Inlägg 1.950: 6 – 7 nov 1969

Föräldraåterflygresan

På avresedagen kom mamma ihåg de små restaurangerna som vi hade passerat på väg till DaNi på måndagskvällen, och nu i regnet kom deras närhet väl till pass. De valde en som hette Gene’s, en halvtrappa ner från gatunivån, och det visade sig vara ett trevligt ställe. Det var nästan inga andra gäster där – men det var mycket tidigt för lunch, och när mina föräldrar omsider gav sig iväg var restaurangen fullpackad.

Reklam för Gene’s restaurang, New York, 1969 (tändsticksomslag)

De tog först ett glas sherry för att de kände sig så frusna, och sedan fick de en god köttbit med grönsaker, smör, bröd, öl och kaffe. Notan gick på 52 kronor. Mamma kommenterade att man inte kunde gå på ett sådant lunchställe varje dag, men för att äta gott i en trevlig miljö var det perfekt. Att jag kan berätta så i detalj om just denna restaurang beror på att jag fick höra om den först efterhand i ett brev från Sverige.

Det var lika lätt för dem att lämna sitt rum på Femte Avenyhotellet som på alla andra hotell de hade bott på ute i världen. Utrymningstiden var satt till klockan 12.00, men pappa förhandlade sig till att få stanna på rummet till klockan 15.00. När de då tog en taxi ut till Kennedyflygplatsen, var det ändå flera timmar tidigt, men det passade bra med tanke på dagens usla väder i kombination med mammas minne av vår körning dit ut för att möta pappa år 1964 (se inlägg 243-244).

Där köpte de sig i den skattefria butiken en flaska Seagrams whisky – och en flaska Martell konjak för pappa och Olle Stendahl att då och då avnjuta tillsammans.

På planet fick de fina platser, men de upptäckte genast att det luktade spyor något alldeles gräsligt från stolarna rätt framför deras, så det gick inte alls. Flygvärdinnan försökte med spraymedel, men det lurade inte en såpass god näsa som mammas, och då erbjöds de två platser på andra raden räknat bakifrån i planet – och där luktade det ingenting.

Planet kom i väg bara en kvart försenat, och så snart det lyfte från marken satte de fram sina klockor sex timmar, precis som jag hade rått dem att göra för att lättare komma ifatt tiden, som ju gick sex timmar fortare i Europa än i det efterblivna Amerika. Att detta intrång i naturlagarna sedan inte alls hjälpte är en annan sak som jag får återkomma till.

De fick en mycket god middag, och sedan satt de och vred och vände sig under resten av flygningen för att försöka sova – jag själv hade vid den tiden redan gett upp alla försök att sova på flygplan – och klockan 10.00 på fredagen landade de i Köpenhamn.

Inlägg 1.949: 4 – 5 nov 1969

Valresultatsjublet

Och minsann, när resultaten från Manhattan började komma in var Lindsay bäst överallt. I vartenda valdistrikt kapade han hem mellan 55 och 65 procent av rösterna. Men det bodde trots allt mycket mer folk i de andra stadsdelarna, så det gick fortfarande  bra för Procaccino. Och klockan blev 23.00, vi började alla bli sömniga, och Proccacino ledde med 45% över Lindsays 30% och Marchis 25%. Det skulle helt klart bli Proccacino, men Lindsay började knappa in på hans försprång.

När så gott som alla valdistrikt i Queens och Brooklyn hade rapporterats, återstod halva Manhattan, och jag började skönja en chans för Lindsay att trots allt få sitta kvar. Han låg nu bara fem procent efter Proccacino, och det började bli riktigt spännande. Jag fick sätta på en kopp te till för att hålla oss igång, och då gled Lindsay över Proccacino. Mycket över till och med. När klockan slog midnatt hade Lindsay vunnit borgmästarvalet med över en miljon röster, eller 41%. Proccacino hade fått 34% och Marchi 22%.

Jag följde jublande mina föräldrar till deras hotell. Det hade börjat regna, och pappa sade att det var säkert Proccacinos tårar.

På onsdagen tog vi en taxi i ösregnet för att intaga vår avskedsmiddag på Ryska Terummet (eng. Russian Tea Room) på 57:e gatan. Terummet hade i en lokal på den norra sidan av gatan år 1927 börjat som en samlingsplats för ryska immigranter, bosatta i Nya York efter att ha kommit undan den ryska revolutionen år 1917, men det flyttade tvärs över gatan till sin nuvarande adress två år senare. Nu hade det Ryska Terummet utvecklats till en mycket elegant restaurang med rysk mat som specialitet. Jag tänkte mig att mamma skulle uppskatta detta, och det gjorde hon sannerligen. Och pappa och jag också.

Ryska Terummet, New York (internet)

Tehusets ägare hade ståndaktigt vägrat att sälja sin smala tomtremsa för att införlivas i planerade jättekomplex, som under åren uppfördes på ömse sidor om Tehuset. Fasaden mot 57:e gatan var alltså bara sex meter bred, men Tehuset bredde ut sig längre in och sträckte sig tvärs igenom hela kvarteret med köket mot 56:e gatan. Den pampiga inredningen såg likadan ut år 1969 som den gör på den här bilden från 2009. Skillnaden är bara att år 1969 var måltiden helt överkomlig i pris.

Interiör av Ryska Terummet, New York (internet)

Tillbaka på hotellet kramade jag mina föräldrar adjö för den här gången. Jag hade så fullt upp att göra på arbetet under den här veckan att jag inte lätt kunde ta mig tid att åka med dem ut till flygplatsen och prata i tomme om allt det som vi inte hade hunnit med att säga till varandra under en månads tid tillsammans.

Inlägg 1.948: 4 nov 1969

Valresultatsbedrövelsen

På tisdagskvällen tog jag mina föräldrar till en verkligt fin kinesisk restaurang i Greenwichbyn. Den hette Mandarinhuset (eng. Mandarin House) och låg på 13:e gatan mellan Sjätte och Sjunde avenyn, alltså nära intill DaNis bostad. Jag kände till den men hade aldrig förut varit där, och den motsvarade helt mina förväntningar.

Restaurang Mandarinhuset, New York, 1969 (vykort)

Efter en härlig middag gick vi hem till mig, och jag var noga med att pappa efter middagsmålet och promenaden till 351:an tog det lugnt uppför de tre branta trapporna. Vi tog långa andningspauser på våningsetagen. Pappa själv hade velat ta trapporna i dubbelsteg – svårt nog med de höga trappstegen även för en vältränad gymnast – men nog var det skönt för honom att få sjunka ner i soffan efter väl förrättat värv.

Klockan var 20.30 och vallokalerna skulle inte stängas förrän klockan 21.00, så vi satt och pratade över en kopp te i en halvtimme. Sedan satte jag på televisionen, och till att börja med var det förstås bara reportage från vallokalerna, blandat med kandidaternas förhoppningar om att vinna och vinna stort. Striden stod mellan det demokratiska partiets kandidat Mario Proccacino, som var stadens finanschef alltsedan valet år 1965, och John Lindsay, som år 1965 hade valts till borgmästare som en republikan men som nu hade ratats av republikanska partiet vid primärvalet och därför vid dagens val tävlade som det lilla liberala partiets kandidat för att få sitta kvar som borgmästare i Nya York.

