Inlägg 2.040: 30 apr – 1 maj 1970

Varförviöverhuvudtagetärivietnamfrågeställningen

På torsdagen tog jag inte KK-tåget till mitt nya arbete utan begav mig söderut till mitt vanliga gamla kontor. Jag hade ingen annan anledning till att göra detta än att jag ville få betalt. Jag hörde fortfarande formellt till mäklarkontoret, så det var där min avlöning hamnade. Jag hade fortfarande mitt skrivbord med en del pryttlar kvar där. Hur länge det nu skulle fortsätta på det viset.

I min postlåda – som också fanns kvar – låg det förstås som väntat också en kommissionscheck på 1.473 kronor, alltså de 20 procent av min nominella månadslön som hade dragits av från min vanliga lönecheck och ersatts med en kommission, som växlade från månad till månad. Och när det inte blev någon kommission i flera månader efter det att duPont stängde sin mäklarrörelse, så hade IBM börjat betala mig en fuskkommission, så att jag skulle få 100% av min nominella lön. Nu hade jag i två månaders tid fått en stor, väldigt stor kommissionscheck i mitten av månaden – och ändå fortsatte det att komma en check för fuskkommissionen i slutet på månaden. Efter en massa själavåndor hade jag inte påpekat detta i slutet av mars, och det gjorde jag inte nu heller. Jag skämdes inte för detta. Jag var glad i slantarna, och ville IBM en gång ha dem tillbaka, så skulle jag gärna återsända dem till IBM.

På kvällen talade president Nixon till nationen om Vietnam, dyster som alltid. Nu hade nordvietnameserna inrättat baser intill Sydvietnamgränsen på Kambodjas territorium, och Nixon hade beslutat att anfalla och driva nordvietnameserna därifrån. Nixon lät som alltid i sådana sammanhang helt logisk i sitt resonemang – bara det att jag, och numera nästan hela det amerikanska folket, inte kunde begripa varför Amerika var i Vietnam över huvud taget.

President Nixon talar till nationen om Kambodja, 1970 (internet)

President Nixon talar till nationen om Kambodja, 1970 (internet)

Helt utanför de storpolitiska sammanhangen kom min kusin Märta med sin pojkvän Lasse till Örebro på fredagsmorgonen på väg till Göteborg och en kryssning till England. Det var förståndigt av dem, och de struntade helt säkert i både gårdagens tal och de påföljande presskommentarerna. Men mammas bild av dem vid sin bil framför Skyttegatans garage blev väl fin?

Märta och Lasse på väg till kryssning till England, Skyttegetan, Örebro (1970)

Märta och Lasse på väg till kryssning till England, Skyttegetan, Örebro (1970)

Presskommentarena på fredagen var beska, för ingen trodde på Nixons påstående att hans attack inne i Kambodja skulle underlätta hans utlovade hemtagande av 150.000 amerikanska soldater från Vietnam under år 1970. För min egen del var jag säker på att Nixon var i fritt fall vid det här laget, och han sade också i sitt tal att det inte var viktigt för honom att bli återvald år 1972 – vad som var viktigt för honom var att rädda de 400.000 amerikanerna, som just nu befann sig i Vietnam.

För att du skall kunna bedöma saken själv har jag tagit med hela Nixons 20 minuter långa tal till nationen, och det kan du se och höra om du bara klickar här.

Annonser
Published in: on 2013/12/27 at 08:57  Kommentera  

Inlägg 2.039: 29 apr – 1 maj 1970

Arbetsresevalsalternativutforskningen

Innan jag lämnar sjukvårdsämnet har jag en sak till att nämna. Trettiosju sjukhus runt om i landet hade just organiserat ett helt nytt betalningssystem. För att behandlas där måste man redan vara medlem i deras hälsoorganisation (eng. health maintenance organization). Medlemmarna betalade en viss årsavgift och fick i gengäld åtnjuta behandling mot en betalning av bara 78 kronor per besök.

HMO-symboler (internet)

HMO-symboler (internet)

Förebyggande behandling, såsom vaccinering och allmän undersökning, var helt gratis. Dessa sjukhus ansåg nämligen att när patienterna ändå hade betalat sin årsavgift så skulle det vara bättre för sjukhusets finanser om folk inte bleve sjuka och behövde behandlas.

Jag tyckte att detta verkade mycket vettigt – men jag kom aldrig att ens fundera på att ansluta mig dit, nu när IBM ändå stod för det mesta av mina sjukvårdskostnader.

På onsdagen den 29 april kom våren på allvar till Nya York med över 25 graders temperatur. Jag åt min lunch i solskenet på en bänk i Centralparken – det var ju bara ett kvarter dit från mitt nya kontor på Madisonavenyn. På torsdagen den 30 april var det 13 grader och grått och fuktigt, men nu när jag ändå hade börjat med den vanan så åt jag igen min lunch på en bänk i Centralparken. Fast nu var det huttrande kallt. På fredagen var det nära 30 grader och sol: samma parkbänk, samma lunch.

Jag trivdes i min nya omgivning mitt i staden. Jag hade redan prövat mig fram till vilken tunnelbanelinje som passade mig bäst för att komma hemifrån till mitt Madisonavenykontor. Jag kunde åka med

  • F-tåget från stationen rätt under 351:an till en station med uppgång till Madisonavenyn vid 53:e gatan och därfrån gå de sex korta kvarteren till mitt jobb på Madisonavenyn vid 59:e gatan.
  • KK-tåget från stationen rätt under 351:an till slutstationen med uppgång till Sjätte avenyn vid 58:e gatan och därifrån gå åt norr ett kort kvarter och åt öster ett och ett halvt långt kvarter till mitt jobb på Madisonavenyn vid 59:e gatan.

Till formeln hörde att

  • ett långt kvarter var fyra gånger så långt som ett kort kvarter
  • F-tågets station låg mycket djupare ner i underjorden än KK-tågets slutstation
  • KK-tågets station var mycket rymligare och modernare än F-tågets
  • själva KK-tåget var det äldsta och skröpligaste i hela tunnelbanesystemet
  • min fotpromenad från F-tåget korsade sex gator och från KK-tåget tre gator
  • från KK-tåget gick min promenadväg längs den vackra Centralparken.

KK-tåget vann, om än bara med en hårsmån.

Published in: on 2013/12/27 at 06:53  Kommentera  

Inlägg 2.038: 23 apr 1970

Offentligtjänstlönesättningsrättviseomöjligheten

Redan på de lokala TV-nyheterna nästa kväll fick Ed och jag klart för oss att Jordens Dag inte omedelbart skulle leda mänskligheten till några större förbättringar av tingens ordning. Vi fick nämligen då höra att sopgubbarna just då höll på med en strejkaktion som gick ut på att köra sopbilarna till tippen bara halvfyllda – därför att de inte tyckte att de fick tillräckligt betalt. All denna extra körning med dessa jättestora lastbilar resulterade naturligtvis i mera koldioxid än vad som förhindrades genom avstängningen av en del trafik på Manhattan under gårdagens uppståndelse.

Dessutom var poliserna på vippen att strejka, därför att det i deras kontrakt stod att de skulle få i lön en viss procent av polissergeanternas lön, och denna hade just höjts för att komma upp till samma lön som brandförmännens. Om poliserna nu skulle få denna kontraktenliga lönehöjning – från 55.000 till 61,000 kronor som högsta årslön – så skulle sopgubbarna börja bråka på allvar, för de hade rätt till en viss lön i relation till polisernas. Och även brandmännen hade rätt till en viss procent av polislönen, och om de finge den uppjusterad till rätt belopp så skulle de få nästan samma lön som brandförmännen – och det gick ju inte alls för sig.

Borgmästare Lindsay skulle nu justera alla dessa löner – uppåt förstås – så att var och en skulle få rätt lön i förhållande till alla de andra och därmed vara nöjda och glada, hela bunten.

Själv hade jag inga problem av den sorten. Jag hade ingen aning om vad mina kolleger tjänade och brydde mig egentligen inte om det heller. Men jag höll noga koll på kostnaderna för att vara sjuk. Doktor Noseda hade höjt sin besöksavgift från 26 till 36 kronor, och sedan år 1965 hade avgiften för ett dygn i ett halvenskilt rum på sjukhus gått upp från 181 kronor till mellan 310 och 362 kronor. Men mycket av allt detta skulle IBM ta hand om – det mesta jag själv skulle få betala ur egen kassa per år var 1.000 kronor plus vad en operation kostade utöver en viss förutbestämd taxa. Jag hade hört att det kostade 4.000 kronor för en sjukförsäkring som täckte allt för en familj på fyra personer, så det var allt skönt att IBM var ett så givmilt företag. Staten var också givmild – om man var sjuk i längre än en månad och man fortsatte att få lön, så var den delen av lönen helt skattefri. IBM betalade sjuklön i upp till sex månader – och ändå hoppades jag intensivt att aldrig komma att behöva utnyttja den vänligheten.

Published in: on 2013/12/26 at 09:03  Kommentera  

Inlägg 2.037: 22 apr 1970

Jordensdagsförstagångsfirandet

I början av år 1970 kom senator Gaylord Nelson på en idé att varje år fira Jordens Dag den 22 april. Då skulle gemene man på olika sätt få se hur vår miljö snabbt höll på att förstöras och hur vi alla borde gripa oss an med det som behövdes för att ställa allt tillrätta igen.

Senator Gaylord Nelson, grundaren av Jordens Dag (internet)

Senator Gaylord Nelson, grundaren av Jordens Dag (internet)

Borgmästare Lindsay bidrog med att stänga av all biltrafik på två av Nya Yorks stora gator, Femte Avenyn och 14:e gatan, under två timmar den 22 april – mitt på en vardag – och att också släppa till Centralparken för firande av Jordens Dag med tal och musik.

Borgmästare Lindsay, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

Borgmästare Lindsay, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

Vid mätningar av luften på Föreningstorget vid hörnet av 14:e gatan och Fjärde avenyn på Jordens Dag från klockan 12.00 till 24.00, fann man att föroreningarna i luften under dessa 12 timmar föll från 15 partiklar per luftenhet till 2. Och dessa utvalda gator blev rena, inga papper på marken någonstans, och såg man något skräp så böjde man sig automatiskt ner och tog det till närmaste papperskorg.

Gatorna blev rena, gatorna överfyllda, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

Gatorna blev rena, papperskorgarna överfyllda, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

Detta var inte någon ledig dag från arbetet, om någon skulle tro det, men de flesta måste nog som jag ha tagit en extra timme ledigt mitt på dagen för att se vad som var på gång ute på gatorna.

Det hade dagen lång alltid varit en massa folk ute i Nya York, och jag hade alltid undrat om alla dessa människor inte hade ett arbete att sköta. Därför förundrade det mig inte nu att dessa arbetande männniskor lyckades fylla Femte avenyn så väl som det syns på den här bilden.

Femte avenyn utan biltrafik, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

Femte avenyn utan biltrafik, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

Det var så mycket folk ute, att en parad som marscherade uppför Femte avenyn ibland inte kunde röra sig framåt utan bara stå och stampa.

Paraden kunde knappast komma fram, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

Paraden kunde knappast komma fram, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

På sina håll arrangerades uppvisningar om hur de enskilda människorna kunde bidra till att staden hölls ren, som här vid Föreningstorget. Visst blev det en uppställd bild, men avsikten med det hela var ju att undervisa folk att hålla rent och inte skräpa ner.

