade den rätt framför oss när vi steg ut i friska luften. Det var minus 12 grader därute och det kändes i nästippen, men med olle och skidjacka på var det inte alls kallt. Vi hade räknat med att kunna gå till fots till skidliften från vårt hotell, men med fem kilometer landsväg dit tog vi naturligtvis den lilla skidbussen. Den hade ett ställ för skidor utanpå och svepte oss över åsen och ner till Skakbergsbyn, som låg intill en större sjö som hette Skaksjön (fra. Lac Tremblant).

Skakberget var inte särskilt högt, med toppen på under 1.000 meters höjd, men det var mera än vad Catskillsbergen hade att erbjuda och det var alldeles tillräckligt för oss. Vi köpte våra dagsbiljetter, och så bar det iväg upp i de gungande sofforna. Ed tog bilden av mig – vägen i övre vänstra hörnet kom från vårt hotell.

Sitter i skidliftssoffan, Skakberget, Kanada (1971)

Det kändes i kinderna, när man satt still i soffan, så de fick gnuggas ordentligt. Luften var nog fuktig, för det var helmulet hela dagen. Vad som förvånade oss var att det var så få skidåkare – vi hade nästan hela backen för oss själva. Vi hade räknat med att det skulle vara trängsel överallt nu under helgen, men de var väl alla hemma och doppade i grytan.

Det tog några löpor innan vi kom i form, men sedan åkte vi som skyttlar upp och ner. Lunch på ett fik intill backen, och vi gav upp vid 14-tiden, när vi hade fått nog. Vi var vana vid att alltid hålla på tills vår buss skulle gå hem till Nya York – ibland hade man velat fortsätta i en timme till och ibland var man utkörd redan tidigare på eftermiddagen, men nej, det var bussen som avgjorde när vi skulle ge upp. Här uppe med en buss hem till hotellet varje kvartstimme kunde vi sluta dagens mödor precis när det kändes rätt.

Det var härligt att komma hem till vårt rum tidigt och vila upp. Vi kunde se några snöflingor dansa utanför fönstret, och det var ju bra, även om det hade varit helt tillräckligt med snö i backen. Till middagen var vi nästan ensamma i matsalen – den hade väl ett tiotal bord, och bara två var besatta. Underligt!

Vi hörde under natten att det knakade i huset av vindkårar, och på morgonen kunde man se att det hade snöat ordentligt under natten. När vi kom till skidliften klockan 09.00 hade den inte ens startat – de höll på med att platta till all nysnön med en ångvält.

Ungefär så här såg ångvälten ut i Skakbergsbacken (internet)

Men efter en timme inne på lunchkaféet – det var så glest med folk att de lät oss sitta där utan att äta – så såg vi att vi äntligen kunde åka upp med liften.

Inlägg 2.608: 23 – 24 dec 1971

Skakbergsbyankomsten

Nu var det ju mörkt, och bussen fick slingra sig genom Montreals trafik bäst den ville. Och när vi kom ut ur staden såg man ingenting mer än upplysta fönster då och då. Kanada var ett glest befolkat land, i det avseendet påminnande om Sverige, och att köra genom mörka skogar i timmar var inte egendomligt för mig. När Ed och jag hade varit uppe i Kanada för oss själva hade vi aldrig kört i kvällsmörker, så han tyckte att denna mörka bussfärd var litet spökaktig – men han hade ju min hand att trycka när det kändes som konstigast. Jag viskade då ”Buu huu” i hans öra och då blev allt bra igen.

Bussen stannade i Skakberget klockan 20.30, men vi satt kvar som planerat, och efter en kvart till stannade chauffören och hojtade ”Hotell Skakberget” i högtalaren. Vi var äntligen här!

Vi hade inte varit utomhus sedan lunchen på rastplatsen. Där var det litet svalare än i New York, fast inte över hövan så. Nu höll vi fortfarande våra ollar i handen när vi steg av bussen och möttes av en vägg av kalluft som to andan ur oss. På med ollen, bums! Chauffören fiskade fram våra skidor och väskor från den stora bagagehallen nertill i bussen och önskade oss en god skidsemester. Vi steg in på det lilla hotellet med alla våra prylar och blev varmt mottagna. Ville vi äta middag? Naturligtvis! Vi var hungriga och hade hoppats att få något att äta någonstans, och nu hade de hållit matsalen öppen extra sent just för oss!

Det var inget lyxhotell, och det passade oss precis. Maten var stadig och enkel, många kalorier för ivriga skidåkare, men jag tyckte mig också känna en viss fransk flair över kryddningen. Rummet var enkelt och sängarna var sköna. Vi sov en lång god natts sömn.

På julaftonsmorgonen steg vi upp i tidiga gryningen klockan 08.30 och fick en härlig, stadig frukost med gröt och ägg och skinka och varm choklad. Nu gick vi igenom incheckningformaliteterna som vi hade sluppit kvällen före, och vi fick veta hur man åkte skidor i Skakberget.

De sade att även om marken var snötäckt, så låg det mindre snö än vanligt efter en varm höst – ja tack, det var något som vi var bekanta med. De bästa backarna kom man till med skidlifter – soffor för två eller tre – inne i Skakbergsbyn, dit man kom på några minuter med en bybuss var 15 minut hela dagen. Terrängskidor kunde man åka här runt omkring. Kunde man hyra terrängskidor här någonstans. Joho, det skötte en liten butik alldeles intill om.

Inlägg 2.607: 23 dec 1971

Gränsöverskridningsgreyhoundbussresan

Så nalkades vår avresedag. Ed och jag packade våra skidor i sina skidpåsar, allt som vi ägde i klädväg i våra väskor, och även en hel del lektyr för kvällar och för hopplösa regndagar. Vi visste i vår enfald att det skulle bli kallt och mörkt däruppe i Kanada, trots att decembervädret i New York hade tjänat som en påminnelse om att vi kom närmare sommaren för varje dag som passerade.

Vår Greyhoundbuss till Montreal skulle gå klockan 08.45 från busstationen, samma byggnad där jag hade vinkat av Anna till Minneapolis i november. Vi var klädda i en tjock olle med skidjacka utanpå, fast i den varma Newyorkluften kunde man inte ha ollen på utan den bar vi på armen. Inte heller blev det plats för ollen på den lilla pakethyllan ovanför huvudet, så vi satt hela vägen upp med var sin olle i knät som en tjock filt. Jag antar att vi fick uppleva ungefär samma resa som Anna, fast hennes varade i 31 timmar och vår i åtta.

Bussen gjorde ett måltidsuppehåll i 45 minuter på en rastplats någonstans norr om Albany. Där åt vi en kvick lunch på en Howard Johnsonrestaurang, och det behövdes. Det var fortfarande barmark där och ljummet i luften fast inte direkt varmt som i New York. Gränspasserandet var effektivt – bussen stod stilla i kanske tio minuter allt som allt, medan kanadensiska passkontrollanter gick genom bussen och tittade på våra papper. Vi hade våra pass för att inte orsaka något krångel, men de flesta visade upp sina körkort eller liknande, och det gick lika bra.

Fortfarande på barmark kom vi till Montreal klockan 16.30, och väl inne i busstationen gällde det att snabbt få fatt i väskorna och skidorna och att sedan hitta bussen vidare till Skakberget, som skulle gå klockan 17.00. Vi kom till den bussen precis i tid och kom med den, fast det gjorde också de som inte kom dit förrän klockan 17.30.

Jag talade med chauffören om vart vi var på väg. Jo, han skulle stanna bussen för oss rätt framför Hotell Skakberget (fra. Hôtel Mont Tremblant), för det låg på hans väg mellan Skakberget och Skakbergsbyn (fra. Village Mont Tremblant). Det lät komplicerat men han var förtroendeingivande, så till och med jag kände mig nöjd. Och när det inte kom flera resenärer, så gav sig bussen iväg – klockan 17.30.

Inlägg 2.606: 20 dec 1971

Julkortsinnehållsotillräcklighetsbeviset

Det hade ett tag varit litet tunt med breven från Örebro, vilket bevisas av att samma brev kom att berätta om mina föräldrars förehavanden under både första och tredje adventssöndagarna år 1971. Här kommer, något fåordigare, några rader om deras middag därhemma för åtta personer den 12 december. När gästerna hade satt sig tillrätta för kaffet uppenbarade sig en pensionärlucia, som skulle komma att bli 67 år den 22 januari. Genom att nu servera kaffet efter middagsmålet undvek hon att behöva stiga upp i ottan morgonen därpå. Mamma var iförd sin svärfar Rickes nattskjorta, tofflor och den halmkrans som under juletid alltid hängde på ytterdörren.

Mamma som pensionärlucia, Skyttegatan, Örebro (1971)

Med posten den 20 december kom det också, såsom vanligt var vid denna årstid, en bunt julkort från när och fjärran. Jag skrev varje år över 50 sådana, och jag skrev dem alltid för hand. Inte bara mitt namn och enradig hälsning utan så mycket personlig text jag kunde knåpa in på den lilla yta som var lämnad öde runt bild och jättetext. Det kort som nu var mest intressant kom från Ulla Zetterman, min husmor på Tylöhus år 1955 (se inlägg 1.157). Hon undrade på sitt kort vad jag tänkte om fallet Marc Wallenberg – själv tyckte hon att det var en tragedi. Jag hade själv inte nämnt Wallenberg på mitt kort till henne, helt enkelt därför att jag inte visste vem Marc Wallenberg var. Släkten kände jag ju till, men denne Marc var mig helt obekant. Jag frågade mina föräldrar om detta, men det kom aldrig något svar på det. Och så glömde jag bort det hela.

Men nu i skrivande stund fick jag veta från internet att Marc Wallenberg sköt ihjäl sig den 18 november 1971. Han hade inte klarat studentexamen förrän han försökte igen mot hösten, han hade inte klarat sig i flottans officershögskola, för han var dålig på navigation, han hade inte kommit in på Handelshögskolan för han hade haft för svaga studentbetyg, så pappan skickades honom till Harvard i Amerika i stället.

