Inlägg 180: 23 mar – 18 apr 1964

Lambrettaskotrarna

Efter lumpen behövde jag en skoter igen, och den gången blev det en Lambretta. Den fick göra sin tjänst under åren fram till min avresa år 1963. På den körde jag bland annat runt i de norska fjällen, en gång ensam och en gång med Bill Olofson, en arbetskamrat från SKF, på bakpallen.

På min Lambretta, Fantestein, Norge (1962)

Efter att ha haft tio roliga år med mina två skotrar, så var det troligen det jag tänkte på när jag gav mig in på att köpa en Lambretta i Nya York år 1964. Dagen efter modellarbetet i Skjulhuset gjorde jag slag i saken utan att rådgöra med David – jag hade haft på känn att han skulle ha sagt nej och samtidigt tagit min puls för att se om jag var helt frisk.

Jag fick min nya skoter rätt snart, strax efter påsk, och hade då ordnat med plats för den i Peter Warrens garage. Jag hade sett att det fanns gott om oanvända hörnor därnere, så jag hade trott att allt jag behövde ha var tillstånd från husägaren. Men si, det gick inte alls – jag måste hyra en hel bilplats. De gav mig alla sorters skäl, som försäkringar och ansvarsskyldighet, för att jag inte skulle få lov att ställa skotern i någon tom hörna därnere. Så min lilla Lambretta skulle få leva ett gott liv därnere – och det kom plötsligt till en helt ny utgiftspost i budgeten.

Kör Lambrettan ut ur Peter Warrens garage, Nya York (1964)

Den nya Lambrettan såg precis ut som den jag hade haft i Göteborg, till och med samma färgsättning. Jag var lycklig över att åter ha min skoter, men vad skulle jag nu ha den till? Gatorna i Nya York hade så mycket gropar och hål i beläggningen att de små hjulen inte alls klarade av dem. Detta gjorde det farligt att köra omkring där. Och bilförarna brydde sig inte om en liten skoter, vilket förstås var farligt, det också.

Men för små romantiska utflykter ut på landsbygden då? Då måste man först köra oändligt långt genom alla förstäderna, och inte fick man köra på motorvägarna heller – motorcyklar med stora hjul accepterade de men inte min lilla leksak – så det kunde ta timmar att komma ut ur staden på vanliga gator med oftast tät och otrevlig trafik.

Men när det hade blivit litet varmare i luften så åkte David med mig den 18 april på en lördagstripp ända ut till slutet av Långön. Ön är formad som en 150 kilometer lång krokodil med en boll i sitt öppna gap. Vi körde ut på den övre käken i östra änden, tog en färja till bollen, som hette Tillflyktsön (eng. Shelter Island), sedan en färja igen till den nedre käken och därifrån hem. När David snällt poserade för en bild på en av färjorna syns det inte att han var livrädd på hela resan.

David på Tillflyktsöns färja (1964)

Går omkring på Tillflyktsöns färja (1964)

Lambrettan blev kvar i garaget i många månader men blev sällan använd igen. Ack, det är svårt att skiljas från ett misstag.

Inlägg 179: 23 mar 1964

Vespaskotern

På söndagen hade jag alltså prövat på ett arbete som jag inte alls passade för, och dagen efter köpte jag mig ett motorfordon som inte alls passade för Nya York. Hade jag helt tappat kontrollen över mitt sunda förnuft?

Ibland gör man sådant som inte visar sig vara så lyckligt. Det gäller bara att välja sina misstag väl, så att de inte får några allvarliga konsekvenser. Det är nog bara bra att man då och då får en påminnelse om att man kan göra fel. Då lär man sig att tänka sig för litet bättre.

Att leka klädmodell visade sig inte vara något för mig. Men det var dock bara något som jag gjorde för att hjälpa goda vänner. Men när jag köpte mig en skoter var det inte för att hjälpa någon utan bara för att jag var allmänt dum. Jag antog att om en skoter var praktisk att ha i Göteborg så skulle den vara lika praktisk att ha i Nya York – det visade sig snart att så var det inte alls.

Vespaskotern kom till snart efter min studentexamen 1953. Jag mumlade något om att köpa mig en begagnad motorcykel för att kunna ta mig runt i Göteborg, min nya studiestad, och det fick min pappa att i förskräckelsehickan ta mig till en motorfirma för att få mig att i stället nådigt acceptera en Vespa, som alla kunde se var mycket säkrare än en .. motorcykel.

Jag var överlycklig med den, använde den inte bara inne i Göteborg utan också på långresor, i ur och skur, i snö och tö, även för en resa till England. Mest för att åka hem, först till Nyköping, via den avskyvärda grusvägen mellan Borås och Ulricehamn, och efter 1955 till Örebro, där det var riksvägens grusvägssträcka förbi Grästorp som jag fasade för. Precis som på tåg använde jag en koffert som bagage, för detta var inte någon .. motorcykel.

Packar resväskan för Göteborgsresan, Längbrotorg 5, Örebro (1957)

Min avfärd mot Göteborg på Vespan, Längbrotorg 5, Örebro  (1957)

Vespan kom också till användning för sådant som omröstningen om högertrafik 1955, där mina övertygande propagandaplakat resulterade i att vår JA-sida vann. Vi  fick hela 15 procent av rösterna. Vilket som synes räckte till, eftersom Sverige nu till fröjd och fromma kör på höger sida.

På min Vespa med högertrafikplakat inför folkomröstningen (1955)

När jag började i lumpen i Linköping 1958 så var det inte så långt till Örebro, och dit körde jag ofta över veckosluten. Emellertid svängde en gång en mötande bil plötsligt in rätt framför mig, och den vann eftersom den var större än Vespan. Jag skjutsades till något sjukhus för kontroll av ett skadat knä. Det klarade sig med rengöring och några hemska sprutor, men jag var ändå sjukskriven på luckan i en behagligt lång tid därefter. Vespan fick ligga kvar i sitt dike i månader, för jag hade helt tappat intresset för den. Under resten av militärtjänsten reste jag till Örebro med den lilla rälsbussen över Finspång.

Inlägg 178: 22 mar 1964

Omklädningslångkoket

Hela denna bakgrund krävdes faktiskt för att verkligen visa hur mycket glädje jag väntade mig att få av extraknäcket. Paris hade funnit en ny reklammetod som han ville pröva, eftersom en liten butik alltid måste finna på nya sätt att bli uppmärksammad. Han ville använda just mig för detta, eftersom jag ju var ett färskt och inte allmänt tillgängligt kött där i grannskapet.

Min tjänst som skyltdocka sträckte sig över en månad eller så, men min aktiva arbetsinsats var betydligt kortare. Detta fungerar likadant som kött i långkok: arbetsinsats 20 minuter, tidsåtgång 8 timmar. Jag som skyltdocka: arbetsinsats 5 timmar, användningstid 1 månad.

Fem timmar alltså under en solig och varm söndagseftermiddag på våren i hårt arbete inne i den lilla Skjulhusbutiken. Paris och Steve slet med att organisera de olika klädespersedlarna som skulle demonstreras, en professionell fotograf tog rulle efter rulle av mig iklädd dessa olika plagg, och jag hade ett ständigt schå med att byta från det ena till det andra. Plaggen måste ju ha rätt passform, och deras färg passade inte alltid fotografens känsliga öga, så det kunde betyda ett halvdussin byten för mig innan allt blev rätt. Så måste jag också torka av svett då och då, för det var minsann hett i gasset från klieglamporna – ljuset reflekterades också av reflexparaplyer, strategiskt placerade för att lysa upp mig från sidorna. Och efter varje avtorkning skulle det på med litet mera olja på huden för att få den att skina. Det krävs arbete för att hålla sig oavbrutet vacker en hel eftermiddag,

Jag fann nu att, hur eftertraktat modellarbete än må vara, så var det, i jämförelse med teaterarbete, oändligt trööökigt. Alla förstår ju vad en modell gör – men det är en sak att förstå och en helt annan att göra. Det är ett tempoarbete, som på vilket löpande band som helst. Det leder ju ingenstans, ingenting blir färdigt och avslutat, det bara maler på tills det inte finns några plagg kvar. Klockan fem var det över. Då hade de fotograferat tillräckligt många plagg för att få ihop 80 acceptabla diapositivbilder för ett karusellmagasin till en projektor.

Det var nämligen idén med det hela. En projektor stod bakom en 60 centimeter hög och 40 centimeter bred glasskärm i ett av Skjulhusets skyltfönster under en månads tid. Varje plagg visades i 10 sekunder, så det tog en kvarts timme att visa upp allt som fanns i butiken.

Jag fruktade en omgång till, men det gick väl. Efter månadens slut återställdes skyltfönstret till sin vanliga, gyttriga blandning av badbyxor, tanktröjor och poseringstrianglar.

Inlägg 177: 15 mar 1964

Scenmiljöautenticitetsoväsentligheten

Jag fann på kartan staden Bukhara nära intill, och det slog mig att någon i min släkt hade en antik Bukharamatta, så aha! – vi skulle låta Grevinnan Teoblomma Stenstierna flyga till Samarkand på en persisk matta. Nu var synopsen klar, och resten av skriveriet var bara poesi och fantasi.

Scen 2 kom att ta plats ute på en gata i Samarkand, scen 3 ägde rum i Samarkands domstolssal, och scen 5, efter det att scen 4 lagts in som ett mellanspel i Buenos Aires, kom att avsluta tragedin i en bönsal i Samarkand. Allt detta för att vi var tvungna att rimma på ordet ‘ibland’. Ödets nycker! Jag kom just att tänka på att ‘Ödets nycker’ hade varit ett underbart namn på Tallåsteaterns nästa äventyr – men jag antar att det är för sent nu.

Tallåsteatern förfogade över en minimal garderob av egendomliga gamla scenkläder, och ingen sorts miljö skulle ha kunnat skapas enbart baserad på tillgängliga prylar. Inte för att det skulle ha varit särskilt komplicerat att sy upp kläder i gängse samarkandstil – för att göra det hade flera killar i ensemblen tillgång till användbara flickvänsfingrar nere i staden. Det var bara det att varken vi eller flickvännerna hade den blekaste aning om hur människorna i Samarkand var klädda. Eftersom publiken troligen inte heller visste något om den saken så skulle det hela fungera fint.

När hela ensemblen stod på scenen kunde vi därför lugnt räkna med att publiken djupt inne upplevde att den befann sig i denna skumma anhalt på den klassiska sidenvägen till Kina. Åtminstone med litet fantasi. Tallåsteatern levde i mycket på publikens fantasi.

På bilden ser vi skådespelarensemblen tillsammans med Tallåsens husfar, den osminkade Carl Ördell. Carl Billquist står näst intill honom.

Ensemblen för 'En semester', Tallåsteatern, Sigtuna (1952)

Och här har vi de för publiken osynliga men för föreställningen oundgängliga scenarbetarna. Det bör påpekas att ‘Trio’-gruppen ville vara helt osynliga.

Scenarbetarna, En semester, Tallåsteatern, Sigtuna (1952)

Hela teateräventyret avlöpte väl. Vi hade många föreställningar under loppet av en vecka, för det var såpass lång tid som skolan kunde klara sig utan några skriftliga prov. Det passade oss för övrigt rätt bra, för en strävsam teaterkarriär kan svårligen samordnas med livsavgörande kunskapsprov på så oväsentliga områden som biologi och latin.

‘En semester’ blev mitt sista aktiva bidrag till fru Thalia. Skolåret därefter var ju mitt studentår, och då var allt teaterarbete helt otänkbart. Inte förrän vid 29 års ålder fick jag åter en chans att syssla med något i den riktningen, och det var när Paris Eager erbjöd mig en månadslång sidokarriär som klädmodell. Jag trodde rentav att det skulle komma att kännas som att för en kort månad återvända till Tallåsteaterns dagar. Ack nej, det visade sig vara något helt annat!

Inlägg 176: 15 mar 1964

Rimbildningshändelseförloppsskapandet

Marskattens succé – jo, det var en succé, även om min medverkan a persona på scenen omöjligen kan ha bidragit till framgången – öppnade ögonen för möjligheten att låta hela skolan få nöjet av Tallåsteaterns talanger. Vi lämnade den lilla källarlokalen under Tallåsens matsal och begav oss till den enorma skrivsalen högst upp i gymnasiebyggnaden. I detta långa rum med rundat tak och små cirkelrunda  fönstergluggar satt man esomoftast vid vilt utspridda skrivbord och svettades över en lurig fransk översättning eller några knepiga trigonometriska problem. Men när Tallåsteatern hade något stort i faggorna, då fick utbildningen lämna rum för konsten. Då byggdes det en scen i ena änden och det fanns gott om plats för ett band att kompa ariorna exekverade uppe på tiljorna för en säkert hundrahövdad andäktig publik.

Gymnasiebyggnaden med skrivsalens runda gluggar, Sigtuna (1952)

Skrivsalen, Sigtuna (1952)

Där presenterade vi ‘En semester’, en tragedi i 3 akter och 5 scener, regisserad av Carl Billquist. De tre författarna till detta opus – varav jag var en – var dolda i programmet under den egendomliga monikern ‘Typi’. Librettot till ‘En semester’ skapades av denna ‘Typi’-trio, som inte hade den blekaste aning om vad den höll på med. Tre av de fem scenerna kom att tilldra sig i Samarkand, inte därför att vi hade tänkt förlägga handlingen dit – ingen av oss visste exakt var Samarkand låg – utan helt enkelt för att ‘Samarkand’ så elegant rimmade på ‘ibland’.

När vi skrev texten till en aria för första akten så hade vi nämligen en versrad som slutade med ordet ‘ibland’, och innehållet krävde att nästa rad skulle sluta med namnet på semesterresans mål. Ur kadensens och rimmets synvinkel hade ‘Norr Mälarstrand’ varit perfekt, men vi hade alla tänkt oss ett något mera exotiskt resmål än Stockholm. Vi saknade rimlexikon, och ingen kunde komma på något bättre än ‘Samarkand’, som helt ogenomtänkt hoppade ut ur min mun. Vad var egentligen Samarkand och var låg det någonstans?

En av oss – det råkade bli jag, det – skickades iväg till skolbiblioteket för att luska ut detta – nu gällde det ju hela pjäsens fortsatta inriktning. Jag fann att Samarkand var en gammal arabisk stad i rysk ägo. Tragedin i vardande fick genast ett ökenromantiskt skimmer – ju mer vi tänkte på det desto bättre blev det. Särskilt när vi nu också skulle kunna använda den ryska överhögheten för diverse gliringar mot Sovjetunionen i dessa det kalla krigets dagar. Så Samarkand det blev.

Inlägg 175: 15 mar 1964

Kuplettdiktningskonstartsdemonstrationen

‘SIGTUNAVÅR’ från revyn ‘Marskatten’

till musiken för ‘Under takåsarna i Paris’ (‘Au bal de l´amour’ i franska originalet):

Vinter vi har, snön ligger kvar,
näsan av kölden blir lila.
Snart blir det tö av is och snö.
Veckorna brådskande ila.
Här i Sigtuna stad blir var människa glad
när hon avriver väggalmanackans blad.
Snart är våren ju här, och se – då blir man kär:
Alla gossarnas steg t’Humanisten bär.
På var bänk sitter sida vid sida
kärlekspar medan timmarna skrida.
Mot den tiden vi går; det blir åter en vår.
Även Sigtuna sin andel får.

Så småningom slår ut i blom
linden vid Charpentiers fönster.
Ånyo han kan visa att han
är ett av Sigtunas mönster.
Här i Sigtuna stad ingen mänska blir glad
att se honom inunder den lindens blad.
Han med iver hjälpt till sätta småstadssigill
på vår stad med sin proposition gentill’.
Om en dag plötsligt någon försvinner,
och man först nästa dag henne finner,
har ej årstidens makt lämnad känslan intakt
här i Sigtunas vårliga prakt.

I dessa da’r nöjen man har:
dragspel från Klockbacken ljuder,
och ner’ vid strand, metspö i hand,
får man vad Mälaren bjuder.
Här i Sigtuna stad blir var människa glad,
när hon hopräfsar fjolårets vissna blad.
Ännu minnes var ’femme’ när i viner man sam
på kalaset hos Sigtunas grand old dame.
Det var pomp, det var ståt och grandezza,
när man firade stadens prinsessa.
Av fru Mannerfelt fick Charpis inte en blick –
det var läkarfruns hämndetaktick.

Stadens esprit plötsligt fini’!
Gatan är tom på elever.
Fiket med tår i ögonvrår
sa: D’e på skolan vi lever.
Här i Sigtuna stad blir var skolgosse glad
när han mottar betygets frigivningsblad.
Han med ljudliga skrän lämnar staden därhän,
reser ut i en värld litet mer mondän.
Charpentier, Mannerfelt och Plåt-Pelle
lämnas kvar på ett övergett ställe,
och de går hand i hand ner till Mälarens strand
för att där knyta hembygdens band.

Inlägg 174: 15 mar 1964

Marskattenrevyföreställningarna

Nyköpings teater är utan jämförelse den pampigaste lokal som mig har skådat på sin scen, men när jag under gymnasietiden bodde på elevhemmet Tallåsen i Sigtuna fick jag en mycket mera gedigen teatererfarenhet, vår ynka lilla källarlokal till trots.

Tallåsen, Sigtuna (1952)

På Tallåsen bodde också Carl Billquist med sitt teaterarv från både Fritiof och Ulla Billquist, vilket fick honom att senare i livet engageras på Dramatiska teatern i Stockholm. Han var den drivande kraften bakom Tallåsteatern, som bjöd på många såväl värdiga som vedervärdiga föreställningar. Med min meritlista från Nyköpings teater var jag snart nog engagerad där för att dra mina strån till stacken.

Carl Billquist, Sigtuna (1952)

Då året före studentexamen skulle komma att kräva annat sorts arbete än taskspeleri fick mina insatser för fru Thalia begränsas till mitt näst sista år. Det innefattade en revy och en tragedi. I båda tog jag på mig en större del av det skriveri som vanligen föregår scenuppträdanden. För den som inte är väl bevandrad i teaterns sedvänjor så vill jag nämna att skådespelarna inte bara stiger upp på scenen och börjar säga vad som faller dem in – tvärtom, allt som de säger har de omsorgsfuillt fått lära sig i förväg. Det ofta otacksamma arbetet med att hitta på vad de skall säga sköttes alltså av mig, där jag, sittande i min lilla mörka skrubb utan rampljus och applåder, svettade fram de ord som sedan stjärnorna uppe på scenen skulle få hela äran av att så vist ha yttrat. Olika falla ödets lotter.

Det var min erfarenhet som skådespelare i revyn Marskatten som fick mig att framdeles föredra skrubbarbetet. Jag tog på mig min blå badrock och målade rött på läpparna och antog att jag då skulle ha förvandlats till Amanda, hjältinnan i ‘årtusendets sensationella kriminaldrama’. På något vis anade jag att jag ändå inte helt övertygande tonade fram en förförisk kvinna, sensuellt tillbakalutad i sin fåtölj, omgiven av kamrern, hembiträdet, detektiven, Kilowattson och liket. Efter att ha genomlidit alla tablåerna beslöt jag att i fortsättningen helt koncentrera mig på författarskap. Och under Marskattens många föreställningar under den inbokade veckan blev detta mitt beslut än mera fastmurat.

Sitter som Amanda, Marskatten, Tallåsteatern, Sigtuna (1952)

Som skådespelare i en annan tablå, Marskatten, Tallåsteatern, Sigtuna (1952)

Men att skriva älskade jag – och gör så allt forfarande. Här kommer orden till ‘Sigtunavår’ som jag skrev för Marskatten, där den framfördes till gitarrackompanjemang. Låt vara att du inte vet vad Humanisten var och likaså vem Charpentier och Mannerfeldt var – jag hoppas att du märker att jag åt upp hela Sigtuna stad men lät vist min skola vara i fred. Därför behövdes det heller inga ursäkter till kollegiet efteråt.

Inlägg 173: 15 mar 1964

Teaterkarriärsbegynnelsen

Under en hel månad extraknäckte jag som skyltdocka på Skjulhuset. Ja, extra var det minsann, men någon knäck var det aldrig frågan om. Och undra på det, när Paris Eager hade gjort så mycket för mig – han hade helt förändrat mitt liv rätt efter min ankomst till Amerika – så var det bara roligt att kunna göra något för honom. Och så måste jag erkänna att det kändes rätt frestande att åter stå å de tiljor som föreställa världen. Så att säga.

Jag hade nämligen en illuster skådespelarbakgrund och skulle nu använda mina formidabla talanger till att göra en karriär i modellvärlden. Inte precis ‘Åt helvete med IBM – i rampens ljus är nu mitt hem’, för detta var bara litet vid sidan sisådär.