Uppställd bild av gaturengöring, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

Uppställd bild av gaturengöring, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

Det var också för att lära folk som man visade dem att vi en vacker dag skulle komma att få avnjuta doften av en blomma genom gasmask.

Att avnjuta blomsterdoft genom gasmask, Jordens Dag 1970 (internet)

Att avnjuta blomsterdoft genom gasmask, Jordens Dag 1970 (internet)

Så här skrämmande kunde rök ligga kvar över Nya York, när luften vas stillastående under en temperaturinversion.

Utsikt över New York vid temperaturinversion (internet)

Utsikt över New York vid temperaturinversion (internet)

Men även under en dag tagen på måfå, såsom Jordens Dag, så kunde det ligga ett töcken av föroreningar över staden.

Brooklynbron och Williamsburgbron över Österån, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

Brooklynbron och Williamsburgbron över Österån, New York, Jordens Dag 1970 (internet)

 Denna första Jordens Dag anses ha utgjort början på miljötänkandet hos gemene man. Dan Fogelbergs Hymn till Jorden – klicka här för den – får symbolisera hur människorna började tänka på sin miljö den 22 april 1970, även om sången egentligen inte komponerades förrän till en senare Jordens Dag.

Published in: on 2013/12/26 at 00:15  Kommentera  

Inlägg 2.036: 20 – 22 apr 1970

Chefsslagsmålsföremålsnöjesämnet

På Madisonavenyn stod det inte skrivbord i långa rader i en stor sal som på försäljningskontoret, utan det var litet mera likt Volvo med smårum för två ‘utvecklingsingenjörer’ i varje. Det var egentligen rätt uppenbart varför. På försäljningkontoret var avsikten att vi alltid skulle vistas ute hos kunden och bara tillfälligtvis komma ‘hem’ till vårt skrivbord. Därför befanns sig där i allmänhet bara ett tiotal av oss, och vi var då utspridda i den stora salen med sina 60 eller 80 skrivbord. För programutveckling arbetade däremot alla vid sina egna skrivbord hela tiden, och att sitta mitt i en hop med andra och arbeta skulle vara stört omöjligt.

Jag hade inte mer än just bekantat mig med mitt arbetsrum när Harriet Molk var på telefonen och bad mig att bums komma till försäljningskontoret för något viktigt som måste klaras av. Det var lätt gjort, för det gick en tunnelbanelinje nästan från dörr till dörr mellan de två kontoren. Väl där visade det sig att det inte alls var något viktigt för mig att ta itu med – Harriet sade mer eller mindre direkt till mig att hon var tvungen att visa att hon behövde ha mig tillgänglig om det skulle behövas.

Med andra ord: mina två chefer slogs nu om mig. Det var en ny upplevelse, och det kändes rätt kul. Jag hade gjort klart för dem båda att jag verkligen såg fram emot programutvecklingsarbetet, men samtidigt kändes det gott att märka att man var såpass uppskattad. Felet som hade begåtts var att min lön fortfarande betalades av Harriet Molk – det var hennes enda vapen i striden.

Ärendet fick vandra upp till en högre instans. Och det var väl regionschefen, det. Tills saken var avgjord fick jag vandra – via tunnelbana – mellan arbetsplatserna. Fast åtminstone till att börja med kom jag att befinna mig nästan uteslutande på Madisonavenyn 625.

Redan under min tredje dag på den nya arbetsplatsen mitt i staden inträffade något som jag inte ens hade tänkt mycket på, trots att jag varje dag nogsamt hade kammat igenom min Nya Yorks Tidenden. Jag var så helt absorberad av mitt byte av jobb att jag inte alls var beredd på Jordens Dag (eng. Earth Day), som på onsdagen den 22 april för första gången kom att firas i Amerika och samtidigt i många andra länder. Och då i synnerhet i hjärtat av Nya York.

En symbol för Jordens Dag med New York i mitten, 1970 (internet)

En symbol för Jordens Dag med New York i mitten, 1970 (internet)

Fram till den dagen fyllde amerikanarna obekymrat sina stora V8-bilar med blyad bensin, fabrikerna spydde ut rök och slam utan att ägna en tanke åt konsekvenserna, och förorenad luft luktade bara välstånd. Avsikten med Jordens Dag, som var tänkt att återkomma på samma datum varje år, var att få upp människornas ögon för alla dessa missförhållanden och faror och att kräva ändring på dem.

Published in: on 2013/12/25 at 10:21  Kommentera  

Inlägg 2.035: 18 – 20 april 1970

Madisonavenyarbetsplatsintroduktionen

Här kommer nu slutligen de fem sista av mina bilder från omkring år 1969 från byggandet av Världshandelscentret i Nya York. Det blir också de allra sista bilder som jag visar upp om detta – såvida jag inte kommer att snubbla över ytterligare några framöver. Allt som jag kan säga om dessa fem bilder står i bildtexterna, och jag lägger därför ut dem här i en enda rad utan vidare kommentarer.

Det norra tornet av Världshandelscentret börjar resa sig längs Västergatan, New York (cirka 1969)

Det norra tornet av Världshandelscentret börjar resa sig längs Västergatan, New York (cirka 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (cirka 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (cirka 1969)

Bakom byggeriet ligger Kyrkogatan och Frihetsgatan, New York (cirka 1969)

Bakom byggeriet ligger Kyrkogatan och Frihetsgatan, New York (cirka 1969)

Norra tornet växer upp mitt i Deygatan, New York (omkring 1969)

Norra tornet växer upp mitt i Deygatan, New York (omkring 1969)

Det södra tornet av Världshandelscentret börjar synas ovan marken, New York (cirka 1969)

Det södra tornet av Världshandelscentret börjar synas ovan marken, New York (cirka 1969)

På måndagen efter den planerade fotograferingsrundan – som alltså inte blev av – inställde jag mig på min nya arbetsplats – som den faktiskt inte blev – för att ta itu med mitt nya utvecklingsarbete – som faktiskt blev av (se inlägg 2.020). Min chef Tom Mierswa, som hade ordnat till mitt byte av arbetsuppgift och arbetsplats, hade den 1 april befordrats bort från sitt arbete på börsmäklarkontoret – detta var ingenting ovanligt, för ‘IBM’ stod som bekant som akronym för ‘I’ve Been Moved’ (sve. ‘Jag har blivit omflyttad’). Han efterträddes av en kvinna, och att vara en kvinnlig systemingenjörschef var däremot något ovanligt – men inte helt otänkbart, såsom att till exempel vara en kvinnlig försäljare. Allt detta könstänkande skulle naturligtvis en dag helt förändras – men inte riktigt ännu.

Hur som helst så hade Harriet Molk hunnit träffa mig innan det var dags för mig att flytta till regionskontoret på Parkavenyn, och vi trivdes redan bra med varandra. Hon var inte alls villig att låta mig gå, för jag var nog en bra resurs på mitt lilla område, men allt detta hade beslutats före hennes tillträde. Allt hon kunde göra var att kämpa som ett lejon för de smulor som fanns kvar att slåss om i en sådan situation.

På Parkavenyn 425 skakade jag hand med diverse pampar och annat löst folk och fick efterhand veta att jag skulle tillhöra en arbetsgrupp som höll till på Madisonavenyn 625 i hörnet av 58:e gatan. Jag fick därmed aldrig tillfälle att få se bombhålet, men man överlever alla besvikelser.

Madisonavenyn 625 var en 12-våningsbyggnad från år 1930, som hade påbyggts till 17 våningar år 1956. Den låg rätt bakom General Motors enorma 50 våningar höga skyskrapa vid Centralparkens sydöstra hörn. Detta hus blev min nya arbetsplats, men det såg inte alls ut som på den här nutidsbilden.

Madisonavenyn 625 efter 1987 års renovering, New York (internet)

Madisonavenyn 625 efter 1987 års renovering, New York (internet)

Vid en helrenovering på 80-talet täcktes nämligen hela den fint murade tegelfasaden över med modernt glasmaterial, vilket hade samma effekt som när man lägger skyddsplast över en fin stilmöbel.

Det finns inte en enda bild av huset från tidigare år på internet. Av General Motors skyskrapa från dess byggår 1968 finns det många bilder, men de är alla tagna från väster, och på dem försvinner mitt lilla hus helt bakom giganten.

Published in: on 2013/12/24 at 09:28  Kommentera  

Inlägg 2.034: 18 – 19 apr 1970

Hudsonterminalbyggnadskomplexenormiteten

Efter att ha sagt att jag nu skulle lägga ut några av våra återstående bilder från byggandet av Världshandelscentret, så fastnade jag helt i hörnet av Broadway och Cedergatan – vilket inte alls hörde till byggnationen, bara råkade vara där i närheten. Nu skall jag bättra mig och göra vad jag avsåg att göra.

Detta plank inhägnade den del av byggnadsplatsen, där många små affärsbyggnader just hade gått i graven för att lämna plats åt Världshandelscentret. En del av affärinnehavarna därifrån klistrade då upp sin nya adress på detta plank som hjälp för gamla kunder som nu bara fann en byggnadsgrop där butiken vid deras sista besök hade legat.

Detta plank hägnar in byggnadsplatsen längs en av de angränsande gatorna, New York (cirka 1969)

Detta plank hägnar in byggnadsplatsen längs en av de angränsande gatorna, New York (cirka 1969)

Här kommer så en bild som jag tog av det enorma kontorskomplexet som byggdes av Hudsonbolaget år 1909 med sin station för tunnelbanetågen till Nya Jersey i källarplanet. Jag har tidigare diskuterat alla aspekter av detta (se inlägg 1.212).

De två kvarvarande Hudsonterminalbyggnaderna, New York (cirka 1969)

De två kvarvarande Hudsonterminalbyggnaderna, New York (cirka 1969)

Emellertid har jag just blivit varse att de två byggnader, som jag nu omkring år 1969 fotograferade, bara utgjorde den kvarvarande nordöstra halvan av hela komplexet. Detta bestod alltså från början av fyra byggnader och inte av bara dessa två. Internetbilden härnedan, tagen från öster, ger en god insikt i hur stort detta byggnadsverk ursprungligen hade varit. Vi ser det med S:t Pauluskyrkans begravningsplats intill Fultongatan längst ner på bilden och med Kyrkogatan löpande genom mitten av bilden, med en viaduktbana ovan gatuplanet. I bildens högra kant kan man skymta Hudsonfloden.

Alla Hudsonterminalbyggnaderna fotograferade från öster och långt tidigare, New York (internet)

Alla Hudsonterminalbyggnaderna fotograferade från öster och långt tidigare, New York (internet)

Internetbildens två närmaste byggnader av komplexet hade redan raserats när jag tog min egen bild från andra hållet. Jag ficka alltså med internetbildens två bortre byggnader, vilka ännu stod kvar. De låg båda invid Cortlandsgatan och hade Kyrkogatan längs sin synliga långsida. Jag nämner alla dessa detaljer för att klargöra, framför allt för mig själv en gång för alla, var någonstans Hudsonterminalbyggnaderna låg – det har för mig upprepade gånger varit ett otroligt vridande och vändande på bilder och väderstreck för att få de olika fotografierna att passa ihop.

På nästa bild syns silhuetten av S:t Pauluskyrkan i bildens vänstra del, och minsann ser man också en liten bit av hörnet på den ännu kvarvarande halvan av det utsprungliga Hudsonterminalkomplexet i den högra kanten. Om den norra halvan hade stått kvar hade den täckt så gott som hela bilden – fast jag skulle då ändå ha fått med S:t Pauluskyrkan från min kameraplats.