Nyheten om Marc Wallenbergs död, 1971 (inernet)

Han var helt uppenbart inte något geni, men han tvingades av släktplikt till att arbeta som bankir på familjens Stockholms Enskilda Bank, och där fick han vid 34 års ålder efterträda sin far som verkställande direktör. Han blev efterhand också utsedd till ledamot av Handelshögskolans styrelseförening vid den högskola som tidigare hade sagt nej till honom som elev. Vid 47 års ålder gjorde han slut på sitt arma liv. Stackars kille att tvingas in på verksamheter som låg helt över hans förmåga. Ulla Zetterman hade haft rätt – hela hans liv hade varit en tragedi.

Variation på nyheten om Marc Wallenbergs död, 1971 (internet)

Inlägg 2.605: 20 dec 1971

Föräldraförstaadventsfirandefemdagarsflängandet

I sitt julbrev till mig gav mamma en utförlig rapport om deras resa till Stockholm i slutet av november. Att de reste just då berodde på en inbjudan från de nygufta 82-åringarna Karin och Hakon Waern (se inlägg 2.369) till middag med dans på Lidingö lördagen den 27 november, och den använde de som replipunkt för en del annat där i trakten. Bland annat ordnade de så att de kunde snylta i Margareta Ernemarks villa i Djursholm – hon själv var någonstans utomlands just då, så villan stod tom.

De körde till Stockholm redan dagen före dansen, för de hade införskaffat sig biljetter till Vasateatern och pjäsen ‘Hur andra älskar’ – vilket råkade vara precis den som Ed och jag hade sett på Lyrikteatern i London under vår semester alldeles nyss (se inlägg 2.558). Visst var det roligt, skrev mamma, fast inte fullt så roligt som de hade väntat sig. Hon hade nog läst mitt brev litet för fort, för det var precis vad jag hade skrivit till henne om Londonföreställningen.

Waerns hade sin lägenhet i ett äldreboende, och mina föräldrar körde dit klockan 14.00 på lördagen för att installeras på sitt gästrum för natten. Middagen skulle nämligen börja redan klockan 16.00 för personalens skull. De samlades för ett glas champagne i Waerns tvårummare tillsammans med 13 andra gäster, som var allt från överläkare till överstelöjtnanter, bland andra en ‘stilig och trevlig’ Jonas Waern, känd från många tidningsklipp som chef för den svenska bataljonen i Gaza och Cypern, när det begav sig. Just nu var han adjutant hos kungen och hans fru expedit på Svenskt Tenn.

Alla tågade sedan ner till matsalen för en bra middag. Hakon hade mamma till bordet och blev så besviken. när mamma inte kunde dansa på grund av en fot som hon hade vrickat illa på hösten vid ett fall i trappan ut från verandan hemma på Skyttegatan. Men Hakon dansade hela kvällen, och det gjorde Karin också. Klockan 22.00 tågade alla tillbaka till lägenheten på Jansons frestelse och ost och öl.

På söndagen var det frukost för dem fyra, och Hakon skötte alltihop – mamma skrev att pappa blev väldigt huslig efter att ha sett Hakon så hjälpsam i hushållet. Och efter frukosten åkte de på adventskaffe hos ett för mig helt obekant par, och kvällen tillbringade de i Ålsten med faster Lily och kusin Märta – Lasse var i Göteborg på någon mässa.

Efter natten i Margaretas villa gjorde de Stockholm på måndagen, fast de köpte mycket litet, Och på tisdagsförmiddagen tittade de in till min brylling Ragnhilds familj, innan de vände kylaren hemåt mot Örebro.

Inlägg 2.604: 16 – 17 dec 1971

Förstagångsflygresenärspackningsöverdådet

Jag var inte alls inblandad i det, så jag vet i dag inte hur man fick mamma Lindquist att ge sig ut på sitt livs första flygning och resa ner till San Juan över julen. Hon skulle flyga med ett Eastern Airlines 747 jumbojetplan, och jag var säkert underrättad om vem hon skulle hälsa på därnere och bo hos, men vid det här laget några år efteråt minns jag inga detaljer av den sorten. Ed åkte ut till Kennedyflygplatsen för att vinka av sin mamma på torsdagskvällen och jag följde förstås med honom ditut.

Eds mamma i trappan ner till gatan, Ritterplatsen, Bronx (1971)

Hon var anmodad av alla att packa bara så mycket som hon själv kunde bära. När vi träffade henne ute på flygplatsen hade hon redan polletterat tre (!) väskor, så allt hon hade att bära var två (!) tunga, späckade shoppingpåsar och ett barnbarn (!), den tre månader gamla Monique. Hon hade insett att hon skulle få det tråkigt i Puerto Rico om hon inte hade något att göra, såsom att ta hand om Monique. Så Diane, Moniques mamma, fick lov att gå ombord bärande de två påsarna till hennes plats. Och sedan for de iväg, de fem gepäcken och babyn och, djupt nere inunder alltihop, mamma Lindquist. Hon skulle bli mött vid flygplatsen i San Juan. Vi alla kunde bara hoppas att det skulle gå som planerat, för på egen hand skulle hon inte kunna klara mer än babyn och en väska.

På fredagen tänkte jag på pappa, som då skulle köra ut till Gyttorp med sin nu fullbordade konstruktion, åtföljd av en 20-sidig maskinskriven beskrivning av hur maskinen skulle fungera och hur mycket folk den skulle inbespara. Han hade skrivit till mig att det var mycket svårt att få firmor att investera i nya maskiner i Sverige i dessa hårda tider, för om kostnaden inte beräknades att täckas av besparingar inom 8 månaders tid, så skulle det inte gå – de skulle inte bli lönsamt.

Undra på att pappas firma inte kunde fungera under sådana förhållanden. I normala tider brukade man räkna med 3 års besparingar för en maskininvestering, inte 8 månader som nu.

På pappas Gyttorpsdag, den 17 december, skickade jag hela min julklapp till mina föräldrar i ett litet kuvert. Det var en check för att täcka priset på ett år av Veckojournalen och Nerikes Allehanda och Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning. De blev glada över denna nyttiga och lättvindiga julklapp, fast de tyckte att om de skulle inkludera GHT i prenumerationerna, så skulle de få för mycket att läsa. Då skummar man bara rubrikerna i alla tidningarna, som mamma uttryckte det, och det vore ett rent slöseri. Så pengarna för den tidningen satte de in på banken tills jag kom på besök härnäst.

Inlägg 2.603: 8 – 16 dec 1971

Kanadavintervärmeböljemöjlighetsfarhågorna

Dessa 38 flygplatser såg år 1969 Mohawk Airlines nästan uteslutande i form av två typer av flygplan, den nyssnämnda BAC 1-11 och den nyare Fairchild Hiller FH-227. Nästan alla av de äldre planen hade då rensats bort som oekonomiska.

Flygplan av typen Fairchild Hiller FH-227 (internet)

År 1971 gick det inte längre ihop ekonomiskt för Mohawk Airlines, och det blev därför nödvändigt att förhandla om en sammanslagning med det större flygbolaget Allegheny Airlines – och det var just i slutet av år 1971 som jag nu investerade 7.203 kronor i 400 aktier av Mohawk Airlines. Dess aktier hade förlorat nästan hela sitt tidigare värde, och det ante mig att en sammanslagning skulle resultera i en god vinst om jag köpte dessa aktier nu när de var billiga. Snart nog skulle vi få se om detta var en slug spekulation eller en katastrof.

Vi hade en otroligt varm början på vintern och skidsäsongen. Regn och varmluft förtog alla tankar på skidåkning i Catskillsbergen om söndagarna, men tanken på den instundande Kanadajulen gav oss ett gott hopp om att vi skulle få klämma laggarna igen före utgången av år 1971.

När veckan började efter Luciadagen – som vi inte firade ett dugg av – kunde jag skönja slutet på den otroliga arbetsanhopning, som jag hade tampats med i nära en månad. Så småningom kunde jag se fram emot ett veckoslut utan en enda timme på mitt kontor. Vilken lisa! Men det sade jag inte högt, för jag älskade ju mitt arbete, och det vore ju rent vanvördigt att uttrycka sig så.

På måndagen blev det igen litet aktieverksamhet, fast den var helt passiv från min sida. Det var lastbilsföretaget Smiths Transfer (se inlägg 2.483) som hade en stor fondemission och delade ut tre nya aktier för varje fyrtal aktier som ägarna, inklusive mig, hade i sina kassaskrin – man kunde säga att det fungerade som en 75-procentig inflation i deras aktier, som alltså sjönk i värde lika mycket. Ingen blev ett öre rikare på kuppen, jag hade nu 70 aktier i stället för 40, men min lilla andel i firman förblev precis lika liten efter fondemissionen.

Lastbilar från Smiths Transfer (internet)

På torsdagen den 16 december uppmättes det officiellt 17 plusgrader i New York, ett rekord som slog alla tidigare år. Jag kunde se på Ed att han började frukta barmark i Skakberget till jul, och det var inte utan att jag själv fick en släng av det – trots att det i verkligheten var ett helt annat klimat däruppe, helt utan koppling till Nya York. Men trots att jag väl visste att vintervädret uppe i Quebec är oändligt mycket kallare än i Nya York, så var jag noga med att inte forska fram exakt hur vädret däruppe var just nu.

Som synes var det varmt, 17 grader Celsius och 63 grader Fahrenheit (internet)

Inlägg 2.602: 8 dec 1971

Mohawkflygbolagshistoriken

Som ersättning för de just avyttrade aktierna i Puritan Fashions bestämde mitt urvalssystem att jag skulle köpa aktier i ett flygbolag, den här gången Mohawk Airlines. Det kan vara intressant att nu titta litet på företagets historia, för det gjorde jag då inte alls år 1971.

Företaget grundades under namnet Robinson Aviation i Ithaca i delstaten Nya York redan före krigsslutet år 1945, till en början med en enda en-motorig flygmaskin av typen Fairchild F-24 för tre passagerare.

Flygmaskin av typen Fairchild F-24 (internet)

Efter vapenstillestånder i maj utökade bolaget sin verksamhet med två flygmaskiner, dessa av typen Cessna T-50.

Flygmaskin av typen Cessna T-50 (internet)

Men redan år 1946 bytte Robinson Aviation ut hela sin flygmaskinsflotta mot plan av typen Beechcraft 18.