Chansen att Lindsay skulle klara sig utan det republikanska partiets stöd var minimal, men han var den i mitt tycke absolut enda som dög, och jag skulle ha röstat på honom – om jag hade varit amerikansk medborgare. Den republikanske kandidaten John  Marchi räknade ingen med, för han var i det närmaste okänd utanför Statenön, den allra minsta stadsdelen.

Det blev ett valdistrikt i Brooklyn som kom först, och där vann Proccacino stort. Och så kom det flera från Brooklyn och ett från Queens, och överallt hade Proccacino vunnit. Vid 22-tiden gjorde sig mamma och pappa färdiga att gå hem till sitt hotell. Resultatet var ju klart vid det här laget, och de kunde ju se resten av rapporterna från sängen där, tyckte de. Men jag övertalade dem att stanna ett tag till, för jag räknade modigt med att Lindsay skulle vinna så stort på Manhattan att han skulle komma upp på toppen, om än med mycket liten marginal.

Inlägg 1.947: 1 – 6 nov 1969

Klädinköpssysselsättningen

Något som inte alls stod på vår lista över vad som skulle göras var ett besök i den zoologiska parken i Bronx, men det var nog det fina utevädret som gjorde det, kombinerat med mammas förtjusning över San Diegos zoo år 1964. Vi åkte upp till Bronx zoo på lördagen eller söndagen och tittade på en del djur, vilket ju var avsikten. Jag måste tillstå att jag inte minns mycket av den förlustelsen.

På veckoslutet ringde jag upp DaNi och sade att mina föräldrar var i staden på besök och gärna skulle vilja träffa honom. Det blev han mycket glad över och bjöd oss att komma hem till sig på en kopp kaffe på måndagskvällen. På vägen till honom från Femte Avenyhotellet passerade vi på 11:e gatan mellan Femte och Sjätte avenyn några oansenliga små restauranger nere i souterrainvåningen på höger sida. Jag sade att de påstods vara trevliga men att jag aldrig hade ätit där trots att jag hade bott i Peter Warren alldeles intill. Mamma lade dem på minnet för eventuella framtida behov.

Nu fick jag återse den lägenhet i hörnhuset på Sjunde Avenyn och 12:e gatan, där jag upplevde nyåret 1965-1966. Som jag tidigare har berättat (se inlägg 507-509), lät DaNi mig då bo i sin lägenhet under några dagar som konvalescent efter min andra hemorrojdoperation, så att jag inte behövde gå uppför en massa branta trappor som i 351:an.

Nu fick vi alla en verkligt trevlig pratstund hemma hos DaNi – mina föräldrar var ju goda vänner med honom alltsedan deras besök hos oss i Peter Warren år 1964.

Under veckan gick mamma, troligen på egen hand, för att titta på en klänning att ha med sig hem från Nya York. Först gick hon till det fina Bloomingdales, och sedan också till Alexanders tvärs över gatan. Det var där som hon fann en klänning som precis passade hennes smak och dessutom till ett pris – 150 kronor! – som också passade henne. Efter hemkomsten till Örebro fotograferade pappa henne i den klänningen ute i den inglasade verandan trots att det var november månad och detta kalla rum alltid hölls igenbommat vintertid – men det var nog det enda ställe inomhus som erbjöd ett gott naturligt fotoljus.

Mamma i sin nya 150-kronorsklänning från Alexanders i New York, Skyttegatan 8, Örebro (1969)

På tal om kläder från Nya York så nämnde mamma i sitt första brev efter resan att hon hade stoltserat på Örebros gator i sin nya vinterkappa från Bloomingdales – och sin nya plasthatt, vilken jag väl får tro att hon också hade fått med sig från Nya York. Det var nog riktigt när de talade om att Paris var på väg att lämna över titeln som världens modehuvudstad till Nya York!

Inlägg 1.946: 1 – 4 nov 1969

Lincolncenterfotograferandet

Med listan väl avklarad åt vi frukost och tog sedan buss upp till Lincolncentret för att se vilka operor de hade att erbjuda under veckan. Och där försvann genast en av önskningarna från listan: Metropolitanoperan hade stängt på grund av scenarbetarstrejk. Det var allt vi fick veta – trots mitt noggranna läsande av Nya Yorks Tidender hade denna strejk förbigått mitt vaksamma öga. Men internet har nu hjälpt mig med en bild från 1969 av dirigenterna Leopold Stokowski, 87 år gammal, och Leonard Bernstein, 51 år gammal, under ett försök att övertala en fackföreningsledare att göra slut på operastrejken.

Leopold Stokowski, Leonard Bernstein och en fackledare, New York, 1969 (internet)

Som tröst i bedrövelsen tröstade sig mamma med ett vackert vykort av Metropolitanoperan i kvällsbelysning. Det verkar som om det låge ett dis här och var i förgrunden på bilden. Jag har försökt gnugga bort det från kortet, men tidens tand har tyvärr berövat en del av kortet dess forna spegelglans.

Metropolitanoperan, New York, 1969 (vykort)

Under en av vardagarna kom mina föräldrar tillbaka till Lincolncentret och passade då på att ta några bilder därifrån. Jag lägger in dem nu i samband med lördagens misslyckade biljetttinköp, trots att det kronologiskt sett inte hör hemma just här.

Först en bild av mammas rygg, där hon sitter på kanten till fontänen framför operahuet.

Mammas rygg och Metropolitanoperan, New York (1969)

Och så tog de var sin bild av varandra tvärs över Lincolncentrets Spegeldamm. Om du tittar noga efter kan du se att de på bägge bilderna också lyckades få med Henry Moores välbekanta stenskulptur Vilande figur (eng. Reclining figure) mitt i dammen.

Pappa alldeles ensam i Lincolncentret, New York (1969)

Mamma alldeles ensam i Lincolncentret, New York (1969)

Bosse och Ulla Kördel träffade vi samman med, men jag minns inte var någonstans. Kanske de kom upp till min lya – inte troligt – eller till hotellrummet – ännu mindre troligt. Att vi inte reste ut till deras hem i en förort är jag övertygad om, för något sådant hade tagit en dag i anspråk och då hade jag absolut kommit ihåg det. Så vi måste ha ätit ett mål tillsammans med dem på någon restaurang i Nya York.

När mamma skrev till mig efter hemkomsten nämnde hon att jag hade sagt ”dessa två svenskar, vad var det nu de hette” i samband med sammanträffandet med just Bo och Ulla. De å sin sida hade skrivit hem till Bos föräldrar i Eskilstuna, att det hade varit sååå roligt att träffa mig. ”Med så olika ögon kan man se på sina medmänniskor”, var mammas kommentar till mig. Och hon hade förstås alldeles rätt.

Inlägg 1.945: 1 nov 1969

Amerikavistelseåterstodsgrovplaneringen

Det första vi gjorde, när jag hade kommit till mina föräldrars nya rum på Femte Avenyhotellet, var att göra upp planer för den stundande veckan. Vad ville de göra och när skulle de göra det? Vi fann snart att vi måste använda papper och penna för att få med allt som de ville hinna med under sina kvarvarande dagar.

• De ville träffa Bo Kördel, sonen till pappas tidigare medarbetare Stig Kördel.
• De ville träffa DaNi igen.
• Pappa ville se på Förenta Nationerna – mamma hade varit där men inte pappa.
• De ville gärna gå på en föreställning på Metropolitanoperan – om det inte var för dyrt.
• Mamma ville titta på en ny klänning – köpet i San Juan hade gett mersmak.