Veseygatan med S:t Pauluskyrkan till vänster, New York (cirka 1969)

Veseygatan med S:t Pauluskyrkan till vänster, New York (cirka 1969)

Published in: on 2013/12/23 at 00:41  Kommentera  

Inlägg 2.033: 18 -19 apr 1970

Sägdettillmarinsoldaternaslagordsutnyttjandet

Så länge vi befinner oss på Cedergatan så passar jag att lägga in ytterligare tre bilder, med en av dem från samma ställe några meter längre upp på gatan. Den lilla byggnaden till vänster är samma som mitt på den förrra bilden. Chock Full o’Nutsserveringen som syns på Broadwaysidan av huset var inte öppen, för det var söndag och ingen bodde i finansdistriktet – man bara arbetade där. Men serveringen hade ljuset tänt ändå, förmodligen av säkerhetsskäl.

Cedergatan och korsningen med Broadway, New York (cirka 1969)

Cedergatan och korsningen med Broadway, New York (cirka 1969)

På den här bilden ser vi samma servering från andra sidan av Broadway. Till vänster på bilden syns Cedergatan, varifrån vi hade tagit the två föregående bilderna. Anslagen på serveringsfönstret och på portdörren verkar vara stadens pliktskyldiga uppsägningsnotiser inför rivandet av ett hus. Den här bilden tog vi med visshet något tidigare än den på det föregående inlägget, eftersom man där kunde urskilja att grannhuset redan höll på att rivas.

Broadway vid hörnet av Cedergatan, New York (cirka 1969)

Broadway vid hörnet av Cedergatan, New York (cirka 1969)

Bilden ovan tog jag stående på den öppna platsen framför Marine Midlandbyggnaden på Broadway 140. Tillsammans med oss befann sig där på denna folktomma söndag den Röda Kuben, ett alltsedan år 1968 välkänt landmärke i Nya York, skapad av konstnären Isamu Noguchi.

Den RödaKuben, New York (cirka 1969)

Den RödaKuben, New York (cirka 1969)

Isamy Noguchi, 1941 (internet)

Isamu Noguchi, 1941 (internet)

Kuben placerades vid Broadway 140 snart efter vid öppnandet av Marine Midlandbyggnaden där år 1967. En i vågen av dynamitexplosioner riktade mot olika storföretag landet runt ägde rum inne i den byggnadens entrévåning den 20 augusti 1969, alltså ungefär vid samma tid som jag tog min bild av kuben. Banken hade på andra sidan väggen en rad sprängsäkra, takhöga kassaskåp vägande tre ton vartdera, och dynamiten spränge sönder väggen och flyttade skåpen en tredjedels meter framåt. Tjugo personer skadades men ingen omkom, vilket de alla med visshet hade gjort om inte skåpen hade stått där de stod.

Marine Midlandbyggnaden, New York (internet)

Marine Midlandbyggnaden, New York (internet)

Det finns ett urgammalt anglosaxiskt slagord som heter ‘Tell it to the Marines’, vilket egentligen syftar på hur ordknappa och pålitliga marinsoldaterna sades vara. Marine Midlandbanken använde för sina TV-annonser under någon tid på 1980-talet just den frasen i en intensiv kampanj, som då återväckte uttrycket som ett allmänt slagord man och man emellan.

Affisch från andra världskriget (internet)

Affisch från andra världskriget (internet)

En arbetskamrat till mig på IBM använde då det uttrycket för att skapa en svarsformulering för sin automatiska telefonsvarare. Om man ringde till honom, så fick man höra: ”Detta är Fred Hecker. Tell it to the machine!” – och så var den dagen räddad.

Jämför gärna budskapet i ‘Tell it to the Marines’ med den svenska affischen ‘En svensk tiger’ under andra världskriget – och den kommer jag ihåg!

En svensk tiger (internet)

En svensk tiger (internet)

Published in: on 2013/12/22 at 08:54  Kommentera  

Inlägg 2.032: 15 – 19 apr 1970

Världshandelscenterbyggandebilduppföljningsstoppet

På onsdagen regnade det manna över mig – igen. Postlådan på kontoret svämmade över med pengar. Till manna räknar jag inte den ordentliga påökning av grundlönen som Tom hade lovat mig tidigare (se inlägg 2.020) – det var alltså något som jag redan hade väntat mig, och manna regnar det bara när det är oväntat. Men däremot, i likhet med förra månaden, så kom det en helt oväntad kommissionscheck mitt i den här månaden, och det var manna minsann. Det var inte lika mycket pengar som den halva förmögenhet som kom i mars, men väl över hälften så mycket, nämligen 3.892 kronor. Faktum är att dessa två senaste, stora och helt oväntade mitt-i-månaden-kommissionerna tillsammans gav mig mer pengar än det ohemula belopp som jag just hade betalat i kvarskatt.

På veckoslutet den 18 och 19 april gick Ed och jag runt och fotograferade byggnadsplatsen för Världshandelscentret, så som vi hade gjort varje april och oktober alltsedan det år 1968 bara fanns en grop på platsen. Jag finner mig nu vara helt ur stånd att hitta bilderna från våren 1970 – och från några andra tidpunkter heller för den delen. När jag tänker efter ordentligt, så kan jag inte ens minnas hur tornbyggandet såg ut vid de senare besöken. Detta har nu fått mig att sluta att tro att jag hade förlorat de nyare bilderna – nu lutar jag mera åt åsikten att vi aldrig kom att göra vårt reportage i april 1970. Vi hade absolut säkert planerat att göra det, men något kom väl emellan. Kanske det var dåligt väder, och lika kanske vi helt enkelt inte brydde oss om att fortsätta vår självpålagda uppgift. I varje fall hade vårt regelbundna bildbidrag till historien upphört.

Det vill säga, ‘nästan upphört’. Jag hittade under mina efterforskningar ett litet antal bilder från byggandet av Världhandelscentret, som jag inte har använt här tidigare. Måhända vi tog dem vid något av våra regelbundna halvårsbesök, men vi kan lika gärna ha tagits dem vid andra tillfällen. Jag lägger in dem här utan inbördes ordning, bara så att de kommer med.

Först några bilder av Cedergatan och dess korsning med Broadway. Den moderna, mörkbruna kontorsbyggnaden i bakgrunden var Marine Midland Banks byggnad på Broadway 140. Den lilla byggnaden mitt i bilden var helt uppenbart på väg att rivas när jag tog bilden. Den låg i ett hörn av ett litet kvarter där allting hade rivits – eller väntade på rivning – för att lämna plats för en liten park benämnd Zuccotti, vilken dock inte kom att bli del av Världshandelscentret ett kvarter bakom kameran.

Cedergatan i östlig riktning mot korsningen med Broadway, New York (Cirka 1970)

Cedergatan i östlig riktning mot korsningen med Broadway, New York (Cirka 1969)

Published in: on 2013/12/20 at 11:00  Kommentera  

Inlägg 2.031: 13 – 14 apr 1970

Statsmyndighetsinblandningsnödvändigheterna

På måndagen den 13 april kom Eds nya pass med posten, och här är de två viktiga sidorna inne i det.

Eds nya pass (1970)

Eds nya pass (1970)

Jag måste förklara ett par detaljer innan du tror att det är ett falsarium. Den stora stämplen tvärs över den övre sidan fanns inte med när Ed fick passet eller när han använde det för resor. Först när detta pass hade utgått fem år senare och Ed ansökte om ett nytt pass med detta som underlag, så makulerade man det gamla passet med den stora fula stämpeln som nu misspryder bilden.

Sidytan intill Eds fotografi var fylld med amerikanska inresestämplingar, vilka otillbörligt skulle avslöja hans framtida resor. Därför valde jag nu att täcka över dem med ett vitt papper när jag skannade passet. I samband med hans sista resa med det här passet tänker jag skanna denna passida igen, och då utan något vitt papper inlagt. Alltid något att se fram emot.

Och på tisdagen gjorde jag min årliga rundvandring till de tre inkomstskatteexpeditionerna i Nya York. Detta var väl förberett, för jag hade fyllt i alla blanketterna en hel månad i förväg, och jag hade förstås också alla de 9.911 kronorna i kontanter med mig för att betala årets kvarskatt (se inlägg 1.999).

 Alla människor jag kände, och det kom att inkludera mig själv med början många år senare, skickade förståndigt nog in sina deklarationsblanketter per post och lade i kuverten också in sin kvarskattebetalning i form av en check.

Men i april 1964, det år då jag gjorde min första amerikanska självdeklaration, gick jag i stället runt till de olika expeditionerna. De var allihop belägna endast några kvarter från mitt kontor i Murgatsområdet i Nya York, så det var snabbt och enkelt överstökat på en lunchtimme. Och sedan dess hade jag hållit mig till den betalningsmetoden.

Det berodde antagligen på att jag inte hade någon checkräkning. Visserligen kunde jag köpa bankcheckar för 75 öre styck från min Sjömännens Bank för Sparande och posta dem tillsammans med mina blanketter och sedan hoppas på det bästa. Men nu fick jag ett ordentligt kvitto från varje skatteexpedition i belöning för att ha tagit mig en skön vårdagspromenad.

Jag levde kontant under många år. Det var ytterst sällan jag behövde skicka några pengar någonstans. Hyran betalade jag runt hörnet från 351:an, och för allt annat tog jag ut pengar en gång i veckan från sparbanken. Vem behövde då en checkräkning?

Published in: on 2013/12/18 at 05:56  Kommentera  

Inlägg 2.030: 8 apr 1970

Företagstacksamhetsbeviset

Jag fick en dag ett brev från IBM i min postlåda på kontoret. Det låg ofta internpost där, gömd under de travar av broschyrer om nya produkter och paket med uppdateringssidor till olika handböcker som vi alla hade i våra skrivbordslådor. Och förstås ett lönekuvert och kommissionskuvert då och då. Det mesta i min postlåda var av mycket begränsat allmänt intresse, och det är därför som jag inte ofta nämner något om det.

Men den 8 april kom det ett brev från min chef, Tom Mierswa. Det var ett av den sorts formella  brev som IBM samlade kopior av i ens personaldossié för olika framtida ändamål. I mitt kuvert fick jag originalbrevet och en av genomslagskopiorna.

Det kändes skönt att ha fått det brevet, för det lättade omedelbart på trycket av nattarbetet, som hade förstört nästan hela vintern för mig – och för Ed. Så här löd brevet:

”Bäste Gymbrat,

”Du har nu med outtröttlig energi, tillsammans med hela projektgruppen, framgångsrikt slutfört demonstrationsprojektet för 3965-koncentratorn. Detta var verkligen en viktig prestation, och vi har nu möjlighet att ta upp den starka konkurrensen på börsmäklarterminalområdet, vilket IBM hittills under en lång tid har fått stå utanför.

”Jag vill framhålla för dig hur mycket jag uppskattar dina goda tekniska insatser och de många långa tredjeskiftsveckor som gick åt för ditt testningsarbete. Dina prestationer under denna tremånadersperiod har vunnit beundran och uppskattning av våra två försäljningskontor som står börsmäklarbranschen till tjänst.

”Bra gjort!

”Tom Mierswa”

Vad jag hade pyst svavelånga inemot slutet av den långa tid, då jag arbetade bort hela nätterna och sov bort hela dagarna! Många långa nätter då allt arbete verkade att inte leda någonstans, och den nästan okontrollerbara känslan av total utmattning. såväl fysisk som psykisk. Och så kommer det ett sådant här brev, som med några väl valda ord effektivt tar slut på all självömkan och omvandlar dessa månader till en källa för stolthet och rentav samhällsnytta.