Flygplan av typen Beechcraft 18 (internet)

Snart nog inköpte bolaget dessutom tre begagnade plan av typen Douglas DC-3, och år 1948 fick det tillstånd att utöva reguljär lokal passagerartrafik, huvudsakligen i Mohawkdalen – den breda dal som i delstaten Nya York sträcker sig från Albany till Buffalo med Adirondackbergen i norr och Catskillsbergen i söder.

Flygplan av typen Douglas DC-3 (internet)

År 1952 ändrade Robinson Aviation sitt namn till Mohawk Airlines, och år 1953 transporterade det två miljoner passagerare mellan 15 flygplatser.

Flygplan av typen Douglas DC-3 med nytt flygbolagsnamn (internet)

På försök flög Mohawk Airlines under en tid på sommare 1954 med en helikopter av typen Sikorsky H-19 Chickasaw mellan Newarks flygplats nära New York och Grossingers hotell i Catskillsbergen (se inlägg 411).

Helikopter av typen Sikorsky H-19 Chickasaw (internet)

Med plan av typen Convair 240 blev år 1955 Mohawk Airlines Amerikas första lokala flygbolag att använda tryckkabiner.

Flygplan av typen Convair 240 (internet)

Mohawk Airlines blev år 1958 Amerikas första flygbolag att anställa en färgad flygvärdinna, Ruth Carol Taylor. Emellertid avskedades hon redan efter ett halvt år på grund av en annan diskriminerande regel – hon gifte sig.

Ruth Carol Taylor (internet)

År 1958 utökade Mohawk Airlines sin flotta med plan av typen Convair 440.

Flygplan av typen Convair 440 (internet)

Och ännu en annan flygplanstyp, Martin 4-0-4, lades in år 1960.

Flygplan av typen Martin 4-0-4 (internet)

År 1961 blev Mohawk Airlines Amerikas första flygbolag som kom att utnyttja en central datamaskin för bokning av sina passagerare, och år 1965 blev Mohawk Airlines Amerikas första regionala flygbolag som kom att flyga med jetplan, sedan de hade införskaffat sin första BAC 1-11.

Flygplan av typen BAC 1-11 (internet)

Storhetstiden för Mohawk Airlines var nu förbi, och under hela 1960-talet fick det ett alltmer växande statsbidrag till sin rörelse för att fortsätta att växa. År 1968 flög man till 38 flygplatser, och år 1970 såg Mohawk Airlines linjenät ut så här.

Karta över Mohawk Airlines flyglinjer, 1970 (internet)

Inlägg 2.601: 2 – 8 dec 1971

Avlägsningsoperationsanalysförsöket

Jag hade svårt att somna på torsdagskvällen, för mina tankar sorterade de många knepiga arbetsuppgifter som jag tampades med på min nya arbetsplats. Skulle jag få tid att ta ledigt från alltsammans mellan jul och nyår och resa bort till en plats som var så kall att ingen skulle kunna komma dit och hitta mig, även om de behövde mig alldeles förfärligt mycket. Det är ju så man tänker när man ligger och funderar i nattens mörker – alltid våldsamt överdrivet, vilket man upptäcker på morgonen när verkligheten tränger sig på. Visst skulle vi resa bort, Ed och jag, och allt annat fick helt enkelt lov att vänta.

Redan på fredagen tog jag för övrigt ledigt halva dagen. Jag hade beställt tid hos doktor Noseda för att få några otrevliga ryggvårtor borttagna. Jag hade nämnt dem för mina föräldrar långt tidigare – vårtorna satt nämligt i midjan rätt under livremmen och gjorde sig påminda varje gång jag tog på mig byxorna. Det kunde bli livshotande om jag gick med dem, och de tjatade på mig i vartenda brev att ta bort dem. Nu måste jag få ett slut på tjatet – som förstås var ack, så välment – och trots alla mina arbetsuppgifter lät jag doktor Noseda utföra sitt otäcka dåd denna fredagseftermiddag. Allt annat fick helt enkelt lov att vänta.

Operationen kostade mig 500 kronor, fast IBM betalade mig sedan tillbaka 80%, det vill säga 400 kronor, i försäkringspengar. Efter operationen sparade jag in tid varje dag genom att inte duscha och i stället hålla mig ren med hjälp av en tvättlapp. Noseda kollade stygnen den 17 december och gav mig sin klarsignal, och efter det luktade jag bara hälften så illa. Lyckan, som man känner när något otrevligt är undanstökat, är alltid underbar!

På onsdagen den 8 december sålde jag 50 aktier i Puritan Fashions, och jag tjänade mer än en hacka på dem. Jag hade köpt 75 aktier i januari, nästan ett år tidigare, för 5.311 kronor (se inlägg 2.308), och i augusti hade firman gett mig, och alla andra aktieägare, lika många aktier till i en gratisemission (se inlägg 2.471). Efter det hade jag alltså 150 aktier, och varför jag nu bara sålde 50 av dem fattar jag inte och minns det lika litet. Men nu sålde jag en tredjedel av mina Puritan Fashions aktier för 3.283 kronor, och en tredjedel av de en gång inköpta aktierna var 1.770 kronor. Min vinsten blev alltså 1.513 kronor!

Dessa aktier var på stark uppgång, och jag ville behålla dem alla för att tjäna ännu mera. Men samtidigt ville jag gardera mig mot ett plötsligt kursfall, och min gissning är att jag därför säkrade en del av vinsten genom att nu sälja en del av aktierna.

Inlägg 2.600: 30 nov 1971

Dollardevalveringsdomedagsdiskussionen

Jag var medveten om att den svenska kronan hade stigit våldsamt på den senaste tiden, men det var först en artikel i handelsbilagan i söndagens Nya Yorks Tidender som fick mig att förstå att det inte var den svenska kronan som hade gått upp – det var dollarn som hade sjunkit som en punkterad ballong. Den hade varit värd 5 kronor och 13 öre i genomsnitt under året, men nu hade den plötsligt devalverats till 4 kronor och 95 öre. Ett kursfall på 5% kanske inte låter så mycket när jag skriver om det på samma sätt som jag skriver om mina egna börsförluster på 30%, men när det gäller valutor så betyder fluktuationer mycket mera.

Mina föräldrar hade i alla tider sagt att kronan måste devalveras, därför att lönerna i Sverige hela tiden steg fortare än produktiviteten i jämförelse med andra länder. Men nu var det i stället Sverige som hade fått hårdvaluta. Jag själv hade hittills, i likhet med alla andra turister, tyckt att Sverige var det dyraste landet att resa till. Efter denna ‘lilla’ devalvering skulle Sverige bli helt omöjligt som turistmål – tack och lov att jag själv hade mat och husrum i Örebro!

Jag blev helt betagen av vad jag läste om devalveringen i tidningen och ville begripa mera i det ämnet, så jag köpte mig en bok med titeln ‘Hur Ni kan tjäna på den kommande devalveringen’.

Boken ‘Hur Ni kan tjäna på den kommande devalveringen’, 1971 (internet)

Författaren hette Harry Browne – det var hans första bok, utgiven redan år 1970, alltså långt före den ‘lilla’ devalveringen av dollarn som just nu hade ägt rum. Den boken kom jag att ha med i bagaget till Skakberget att läsa om kvällarna mellan skidbackarna – just nu tillät mig mitt arbete att köpa en bok men absolut inte att läsa den.

Harry Browne kameraintervjuades för TV den 3 september 1970, men jag var inte förrän nu i skrivande stund medveten om denna intervju. I den är kvaliteten på både bild och ljud förvånande bra för en såpass gammal inspelning, och du kan själv se den om du klickar här. Harry Browne samtalar under tio minuter med den politiske skribenten William F. Buckley, Jr, och ekonomen Eliot Janeway. För att helt förstå deras argumentering om värderingen av guld är det viktigt att tänka på att intervjun ägde rum ett helt år innan president Nixon den 15 augusti 1971 beslöt att stoppa den amerikanska statens inköp och försäljning av guld till ett pris av 35 dollar per uns (se inlägg 2.469), eller 5,77 kronor per gram.

Inlägg 2.599: 29 – 30 nov 1971

Heminredningsnödvändighetstillskotten

När jag fick en stund ledig mitt på måndagen – och jag praktiskt nog nu hade mitt kontor mitt på Manhattan med allting inom nära räckhåll – så gick jag och bokade ett rum på ett skidhotell i Skakberget från den 23 december till den 2 januari. Elva dagar, vilket borde försäkra oss om att få åtminstone några dagar med bra glid och perfekt väder.

Skakbergets logo (internet)

Vi tänkte åka buss upp till Kanada, så vi behövde inte boka något flyg den här gången. Det skulle bli härligt att komma iväg på en lugn semester. Många människor som reser bort på sin semester väljer att köra omkring i lugn takt, stanna över på några platser här och där i ett par dagar, och efter det kommer de hem både stimulerade och utvilade. Ed och jag gjorde i stället antingen det ena eller det andra. Resan till England hade varit stimulerande, med nya platser och nya intryck varenda dag. Och nu skulle vi ligga stilla i tio dagar och bara åka upp och ner för en skidbacke hela tiden. Samma sak när vi reste till söderhavet – en härlig badstrand och inte mycket mera. Och när vi körde till Holland och Belgien och Tyskland och Berlin – då gick allt i blixtfart.

På tisdagen köpte jag ett nytt, gult dasslock till vår lilla lya. Det gamla hade gått sönder, och på lunchrasten gick jag och köpte ett nytt för 160 kronor. När jag senare installerade det fann jag att allt som hade gått sönder var pinnen som tjänade som gångjärn. Nej, jag gick inte och lämnade tillbaka det nya locket – jag lade det gamla locket i kartongen och bevarade det för framtiden. När vi en gång i tiden flyttade därifrån skulle vi återinstallera det gamla med sin trasiga pinne och ta med oss det nya, gula dasslocket. Man lär sig av de misstag som man gör när man inte tänker sig för.

Och var skulle vi förvara kartongen med det gamla dasslocket? Jo, nu måste en ny hylla äntligen bli av. Den skulle vara stor – tre meter lång och en meter bred och sträcka sig hela vägen tvärs över hallen vid entrédörren. Det var så högt till taket, att hyllan kunde placeras 22 decimeter upp från golvet och ändå gott rymma stående resväskor och andra skrymmande, sällan använda saker. Framför hyllan däruppe skulle jag sätta fast ett draperi i taket för att dölja hyllan och sakerna på den.