Mitt enda bidrag till önskelistan: På tisdagen ville jag tillbringa kvällen tillsammans i mitt lilla hem för att se på televisionens sammanräkning av borgmästarvalet. Mina föräldrar visste nästan lika mycket som jag om borgmästare Lindsays balansgång mellan de två stora partierna för att försöka bli omvald (se inlägg 1.817-1.818). Det var spännande om han utan stöd av sitt parti skulle kunna slå ut sina motståndare från de båda jättepartierna.

Nåja, listan blev ju egentligen inte så värst lång, men det var noga att minnas att jag själv inte var ‘tillgänglig’ på dagtid under arbetsveckan. Just nu hade det travats upp massor för mig att göra, så jag kunde inte ta mig ledigt en enda stund.

När det gällde att träffa Bo Kördel och hans fru Ulla hade jag inte det minsta intresse av att träffa dem. Jag hade uppmanats av mamma många gånger i brev att kontakta dem  – de bodde ute i en förstad någonstans – men jag sökte inte umgänge med barnfamiljer, för vad skall ett bögpar som Ed och jag ha att prata om med ett gift par, speciellt som de säkert skulle vilja prata svenska? Hur skulle jag kunna undgå dem nu? Jag kunde uppenbart inte ge mina föräldrar det verkliga skälet, och om de ville träffa Bo, så måste det ju ske när han inte arbetade och då alltså jag också var ledig. Återigen var det komplicerat att inte våga tala om den hemska sanningen om mig och min Ed.

DaNi var ju något helt annat, så det skulle nog gå bra. Operan skulle vi förstås gå på – jag skulle ta ett bra tag i plånboken och klara av det med glädje. Förenta Nationerna och klänningsinköpet kunde de förstås klara av själva på vardagsdagtid.

Inlägg 1.944: 31 okt 1969

Kundbortfallskommissionschecksdiminutionen

Det förra inlägget handlade uteslutande om mina föräldrars förehavanden i San Juan, och det fanns ingen som helst öppning för mig själv att krypa in i historien innan oktober månad försvann. Allt som jag ville ha sagt var att min kommissionscheck för oktober löd på 271 kronor. Det var förstås förlusten av den goda kunden duPont (se inlägg 1.885) som gick ut över alla oss systemingenjörer på mitt försäljningskontor. Våra löner vilade ju till 20% på hela kontorets försäljningsresultat – vi delade lika oavsett vilka kunder vi hade sysslat med.

Försäljarna stod ju på sina egna starka ben, så för dem blev konsekvenserna antingen dramatiska eller obefintliga. De fick sin kommission baserad enbart på resultatet från sina egna kunder, och vår försäljare hos duPont, vem han nu var, fick säkert bara hälften av lönen för den här månaden, därför att 50% av hans lön bestod av kommission, som måste ha varit noll den här gången.

Var man försäljare så gällde det att hushålla med sina pengar i de goda tiderna – när deras lön lätt kunde bli fördubblad och tredubblad – så att de inte skulle lida pin vid ett sådant här tillfälle. Att alldeles plötsligt klara sig på halv lön är inte lätt om man har vant sig vid att leva upp allt som kom flygande. För mig var det lätt – jag betraktade alltid 80% av min lön som ‘säker’ inkomst och resten som en slumpartad gåva.

Ed och jag levde precis på det sättet. Hyran och maten och kläderna hade vi alltid nog med pengar för, och resten sparade vi eller semestrade för eller gav bort till våra familjer som det passade sig. Att den här kommissionschecken var mikroskopisk gav ingen som helt anledning till oro. Visst skulle den i och för sig bara räcka till en tredjedel av vår månadshyra, men 80% av min lön var ju alltid oförändrad – och Eds lön var ju helt fast. Därför blev det aldrig frågan om att flytta ut från vår lilla lya och bo på en bänk i parken på andra sidan Sjätte avenyn.

Nu hade jag veckoslutet och så tre kvällar kvar med mina föräldrar. På torsdagen skulle de återvända till Örebro efter vad de kallade ”en underbar semesterresa”. Rivieran och Mallorca i all ära, men att under några veckor få se litet av Kanada, litet av Amerika och litet av Söderhavet var allt något som europeerna på den tiden inte ofta kunde unna sig. Allting hade gått alldeles utmärkt för oss, och vi hade trivts bra ihop. Att bo långt från varandra var nog rätt nyttigt för oss alla – vi hade blivit mycket bättre vänner än förut. Och nu hade de några dagar kvar i Nya York, mestadels på egen hand.

Inlägg 1.943: 28 – 31 okt 1969

Föräldratropiklössläpptheten

När havet var för oroligt höll de sig på landbacken. Här sitter mamma på en av Lutèces balkonger på övre våningen. Så länge rummet med balkongen inte var uthyrt, fick de gärna sitta däruppe och ha det skönt – precis som Ed och jag hade fått göra när det begav sig. Att mina föräldrar inte bodde i rummet däruppe berodde på att den nyinredda lilla byggnaden vid sidan hade mycket modernare och trevligare rum än vad som fanns i det gamla huset.

Mamma på balkongen på Lutèce pensionat, San Juan (1969)

Mina föräldrar satt naturligtvis inte på pensionatet hela dagarna. De utforskade Gamla San Juan med samma frenesi som Ed och jag hade gjort, fästningarna och kullerstensgatorna och allt. De nämnde inte mycket om fästningarna – sådana hade de sett överallt i Europa, och dessutom hade de ju haft Nyköpingshus med sina fästningar från 1300-talet runt hemmaknuten i många år.

Nyköpingshus, Nyköping (internet)

Men något som de gillade inne i Gamla San Juan var lyxhotellet Klostret, som jag kortfattat berättade om i samband med Eds och mitt besök i San Juan år 1967 (se inlägg 1244). Det besåg de både utan och innan, och en dag avnjöt de Klostrets lunchbyffé utomhus i trädgården.

Entrén till hotell Klostret, San Juan, 1969 (broschyr)

Byffén i hotell Klostrets trädgård, San Juan (1969)

Hotellets stora matsal kände de sig inte manade att utnyttja, bara att avnjuta med ögonen. Jag skulle gissa att de gärna hade bott på Hotell Klostret, men vi talade inte om den saken, för den låg så vansinningt högt över vår gemensamma budget. Och nu fick de sig ju en smakbit där i alla fall.

Matsalen, Hotell Klostret, San Juan, 1969 (broschyr)

Efter lunchen satt de och vilade en stund på en bänk i en liten parkhörna alldeles utanför hotellet. Det fick bli pappas middagsvila för den dagen.

Mamma på en bänk utanför hotell Klostret, San Juan (1969)

Och tvärs över gatan från Klostret lät sig pappa fotograferas på trappan till Johannnes Döparens katedral. Men trots att dörren stod vidöppen gick de, i likhet med Ed och mig, inte in i den för att titta.

Pappa framför S:t Johannes Döparens katedral, San Juan (1969)

De tittade desto mera på annat sevärt. Pappa tog bilder av tekniska ting, sådant som det här elektriska sammelsuriet högt över en huvudgata någonstans mitt i staden – och inte Gamla San Juan heller.