Jag hade tagit mina första stapplande steg på scenen på Nyköpings teater. Läroverket hade hyrt den på dagtid för något som kallades klasspex. Det var ingenting som skolan anordnade, men revyer av olika slag var så mycket på tapeten på 40-talet – Karl-Gerhard, Gösta Bernhard, Kar de Mumma, Povel Ramel, och allt vad de hette – att det speglade sig i vad ungarna ville göra. De lekte krig i sandlådan under världskriget, de spelade revy under efterkrigstiden, de leker krig i sina elektroniska boxar i dag. Och skolan var säkert intresserad av denna ungdomshobby, för den lärde ungarna att tala inför publik och att infoga sig i gruppdisciplin, allt detta så att säga gratis. Så de hyrde Nyköpings lilla fina teater för alla realskoleklasser som var intresserade. Vi fick tillgång till lokalen med sminkloger och hela rubbet, och sedan var det vi själva som skötte alltihop. Vi repeterade där, och sedan hade vi generalrepetition och så själva föreställningen. Föräldrarna hjälpte förstås till med kostymering och dekor, men det var vi ungar som skapade spexet. Lärarna och föräldrarna bjöds in och nästan fyllde teatern – åtminstone de första fyra bänkarna var fullpackade. Man undrar varför lärarna kom dit – de borde ha anat vad som komma skulle.

Nyköpings teater, Nyköping, 1922 (internet)

Jag minns inte mycket detaljer, men jag vet att vi spelade små revytablåer som förstås gisslade saker som hade hänt i skolan, och jag skrev vad jag tyckte vara bitande kupletter. Jag sjöng inte själv, för jag hade redan då ett visst sinne för självkritik. Men en gång kände jag mig tvungen att efteråt be en lärare om ursäkt – han kallades ‘Ärtan’ och jag kände på mig att jag hade gett honom för mycket prygel. Det finns ju ingenting så hänsynslöst som barn – enda ovanligheten var att vi var medvetna om det och kunde ångra oss efteråt. Fast Ärtan förtjänade vartenda ord vi sjöng, så det så!

Jag vet inte om vårt revyspelande överlevde två säsonger, men roligt hade vi.

Inlägg 172: 25 feb – 15 mars 1964

Nyuppfinningsobekanthetsöverraskningsvärdet

Det var ju vettigt att skicka sådana saker, som då för tiden inte alls fanns i Sverige. Jo minsann, i motsats till hur det nu är, så kunde man då hitta en del ting som svenskarna överhuvudtaget inte visste om att de existerade:

• Jag fann elektriska filtar, något helt fantastiskt för en frusen nordbo. Jag kom aldrig att använda någon själv – jag hade ju David att hålla mig varm – men mina föräldrar och senare andra släktingar fick sig stora paket med en elektrisk filt – och en liten transformator från 120 volts ström till 220 volt, för man måste ju tänka på alla detaljer.
• På Bloomingdales varuhus hittade jag, när vi gjorde inköp för vårt eget hem på Peter Warren, badhanddukar av för mig totalt otrolig kvalitet, jättestora, jättetjocka, och jättesköna. Det blev några stora paket av dem också.
• Och så blev det även en elektrisk konservöppnare, en annan nyhet som jag faktiskt hittade i 220-voltsutförande på en avdelning för europeiska turister.
• Skall jag nämna de blinkande kulörta julgransljusen igen? Nej, det vore för grymt av mig.

Ibland kom jag att tänka på hur det skulle ha gått nu om butikerna hade varit tillgängliga för en förvärvsarbetande kund bara såpass kort tid som i Göteborg, d v s i 1½ timme före klockan 18.00 på vardagarna och 1½ timme före klockan 14.00 på lördagarna. Både för mig att skaffa alla dessa presenter för att skicka och för oss att fylla den tomma våningen.

På söndagarna var det olagligt att ha öppet, men annars fanns det inte mycket sådana förordningar. Affärerna hade förstått att de kunde tjäna goda pengar på att vara öppna litet längre då och då. Inte som i dagens läge, med allting öppet ungefär närhelst man behöver något, men i Nya Yorks centrum var det på den tiden i allmänhet öppet mellan 09.00 och 18.00 på lördagarna – samma som på vardagarna – och dessutom hölls det öppet på måndagar och torsdagar ända till klockan 21.00. Det var allt som behövdes för oss yrkesarbetande, och vi klarade oss gott med den hjälpen för att få tag i allt som vi behövde.

I mars började det låta i breven som om mina föräldrar hade börjat fundera på att resa över till Nya York och hälsa på mig redan denna sommar. Med dem nu långt borta såg jag med glädje fram emot ett eventuellt besök. Jag var faktiskt så stolt över hur väl jag hade klarat övergången till ett nytt liv och hur väl jag trivdes i denna stora stad, att jag gärna ville visa upp mig här för dem. Och David, som ju hade tagit mig till sina föräldrar redan när vi knappt kände varandra, höll med mig helt och hållet.

Inlägg 171: 25 feb 1964

Bäddsoffekvävningsdödsförebyggandekonstruktionen

Redan nu i februari planerade David och jag att på sommarens semesterresa flyga till Colorado – mitt i landet – och sedan köra över Klippiga bergen till Kalifornien. Nästa år, 1965, tänkte vi så flyga över Atlanten till Bryssel – för IBM hade ett charterplan som bara kostade 832 kronor tur och retur – och resa runt i Europa, kanske även det mystiska landet Sverige, Davids mormors land. Men det var förstås bara vilda planer av den sort som är nära släkt med drömmar.

Mamma fasade sig i ett brev till mig över att vi sov i bäddsoffor i stället för sängar: ”Sådana är livsfarliga och folk har kvävts ihjäl i dem.” – Jag beskrev därför en amerikansk bäddsoffa för henne. Man bäddade inte i själva soffan eller vände på sätena så att de blev till en bädd. Nej, man tog bort sittkuddarna och lyfte sedan upp framkanten av sitsen och drog mot sig en metallkonstruktion med två stålben som kom ner på golvet en halvmeter framför soffan. Sedan vek man upp det som man hade dragit fram och fick då ytterligare ett par stålben ner på golvet ännu en meter längre ut. Då hade man en fullständig dubbelsäng som var 203 centimeter lång och 152 centimeter bred, standardmått som kallades ’drottningstorlek’ (eng. Queen Size) – och den var redan färdigbäddad med allt utom kudden. Man låg med huvudet åt soffryggen till. Att vika ut sängen eller fälla ihop den tog inga krafter alls på grund av allehanda stålfjädrar och god inbyggd balans. Man skulle troligen få en något bättre komfort av en tjock spiralmadrass och sängbotten, men vid 30 eller 40 års ålder sov man lika skönt i en amerikansk bäddsoffa. Detta lugnade henne och ingenting mera sades om den saken.

Amerikansk bäddsoffa (internet)

Den 25 februari fick mina föräldrar en allmän önskelista med saker som jag gärna skulle vilja ha. Det tog helt klart lång tid att växa in i en ny miljö, och vissa småsaker från den gamla kunde då betyda mycket:

• Harry Martinssons bok ‘Utsikt från en grästuva’, inbunden.
• Dag Hammarskjölds dagbok, inbunden.
• En liten gaständare, elektrisk eller med gnista.
• En trasmatta för köket, som ju var en korridor.
• Orreforsvasen, som pappa hade fått i 50-årspresent och inte tyckte om.
• Två tuber med Keratin kristallhårkräm.
• En konformad lampskärm av koppar att ha över matbordet.
• Några C6-flygpostkuvert som skulle passa till mina A4-flygpostpapper (tunt, tunt).

I sin tur fick mina föräldrar av mig en uppsjö av amerikanska ting som de – och jag – aldrig hade sett förut.

Inlägg 170: 15 feb 1964

Tiondeuträkningsenkelheten

I Amerika var det ingen panik den 15 februari, utan det var den 15 april som postkontoren hölls öppna till midnatt så sistaminutendeklaranterna kunde få rätt datum på kuverten. Men mitt inlärda pliktansvar attackerade mig ändå i februari, så det var då som jag fyllde i mina blanketter. Jag hade arbetat bara i fyra och en halv månader under 1963, och med så litet i total årsinkomst hamnade jag i en betydligt lägre skatteprocent än om jag hade arbetat hela året. Men för skatteavdragen vid mina löneutbetalningar hade IBM använt den normala skatteprocenten, och jag kom därför att få ordentligt med pengar tillbaka.

Inkomstskattsdeklarationsblankett (internet)

Den federala deklarationsblanketten för vanligt folk, alltså sådana som mig, var så liten att den fick plats på ett hålkort. Jag har tidigare beskrivit hålkorten för dig, och ett av dem räckte till. Det var enkla, simpla tider! De ville veta hur mycket jag hade tjänat – 12.399 kronor – och hur mycket jag hade fått i räntor – 218 kronor. De ville också att jag skulle söka upp i en skattetabell hur mycket skatt min inkomst resulterade i – 1.652 kronor – hur mycket IBM redan hade dragit av – 2.049 kronor – och hur mycket jag alltså skulle få tillbaka – 397 kronor. Och så hedern och samvetet – det var allt.

För oss i Nya York var det två deklarationer att klara av, för vi hade inte bara med de federala myndigheterna att göra. Vi var därför tvingade att fylla i en särskild deklarationsblankett för delstaten. Och den blanketten var inget hålkort – det var minsann en helsidesblankett, och det trots att allt de ville veta var hur mycket inkomst jag hade uppgett på den federala blanketten – 12.617 kronor. Jag fick söka upp den lilla delstatsskatten i deras egen tabell – 144 kronor – hur mycket som IBM hade dragit av – 339 kronor – och hur mycket jag skulle få tillbaka – 195 kronor.

Redan några veckor efter att jag hade gjort min plikt kom det två checkar med posten, en från Washington, en stad som jag ju redan hade varit i flera gånger, och en från Albany, Nya Yorks huvudstad, där jag aldrig hade satt min fot. Jag hade ju missat Albany när QQ började krångla (se inlägg 75).

Det kom alltså 592 kronor sammanlagt – hmmm, dags att köpa bokhyllorna?

I dag, när man tillbringar veckor med handböcker och blanketter i travar på matbordet, ser man tillbaka med trånad på den gamla tiden, då man kunde göra hela sin deklaration under ett annonsuppehåll på TV:n. Varför var allting så mycket enklare förr? Visst var det enklare, men det är gott att veta att verklig lycka består av helt andra saker än hur enkelt det är att deklarera.

Inlägg 169: 7 – 15 feb 1964

Teaterföreställningsgåvan

Undra på att vi tyckte om föreställningen! Inte bara för att den var helt gratis, utan framför allt för att den var bra, bitande och rolig.

Inne på teatern lade jag märke till vissa skillnader mellan Nya York och Sverige. Jag hade varit van vid modern teaterinredning, i stil med Göteborgs konserthus – där jag för resten påminner mig att biljetterna på 14:e bänk såldes till halva priset, därför att akustiken just där råkade vara ohjälpligt dålig och inga ljudtekniker kunde räkna ut varför – och nu fann jag att Nya Yorks teatrar var inredda i gammal, klassisk stil. Röd sammet på stolar och väggar och ridå, vitt och guld på allt träverk, och kristallkronor hängande från taket. Något som verkade direkt egendomligt var att nästan alla människor behöll sina ytterkläder i knät under föreställningen trots att det fanns bemannade garderober.

Vi hade bra platser uppe på första raden, och de kostade oss ju ingenting. Men jag såg att de skulle ha kostat hela 39 kronor styck om vi hade köpt dem själva. Det tyckte jag var svindyrt, medan jag baxnade över hur billigt det var med de 800 kronor som Kenny hade betalat för den fina, bärbara, svart-vita, 19-tums TV-apparaten med kaninöronsantenner, som han nu så generöst hade gett till David.

Vid sextiotalets slut visade det sig att näst efter ‘My Fair Lady’ så blev ‘Hur man lyckas…’ decenniets största publiksuccé på Broadway. När vi såg den hade den redan gått i tre år. Detta var inte ovanligt, men alla sorters livslängder på teateruppsättningar förekom i Nya York. Den kortaste jag kom att uppleva var ‘Dude’ år 1972, vilken klarade sig i en vecka – och som jag tyckte om! – och den längsta var ‘Fantasticks’, som gick i 42 år, från 1960 till 2002. Klicka gärna här och hör Jerry Orbach år 1960 sjunga den kändaste av sångerna därifrån.

Affischen för en veckas ‘Dude’ (internet)

Affischen för 42 års ‘Fantasticks’ (internet)

Vid samma tid grep skattemanin tag i mig, precis som den gjorde alla svenskar just före den 15 februari varje år. ‘Endast pappa är vaken’ var ett program i svenska radion sent på kvällarna vid den tiden. Det var tillägnat pappan i huset, han som ju var den i familjen som förvärvsarbetade och därför var ansvarig för att deklarera. Och som satt uppe och gjorde det medan familjen sov. Då fick han ha radion på – svagt för att inte störa – med litet skvalmusik uppblandad med goda råd om beskattningsbar byteshandel och avdrag för utgifter för inkomstens förvärvande. Texten till en av de sånger som ofta spelades då var stulen direkt från deklarationsblanketterna. Men trots att jag hörde den dussintals gånger så kan jag tråkigt nog inte minnas en enda rad ur den för att nu kunna finna den.

Inlägg 168: 7 – 18 feb 1964

Uppmöbleringsfrenesin

Köket hade ingen rostfri diskbänk och diskho som jag var van vid från Sverige – här var det mera vackert än praktiskt: Vit porslinsho – akta tallrikarna! – och vitt laminat på diskbänken. Vit gasspis. Stort vitt kylskåp med frysavdelning. Mängder av vita hyllor och vita skåp. Ingen färgkakafoni där inte!

På precis samma dag som jag kom tillbaka från Newark, så kom det brittiska popbandet the Beatles till Nya York för allra första gången. Det skedde med stort ståhej, och redan två dagar senare, på söndagskvällen den 9 februari, såg vi deras första amerikauppträdande i Ed Sullivans program. Om du klickar här så kan du få se en del blandade klipp från ett litet rörigt minnesprogram, gjort för TV år 1994, om deras första ankomst till Amerika och deras TV-framträdande i februari 1964.

Beatles vid ankomsten, Nya York, 7 feb 1964 (internet)

Beatles på Ed Sullivans program, 1964 (internet)

Under veckan gav vi oss ut tillsammans på de kvällar då varuhuset Macys hade öppet till klockan 21.00 och köpte möbler, litet i taget.

Macy’s, Nya York, 1960-talet (internet)

Till exempel en fladdermusfåtölj av teak med mockaskinn för 750 kronor – stolen på bilden har ett annat skinn.

Fladdermusfåtölj av teak, 1964 (internet)

Tack vare dörrvakten kunde leveranserna komma när de ville, och när vi kom hem så stod allting där mitt på vardagsrumsgolvet. Snart hade vi därför ett matsalsbord med fyra stolar i vardagsrummet, och två byråar och ett skrivbord med stol och en fladdermusfåtölj – som såg bekvämare ut än den var – i sovrummet. Eftersom David inte hade tagit med sig rullvagnen tillsammans med TV:n så stod den nu på en tillfällig sockerlåda av trä – den var stark nog, men oj vad fu-u-ul! David kände till något som hette Dörraffären (eng. the Door Store), och de hade mängder av enkla trägrejor – vi fann en vitlaminerad bänk som passade fint in. Vi köpte också mycket annat jox, som grytor för köket, och lampor för rummen, och galgar för garderoberna. Det kostade schaber alltihop, men det var ju engångskostnader.  En nödvändig lampa behövde vi inte köpa – den som hade stått på pianot ville Kenny inte ha kvar, så den fick David ta med sig. Den ställde vi på matbordet som en eklektisk accent i budoarstil. Bokhyllor höll vi igen på, för det hade helt enkelt blivit för dyrt – och kreditkort existerade inte på den tiden.

Davids syster Linda och hennes man Don var de första besökarna i vårt sakta framskridande paradis. Hon hade några ärenden i Nya York och passade då på att hoppa in och hälsa på som hastigast tillsammans med Don.

Don och Linda på visit, Peter Warren, Nya York (1964)

David och Linda vid pianot, Peter Warren, Nya York (1964)

Och så plötsligt en kväll var vi på Broadwayteater. Firman Westinghouse, där David arbetade, hade köpt ett par biljetter till ‘Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig’ (eng. How to Succeed in Business without Really Trying) för att ge till några värderade kunder, som emellertid hade fått förhinder. David fick dem då, eftersom de annars bara skulle gå till spillo, och han ringde mig på arbetet för att vara säker på att jag inte arbetade sent, vilket jag hade för ovana att göra rätt ofta. Robert Morse spelade huvudrollen – i mörk kostym längst fram  – och en av sångerna därifrån med honom får du se om du klickar här.

Hur man lyckas i affärer med Robert Morse, Teater på Broadway, Nya York, 1967 (internet)

Inlägg 167: 7 – 8 feb 1964

Lägenhetsdetaljerna

Mitt ‘handtag’ hos Walston på lördagsmorgonen varade i nio timmar, men jag var så lycklig över det jag sysslade med att det var bara roligt. Jag visste sedan länge hur otroligt viktigt det är att tycka såpass bra om sitt arbete att det blir till en hobby – som man dessutom får betalt för. Vi skulle visserligen ha gått ut och köpt möbler på lördagen, men det fick alltså vara tills vidare. Jag respekterade och beundrade Davids önskan att vi skulle göra det tillsammans.

På fredagskvällen hade vi förstås ätit ute, och det fortsatte vi med att göra ända tills vi hade möblerat upp våningen tillräckligt för att kunna sitta vid ett bord och äta på anständigt sätt. Jag hade sparat undan en massa pengar under månaden i Newark, där jag inte hade kunnat spendera några pengar även om jag hade velat göra det.

Du vet hur våra rum såg ut, alla två, hur de låg och vette mot söder, ett väderstreck som i Sverige är en välsignelse men, som jag snart kom att upptäcka, i Nya York en förbannelse – det blir helt enkelt för hett i sommarsolen. Lägenheten hade vita aluminiumpersienner för alla fönstren – den klunsiga, fritt hängande typen, som i Sverige mestadels redan hade ersatts med den nättare, tunna modellen som satt inne mellan rutorna. Vi hade bara enkla rutor. Jag tror inte att dubbelrutor var uppfunna ännu i Amerika – jag såg aldrig några. Återigen för att oljan var så billig, så kunde man låta det kyla från fönstren – man satte bara upp värmen litet och på så sätt fick man det varmt och skönt ändå. Både värme och luftkonditionering kom från ett gemensamt maskineri, som satt under det stora fönstret i bägge rummen, så utetemperaturen, varm eller kall, fick aldrig en chans att märkas.

Vår lägenhet på nionde våningen – näst högst upp om man bortsåg från takvåningen (eng. penthouse) längst upp. Detta var en specialitet som moderna bostadshus i Nya York ofta hade. På en takvåning fanns det helt enkelt en eller några lägenheter som inte sträckte sig ända till husets ytterkanter utan lämnade plats för en obebyggd takyta runt om. Den tomma ytan kunde användas till terrasser och ibland även trädgårdar med riktiga små träd. Men allt detta hade jag aldrig sett, för bara de som bodde däruppe hade tillträde dit. Vi kände till det bara från ritningar, för vi kunde ju inte se dit upp från våra fönster.

Vad vi kunde se rätt ut var skyskraporna långt borta vid Murgatan, och om vi lutade oss ut genom sovrummets lilla sidofönster och tittade år vänster, så kunde vi på litet närmade håll se Imperiedelstatsbyggnaden. Vi hade det faktiskt nästan lika fint som dem uppe på takvåningen.

Utsikt åt söder, övre vänstra, Peter Warren, New York (1964)

Utsikt åt söder, övre högra, Peter Warren, New York (1964)

Utsikt åt söder, nedre, Peter Warren, New York (1964)

Inlägg 166: 7 feb 1964

Ödelägenhetsinflyttningen

Det var skönt efter min månadslånga exil att få komma tillbaka till civilisationen. Jag hade redan i Newark fått besked om att Walston behövde ett extra handtag med avlöningsprogrammet – kunde jag möjligen komma dit en stund på lördagsmorgonen, det vill säga redan dagen efter min hemkomst från Newark på fredagskvällen? Naturligtvis var jag med på noterna och ville gärna gå dit ett tag och fixa vad det nu var som måste fixas. Jag tvekade inte ett ögonblick, dels för att det var bra för min karriär att vara villig, men mest för den härliga vetskapen att man behövde mig. Jag hade ju i alla fall bara arbetat i några månader här i ett främmande land och var redan ‘oumbärlig’!

Men dessförinnan kom jag ju hem till David i vårt nya hem, lägenheten i Peter Warren. Det var underbart att komma dit. Innan jag reste iväg till Newark hade jag packat mina kläder i den stora amerikakofferten – som alltså kom till användning igen – så att Davidi kunde få allting över till Peter Warren i min frånvaro. Han hade ju anlitat en transportfirma, framför allt på grund av sitt piano. Där satt han alltså på det blanka parkettgolvet i en tom våning tillsammans med sitt piano och min koffert och våra kläder i garderoberna på hyllor och hängare. Och i köket fanns de attiraljer som han hade haft i Kennys kokskåp.

Det fanns också ett par saker till: en ny bäddsoffa och Kennys gamla televisionsapparat. Kenny ville inte behålla den bland sina möbler i föräldragaraget i Maryland, så han lät David ta den, och den kom mycket väl till pass. Bäddsoffan hade David köpt i januari och fått levererad precis på inflyttningsdagen den 1 februari. Men han hade inte velat köpa någonting annat – han ville att vi skulle köpa allting tillsammans. Det rörde mig väldigt att han kände det så – vi var verkligen ett äkta par!