Vi skulle leja en snickare för att bygga den stora hyllan och dessutom sätta upp ett par små hyllor i badrummet och tre högtalarhyllor runt om i rummet – Ed hade just köpt två extra högtalare så att vi nu kunde njuta av välljud från alla håll på en gång.

Inlägg 2.598: 22 – 28 nov 1971

Tidskriftsprenumerationspresentinriktningen

Och nog visste IBM vad de gjorde, när de gav mig detta ordentliga lönetillskott! Från den 22 november, över tacksamhetshelgen och i sammanlagt tre veckors tid framöver, arbetade jag under ‘7 dagar i veckan och 14 timmar om dagen’ på någon uppgift, som jag nu inte för mitt liv kan erinra mig vad den gällde. Nåja, men arbetstiden var säkert en aning överdriven, för jag hade trots allt tid för litet annat också.

Jag hade till exempel tid för att gå till doktor Noseda den 22 november, som jag hade lagt in i min kalender. Det enda som kom i vägen för det var att jag inte hade känt det minsta obehag av magen under flera dagar dessförinnan – och då går man ju inte till doktorn.

Men jag tog mig tid för att skriva ett fint födelsedagsbrev till pappa, och i kuvertet lade jag in ett kuvert med hans två presenter. Vi hade kommit överens om att inte skicka varandra tunga paket med saker längre: vi önskade och gav abstraktioner i stället. Mitt lilla kuvert innehöll ett meddelande att pappa skulle få en årsprenumeration på såväl den gamla, beprövade USA:s Nyhets- och Världsrapport som den nya, obekanta Vetenskapsamerikanen (Scientific American).

Tidskriften USA:s Nyhets- och Världsrapport, 06 december 1971 (internet)

Av den sistnämnda, en ‘specialtidskrift för allmänvetare’, hade jag skickat honom ett ströexemplar, och han tyckte genast att den var mycket intressant och allmänbildande – kanske ibland litet svårläst, men, som han uttryckte sig, ‘det finns ju lexikon’.

Tidskriften Vetenskapsamerikanen, December 1971 (internet)

På sitt sätt kändes det gott att pappa nu inte var upp till öronen sysselsatt av sitt konstruktionarbete från morgon till kväll, utan hade tid att läsa något så totalt improduktivt som ‘Jordbävningar och nervtrådar’.

I samma veva hade mamma önskat sig en prenumeration på Veckojournalen och även den dagliga Örebroblaskan Nerikes Allehanda, som på sistone hade blivit rätt dyr, enligt vad hon skrev. Men det var inte hennes födelsedag den här gången, och inte ens jul, så det fick vänta.

Ed och jag hade diskuterat vad vi skulle göra under julhelgen, nu när vi inte hade kommit ner till söderhavet som vi hade planerat att göra. En annons i Nya Yorks Tidender fick oss att fundera på en skidresa till Kanada, närmare bestämt Skakberget (fra. Mont Tremblant), 150 kilometer nordväst om Montreal.

”Uj, däruppe blir det kanske för kallt”, mumlade jag för mig själv.

”Äsch”, sade Ed, ”vi kan ju ta med oss våra skidjackor”.

Det svaret fick mig att fatta hur dum min invändning hade varit. Därmed var vi redan på vår väg ditupp.

Inlägg 2.597: 13 – 15 nov 1971

Nixonlönestoppslöneförhöjningssenareläggandet

Det var intressant att följa president Nixons försök att få fart på landets ekonomi. Han hade ju kommit till makten som en konservativ politiker år 1968 – han vann det valet med en ytterst smal marginal över liberalen Hubert Humphrey – och började snabbt att införa vad han kallade en ‘fri ekonomi’ med så få statsingripanden som möjligt. Det var avsett att skapa massor av nya arbetstillfällen, nya småföretag och mindre papperexercis.

Men det hjälpte inte. Amerikas ekonomi var fortfarande mycket svag, och efter några år av detta gjorde han, i god tid före nästa presidentval år 1972, en kovändning och började att i stället reglera ekonomin kraftigt för att på så sätt få fart på den. Nu, ett år före det stundande valet, hade det fortfarande inte hjälpt.

Den 14 augusti 1971 hade Nixon infört ett 90 dagar långt löne- och prisstopp, och under dessa tre månader var det i princip olagligt att begära mera än förut för försäljningsvaror och att höja de anställdas löner. Med starkt inflationstryck kunde man räkna med att det skulle bli ordentliga prishöjningar efter slutet av de 90 dagarna, och minsann fick vi höra att Ford skulle höja alla sina bilpriser med 5 procent på måndagen den 15 november.

Man fick nu åter höja lönerna, fast inte mera än 5½ procent. En konstig regel klargjorde dock att löneförhöjningar som skulle ha gjorts under de 90 dagarna inte behövde räknas in under de 5½ procenten.

Och så vidare i all oändlighet. För min del hade jag hela tiden sagt – till mig själv, för att få någon som lyssnade på mina tirader – att stopp bara är ett sätt att bota symtomen. Det skulle komma att bli lika mycket inflation under innevarande år som annars, innan ekonomin kurerades i rötterna. Vilket skulle komma att ske, fast Nixon var på tok för valhänt. Det måste vara svårt att vara högsta hönset och finna att vad man har trott på i alla år inte håller streck, och att bli tvungen att tillgripa åtgärder som man inte tror på men som ens rådgivare föreslår. Jag såg fram emot ett mycket intressant presidentval följande år.

Eftersom jag hade följt med i Amerikas ekonomipolitik blev jag inte det minsta förvånad när jag på måndagsmorgonen kallades in till min chef och fick veta att jag skulle få en löneförhöjning på 770 kronor med början den 15 november, alltså samma dag. Jag skulle få förhöjningen retroaktivt vid nästa löneutbetalning den 30 november.

Från 8.490 upp till 9.260 kronor var det litet över 9 procent! IBM måste ha tillämpat den konstiga regeln, som jag just nämnde.

Inlägg 2.596: 12 – 17 nov 1971

Börshandelsuppsvinget

På fredagen sålde jag två aktieposter på en gång, den ena med en hemsk förlust, och den andra med en rungande vinst. Nåja, ‘rungande’ var kanske att ta till, men alla de förfärliga förlusterna under det senaste året fick en hygglig förtjänst att verkligen runga.

Den hemska förlusten tog jag på mina 50 aktier i Ames Department Stores, som jag hade köpt i juli för 6.905 kronor (se inlägg 2.455). Nu sålde jag dem för 4.742 kronor, en hiskelig förlust på 2.163 kronor. En tredjedel av pengarna försvann! Nog sagt, ajöss!

Aktierna i Ames Department Stores fick mig att glädjas extra mycket över hur jag behandlades av den stora apotekskedjan Revco Drug Stores. Att det blev ett så bra resultat berodde nog på att jag aldrig hade köpt dessa aktier – i november 1970 hade jag fått 45 av dem i utbyte mot 50 aktier i en liten apotekskedja, Cole Drug, vilka jag hade köpt i september 1970 för 3.492 kronor. Nu kunde jag sälja de 45 aktiern i Revco Drug Stores för 7.255 kronor, alltså med en vinst på 3.763 kronor. Det var mer än en fördubbling av min insats. Si, det var allt en ‘rungande’ förtjänst!

Om jag bara hade investerat lika mycket i Cole Drugs som i Ames Department Stores! Då hade vinsten blivit ännu mera rungande – den hade blivit dubbelt så stor. Fast, som det heter, om inte ‘om’ hade varit med i spelet, så hade jag kunna sträcka mig upp och ta ner månen. Jag fick allt vara glad och tacksam över att åtminstone en av mina penningplaceringar hade gått vägen.

Och hur använde jag då alla dessa pengar som kom flygande? Jag brukade ju alltid köpa några andra aktier vid dessa tillfällen. Svar: Jag köpte ingenting. Det vill säga: Ingenting förrän på onsdagen i den följande veckan. Då hade mitt aktieurvalssystem funnit en aktie som jag helt enkelt inte kunde motstå, och den hette Stanley Home Products. Firman hade grundats under depressionsåren på 1930-talet och de sålde då sina rengöringsmedel, borstar och moppar genom att knacka på dörren till hus efter hus. Några av deras kunder gillade kvaliteten på deras varor så högt att de ordnade tillställningar för grannar och vänner i sina hem och bjöd in en representant att komma och presentera sitt utbud. Och detta blev till Stanley Home Products huvudsakliga försäljningsmetod.

Annons för Stanley Home Products, 1968 (internet)

Jag köpte 30 aktier i Stanley Home Products för 7.273 kronor och räknade verkligen med att äntligen ha hittat ett bolag som skulle ge mig de stora vinster som jag ansåg mig ha förtjänat efter allt det arbete som jag hade lagt ner på att värdera aktier för inköp. Tala om självtillit!

Inlägg 2.595: 10 – 12 nov 1971

Magåkommeföljetongsfortsättningen

Återigen hade jag konstiga magbesvär, liknande dem som jag hade haft året före och som genom röntgen då visade sig vara gulsot. Det var inte frågan om gulsot den här gången, det visste jag, för jag hade experimenterat med olika sorters mathållning. Fet diet och fettfri diet – samma resultat. Obehagen brukade börja en timme efter maten – som jag hade ätit med god aptit – och de varade så länge matsmältningen pågick. Jag gissade att det måste vara något fel på ämnesbalansen i tarmen, eftersom obehagen inte började förrän magen hade gjort sin del av arbetet. Det var inte magsår, för det hade de ju noga kollat på sjukhuset året före, och då had allting varit bra. Det gjorde inte alls ont – jag fick bara gas i bägge ändar, och ofta kände jag mig inte bara vissen och håglös utan rentav illamående. Jag skulle ge det hela en vecka till, och om det inte blev någon bättring till dess, så tänkte jag gå till doktorn på måndagen den 22 november.

Det kom ett brev från Anna på fredagen. Ed och jag hade bägge ivrigt väntat på att få höra hur bussresan hade gått – vi hade sett på TV-vädret att Minneapolis hade haft minus 8 grader, och det hade hon nog inte varit beredd på. Vi var också nyfikna på om hon skulle komma till Nya York redan på söndagen.