Elektrisk utrustning på en huvudgata, San Juan (1969)

Alla deras förehavanden på egen hand i San Juan fick jag ju inte veta något om förrän de kom tillbaka till Nya York, och det gladde mig att de inte bara hade suttit på Lutèce och njutit av sommarvädret utan gjort sina utflykter runt om i staden.

Och på fredagen kom de till Nya York med samma flyg som jag hade använt fyra kvällar tidigare. Jag mötte dem förstås på Kennedyflygplatsen och tog dem i taxi till deras väntande hotellrum. Samma hotell, annat rum.

Inlägg 1.942: 28 – 30 okt 1969

Bussreseenkelheten

När pappa sedermera kom hem till Sverige, fann han att hans hemmaklubbs veckobrev för lunchen på onsdagen den 5 november redan hade omnämnt hans närvaro vid veckolunchen i San Juan på tisdagen den 28 oktober. Det betydde att San Juans klubbsekreterare hade fått iväg ett rapportbrev till Örebro på momangen. Och rapporteringen till Örebro från Nyayorkklubbens lunch på torsdagen den 23 oktober hade gjorts lika fort. Det var mycket hos de amerikanska Rotaryklubbarna som imponerade på pappa.

Toppen av veckobrev från Örebro Rotaryklubb (1969)

Mamma fortsatte med bussen in till Gamla San Juan för att gå och titta i butiker medan pappa hade sitt Rotarynöje. På kvinnors vis hittade hon minsann en sommarklänning i en liten oansenlig modeaffär, och den kostade bara 36 kronor. Här står hon iförd nyförvärvet på en av Lutèces balkonger.

Mamma i sin nya 36-kronorsklänning, Lutèce pensionat, San Juan (1969)

De åkte naturligtvis i var sin buss tillbaka till Lutèce, och eftersom pappa skulle ligga och vila efter lunchen så gjorde hon sig ingen brådska utan såg sig ordentligt om inne i den gamla staden. Nu när jag skriver om detta kommer jag att tänka på att jag aldrig i San Juan har sett något modernt centrum med fina affärer, sådant som annars finns i mitten av varenda stad. Ed och jag behövde aldrig något sådant, och följaktligen har jag ännu ingen aning om var San Juans centrum ligger någonstans. Gamla San Juan hade några små butiker, men det utgör ju inte något affärscentrum.

Att mina föräldrar kunde klara av sitt resande med buss nummer 17 var förstås värdinnans förtjänst. Hon hade förklarat att det kostade 52 öre – en enda slant – att lägga i en genomskinlig burk intill föraren, att man skulle be föraren att ropa ut den hållplats där man ville stiga av – Sheratonhotellet eller Atlantgatan – och det fungerade utmärkt.

Bortsett från en stund mitt på tisdagen var mina föräldrar tillsammans hela tiden i San Juan. När pappa verkar att vara ensam på den nästan folktomma stranden, så var det mamma som tog bilden av honom från Lutèce. De höga byggnaderna bortom honom var alla hotell och bostadshus vid Condadostranden – det fanns inget handelscentrum där.

Pappa på stranden vid Lutèce pensionat, San Juan (1969)

Och de badade tillsammans i havet när det inte var för höga vågor. De var ganska rädda för vattnet efter att ha fått höra att det var lika djupt som Mount Everest var högt, men det var 27 grader i vattnet, så man kunde ju inte bara titta på det. Efter det farofyllda badet hade de det skönt i det 30-gradiga sommarvädret i säkerheten inne på Lutèces tomt.

Mamma efter doppet i Atlanten, Lutèce pensionat, San Juan (1969)

Pappa efter doppet i Atlanten, Lutèce pensionat, San Juan (1969)

Inlägg 1.941: 28 okt 1969

Internkommunikationsutrustningstillverkarvinsthoppet

Ed bodde hemma i 351:an till på fredagen, då han, helt enligt planerna, återigen blev utslängd för att klara sig bäst han kunde uppe i Bronx. Det låter grymt, men vi var helt ense om att varken hans eller mina föräldrar skulle ana att vi var mera än bara goda vänner med varandra. Jag längtade intensivt efter den dag i framtiden, då vi kunde övergå till sanningen utan att riskera obehagligheter – men detta var ju totalt omöjligt just nu.

Mitt arbete under de fyra återstående dagarna under veckan är ingenting att orda om, men jag vill nämna att jag på onsdagen såg mig nödtvungen att ge mig ut på den farliga marknaden med de pengar jag hade fått efter försäljningen av aktierna i Iroquois Industries. Jag fann med min räknesnurra att det bästa köpbytet som fanns just då hette Executone. Jag köpte därför 60 aktier för 10.091 kronor.

Här är en bild av en apparat som Executone hade tillverkat säkerligen många år bak i tiden. Med den kunde chefen enkelt och bekvämt stå i omedelbar kontakt med sin sekreterare. Han kunde då bli varskodd av henne om ankomsten av en klient, kalla in henne för att stenografera ett brev eller servera honom en kopp kaffe. Apparaten, som skulle stå på chefens skrivbord, var inkapslad i polerat trä och var försedd med bakelitknappar och en blinkande lampa – sekreterarens apparat var förstås mindre elegant.

Intercomapparat från Executone (internet)

Även om utvecklingen hade gått framåt sedan dess så var det sådan kommunikationsutrustning som mitt nya företag tillverkade, och det skulle nog bli en god affär.

Redan på första dagen på egen hand i San Juan gav sig mina föräldrar ut på äventyr. Pappa och mamma tog bussen tillsammans in mot staden, men pappa steg av när den stannade invid Sheratonhotellet, för där skulle San Juans Rotaryklubb ha sin veckolunch.

Pappas Rotaryställe, Sheratonhotellet, San Juan, 1969 (vykort)

Det var just det hotellet som vi i brev långt före deras resa hade diskuterat som en möjlig bostad för dem, och vilket jag hade lyckats med att få utbytt mot Lutèce. De hade kommit att trivas mycket bättre på det lilla pensionatet än på det stora lyxhotellet, helt bortsett från besparingen.

Oj, vad pappa blev imponerad när Rotarys klubbmästare hälsade honom välkommen och gav honom sitt visitkort. Det hade nämligen dagens datum påtryckt. Inte påstämplat utan påtryckt från tryckeriet. De måste ha tryckt upp något dussin kort för alla de olika veckolunchdagarna, då det kunde komma folk dit från fjärran Rotaryklubbar. Naturligtvis kom det mycket flera sådana hit på en turistort än till Örebro, men ändå!

Rotaryklubbmästarens datumtyckta visitkort, San Juan (1969)

Inlägg 1.940: 27 okt 1969

Aktieförsäljningssvårförklarligheten

Vid 15-tiden var det dags att ge mig av och lämna föräldrarna ensamma på det rara Lutèce i fyra dagars tid. Eftersom de hade vistats på främmande ort vid enstaka tillfällen under sina 64 respektive 71 år långa liv kunde jag räkna med att det skulle gå alldeles fint.

Jag kramade om dem och sade också farväl till värdinnan.

”När kommer ni två hit igen?” frågade hon mig, men Orsa kompani lovade ingenting bestämt. Hur kunde jag i förväg veta när det skulle passa Ed och mig att komma till Lutèce? Och dessutom fanns det ju så mycket annat i världen att utforska. Vilket jag naturligtvis inte delade med värdinnan.

Jag lämnade in bilen på flygplatsen. Den hade skött sig bra, trots att den inte var lika stor som de medelstora bilarna som vi hade använt under den första veckan tillsammns. Och den hade inte heller någon utgången registrering. Allt jämnar ut sig.