David hade alltså klarat sig med bara bäddsoffan och TV:n under första veckan i februari. Pianot kunde han ju inte använda, för han hade enbart kofferten att sitta på och den var inte bekväm. Men allting går, och lägenheten var härligt ljus och man kunde andas. Han hade bott i Kennys vansinniga tillhåll alldeles för länge.

Det var verkligen underbart att komma till vårt nya hem, som jag dittills bara hade sett som en tom lokal. Dörrvakten kände mig inte – det var inte samme man som när vi hade tittat på lägenheten tidigare – så han ringde upp till David innan han släppte in mig. Jag tyckte om den kontrollen. Och sedan kom Davids öppna famn däruppe i saligheten. Vad gjorde det att det inte fanns någonting där – vi hade ju varandra!

Inlägg 165: 7 feb 1964

Samlivsprincipsidéframbildandet

Nu hade jag varit i Newark i en månad, helt ensam – arbetat, ätit och sovit, punkt och slut. På sitt sätt var det gott att inte ha haft någon längtan efter sex med David. Men nog längtade jag efter honom – för vår gemenskap: planerna, hemlivet, samvaron, nöjena, trofastheten, hemligheterna. Ja, för allt som hörde till ett fast förhållande – men inte för sex.

Tills jag hade haft min månad i Newark att fundera på dessa saker hade jag inte haft tid eller tillfälle eller ens förmågan att tänka igenom detta ordentligt. Jag hade förnöjt levat med David på hans villkor, helt automatiskt – jag hade sett vårt förhållande som en sorts äktenskap. I ett sådant har man enligt kutymen inte sex med andra, och därför kom det inte ens för mig att ge mig ut på vift. Jo, när jag var ute och bilade i södern kanske ett par gånger, men det var ju innan David och jag var ett riktigt par, så att säga, och det kändes därför inte fel på något sätt. Men när vi väl bodde ihop på Femte avenyn 30, gick till våra respektive jobb, åt våra middagar tillsammans, och sov ihop, ja, då var vi allt i ett äktenskap, och då var det bara med honom jag skulle ha sex.

Nu, efter Newark, stod det klart för mig att visst ville jag ha min David att älska, att leva med, att bekymra mig för, att bli tagen omhand av, att känna till allt om, att hjälpa, att oroa mig för, att komma hem till, att berätta allt för, att trösta, att sluta i min famn, och att sova tätt hopslingrad med. Och kanske också att ha sex med, när det föll sig, men att samtidigt ha friheten att ha sex med vem som helst. Och – lika viktigt – att låta David ha sex med vem han ville. Och att ha så mycket förtroende för varandra att nästa dag kunna gå över med varandra vad vi hade haft för oss, vem vi hade hittat, vad vi hade gjort, och hur det hade gått. Och att njuta av varandras upplevelser. Samma sak som att äta lunch med vem som helst, alltså.

Även om mitt huvud ännu inte hade formulerat detta recept på lycka i ord, så var det i den riktningen jag tänkte. Jag visste inte om detta var en accepterad samlevnadsprincip för bögar, men den kändes alldeles riktig för mig. Kanske David också hade tankar i samma riktning? Det skulle till mycket diplomati för att utforska detta område. En sak hade jag dock bestämt mig för: stjärtknullningen måste ta slut.

Mitt ordentliga genomtänkande av situationen med David lade grunden till utvecklingen av min strävan efter lycka för resten av mitt liv. Efter ett halvt års irrande vid 29 års ålder trodde jag mig äntligen ha funnit ut hur jag fungerade och ville ha det.

Inlägg 164: 7 feb 1964

Strejtsamlagspseudokopieringsaversionen

När jag väl hade kommit till Nya York så kände jag mig ganska viss om att jag ville pröva på sex med män. Och ute på Eldön fann jag ju ett paradis. Jag var alltså homosexuell. Där kunde jag ha sex på ett sätt som tillfredsställde mig och som minsann dög fint därute. Och det var definitivt inte samma sorts sex som man hade när man tillfredsställde sig med kvinnor.

Men efterhand kom jag underfund med att vad jag gjorde på Eldön inte var vad alla eller ens de flesta bögar gjorde när de hade sex. De använde stjärten som en praktisk ersättning för kvinnornas fitta, och si, det kunde denne stackars nykomling i gebitet inte alls förstå nöjet av. I så fall vore det väl mycket bättre att använda en riktig kvinna och vara strejt och knulla henne på riktigt. Och det var ju precis det som hade förväntats av mig i alla år – fast när jag till slut prövade på det med Claire Elfström, telefonisten från Midsommarkransen, så fann jag ju att det inte alls var något jag ville göra igen (se inlägg 21).

Så jag visste att jag inte var en strejt kille och att jag inte ville knulla, och så hade jag hittat bögar och bögsex på Eldön. Det hade härligt mycket gott att bjuda på för mig. Sex med bögar var mycket mera variationsrikt än sex med kvinnor, och det var just det som jag njöt av att ha hittat. När jag sedan fann att även bögar knullade, fast i röven i brist på bättre, då begrep jag ingenting. Varför var de så illa tvungna att apa efter strejt folks begränsade register? Nej, jag ville inte spela strejt, för jag visste att jag inte var strejt. Inget knullande och ingen röv för mig!

I början hade det varit så gott med Davidi, för han var med på allt det goda bögsex som jag hade lärt mig ute på Eldön. Vi hade det fantastiskt med varandra, kväll efter kväll, vecka in och vecka ut. Men så en gång ville han pröva på att sticka sin kuk in i min röv och jag sade nej och räknade med att det gjorde slut på den idén. Men hur det nu gick till så kom hans kuk dit i alla fall och det kändes ju inte direkt illa. Men, hur skall jag uttrycka det, det kändes inte bra heller. Det kändes ingenting. Det var sannerligen inte något som tillfredsställde mig. Inte mera än det tillfredställde mig att gå och tömma magen på toaletten.

David var säkert överlycklig att få knulla mig – men han hade ju också varit gift en gång. Att knulla måste vara det som han alltid hade velat göra, och en kille ville han ha, och nu hade han bådadera. Jag visste ju ingenting, bara att detta var något jag inte trivdes med. För att själv bli tillfredsställd var jag alltså tillbaka till att runka av mig på egen hand, och det var inte alls som det skulle vara.

Inlägg 163: 7 feb 1964

Giftermålsingåendebakgrundsointresset

Jag kunde nu resa hem, återförenas med David efter en 20 minuters tunnelbaneresa, och det var i sanning gott. Hade jag inte saknat honom under en hel månad? Naturligtvis hade jag gjort det, för jag hade verkligen vuxit fast vid honom som min partner genom livet, men jag måste ju också säga att det var skönt att inte ha sex med honom i tid och otid.

Detta kommer nog litet överraskande från en 29-årig bög som inte hade haft sex i hela sitt liv mera än under det senaste halvåret. Redan trött på sex? Nej, det sade jag inte alls att jag var. Vad jag sade gällde något som David hade börjat med, något som jag inte alls tyckte om men hade gått med på ändå. Något som jag hade trott att jag skulle vänja mig vid och kanske till och med tycka om med tiden.

Men inte hade jag vant mig och inte hade jag kommit att tycka om det. Alldeles tvärtom. Nu när jag var bortrest och inte behövde göra det där, så kändes det som en lättnad. Allt annat vi gjorde i sexväg var bara fint och härligt, men inte det där. Varför kunde jag inte få ha det fint och härligt hela tiden? Nu ville jag inte göra det där mera, det beslöt jag mig för, och så skulle det bli. Så snart jag kom hem skulle jag tala med David om den saken och ta reda på hurpass viktigt det där var för honom. Sedan finge vi väl se hur det skulle gå. Vi hade ju vårt gemensamma bostadskontrakt som förenade oss, och det betydde ju en del.

Det är väl hög tid nu att förklara vad alla dessa funderingar rörde sig om, eller hur?

Du vet att jag kom till Amerika med tanken att här skulle jag utforska vad för sorts sexualitet jag hade, för hade den varit ‘normal’ hade jag ju vid det här laget varit gift. Precis som David – oops, jag kom just nu på att  jag inte ens har nämnt att David en gång hade varit gift och sedermera hade skilts. Han hade gift sig mot bättre vetande för att tillfredsställa familjen – inte för att han själv hade velat det. Som gift var han inte längre homosexuell, och det var så familjen ville ha det. När David talade om det för mig tidigare på hösten hade jag reagerat på hela den historien med ett stort jaså, och vi hade knappast nämnt hans äktenskap igen sedan dess. Därför hade jag glömt bort att rapportera det. Det var heller inte mycket att rapportera, för jag hade inte varit ett dugg nyfiken på några detaljer. Så nu vet du det, det betydde ingenting för mig, och nu kan jag fortsätta med tråden som jag just tappade.

Inlägg 162: 13 jan – 7 feb 1964

Sanningsbegränsningsfaktorerna

Å, kursen? Det var allt möjligt som hade att göra med företaget, arbetsuppgifterna, sådant som var bra att ha klart för sig som nyanställd – glöm bort att jag redan hade klarat av tre månaders arbetsinsatser utan dessa kunskaper. Det enda specifika jag minns är att vi alla fick hålla ett anförande på 15 minuter om ‘vad som helst’, och den uppgiften hade vi alltså – tack och lov skulle jag säga – ingen tid att förbereda. Jag valde att tala om ‘Arbetsrelationer i Sverige’, d v s LO och SAF och saltsjöbadsandan och allt det där. Som alla svenskar hade jag ju matats med detta i alla mina år, så den enda svårigheten jag hade var att översätta ‘Saltsjöbaden’ på lämpligt sätt – det låter helt idiotiskt på engelska. Men det gick och jag fick god bedömning – hur kunde de kolla om jag talade sanning? – och jag fick en vag känsla av att jag skulle klara kursen och bli fast anställd.

En dag fick vi besök av en IBM-pamp, en försäljningregionschef, som var ansvarig för alla försäljningskontor i hela nordöstra USA. Han gav oss ett standardanförande, om organisationen och uppgifterna och de anställda och framtiden och allt som vi skulle veta. Frågor och svar. Genom att jag frågade honom fick jag då veta att Sverige redan då låg en bit före Amerika. Jag undrade varför kvinnor inte kunde bli IBM-försäljare när de kunde arbeta som systemingenjörer. Försäljningsregionschefen gav oss alla ett fem minuters utförligt svar, som på försäljningsregionschefers eminenta sätt helt övertygade oss om att detta aldrig skulle kunna ifrågasättas. Skälen för denna nödvändighet har förstås efter alla dessa år tuggats bort av tidens tand, men mera praktiskt sett så hade det inte gått mer än några få år efter detta innan IBM hade kvinnor som försäljare överallt. Men en sanning är ju oftast sann enbart vid den tidpunkt då den yttras, och sedan får Esaias Tegnér säga vad han vill: ”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd lugn står hon med strålande pannan.” – Jo, just nu gör hon det, men kom igen om ett år, så får vi se.

När vi kursdeltagare efter månadens slut satt med vårt bagage och väntade på hemresan kom vi i diskussion om rasfrågan. Den hade ju både före och efter min invandring varit föremål för aktualiteter, marscher och kravaller överallt i Amerika, så jag hade ju lika mycket som de infödda min uppfattning om vad som var rätt och sant. Men då den gick stick i stäv mot vad en del tyckte, så fick jag älskvärt veta att jag som inte vuxit upp i landet inte kunde veta vad som var sant eller inte. Sanningen beror alltså inte bara på NÄR den sägs utan också på VAR den sägs. Stackas Esaias!

Inlägg 161: 12 – 20 jan 1964

Tätningshandduksåterupprättandet

Hotellet i Newark hade valt det senare alternativet. Helt enligt Cajsa Wargs princip ‘Man tager hvad man hafver’ hade hotellet rullat ihop en vit frottéhandduk och stuckit den in i det öppna trecentimetersgapet mellan den nedre ramens överkant och den övre glasrutan däruppe. Om hotellet hade legat i England så hade man dragit ner rullgardinen och låtit gästen be till gud att det inte skulle bli en alltför kall natt. Men nu låg det i Amerika, och då hade man enkelt nog satt upp värmen några grader – man lät det gå åt litet mera olja, för den var ju så billig år 1964.

Det var åsynen av denna handduk, slarvigt instucken i mitt fönster på Militärparkshotellet, Newarks allra finaste hotell, som fick mig att inse det obegripliga i att en hel nation levde med ett provisorium som inte ens på planeringsstadiet fungerade på rätt sätt. Många människor i Amerika bor i dag utan fönster av den sorten – till exempel jag själv snart nog i Peter Warren – men den större delen av befolkningen bor i hus, både nya och gamla, där fortfarande en handduk instucken så gott det går utgör deras skydd mot vinterkölden.

Mitt rum och mitt handdukstätade fönster, Militärparkshotellet, Newark (1964)

Det första jag gjorde var att ta bort handduken från fönsterglisan. Det var tillräckligt varmt därinne ändå. Och det fula rummet såg litet bättre ut utan den.

Några dagar senare, på min första söndag i Newark, kom den största snöstormen i trakten på två år. Det föll mellan 3 och 4 decimeter snö över natten, men det stormblåste på samma gång, så en del gator kunde vara helt snöfria, medan det var meterdjupt på andra håll, särskilt i gatukorsningarna. På måndagen var skolorna stängda och arbetsplatserna hade tunt med folk. Parkerade bilar kunde vara helt översnöade, medan det var barmark på andra sidan gatan.

Snön lade sig också inne på mitt hotellrum. Man hade ett starkt fläktutsug, och det gjorde att den kalla luft som sögs in genom fönsterglisan också förde med sig snöflingor i tillräcklig mängd för att på morgonen ligga kvar frusna i en riktig, vackert formad driva på golvet framför fönstret inne i det nedkylda rummet.

Den hiskeligt fula handduken åkte tillbaka dit där den gjorde bäst nytta.

Vi pulsade till våra skollokaler några oskottade kvarter bort, utan stövlar naturligtvis. Jag hade faktiskt trott att på de här breddgraderna – samma som Neapel (ita. Napoli) – skulle man inte utsättas för sådana här vintriga raseriutbrott, men så var alltså inte fallet. Det blev smällkallt efter stormen också, många minusgrader, men vi var ju inte ute mycket – det var studier och testningar stup i ett.

Inlägg 160: 12 jan 1964

Luftkonditioneringsinstallationskonsekvensen

Nu installerar vi luftkonditionering. Enkelt nog: med hjälp av en konsol balanserar vi apparaten på fönsterramens nederkant, och för att ge den plats skjuter vi upp den nedre rutan så mycket som behövs, kanske halvvägs upp eller så. Den nedre rutramen vilar sedan ovanpå apparaten och vi sätter fast den där på bästa sätt – låter inte tjock tejp som ett lämpligt material? Och eftersom apparaten inte är precis lika bred som fönsterramen så måste vi fylla igen öppningarna på båda sidorna om apparaten med plywood och så massor med tjock tejp.

Nu är fönsterarrangemanget ohyggligt fult med all denna primitiva plywood och tjocka tejp klistrad kors och tvärs, men vi gör ju detta för att få det svalt på sommaren och inte för att ögonen skall få njuta. Vi har förlorat så där en fjärdedel av dagsljuset utifrån genom att ha apparaten i fönstret, men eftersom vi ju är amerikaner och därför tycker om att ha rullgardinerna nerdragna till hälften hela dagen och tar till den billiga elektriciteten för att lysa upp inomhus med lampor i stället, ja då gör det ju ingenting att vi får in litet mindre dagsljus, inte sant?

Tekniskt sett är fönstret nu helt tätt med luftkonditioneringsapparaten installerad i botten, eller hur? – Nej, inte riktigt tätt, om man skall vara petig. Titta på den nedre rutramen, som vi har skjutit upp halvvägs för att få plats med apparaten. Överkanten av ramen vilar nu inte längre intill den övre rutramens underkant, utan befinner sig rätt innanför den övre glasrutan med en tre centimeter bred springa däremellan. Och samtidigt är det också en tre centimeter bred springa mellan den övre rutramens underkant och den nedre glasrutan. Resultatet av detta blir alltså fri passage för frisk luft utifrån att komma rätt in, motsvarande en tre centimeters glisa i ett svenskt fönster, och den glisan står alltid vidöppen, dag och natt, sommar och vinter. Så inte kan man säga att vårt fönster är tätt, inte.

Många tycker om att sova med öppet fönster även vintertid, och det sägs att det är hälsosamt. Så jag säger inte att det är fel i konstruktionen. Man bör bara vara medveten om att det glisar däruppe. Och att det kan undvikas på två sätt. Det bästa och dyraste sättet är att skaffa en ny, mindre ruta i en ny nedre rutram, gjord enligt mått som lägger den nedre rutramens övre kant precis där den skall vara, rätt framför och tätt intill den övre rutramens nedre kant. Då blir det tätt igen och ingen springa.

Det andra sättet är att täta trecentimetersspringan däruppe med en gammal trasig handduk.

Inlägg 159: 12 jan 1964

Anglosaxfönsterkonstruktionsprincipen

Jag mötte mitt första anglosaxiska fönster när jag var 15 år, och vid den åldern möter man, som det skall vara, nya företeelser utan att närmare reflektera över dem. Jag var i England, och varför skulle jag ägna en tanke åt att mitt fönster inte öppnades på samma sätt som jag var van vid från hemma i Sverige, alltså på samma sätt som man öppnar en dörr?

På Femte avenyn 30 hade jag mina funderingar på hur förfärligt det såg ut där luftkonditioneringsapparaten var installerad i fönstret, men mina tankar gav sig aldrig på själva fönsterkonstruktionen – allting var ju nytt för mig och jag hade annat att sysselsätta min hjärna med (se inlägg 49). Men när jag steg in på mitt rum på Newarks förnämsta hotell, så kunde jag inte undvika att titta på vad jag hade rätt framför ögonen. Det var den anglosaxiska fönsterkonstruktionen i sin prydno.

Det klassiska anglosaxiska fönstret består av två rutor, en ruta ovanför den andra. Vardera rutan sitter i en träram, säg 6 cm tjock, och denna träram sitter inte fast i fönsterramen med gångjärn som i Sverige, utan den glider i stället uppåt och nedåt i en ränna på var sida i fönsterramen. De två rutramarna har sina egna glidrännor, med rännorna för den nedre rutan närmast rummet och alltså innanför rännorna för den övre rutan.

För att öppna fönstret tar man vanligen tag i den nedre rutramens överkant och skjuter den uppåt, så att hela den nedre rutan glider uppåt framför den övre rutan, och ju högre man skjuter den desto mera öppnar man fönstret nertill. För att underlätta skjutandet – man lyfter ju en stor fönsterruta med vidhängande träram! – så finns det motvikter inuti väggen på båda sidorna. På var sida löper en stålvajer från rutramens övre hörn upp till ett hjul i fönstrets övre hörn, löper vidare inne i väggen, med en motvikt fastsatt, längs hela fönstrets sida ner till ett hjul i fönstrets nedre hörn, och löper slutligen upp igen till rutramens nedre hörn. Precis samma konstruktion gäller för den övre rutan, som man alltså kan skjuta neråt för att öppna fönstret upptill, något som dock i allmänhet sällan görs.

När fönstret är stängt ligger den nedre rutramens övre kant rätt framför och tätt ihop med den övre rutramens nedre kant. Man kan då kroka ihop de två ramarna och på så sätt låsa fönstret, som då är helt tätt.

Inlägg 158: 5 – 12 jan 1964

Ibmkursarrangemanget

David och jag firade vår nya hemvist redan nästa dag, för snart skulle jag inte kunna fira någonting på en hel månad. Jag skulle, i likhet med alla IBM:s nyanställda, ta en kurs, som lärde oss både allmänna och speciella saker som vi måste känna till för att på ett värdigt sätt kunna representera företaget. För att ha kontroll på denna skock ville IBM ha den i sina händer hela tiden, så att den inte kom på mentala villovägar under denna känsliga period. Och därför lade de alltid den kursen på en svårtillgänglig ort utan praktiska möjligheter att komma därifrån.

Man skulle kunna tänka sig delstaterna Alaska eller Nevada, eller varför inte Hawaii? En månad på Hawaii vore väl underbart, och dessutom skulle det ju garantera att ingen smet iväg. Man undrade, efter denna grandiosa målsättning, varför de då valde staden Newark i Nya Jersey? Dels var det en plats som man skulle göra allt för att fly bort ifrån, oavsett kurser eller förbud eller möjligheter. Dels kunde man komma därifrån på 20 minuter, för 1 krona och 55 öre, med ett tunnelbanetåg till Nya York. Den enda förklaringen måste vara att det ingenting fanns där som skulle kunna distrahera oss från studierna.

Men oavsett om man var borta i Newark eller borta i Hawaii så skulle man vara borta i en månad, så på min avresedag tog Paris och Steve David och mig i sin bil – som var betydligt elegantare än QQ hade varit – på en vintersväng till Brooklynhöjderna (eng. Brooklyn Heights) och efter det en bit norrut längs Hudsonfloden. Det var skönt, snöfritt vinterväder med några minusgrader och vi trivdes alltid i deras sällskap.  Jag minns denna utflykt för vad den var, David för att han då fick använda Paris nya Polaroidkamera.