Nu fick vi minsann veta hur bussresan hade gått. Hon skrev att hon efter sina 31 timmar på bussen omedelbart efter ankomsten till Minneapolis hade sålt – till vem? tillbaka till bussbolaget? – sin returbiljett och köpt flygbiljetter istället. Hon hade stannat i Minnesota i tre dagar, sedan flugit till Pittsburgh, där hon nu befann sig hos sin syster. Hon bodde på högskolans internat tillsammans med tre andra flickor och gick med dem till deras lektioner.

Hon skulle komma till Nya Yorks Kennedyflygplats på måndagen den 15 november klockan 18:00 och skulle flyga vidare därifrån till Sverige klockan 21:00. Hon ville hemskt gärna träffa både Ed och mig för att berätta om allt som hon hade upplevt på sin resa.

Jag visste förstås att jag lätt kunde komma ut till flygplatsen och möta henne efter jobbet, men hur skulle det gå för Ed? Han visste inte om han skulle kunna komma loss, men det fick vi låta ödet avgöra. Ödet bestämde att jag ensam skulle ta hand om Anna under minuterna mellan hennes två plan den 15 november. Det räckte förstås bara till puss och kram och lycklig resa och sköt om dig och hälsa hem, om och om igen, och så puss och adjö.

Jag vet inte hur mycket Anna hade betalat för sin ungdomsbiljett, men jag läste i tidningen att det skulle komma att kosta bara 1.065 kronor tur och retur med SAS från februari 1972 mellan Nya York och Sverige. När jag såg det visste jag omedelbart att jag skulle få träffa mina föräldrar nästa år, antingen här eller där.

Inlägg 2.594: 3 – 12 nov 1971

Novemberturistreseplanförkastandet

Trots allt bestyr med Anna under hennes åtta dagar i Nya York hade jag skött mitt jobb utan att smita iväg från det mer än kanske några minuter då och då. Det fick jag bevis på genom en liten belöning från IBM – jag blev utnämnd till Månadens Programutvecklare (eng. Developer of the Month) på min nya avdelning. Nu skall jag upprepa vad jag har sagt tidigare: IBM var alldeles vilt på att stimulera sina anställda med belöningar till höger och vänster. Men trots att jag var medveten om detta, kändes det gott att få en sådan utmärkelse. Jag fick:

• Ett presentkort på 250 kronor i en skjortaffär,
• En tennmugg med ‘Gymbrat’ ingraverat, och
• Mitt porträtt på väggen i kontorets entréhall.

Som månadens programutvecklare, IBM, Nya York (1971)

Jag har tidigare berättat att pappa hade haft en hel del konstruktionsarbeten för Gyttorp – med alla sina sprängämnen – och att de en dag plötsligt satte stopp för hans arbete. De hade upptäckt att deras pengar började ta slut, och det betydde att de avbröt allt som inte absolut behövde utföras för dagen. Men pappa hade, i brist på andra uppdrag, fortsatt att på vinst och förlust arbeta på Gyttorps konstruktion. Nu hade han fullbordat det hela och tog sig för att köra ut till Gyttorp och visa upp vad han hade åstadkommit.

Gyttorprelevanta produkter (internet)

Inte bara var de villiga att betala honom för hela hans konstruktionsarbete – de gav honom också något annat att konstruera för dem. Pappa kom hem hjärteglad och började omedelbart att fundera och rita på det nya projektet. Nu hade det kommit inte bara litet färska pengar till hushållet, utan också ett tillfälle för honom att återigen få syssla med vad han älskade att göra.

Mina föräldrar hade länge funderat på att flyga charter ner till Medelhavet ett tag på höstkanten, men de hade helt avstått från detta på grund av sina svaga finanser – inga arbeten för pappa och bara pensionerna att leva av. Nu kom det in litet pengar, men de var vid det laget helt inställda på att inte resa – och dessutom skulle pappa inte ha någon ro att avbryta sitt nytillkomna arbete.

Detta speglade faktiskt vad som också gällde för Ed och mig. Vi hade långt före Englandsresan bokat oss för att flyga till de karibiska öarna Barbados och S:ta Lucia i november, men både Ed och jag hade så otroligt mycket att göra på våra arbeten, att vi beslöt att helt enkelt avbeställa våra bokningar den här gången. Ingen av oss sade det högt, men det beslutet kändes rätt skönt också i portmonnän.

Inlägg 2.593: 3 nov 1971

Busslångreseavskedstagandet

Onsdagens Stora Avsked var så väl inövat att det inte blev mycket drama av det hela. Jag hämtade Anna på KFUK-hotellet tidigt på morgonen. När jag föreslog att vi skulle äta litet frukost först, så fick jag veta att den saken allaredan var avverkad. Det låg en Chock-full-o’Nuts mjölkbar (se inlägg 505) snett över gatan från Annas hotell, och där hade hon ätit sin lilla frukost nästan varenda dag.

Anna tyckte att vi kunde gå till fots till busstationen – hon hade luskat ut att den låg tvärs över Manhattan vid nästan samma tvärgata som KFUK – men det var ändå en rätt lång väg mellan Andra och Åttonde avenyerna, så vi tog taxi dit. Vi hade ju också hennes resväska, och även om vi hade varit hurtfriska nog för en sådan promenad, så skulle hon nog bli litet svettig av den, något som inte är så skönt om man sedan skall sitta i samma kläder på en buss i 31 timmar.

Så lång tid skulle det nämligen ta att komma till Minneapolis med buss. Från början hade hon tänkt åka tåg dit, så vi gick alla tre till Stora Centralstationen för att köpa hennes biljett.

Med Anna vid informationsdisken, Stora Centralstationen, Nya York (1971)

Men när hon fann att det kostade mera att åka tåg än att flyga, så bestämde hon sig för att ta buss i stället.  Hon var glad att ha valt bussen – nu skulle hon få se så mycket mera av Amerika än från ett flygplan.

Busstationen, Nya York, 1970-talet (internet)

Med bussen skulle hon komma fram på torsdagens eftermiddag och ovanpå det fortsätta till ett ställe två timmars väg därifrån. Anna var nämligen inbjuden till en svensk väninnas bröllop på lördagen.

Efter bröllopet skulle hon hälsa på sin syster, som studerade vid en högskola i Pittsburgh i Pennsylvanien, och sedan flyga hem igen till Sverige från Nya York på måndagen den 15 november. Det var möjligt att hon skulle komma till Nya York redan på söndagen, men hon visste ingenting om det, för hon reste runt med så få förbokningar som möjligt, precis så som jag själv gillade att göra.

Busstationen var full med folk på väg till sina arbeten, men Anna kom lätt till sin väntande buss, och där kramade jag om henne och önskade henne en lycklig resa. Ed hade redan sagt adjö till henne efter teatern på tisdagen – hon pussade honom adjö mitt på 52:a gatan så det sa smack – innan hon hoppade in i sin taxi till hotellet. Han tyckte lika bra om Anna som jag gjorde, och hon sade att utan oss två hade hon bara fått ha en bråkdel av allt det roliga som hon nu hade upplevt i Nya York. Det var säkert riktigt, och Ed och jag hade också fått en rolig vecka av att rå om henne.

Med Anna väl instoppad på sin buss gav jag mig iväg till jobbet och kom dit bara några minuter efter klockan 09.00 – såpass tidigt skedde allting den morgonen.

Inlägg 2.592: 26 okt – 2 nov 1971

Kvällsnöjesjakten

En kväll gick Ed och jag med Anna till Kinastan. Vi själva brukade aldrig vara där, så vi kände inte till var man borde äta någonstans. Det fanns många restauranger där, ofta fyllda med utsocknes turister, och vi hoppade in på en av dem för att smörja kråset. Det var en förfärlig måltid, och nu var det viktigt för oss att rätta till detta dåliga intryck av Nya York som Anna hade fått. Därför tog vi henne snart därefter till Shanghaiträdgården (eng. Shanghai Garden), ett av våra stamlokus ett halvt kvarter från 351:an, och där fick vi som alltid härlig kinesisk mat – och det till en ringa penning.

Två kvällar av Annas vistelse återstår det för mig att redogöra för. Under den ena följde Ed inte med, för nu skulle det pratas svenska. Jag träffade Anna en bit upp i staden, öster om Centralparken – vid det laget var hon så rörlig att hon klarade av att ta tunnelbana och buss överallt på egen hand – och där gick vi som ett äkta par till ett nybyggt bostadskomplex för att titta på en lämplig lägenhet. Agenten var som alltid en medelålders tant med glasögonen hängande i en tråd runt halsen, och hon visste att nu hade hon sin chans. Det var inte en låda i köket som hon inte drog ut för att vi skulle få se alla finesser. Vi tackade och skulle återkomma nästa dag med detaljmåtten på våra möbler som skulle få plats i det nya hemmet.

Sedan gick vi rätt genom Centralparken, och på västra sidan hälsade vi på hos en svensk familj, där vi stannade i minst ett par timmar. Det blev en verkligt intressant kväll, men tyvärr har jag inte något som helst minne av vem denna svenska familj kunde ha varit, och det får bli mitt slutord om den visiten.

På den sista kvällen för Anna i Den Stora Staden gick vi alla tre på Broadwayteater. Det var en musikal som hette ‘1776’, och det var alltså en historiehistoria med sång och musik och dans.

Scen ur musikalen ‘1776’, Nya York (internet)

Det handlade förstås om dagarna runt tecknandet av Amerikas oavhängighetsförklaring, en av landets grundlagar – så det blev en nyttig kväll för Anna och lika mycket så för mig själv. Jag var ju numera amerikansk medborgare, men på den här kvällen lärde jag mig mycket som jag inte redan visste. Till exempel att det var John Adams som mer eller mindre övertalade de andra delegaterna att skriva sina namn på pergamentrullen.

Några år senare spelades det in en film, baserad på Broadwaymusikalen ‘1776’, och nu hade jag turen att finna den tillgänglig på internet. Därför kan jag anmana dig att klicka här för att få en nästan lika angenäm kväll som vi tre hade på vår teater år 1971, 195 år efter den stora händelsen i Filadelfia.