Planet gav sig av i rättan tid klockan 16.50 och kom till Nya York omkring klockan 19.15. men då hade jag fått tillbaka den timme som hade tagits ifrån mig när vi flög ner på fredagen. Jag hade bett Ed att inte komma till Kennedyflygplatsen för att möta mig – visst hade det varit underbart, men tillsammans med mina föräldrar hade jag ju inte full kontroll över mina göranden, och då kunde det hända att jag skulle komma tillbaka vid någon annan tid. Men hem till Ed kom jag snabbt med buss och tunnelbana som vanligt, och vid 21-tiden stod vi omfamnade hemma i lyan i en veckolång kyss med tungor och läppar och djupandning.

Var jag hungrig? Nej, jag hade ätit middag på planet och ville bara ha honom, ingen mat. Vi pratade inte så mycket, för vi hade ju själva varit på Puerto Rico två gånger förut. Det var egentligen bara observatoriet med sin radioantenn som jag fick beskriva ordentligt – allt annat var han helt bekant med. Och jag hade bara varit borta i tre dagar!

Det hände också något rätt oförklarligt den här dagen, den 27 oktober 1969. All min dokumentering säger att jag då sålde några aktier – och jag var ju inte ens i Nya York den dagen. Jag hade köpt dessa aktier i mitten av september (se inlägg 1.886), och det enda jag kan tänka mig som förklaring är att jag hade lämnat in en så kallad stopporder att sälja aktierna om marknadspriset sjönk till en viss nivå. Jag brukade aldrig göra sådant, men kanske jag hade gjort det när mina föräldrar var i antågande och jag inte kunde bevaka börsen på samma sätt som vanligt.

I varje fall såldes för mig 74 aktier i Iroquois Industries för 7.061 kronor, och samma aktier hade kostat mig 9.781 kronor, vilket betydde en svidande förlust på 2.720 kronor. Och trots detta fortsatte jag att spela på börsen! Tokiga jag!

Inlägg 1.939: 27 okt 1969

Stadsbussförarhjälpsamheten

Från Ponce tillbaka till San Juan tog det bara några timmar, och jag har ingenting särskilt att rapportera från den etappen. Första halvan av vägen var mycket enahanda. Den följde låglandet vid sydkusten, och där kunde man köra litet fortare på den raka och ofta breda vägen. Man fick emellertid se upp noga för folk till fots och på cykel, för de hade ännu inte vant sig vid snabb trafik. Det här paret hasade sig över vägen i lugn och ro utan en tanke på att vi kom susande – medan jag bromsade in för att undvika att köra ihjäl dem tog pappa en bild av dem genom rutan, mera för att kunna uppleva situationen igen än för att ha en bild till från Puerto Rico.

Medtrafikanter att se upp för, Puerto Rico (1969)

Resten av vägen var smal och mycket kurvig, där den arbetade sig upp till toppen av bergsryggen och sedan ner igen på den norra sidan. Naturligtvis var det mycket intressantare och vackrare här, och detta exemplar av Puerto Ricos nationalträd eller nationalblomma, kallad flamboyan, körde vi rätt under. Men den bilden togs inte av pappa, utan jag klippte den ur en broschyr.

Flamboyanträd över vägen, Puerto Rico, 1969 (broschyr)

Och så var vi framme i San Juan. Jag passar på att lägga in vårt vykort från 1969 av den så kallade Santurcedelen av staden. Gatan i bildens nedre högra hörn ledde till bron över till den fyra kilometer långa ö, på vilken den centrala delen av San Juan befann sig, med sina officiella byggnader och med Gamla San Juan och fästningarna längst bort. Stranden på bilden är två kilometer lång, och Lutèce pensionat låg en kilometer bortom vykortets vänstra kant. och därifrån var det ytterligare fem kilometer till flygplatsen och Holiday Inn.

Flygfoto av stadsdelen Santurce, San Juan, 1969 (vykort)

Vi kom till Lutèce på tidiga eftermiddagen. Rummet var färdigt och nu kunde vi koppla av efter vår rundtur. Medan pappa vilade på sin säng gick jag omkring med mamma i kvarteren runt pensionatet och visade henne sådana små nyttigheter som busshållplatsen vid slutet av Atlantgatan. Mycket bekvämt, och ännu bekvämare när man visste exakt var bussen skulle stanna. Vilket en av bussarna handgripligen visade oss när vi stod där och läste tidtabellen på hållplatsstolpen.

”Nej, tack tack,” hojtade jag, när bussen stannade med dörren öppen. ”Vi bara förbereder oss för i morgon.”

Och i stället för att surt köra vidare så sträckte chauffören till mig en tidtabell genom bussdörren. Både mamma och jag var högeligen imponerade över den sortens service.

Inlägg 1.938: 27 okt 1969

Oljeraffinaderiupplevelsen

Efter frukosten på måndagen betalade vi den mycket facila rumsräkningen på 87 kronor.

Rumsräkningen, Hotell Villa Parguera, La Parguera, Puerto Rico (1969)

Och sedan packade vi bagaget in i bilen och lämnade detta blomsterbemängda hotell med sin härliga sjöutflykt bakom oss. Denna lilla oansenliga ort i världens utkant fastnade i mina föräldrars minne för alltid, precis som den fyra år tidigare hade gjort för Ed och mig.

Föräldrarna packar bilen före avfärden, La Parguera, Puerto Rico (1969)

I motsats till gårdagen stod det för den här dagen ingenting mer på vårt program än att återvända till San Juan och ta rummet på Lutèce i besittning. När vi hade kommit tillbaka till stora vägen, så svängde vi till höger och fortsatte gårdagens rundresa, nu närmast mot staden Ponce på sydkusten.

Vägen gick över några små höjder, och när vi hade kommit över dem bredde havet ut sig framför oss därnere. Visst var det underbart vackert, men pappa hade ögonen på något helt annat. Nedaför oss mellan vägen och havet låg det nämligen ett enormt oljeraffinaderi, och det ville pappa gärna ta sig en ordentlig titt på. Inte så att han ville besöka det – han ville bara stanna till här i några minuter, och han steg ur bilen för att kunna studera alla detaljer ordentligt.

Ett oljeraffinaderi, Talla Boa, Puerto Rico (1969)

Själv skulle jag inte ens ha märkt detta raffinaderi – sådant har aldrig hört till mina nöjen, men pappa var nu en gång tekniker, och detta var för honom en liten bit av himlen.

Så fortsatte vi körningen, men efter några hundra meter var det dags igen. Jag var säker på att dessa bilder skulle visa samma saker, men de blev faktiskt helt olika. Det var dock samma anläggning.

Oljeraffinaderiet, Talla Boa, Puerto Rico (1969)

Så hade han fått sitt lystmäte och vi körde vidare med min lyckliga pappa. Men återigen fick jag stanna, för nu var vi nästan inne bland skorstenarna, och det gick bara inte att ignorera dem. Den här gången var pappa säkert därute med kameran i en hel kvart.

Mera från oljeraffinaderiet, Talla Boa, Puerto Rico (1969)

Han tog många flera bilder än dessa tre, men nu får det räcka. Dessa bilder gjorde pappa lycklig att ha till minne av denna underbart tekniska ö i Söderhavet.