När jag nu läser detta brev ser jag hur väl det var att det inte utmynnade i någon belöning eller ersättning för min insats. Det hade försvagat brevets effekt och förvandlat det till en affärstransaktion. Nu kom det att utgöra ett bevis på IBM:s tacksamhet, och det var precis vad jag behövde.

Published in: on 2013/12/17 at 07:08  Kommentera  

Inlägg 2.029: 2 – 8 apr 1970

Smittkoppsvaccineringsförfasningsöverkomligheten

I ett Svenska Dagbladet, som jag fick mig tillsänt från mina föräldrar, läste jag att Sverige hade infört strömransonering. Jag förstod att den var avsedd att pågå i endast en månad och sedan upphöra. Antagligen räknade man med att det skulle gå åt för mycket elektricitet under påskhelgen, och då var man som alltid förutseende i Sverige.

I Amerika var det också underskott på elektricitet, men här tog man det litet som det kom. Under den instundande sommaren skulle man i Nya York på försök stänga av all ström under två timmar i en stadsdel i taget, när det var mycket varmt och mycket luftkonditionering var på gång överallt. På två timmar skulle det inte hinna bli outhärdligt utan maskinsvalka, och handlade man på det sättet så skulle strömmen räcka till för alla.

Nu började vår långresa att nalkas, och på tisdagen gick jag igen till dispensären, samma ställe som jag nästan hade dånat dimpen på när jag var där förra gången, i augusti 1966 (se inlägg 630). Smittkoppsvaccineringen gällde bara i tre år, så jag var nu absolut tvungen att gå igenom det hela för att få tillstånd att resa in i Amerika efter vår Europaresa. Mina tre utlandsresor på hösten 1969, till Kanada och Puerto Rico med föräldrarna och till S:ta Korset med Ed, hade alla varit inom Nordamerika, och det gick bra utan vaccinering, men nu var det klippt. Jag hade inte ens fått veta när Ed fick sin vaccinering i lönndom bakom min rygg utan att säga ett knyst om saken, men för honom var det ju inte en livshotande affär – så som den kändes för lilla mig.

Men de hade upphört med vaccinering på dispensären! De skickade mig i stället till en dispensär på Östra 25:e gatan 341, och när jag gick dit till fots så klarnade mitt huvud så fint att jag gick igenom proceduren där utan att känna mig det minsta dålig.

Nästa dag gick jag till KLM och betalade resten av semesterresebiljetten. Det blev 2.161 kronor för mig att lägga till, och nu hade de fått alla sina pengar. Jag fick veta att det var inte bara flyget och hyrbilen som var inkluderade – ingen hade talat om för Ed att första natten på ett bra hotell I Amsterdam också hörde till prispaketet. Men det gjorde det.

Kvittot på andra delbetalningen till KLM (1970)

Kvittot på andra delbetalningen till KLM (1970)

Väderkvarnarna stod och snurrade bakpå dokumentkonvolutet med KLM:s biljetter – nu var vi ännu närmare vår resa till Holland.

Väderkvarnar bakpå KLM:s dokumentomslag (1970)

Väderkvarnar bakpå KLM:s dokumentomslag (1970)

Ed väntade på sitt nya pass som han hade beställt vid tiden för bokningen av vår resa. Det skulle komma nu med posten endera dagen. Och sedan var det bara kvar att packa.

Published in: on 2013/12/16 at 05:28  Kommentera  

Inlägg 2.028: 1 apr 1970

Alanarkinfilmdistraktionen

Jag var så ilsken över mina föräldrars tilltag att använda dyra slantar för att skrämma livet av mig med sitt aprilskämt, att Ed tvingade mig att gå ut med honom på bio för att lugna ner mina upprörda känslor. Vi tittade som hastigast efter vad som gick i vårt grannskap och valde att se ‘Popi’, vilket visade sig vara en lättgodsfilm med Alan Arkin. Jag tyckte mycket om honom, för han var alltid bra i sina roller, såväl i ‘Ryssarna kommer, ryssarna kommer’ (se inlägg 587) och ‘Moment-22’ (se inlägg 2) som i den här filmen.

Alan Arkin i filmen Popi, 1969 (internet)

Alan Arkin i filmen Popi, 1969 (internet)

Han spelade här en änkeman med två barn och hade tre jobb för att kunna försörja sin lilla familj. De bodde i Spanska Harlem, en del av Nya York med huvudsakligen puertoricaner, och därför hade pappan knappast någon tid ledig för att ta hand om sina pojkar. Dessa råkade ut för det ena efter det andra. Pappan kom då på ett sätt att ge dem en bättre uppväxttid – han fick dem att gå med på att bli flyktingar i en roddbåt från Kuba och därmed hamna i en bättre ställd familj. Efter att ha lärt dem att ro i den lilla sjön i Centralparken tog han dem med sig till Florida, där han stal en roddbåt och i den lät han dem ro rätt ut till havs – men ”inte för långt ut, inte så långt bort att ni inte kan se land”. Klicka här för filmens reklam, som är helt obegriplig om du inte redan har läst min resumé härovan.

Han fann att det var stört omöjligt att övertyga kustbevakningen om att en roddbåt, troligen från Kuba, hade siktats drivande ute till havs, och började frukta att han nu hade förlorat sina söner. Men så fick han höra på radion att någon seglare hjältemodigt hade räddat livet på två unga kubaner, Luis och Junior, i kritiskt tillstånd med både vätskebrist och allvarlig solbränna. De hade förts till sjukhus och fann sig snart omgivna både av prunkande blomsteruppsättningar och av folk som ville adoptera dem.

Pappa Arkin förställde sig och besökte sönerna på deras rum. De sade till honom att de inte ville vara där, och att de ville komma hem igen. Men han försökte att återigen övertala dem att de verkligen skulle få det mycket bättre i en rik familj. De började gräla om saken så högljutt att personalen märkte vad som var på gång. Pappan var då tvungen att fly därifrån, och sönerna smet iväg efter honom. De återvände alla till Spanska Harlem, där pojkarna kände sig hemma och där de fick all den kärlek de behövde.

Popi var spännande när man satt och såg den, men handligen var så tunn och otrolig att den inte alls höll måttet på en film att minnas. Men den fick mig att lugna ner mig efter den lilla telefonbagatellen, och det var ju avsikten.

Published in: on 2013/12/15 at 22:20  Kommentera  

Inlägg 2.027: 31 mar – 1 apr 1970

Telefonsamtalsöverraskningen

Efter den enorma kommissionschecken den 15 mars hade jag inte väntat mig någon kommission alls vid slutet av månaden. Men där låg den igen, det gamla kära nödifyllnadsbeloppet på 1.473 kronor för att fylla ut min avlöning till de hundra procenten av min grundlön. Jag begrep ingenting, förstås. Jag fick alltså nästan dubbelt betalt i mars, under ett halvår då hela företaget hade gjort usla affärer. Nåja, man skall ju inte hojta för mycket om något som verkar vara till ens fördel, så jag bara teg och led.

Strax efter arbetets slut på onsdagen ringde telefonen, och det var mamma på tråden. Jag var nära att få hjärtslag – ‘nu är det slut med pappa!’, tänkte jag – innan jag fick veta att de båda tänkte komma och hälsa på mig här i Nya York, och det redan i mitten av nästa vecka. Skulle det passa bra?

”Javisst, jaha, o ja”, stammade jag fram, medan jag frenetiskt tänkte igenom vad jag hade på mitt program för mitten mars. Resan till Amsterdam var inte bokad förrän i mitten av maj, och fram till dess var det faktiskt ingenting på gång, inte ens nattarbeten.

Jag höll handen för taltratten och viskade till Ed att ”de kommer hit nästa vecka”, så att han skulle förstå varför jag plötsligt såg så blek och sjuk ut.

”Jo, pappa har fått ett arbete för en klient i Amerika”, sade mamma, ”och då tar han mig med som sin sekreterare.” – Jag visste att hon redan i skattetekniskt avseende tjänstgjorde som sekreterare på byrån, för hon brukade svara på telefonen när pappa var ute eller låg och vilade sig efter lunch.

Jag blev verkligt glad. Det hade varit litet klent med beställningarna på hans ingenjörsbyrå på sistone, och här hade han fått ett fint napp. Vi pratade väl i någon minut, jag fick veta att de skulle anlända på onsdagen och att jag snart skulle få ett brev från dem om att boka ett rum för dem på Femte Avenyhotellet.

Jag var rent yr i mössan. Det här var så plötsligt och så snart efter vår stora gemensamma rundresa. Vad skulle vi göra den här gången?

Samtalet avslutades med att pappa kom på tråden och sade: ”April april, din dumma sill, vi kan lura dig vart vi vill!”. Och så klargjorde mamma att det bara var ett aprilskämt och inte alls betydde att de skulle komma till Nya York nästa vecka. På den här bilden sitter de två i sin soffa i Örebro dagen före och planerar sitt vilda aprilskämt, det som gjorde mig alldeles matt, och sedan ställde de sig upp och tog emot folkets applådåskor.

Pappa och mamma, Skyttegatan, Örebro (1970)

Pappa och mamma, Skyttegatan, Örebro (1970)

Mamma och pappa, Skyttegatan, Örebro (1970)

Mamma och pappa, Skyttegatan, Örebro (1970)

Jag sade naturligtvis att hela upptåget var lustigt – men för mig själv tänkte jag på hur mycket ett treminuters samtal kostade och att skämtat inte alls var värt den kostnaden. Men det sade jag inte till dem.

Published in: on 2013/12/15 at 20:18  Kommentera  

Inlägg 2.026: 29 – 30 mar 1970

Aktiebollspelet

På måndagen avyttrade jag mitt försök till världsförbättring. Research-Cottrell, det under många decennier icke vinstdrivande forskningsföretag som helt nyligen hade övergått till kommersiell verksamhet fortfarande i luft- och vattenreningsbranschen, hade verkat både ideellt och lönsamt när jag köpte dess aktier. Men min stolthet som delägare i detta underverk hade nu förbytts i besvikelse efter förlusten av en tredjedel av min insats, och jag beslöt att helt burdust säga adjö till det hela.

Så ut flög mina 35 aktier, som jag hade inköpt i december för 10.762 kronor (se inlägg 1.973). Jag fick 7.332 kronor för dem och förlorade därmed 3.339 kronor på mitt världsförbättringsförsök.

Jag hade ännu inte suttit med räknessnurran för att finna vad jag skulle köpa i stället för Research-Cottrell, så för en ynka dag var jag förståndig nog att sitta på pengarna utan att slänga bort dem igen.

Men på tisdagen hade snurran get mig besked. Den hade plockat fram mitt bästa investeringsval just nu, och det hette Multi-Amp. Jag tror inte att jag någonsin forskade efter vad dessa små firmor, som jag investerade i, egentligen gjorde – det var ju mycket krångligare att göra det då utan något internet. Men nu vet jag att ‘Amp’ i firmanamnet stod för ‘Amplifier’, det engelska ordet för ljudförstärkare. Det vet jag, eftersom den bästa bilden av dess tillverkning visar en ljudförstärkare för gitarr.

Multi-Amps DV Mark gitarrljudförstärkare (internet)

Multi-Amps DV Mark gitarrljudförstärkare (internet)

Detalj av ljudförstärkaren på ovanstående bild (internet)

Detalj av ljudförstärkaren på ovanstående bild (internet)

Jag tycker att ljudförstärkaren ser alldeles för modern ut för att vara från 1970, men jag vet ju ingenting om det. Den får i alla fall representera vad jag slängde ut mina pengar på i det här fallet. Det var 10.522 kronor, och för dem fick jag 125 aktier i Multi-Amp att hoppas på.