Inlägg 2.591: 26 okt – 2 nov 1971

Hålligångturistikaktiviteterna

Anna gick också på ett annat konstmuseum, Nya Yorks Museum för Modern Konst. Det var inte ett av mina egna favoriter – det närmaste jag hade kommit det var när jag år 1966 i DaNis lägenhet återställde mig från min andra hemorroidoperation. Han hade där ett pussel med en målning av Jackson Pollock (se inlägg 508), vilken skulle ha hängt på just det museet. På så vis blev jag tvingad att detaljgranska målningen in i minsta detalj. Det räckte för mig.

En dag tog Anna båten från Manhattans sydspets ut till den lilla ön med frihetsgudinnan i Nya Yorks hamn. Jag själv hade aldrig kommit mig för att åka dit ut – jag kom att göra det en gång långt senare – och jag vet inte om hon klättrade upp till huvudet eller till och med upp till facklan, men det kunde man göra vid den tiden.

Hon tog också en guidad visningstur på Rockefellercentret, något som jag själv aldrig kom att göra under mina 28 år i Nya York. Det skall till att vara en turist på ett veckolångt besök i staden för att komma sig för att göra alla dessa saker.

Men varenda kväll hade Ed och jag vikt för Anna. En av dem tog vi henne till Radio City Music Hall för att se en film och framför allt för att avnjuta ett 45 minuter långt scenuppträdande med de 36 raketterna som den berömdaste ingrediensen (se inlägg 145). Hon tyckte naturligtvis att det var en fantastisk kväll, så fantastisk att hon gick dit en gång till för sig själv på den ösregniga måndagen – hon hade förstått att de skulle ha ett helt nytt scenuppträdande under den nya månaden. Förhoppningsfullt hade de också bytt ut filmen.

På kvällen denna trista måndag kom Anna, med regnkappa och paraply, hem till oss igen på middag. Den här gången satte vi på TV:n efter maten, och Anna var helt intagen av lyckan att ha tillgång till så mycket underhållning. Anna hade inte någon TV på sitt lilla hotell, så hon hade inte sett på någon amerikansk TV under hela veckan. Hon var alldeles fascinerad av det stora urvalet av program – Nya York hade ju sju olika kanaler på den tiden, flera än någon annan plats i landet, och man kunde ju se nästan vad man ville dygnet runt. Hon bröt inte upp förrän klockan 01:00, och jag fick vänta med henne en bra stund nere på gatan innan det kom en ledig taxi för henne – och vi bodde trots allt inte på någon liten skum bakgata utan på självaste Sjätte Avenyn

Inlägg 2.590: 26 okt – 2 nov 1971

Släktsammankomstkonversationsförsöksmisslyckandet

Anna tyckte inte illa vara att berg- och dalbanan och fallskärmshopptornet och pariserhjulet var stängda för säsongen. I likhet med mig själv kände hon inte mycket för att betala dyra pengar för att bli rädd och illamående. Men ett och annat geschäft var öppet mot betalning, och här på bilden är Anna och jag på väg in i Coneyöns akvarium – tillsammans med Ed som höll i kameran.

Med Anna, Coneyön, Brooklyn (1971)

Men Anna var full av beundran över den välhållna – och totalt folktomma – jättebadstranden.

Del av badstranden i Coneyön, Brooklyn (internet)

”Var glad att du ser badstranden nu på hösten och inte mitt i sommaren med en miljon halvnakna, kryllande människor”, sade jag vist, som om jag själv hade hållit till här i juli månad. Visst hade jag sett Coneyöns badstrand befolkad, men bara sparsamt så – och alltid på behörigt avstånd.

Sedan begav vi oss tillbaka till staden på samma sätt som vi hade kommit dit. Anna hade på eftermiddagen en sammankomst med en äldre släkting, som var lika avlägsen som jag själv. Hon hette Kristina Leeb-Lundberg och var här i Nya York för att skriva en vetenskaplig avhandling.

Boken ‘Matematik är mera än att räkna’ av Kristina Leeb-Lundberg (internet)

De träffades över en kopp kaffe på ett tyskt kafé någonstans, och Anna berättade efteråt att det hela inte hade avlöpt så där alldeles väl. Kristina Leeb-Lundberg var matematiker in i själen, och allt hon sade flög helt över stackars Annas huvud, samtidigt som Anna inte kunde säga någonting som inte möttes av en gäspning. Det var en kopp kaffe som inte gav mersmak.

Vi fick därför ett nödrop per telefon: ”Rädda mig!” eller något liknande, och det gjorde vi genom att ta Anna till en härlig liten grekisk restaurang som låg alldeles runt hörnet hemifrån, och på så vis räddade vi söndagen för Anna och fick själva en trivsam kväll.

Bortsett från de två veckoslutsdagarna fick Anna rå sig själv under dagtid. En dag gick hon på Fricksamlingarna, det lilla konstmuseum som mamma själv hade upptäckt när hon var i Nya York år 1964 och tyckte så mycket om (se inlägg 205). Jag vet inte om Anna också hittade det på egen hand eller om det var jag – eller min mamma i Sverige – som hade rått henne att gå dit. Men hur som helst så gillade Anna det lilla museet så bra att hon gick dit en gång till, då tillsammans med en kvinna som hon hade blivit bekant med på sitt KFUK-hotell.

De två åkte också tillsammans upp till takterrassen på Imperiedelstatsbyggnaden för Nya Yorks högsta utsikt åt alla håll i den rätt klara luften en dag under den varma och soliga veckan.

Inlägg 2.589: 26 okt – 2 nov 1971

Viaduktbanetågsutsiktsfulheten

Som jag nämnde tidigare – och som också framgår av bilderna – började det mulna på under lördagens lopp, och den övergången fortsatte under natten, så vi vaknade till en disig och gråkall söndag. En dag som borde leda till någon sorts inomhussysselsättning – men det blev tji med den saken. Man reser inte till Nya York för att sitta inne och spela Monopol. Ed och jag funderade på vad vi kunde roa Anna med – det skulle vara något som hon aldrig i världen på egen hand skulle kunna hitta på att göra. Vi fastnade för att ta tåget ut till Coneyön (se inlägg 1.457-1.458).

Anna hade redan under veckan lärt sig att använda Nya Yorks tunnelbana, så det var ingenting nytt för henne. Fast litet nytt blev det i alla fall, så snart tåget kröp ut ur sin tunnel och gick upp på sin viaduktbana ute i Brooklyn. Den här internetbilden föreställer inte vårt tåg i Brooklyn utan ett tåg på linje 1 på Manhattan, men det tåg som vi tre åkte med kröp upp ur underjorden på samma sätt.

Övergång från tunnelbana till viaduktbana, Nya York (internet)

Kvarteren intill viaduktbanan var sannerligen inte det vackraste som Nya York kunde erbjuda. Sverige hade inte någon enda stadsdel som kunde mäta sig i fulhet med dessa delar av Brooklyn. När jag en gång i tiden, år 1950 för att vara exakt, åkte med båttåget från Tilbury till S:t Pancrasstationen inne i London, så fick jag under en halvtimme ögonen fulla av de mest avskräckande bakgårdar jag någonsin hade sett, och jag blev allvarligt chockerad över att någonting kunde vara så fult. Därför bad jag nu Anna om ursäkt för att nu ha visat henne någonting så fult – men hon vägrade helt bestämt att acceptera vad jag sade. Hon ville se hela Amerika, inte bara det vackra Amerika – det var viktigt för henne. Detta gick direkt hem hos Ed, och jag själv kände att Anna var en underbar brylling att ha.

Viaduktbanan mot Coneyön, Brooklyn (internet)

Hon satt och vred halsen av sig för att titta ut på stadslandskapet genom fönstren bakom sig hela vägen genom Brooklyn. Vårt tåg gick mera genom bostadsområden än de omlastningsutrymmen som syns på internetbilden, tagen från en viaduktbana över Brooklyns hamnområde, och bilden är kanske litet mera dramatisk än vad vi fick se, men den speglar ändå rätt bra vad Anna fick uppleva. Och så här såg det ut från tåget när vi nalkades förlustelserna ute i Coneyön.

Första glimten av Coneyön från viaduktbanetåget, Brooklyn (internet)

Så var vi äntligen där efter en timmes resa, vid en jättebadstrand med mat och förlustelser intill. Det var väl ett och annat på gång där, men den sista dagen i oktober månad var inte direkt högsäsong i Coneyön. Vi prövade på Nathans varma frankfurterkorv, världsberömd bland dem som njuter av sådan mat – Anna och Ed – och pizza för alla andra – mig.

Nathans berömda frankfurterkorv, Coneyön, Brooklyn (internet)

Inlägg 2.588: 26 okt – 2 nov 1971

Sverigebesökareförhäxningen

Vid 14-tiden hamnade vi ‘av en händelse’ i Gamla Sturbrobyn. Där tillbringade vi flera timmar på samma sätt som jag hade gjort på egen hand år 1963 (se inlägg 68-69), tillsammans med Ed år 1965 (se inlägg 402), och tillsammans med mina föräldrar år 1969 (se inlägg 1.909).

Från det här Sturbrobybesöket har jag bara några få bilder att visa upp – jag fotograferade nästan ingenting under Annas hela besök. På den första bilden står Ed och Anna redo att hoppa in på Värdshuset, för vi var riktigt hungriga efter allt åkande runt i Nya England.

Anna och Ed framför Värdshuset, Gamla Sturbrobyn (1971)

På nästa bild står Anna och jag intill Sturbrobyns täckta Nya-Englandsbro.

Med Anna intill den täckta bron, Gamla Sturbrobyn (1971)

Här har Ed och jag just kommit ut från ett av bostadshusen i Gamla Sturbrobyn, och Anna passade på att ta en bild av det evenemanget.

Ed Ed utkommen från ett bostadshus, Gamla Sturbrobyn (1971)

Och slutligen kommer här en fin bild av Anna på terrassen till ett av bostadshusen i Gamla Sturbrobyn.

Anna på en husterrass, Gamla Sturbrobyn (1971)

Inte mycket i bildväg, men för massor av bilder av Gamla Sturbrobyn kan jag hänvisa till bildskörden från mina tre tidigare visiter i Gamla Sturbrobyn.

När det började skymma – det var ju nästan november månad – körde vi söderut, fortfarande på småvägar mot Nya York. Vi stannade och åt middag på en Howard Johnsonrestaurang längs vägen, och det blev en helt oplanerad upplevelse för både Anna och mig – fast kanske inte för Ed som ju var litet mera Amerikavan.