Alldeles strax därefter uppenbarade sig Ponce, där Ed och jag en gång hade hittat en ovanlig brandstation, som var väl värd att fotografera (se inlägg 460). Så var fallet också nu – stora vägen gick rätt förbi den – och med risk att verka bildtjatig lägger jag här in mammas version av Ponces brandstation.

Brandstationen, Ponce (1969)

Lustigt nog märker jag nu att brandstationen hade förändrats mellan mina två besök i Ponce. Den låga och säkert nyttiga tillbyggnaden på vänster sida med en terrass ovanpå existerade inte alls år 1965, och den hade försetts med samma fasadmaterial för att passa in i stilen. Bra gjort! Ponces fäder  visste förstås att just brandstationen drog turister till staden.

Inlägg 1.937: 26 okt 1969

Fosforviksåterupplevandet

Medan pappa låg och vilade gick mamma och jag ner till båthamnen – det enda av intresse som jag kunde visa upp av La Parguera. Där fick vi veta att det skulle gå en båt till fosforviken så tidigt som klockan 18.00. Eftersom det just nu var fullmåne, ville de komma dit före månuppgången – när månen senare sken på vattnet skulle den förta det mesta av naturfenomenet.

När Ed och jag var i La Parguera i november 1965 hade vi inte tänkt ett dugg på månen, för den fanns inte – det råkade vara nymåne just då. Nu förstod jag hur mycket slumpen hade hjälpt oss den gången. Nu fick vi anpassa oss och åka ut litet tidigare, och det var allt.

Vi sade till på hotellet att vi skulle äta middag klockan 20.00, efter hemkomsten från fosforviken, och de var förstås helt med på noterna – de levde ju på att deras gäster skulle få uppleva byns sevärdhet.

Förra gången hade Ed och jag åkt med en ‘roddbåt’ med utombordsmotor och var därför mycket mera i direkt kontakt med det upplysta vattnet – vi hade kanske bara en meter till svallvågorna från båten. Nu satt vi högt uppe på en mycket större turistbåt och såg samma fenomen men mera från ovan och på fem till tio meters håll. Men det var tillräckligt för att båda mina föräldrar skulle bli helt fängslade av skådespelet. Det fanns ett par andra båtar därute också, och så här högt uppifrån kunde vi faktiskt urskilja deras upplysta svallvågor – det var något som vi inte hade sett från den lilla båten.

Middagen smakade gott och vi struntade i efterrätten, för vi hade ju vår jättestora ananas på rummet, och den måste ätas upp. Allt vi hade i väg av bestick var pappas lilla pennkniv med sitt fem centimeter långa blad. Det räckte till för att komma igenom skalet men inte längre. Vi var tvungna att fortsätta operationen i badrummet, för ananasen var så himla färsk att den dröp av saft. Vi skulle ge ett kungarike för en stor kniv, men vi ville inte göra ett spektakel av oss genom att gå till matsalen och låna en. Hur som helt så lyckades vi få itu den stora frukten, och så snart vi hade halvor att arbeta med så dög pennkniven alldeles utmärkt. Varje bit som pappa skar ut dröp av klibbig saft, så vi stannade kvar i badrummet och åt den där för att inte klibba ner rummet. Båda pappa och jag avskydde sådant som var klibbigt – utom när man åt det, förstås.

Och sedan sov vi gott efter en upplevelserik dag. Det lät som om havet låg precis utanför vårt fönster, och ändå var det säkert hundra meter ner till stranden. Vi hörde dyningarna och drömde om fosfor.

Inlägg 1.936: 26 okt 1969

Fattigdomsomgivningsbortförklaringssvårigheterna

Styrkta av det lilla lunchmålet fortsatte vi söderut. Nu gick vägen mera inne i landet, men när vi körde förbi en lagun nära kusten utbrast mamma: ”Herregu, det är ju ett helt berg av salt!”

Saltutvinning, Puerto Rico (1969)

Jag hade inte ens sett det, för vägen hade krävt min odelade uppmärksamhet, men när jag hade stannat bilen blev jag lika häpen som hon. Visst hade vi alla sett salt utvinnas ur havet på olika håll i världen, men en såpass hög hög av salt hade ingen av oss någonsin sett. Jag hade gärna velat köra dit för att se den på nära håll – och kanske köpa ett halvkilo till hushållet – men det var ett inhägnat industriområde, så vi brydde oss inte om att försöka hitta infarten dit och få tillstånd och så vidare. Vi fotograferade saltet och fortsatte.

Att vi skulle köra till La Parguera och se på fosforviken där hade vi haft som etappmål hela tiden, så när vi svängde av ditåt från stora vägen hade vi alla spända förväntningar. Mina föräldrar såg i andanom en välordnad turistort, och det var helt på grund av att jag inte hade sagt ett ord i mina brev om hur fattigt La Parguera egentligen var. Under mina första år i Amerika hade jag velat få dem att se varenda krok i mitt nya hemland som ett paradis. Nu skulle de få se hur denna krok verkligen såg ut.

Och det stod inte länge på. Redan på den lilla vägen ut till La Parguera var mamma tvungen att plåta några av de hus som vi passerade, och här är en av bilderna. Precis som jag själv några år tidigare var hon nu lika chockad som jag över att se sådana människoboningar som denna.

Enfamiljshus nära La Parguera, Puerto Rico (1969)

Även inne i La Parguera var det ju fattigt så det förslog, men jag påpekade att folket i det här huset höll på med att bygga en ny mur, och vid sådana tillfällen ser alla hus hemska ut. Hon tog bilden ändå, och här är den.

Hus med murbygge på gång, La Parguera, Puerto Rico (1969)

Jag vill här passa på att nämna för dig att jag tidigare lade in många bilder från den visit som Ed och jag gjorde i Parguera och fosforviken år 1965 (se inlägg 462-463). Från den här resan med mina föräldrar har jag inte fullt så många bilder att komma med.

Hur som helst så kom vi genom all slummen i La Parguera fram till samma hotell som Ed och jag förra gången bodde över på. Det var nu lika rent och fint och turistiskt som då – om det hade försämrats det minsta hade jag nu varit helt beredd på att köra därifrån. Omgivna av jätteblomster står här föräldrarna på vår egen lilla trappa upp till vårt rum på hotell Villa Parguera.

Föräldrarna utanför dörren till hotellrummet, La Parguera, Puerto Rico (1969)

Inlägg 1.935: 26 okt 1969

Observatorieobserverandet

Fortfarande ingen mast! Pappa hade inte sett något foto av mottagaren av radiosignalerna, bara en beskrivning av en sorts skål, i vilken en svag signal kunde fångas in på olika ställen och fås att studsa mot själva mottagaren som hängde i luften ovanför skålen. Det var skålens form som gjorde att alla dessa svaga signaler skulle samlas till en stark signal, på samma sätt som när man satte eld på ett skosnöre genom att samla solens strålar med hjälp av ett förstoringsglas.

Pappa hade föreställt sig en stor skål uppe på en mast, vilket var helt korrekt, bortsett från masten. När vi nu fick en broschyr med en bild av mottagaren på framsidan, så fattade han genast galoppen – en bild säger mer än tusen ord.

Skålen bestod av ett nät av stålvajrar som var upphängt från en horisontell ring, byggd runt omkring en mestadels helt naturlig grop i terrängen. Det mesta av ringen vilade helt på marken – bara där kanten var låg vilade ringen på små ståltorn. Själva mottagaren hängde stabilt i vajrar från tre rätt låga master.