Så mycket pengar fick jag inte för Research-Cottrell, så en aktie till fick gå hädan för att betala för Multi-Amp. Det blev apotekskedjan Rite Aids 75 aktier, som jag hade haft i nära ett halvår och som hade kostat mig 10.747 kronor (se inlägg 1.925). De hade förstås som alla andra också gått ner i värde, och nu när jag sålde dem fick jag 9.551 kronor eller 1.195 kronor mindre för dem, en förlust som inte var fullt så allvarlig som den på Research-Cottrell.

Skulle jag ha sålt Rite-Aid? Det finns nu i dag, mer än 40 år senare, två Rite-Aid apotek enbart i min lilla stad i Kalifornien – och tusentals över hela Amerika. Det är inte alltid lätt att veta om man skall behålla en svag aktie eller inte. Jag var nog litet kvick i vändningarna i gamla tider. Men om jag hade behållit mina aktier i Rite-Aid, så hade firman troligen inte klarat sig alls.

Published in: on 2013/12/13 at 08:27  Kommentera  

Inlägg 2.025: 28 mar 1970

Påskdagsskidvädersmisslyckandeoväsentligheten

Efter en massa lata dagar helt utan arbete – detta fina ord hade för mig börjat övergå till att betyda nattverksamhet och att  därmed inte längre alls vara ett fint ord – så kom påskdagen med tidigt upp för skidbussen till Catskills skidcenter. Det var hyggligt väder, dock utan sol, men vädret spelade mig ingen roll – detta var den första söndagen på mycket länge som för mig skulle följas av en sovnatt..

Bussen kom dit i god tid, väglaget var perfekt och påsktrafiken obefintlig. Snötillgången var litet dålig – det var mest is och barmark som gjorde det svårt att schussa utför på skidorna. Men så började det snöa så smått, och då skulle det väl bli bättre efterhand. Och faktiskt blev skidföret litet bättre med fem centimeter nysnö på marken, men i gengäld blev det nysnö på glasögonen också, och utan att kunna se blev det också svårt.

Det blev allt som allt två utförslöpor för oss – jämför med tjugo under en fin dag – och de ägde båda rum under morgonen. Efter lunchen gav vi upp. Det snöade våldsamt därute, och vi satt inne i den lilla hyttan och läste gamla veckotidningar. Men jag led inte alls. Jag njöt hejdlöst av att vara helvaken på en eftermiddag och av att veta att när jag omsider kom hem, så skulle jag få lov att sova i stället för att gå till datacentret vid midnatt.

När bussen äntligen gav sig iväg hemåt vid 16-tiden hade det redan kommit tre decimeter nysnö uppe på toppen av vår lilla skidbacke, något som gav gott hopp för nästa veckoslut. Det tog sex timmar för bussen att komma hem till Nya York, jämfört med tre och en halv normalt, dels på grund av väglaget och dels på grund av bilar som stod ‘parkerade’ hur som helt mitt på den hala vägen. Inne i staden hade det kommit en decimeter snö, och den gladde sig ingen åt. Man visste att det snart skulle bli smutsig sörja av alltihop, och mycket riktigt – snart var det 13 grader varmt.

Trots att Ed och jag inte kom hem förrän väl efter klockan 22.00 var vi inte ett dugg trötta. Vi hade ju suttit stilla mesta tiden uppe i Catskillsbergen, så vi var pigga och hungriga. Jag tog därför Ed ut på en sen middag på en restaurang i grannskapet, där vi visste att vi kunde vara oss själva – det vill säga hålla hand litet diskret – och där tackade jag honom mera formellt för allt som jag hade åsamkat honom under min ofrivilliga nattarbetsperiod. Han viftade bort det med ett äsch, men jag insisterade. Jag lovade honom att jag aldrig skulle tillåta något sådant att hända mig igen.

Jag gjorde detta till en del för att ge mig själv mera krut att försvara mig med mot lömska nattarbetsinviter, som jag kunde tänka mig att bli attackerad med framöver.

Published in: on 2013/12/13 at 06:25  Kommentera  

Inlägg 2.024: 17 – 25 mar 1970

Nattarbetshelvetesavslutningen

På tisdagen kom Ed hem och väckte mig med en present i handen. Det var kvittot på den första delbetalningen av vår flyg- och bilresa, som han hade gjort under dagen. Den löd på 1.034 kronor och visade att biluthyrningen hette ‘Thrifticar’, inte ‘Hertz’, men jag tog för givet att det var antingen det namn som Hertz arbetade under i Europa – eller att KLM helt enkelt hade bytt hyrbilsleverantör. Kvitt samma för den delen. Kvittot visade också att vi skulle flyga iväg den 15 maj och flyga tillbaka den 29 maj. Vi var redan på vår väg!

Kvittot på första delbetalningen till KLM (1970)

Kvittot på första delbetalningen till KLM (1970)

Veckans nattarbeten bestod helt av att putsa till programmet så att det fungerade så lättvindigt som möjligt. Det fungerade bra nu, men vi ville ju att allt skulle vara till belåtenhet vid kunduppvisningen den 24 mars.

Veckoslutet var det vanliga under denna miserabla vinter. Jag kunde omöjligen klämma in en ansträngande skiddag mellan två nattarbetsveckor, och Ed vägrade att åka utan mig. Vi gjorde det bästa av veckoslutet inne i staden, men det gick om bara för att vi visste att eländet nu var nära slutet.

Datachefen på Merrill Lynch kom, med tre medarbetare i följe, till datacentret på tisdagen den 24 mars och stannade där i en timme från klockan 10.00 till 11.00. De verkade nöjda med presentationen och demonstrationen av koncentratorn i arbete med börsorder, och de anmärkte bara på några petitesser som vi lätt kunde rätta till. Tom Mierswa var förstås med, och när kunderna hade gått och vi alla satt kvar där och halvsov – detta var ju långt efter sängdags för oss alla – så tyckte han nog så synd om oss att han gav oss ledigt för resten av veckan. Vi fick förstås städa upp efter oss precis som vi hade gjort efter varje natt, men det var lätt gjort. Och sedan hem och sova på riktigt!

Det blev alltså inga fler nätter. Det hade varit tillräckligt med dem för en livstid. Och när Ed kom hem vid 17-tiden ville jag gå ut och fira slutet av natteländet med honom, men det orkade jag bara inte med efter fyra timmars sömn. I stället lagade han till en härlig omelett för oss, och så fick vi en lugn kväll tillsammans, precis som alla kvällarna hade varit under hela vintern, innan jag sedan traskade iväg till mitt nattarbete. Fast nu fick vi ju också sova tillsammans, så det var en viss skillnad. Och på onsdagskvällen gick vi ut och åt en god nattarbetsavslutningsmiddag.

Vi bokade också in oss i god tid för skidbussen på påskdagen. Bortsett från någon enstaka skidåkning mitt i alltihop tror jag att detta var min första skiddag under hela vintern. Åtminstone kändes det så.

Published in: on 2013/12/12 at 08:50  Kommentera  

Inlägg 2.023: 15 – 16 mar 1970

Skräpaktieinköpsovanan

Bortsett från den underbara stund på morgonen, när Ed och jag valde ut vart vi skulle resa nästa gång, så befann jag mig, som det tillhör en nattarbetare under veckoslutsdagar, i ett underligt nirvanatillstånd, ungefär mitt emellan djup slummer och helt på alerten. Detta måste ta slut snart, och det skulle ta slut snart, för annars skulle jag ta slut snart. Stackars oskyldiga Ed, som fick leva sitt liv på ett så här konstigt vis bara för att hans älskare var tvingad till att leva sitt liv på ett så här konstigt vis. Jag var fast bestämd att, vid varje tillfälle jag fick, försäkra mig om att det nya jobbet aldrig skulle innefatta sådana här nattarbetspass. Nåja, en natt då och då gick väl an, men inte flera nätter i rad och absolut inte många veckor som jag just hade genomlidit och fortfarande var insnärjd i.

Jag tittade också igenom min aktieportfölj på söndagen och fann till min fasa att en av aktierna, Electrospace, som jag hade köpt för mindre än en månad sedan, helt hade rasat ihop. Den måste jag göra mig av med, och det gjorde jag på måndagsmorgonen, när jag kom hem efter mitt nattpass. De 80 aktierna som jag hade köpt för 10.052 kronor (se inlägg 2.000) sålde jag nu för 8.143 kronor, en nätt liten förlust på 1.909 kronor.

Tyvärr måste jag ha varit av den uppfattningen att någon gång skulle detta börsras upphöra, och det gjorde att jag omedelbart överförde de pengar som jag just hade fått till en annan aktie, oavsett vilken, så länge den med säkerhet skulle gå ner i värde. Som till exempel 200 aktier i Salem-Brosius för 8.297 kronor. Vad var nu detta för ett företag? Det finns förstås inte kvar i dag, och man kan knappast ens finna någonting om det på internet.

Här är i alla fall en knapp med säkerhetsnål för tillträdesidentifikation att fästa på sina kläder, om man skulle vistas i Salem-Brosius lokaler, vare sig man var anställd där eller man var leverantör eller entreprenör.

Salem-Brosius identifikationsknapp (internet)

Salem-Brosius tillträdesidentifikationsknapp (internet)

En annons för Salem-Brosius visar att de tillverkade saker och ting under flera olika firmanamn, som ”industrivärmeugnar (Salem), mekanisk utrustning (Brosius), materialhanteringsutrustning (Phillips), och värme- och värmebehandlingsugnar (Hagan)”. Alltså uteslutande sådant som inte kunde vara mera fjärran från mitt intresseområde – och ändå köpte jag dessa aktier för att jag var så duktig på att välja lönsamma investeringar. Om jag låter självironisk så är det med avsikt.

Published in: on 2013/12/12 at 07:23  Kommentera  

Inlägg 2.022: 13 – 15 mar 1970

Semesterresemålsurvalsmetodiktillämpningen

Det var mycket som jag hade att berätta för Ed den kvällen. Och till slut sade jag att eftersom en massa pengar plötsligt hade dumpit ner på mig mitt i månaden, så var detta rätt tidpunkt för oss att hitta ett mål  för vår kommande semesterresa. Vi hade ju inte varit någonstans sedan Peru. Åtminstone verkade det så, för jag glömde helt bort våra småtripper därefter, såväl till Buckörevet vid S:ta Korset som till sardinfabriken i Nya Brunswick – för att inte tala om solförmörkelsen i Virginienstranden.

Det var nog den rekordkalla nattarbetsvintern utan skidåkning som hade fått mig att så våldsamt längta till Peru eller något annat ställe. Egentligen  var det nog att helt enkelt få vara tillsammans med min älskade Ed mer än några futtiga timmar då och då.

Vi beslöt oss för att noga läsa igenom resebilagan till den kommande söndagstidningen och att där välja ut det bästa resmålet – och att boka in oss dit. Visst tänkte jag på att jag just då kanske skulle byta jobb – men om jag redan var fast bokad för en resa tillsammans med någon, så kunde ju ingen begära att jag skulle ändra mina planer.