David, Paris och Steve söder om Washingtontorgparken, Nya York (1964)

David plåtar Paris och Steve, Washingtontorgparken, Nya York (1964)

Steve och David beundrar Manhattan från Brooklynhöjderna, Nya York (1964)

Steve, Brooklynhöjderna, Nya York (1964)

Paris och David, Brooklynhöjderna, Nya York (1964)

David knäpper en bild med Paris nya polaroidkamera (1964)

På söndagskvällen reste jag så iväg till Newark. Tunnelbanestationen för tåget dit låg fyra minuter från Femte Avenyn 30, och på väg till den passerade vi Peter Warren. Det skulle alltså gå fortare att komma tillbaka hem i februari.

Vi installerades på stadens finaste hotell. Om dina tankar går till Savoy eller Ritz, glöm det! Newark var en stor stad med omkring 400.000 invånare men på väg utför i rasande fart. Detta år var det sista som IBM hade sina kurser lagda där. Men det visste vi ju inte. Militärparkshotellet (eng. Military Park Hotel) med sin flotta entré visade emellertid vart staden var på väg. Det finaste hotellet i en stad tätar inte sina fönster med handdukstrasor. För att förklara vad jag menar med det måste jag först beskriva den klassiskt anglosaxiska fönstermodellen, för om du inte har varit i England eller Amerika så har du aldrig träffat på något liknande.

Inlägg 157: 4 jan 1964

Peterwarrenbenämningsursprunget

‘Peter Warren’ var namnet på vår nya hemvist. Trots att vi bodde i byggnaden som bar hans namn, ägnade vi inte en tanke åt vem denne Peter Warren var. Vad jag har funnit ut i dag är att byggnaden hade namngivits efter en brittisk amiral, född år 1703, som helt ägnade sig åt den brittiska kolonin Amerika. Han började som vanlig sjöman vid 13 års ålder, och elva år senare var han kapten för en patrullbåt, som var engagerad i försvaret av Amerika mot franska anfall. År 1744 blev han kommendant för en skvadron på 16 fartyg, som under fyra månaders tid invid Läöarna (eng. Leeward Islands) – den karibiska småövärlden från Jungfruöarna (eng. Virgin Islands) till Guadeloupe – övermannade 24 fartyg. Ett år senare var han kommendant för en fartygsgrupp som samarbetade med provinsen Massachusetts styrkor, då de intog den franska fästningen Ludvigsborg (fra. Louisbourg) i öständen av Nya Skottland (lat. Nova Scotia).

För detta belönades han rikligt och fick också en adelstitel. Han hade gift sig år 1731 med systern till viceguvernören för provinsen Nya York och fått sex barn, av vilka två dog år 1744 i en smittkoppsepidemi. Några år efter detta flyttade familjen till England, där Peter Warren dog år 1752 vid 49 års ålder.

Viceamiral Sir Peter Warren (internet)

Det var alltså en ärevördig byggnad – vad det nu egentligen hade med amiralen att göra. Alla fina bostadshus i Nya York skulle ha ett namn som gav dem en identitet – alla utom dem med adress på Femte avenyn, vilket som adress var ännu finare än något fingerat namn. Både den officiella adressen, Västra 10:e gatan 45, och namnet ‘Peter Warren’ användes till att identifiera byggnaden vid gatuentrén, vilket du kan se på gatubilden. Det stora fönstret längst ute till höger nära kanten på gatubilden skulle ha hört till vårt vardagsrum, om vår lägenhet hade legat på andra eller tredje våningen – bara det att vi skulle komma att bo nästan högst upp i byggnaden.

Entrén med dörrvakten, Peter Warren, Nya York (1966)

Men på bilden av hela byggnaden kan du se det riktiga fönstret till vårt vardagsrum – det är det andra stora fönstret, uppifrån räknat.

Peter Warren, eller Västra 10:e gatan 45, Nya York (internet)

Och hur mycket skulle vi få betala för att bo så fint? Månadshyran var 1.450 kronor, alltså 725 kronor ur min portmonnä – och så fick vi en hyresfri månad per år. Det var något som husägarna gjorde när de inte kunde få folk att nappa på den begärda hyran – en gratismånad låter som en värdefull gåva, medan en motsvarande hyressänkning låter som lägre kvalitet, enligt affärspsykologerna.

Vi såg fram emot vår flyttning, men nu skulle jag först resa bort för att återvända som en riktig IBM-are.

Inlägg 156: 1 – 4 jan 1964

Lägenhetsdetaljbeskrivningen

Efter nyårsdagens sökande hade David och jag kommit ner till tre tänkbara bostadsalternativ, och på lördagen den 4 januari skrev vi gemensamt på ett hyreskontrakt på två år. Det kändes som jag antar att det känns att skriva på ett äktenskapskontrakt eller vad det nu heter. Man var nu frivilligt fast.

Den 1 februari skulle vi ta i besittning en omöblerad lägenhet på nionde våningen i ett sex år gammalt hyreshus på 10:e gatan, bara ett halvt kvarter från Femte avenyn 30 – och därmed från Kennys våning. Avståndet till trots var vi ändå tvungna att anlita professionell hjälp med att flytta Davids piano, den enda möbeln där som var hans – och som för övrigt var den enda som passade oss i stil. Allt annat måste köpas nytt, för vi hade ju ingenting.

Byggnaden hade adressen Västra 10:e gatan 45 och dessutom ett eget namn, Peter Warren. Vår lägenhet vette mot söder – med dragning åt sydväst, men låt oss för enkelhetens skull kalla det ´söder´, Så här var den arrangerad:

Först vardagsrummet. Det var åtta meter långt och sex meter brett, med kortväggen mot söder. Den var nästan helt fylld med stora förster, som fortsatte runt hörnet till vänster, där vardagsrummets sydöstra hörn hade diagonalt avskurits och en meterlång väggstump hade skapats med ett stort fönster mot sydost,

Mitt i den västra långväggen gick två meter av vardagsrummets sex meters bredd bort för att lämna plats åt köket, som var fyra meter långt med en dörr i var ända – på Manhattan var så gott som alla kök korridorformade. De tre metrarna söder om köket var tänkta som matplats, och norr om köket låg entrédörren i en liten tamburhörna. Från det nordöstra hörnet av vardagsrummet gick det en korridorstump till sovrummet och badrummet.

Vardagsrummet med entrédörren, Peter Warren (1964)

David vid matplatsen, Peter Warren (1964)

Köket, Peter Warren (1964)

Nu till sovrummet. Det var fem meter långt och tre meter brett, med kortväggen mot söder och ett stort fönster mitt i, ett mindre fönster högt upp i den norra änden av den östra långväggen, och en dörr till korridoren i den västra änden av den norra kortväggen.

David i korridoren intill sovrummet, Peter Warren (1964)

Inspekterar skåp i korridoren intill sovrummet, Peter Warren (1964)

Badrummet låg i nordöstra delen av lägenheten och hade ett badkar med fönster ovanför – badrumsfönster var en stor och ovanlig lyx på Manhattan. Vår byggnad låg vägg-i-vägg med grannhuset, men vår lägenhet låg högre upp än grannhusets tak.

Det är nog lättare att förklara alltihop med en ritning…

Lägenhetens planlösning, Peter Warren, 1964 (ritning)

Jo, detta var ett lyxigt hus, fast en helt annan sorts lyx än Femte avenyn 30. Entrén hade också dörrvakt, men här hade han en guldgalonerad, ljusgrå uniform med platt skärmmössa, precis en sådan figur som jag tidigare har berättat om och beundrat. Nu hade vi vår egen. Och entrén hade skifferplattor på golvet och stora gröna växter både innanför och utanför den jättestora ruta som skilde inne från ute. Dörrvakten hade sina journaler och papper och telefoner på en pulpet, vilket såg mycket ståndsmässigt ut.

Inlägg 155: 31 dec 1963

Nyårsfirandemotsatsförhållandena

Det var dessa 45 minuter som för mig kom att betyda övergången från ett år till ett annat. I dag kan jag i Kalifornien höra det svenska nyåret på Sveriges Radio via internet klockan 15.00 lokal tid på nyårsaftonen. Det är fint med denna doft ifrån den gamla tiden, bortsett från att radion numera läser Tegnérs Det eviga, vars innehåll tyvärr inte alls har med nyåret att göra, även om jag själv älskar den dikten och kan den utantill. Men kyrkklockorna är med – numera även de i den katolska domkyrkan – och Sven Jerrings nyårshälsning till svenskar i utlandet, d v s mig, kommer från en annan fin radioröst. Tidevarv komma, tidevarv försvinna.

Ett nyår från min barndom minns jag alldeles särskilt. Och inte så underligt, för det var den gången det inte gick som det skulle, och sådant minns man ju alltid bäst. Det var i Stockholm, det var i årsskiftet 1943-1944, och jag var alltså 9 år gammal. Av någon nu helt bortglömd anledning hade jag beslutat att straffa mina föräldrar genom att inte vara med om nyårsritualen det året och hade gått till sängs tidigare. O, vad jag minns mig ligga därinne i det mörka sovrummet på min turistsäng och genom dörren svagt höra Anders de Wahl läsa sin dikt och kyrkklockorna ringa och tycka att det hela var så ohyggligt förfärligt – men jag kapitulerade inte, jag stannade kvar och lät dem lida sitt straff. Jag upprepade förstås aldrig detta – det hade varit för svårt för en liten parvel som mig att inte vara med om detta viktiga ögonblick.

I Nya York motsvaras Anders de Wahl av en upplyst boll som under en oändlig minut sänks från toppen av en mast ner till taket på Nya Yorks Tidenders gamla byggnad, och när det spektaklet är slut så blinkar det nya årets nummer däruppe för att inpränta i oss alla att hädanefter använda det nya årtalet i våra brev. Men ingen skriver ju brev längre, så det är egentligen helt onödigt.

Detta är allt som mig veterligt görs i det här landet vid nyåret, och det sker när det är nyår just i Nya York. Resten av landet visar samma sjunkande boll i Nya York, härhelst deras egna klockor visar nyår. Det betyder alltså att jag här i Kalifornien skulle få se bollen sjunka i Nya York, om jag satte på TV:n vid nyår lokal tid här, trots att den i verkligheten hade sjunkit redan tre timmar tidigare.

För mig som svensk, med min invanda vördnad inför en kraftfull markering av tidens gång, är den sjunkande ljusbollen, instucken som den är mellan foxtrotter och hiphop på diverse danshak, inte acceptabel. Här existerar det en oöverbryggbar klyfta mellan de två kulturerna. Eller ligger klyftan kanske mera mellan decennierna? Jag vet faktiskt inte.

Inlägg 154: 29 – 31 dec 1963

Nyårsfirandetraditionstillvägagångssättet

Rätt gissat! Don och Linda kom till hans föräldrar på en senarelagd julmiddag på söndagen den 29 december i stället, och vi var förstås inbjudna, trots att vi redan hade varit där på den riktiga julmiddagen. Och återigen var det fullt av bröder med fruar och barn, och samma mat, samma ritual, samma konversation. Att Don och Linda var där gjorde inte mycket skillnad. Och detta fick David och jag utstå i stället för att söka efter vår drömvåning!

Efter ett par dagar på arbetet – för mig fortfarande hos Walston, fast det snart skulle ändras – var det igen helg. Nu var det nyårsafton, och kontoren stängdes klockan 12, precis som på julafton. Trots den stora betydelsen av helgfrid så visade villiga hyresmäklarinnor gärna vad som fanns att hyra – det var uteslutande ett arbete för medelålders damer, alla i jumper, alla med läsglasögonen vilande på brösten i en tamp som gick runt halsen.

På själva nyåret saknade jag den mäktiga svenska nyårsnatten, som hade skapats för mig av Anders de Wahl. Han hade i sextio års tid, ända fram till sin död år 1956, läst Tennysons dikt Nyårsklockan utanför Seglora kyrka på Skansen. Hela nyårsritualen som sändes i radio började klockan 23.30 med Schuberts ofullbordade symfoni. Den slutade precis lagom för Anders de Wahl att ta över och läsa Tennysons dikt – i Edvard Fredins fria översättning till svenska, vilken i mitt tycke är oändligt mycket mäktigare och vackrare än originalet. Just vid diktens slut slog klockan tolv i kyrkan därinvid. Stenhammars sång ‘Sverige, Sverige, Sverige, fosterland’ sjöngs så av en manskör, och följdes av Sven Jerring, radions röst i alla sammanhang av betydelse, som önskade alla lyssnare ett gott nytt år. Han vände sig särskilt till dem som inte befann sig hemma, dem som låg på sjukhus, dem som låg ute och försvarade landets gränser, dem som seglade ute på de sju haven och dem svenskar som var bosatta i utlandet – det var jag, det!. Slutligen fick man höra landets tretton domkyrkor ringa in det nya året, en i taget. Först var det Stockholms domkyrka och sist kom Uppsala domkyrka. Detta var 45 minuter av total kulturandakt, som i dag endast delvis finns kvar.

Om du klickar här får du uppleva Anders de Wahl läsa Nyårsklockan som jag alltid fick höra men aldrig se, så som han stod där varje nyårsnatt i alla former av kallt väder på Tingsvallen på Skansen i Stockholm.

Inlägg 153: 28 – 30 dec 1963

Lägenhetssökeriavbrottet

Nu blev det fart på fritiden! Söndagstidningens bostadsbilaga blev plötsligt värdefull, så värdefull att vi inte ville vänta till söndagen. David visste att den trycktes tidigare under veckan – de gjorde det för att kunna klara av söndagens jättetidning med färre tryckpressar. Därför gick vi upp till Nya Yorks Tidenders huvudkontor på fredagen och frågade. Johoda, den kunde vi få köpa där redan från torsdagen – till samma pris som för en hel tidning på söndagen, kantänka! Så nu hade vi i vår hand vad gemene man inte skulle få se, och konkurrera med oss om, förrän flera dagar senare. David var inte i reklambranchen för intet.

Vi tittade på lägenheter i små gamla brunstenar likaväl som i nya bostadsskrapor på tio våningar och mer. Ju högre upp, desto mera pengar. Naturligt nog, för visst är det skönt med en glimt av himlen och kanske litet sol tittande in också. Lustigt nog var det mycket dyrare att bo i en brunsten med gammaldags inredning och trappor att kånka till fots uppför. Men många var vana vid mindre hus och ville hellre bo så.

Vi sökte oss också till Östbyn (eng. East Village). Det var stadsdelen öster om Greenwichbyn, och den var om möjligt mera bohemartad än Greenwichbyn – fast inte alls så bögig – och där kunde man gå gata upp och gata ner och hitta psykedeliska butiker med exotiskt doftande rök och oanvändbara saker av papper i glada färger. Östbyn var egentligen den nordliga delen av stadsdelen Nedre Östsidan (eng. Lower East Side), vilket egentligen var ett stort slumområde, och många av musikerna, konstnärerna, och vad som kallades ‘hippies’ hade flyttat dit då Greenwichbyn började bli för dyr att bo i. De ville inte bli nerklassade till att bo i en slum, så de kallade stadsdelen Östra Greenwichbyn (eng. East Greenwich Village), vilket efterhand blev till Östbyn.

På lördagen tog vi våra första energiska steg mot en bostad, tittade på en oändlig massa tomma rum och fick ordning på vad det borde kosta och vilka detaljer man fick för pengarna, sådant som tvättstuga i källaren, dörrvakt med eller utan uniform, och tillträde till takterrass.

Inspekterar taket på ett hyreshus på Hudsongatan, Nya York (1963)

David på taket på ett hyreshus på Hudsongatan, Nya York (1963)

På söndagen var vi igång igen, men det blev bara några timmar på morgonen, för på eftermiddagen var vi bjudna på middag. Vi ville egentligen inte gå, vi hade alldeles för mycket att göra, men ett löfte är ett löfte.

Minns du vår inbjudan till Davids syster Linda i Washington på tacksägelsedagsmiddag, den som blev av två dagar senare istället, därför att Don fick arbeta på tacksägelsedagen (se inlägg 131)?  Då minns du nog att Don fick arbeta på juldagen också, så att de inte kunde komma till julmiddag i Jersey City. Gissa nu vad som hände med den saken!

Inlägg 152: 26-27 dec 1963

Hoplevnadsfortsättningsöverenskommelsen

Så varför hade då Kenny kommit till Nya York på sin blixtvisit? Han hade naturligtvis andra ärenden också, men vad som var betydande för David och mig var att han hade beslutat att inte längre ha sin hemvist i Nya York, nu när han hade funnit sitt livs stora framgångar i Texas. Så han skulle ta sina statyetter och draperier och väggprydnader till föräldrahemmets garage i Baltimore, och säga upp lägenheten med en månads varsel, alltså till den sista januari.

Vi satte i halsen.

Det var ju ingen katastrof, det var bara så oväntat. Varken David eller jag hade något till övers för heminredningsexperten, som hade skapat Kenny Jeromes hem – men det är ju alltid enklast att låta allt förbli som det är och följa med strömmen. Nu skulle vi alltså bli tvungna att ta några simtag.

Lägenheten i huset på Femte avenyn 30 kostade 936 kronor i månadshyra, och vi tre betalade alltså 312 kronor var. Jag hade bara för skojs skull läst hyresannonserna i söndagsupplagan av Nya Yorks Tidender och visste litet grann om vad en lägenhet i Greenwichbyn betingade. 936 kronor hade varit en chock för mig jämfört med Sverige, men för Nya York var det faktiskt rätt billigt, även om ens kök bestod av ett kokskåp. Och ännu billigare var det förstås med den fina adressen och entrén och dörrvakten! Nu visste jag att man helt enkelt inte kunde få tag i något anständigt för det priset oavsett gata, om man inte ville lämna Greenwichbyn – vilket ju aldrig skulle komma i fråga.

Visst skulle jag kunna hitta en så kallad studiolägenhet, d v s ett enda rum, för 1.000 kronor i månaden, men med en lön på 3.500 kronor verkade det onödigt dyrt. Och dessutom skulle jag ju då vara tillbaka till mina levnadsförhållanden i Biskopsgården – nu var jag van vid lyxen av att ha ett separat rum att sova i. Och dessutom – och det var faktiskt det allra viktigaste – hade jag vant mig vid att bo ihop med David. Först hade det varit ett sexuellt himmelrike att ha en egen kille att leka med när som helst, och nu hade det faktiskt utvecklats till något annat och bättre: ett ömsesidigt beroende av varandra, som i och för sig inte ens hade mycket med sex att göra.

Vi diskuterade allt detta med varandra. David var helt med på noterna: Vi skulle skaffa oss en våning tillsammans och möblera upp den som vi själva ville – inga statyetter – och allt skulle bli underbart. Ajöss, Kenny och tack för allt!

Inlägg 151: 26 -27 dec 1963

Kennedymördaremördarekollegavänskapen

Kenny hade sin yrkespartner Nancy Austin i följe när han gjorde sin entré. Hon var en dam i obestämbar ålder och av obestämbar vikt – låt oss säga ung och fyllig – och de utgjorde det ledande paret i en vådevillakt som hette ‘Botten upp’ (eng. ‘Bottoms Up’). Den var skriven och uppsatt av en kollega till dem, Breck Wall, och den var ett stort dragplåster i Dallas, där den hade stått på löpsedeln i ett helt år.

Nancy Austin, Las Vegas (1964)

När jag nu i skrivande stund sökte efter de två artisterna på Google fann jag några skivor med dem i ‘Botten Upp’ till salu så här långt efteråt – men framför allt fann jag en långdragen ordagrann utskrift av ett förhör av Breck Wall, hållet den 5 augusti 1964. Detta förhör hade ingått i kongressens utredning on Kennedymordet och hade letts av en advokat som arbetade för denna kongresskommission. Denne advokat, Arlen Specter, blev för övrigt så småningom välkänd i Amerika som en av de ledande senatorerna i Washington.)

Breck Wall, Las Vegas (1964)

Breck Wall hade som kollega i underhållningsbranschen blivit god vän med ingen mindre än Jack Ruby och hade därför under det oändliga förhöret – jo, jag har just läst det hela enkom för din skull – fått redogöra för vartenda andedrag han drog under dagarna runt mordet. Breck Wall nämnde då i förbigående sina arbetskollegor Nancy och Kenny i två passager av sitt vittnesmål. Dels hade han stått tillsammans med dem på trottoaren utanför lokalen, där de alla uppträdde, i avsikt att se presidentkortegen passera – fast den sedan kom att passera förbi så fort att de inte kunde se någonting alls – och dels hade han någon dag senare ringt Nancy för att få numret till deras advokat. Det var det hela. Men när jag fick veta att de hade arbetat tillsammans med denne vän till Jack Ruby, så vattnades munnen på mig. Man kanske tycker att Kenny och Nancy skulle ha haft mycket att berätta, men förhöret av Breck Wall hade ju inte hållits ännu, och innan dess hade de antagligen inte ens hört talas om sambandet mellan Jack Ruby och Breck Wall. Och när de kom på besök i Nya York en månad efter mordet var det ingenting som på minsta sätt knöt dem till mordet. I varje fall nämnde de ingenting alls om det.

Deras akt byggde naturligtvis i mycket på storleksskillnaden mellan den späde lille Kenny och den mäktiga Nancy, men jag är säker på att de också var bra på att sjunga och vara roliga. Nancy ville inte plåtas utan att dölja sin volym bakom sin bruna päls, antagligen av yrkesskäl. Hon behövde nog utnyttja överraskningseffekten i sitt professionella liv. Scenlivet har sina krav.