Flygfoto av Arecibo jonisfäriska observatorium, Puerto Rico, 1969 (broschyr)

Nätskålen var oändligt mycket större när vi såg den än vad vi hade väntat oss. Den hade en 305 meters diameter, vilket inte är mycket på en landsväg men oändligt mycket i en konstgjord skål. I nätet fick det plats mer än 30.000 tunna, blanka metallskivor, två meter långa och en meter breda. De var fastsatta så nära varandra det gick och bildade på så sätt en jättestor metallskål.

Det betydde uppemot 10 hektar för kor att beta på, om det hade växt gräs inne i skålen. Men de skulle mycket väl ha kunnat beta på marken inunder skålen, för där växte det fortfarande vanlig vegetation. Detta är helt mina funderingar i dag, för då var jag alldeles för upptagen av att bara häpna inför vad jag fick se.

Vi besökare hade en terrass där vi fick lov att beskåda underverket och också en liten grusväg för att gå ner och titta på nätat underifrån. Ingenting asfalterat som på den här bilden av i dag, men år 1969 var det hela ju rätt nytt. Pappa trivdes förstås i den tekniska atmosfären och tittade noga på allting.

Under antennskålen, Areciboobservatoriet, Puerto Rico (internet)

När pappa hade fått nog av det jonisfäriska observatoriet återvände vi ner till Arecibo igen. Skulle vi äta lunch där? Klockan var 12.30, så det var rätt tid, men vi var alla fortfarande mätta efter den stadiga frukosten, så vi fortsatte på vår väg västerut längs kusten, och när den svängde söderut gjorde vägen likadant. På så sätt kom vi till den mycket lilla staden Aguadilla, och vi hittade lätt ett trevligt litet matställe, troligen stadens enda.

Inlägg 1.934: 25 – 26 okt 1969

Gammelstadskvällen

Vi kom in till Gamla San Juan medan det fortfarande var helt ljust, och jag parkerade vår bil på torget med Kolumbusstatyn. Vi skulle naturligtvis ha kunnat köra omkring därinne på de smala, kullerstensbelagda gatorna, men jag visste inte vad man egentligen kunde se där genom ett bilfönster, och var kunde man parkera bilen?

Så vi lämnade den åt Kolumbus att bevaka  och gjorde Gamla Stan till fots, så som Ed och jag alltid hade gjort. Här får du inga bilder, utan jag hänvisar dig till mina tidigare kamerasvep (se inlägg 454 och 1239-1246).

Efter litet promenerande bland de gamla husen passerade vi några matställen som såg trevliga ut, och när vi – det vill säga, mamma – kände att det var dags för middag, så slank vi in på ett av dem som vi hade passerat förbi. Det dög.

Det var faktiskt skönt att inte behöva köra i nattmörkret på dessa smala gator. Gamla San Juan var, tack och lov, inte alls bilanpassat.

Nästa morgon gav vi oss av med allt vårt bagage, för vi skulle först göra en liten rundresa och sedan skulle jag ju bosätta mina föräldrar på Lutèce. Räkningen på Holiday Inn gick på 315 kronor, inklusive skatten, för de två nätterna. Ungefär samma totalbelopp som jag gissade att det skulle bli för deras fyra nätter på Lutèce – där de för övrigt skulle få semestra mycket ledigare än på lyxhotellet. Och efter en stadig frukost bar det iväg.

Rumsräkningen, Holiday Inn, San Juan (1969)

Vad vi än skulle ta oss före på ön, så var det första målet staden Arecibo med sitt jonisfäriska observatorium, för det var pappas egentliga anledning till att överhuvudtaget vara i Puerto Rico. Han hade velat komma dit, alltsedan man där i början av 60-talet hade byggt ett jättestort radioteleskop för att försöka hitta radiosignaler utifrån rymden. Och nu skulle det ske, för observatoriet var öppet för allmänheten varje söndag – och nu var det söndag.

Det tog oss bara en timme att komma till Arecibo, och på vägen dit skördades det sockerrör på fälten överallt. Pappa var imponerad av skördearbetet, men han ojade sig över hur primitivt allting gick till. Han var en man av maskiner – de var hans liv och ändamål. Hans bilder från bilen blev inte lyckade, så inne i Arecibo köpte han sig detta vykort, som visade just vad han hade sett från landsvägen.

Skördandet av sockerrör, Puerto Rico, 1969 (vykort)

Från Arecibo var det lätt att bara följa skyltar långt upp i de höga bergen söder om staden. Pappa spejade efter en antenn som skulle resa sig över träden, men då han inte riktigt visste hur denna antenn skulle se ut, så blev det jag som fick hitta vägen dit med hjälp av skyltarna. Och snart var vi där.

Inlägg 1.933: 25 okt 1969

Regnskogsdjungeln

När mamma bedömde att pappa hade fått tillräckligt med vila, återvände vi till rummet och drog honom med oss ut, för nu skulle vi ut och titta på regnskogen Städet medan det fortfarande var fullt dagsljus. Ed och jag hade förstås varit där tidigare och då tagit en massa bilder i regnskogen, och dem hänvisar jag dig till (se inlägg 475-476). Här får du nöja dig med bara några få bilder från dagens regnskogsstrapatser.

Under den korta körningen dit berättader jag litet för mamma och pappa om regnskogen Städet. Den låg här på öns östra sida, därför att det var här som det regnade i riklig mängd. Eftersom passadvindarna stadigt blåste från öster, så var varenda ö i Karibiska havet frodig på sin östra sida, medan den var torr och ökenartad på den västra, som sällan fick något regn. Genom att det låg höga berg här i närheten av San Juan, så föll det extra mycket regn där, och tack vare det hade det bildats en riktig tropisk regnskog. Vi fick oss en varm och våt eftermiddag däruppe med flera korta skurar på en enda timme, och från den våta asfalten rök det i värmen – ungefär så som det, av andra skäl, ofta gjorde på Nya Yorks gator (se inlägg 1.178).

Mamma ville att vi skulle stanna till vid en stor fruktmarknad vid avtagsvägen upp mot regnskogen, för det såg litet annorlunda ut där än på lördagsmarknaden i Örebro. Vi köpte med oss några bananer och framför allt en jättelik ananas. Bananerna gick åt som färdproviant, men ananasen kom att få ligga kvar i bilen för nästa dags behov.

Tropisk fruktmarknad på vår väg till regnskogen Städet, Puerto Rico, 1969 (vykort)

Vår bil var inte luftkonditionerad. År 1969 var sådan lyx på hyrbilar vanlig bara på stora modeller, men vi upplevde regnskogens våtvarma luft mycket bättre genom de öppna bilfönstren. Mamma uttryckte sig så här: ”Vi var våta, varma och glada.” – Det kändes som om man upplevde en tropisk monsun, och det hade man helt missat i en frysbox.

Redan innan vi hade kommit upp i själva regnskogen tyckte pappa att det här ensamma palmträdet var härligt att se på, så som det stack upp ur vegetationen nedanför.

Regnskogen Städet, Puerto Rico (1969)

Vi steg ur bilen och gick bort till ett litet vattenfall några hundra meter in på en liten sidoväg inne i regnskogen.

Vattenfall i regnskogen Städet, Puerto Rico (1969)

Här står pappa ute på stora vägen, liten och helt överväldigad av all djungelvegetation bakom sig.