Restaurangen var dekorerad med spindelväv överallt, och alla i personalen var vilt utklädda till troll och häxor. Till den med åren alltmera firade Halloweenhelgen var det visserligen en dag kvar, men Howard Johnsons hade passat på att utnyttja den till att göra det extra lockande för familjer med små barn att gå ut och äta middag. Jag var redan van vid den helgen (se inlägg 1.229), men ändå hade jag aldrig sett den firad på ett såpass organiserat sätt som här. Det blev en verkligt festlig upplevelse.

När vi kom hem till Nya York och lämnade av Anna utanför hennes hotell var klockan redan 23.00, och vi hade kört nära 650 kilometer under den här dagen. Ed hade hållit ordning på kilometrarna, så de var säkert riktiga, men jag begriper fortfarande inte hur han kom fram till den långa dagssträckan. Jag körde ju riktigt sakta hela dagen utom förstås på motorvägen på morgonen.

Inlägg 2.587: 26 okt – 2 nov 1971

Släktmiddagen

Anna kom att stanna i Nya York i åtta hela dagar efter denna äventyrliga kväll. Jag kan inte berätta om hennes upplevelser i kronologisk ordning, då förståndigt nog ingenting var ordnat och organiserat i förväg. Det enda som var klart från början var att jag var på mitt arbete som vanligt under vardagarna och att detsamma gällde för Ed.

Han fick träffa Anna i person, när hon kom hem till oss på middag på tisdagen. Liksom alla besökare kom hon pustande och stånkande upp till vår lilla lya på fjärde våningen. Vi själva var så vana vid de höga trappstegen i de branta trapporna, att de inte hade samma effekt på oss, men jag varnade alltid förstagångsbesökare för det arbete som erfordrades för ett besök hos oss.

Ed tyckte bra om Anna redan från deras två telefonsamtal under hennes komplicerade ankomst till Amerika, och i person motsvarade hon perfekt hans intryck. Han var mycket imponerad över hur väl hon behärskade det engelska språket, fast den detaljen försvarade hon med att hon nyligen hade vistats i England i ett halvt år.

Vi hade lagat till något riktigt gott, och sedan satt vi och bara pratade hela kvällen. Vi satte inte alls på TV:n, för vi hade så mycket att berätta för varandra. Jag gick med henne ner till gatan för att hjälpa till med att få fatt i en taxi – hon ville först ta tunnelbanan, men jag sade att hon inte bodde på ett ställe dit det var lätt att komma på det sättet. Och det var faktiskt sant – jag gick själv hem till fots från KFUK kvällen före utan att kunna luska ut hur jag kunde åka med någonting.

Nu skall jag hoppa till lördagen den 30 oktober, för då hyrde jag en stor, bred bil där vi alla tre kunde sitta framsätet. Vi hämtade henne på sitt hotell. och sedan bar det av. I likhet med hela hennes vecka dessförinnan var det en solig och varm dag med temperaturen uppe i 25 grader. Vi åkte först norrut på motorvägen, och sedan svängde vi österut, nu på små vanliga landsvägar. Vi irrade omkring mer eller mindre på måfå i västra Massachusetts, och när vi passerade en liten skylt med ‘BRASVED’ stannade jag bilen, för ved var något som vi behövde därhemma.

Visst kunde man köpa buntar med brasved i speceriaffärerna, men det var dyrt som attan, och detta var ett gyllene tillfälle att få fin ved för en spottstyver. Anna tog en bild av den vilda kommersen med Ed, mig och försäljaren. Det blev också dagens soligaste bild, för resten av dagen blev rätt mulen.

Köper brasved tillsammans med Ed, Västra Massachusetts (1971)

Inlägg 2.586: 25 okt 1971

Sammankomstavklarandet

Hon läste av numret på telefonen och gav det till Ed.

”Håll dig nära telefonen nu, så du hör om den ringer. Och låt inte någon annan lägga beslag på den.”

Klockan var 18:30 när Ed ringde upp mig på kontoret just när jag höll på att bryta upp och gå hem. Han gav mig numret som Anna hade gett honom, men när jag slog det kom jag att tala med någon vilt främmande människa som inte ens visste vad La Guardia var för något.

Jag ringde upp Ed och vi diskuterade vad vi skulle göra nu. Jag beslöt att ge mig ut till La Guardia och försöka hitta Anna i vimlet där – jag skulle ju i alla fall åka dit ut för att hämta henne förr eller senare, så jag gjorde det nu med en gång. Jag räknade med att hon skulle ringa till 351:an igen, och då skulle Ed fråga ut henne exakt om var hon befann sig och hur hon var klädd, så att jag kunde få veta det när jag kom till La Guardia.

När jag kom ditut visste jag ju ingenting. Jag visste inte ens hur hon såg ut, fast jag hade träffat henne som snabbast i Djursholm någon gång – jag har ett mycket dåligt minne för ansikten (se inlägg 2.295). Så jag ringde hem från en telefonautomat och fick veta allt från Ed. Anna hade förstås ringt upp igen, och nu viste han att hon befann sig i American Airlines väntrum i en blåfärgad fåtölj och var klädd i svart med en vit regnrock över.

Nu kunde vi äntligen träffas. Stor kram, och så åt vi en smörgås i byffén. Jag ringde upp KFUK:s hotell – det som hon ville bo på – och fick ett rum för 36 kronor natten, ett fantastiskt pris för ett hotellrum mitt på Manhattan!

Vi åkte dit tillsammans. Hotellet låg på 47:e gatan 224, mellan Andra och Tredje Avenyn och bara ett stenkast från Förenta Nationerna.

Hotell KFUK, Östra 47 gatan 224, Nya York (internet)

Anna tittade på sitt rum och fann att hon trivdes ‘jättebra’ i det och bodde där under hela sin vecka i Nya York. Hon ringde sin mamma med en gång – väckte henne klockan 02:30, men en mamma blir glad för ett sådant samtal – och sedan slutade vi dagen med att ta en liten upptäcktspromenad runt kvarteret.

Sedan var det min tur att bli välkomnad. Ed hade satt ihop en liten nattsupé därhemma, och det var en verklig njutning. Nu skulle vi se till att Anna fick en trevlig vecka, trota att vi båda arbetade under alla vardagarna. Men alla vill ju rå sig själva åtminstone en del av tiden på främmande ort.

Inlägg 2.585: 25 okt 1971

Taxisicksackåkandet

Varför receptionisten hade gett sig av från sin post redan klockan 16:30 fick jag aldrig någon klarhet i, men jag ville ju inte heller skapa mig ovänner genom att röra i något som ju ändå inte kunde göras ogjort. Jag själv kom tillbaka till mitt kontor klockan 16:45 och räknade då med att få en rapport från receptionisten – men hon var ju då utflugen och hade inte lämnat mig något meddelande om Anna. Uppenbarligen hade hon inte kommit i dag heller. Nåja, det var flera dagar kvar på månaden.

Jag hade en hel del rapporter att skriva om dagens sammankomster på Murgatan, så jag blev kvar på kontoret rätt länge.

Anna och polacken satt och trivdes på den lilla baren på Kennedyflygplatsen fram till klockan 17:15, och då gav de sig iväg med taxi in till Manhattan och Timestorget. Där hittade de det Internationella Centret men fann att det var stängt och igenbommat på grund av att det var en helgdag. Jo, måndagen den 25 oktober var Krigveterandagen, och den hade firats med en stor parad mitt på Manhattan. Som vanligt vid ‘mindre’ helgdagar var de flesta människorna i arbete och bara få – jag var inte bland dem – visste ens att det var en helgdag. Men Internationella Centret hade naturligtvis passat på tillfället att ha stängt.

Det var disigt med duggregn och blåst, en rätt förfärlig dag att stå ute och försöka ringa från en telefonautomat, men det var vad Anna gjorde nu. Hon ringde till både mitt kontor och vår lya utan att få något svar. Polacken tyckte att det bästa Anna kunde göra i den här trista situationen var att flyga till sin syster i Pennsylvanien med en gång.

”Ska jag åka tilbaka till Kennedyflygplatsen för att komma dit?” undrade hon förskräckt.

”Nej, inte ända ditut”, skrattade polacken. ”Åk till La Guardiaflygplatsen. Den ligger mycket närmare, och det går plan till Pennsylvanien i ett kör därifrån.”

Han klev ut i trafiken och viftade med armarna och fick på så sätt en taxi att stanna för Anna, och i den åkte hon dit ut i ett nafs. Hon ville inte flyga direkt till sin syster – hon ville se Nya York och tänkte sitta och sova på en bänk på flygplatsen tills hon hade fått tag i mig. Hon ringde genast upp 351:an så snart hon hittade en telefon därinne. Det var Ed som svarade.

”Nej, stanna kvar i Nya York, vi ska ta hand om dig på alla sätt”, lugnade Ed ner den uppskärrade rösten. ”Du ska stanna här i en vecka, och vi har sett fram emot att ha en massa kul tillsammans med dig här i Nya York. Ge mig bara numret till din telefonautomat därute på La Guardia, så ska jag få tag i Gymbrat, och då ringer han genast upp dig.”

Inlägg 2.584: 20 – 25 okt 1971

Svarslöshetsdryckjomstillgripandet

Jag hade nogsamt gett Anna telefonnumren till både 351:an och telefonen på mitt skrivbord på IBM. Och dessutom hade jag sagt att om jag inte svarade på min kontorstelefon så skulle hon dröja kvar på linjen tills IBM:s receptionist svarade. Denna hade jag förberett på att en fröken Anna Ernemark skulle ringa, och hon skulle då lämna Anna ett meddelande från mig och också ta emot ett meddelande till mig från Anna. Nu kunde ingenting gå fel.

Anna kom inte på onsdagen den 20, och inte heller på torsdagen eller fredagen. På lördagens och söndagens eftermiddagar satt jag hemma i lyan och väntade. Ingenting. Intet är som väntans tider.

På måndagen engagerade jag receptionisten på nytt. Jag sade till henne vad Anna skulle göra, och att jag skulle vistas på Murgatan mest hela dagen. Läget var helt under kontroll – jag sysslade med mina kunder och kollade med receptionisten då och då.