Nancy Austin, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Nancy Austin, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Inlägg 150: 26 – 27 dec 1963

Lägenhetshyreskontraktsinnehavareuppdykandet

Följande dag var det annandag jul, fast det var det ju inte alls. Från 1963 och allt framgent har jag faktiskt inte firat annandagen av någonting, jul eller påsk eller pingst. Annandag jul var en vanlig torsdag, så det blev att arbeta i två hela dagar före nästa veckoslut.

Vi fick en del besök under mellandagarna, och en av dem som tittade in var Maxine Hayes. Hon var en barndomsvän till David från Chicago, och hon hade flyttat till Nya York 1962 och kom över till oss då och då. Hon var en typisk bögpacka, som rörde sig enkom i dessa ‘säkra’ kretsar, och med henne kunde man prata om allt utan att skräda orden, ja David och jag fick faktiskt anstränga oss som fan för att djävla ner vårt skitspråk till hennes nivå. En konversation med henne var ofta en språkupplevelse – fast hon kunde naturligvis vara kissekattmjuk också om hon så ville.

Maxine Hayes, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Tillsammans med Maxine Hayes, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

David och jag fotograferade vår enda juldekoration, och då ville förstås Maxine vara med på ett hörn. Detta var allt vi hade som julprydnad istället för gran och annat jox. Visserligen var julen över, men vår lilla julpyntning fick hänga kvar i hallen mellan sovrummet och vardagsrummet. Den bestod av ett stycke vanlig wellpapp med en påtryckt tegelstensvägg. Jag vet inte om wellpapp finns än i dag i Sverige, men 1963 användes det som förpackningsmaterial – det hade samma funktion som dagens plastbubblor och var mycket ekologiskare. På den hade vi hängt upp med knappnålar alla de julkort vi hade fått under helgen. Utan denna juldekoration var hallens väggar förfärliga – det såg ut som om gamla tapeter hade rivits bort för omtapetsering eller ommålning. Men ingenting hände någonsin med dessa fula väggar.

David vid julprydnaden, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

David och Maxine Hayes vid julprydnaden, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Står vid julprydnaden, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Maxine sjöng också – hellre än vackert – och David spelade gärna – och bra – på sitt piano, hans enda egna möbel i våningen. Han hade en rätt vid repertoar och försökte ibland att bättra på mitt eget anslag så gott det gick, när man hade med en musikaliskt lomhörd att göra. Med ett ord, vi hade det riktigt trevligt.

Maxine Hayes och David underhåller vid pianot, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Maxine Hayes och David underhåller vid pianot, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Försöker spela piano, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

David korrigerar min handställning vid pianot, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Och så dök Kenny Jerome upp i mellandagarna. Det var estradartisten som delade sin våning med David och numera också med mig. Han var alltså en affärsbekant, fast detta var första gången jag träffade honom. En liten, smal kille. Han hade varit borta och arbetat i Dallas en lång tid, och han skulle strax ge sig tillbaka dit igen. Folk i underhållningsbranschen vet aldrig var de hamnar härnäst. Han hade rest till Nya York av en särskild anledning, och det kom att betyda en hel del för både David och mig.

Kenny Jerome och David, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Kenny Jerome, David och Maxine Hayes, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Inlägg 149: 25 dec 1963

Juldagsmiddagsmålsöverdådigheterna

Och så var det julklappar från alla till alla. David och jag var väl förberedda för det. Jag hade med mig danska delikatesskonserver – räkor och ostron och sådant – och en rund ask Finlandiamarmelad. Jag var fortfarande en utlänning och uppehöll min position med alla medel. Och av dem fick jag manschettknappar och slipsnål med den amerikanska örnen på, så att jag skulle utvecklas till en trogen medborgare och sedan kunna visa upp för världen att jag var det. Inte för att jag hade en enda manschettskjorta, men jag hade ett trevligt litet etui för dessa småsaker att ligga bekvämt i därhemma i badrummet.

Så satte vi vuxna oss runt bordet och åt gås och kalkon – joho, det var dubbelskaffning på det matbordet – med säkert tio olika sorters tilltugg, fyllningar och geléer och såser och potatisgratänger och grönsaksstuvningar. Och så en tallrik till. Och så litet till. Och sedan pekanpajer och chokladtårtor och glass och vispgrädde och romsås. Och så en liten bit till. Oj, vad det var gott alltihop!

Vi satt runt detta bord hela kvällen. Det fanns inte bekväma sittplatser tillräckligt för alla dessa människor i vardagsrummet, så därför stannade vi kvar på våra stjärtar där vi satt. Och det var ju också där som den goda maten var. Och mer kom det hela kvällen – det var kaffe och konjak och annat starkt, tillsammans med kanelbullar och mandelbiskvier och chokladaskar och till och med hela lägg av våffor med sylt för den som fortfarande var hungrig.

Innan vi alla gav oss ut i kölden så blandade jag till varm glögg för alla. Jag hade kryddorna med mig, för jag hade blivit förberedd på att detta skulle ske. Vinerna stod de själva för, och det var deras beslut att spä ut rödvinet med portvin för att få litet sting i det hela. Ingen, utom förstås David, hade förut prövat denna vilda vikingadryck, och den gick verkligen hem.

”Jag vill ha en kopp till?” – alltså en kaffekopp, för det var allt vi hade att servera glöggen i. Skandinaven hade därmed accepterats av denna irländska familj.

Sedan kördes David och jag tillbaka till Lundgatans station av en till synes sober pater familias för att komma hem på säkert sätt. Trots åtskilliga drinkar under bältet var han den nyktraste bilisten på gatorna i hela Jersey City den kvällen. Man var inte så petig med sådana detaljer i Amerika som i Sverige. Och vi kom fram utan en enda krock, så det bevisade ju att han var helt körsäker.

Inlägg 148: 25 dec 1963

Juldagsfamiljetillställningen

De hade alldeles säkert en god känsla för kulturarvet i den svenska kyrkan i Nya York, för de serverade mycket mera psalmgodis där, än man någonsin fick på julottorna i Sverige. Det var alldeles underbart att känna rysningarna längs ryggraden från alla associationer, som de gamla, välkända melodierna gav.

Det mesta av det här var ju alldeles fritt från gamla minnen för David och dessutom var allting på utrikiskt, så han kunde ju inte begripa någonting och slumrade till då och då, särskilt under julpredikan. Det var honom väl unnat – var det inte rart av honom att komma med till denna vilda, främmande ritual?

När vi kom ut därifrån precis klockan 07.00 höll det på så smått att dagas, och det var litet ovant – jag hade dittills aldrig sett solen gå upp i Amerika. Nåja, det gjorde jag ju inte nu heller, när vi traskade tillbaka hem, men det var dock halvt dagsljus. Och sedan sov vi gott.

Men klockan 14.30 väckte David mig, för nu skulle vi ut och festa igen. Vi skulle ge oss iväg till Nya Jersey, till Linda Ryans svärföräldrar i Jersey City. Med kassar fyllda med tidigare inslagna julklappar i händerna tog vi ett tunnelbanetåg under Hudsonfloden, och efter tio minuters resa möttes vi på Lundgatans (eng. Grove Street) station av Don Ryans pappa, som fraktade oss med bil hem till sitt hus.

Jersey City må ligga alldeles intill Nya Yorks skyskrapor, men det var en ren kåkstad i jämförelse. Vi anlände till ett enfamiljshus som låg tätt packat mellan andra liknande hus med bara ett par meter emellan, alla av trä, höga och smala och gamla.

Bordet var uppdukat och dignade med mat, och rummen kryllade med folk. Djupt inne var jag vad som kallas för blyg – inte rädd för folk men ointresserad av okända människor. Därför hade jag alltid ett visst problem med att jättetrivas med ett dussin vilt främmande människor. Men det var också något så gammaldags hemtrevligt med en samlad storfamilj att jag kände mig rätt väl till mods ändå. Och jag hade ju David och det gamla paret som stöd, så jag var inte alldeles ensam bland främlingar.

Vi hade inbjudits dit redan när vi var i Washington. Föräldrarna hade då sagt att vi alla skulle samlas hos dem på juldagen. Men så blev juldagen en arbetsdag för Don – samma historia som på tacksägelsedagen – så det blev bara David och jag. Plus Dons tre bröder med var sin fru. En av dem hade en tvååring och en halvåring, så det blev som alltid fullt med beundrande ahhh och åhhh över hur duktiga ungarna var – alla satt i en vid cirkel och smålog och applåderade när ungarna krumbuktade sig i mitten.

Inlägg 147: 25 dec 1963

Julnattsaktiviteterna

Det bjöds på drinkar av alla de slag, och ju mer det dracks desto mera gemytligt blev det – det var ju meningen med det hela. De flesta av oss, inklusive David och jag själv, var fullt kostymerade med vit skjorta och slips – i stort sett bara värdfolket var vettigt klädda. Julfesten hade säkert sett rätt annorlunda ut i dag.

Det utväxlades julklappar – nu efter midnatt var det ju redan juldagsmorgonen. Det mesta av detta skedde mellan de två värdarna, men en del också mellan gästerna. Jag minns inte om David och jag också tog del, men det skulle jag faktiskt tro. Vad jag minns var alla känsloyttringarna som hörde till den gängse bögrepertoaren: ”Oj, sötnos, vad rart av dig!”, ”Kom hit och ge pappa en puss!” och ”Jag ska ge dig smisk på bara stjärten för att du slösade så mycket pengar på – det här!”. Inte alls min stil, men jag var ju alldeles nybögd.

Paris Eager sköter julfestens klapputdelning, Nya York (1963)

 

Gäster med sina klappar på julfesten, Nya York (1963)

Efter ett par timmar av detta bjöds det på skinka. Inte en hel svensk julskinka utan ett jättefat med tjocka skivor, säkert minst fyra kilo, och inte mycket annat till. Vid 03-tiden började gästerna droppa av. Men ett kärngäng stannade kvar – och dit hörde David och jag – och pustade ut efter allt ståhejet. Jag fick ett par hyggliga bilder av värdfolket och en av bögpackorna. Omkring klockan 05.00 lämnade vi Paris och Steve åt sig själva. Underbara människor – tänk, vad allt de hade gjort för mig! Och tänk om jag inte hade vågat mig in i Skjulhuset då i somras (se inlägg 12)!!!

Steve Burger och en bögpacka efter julfestens slut, Nya York (1963)

 

Paris Eager efter julfestens slut, Nya York (1963)

Vi kom hem därifrån klockan 05.30 men gick inte till sängs. Istället vilade vi en stund och gick sedan till fots – i samma fina kläder – till julottan i den svenska Gustavus Adolphuskyrkan på 22:a gatan. Den låg händigt nära på den tiden – nu ser jag på internet, att svenska kyrkan i dag har en flott byggnad på 48:e gatan mitt bland Rockefellercentrets skyskrapor, och så långt bort hade vi då aldrig gått efter julfesten!

Det var säkert hundra människor i kyrkan och två stora granar hade de – inget blinkande ljus – och vi blev bjudna på Varhälsadskönamorgonstund och Närjuldagsmorgonglimmar och Beredenvägförherran och Glänsöversjöochstrand och allt annat som hörde till. Jag var allt annat än kyrklig under alla mina 29 år i Sverige – och det håller än i dag, förresten – men jag hade ändå bevistat en del julottor, enligt samma mönster som för många andra svenskar. I Nya York kände jag ett mycket starkare begär av att gå dit, för julottan var ju en del mitt gamla kulturarv.

Svenska Gustavus Adolphuskyrkan, 22:a gatan, Nya York (internet)

Inlägg 146: 24 dec 1963

Julfesthoppackningen

Så blev det jul. Mycket mindre jul än i Sverige. Julafton var minsann en halv arbetsdag på de flesta håll, och någon annandag existerade inte. Både David och jag arbetade på julafton och använde resten av dagen till att packa upp våra julklappar. Det var mycket oamerikanskt att inte vänta till juldagsmorgonen, men det gick så bra så, och det fyllde dagen och kvällen fram till julfesten hos Paris Eager och Steve Burger.

David hade varit på den festen flera gånger och den började klockan 23.00. Inte någon konstig tid, om man tänker på Skjulhuset. Julafton var årets allra största försäljningsdag där, för bögar ordnade av tradition inte med någonting förrän i sista minuten, och det gällde också julklappsinköp. Butiken höll öppet till klockan 22.00, och först därefter var de beredda att ta emot sina gäster därhemma.

David hade som regel att aldrig infinna sig förrän en bra stund senare än inbjudningstiden, något så osvenskt att jag aldrig kunde förlika mig med det. Vi gjorde därför vår entré en halvtimme för sent – och ändå var vi de allra första där.

”Du skulle inte ha tjatat på mig – vi borde inte ha kommit före tolv”, teaterviskade David till mig. Och det var just vid tolvsnåret som de andra gästerna droppade in i den lilla lägenheten på Kärrgatan (eng. Barrow Street).

Utrymmet de hade skulle vara lagom för ett party för sex eller kanske åtta personer, men klämmer man ihop sig så kan 20 eller 30 fullvuxna bögar och även några bögpackor (eng. fag hags) – kanske släkt med några av de närvarande, vem vet? – trivas alldeles underbart i en såpass nära samvaro. Jag trivdes alldeles förfärligt fint med trängseln och så gjorde alla de andra – för dem var ju jag en del av trängseln.

Sitter inpackad på Paris Eagers och Steve Burgers julfest, Nya York (1963)

Ännu mera än vårt egen vardagsrum var Paris och Steves fyllt till brädden med förskönande små ting överallt, så man fick röra sig med försiktighet – fast så packat med folk. som det var då. kunde man ju inte röra sig alls.

Steve Burger vid granen på sin och Paris Eagers julfest, Nya York (1963)

Ljusen i granen var av den blinkande sorten, något som var populärt i Amerika och samtidigt helt okänt i det mera stilrena Sverige. Jag skickade därför nästa år en kedja med blinkande, olikfärgade julgransljus till mina stackars oanande föräldrar hemma i Örebro – avsikten var kanske att de skulle få njuta lika mycket som jag? Men när jag senare en gång råkade besöka ett hem med tre sådana granljuskedjor i olika färger, alla blinkande i sin egen takt, då var det slut med att tycka att det var det minsta fint eller spännande. och jag övergick till att avsky all sorts julblinkande.

Men den här julkvällen tyckte jag att Paris och Steves gran var otroligt elegant och mycket högtidlig.

Inlägg 145: 17 – 19 dec 1963

Radiocitymusichallsbesöksfullbordandet

I början av december hade jag fått ett brev från en ganska obekant dotter till en affärsvän till pappa. Hon hette Anna Danfors och hade varit i Amerika på studievisum i två år och var nu på väg hem. Hon skulle stanna över i tre dagar på vägen och titta på Nya York. Hon kom den 17 december, och på kvällen hämtade David och jag Anna på hennes hotell och gick med henne och tittade på skridskoåkarna i Rockefellercentret.

Vi hade inte sagt till henne att vi hade ett öga på Radio City Music Hall, för det var fortfarande kallt och kön kunde ha varit lika hemsk som på lördagen, men det visade sig att allt var annorlunda nu på en tisdagskväll. Salongen var bara halvfylld, alltså med bara 3.000 människor, så vi fick god plats att avnjuta en alldeles ny film, som hette Charad (eng. Charade), med Cary Grant och Audrey Hepburn. Vill du se den – jo, du får hela filmen i 12 delar – så klicka här för del 1, klicka här för del 2, klicka här för del 3, klicka här för del 4, klicka här för del 5, klicka här för del 6, klicka här för del 7, klicka här för del 8, klicka här för del 9, klicka här för del 10, klicka här för del 11, och klicka här för del 12.

Radio City Music Hall vid jultid, Nya York, ~2003 (internet)

Interiör, Radio City Music Hall, Nya York (internet)

Affisch för filmen Charad, 1963 (internet)

Men viktigare än filmen var nog varietéföreställningen. Den stora lokalen var inte inredd enbart för att visa film i, utan den hade också en enorm scen, och på den bjöds det alltid på en rent överdådig varieté mellan filmvisningarna. De hade förstås de vanliga jonglörerna och hoppande hundarna och en biograforganist i vit frack, men nu var det ju helgtid, så det blev mera – en jultablå med krubba och halm, inklusive en riktig levande kamel och en häst och flera getter och säkert ett femtiotal aktörer. Och så till slut de 36 Raketterna med sin fantastiska koreografi, som avslutades med den rent gymnastiskt skickliga raddansen med de högklackade röda dansskorna svingande sig högt upp i huvudhöjd i absolut koordination. Undra på att killarna ute på Eldön så illa sökte att imitera dem – men inte riktigt helt klarade av det. Klicka gärna här för en rätt dålig video med klipp av Raketterna i arbete.

På torsdagskvällen, två dagar senare, gick vi alla till Röda Tegelstenen (eng. Red Brick), en liten svensk restaurang, och åt ‘hemmamat’ med svenskt smörgåsbord. Anna skulle visserligen snart därefter få proppa i sig svensk mat dygnet runt, men det var alltid roligt att kunna visa upp hur internationellt Nya York var. Och efter det åkte vi hem till Femte avenyn 30 och gjorde glögg. Jag hade köpt ingredienserna till det i svenkbutiken Nyborg & Nelson, och vi stod alla tre vid bardisken framför kokskåpet med guldtapetdörrarna bortvikta och blandade rödvin och rom och glöggkryddor, och det blev gott och varmt. Det behövdes, för sedan gick vi ut i den fem eller tio minusgradiga snålblåsten och slank in på något kafé i Greenwichbyn och sjöng folksånger.

Tillreder glögg med David och Anna Danfors, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Anna Danfors och David serverar glögg, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Anna Danfors reste förnöjd hem dagen efter.

Inlägg 144: 14 dec 1963

Radiocitymusichallsbesöksbeslutet

Kläderna i kofferten kom mycket snart till god nytta. Närmare bestämt, redan den första lördagen efter det att jag hade fått dem. Då byltade jag nämligen in mig i mina gängse svenska vinterkläder för att våga mig ut i fem blåsiga minusgrader. När det ville till att bli kallt i Nya York, så blev det sannerligen kallt.

Amerikanerna tog naturligvis också på sig mera kläder, men på något vis verkade det alltid att vara halvmesyrer. Männen tog på sig en olle under kavajen för att känna sig varma, men de fortsatte ändå att huttra och lida. De begrep inte att det ville till en helt annan sorts kläder, och inte bara något extra plagg ovanpå det gamla vanliga. Särskilt lustigt var det att se småflickor i 20-årsåldern från söderhavets värme, vanligen Puerto Rico, och det fanns gott om dem i Nya York. De gick alltid omkring i vad som såg ut som balettskor, näpna och graciösa. Men när det var fem minusgrader, då tog de bara på sig en extra yllesocka i samma balettsko och fortsatte att frysa fötterna av sig utan att förstå varför – de stod gärna på en fot i taget på den kalla gatan för att värma upp den andra. Synd om dem, men hur dum får man vara?

Vi hade beslutat att gå på biografen Radio City Music Hall vid tolvtiden mitt på dagen, och vi tog en taxi dit. Blåsten mellan Rockefellercentrets skyskrapor var iskall, men vi skulle ju bara hoppa direkt in i värmen för att se en film och även deras berömda 45-minuters varieté.

Radio City Music Hall, Nya York (internet)

Alltsedan jag hade berättat för David om mitt veckoslut på Eldön och den så kallade raddansen, som jag hade bevittnat på hotellet därute (se inlägg 33), så hade han sagt att det var precis vad de så kallade Raketterna (eng. Rockettes) gjorde på Radio City Music Hall varenda dag. Och det var 36 av dem, alla i en enda rad på scenen. Dem skulle vi absolut gå och titta på endera dagen. Men dagarna och månaderna hade gått, vi hade haft mycket att göra, och det hade bara inte blivit av. Men nu, om några minuter, äntligen!

Några av de 36 Raketterna (internet)

Men därav blev intet. Lokalen rymde 6.200 personer, men det var en kö, utomhus, som sträckte sig runt hela kvarteret i väntan på att få komma in. Det var utan vidare mer än 6.200 människor i den kön, och även David var chockad, när han såg den – det brukade vara mycket folk där på en lördag, men i detta väder??? Ville vi köa i 2½ timmar till nästa föreställning?  Aldrig i livet! När det var svettigt på samma gator några månader tidigare, då hade vi kanske stannat – men inte nu. Vi fick snällt göra något annat, inomhus, i stället.

Inlägg 143: 7 – 10 dec 1963

Amerikakofferttransporten

Samtidigt med att jag förberedde och skickade pappas födelsedagspaket och sedan mitt julpaket till dem båda, så gick det en försändelse i andra riktningen också. Jag hade ju anlänt med Kungsholm i sällskap av sex små kollin, som jag, vilket du säkert minns, kunde hantera själv enbart med ett visst besvär. Men en ung mans liv får i allmänhet inte plats i sex handkollin, utan det hade blivit kvar en massa kläder och annat jox i Sverige. När det stod klart att jag skulle stanna i Amerika, så hade pappa packat ner alltihop i en så kallad amerikakoffert, som alla burgna borgare förde med sig vid längre båtresor. Ofta var sådana koffertar fyllda med klänningar och frackar och kostymer, koftor och skjortor och schalar, i kort allt det nödvändigaste för ett ståndsmässigt liv under en vecka eller två till sjöss. Ibland hade man många sådana koffertar, och de placerades då i svitens uppackningsrum och kunde öppnas som garderober närhelt ett nytt garnityr var av nöden.