På söndagen var det jag som tog på mig och gick ut och köpte en Nya Yorks Tidender medan Ed lagade till en härlig frukost. Och sedan struntade vi blankt i alla de hundratals sidorna med nyheter, finanser, böcker, kultur, fastigheter, sport och politik som jag hade släpat hem – det enda vi lade fram på matbordet var resebilagans tjugofyra sidor. Där fanns det artiklar och annonser om resor till alla världens hörn. Som alltid i amerikanska tidningar var bilagans blad inte sammanhäftade, och vi kunde därför lättvindigt bre ut dem över hela bordsytan för att göra våra jämförelser.

Vi läste allt och valde ut några kandidater till att få äran att utgöra vårt resemål. Dessa fyra kandidater blev Brasilien – troligen alltför likt Peru – och Kenyasafari – litet för mycket pengar – och Australien – spännande nog – och så Holland. Det platta Holland vann slutsegern genom att vara så mycket av en kontrast till Perus vilda berg man kunde tänka sig, och dit beslöt vi att åka den här gången.

Vi fann en prisvärd annons i tidningen från flygbolaget Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV – lättare skrivet som ‘KLM’. Den lockade med tur och retur från Nya York till Amsterdam och med en hyrbil från Hertz inkluderad under två veckor för bara 3.195 kronor allt som allt för oss båda två.

Priset för flyg och hyrbil, 1970 (broschyr)

Priset för flyg och hyrbil, 1970 (broschyr)

När skulle vi åka? Vi enades om att det i mitten av maj borde vara soligt och varmt i Holland, och att Ed skulle köpa biljetterna – jag skulle under den här veckan fortfarande vara i arbete på natten och sova på dagen.

Published in: on 2013/12/11 at 23:13  Kommentera  

Inlägg 2.021: 13 mar 1970

Arbetsuppgiftsombytesaccepterandet

Tom var ett försäljningsgeni – han lyckades med att sälja det här nya jobbet till mig. För att mjuka upp det hela sade han att dels var det inte ens säkert att detta planerade utvecklingsarbete skulle bli av, och dels var det helt frivilligt för mig att acceptera denna nya arbetsuppgift.

Men han visste att jag tyckte om att programmera, jag hade älskat mitt programmeringsarbete på Volvo – han hade minsann läst igenom min meritförteckning ordentligt! – och jag var bra på programmering: ”Se bara på dina insatser på koncentratorn!”

Jag sög inte alls på detta smickrande omdöme, för det ledde mig rätt till en panikfråga: ”Skulle det innebära att jag bleve tvungen att arbeta på natten på det nya arbetet?” – Det ville jag absolut inte göra, aldrig, det kom inte i fråga, usch!

Fickur (internet)

Fickur (internet)

”Absolut inte”, svarade han, ”Det gäller vanliga arbetstider”. Genom att vara så snabb med det svaret tog han omedelbart luften ur alla andra reservationer, som jag kanske hade haft mot förslaget.

Det kändes naturligtvis litet skrämmande att tänka mig att arbeta på Östra Regionen. Inte främst för att just det kontoret hade bombats sönder under gårdagen, utan framför allt för att det var Östra Regionen. Det var ju den organisation till vilken alla IBM:s försäljningskontor i nordöstra Amerika hörde, och det var ju bara högt uppsatt folk som arbetade där. Tom förnekade inte detta men lugnade ner mig med att jag inte skulle oroa mig – det skulle gå alldeles utmärkt.

Nu uttrycker jag mig naturligtvis mera om hur jag kände mig inombords än hur jag utvändigt reagerade inför min chef. Jag uppträdde lugn som en sill, helt oberörd av vad jag hade fått höra, och fattade med lätthet kloka beslut inför min framtid. Men jag förstod att han avsåg att göra det bästa för både mig och för IBM. Om han ansåg att jag skulle klara detta nya arbete på IBM:s Östra regionskontor, så skulle det förstås gå bra. Man kunde uppenbarligen avancera inom företaget inte bara genom att använda armbågarna utan också genom att vara bra på det man gjorde. Och jag visste att jag utan att anstränga mig över hövan hade lärt mig tillräckligt mycket av tillräckligt litet för att komma att anses bra på mitt lilla jobb. Nu skulle vi se hur detta anseende kunde överföras till något helt annat.

När jag satt på tunnelbanan hem tänkte jag att jag inte skulle kunna somna alls efter allt detta nya. Men det gick bra, och jag sov gott hela fredagen tills Ed kom hem.

Published in: on 2013/12/11 at 07:55  Kommentera  

Inlägg 2.020: 13 mar 1970

Teamledarpostuppgiftsenkelhetsintrycket

Det var två saker som Tom Mierswa ville tala med mig om. Den ena var att jag skulle få en ordentlig påökning på lönen från den 1 april, nämligen från 7.400 till 8.046 kronor. Naturligtvis var dessa båda siffror helt fiktiva, för jag fick ju i själva verket bara 80% av min lön – resten drogs av för att bli till kommissioner, vilket du inte vill läsa om en gång till efter allt som jag tidigare har tuggat om här. Men nettobeloppet – alltså de 80 procenten som jag verkligen fick – skulle nu gå upp från 5.920 till 6.437 kronor i månaden.

Det andra ämnet som Tom hade för mig var att IBM troligen skulle komma att utveckla en modifikation till ett nytt allmänt kommunikationsprogram – som skulle ersätta CCAP – och att han hade mig i tankarna för att vara med i det arbetet.

”Det låter som koncentratorn”, hörde jag mig själv mumla. Och anade ett helt liv som nattarbetare.

”Nej, nej”, sade Tom. ”Detta är en större affär än byggandet av hela Mäklar-CCAP.”

Det lät lovande. Jag älskade ju programutveckling och programmering. Det var mycket roligare än maskiner och terminaler, och jag hade verkligen saknat min tid med konstruktionen av Mäklar-CCAP.

Tom sade att detta utvecklingsarbete skulle bli såpass omfattande att ett försäljningskontor som vårt inte kunde betala kostnaderna för det, utan IBM som helhet skulle stå för fiolerna. Jag skulle därmed inte längre komma att höra till börsmäklarkontoret utan till IBM:s Östra Regionskontor. Jo, precis! Östra Regionskontoret på Parkavenyn 425! Det som just hade bombats sönder! Jag skulle komma att sitta där och programmera så snart hålet i golvet hade blivit lagat! Underbart! Oj!!!

Men ännu viktigare för mig var vad Tom hade att tillägga: det var tänkt att jag då skulle leda ett team på tre eller fyra programmerare!

Oj igen! Detta hade jag aldrig haft i kikaren, och jag hade till och med fått inskrivet i min personaldossié att jag inte kände mig lämpad till att vara chef över andra. Tom sade att han var väl medveten om det och respekterade det till fullo, men avsikten var inte att jag skulle vara chef för de andra, bara leda dem i deras arbete. Han lyckades faktiskt att få mig att inse skillnaden mellan chef och teamledare – jag skulle inte ha något personalansvar för de andra, bara vara den som delade upp arbetsuppgiften mellan oss alla i teamet och som kunde hjälpa de andra när det var något som de inte klarade av på egen hand. Nåja, det lät ju rätt enkelt.

Published in: on 2013/12/11 at 07:45  Kommentera  

Inlägg 2.019: 9 – 13 mar 1970

Oppositionssplittringsåtervalsvinststrategin

Tidningen Nys Yorks Tidender ledare började nu att allvarligt ifrågasätta president Nixons attityd gentemot alla de politiska bombningarna runtom i landet. Tidningen hade inte ett uns av försvar för sådana hemska attentat, men fann det oroande att ledningen för landet lät en sådan anda utvecklas, att halvtokar kunde finna grogrund för sådana våldshandlingar och vägrade att avvika det minsta från sin strategi inför presidentvalet 1972.

När Nixon trädde till makten hade han önskat att vi skulle sänka våra röster så att vi kunde höra orden och hjälpas åt att föra landet samman igen efter den kraftiga åsiktsklyftan som hade uppstått om Vietnamkriget under Lyndon Johnsons tid. Och då hade det faktiskt blivit lugnt och stilla – under ett halvt års tid.

Men sedan hade Nixon och hans vicepresident Agnew plötsligt satt igång med att skrika för full hals. De använde sig av en gammal och beprövad metod för att försöka vinna presidentvalet år 1972, nämligen att splittra och härska. Resultatet blev att Amerika i stället för att bli mera enat hade blivit mer och mer splittrat, med följden att de extrema elementen grep till bomber och annat elände. Och Washington bara hojtade om straff och hämnd.

Vicepresident Spiro Agnew (internet)

Vicepresident Spiro Agnew (internet)

Som ytterligare exempel på sådana bombningar fick Manhattans skyskrapor den 12 mars uppleva två samtidiga explosioner, åsamkande allvarliga skador på huvudkontor tillhörande tre olika storföretag, Mobil Oil, General Telephone & Electronics och, minsann, IBM. För mitt företags Östra Regionskontor på Parkavenyn 425 slog en bomb ut ett två kvadratmeter stort hål i golvet på 12:e våningen, men tack vare anonyma förvarningar per telefon blev det lyckligtvis inga personskador. Det hade plötsligt blivit ännu mera spännande att vara bosatt i Nya York!

Vad vår lilla programmeringsgrupp anbelangar, så kände vi oss nu tillräckligt säkra i korken beträffande modifieringen av Mäklar-CCAP för att våga visa upp resultatet för Merrill Lynch – den börsmäklarfirma, som var direkt intresserad av koncentratorn. Vi enades med dem om den 24 mars som ett preliminärt datum för detta.

När det gällde en kunddemonstration gav oss naturligtvis datacentret en bekväm dagtid och även tillgång till ett sammanträdesrum med mahognybord och projektor. Litet annat, minsann, än för oss IBM:are som ibland hade fått sitta på golvet runt maskinen och skriva kod på våra kollegieblock!

Tom Mierswa bad mig att komma in till honom på fredagen den 13 mars, när jag ändå kom till kontoret på väg hem från datacentret för att plocka upp min lönecheck. På fredagen den 13:de – det bådade illa!

Så, vilka gräsligheter råkade jag då ut för på den dagen? Först låg där inte bara min vanliga halvmånadslön – eller mera exakt mina 80% av den – utan också en kommissionscheck. Om det kom en kommissionscheck brukade det alltid vara vid månadsslutet, men detta var inte det enda ovanliga med den. Det var framför allt storleken på den som fick mig att bäva – den löd nämligen på 6.351 kronor. Jag tror att Tom talade om för mig varför nu och varför så mycket, men det drunknade i allt annat som han hade att säga mig.

Published in: on 2013/12/11 at 07:30  Kommentera  

Inlägg 2.018: 8 mar 1970

Söndagskvällsensamhetstillvaron

Polisrazzian, som tidningen hade skrivit om på grund av järnstaketsolyckan, var inte begränsad till Ormgropen. Två andra bögbarer, ‘Zodiac’ och ‘Kärrgatan 17’ hade under samma natt fått uppleva liknande polismanifestationer. Det var tillförordnade polisinspektören Seymour Pine, samme man som hade stått för den världsberömda razzian på bögbaren Stenväggen i juni 1969, som nu ställde till med dessa tre polisöverfall, baserade enbart på att barerna hade hållits öppna efter den lagstadgade stängningstiden, inte för att de hade ett homosexuellt klientel – vilket inte längre var förbjudet.

Som en följd av dessa tre meningslösa razzior organiserades det en brevskrivningkampanj, som ledde till att borgmästare Lindsay fick hundratals brev med begäran om att sluta upp med razziorna på bögbarer i staden. Kampanjen hade startats av Gayaktivistalliansen (eng. Gay Activist Alliance), som hade bildats efter Stenväggsupproret år 1969 för att ”kräva frihet att uttrycka oss om vårt människovärde”.