Annas plan landade klockan 15:10, och det tog som alltid sin rundliga tid för utlänningar att komma igenom den petiga passkontrollen ute på Kennedyflygplatsen. I och med det så hade oftast allt deras bagage hunnit slinka ner på sin karusell, så det var bara att gripa tag i det och vandra ut i Amerika.

Köande utlänningar på Kennedyflygplatsen, Nya York (internet)

Anna hade slagit följe med sin flygstolsgranne, en polack som var bosatt i Kolumbus, huvudstaden i Ohio, och han hjälpte henne att hitta en telefon för att ringa till mig. Klockan var då 16:40 – en och en halv timme efter landningen, inte så illa egentligen. Men stackars Annas kroppsklocka skrek 22:40, för det var ju klockan i Sverige.

Hon ringde först upp mig på 351:an och fick inget svar, vilket inte förvånade henne – det var ju alldeles för tidigt på dagen för att Gymbrat skulle ha kommit hem. Och så ringde hon upp mig på arbetet och fick inget svar förrän samtalet kopplades över till receptionisten. Nåja, det blev en inspelad röst som sade att IBM:s kontor hade stängt för dagen klockan 17.00 och skulle öppna igen klockan 09:00 nästa dag. Och tack för samtalet och allt det där.

”Men klockan är ju bara tjuge i fem”, sade Anna till polacken. Hon tillade inte: ”Hur kan det här hänga ihop?” för det var inte hennes stil. Däremot sade hon: ”Nu ska jag åka in till ‘Internationella Centret’ (eng. International Centre), för det har jag adressen till för att åka till i nödfall. Det ligger vid Timestorget på Manhattan”.

”Jag vet vad vi gör”, sade polacken. ”Jag ska ta en taxi in till stan och du får gärna åka med mig. Men först vill jag slinka in här på baren och ta en drink för att klara av storstan.”

”Det är jag med på”, sade Anna piggt.

Inlägg 2.583: 6 – 20 okt 1971

Oktoberfinanssvårigheterna

Den 19 oktober sålde jag mina 85 aktier i Barth-Spencer efter att ha hoppats på dem i fyra månader. Trots mina noggranna kalkyler blev det en miserabel affär. De gick för 5.067 kronor, medan jag hade köpt dem för 7.120 kronor (se inlägg 2.418), och det blev därmed en förlust på 2.053 kronor. Jag kunde inte ens minnas när jag sist tjänade några stålar på börsen. Var det verkligen värt allt detta elände?

Jag tog dessa pengar, lade till litet grann, och köpte samma dag i stället 20 aktier i Bird & Son för 7.898 kronor. De tillverkade papp och annat krafs, mest material för byggnadsindustrin, vilket gjorde mig totalt obekymrad om deras ställning inom industrin. Om inte ett sådant företag skulle klara sig fint och tjäna stora klöver, så skulle det inte gå bra för någonting.

Bird & Sons aktiebrev (internet)

I Sverige gick det inte bra för någonting. Facit rapporterade 150 miljoner kronor i förlust, och Götaverken rapporterade 350 miljoner kronor i förlust. Pappa kunde inte få tag i en enda firma som behövde få någonting konstruerat. Men allting har en ljus sida. Han hade haft så mycket fysiskt arbete med att ändra om övervåningen från ritkontor till hyreslägenhet att han nu sov gott om nätterna.

Oktober må ha varit ekonomiskt besvärlig för allt och alla, men vädret var underbart, åtminstone på Skyttegatan i Örebro. Så här såg mina föräldrars sommarmatplats ut under dessa dagar. Det var för kallt för att sitta ute och äta, men härligt för att sitta väl inbyltad och njuta av eftermiddagssolen.

Utematplatsens röda vildvin i oktober, Skyttegatan, Örebro (1971)

Här är en bild av samma trädgårdshörna, tagen så att grannvillan skymtar bakom garaget.

Samma röda vildvin, Skyttegatan, Örebro (1971)

Men det gällde att passa på nu i oktober, för en månad senare såg precis samma fotografi ut på det här viset – med de röda vildvinbladen hopräfsade i svarta plastsäckar. Då satt man inte alls ute längre, oavsett inbyltning.

Utematplatsens röda vildvin i november, Skyttegatan (1971)

Oktobermånaden gick fort. Nåja, det var ju inte så mycket kvar av månaden om man plockade bort de första dagarna, då vi fortfarande befann oss utomlands, och de sista dagarna, då min brylling Anna Ernemark var i antågande i Nya York. Vi hade vetat långt i förväg att hon skulle komma i slutet av oktober (se inlägg 2.455) men inte exakt vilken dag det gällde. Hon kunde nämligen inte boka sin plats på planet från Sverige förrän tre dagar i förväg – hon flög på en biljett som kallades ‘Ungdomsflyg’ – så vi var beredda på att hon kunde dyka upp när som helst efter den 20 oktober. Vi såg bägge fram emot att få ta hand om henne – ingen av oss kände henne, så hon var ett oskrivet blad.

Inlägg 2.582: 5 – 20 okt 1971

Konferensbordsavyttringssnabbheten

Lustigt nog hade jag ju nästan varje år varit på långresor mycket mera än mina semesterdagar tillät. Det gick att göra som kompensation för alla extra dagar som jag hade arbetat, ofta på nätter och kvällar. Det var inte alls någon matematiskt uträknad kompensation, men när jag framhöll för min förhandenvarande chef att jag hade arbetat så och så mycket extra, så borde jag väl kunna få vara borta en extra liten vecka på den här semesterresan, eller hur? Och det hade jag fått varenda gång utan minsta diskussion.

På tisdagskvällen efter arbetet gick jag till posten och hämtade hem all den post som inte hade fått plats i den lilla smala postlådan därnere i 351:an. Det hade förstås kommit ett brev från Örebro, där mamma hälsade mig välkommen hem från England.

Bland de stora föräldrahändelserna i Örebro under mina två veckors frånvaro dominerade försäljningen av det enormt stora, tunga matbordet, som jag hade älskat att ligga under och drömma som liten unge. Det hade år 1967 flyttats till övervåningen när pappas kontor utvidgades (se inlägg 1.223). Däruppe hade pappa använt det som konferensbord för att ta emot kunder och kundämnen i stil och inte alltid själv behöva köra till deras kontor för att byta tankar. Men nu skulle ju allting bort från övervåningen, och pappa annonserade om bordet i Nerikes Allehanda.

Det såldes till den förste som kom för att se på det – pappa begärde 400 kronor och fick det omedelbart. I samma veva sålde han också sina två ritbord, som han tidigare hade flyttat ner till garaget för att där samsas med de två bilarna. Det var skönt att bli av med ritborden, för med dem där hade det gällt millimetrar när pappa körde in Mustangen.

Och det var i grevens tid att bli av med matbordet däruppe. för de nya hyresgästerna, William Montgomery och hans syster (se inlägg 2.482), tog strax därefter lägenheten i besittning. Han kom själv med sina pinaler från Stockholm, men hans syster skulle inte komma dit förrän 14 dagar senare. Han kunde omöjligen klara sig själv ensam däruppe utan ens en telefon, så han kinesade till en början hos his sin systerdotter, som bodde någonstans i Örebro. Men han var däruppe varje dag för att få ordning på sina tillhörigheter.

Mamma plockade äpplen i trädgården och kokte plommonmarmelad till förtvivlan för att slippa köpa besprutad frukt. Hon hade fått sin avsky för besprutning verifierad efter att ha fått höra att varje svensk åt 2 kilo rent gift om året, bland annat just från besprutad frukt.

Inlägg 2.581: 4 – 5 okt 1971

4 – 5 okt 1971: Semestertidspåökningsbeskedet

Vanligen, när vi hade kommit hem från en semesterresa, betydde det att vi kom i säng klockan 02.00 och sedan upp igen klockan 06.00 för att ‘fira’ vardagen med nytert kontorsarbete, en oftast ytterst obehaglig upplevelse med hängande ögonlock och längtande blickar på den långsamt arbetande klockan. Nu var det annorlunda. Vi kröp till kojs i vår utfällbara bäddsoffa – skönare än alla sängar på hotellen i England – redan klockan 21.00. Vi somnade bums, för kroppsklockan gick ju fortfarande på Englandstid, som då var 02:00.

Kroppsklockan väckte oss i tid utan hjälp av väckarklockan. Tänk vad lätt det är att flyga västerut jämfört med den verkligt svåra tidsomställningen varje gång man flyger österut!

Kroppsklockan (internet)

Och nu var allt tillbaka till det gamla vanliga. Ed gav sig iväg tidigt och jag så småningom, och våra arbetsdagar rullade iväg, den ena efter den andra.

Det i juli inköpta bilmåleriet Earl Scheib (se inlägg 2.453) kom den 4 oktober med en gratisemission med en ny aktie för två gamla. Alltså kom det med posten några dagar senare ett aktiebrev för 20 aktier. Nu hade jag 60 allt som allt, men det betydde ju bara att samma företags tillgångar var uppdelade på en halv gång till så många aktier, och när jag nu också hade en halv gång till så många aktier, så betydde det att jag inte hade tjänat ett skvatt på kuppen.

I min postlåda på jobbet hittade jag förstås en halv månads lön, men nu när den inte varierade ett dugg längre mellan månaderna – tack och lov – så är den ingenting att orda om här varje gång. Men å andra sidan låg där också ett brev från IBM om att semesterdagarna skulle komma att ändras. Det var självfallet bara goda nyheter om den saken.

När jag började på IBM år 1963 så hade alla rätt till två veckors semester per år. Efter åtta års tjänst skulle det stiga till tre veckors semester. Men när jag år 1967 hade arbetat där i fyra års tid, så sänkte man gränsen för tre veckors semester till fem års anställning. Det kunde inte ha kommit lägligare för mig. Och när jag hade min tre veckors semester, så skulle detta gälla fram tills jag hade arbetat för IBM i femton års tid, då jag skulle börja få fyra veckors semester.

Men nu, år 1971, när jag hade arbetat för IBM i åtta års tid, kom det här meddelandet, och det sade att IBM sänkte gränsen för fyra veckors semester till tio års anställning. Detta var nästan lika lägligt som förra gången – nu skulle jag inom bara ett år till få fyra veckors semester. Hurra!