Pappa packar min amerikakoffert och en låda, Örebro (1963)

Min amerikakoffert var mycket mera anspråkslös. Den färdades som fraktgods med m/s Husarö, och det var min granne Margaretha Zeldeby i Biskopsgården – hon som övertog min våning för sin son – som hade ordnat med frakten. Husarö hade byggts i Oskarshamn år 1961, och hon skulle komma att få trampa de sju haven i trettio år – efter 1976 som det kinesiska fartyget m/s Le Du – innan hon höggs upp i Chittagong i Bangladesh. Ack, dessa båtöden!

M/S Husarö (internet)

Husarö anlände till Newarks hamn i Nya Jersey den 7 december och jag kunde få hämta kofferten där. Men jag anlitade i stället en firma för att göra det. Sällan slår jag på stort, men detta var ett sådant tillfälle. Den 10 december fick jag en speditionsfirma att, för den i mitt tycke ohemula summan av 143 kronor, tulla kofferten och frakta den till Femte avenyn 30. Jag fann den mitt i vårt vardagsrum – med järnband runt om för att hålla ihop den. De hade nämligen fått bryta upp låset i tullen, därför att glömska lilla jag inte hade gett dem nyckeln till det. Och det var inte bara kofferten som kom – där stod också en låda med det som inte hade fått plats i kofferten.

Inuti hittade vi först tre presentliknande paket, ett platt, ett fyrkantigt, och ett tubformat, och dem lade jag oöppnade på en hylla i väntan på julen. Sedan var det kläder och böcker och fotoramar för diabilder och mycket annat att hitta plats för, men David ordnade till det så att alltihop på något sätt försvann ur åsyn. Vart kofferten tog vägen vet jag inte, men man kan tänka sig att den förvandlades till ytterligare en exotisk dekoration i det överlastade vardagsrummet.

Inlägg 142: 1 – 5 dec 1963

Vidlyftighetsfantasierna

Söndagen blev, som jag då redan visste, typiskt medelamerikansk. Man sov så länge man kunde, och sedan läste man den tjocka söndagstidningen, gärna i sängen, tills det var dags för frukostlunch vid 12-tiden. Tillsammans med uppstädningen efteråt var man färdig att ta itu med dagen id först vid 15-tiden – och ända till dess hade man levat bakom helt neddragna rullgardiner. Tecknet för yttervärlden på att man hade blivit färdig att möta livet var att rullgardinerna hade åkt upp – fast bara halvvägs. I medelamerika tillbringade man sin tid inomhus med lamporna på oavsett om solen gassade eller det ösregnade, för halvfönstret under de halvneddragna rullgardinerna släppte ju inte in mycket dagsljus.

Föräldrarna gav sig iväg för att ta ett plan hem klockan 15.30, och Don körde dem till flygplatsen. Vi övriga tog en promenad i skogen som de hade på andra sidan sin gata. Efter kvällsmaten tog David och jag en buss klockan 20.30 och var tillbaka i Nya York en halvtimme efter midnatt.

Så följde några dagar utan evenemang. Arbete och äta och sova är en nyttig dagsrytm. Och sex. Jo, David och jag roade oss med varandra flitigt, mer eller mindre varje dag. I början var det bara härligt att alltid bara vända sig i sängen och där kom goda händer och läppar och en god kuk att dra av. En viss monotoni tog vid för mig, som ju bara hade haft två fria, vilda dagar med sex i hela mitt 29-åriga liv. Det var inte utan att jag kastade hemliga blickar mot välpackade jeans som man såg gott om på Kristoffergatan, men var man ett ‘äkta’ par så skulle man ju inte göra ens det.

Jag hade mina fantasier i den riktningen. Man borde kunna leva ihop och älska en kille och ändå gå ut och ha sex med andra godsaker då och då, inte i hemlighet – det vore ju otrohet och lurendrejeri – utan helt öppet, som att gå till frisören, och sedan berätta för ens kille om det och hur det var. Detta var en tanke som hade flutit upp i mitt lilla huvud alldeles av sig själv, men den kunde inte slå rot, för det verkade oriktigt på något sätt – på samma gång som det tycktes mig vara helt logiskt. Jag skulle ha tyckt att det vore jättekul om David hade varit hos någon sexig grabb och plöjt runt och sedan kommit hem till mig och krupit i säng och börjat berätta om hur det hade varit. I detalj. Så erotiskt det hade varit att få höra sin älskling berätta om vad de hade gjort med varandra! Jo, det skulle jag sannerligen uppskatta – jag skulle älska honom ännu mer för det.

Kanske det skulle kunna bli så någon gång framöver?

Inlägg 141: 30 nov 1963

Arlingtonbegravningsplatsbesöket

När vi så kom tillbaka var lägenheten full med människor. Både Don och Linda hade kört ut till flygplatsen för att möta hans föräldrar, när de kom dit från Jersey City, just utanför Nya York – Linda hade inte trott att David skulle ha valt en så okristligt tidig buss, men hon kände ju inte mig och det goda inflytande, som jag hade över David.

Vi bekantade oss med varandra en stund, och sedan åkte alla – utom Linda som hade köksbestyr och dessutom inte kunde få plats som sjätte person i den lilla Volkswagenbilen – till Arlingtons begravningsplats i hopp om att vi skulle kunna släppas in för att få se Kennedys grav. Det gick hur bra som helst, vi kunde parkera rätt nära och passerade graven med den eviga lågan flämtande i det nu avtagande dagsljuset. Graven var överhöljd med blommor och var omgärdad av ett litet vitt staket. Det var mycket färre besökare där än vi hade räknat med, men det var nog många, som inte hade kommit dit just därför att det skulle vara för trångt. Men ändå fick man inte stanna till invid graven för, som de sade, det var 40.000 andra som också ville visa sin respekt för den döde presidenten. Detta var åtta dagar efter Dallas.

Jag tog många bilder från alla håll, och de flesta blev inte bra i det svaga dagsljuset. Men några blev hyggliga, och det är gott att ha dem som ett minne av denna historiecentrala plats på ett såpass tidigt stadium, innan allting hade gjorts om för att vara ståtligt och välordnat för framtidens turistmängder.

David i den ljusa jackan vid en entréportal, Arlington (1963)

Kön till graven tvärs över hela bilden, Arlington (1963)

Kön i sicksack över bilden fram till graven, Arlington (1963)

Vägen från själva Washington leder rätt mot graven, Arlington (1963)

Defileringen förbi Kennedys grav, Arlington (1963)

Många visar sin respekt för den döde presidenten, Arlington (1963)

Ingen fick lov att stanna till invid graven, Arlington (1963)

Efter besöket snabbt hem i den kyliga kvällen, Arlington (1963)

Vi återvände till ett dignande tacksägelsedagsmiddagsbord, som väl motsvarade mina julbordsföreställningar. Kalkon var förstås huvudrätten i stället för skinka – annars hade det varit ett svenskt brakjulbord, bara utan sill och spettekaka. Linda hade kokat alltsammans själv. Och sedan satt vi och pratade, om Kennedy naturligtvis.

Vi nattade allesammans i den lilla tvårummaren, föräldrarna i sovrummet, Don på en soffa och Linda i en bädd som drogs ut från under soffan. David sov i en stor turistsäng, medan jag, som en låt vara utländsk men dock fänrik med vana vid oerhörda strapatser under otaliga nätter i tält ute i vilda och obekväma skogar, nöjde mig glatt med att slumra på en luftmadrass och några kuddar. Jag sov så väl att jag var den ende av alla där som inte vaknade, när en siamesisk katt under natten promenerade rätt över allas sovande ansikten, säkerligen också mitt.

Inlägg 140: 28 – 30 nov 1963

Fusktacksägelsedagsförberedelserna

Det här året blev den redan vanligen splittrade sista veckan i november ännu mera splittrad. På måndagen var det begravningen och på torsdagen var det tacksägelsedagen. Så kvar blev det två arbetsdagar i rad och sedan en enda för sig själv. Inte mycket av riktigt arbete åstadkoms på sådana boliner, särskilt som det under tisdagen pratades Kennedy stup i ett.

Ingen ‘firade’ tacksägelsedagen det här året. Den krävde, efter vad jag förstod, en gemytlig familjestämning, och det var alldeles omöjligt efter mordet på den älskade presidenten. Man var ledig, och det var allt. Man åt förstås upp sin kalkon, ifall man redan hade köpt den, men inte som en helgsymbol utan bara som en bit mat.

För David och mig bar det på lördagsmorgonen iväg till Washington. Efter såpass många dagar hade vi två lugnat ner oss tillräckligt för att se fram emot en tacksägelsedagsmiddag – och jag mot ett julbord, för det var ju ett sådant som jag använde som referensmaterial. Bussen till Washington avgick klockan 08.00 från bussterminalen, så vi var uppe riktigt tidigt för att få bra platser på bussen.

Vi åkte mest på motorvägar, men trots att det var en direktbuss så tog resan nära fem timmar, och det var ändå inte mer än 340 kilometer dit. En del av den tiden, ungefär 20 minuter, satt vi dock stilla mitt i ett sädesfält på motorvägen, därför att föraren hade åkt fast för fortkörning. 96 kilometer i timmen var högsta tillåtna fart, och han hade uppenbarligen haft för bråttom för vår skull. Jag hade aldrig ens tänkt på om bussar i Sverige skulle kunna stoppas av polisen för trafikförseelser, men det måste ju hända där också någon gång.

I Washington tog David och jag en taxi hem till hans syster, men det var ingen hemma, så vi ställde vårt gepäck utanför deras lägenhetsdörr och gav oss iväg för att hitta litet blommor att ge Linda till hennes litet uppskjutna födelsedag. Det var härligt väder med fem plusgrader och strålande sol, och det krävdes femton kvarter – jag räknade dem – innan vi hittade en blomsteraffär. Jag ville kombinera ihop en bukett av fyra anemoner i olika färger, omgivna av fyra gula nejlikor. Nej, se det gick inte alls det – nejlikorna såldes bara i buntar om tolv, så det blidde fyra anemoner som skrek på hjälp när de drunknade i ett hav av tolv gula nejlikor. Jag var nämligen inte rik nog för att betala för tolv och sedan slänga bort åtta av dem för att det skulle bli vackert. Så det fick bli som det ville.

Inlägg 139: 26 nov 1963

Jubileumsfödelsedagsförberedelsebestyren

Om du råkade födas i förrgår så kan det nog vara lämpligt för dig att få höra vilken stass det var att ringa från Amerika till Sverige på 60-talet. O, jovisst var det hur enkelt som helst – man slog nollan och bad att få tala med utrikestelefonisten som sedan kopplade samtalet, ofta utan att man ens behövde vänta och bli uppringd när det var klart. Men det kostade skjortan. 62 kronor för tre minuter. Om det  låter billigt, så tänk på min månadslön på 3.500 kronor vid den tiden – då känns 62 kronor minsann. Och för tre uschla minuter! Skulle du inte försäkra dig om att den som du ringde upp var hemma, när du sökte en sådan förguldad pratstund?

Min pappa skulle fylla 65 år den 4 december, och innan dess hade jag lagt in i ett tidigare brev ett kuvert, som bara mamma fick lov att öppna, och där fick hon veta precis när jag tänkte ringa, så att hon skulle hålla pappa hemma då. Jag valde eftermiddagen, ifall de hade planerat att gå ut någonstans på födelsedagsmiddag. Allt detta för att ringa ett samtal. Det var andra tider!

Jag hade haft en massa pyssel dessförinnan med att köpa några riktigt ‘amerikanska’ presenter, och det gjordes långt i förväg, så att de skulle komma fram i tid. Och likadant med gratulationsbrevet – långt före den stora dagen.

Ett paket hade skickats iväg lagom för avsegling med m/s Gripsholm – man specificerade det gärna på postpaketet som en del av adressen – och det innehöll en stor, tung bilderbok om Nya York. Ett annat paket hade jag skickat med flyg – jag vet inte varför – och det innehöll en liten träbricka i valnöt, avsedd att ha på nattbordet för att där på kvällen lägga innehållet i fickorna. Den hade alltså små fördjupningar för manschettknappar och slipsnål och glasögon och plånbok och portmonnä och den Rotaryknapp som han alltid bar i kavajknapphålet. Det fanns också små metallbågar mellan vilka man kunde passa in bröstnäsduken utan att skrynkla till den. Allt detta för att dessa saker inte skulle spridas över hela sovrummet. Jag visste att han skulle uppskatta denna amerikanska uppfinning.

I det flygburna paketet hade jag också lagt ett många år gammalt exemplar av en nyhetsveckotidskrift som symbol för en prenumeration som jag ordnat för honom. Den gamla utgåvan hade jag köpt på ett antikvariat.

Alltihop kom fram i rätt tid – tråkigt nog för dig, för det är ju alltid sådant som går fel som är roligast nu efteråt. Ja må han leva! Trevligt nog tog de en bild av alla pappas presenter upplagda på flygeln.

Pappas 65-årsdagspresenter, Örebro (1963)

Inlägg 138: 24 – 25 nov 1963

Evighetslågan

På söndagskvällen slet vi oss ur TV-famnen och gav oss ut igen, precis som på lördagen. Det finns gränser för hur mycket man kan smälta på en gång. Vi vandrade upp Femte avenyn hela vägen till Nya Yorks affärscentrum, ungefär tre kilometer hemifrån. Gatubelysningen var dimensionerad efter normalbehovet, och här var det inte särskilt stort, eftersom affärernas alla skyltfönster bidrog till upplysningen. Men med de flesta fönster släckta denna sorgens kväll var Femte avenyn en av Nya Yorks mörkaste gator. De fönster som inte var helt mörka hade bara ett Kennedyporträtt stående där tillsammans med sådant som några inramade vackra ord, ett par elektriska vaxljus, en blomsteruppsättning, eller några flaggor på halv stång.

Sorgskyltning för Kennedy, New York (1963)

Det var tyst och stilla, men i motsats till på lördagen var det en hel del folk ute. Kyrkornas klockor klämtade överallt, deras dörrar stod uppslagna, och många gick in och ut. I S:t Patrikskatedralen (eng. Saint Patrick’s Cathedral) var det packat med folk, och då det där hörde till för alla att placera ett tänt ljus på ett bord var det många fladdrande lågor överallt runt väggarna i denna stora kyrka.

S:t Patrikskatedralen, New York (internet)

David stannade hemma på måndagen och såg på begravningen, medan jag som uppgjort gick till Walston.  Jag förstod så väl att Malcolm Gardner hade velat utnyttja den här plötsliga måndagen – med obegränsad tillgång för testning av vårt nya avlöningsprogram på en av deras två stora datamaskiner var den här ovanliga dagen värd fem vanliga arbetsdagar.

Precis som jag hade anat i förväg fick jag på kvällen tillfälle att se det mesta av begravningsdagen i repetitionssändningar. David satt faktiskt med mig och såg alltsammans en gång till. Kistan fördes från Kapitoliumbyggnaden till Vita Huset och senare på dagen därifrån vidare till S:t Matteuskatedralen (eng. St Matthew’s Cathedral). Den förflyttades på en antik militär ammunitionskärra dragen av ett fyrspann, följd till fots av presidentens änka Jacqueline mellan Kennedybröderna Robert och Edward. Efter dem gick, i en oorganiserad grupp, 220 utländska dignitärer, av vilka jag klarast minns Frankrikes president Charles de Gaulle, eftersom han var så stor, och prins Bertil, eftersom han var så svensk.

Interiören av S:t Matteuskatedralen, Washington (internet)

Efter begravningsmässan följde gravsättningen på Arlingtons militära begravningsplats just bortom Potomacfloden (eng. Potomac River). Enligt Jacqueline Kennedys önskan markerades graven med en evighetslåga, som hon själv tände vid gravsättningen och som allt fortfarande brinner.

Hustrun, brodern, barnen efter begravningsmässan, Washington (internet)

Kennedys kista anländer till Arlingtons begravningsplats, Washington (internet)

Sedan var detta ohyggligt långa veckoslut över.

Inlägg 137: 24 nov 1963

Mördarmordet

På Kennedys tid kände sig samhället mera tryggt än nu, trots att otäcka saker hände då också. Delvis berodde det på att allt eländet inte serverades som ögonsnask dygnet runt på TV. Allt ont i världen klämdes ihop till 22 minuter av nyheter – en halvtimme, om man inte bortser från annonserna – och det räckte inte till för att skrämma ihjäl halva befolkningen med allt hemskt som hotade överallt. Så hemmen hade inte inbrottsalarm, presidenten åkte i öppen bil, och på polisstationerna kom och gick man som man ville.

Även på Dallas polishögkvarter. Dit hade Lee Harvey Oswald förts, och därefter var det journalister och TV-kameror i alla korridorerna därinne dygnet runt. När Oswald fördes någonstans för förhör så blev det alltid tillfälle att slänga till honom en fråga eller två för att få veta att han hade fått tomatsoppa till lunch och att han inte hade en aning om vad han var anklagad för. 

På lördagskvällen hade journalisterna fått veta att Oswald skulle förflyttas till länsfängelset nästa morgon i en pansrad fångbil, som skulle backa in till en lastkaj inne i polishuset. Det var alltså gott om tid att placera TV-kameror längs korridorerna ledande dit.

Och mycket riktigt, på söndagsförmiddagen fick man se fångbilen backa in som planerat. Och där kom Oswald i en korridor, packad med journalister och annat folk, i fast grepp mellan två civilklädda poliset – i hatt! Rätt framför kameran såg man plötsligt en man – också i hatt! – ta ett steg framåt, pang-pang, och Oswald vika sig i smärta. Fullt pandemonium! Hade Oswald träffats av en kula? Ut härifrån, ni är i vägen! Var det Jack Ruby som sköt?

Du får ett sammandrag av allt detta om du klickar här.

Jo, Lee Harvey Oswald hade skjutits av Jack Ruby, som var en nerdankad nattklubbsägare som ofta höll till på polisstationen och var välkänd där.

Jack Ruby (internet)

Lee Harvey Oswald, mördaren av Amerikas president, transporterades i ambulans till samma sjukhus som hade tagit hand om Kennedy, och han dog där på operationsbordet 2 dygn och 7 minuter efter presidenten. Han tog med sig all bakgrundsinformation, alla sina anledningar till presidentmordet, alla möjligen inblandade, allt som skulle ha kunnat förklara varför president Kennedy nu var död.

Tre år senare hade Jack Ruby kommit att dömas för mord, att överklaga domen, och att förbereda sig för en ny rättegång, när även han fick föras till samma sjukhus. Han hade kollapsat av akut lunginflammation och dog där i lungcancer.

Är inte Dallas en intressant stad?

Inlägg 136: 22 – 24 nov 1963

Dageneftermordethändelserna

De fick tag i mördaren senare samma dag. Han hade skjutit Kennedy från sjätte våningen i en byggnad som hyste Texas skolboksförråd (eng. Texas School Book Depositary), där han var anställd. Genom att han hörde dit kunde han lugnt gå därifrån, trots att huset genast vimlade av jagande poliser. Senare på dagen kände en polisman igen honom på en gata långt därifrån, och då sköt han ihjäl polisen med sin pistol. Detta mord hade många ögonvittnen, så när han slank in på en biograf var det lätt för polisen att få fatt i honom. Han hette Lee Harvey Oswald.

Lee Harvey Oswald (internet)

TV-apparaten bara gick och gick, och till slut kollapsade vi och stängde av den. Nästa morgon var den genast på igen, och det var samma sändningar som fortsatte – som om vi hade väntat oss något annat. Vicepresident Lyndon Johnson, som hade åkt i bilen efter Kennedy i kortegen, hade svurits in som president på planet tillbaka till Washington, och Kennedys kista stod i Vita Huset. Det hade redan bestämts att statsbegravningen skulle ske redan på måndagen, och Johnson hade förklarat den dagen som officiell helgdag för landet.

President Johnson svärs in på planet från Dallas (internet)

Tom Farrelly, min chef, ringde mig på lördagsförmiddagen och frågade om det skulle vara möjligt för mig att gå till Walston på måndagen och arbeta. Malcolm Gardner hade ringt till honom och sagt att det var så viktigt för dem att få avlöningsprogrammet färdigt i tid att deras grupp skulle arbeta som vanligt – halva fredagen  hade ju gått bort. Det var klart att jag gick med på det – jag hade redan sett att alla program om Kennedy repeterades .. och repeterades .. och repeterades, så begravningen skulle absolut komma att visas igen på kvällen.

David och jag tog en ordentlig promenad på lördagseftermiddagen, för det tar på krafterna att sitta och bara stirra in i dumburken – så kallade man TV-apparaten på den tiden. Det var egendomligt att se Greenwichbyn så övergiven och tom – det var annars alltid fullt med folk överallt i den livliga stadsdelen, dag och natt.

Så kom söndagen. Kennedys kista flyttades på morgonen till kongressbyggnaden, där den ställdes på lit de parade mitt i rotundan med fyra marinsoldater som hedersvakt. Folk stod i en milslång kö för att få passera kistan och säga farväl, och det gjorde en kvarts miljon människor där under de 18 timmarna.

Men så hände något oväntat som var lika uppseendeväckande som själva Kennedymordet, något som fick världen att undra hur det egentligen stod till i Amerikas Förenta Stater. Precis som alla andra människor kunde jag inte fatta hur något sådant överhuvudtaget kunde få hända.