Efter nyheterna på söndagskvällen gav jag mig i min ensamhet ut på staden. Jag hade ju varit ute i tassemarkerna i flera dagar och behövde se litet av min storstad. Om jag mot förmodan skulle stöta på någon ‘användbar’ kille på gatan var jag redo – det var något som jag aldrig annars gjorde, men jag inbillade mig väl att jag var kåt. Naturligtvis gick det inte så väl, men jag fick se vårexemplaret av Drottningens Kvartalstidskrift i en kiosk, och den köpte jag i stället. Den hade döpts om till ‘QQ’ efter min gamla bil (se inlägg 66).

Omslaget till QQ, Våren 1970 (internet)

Omslaget till QQ, Våren 1970 (internet)

Den hade blivit mera vågad än det timida höstexemplaret från år 1969 (se inlägg 1.971). Och även innehållet hade trappats upp en hel del. Det fanns visserligen ingenting helnaket att beskåda, men detta var spännande ‘efter-Stenväggen-tider’ och det hängde i luften att vad som helst kunde hända nu – vilket år som helst.

Sidan 11 i QQ, Våren 1970 (internet)

Sidan 11 i QQ, Våren 1970 (internet)

När jag senare på kvällen hade gått igenom allt som fanns att se i mitt nyförv började jag bli sömnig – jag hade ju helt återgått till den normala dagsrytmen under symposiet och solförmörkelsen. Men i stället var det dags att byta till kontorsklädsel och gå till datacentret vid midnatt för mitt åttatimmaspass, som aldrig ville ta slut. Jag hade lämnat mina kolleger på tisdagens morgon för att vara i skick att flyga till Atlanta nästa dag, och nu skulle jag finna ut om de andra hade löst alla återstående problem och avslutat testningen.

Det hade de inte. Det var som om tiden hade stått still medan jag var borta. Det blev den natten, följd av fyra till under den veckan. Efter det fick vi väl se hur det skulle gå.

Published in: on 2013/12/09 at 11:18  Kommentera  

Inlägg 2.017: 8 mar 1970

Gaybarrazziaavslutandet

(Tidningsartikeln fortsätter)

”Razzian gjordes på söndagen klockan 05.00 på Ormgropen (eng. Snake Pit), en bar på Västra 10:e gatan 213, därför att den hölls öppen efter att den lagenligt skulle ha stängts. De fyra anställda vid baren åtalades för brott mot alkoholkontrollagarna och de 163 gästerna för förargelseväckande beteende.

”I förbittringen över razzian och Vinales skador demonstrerade omkring 500 män och kvinnor i går kväll på Sheridantorget och senare utanför polisstationen på Karlgatan. Omkring 200 av dem marscherade därefter till S:t Vincentsjukhuset, där de kallade samman en ‘dödsvaka’ för Vinales.”

Så långt Dagens Nyheter. Jag översatte den här ganska ordagrant, men transponerade formatet till en viss grad från journaliststil till berättarstil. Vad menar jag med det?

Journalisten måste skriva på ett sådant sätt att när hans artikel skall klämmas in i det utrymme som blir tillgängligt för den i publiceringsögonblicket, så skall klipparen kunna använda manuskriptet fram till avklippningsstället och ändå få med det viktigaste utan att behöva ändra något i texten. Därför skriver journalisten allting i viktighetsordning, och det medför att han repetarar många saker mer och mer i detalj allteftersom artikeln framskrider.

Berättarstilen är den som jag i allmänhet använder. I den diskuteras alla ämnen i en logisk följd efter varandra utan hänsyn till vad som är viktigast att nämna. Den stilen ger artikeln ett bättre sammanhang, men den kräver också att läsaren måste gå igenom hela artikeln för att förstå den och inte sluta läsa den någonstans halvvägs.

Och nu är det min tur att lägga till några detaljer som Dagens Nyheters journalist antagligen hade berört längre ner i sin artikel men fått bortklippta på grund av utrymmesbrist.

Diego Vinales var en fotbollsspelare från Argentina som hade stannat kvar i Amerika efter det att hans turistvisum hade gått ut. När han arresterades vid sitt första besök på en gay bar, fruktade han att han skulle bli deporterad, trots att till och med polisen visste att dessa åtal inte skulle hålla måttet inför en domstol.

Det som mest upprörde alla vid olycksplatsen var att när brandmännen intensivt arbetade med att få loss järnstaketet med den fastspetsade Diego skrikande av smärta, så sade poliserna till dem att inte göra sig någon brådska, ‘för den jävla bögen skulle ju ändå dö’. Som det gick så dog han inte och deporterades inte heller.

Efter detta miserabla polisbeteende blev det inga flera storrazzior på gaybarer i Nya York.

Published in: on 2013/12/06 at 08:11  Kommentera  

Inlägg 2.016: 8 mar 1970

Gaybarrazziakonsekvensexemplet

Här följer tidningsartikeln, daterad den 9 mars 1970:

”En operation av ett mera ovanligt slag utfördes i går på S:t Vincentsjukhuset. Några av Nya Yorks brandmän kallades dit för att med hjälp av en elektrisk såg assistera kirurgerna med att få loss en ung man från ett järnstaket, vid vilket han var fastspetsad.

Järnstaket like det framför polisstationen på Karlgatan, New York (internet)

Järnstaket likt det framför polisstationen på Karlgatan, New York (internet)

”Problemet som dessa kirurger hade ställts inför var helt unikt. Mannen hade gripits i en polisrazzia på en bar i Greenwichbyn och forslats, tillsammans med 166 andra, till polisstationen på Karlgatan för att där uppe på andra våningen formellt åtalas. I uppenbar panik hade mannen där hoppat rätt ut genom ett fönster.

Numera bostadeshus, år 1970 polisstationen på Karlgatan, New York (internet)

Numera bostadshus, år 1970 polisstationen på Karlgatan, New York (internet)

”Byggnaden hade ett svart järnstaket strax framför fasaden, och han kom ner rätt på det. Sex 35 centimeter långa järnspetsar borrade sig genom hans lår och bäcken. Poliserna kunde inte lyfta upp honom från staketet utan att skada honom ytterligare.

”Brandkårens räddningspatrull tillkallades då, och under ledning av löjtnant James Leddy sågade de loss den del av staketet, där mannen satt fast. Han fördes till sjukhuset, där Dr John Slattery och en grupp sjukvårdare började arbeta på honom.

”Enligt mannens identifikation var han i 20-årsåldern, hette Alfredo Diego Vinales, och kom från Östra Apelsinen (eng. East Orange) i Nya Jersey.

”I avsaknad av erforderlig utrustning för att kunna avlägsna staketspetsarna från kroppen tillkallade sjukhuset brandkårens räddningspatrull. Efter att ha utverkat tillstånd av biträdande brandchefen Walter Matthews för att få utföra ‘operationen’ inställde sig fem brandmän, (fem namn), och löjtnant Leddy, i operationslokalen. De beordades att tvätta sig helt rena och sedan ta på sig operationsbeklädnad och sterila masker. Med en elektrisk såg, som var tre decimeter lång och åtta centimeter bred, och vägde tre kilo, skar de sedan bort en järntvärslå som höll samman de sex spetsarna och lyckades därefter att vicka ut dessa, en i taget.

”Kirurgerna fullbordade därefter operationen. Virales rapporterades att befinna sig i kritiskt tillstånd sent i går kväll.

”‘Det är ett mycket tröttande och intensivt arbete att försöka få ut föremål ur en människokropp’. sade löjtnant Leddy om den två timmar långa operationen.”

(Tidningsartikeln fortsätter)

Published in: on 2013/12/06 at 01:21  Kommentera  

Inlägg 2.015: 8 mar 1970

Metrolinjareambiencen

Så här såg en Metrolinjarevagn ut i första klass, med bara en stol på var sida om mittgången. I vår vagn var det två stolar på var sida, men de var ändå tillräckligt breda för att vara bekväma. Vi hade också en buffé i mitten av vår vagn, så det doftade ketchup och senap därifrån under hela resan. I första klass fanns det ingen buffé – affärsmännen fick sitt tilltugg elegant serverat på sin plats.

Förstaklassvagn i Metrolinjaren, 1969 (internet)

Förstaklassvagn i Metrolinjaren, 1969 (internet)

Där fanns det också något som var helt nytt på ett rullande tåg: en telefonhytt där man kunde ringa medan tåget gick. Det var förstås trådlöst och använde sex olika frekvenser på 450-MHz-bandet. Det var något som säkert kostade skjortan.

Vilken njutning det var att sitta här i dessa sköna fåtöljer, alla riktade framåt! Och det kändes minsann att det gick undan – spåren var dåligt underhållna, så tåget krängde och hoppade hela tiden.

Klockan 14.59 anlände vi till Nya Yorks nya lilla Pennsylvanienstation belägen under Madisontorgsträdgården, och efter en kort tunnelbanetripp var vi hemma i vår lya, som var helt oskadad av fredagens bombexplosion i grannskapet.

Men sedan glömde vi bort den incidenten. Jag kom under alla mina år i Nya York aldrig att se det förstörda huset och inte heller dess ersättare, trots att det låg bara fem minuters väg från 351:an. Det var inte att jag undvek att gå dit – men jag var inte intresserad och sedan glömde jag, liksom alla andra, bort det hela. Det hände för mycket i Nya York varje dag för att ha koll på allting under mer än någon enda dag om ens såpass länge.

Ed skulle vara med vid en konferens långt ute i Nya Jersey på måndagen, så han gav sig iväg ganska snart. Vi gick tillsammans till Avis, biluthyrningsfirman som Alled Chemical använde sig av, för jag ville hjälpa honom ut ur det trånga garaget. Men han klarade det galant utan någon assistans, och sedan gick jag hem för att se på kvällsnyheterna.

Ack, stackars Greenwichbyn, ännu mera elände! Först en bombexplosion och sedan detta, allt under ett enda veckoslut! Jag kunde relatera nyhetsrapporten, men jag låter dig i stället ta del av vad det stod att läsa i måndagsmorgonens Dagens Nyheter (eng. Daily News).

Published in: on 2013/12/06 at 01:09  Kommentera  

Inlägg 2.014: 8 mar 1970

Metrolinjareutforskningen

Vi kunde ha valt att köra in i centrala Richmond på söndagsmorgonen för att ta en titt på alla de gamla byggnaderna där från 1700-talet, uppförda vid flyttningen dit av Virginiens huvudstad från Williamsburg för att undvika alla fientliga attacker nära kusten. Men vi hade ju nu en gång redan besett själva Williamsburg (se inlägg 1.530-1.536), och det fick väl räcka, tyckte vi båda. Nu skulle vi hellre fara hem för att se efter om det fanns något kvar av Nya York – och av vårt lilla krypin – efter bombexplosionen. Vi var båda glada att jag inte bodde kvar i Peter Warren i samma kvarter.

Ed grep ratten, och så bar det iväg direkt mot Washington. Det var samma väg hemåt som efter Williamsburg på hösten 1968, men den här gången lämnade vi ifrån oss bilen i Washington och tog expresståget Metrolinjaren (eng. Metroliner) till Nya York. Jag hade aldrig åkt med det och troligen inte Ed heller, så det ville vi gärna göra. Det var alltid roligt att köra bil, men huvudvägen mellan Nya York och Washington hade vid det här laget blivit gammal skåpmat för oss.