Inlägg 135: 22 nov 1963

Skamtextandet

I brist på ytterligare uppgifter, nödvändiga för oss tre innan vi kunde avgöra Amerikas framtid, fick vi nöja oss med att istället tackla vårt avlöningsprogram. Men det var svårt att hålla tankarna borta från den stora händelsen, och snart nog kom det mera nyheter till Malcolm. – ”Å herregud”, sade han. ”Vad skall hända nu? Säger de något?”

Malcolm sjönk synbart ihop i sin stol: ”Kennedy är död”, sade han med aska i rösten. ”Vi går hem nu.”

Linda började gråta. Jag tror inte att jag grät – det var ju inte min president, inte på samma sätt i alla fall. Men jag kände historiens vingslag i rummet. – ”Jag går tillbaka till mitt kontor och ser vad de gör där.”

”Vi ses igen på måndag”, sade Malcolm och trodde på vad han sade.

Det var inte många där på IBM-kontoret. Där fanns en enda chefsperson, och han bara skickade iväg oss för dagen. Klockan var bara litet över 15.00. Presidenten hade dött.

Tunnelbanetåget var packat med folk som hade skickats hem, och det var alldeles tyst. Ingen sade någonting, bara satt eller stod och tittade i golvet. En stad plötsligt kastad i djup sorg.

David var inte hemma. Jag hade trott att alla hade skickats hem tidigt, men så var det tydligen inte. Jag satte på TV:n, och det var, som väntat, Kennedyprogram på alla kanalerna. Presidenten hade blivit skjuten i huvudet och guvernören i ryggen, och kortegebilen hade kört direkt till sjukhuset i Dallas. Kennedy hade dött, antagligen omedelbart, men Connally höll på att opereras och ingen visste något om honom.

President Kennedys resa till Dallas hade naturligtvis följts lokalt på TV i Texas, men strax efter skotten kopplades alla landets TV-nät in. Walter Cronkite, en journalist i Nya York på TV-nätet CBS läste upp de löpande telegrammen med korta inslag från Dallas, och några minuter av hans rapportering kan du få genom att klicka här.

Jag var imponerad av hur fort TV-stationerna redan hade fått ihop minnesprogram om presidenten. Men den detalj som du ser om du klickar här fångades av någons videokamera, och den fick vi förstås se först långt senare.

David kom hem i vanlig tid framemot klockan 18.00. På hans kontor hade de inte skickats hem utan istället samlats i ett konferensrum med en TV-apparat och sett samma saker som jag hade sett här hemma. Men de hade börjat med en gång så snart första rapporten kom, så de hade suttit i timmar och följt händelserna.

David och jag satt vid apparaten hela kvällen. Det kom inte en enda TV-annons – allt affärstänkande hos TV-bolagen var helt uteslutet vid ett tillfälle som detta. Alla kanalerna hade sina egna program, utom en liten station, kanal 11, som hade gett upp kampen om den bästa nyhetstäckningen och gjorde i stället något mycket fint. De visade en stillbild, en vit bordsyta med utsprädd aska, i vilken ett finger hade textat ordet ’SKAM’ (eng. ’SHAME’).

Inlägg 134: 22 nov 1963

Skottdagen

”De har skjutit Kennedy”, sade Linda.

”Vem, vad, vad då?”, sade jag, för vissa saker fattar man inte omedelbart.

”Det ser allvarligt ut”, sade Malcolm Gardner.

Jag fick veta att Amerikas president John Kennedy just hade blivit skjuten i Dallas i delstaten Texas. Han hade åkt i en öppen bil i en kortege och hade genast tagits till sjukhus. Texas’ guvernör John Connally i en annan bil i samma kortege hade också beskjutits, och de hade båda fått livshotande skador. Någon hade ringt till Malcolm och berättat detta och skulle ringa igen när man visste mer. Vi hade ingen radio, så vi visste ingenting, och det gjorde det hela bara värre.

Tänk om president Kennedy skulle dö? Han var ju en så fin president. Jag hade aldrig hört någon tala illa om honom, och han var omtyckt av alla, även hans politiska meningsmotståndare. Och annars skällde politikerna här i Amerika alltid ilsket på varandra, och de skrädde inte orden som i Sverige En elegant ordväxling som denna förekom inte i den amerikanska politiken:

Folkpartiledaren Bertil Ohlin frågade: ”Men menar herr Erlander verkligen att han skulle föredra en borgerlig valseger framför en kommunistisk?”

Varpå den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander omedelbart genmälde: ”Ja, det gör jag. Om nämligen herr Ohlin vinner valet och bildar borgerlig regering är jag helt oförhindrad att bemöta hans dumheter och se till att socialdemokraterna vinner nästa riksdagsval. Den möjligheten skulle jag inte ha om herr Hagberg och hans kommunister erövrar regeringsmakten. Man kan nämligen inte bedriva framgångsrik oppositionspolitik från fängelset på Långholmen!”

Tage Erlander och Bertil Ohlin, 1954 (internet)

Här i Amerika sade politikerna däremot rakt ut vad de tyckte om sina motståndare. Men aldrig ett ont ord om Kennedy – han var beundrad av alla, och hans fru Jacqueline hade satt stil på Vita Huset.

Jag tänkte i mitt stilla sinne på ärkehertigen Ferdinand, som, enligt vad man lärt sig, hade satt igång första världskriget genom att låta skjuta ihjäl sig på en gata i Sarajevo. Och på president Lincoln som hade skjutits på en teater, vilket sedan ledde till amerikanska inbördeskriget. Eller om det var tvärtom? Dumma jag som inte hade brytt mig om att studera Amerikas historia innan jag kom hit – i hela skolan fram till studenten tror jag att vi ägnade en enda liten skoltimme åt hela den här kontinentens historia. Nu kunde jag ju inte göra bort mig genom att fråga folk om dessa viktiga historiska detaljer. Eller göra bort dem, för de kanske inte visste något heller.

Inlägg 133: 22 nov 1963

Sparbanksinteriören

Snett över gatan från min sparbank låg Nyayorkbörsen (eng. New York Stock Exchange) i en rätt låg byggnad. Den och Federala hallen var omgivna av jättehus på 20 om inte 30 eller 40 kontorsvåningar, tätt packade vid de ofta små, mörka gatorna, som var nästan så smala som gränderna i Gamla Stan i Stockholm. Själva Murgatan var inte mycket bredare.

Och där låg min lilla bank på bottenvåningen i ett hus på 15 eller 20 våningar. Den hade en röd, heltäckande matta, stora ljuskronor i brunt tenn hängande ner från taket, bruna träpaneler runt om på väggarna, och en mörkbrun, litet gammaldags, löpande trävägg, en och en halv meter hög, för att effektivt skilja kunder och anställda åt. Bakom den satt kassörskorna – alltid kvinnliga – som var och en hade en öppning utkarvad till lagom diskhöjd för att betjäna kunderna med sedlar och slantar. Varje kassörska hade sin egen kö, men även om de inte var lätt synliga bakom den bruna väggen så satt de i allmänhet på samma invanda platser. På det viset visste man så småningon att vid kassa 7 rörde sig kön framåt dubbelt så fort som den vid vid kassa 6.

I ett hörn av banklokalen, omgärdat av ett litet brunt pinnstaket, satt de högre tjänstemännen – nästan alltid män – väl synliga vid stora skrivbord. De kallades ‘officerer’ och de hade utbildning, i motsats till kassörskorna, vilka var otroligt underbetalda. För allt som gällde något mera avancerat än att sätta in och ta ut pengar och att få räntan inskriven i bankboken gick man till en officer. Om man där fick vänta på sin tur så stod man inte i kö som för kassörskorna, utan man satt i en pösig skinnsoffa som det bekommer en kund med ett Komplicerat Bankärende.

Under lunchtimmarna i helgtider hade banken en pianist lekande på flygeln i ett hörn, och ibland vid helger kunde det serveras kaffe och småkakor på ett stort bord mitt i salen.

Jag kom ut från banken med mina 155 kronor och begav mig nerför Murgatan till Walston. Jag hoppades att vi skulle hinna få färdigt den programdetalj vi höll på med i tid för att gå hem i vettig tid – det var ju fredag. På vägen lade jag märke till att här och där stod det en klunga människor som lutade sig in genom de nerrullade fönstren på parkerade bilar. Detta verkade faktiskt litet underligt, men jag tänkte inte närmare på det. När jag kom upp på Walstons kontor förstod jag varför de hade betett sig så egendomligt därute – de hade lyssnat på bilens radio.

Inlägg 132: 22 nov 1963

Murgatsbyggnationsträngseln

Jag hade mitt bankkonto på en sparbank som hade ett namn som låg så väl till på tungan. Vad sägs om Sjömännens Bank för Sparande (eng. Seamen’s Bank for Savings)? Man kunde tänka sig att det kanske hade varit enklare att anlita Första Nationella Stadsbanken i samma hus som mitt IBM-kontor – men jag var nästan aldrig på mitt kontor. Och efter min episod med låneansökningen (se inlägg 107) vägrade jag ju stenhårt att någonsin sätta foten där igen.

Jag tyckte att min lilla sparbank var helt underbar, även om det i dag är otänkbart att tycka om en bank. Den låg på själva Murgatan vid hörnet till Bredgatan, vägg i vägg med en gammal ståtlig byggnad, som hade en fasad som liknade Atens Parthenon och en väldig staty av Amerikas förste president framför. Nu måste jag bli litet historisk, trots att detta inte har ett dugg med min älskade sparbank att göra.

Staty av Amerikas förste president (internet)

Byggnaden tjänade först som Nya Yorks stadshus från år 1700 tills den år 1785, efter den amerikanska revolutionen, övertogs för att tjäna som hemvist för konfederationsriksdagen. År 1789 blev byggnaden officiellt Förenta Staternas Kapitolium och fick då namnet Federala Hallen (eng. Federal Hall).

Den första Federala Hallen, Murgatan, Nya York (internet)

Där hystes enligt konstitutionen den första amerikanska riksdagen (eng. Congress). Valrösterna från det första presidentvalet räknades samman därinne, och på trappan framför avlade George Washington presidenteden. De viktigaste besluten för bildandet av den nya republikens organisation kom att fattas därinne, allt under samma år. Redan år 1790 flyttades hela kapitoliumfunktionen till Filadelfia (eng. Philadelphia), och huset vid Murgatan återlämnades då till Nya Yorks stadsförvaltning. Och år 1812 revs det.

En ny byggnad restes snart på samma tomt, och den kom att få varjehanda officiella statsfunktioner, såsom tullhus och förvaringsplats för statens guld och silver. Men den fick aldrig samma högtflygande användning som sin företrädare.

Den andra Federala Hallen, Murgatan, Nya York (internet)

Du kanske erinrar dig mitt en aning – men bara en aning – självraljerande prat om de två ‘fina’ adresserna till de byggnader där jag just då arbetade och bodde. Med min sparbank näst intill Federala Hallen blev det etter värre. Bankens adress var Murgatan 30 – den bestod alltså inte bara av den fina Murgatan utan också numret 30, vilket var samma som numret på den byggnad som jag bodde i på Femte Avenyn.

Nu kunde det inte bli finare. På något sätt måste denna hybris straffas. Jag kunde bli dömd att explodera av stolthet, men i stället fråntogs jag snart i rask ordning alla dessa tre adresser. Då kom jag att få arbeta och bo och banka på helt ointressanta adresser. Men minnet av glansen fick jag behålla.

Inlägg 131: 6 – 22 nov 1963

Julkommersinväntningsveckorna

Nu har ju Sverige bevars också sina novemberfester som lyser upp det långa och gråa. Först Gustav-Adolfsdagen med, åtminstone i Göteborg, sina eleganta Gustav-Adolfsbakelser. Och sedan Mårten Gås med, åtminstone i Skåne, sin mäktiga svartsoppa som förrätt. Och till slut både Första Advent med sitt ena ljus – fast den hamnar förstås i december ibland – och Karl XII’s dödsdag som ofta kommer bort i julförberedelerna. Ser man på, minsann är det inte minst lika mycket festande i Sverige, när man tänker efter!

Veckorna gick, man jobbade litet då och då mellan helgerna, och så småningom började det julskyltas så smått. Tacksägelsedagen var den inofficiella starten på julkommersen, men många affärer tjuvstartade. Korpulenta gamla gubbar tränade upp konsten att klämta med en handklocka på ett inbjudande sätt, för snart skulle de få sitt extraarbete: kläs ut till jultomte och stå och klämta vid en insamlingsbössa för Frälsningarmén utanför varenda större julklappsaffär runtom i stan. Det var jul i luften, och det var fortfarande bara november.

Jultomten med sin insamlingsklocka (internet)

Två gånger i månaden hämtade jag lönen på mitt kontor. I min postlåda låg det då ett kuvert med min check – som bestod av ett hålkort med datum, mitt anställningsnummer  och beloppet instansat, fast kortet såg ut som en vanlig check ändå. Den tog jag till banken och satte valigen in alltihop.

Vår resa till Washington blev litet uppskjuten. Linda Ryan ringde och sade att Don, hennes man, skulle arbeta just på tacksägelsedagen. Han gick på sjukhuspraktik i väntan på sitt läkardiplom, och då fick han naturligtvis finna sig i att bli tilldelad de sämsta arbetspassen. Men istället skulle vi komma dit på veckoslutet efter och äta den försenade kalkonen. Då skulle vi också stanna där i två dagar och bo hos dem över natten. Det lät väl ännu bättre än originalidén, inte sant?

Veckorna bara rullade undan. Nästa vecka skulle återigen bli kort, för torsdag var ju helgdag, tacksägelsedagen, och ingen arbetade ´på riktigt´ den dagen. Man gick till kontoret som vanligt men gjorde ingenting – alla visste att det inte var någon idé att sätta igång med något på en sådan fristående fredag. 

Som på varje fredag gick jag in på banken och tog ut kontanter för den kommande veckan. Vanligen 155 kronor, såvida jag inte hade något extra dyrt i kikaren, som exempelvis månadshyran. Jag hade naturligtvis räknat med att ta ut mera pengar inför resan till Washington, men nu fick det vara till nästa fredag.

 

Inlägg 130: 31 okt – 28 nov 1963

Novembergråhetsavbrottshelgerna

Så blev det november. I Sverige är november lång och grå. I Amerika är november en enda ström av helgdagar.

Månaden rullade faktiskt in som en helg: Allhelgonadagen (eng. All Saints Day) ihop med kvällen före, Halloween, vilken år 1963 var en helgkväll som enbart roade små barn, som då i den mörka kvällen hade lov att utöva utpressning på alla tanter och farbröder i grannskapet. Dessa tvingades att välja mellan att givmilt lägga en godsak i korgen som det spökutklädda barnet höll fram – eller att bli utsatta för busstreck.

‘Trick or treat’ (internet)

I dag har Halloween övergått till att vara bögarnas största årliga helgdag, men år 1963 var vi ännu inte synliga i samhället, så vi fick snällt stanna hemma och öppna när det ringde på dörren: ”Trick or treat?”

Sedan kom valdagen. Riksval bara vartannat år, men den första tisdagen i november var det valdag varje år lika förbannat – det fanns många lokala val, och så fort det var val någonstans i landet så gavs det ju tillfälle att fira helg överallt. Jag sade fira helg, för valdagen var faktiskt en helgdag. Nåja, helg och helg, folk arbetade som vanligt och affärerna var öppna – men posten var stängd och det gick inte att köpa sprit. Det var så för annars kunde man ju tänkas rösta fel i fyllan och villan – även på orter där det inte var något som helst val det året. Det var inget val i Nya York år 1963, och det fick duga för mig, för jag behövde inte mer underhållning under detta händelserika år. Nästa år var det en annan sak – då skulle det bli presidentval och John Kennedy skulle väljas om.

President John Kennedy (internet)

Den 11 november kom veterandagen. Det var en allmän helgdag med parad uppför Femte avenyn, och våra fönster var ju en fantastisk läktare. Vi fick vårt lystmäte på Sousa-marscher och fin linjeformering. Tanken gick till min egen armétid med två vaktparader över Norrbro, och det var som att minnas en gammal dröm. Det syntes lång väg att militärerna i den här paraden var bra mycket professionellare än vad vi hade varit på vår väg för att försvara Konungen och det Kungliga Slottet.

Veterandagsparaden från fönstret, Femte avenyn 30, Nya York (1963)

Vaktparaden på Norrbro, Stockholm (internet)

Och slutligen kom tacksägelsedagen (eng. Thanksgivings Day) den fjärde torsdagen i november. Tacksägelsen för att årets skörd äntligen var avklarad och såld. Davids syster Linda Ryan var gift med en nästan färdig läkare i Washington, och vi var inbjudna till dem på tacksägelsedagen. Buss dit på morgonen, den festliga kalkonmiddagen hos dem på eftermiddagen – årets mest krävande måltid enligt David, så jag såg ett dignande julbord framför ögonen och slickade mig om munnen – och sedan buss tillbaka igen till Nya York på kvällen.

Dukat tacksägelsedagsmatbord (internet)

Inlägg 129: 26 okt 1963

Edsullivanprogramsdominansen

De två andra i gruppen var Malcolm Gardner, som hade ansvaret för programutvecklingen, och Linda, som var tekniskt orienterad precis som jag. Vi arbetade väldigt väl tillsammans.

Programmet som vi skulle tota ihop var inte så värst komplicerat, men det tog tid. Amerika har 50 delstater, och varje delstat har sina egna skattelagar, så löneavdragen måste räknas ut på 50 olika sätt beroende på var den anställda bodde och arbetade. Ibland arbetade han på ett Walstonkontor i en delstat och bodde i en annan, och allt sådant måste programmet kunna klara av. Vår uppgift måste förstås bli färdigt på en alltför snäv tid, så det blev en hel del övertidsarbete, även lördagar ibland.

Men livet var inte bara arbete. David och jag hade mycket tid för varandra också, och vi roade oss både ute och hemma. På söndagkvällarna klockan 20.00 var vi alltid hemma, för då var det ‘Ed Sullivans Program’ på CBS-kanalen på TV.

När jag kom till Nya York fanns det bara ett fåtal kanaler att välja på, jag tror att det var sju – nästan otroligt idag när det finns hundratals. Det gjorde att när ett riktigt populärt program visades, så märktes det ordentligt i samhället. ‘Ed Sullivans program’ sågs av 75 miljoner människor i Amerika – 47% av alla TV-tittare – och det resulterade i att:

• Gatorna var nästan folktomma
• Vattenförbrukningen minskade märkbart men visade skarpa toppar just när TV-programmet gjorde annonsuppehåll och tittarna då sprang på dass
• De övriga kanalerna visade program som var billiga i produktion, för ingen tittade på dem ändå.

Vad var då Ed Sullivans program? Det var ett rätt gammaldags varietéprogram med Ed Sullivan som konferencier, vilket under en timmes tid presenterade en rad artister, var och en med en liten introduktion, applåd, ett fem-minuters uppträdande, applåd applåd, och så över till nästa. Och så reklam förstås.

Ed Sullivan (internet)

Den franska sångstjärnan Edith Piaf, en av mina absoluta favoritartister, hade varit gäst på Ed Sullivans program många gånger. Men henne fick jag inte se där, för hon dog knall och fall den 11 oktober 1963, just när jag hade kommit till Nya York. Visste du för resten att hennes  vän, författaren och poeten  Jean Cocteau fick hjärtslag och dog fyra timmar senare efter att ha fått höra om hennes död?

Edith Piaf (internet)

Jean Cocteau (internet)

Men hon hade ju spelats in. Du kan få se henne sjunga ‘Milord’ på Ed Sullivans Program vid ett tidigare tillfälle om du klickar här. Vilken röst! Vilken diktion! Vilken stjärna!

Inlägg 128: 26 okt 1963

Överklassgatuadresstillvaron

När alla dagens hålkort hade stansats – och det var många timmars arbete för många stansoperatriser – så skulle de matas in för att läsas av den stora datamaskinen. Men det kunde inte ske hur som helst – ”Någon jävla ordning får det vara” som kommunistledaren C H Hermansson en gång i tiden sade om något helt annat – så i allmänhet vad det nödvändigt att först sortera dem så att de hamnade i rätt ordningsföljd.

Detta gjordes i en hålkortssorteringsmaskin, och det var faktiskt den maskin som mest imponerade på mig, när jag var ny på dataområdet. Under en glasskiva formligen flög hålkorten fram för att hamna i den rätta av de 13 uppsamlingsbingarna – 12 plus en binge för kort med något fel. Det var förvisso inte den snabbaste eller mest avancerade maskin som fanns, men på den kunde man med sina egna ögon se vad som hände. Här är två bilder av den maskinen. I ställningen ovanför lade operatrisen efterhand upp de sorterade hålkorten från bingarna i maskinen när de började bli överfyllda.

Hålkortssorteringsmaskin (internet)

Hålkortssorteringsmaskin i användning (internet)

Slutligen kommer hålkortsläsaren, där de färdigsorterade korten lades i en trave så att maskinen kunde läsa in dem. Från korten överfördes informationen till ett magnetband med hjälp av en liten datamaskin – bara två meter lång men fortfarande två meter hög och en meter bred. När den stora datamaskinen sattes i arbete, i allmänhet inte förrän mitt i natten, läste den in informationen från alla magnetbanden och skapade rapporter och balanser och kundkontoutdrag, stora pappersbibbor som gick till makthavarna och till börsmäklarna i tid för nästa dags arbete.