Amerika använde knappast alls tåg på långa sträckor – man flög eller körde bil, eller åkte buss om man hade det knappt med sekinerna. Det gick några enstaka långfärdståg mellan de största städerna, men de var alla långsamma som godståg – med ett enda undantag: korridoren mellan Nya York och Washington. På det spåret gick det från januari 1969 ett fint expresståg fyra gånger om dagen i var riktning.

Metrolinjare, 1969 (internet)

Metrolinjare, 1969 (internet)

Resan tog 2 timmar och 59 minuter – vilket lät avsevärt snabbare än 3 timmar! – och tågen gick från Washington klockan 08.30, 12.00, 13.00 och 16.30. De stannade i städerna Baltimore, Wilmington, Filadelfia, Trenton och Newark på sin väg till Nya York. På vardagarna gick det ytterligare två expresståg, klockan 07.30 och 18.00, och det tidigaste stannade bara i Baltimore och klarade därmed av körningen på 2½ timmar!

Metrolinjare vid uppehåll i Wilmington (internet)

Metrolinjare vid uppehåll i Wilmington (internet)

Själva tåget var byggt för 260 kilometers fart, men såpass fort fick det bara köra på några korta sträckor, där spåret klarade av detta. Hela avståndet var 360 kilometer.

Den svenska motsvarigheten, Göteborgaren, tog 4½ timmar för sina 456 kilometrar från Göteborg till Stockholm, och detta utan att stanna på vägen. Men med det tåget hade jag heller aldrig åkt – det var alldeles för dyrt för mig.

Eftersom vi hade startat från Richmond vid 09-tiden var vi i Washington i god tid för Metrolinjarens avgång klockan 12.00, och det fanns gott om plats.

Published in: on 2013/12/05 at 07:54  Kommentera  

Inlägg 2.013: 7 mar 1970

Grannskapsspikbombningsobehagligheten

Mina bilder blev antagligen så dåliga att jag genast slängde bort dem , för jag minns inga bilder och jag kan inte heller finna några bilder liggande någonstans. Och inte ens internet har mycket att bjuda på från år 1970, då videokameror var stora, klumpiga och dyra. Som ersättning kan du få se en helt annan solförmörkelse, nämligen den i juli 1991 i Mexiko – klicka bara här och hav tröst.

Det var intressant för oss båda att som varken astronomer eller fotografer, få vara med om detta fenomen. Inte för att det blev någon omtumlande upplevelse – det hade talats så vitt och brett om hur allting skulle komma att ske, att ingenting var överraskande. Men vi var där när det hände, och vi fick en begivenhet att berätta om det framöver.

Solförmörkelsen, Virginienstranden, 1970 (internet)

Solförmörkelsen, Virginienstranden, 1970 (internet)

Vi tog det lugnt efter förmörkelsen, åt lunch i Virginienstranden och körde sedan i två eller tre timmar, tills vi tog in på ett litet motell i trakten av Richmond, Virginiens huvudstad. Där fick vi på TV-nyheterna alldeles oförberedda uppleva Nya York i sin prydno. Ett hus med adressen Västra 11:e gatan 18, i samma kvarter som Peter Warren, hade under gårdagen helt förstörts av en bombexplosion och medföljande brand.

Huset brinner efter bombexplosionen, New York, 1970 (internet)

Huset brinner efter bombexplosionen, New York, 1970 (internet)

Detta var oavsiktligt orsakat av medlemmar av en vänsterradikal grupp som kallade sig ‘Weather Underground’ – om jag skulle ge mig på att bokstavligt översätta det namnet till ‘Vädret under jorden’ så skulle jag troligen få ge upp mitt skriveri. De hade hållit på med att tillverka bomber att placeras ut på en militärbal i Nya Jersey nästa kväll, och i stället exploderade en av dem och förvandlade ett fyravåninghus i Greenwichbyn till en hög av brinnande bråte.

Släckningen av branden i huset efter bombexplosionen, New York, 1970 (internet)

Släckningen av branden i huset efter bombexplosionen, New York, 1970 (internet)

Endast de fem bombtillverkarna, varav tre eller fyra var militanta kvinnor, befann sig i huset vid explosionen mitt på fredagen. Tre av dem dog omedelbart och de två övriga skadades men lyckades ändå fly därifrån. En av dessa var Cathy Wilkinson, vars far ägde huset. Ingen bodde där, men hon hade fått låna huset för att ‘vårda sin influensa’ men i stället stod för tillverkningen av spikbomber med dynamit och väckarklockor inuti. Och så gick det som det gick.

Branden i huset med bombexplosionen är nästan släckt, New York, 1970 (internet)

Branden i huset med bombexplosionen är nästan släckt, New York, 1970 (internet)

En del av grannhuset skadades också av explosionen, och ett skrivbord föll därifrån ner i det brinnande huset. Skrivbordet tillhörde den 33-årige skådespelaren Dustin Hoffman, som bodde där med sin fru. Ingen av dem skadades dock av explosionen. Ed och jag hade sett honom i filmen Mandomsprovet när vi på våren 1968 övernattade i Försynen (se inlägg 1.318).

Dustin Hoffman, 1968 (internet)

Dustin Hoffman, 1968 (internet)

Det raserade huset återuppbyggdes efterhand i en mera modern stil, och jag kan nämna att det bytte ägare i december 2012 för 60 miljoner kronor.

Det i modern stil återuppbyggda huset, New York, 1970 (internet)

Det i modern stil återuppbyggda huset, New York, 1970 (internet)

Published in: on 2013/12/04 at 07:38  Kommentera  

Inlägg 2.012: 6 – 7 mar 1970

Solförmörkelseupplevelsereplipunktsfastställandet

Det var tur att jag reserverade bilen med en gång, för det var den sista de hade tillgänglig – dum som jag var hade jag inte tänkt på att en solförmörkelse är en anledning för mycket folk att komma flygande och behöva en bil.

Ed hade fått tillgripa två plan för att komma till Norfolk. Först Eastern Airlines skyttelplan till Washington och sedan ett United Airlinesplan för att fortsätta till Norfolk. Detta kom fram i rätt tid, och klockan 23.00 såg jag hans glada nuna i strömmen av avstigande. Vi plockade upp vår nyss reserverade bil och körde på en halvtimme till semesterstaden Virginienstranden. Efter nära-missen vid bilhyrandet var jag nu rädd att alla hotell redan skulle vara fyllda med soltittare, men även rumsfrågan löstes lätt – vi fick oss ett bra rum i ett litet motell utan minsta problem. Var det låg hade vi ingen aning om, för det var ju mitt i svarta natten.

Men lördagen var desto ljusare. Solen sken från en helt klar himmel, vilket var extra viktigt för oss. Som vi på TV-nyheterna på lördagskvällen fick veta så hade Virginienstranden och Norfolk varit de enda orter i hela förmörkelsebandet från Florida till Virginien som hade haft klart och fint väder under det himmelska fenomenet.

Efter frukosten körde vi runt för att finna det bästa stället för att uppleva solförmörkelsen. Jag sökte undermedvetet efter en mjölkpall vid en grusväg mitt i en skog, för det var precis så som jag hade upplevt min första totala solförmörkelse år 1954. Men jag hittade ingenting sådant i Virginienstranden. Varken skog eller grusväg eller mjölkpall fanns på denna efterblivna ort. Och eftersom det egentligen inte fanns någonting som speciellt identifierade en solförmörkelseobservationsplats, så hittade vi inget ställe som var bättre, eller sämre, än badstranden. Där hade vi, precis som överallt, en bra utsikt över himlen rätt över oss – trots att vi absolut inte fick titta upp på förmörkelsen.

Vi var på plats från klockan 11.00, när månen började skära in på solens yta – utan att det förstås märktes ett dugg. Klockan 12.15 blev det spöklikt mörkt men med blå himmel åt sidorna. Det blev plötsligt nästan helmörkt klockan 12.35 och detta varade i fyra minuter. Och sedan kom ljuset tillbaka steg för steg. Vi stannade väl kvar där i någon timme, innan vi gav oss iväg därifrån.

Jag har anteckningar om att jag tog en hel rulle film under förmörkelsen, med fyra bilder av solen under de fyra minuter då den inte syntes. Resten av filmen använde jag till att fotografera stranden, havet och människorna, allt med samma kameraöppning för att kunna visa hur mycket mörkare det blev.

Published in: on 2013/12/04 at 07:20  Kommentera  

Inlägg 2.011: 6 mar 1970

Symposieavslutningsdagen

Efter några sammanträden på fredagsmorgonen – ett lett av en inhyrd professionell komiker av någon sort som jag aldrig hade ens sett på TV – och efterföljande lunch var det allmänt uppbrott. Jämfört med i Miamistranden året före blev symposiet alltså en dag kortare den här gången, men jag hörde inga klagomål över nedskärningen. Det verkade vara mest förlustelser – rundturer och segling och sådant – som hade minskats ner, och jag saknade ingenting av det. Jag smög mycket hellre omkring och tittade på guvernören i skjortärmarna vid sitt skrivbord än att få stadens statyer utpekade från en buss.

Jag åkte inte med alla de andra i IBM:s abonnerade buss till flygplatsen utan fick återigen sex timmar till att vandra runt på egen hand i staden, den här gången utan några som helst mål. Jag tog stadsbussar hit och dit efter behag och kom nu att känna mig riktigt hemma i Atlanta efter ett bara tre dagar långt affärsbesök. Och klockan 20.00 satt jag i min stol på ett United Airlinesplan till Norfolk, och från det stigande planet fick jag en sista överblick av Georgiens huvudstad.

Jag har ingen sådan nattbild över Atlanta från 1970 att visa upp här, men jag har hittat ett par tidsenliga dagsljusbilder av staden på internet. Den första togs av en 16-årig pojke från en byggnad tvärs över Persikoträdgatan från Regency Hyatthuset räknat. Ett litet hörn av mitt hotell syns i vänsterkanten, och det visar sig egentligen vara en tillbyggnad, öppnad för gäster år 1971 och alltså under byggnad när bilden togs. Jag själv hade inte ens lagt märke till detta bygge på gång – så fascinerad var jag av den ursprungliga byggnaden från 1967.

Korsningen av Persikoträdgatan och Harrisgatan, Atlanta, 1970 (internet)

Korsningen av Persikoträdgatan och Harrisgatan, Atlanta, 1970 (internet)

Pojken var där på en vardag i juni månad år 1970 – alltså tre månader efter mitt besök – och måste ha knäppt sin bild vid 17-tiden, av Harrisgatans (eng. Harris Street) solljus från höger att döma, och det var alltså rusningstid. Lägg därför gärna märke till hur stillsamt det då för tiden var på huvudgatan inne i centrum av en storstad.

Den andra bilden är ett vanligt vykort från tiden omkring 1970, och där ser du i mitten Regency Hyatthuset med sin tallrik ovanför. Från restaurangen var det enligt mitt minne fri sikt åt alla håll, något som verkar att motsägas av de två byggnaderna till vänster – vilka dock kan ha byggts efter mitt besök men innan vykortets bild togs. Notera att jag inte själv köpte detta vykort vid mitt besök.

Vykort av Atlanta, Cirka 1970 (internet)

Vykort av Atlanta, Cirka 1970 (internet)

Jag landade i Norfolk omkring klockan 22.00 och hade en timme på mig att vänta på Eds ankomst från Nya York. Jag använde den till att vid en Hertzdisk reservera en bil för oss – men inte ta den i besittning förrän Ed hade anlänt.

Published in: on 2013/12/03 at 09:15  Kommentera