Hålkortsläsare (internet)

Allt detta var likadant hos Walston, vilket var nästa firma jag kom att arbeta hos. Den hade sitt eget hus, och det på själva Murgatan (eng. Wall Street). Kunde jag ha fått det bättre? Namnet Murgatan användes inte bara om en enda gata, utan den hade som den finaste finansgatan även gett sitt namn åt Nya Yorks hela finansiella stadsdel. Och Femte avenyn var utan jämförelse den finaste affärsgatan i Nya York. Båda gatona var kända över hela världen – och jag bodde på den ena och arbetade på den andra. Mitt namn var Gymbrat Finsomfanson.

Walstons hus på Murgatan, Nya York (1966)

Min arbetsuppgift hos Walston hade ingenting med börsaffärerna att göra. Där skulle jag vara med om att skapa ett dataprogram, som räknade ut lönerna för alla Walstons anställda i hela landet och skrev ut deras avlöningscheckar, för nu skulle detta inte längre skötas med handskrivna liggare – nu skulle en datamaskin göra det. Det var ett stort jobb, tog månader, och vi var tre personer om det, varav jag var IBM-aren.

Inlägg 127: 26 okt 1963

Databehandlingsdyrgriparna

Så småningom tog mitt uppdrag hos Ira Haupt slut, och det egendomliga var att jag hade varit hos den firman så mycket att jag nu kände mig mera hemma där än på mitt IBM-kontor. Jag hade min uppgift hos den kunden, mitt ‘eget’ skrivbord – det var den halva av ett skrivbord, på vilken det inte låg två decimeter med papper som ingen tycktes kännas vid – och min egen kod för att öppna dörren till maskinrummet.

Det var där som datamaskinerna fanns, två stora och några mindre. De stora – en användes och en stod beredd att ta över ifall den andra skulle klaffa ihop, för det var viktiga saker, det här – var två meter höga och en meter breda och säkert fyra meter långa, och bara IBM:s maskintekniker gick nära dem. De sköttes från ett kontrollbord mitt i rummet av en operatör i lång, vit rock, ungefär som en läkare utan stetoskop runt halsen. Rummet var kantat med magnetbandsskrivare, som såg litet ut som kantiga moraklockor, fast i stället för urtavla hade de två runda ögon, vartdera med ungefär 25 centimeters diameter.

Kontrollbordet för en 7070 stordator (internet)

Vid kontrollbordet på bilden härnedan sitter jag – eller är det kanske en dubbelgångare? Jo, faktiskt är det så – det är en dubbelgångare, men jag satt ofta och gjorde vad denne sysslar med på bilden, så om du vill tro att det är en bild av mig, så opponerar jag mig inte. Lägg gärna märke till att det inte syns någon bildskärm – de var inte uppfunna vid den tiden.

Operatör, dock inte jag själv, vid kontrollbordet för en 7070 stordator (internet)

I det rummet bearbetades dagens affärer. Alla börstransaktioner som Ira Haupt hade utfört under dagen måste först stansas in på hålkort, vilket var en tunn kartongskiva på ungefär 19 gånger 8 centimeter. Den storleken var inte vald på måfå – den var exakt samma som på de amerikanska sedlarna vid den tid då de första hålkorten kom till. Det var ett förståndigt val vid den tiden, för då kunde man få köpa kartonger i rätt storlek billigt i andra hand för förvaring av korten. Dessa kartonger hade förut använts av staten för förpackning av sedlar när dessa skickades ut till bankerna runtom i Amerika. Kartongerna var naturligtvis av förstklassigt material och ytterst välgjorda för att hålla samman under transporten – innehållet var ju så värdefullt som det någonsin kunde vara.

Hålkort (internet)

Senare reducerade staten storleken på sedlarna med 20 procent, men hålkorten fick förstås behålla sin då väl inkörda storlek.

Stansningen utfördes av hålkortsoperatriser – de var alltid kvinnor – som fyllde salar i långa rader sittande vid sina stansar. Nya hålkort låg i kartonger – nej, inte längre de fina gamla sedelkartongerna – med 2.000 kort i varje, på stålhyllor runt väggarna.

Hålkortsstansmaskin (internet)

Inlägg 126: 26 okt 1963

Telefonbolagsnummerbyråhjälpsamheten

David och jag tillbragte största delen av vår fritid tillsammans, han med att visa mig allt nytt i Nya York, och jag med att se och uppleva allt sådant som kommer efter de vanliga turistattraktionerna.

Du vet ju redan att jag är tokig i spårbunden trafik, och Nya Yorks åldersstigna tunnelbanesystem var jag tvungen att utforska i detalj. Detta var emellertid något jag gjorde helt utan Davids hjälp.

Typisk tunnelbanevagn på 1960-talet, New York (internet)

En gång i tiden hade tunnelbanan bestått av tre konkurrerande nätverk, vartdera helt oberoende av de andra. Linjerna från olika nät korsade varandra hur som helst, och det fanns ingen ‘övergång’ mellan tåg på olika nät. Inte ens deras stationer var gemensamma, så om man behövde byta mellan tåg på olika nätverk fick man gå upp och ut och traska, ibland flera kvarter.

Alla näten togs efterhand över av staden, och 1953 fanns det inga privata tunnelbanor kvar. Här och där borrade man för att skapa gångtunnlar mellan näraliggande stationer på vad som förut hade varit olika nät. På kartan – från 1964 – kan du urskilja de tre tidigare separata bolagens linjenät, med rött, svart och grönt. (Den tjocka blåa linjen utvisar linjen till en världsutställning, som ägde rum under somrarna 1964 och 1965.)

Nya Yorks tunnelbanekarta, 1964 (internet)

Men allt fortfarande var det stora tekniska skillnader mellan  de tidigare näten, så det fanns mycket intressant för mig att se därnere i underjorden. Sammanlagt hade Nya York mellan 400 och 500 tunnelbanestationer, tågen gick dygnet runt, och det kostade 78 öre för en resa som var obegränsad i alla avseenden – tid,  längd och sträckor – vilket var skönt för de uteliggare som fanns på den tiden. De kunde sova gott på bänkarna i tågen och på stationerna.

Hemma tittade vi gärna på TV. Vi fick en hygglig bild ur apparaten som stod på sin lilla vagn med kaninöronen – de två antennpinnarna – stickande upp. De fick ibland vridas runt för att bilden skulle bli bra, för signalen ekade rätt mycket mellan skyskraporna, och då blev det dubbelbilder och annat elände.

Ofta den hösten fick man på TV se Mike Nichols ringa upp telefonbolaget Bells (eng. Bell Telephone) nummerbyrå från en automat för att få ett nummer av operatrisen Elaine May i en 8-minuters fåfäng konversation. Om du klickar här får du se och framför allt höra denna nu klassiska sketch ‘Telefon’ (eng. Telephone). Den vek mig dubbel år 1963 och den roar mig fortfarande, trots att tiderna nu är annorlunda. – ”Men jag hörde ju själv att min femtiöring ramlade ner. Ni stal min sista femtiöring!” – ”Nej, Telefonbolaget Bell stal inte er femtiöring. Telefonbolaget Bell får miljoner femtiöringar varenda dag och behöver inte er femtiöring. Ge mig er adress, så ska Telefonbolaget Bell sända er en ny femtiöring.”

Elaine May och Mike Nichols telefonerar (internet)

Inlägg 125: 26 okt 1963

Pignovelläsningsbegäret

Byggnaden i södra änden av Timestorget var den på vars topp en välbekant ljusboll sakta sjönk vid nyårsslaget till fröjd för den miljon människor som hade samlats där och de TV-kameror som riktades mot den. Det var tidningen Nya Yorks Tidender (eng. New York Times) som hade byggt huset år 1904, och det blev då den näst högsta byggnaden i världen med sina 25 våningar. När jag kom till Nya York år 1963 hade det just köpts av Allied Chemical, ett storföretag som jag på sitt sätt efter någon tid oavsiktligt blev knuten till.

På gatuplanet i den byggnaden låg en affär som hette Hotaling, och den besökte jag mycket under mina första år, därför att den förde tidningar och tidskrifter från alla delstater och många främmande länder. Det var naturligtvis det svenska utbudet som pockade medan banden med fosterlandet fortfarande krävde daglig uppmärksamhet.

Där fanns bland andra Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Stockholmstidningen och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Och dessutom ett tjogtal veckotidningar, såsom Hemmets Journal, Allas Veckotidning, och Bildjournalen. Många veckor gamla naturligtvis, både dagstidningarna och veckotidningarna, för de skeppades över med båt, men vad gjorde det? Kan pignoveller bli för gamla? Det var egendomligt att där köpa en veckotidning som jag aldrig skulle ha tittat i i Göteborg – jag längtade inte ‘hem’ en enda minut, men något fick mig att vilja känna tryggheten av att Sverige fortfarande fanns kvar någonstans där borta. Och då stod Hotaling till tjänst med bevis på det.

Men lördagen den 26 oktober tillbragte David och jag däremot ute på badstranden.

Vädret i Nya York fortsatte att förbrylla mig. Precis som överallt i Amerika växlade temperaturen från dag till dag – och årstid till årstid – mycket mera än jag hade varit van vid, och att få 28 grader i slutet av oktober hade jag inte väntat mig.

Det var jag som pockade på denna förlustelse, och David som snällt följde med. Han hade tidigare tagit mig ut till en riktigt hygglig badstrand, benämnd Riisparken (eng. Riis Park), Den låg inom stadens gränser, söder om Brooklyn på en landtunga, igen av typen Eldön, Du kan hitta den här på min lilla karta över Nya Yorks fem stadsdelar .

Nya Yorks stadsdelar (internet, modifierad)

Dit kom vi efter en halvtimme på tunnelbana plus en kvart på buss, och stranddelen längst till vänster var – inofficiellt, naturligtvis – reserverad för oss bögar. På sommaren var vi minst ett tusental där i god trängsel:  ”Skulle du kunna flytta ditt cigarettskrin en aning så att jag får plats med min näsduk att sitta på?”, men nu, i sena 28-gradershösten, var vi kanske där tio tappra turister som inte begrep bättre.

Inlägg 124: 23 sep 1963

Karriärbegynnelseuppdragslokalerna

De första dagarna på mitt jobb på IBM gick åt för att bekanta mig med bolaget, alltifrån dess högtflygande principer och ändamål, och till dess mera jordbundna stadgar och bestämmelser. Det var egentligen sådant som jag skulle ha fått ta med mig hem för att läsa och bekanta mig med i förväg, innan jag började arbeta. Nu blev jag tvungen att i stället göra detta på betald arbetstid – men jag tyckte ändå inte alls illa vara. Jag såg det som min belöning för att jag hade varit så villig att hoppa på med en gång rätt efter intervjuerna.

Jag skulle gå på diverse kurser till att börja med, inte så mycket för att lära mig tekniska saker – jag var ju redan professionell i gebitet när jag anställdes – utan för att bygga in IBM-andan i mitt psyke. Jag skulle få bolaget in i blodet för att alltid tänka i de rätta hjulspåren. IBM använde inte fullt så mycket metaforer, så det var inte precis så som de uttryckte sig, men det var så jag uppfattade det.

Men ingenting går helt som man planerar, och i stället för en viss kurs blev det en brådskande arbetsuppgift som jag fick ta itu med. Det var en börsmäklarfirma som behövde ett handtag med någonting, och då skickades jag helt enkelt dit. Firman hette Ira Haupt, den var liten och låg högt uppe i en skyskrapa på Bredgatan (eng. Broad Street). Det blev min första kund, och till dem kom jag från IBM genom att åka ner 18 våningar, gå 200 meter och sedan åka upp 23 våningar.

Bredgatan, Nya York, 1936 (internet)

Som alla mäklarfirmor hade de en pampig entré med mahognypaneler, skinnsoffor, och djupa, heltäckande mattor – det gav ett intryck av pengar, makt och trygghet, vilket ju precis var avsikten med det hela. Så såg det ut på alla mäklarkontorens framsida, den dit deras kunder hade tillträde. Sedan fanns det deras bakomkontor (eng. back office), där vi IBM-are vanligen höll till och dit vi kom genom att gå genom en fuskdörr mitt i mahognypanelerna. Där var det lysrör i taket och linoleumplattor på golvet och trångt och rörigt och travar av papper överallt. Jag förstod snart att det var så som det alltid såg ut där verkligt arbete utfördes av underbetalda slavarbetare.

Det var ett spännande arbete som IBM hade framför sig, hos Ira Haupt likaväl som hos alla de andra börsmäklarna, nämligen att ersätta denna hemska röra med ett snyggt och effektivt system. Ett sådant behövde de för att inte komma att drunkna i den väntade enorma tillväxten av världens kapitalmarknader. Det skulle komma att finnas mängder av villebråd överallt, jag själv var nu del av det hela, och börsvärlden blev mitt livs jaktmark.

Inlägg 123: 21 sep 1963

Godkvällnattklubbsbakgrundsdubiösiteten

Min 29-årsdag inföll på en lördag, och då togs jag på nattklubb av mina vänner – ja, just dem som du redan känner. Det lät minsann någonting för den oinitierade, och faktum är att det verkligen var någonting, även om det var en liten trång historia en trappa ner i ett litet hus på 8:e gatan, alldeles runt hörnet från vår bostad. En av grannbutikerna var bokhandeln Marlboro, som sålde två böcker till priset av en – det grannskapet borgade för att den här nattklubben inte var ett superelegant ställe.

Nattklubben God kväll, Nya York (internet)

Den hette God kväll (fra. Bon Soir), och där hade ett par år tidigare en då helt okänd sångerska vid namn Barbra Streisand uppträtt för första gången och befunnits vara såpass acceptabel att hon genast hade fått sitt 14-dagars kontrakt förnyat. Det ena hade gett det andra, och under sin kommande karriär blev hon ganska så allmänt bekant. Om du klickar här, så får du se mycket roligt om Barbra på God kväll med en mängd bilder från den tiden.

Hirschfeld-karikatyr av Barbra Streisand, 1975 (internet)

Det har antytts att God kväll skulle ha ägts av maffian, och det låter inte alls otroligt med tanke på att den också ägde alla bögbarerna i stan. En av de gäster, som ofta syntes på God Kväll vid den tiden, var för övrigt just Vito Genovese, den av Nya Yorks maffialedare som kallades ‘Gudfadern’ och alltså var modellen för Marlon Brando i sin film vid samma namn. ‘Gudfadern’ är inte en film i min smak, men om du klickar här så får du se den officiella reklamsnutten för Marlon Brandos stora film från 1972.

Visst var det spännande att gå ner i denna lilla källarlokal. Och visst var jag tacksam för att ha blivit bjuden dit på min födelsedag. Paris Eager kände stället lika väl som sin egen handske – han hade en gång i tiden varit agent för Kenny Jerome, DaNis och min bortavarande hyresvärd, när denne just där introducerade sin första akt ihop med scenpartnern Nancy Austin.

Jag recenserade dock hela upplevelsen i ett brev hem till Örebro så här: ”Det är tiotusen människor som packar ihop sig på 1½ kvadratmeter och röker cigarrer och försöker se och höra på uppträden.”

”Vi voro icke roade”, som gamla drottning Victoria plägade säga. Men vad visste jag om vad som borde roa mig? Jag var ju alldeles ny som bög vid den tiden och visste ingenting om vad som passade till den titeln. Och inte hade jag ännu sett tillräckligt mycket Johnny Carson heller.

Inlägg 122: 18 sep 1963

Vardagsegendomlighetsupptäckterna

Många små detaljer i vårt bostadshus var helt annorlunda än i Sverige. Sådant berättade jag om i breven hem till mina föräldrar, och tur var det, för breven påminner mig i dag om sådant som jag nu glömt att jag förvånades av då.

Till exempel postservicen. Bredvid hissarna på varje våning satt det en glasränna från tak till golv, och den hade en springa öppen för avgående brev. Man stack helt enkelt in sitt brev där, och det föll då i rännan ner till en brevlåda i entréhallen, vilken tömdes av en brevbärare säkert tio gånger om dagen.

Postränna invid hissen (internet)

Brevlådan därnere dit postrännan ledde (internet)

Någon gång kolliderade två brev i rännan och kilades fast. Då var det slut på den servicen för våningarna ovanför tills olyckan blev upptäckt och avklarad – jag antar att det var därför som rännan var genomskinlig.

Tillfälligt avstängd postränna (internet)

Om brevavsändandet var bekvämt, så var brevmottagandet desto mera besvärligt. För det måste man ge sig av ner till entréhallen, för posten levererades inte i ens dörr utan bara i ens egen lilla numrerade brevlåda därnere. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Lådor för post till individuella lägenheter (internet)

Jag fann gasspisens pilotlåga vara absolut fantastisk. Nu behövde man inte fumla med tändstickor längre – vad mer kunde mänskligheten möjligen komma på att uppfinna efter detta?

Pilotlåga på gasspis (internet)

Vissa saker tyckte jag var gammalmodiga fast söta på något sätt. Att lampor tändes och släcktes genom att man drog i en liten kedja verkade rena mormor. Och att affärerna var öppna hur som helst – en bokhandel i närheten var öppen till midnatt! – verkade helt vansinnigt föråldrat för en ung man uppvuxen under butiksstängningslagens ukaser. Men vilken god idé!

Glödlampsfattning med tändningskedja (internet)

Detta att affärerna i Sverige var stängda i stort sett under de tider som man var fri från arbetet var för mig en tokighet som faktiskt var ett av skälen – nåja, ett mindre sådant – till att jag gav mig iväg från fosterlandet. På vardagarna från 16.32 till klockan 18.00 måste jag klara av att handla allt jag behövde, mat, kläder, frimärken, möbler, böcker – och lördagarna hjälpte inte mycket, för då hade jag bara tiden mellan 12.30 och 14.00 på mig. På Volvo hade vi dock fria lördagar, så då fick man ju litet tid att handla – hurra för det!

David drog mig ut för att köpa mig en ny arbetskostym. De skulle se annorlunda ut här, mycket rakare i midjan än mina svenska kostymer. Han sade att tio år tidigare hade deras kläder sett ut som mina.

Några år senare råkade det bara bli så att USA-kostymerna igen tappade sina axelvaddar och pösiga midjor och då kom att se ut som mina svenska. O tempora! O mores!

Inlägg 121: 18 sep 1963

Lillarödastuganinvidvägenminnena

Och nu delade jag igen, efter många år, bostad med en kille, och det var inte på minsta sätt konstigt. Jag hade ju sett hur Paris Eager och Steve Burger bodde ihop, både i staden och ute på Eldön, och när jag upplevde det var ju allting så nytt och överväldigande att jag inte ägnade det en extra tanke. De uppträdde som äkta makar och det blev för mig med en gång precis normalt, fastän jag aldrig förr hade sett eller hört talas om något liknande. Och nu var jag i samma situation, och det kändes lika normalt.

Jag kom snart att märka att i Amerika betraktades det inte alls som något ‘misstänkt’ att två yngre herrar bodde ihop, särskilt inte i en dyr stad som Nya York. Det var helt naturligt, fastän det ofta var mycket mera naturligt än vad folk kunde ana.

Snart efter ‘bosättningen’ så prenumererade jag på tidningen Nordstjernan. Den var avsedd för svensk-amerikaner i östra delen av landet – Vestkusten hette en motsvarande tidning i västra USA. Snart upptäckte jag att jag hade varit alldeles för het på gröten. Helt uppenbart hade jag avsett att få följa vad som hände i det gamla landet, men den här tidningen berörde bara sådant strunt som jag aldrig hade brytt mig om när jag bodde i Sverige.

Tidningen Nordstjernan, 1872 (internet)

Tidningen hade grundats år 1872 för att hålla svenskimmigranterna à jour med vad som skedde, inte så mycket i det gamla landet som just i deras gamla bygder – och det var det som man fortfarande skrev om varje vecka. En kommunal golfbana hade just invigts i Landskrona, Degerfors hade vunnit över Norrköping, och en automobil hade kolliderat med en hästskjuts utanför Svedmyra. Visserligen såg min tidning modernare ut än den på bilden från 1872, men man fick ändå läsa spalt upp och spalt ner om gamla invandrare som hade dött under veckan i Minnesota, med bild och minnesruna, och annonser från en firma i Chicago som erbjöd sig att skicka spettekakor till vart som helst i hela, stora Amerika.

Nu när jag hade fått mitt arbete som elev på IBM, så steg jag upp tillsammans med David på morgonen, åt vårt lilla någonting stående vid köksbardisken, och gav oss iväg på samma gång, han uppåt Manhattan och jag neråt. Vi brukade också komma tillbaka hem vid ungefär samma tid efter arbetsdagens slut.

Tidigare hade jag många dagar suttit i det öppna fönstret och fascinerats av Femte Avenyns grandör – utsikten från elfte våningen i Nya York var minst lika intressant som den från elfte våningen i Biskopsgården. Men den sysselsättningen var nu förbi – att ha ett jobb var mycket bättre än att fönsterglo.

Min utsikt över Femte Avenyn från lägenheten, Femte Avenyn 30, Nya York (1963)

Utsikten, med Kungsholm, från min lägenhet, Biskopsgården, Göteborg (1961)