Pappa i regnskogen Städet, Puerto Rico (1969)

Och på en parkering uppe på vad som kanske var vägens högsta krön står jag med mamma och avnjuter den fuktiga värmen. Vi var nästan uppe i molntäcket, som skulle ha kallats dimma om vi hade nått ända upp. Med den slapp vi med ett hår.

Med mamma i regnskogen Städet, Puerto Rico (1969)

Och så vände vi och körde ner på samma väg och sedan fortsatte vi vidare in till Gamla San Juan.

Inlägg 1.932: 25 okt 1969

Lutèceinspektionen

Jag lämnade sedan mina föräldrar för att gå över till flygplatsen och hämta min hyrbil som jag hade bokat hos Hertz. Med bilen parkerad utanför Holiday Inn gick jag in och hämtade dem, och de var redan finklädda för vår resa in till staden.

”Lämna kvar slipsen”, sade jag till pappa. ”Det blir för varmt.”

Han tog av den – men för säkerhets skull rullade han ihop den och lade den i fickan.

”Jag tror att ni kommer att tycka om Lutèce. Det ligger ungefär halvvägs mellan Holiday Inn och Holken”.

Jag visste att de tyckte att det var alldeles onödigt dyrt att bo i en hel vecka på ett lyxhotell som Holiday Inn, och jag visste också hur mycket de alltid hade njutit av att vara ute i sin primitiva sommarstuga Holken vid Yngaren ett tjugotal år tidigare. Nu skulle det bli spännande.

”På den här gatan går stadsbussen nummer 17 mellan flygplatsen och inre staden, och den stannar på vägen just intill Lutèce.” – Praktiskt råd inför de kommande dagarna när de var för sig själva. Gärna på Lutèce.

Jag svängde in på Atlantgatan och parkerade rätt utanför det lilla pensionatet. Det här vykortet av Lutèce får duga här med tanke på att jag presenterade en hel massa bilder när jag tidigare berättade om mina två tidigare vistelser här tillsammans med Ed (se inlägg 455, 456, 478, 1233-1238 och 1248).

Lutèce pensionat, San Juan, 1969 (vykort)

Värdinnan kände genast igen mig – vilket hon borde göra, då Ed och jag hade varit hennes första gäster efter att ha startat sin pensionatsrörelse. Jag sade som det var, att jag ville visa Lutèce för mina föräldrar efter att ha sagt så mycket gott om hennes hotell. Hon blev genast eld och lågor och tog oss alla på stora turen runt anläggningen, inklusive den nya rumslängan som jag aldrig hade sett inuti. De fyra rummen där var mycket finare inredda än rummen i stora huset.

”Vilket underbart ställe ”, sade mamma, som pratade franska med den franska värdinnan. ”Visst kan vi bo här”, tillade hon, som om jag hade diskuterat den möjligheten med henne tidigare.

Vi talade om att vi hade en natt till på Holiday Inn, och att vi sedan planerade att bo över i La Parguera en natt, men att mamma och pappa skulle flytta in här på måndagen – bara de två, för jag skulle flyga hem till Nya York. De skulle få ett av rummen i den nya längan.

Morgonens uppgift var nu undanstökad. Jag var lycklig över att Lutèce hade passat måtten, och mamma var lycklig och pappa var nöjd. Vi återvände till vårt hotell och åt lunch där. Sedan låg pappa en stund och vilade, medan mamma och jag gick ner till strandkanten. Jag berättade för henne att havet just här norr om Puerto Rico är 8.500 meter djupt – den djupaste gravsänkan i hela Atlanten. Hon tog automatiskt ett steg bakåt från vattnet för att känna sig på säkra sidan.

Inlägg 1.931: 24 -25 okt 1969

Simbassängsgräsmatteförsvinnandemysteriet

Vi fick tre platser mitt i planet. Att det var en vinge rätt under oss spelade ingen roll, för det var ju ändå mörkt därute, och dessutom fick vi middag serverad strax efter avgången. Tänk så mycket god man man fick när man flög! Biljettpriserna var ju enligt lag desamma på alla flygbolagen, så det var med maten som man kunde konkurrera. Därför doftade kabinen vid måltidsdags som i en fin restaurang, och extra mycket så när värdinnorna svepte förbi med en bricka mat i var hand. Det tog sin runda tid att servera alla på det sättet, men vad gjorde det? Man hade ju all tid i världen att spendera, först på dofterna och sedan, när det begav sig, på själva maten.

Planet rullade iväg i rätt tid, och klockan 19.10 hade vi luft under vingarna. Vi landade i San Juan i Puerto Rico klockan 23.30, men då hade vi redan flyttat fram våra klockor en timme.

Jag var rätt så hemma på flygplatsen sedan de tidigare besöken, så jag grep tag i en telefon vid hotellväggen och ringde upp – Holiday Inn, kantänka. Dess väggannons klargjorde att det var beläget nära flygplatsen, och jag ville få oss alla i säng så fort som möjligt.

”Och hur mycket för tre vuxna?” – ”150 kronor natten, det låter bra.” – Och så var vi inväntade där.

Vi gjorde en tre minuters taxiresa till hotellet. Detta hade inte fullt samma elegans som i Montreal och rummet var en aning mindre. Men vi skulle bara bo där under de två första nätterna – medan ‘vi’ vande oss vid detta främmande land. Vi var alla överens om att vi sedan skulle titta efter något mera jordnära – och även billigare. Tänk om Lutèce skulle passa dem i smaken?

På morgonen efter frukost latade vi oss på hotellets ägor. Så här skulle det se ut enligt ett vykort som mamma köpte i hotellets egen souvenirbutik – men det var säkert ett gammalt kort, för nu fanns det inte alls så mycket gräsmattor kvar runt bassängen.

Simbassängen med de stora gräsmattorna, Holiday Inn, San Juan, 1969 (vykort)

Här ser du mina föräldrar invid bassängen med en byggnad rätt intill.

Föräldrarna invid simbassängen, Holiday Inn, San Juan (1969)

Och här står jag tillsammans med pappa intill höghoppstrampolinen – som var signerad av hotellet, så att ingen kunde stjäla den i nattens mörker, så som de hade stulit gräsmattan runt bassängen.

Med pappa vid simbassängen, Holiday Inn, San Juan (1969)

Mamma och pappa satte sig ner för en bild på den låga gränsmuren mellan bassängområdet och stranden. Det var en viktig gränslinje. Det finns havsbadare och det finns bassängbadare, precis som det finns hundar och det finns katter. Jag är en havsbadare – om det finns ett hav.

Föräldrarna på muren mellan hav och simbassäng, Holiday Inn, San Juan (1969)

Här står till slut mamma och jag på en liten bit gräsmatta – som tjuvarna trots allt hade lämnat kvar intill en av hotellets längor.

Med mamma på gräsmattan, Holiday Inn, San Juan (1969)

Inlägg 1.930: 23 -24 okt 1969

Söderhavsflygarrangemangen

Efter föreställningen tog Ed tunnelbanan till Bronx, och vi andra tre tog en taxi till Femte avenyhotellet. Det hade varit härligt att få vara tillsammans med min Ed ett slag igen, men naturligtvis blev jag ju inte ett ögonblick ensam med honom. Fast några dagar senare skulle vi åter komma att få bo ihop i 351:an – under tre dygn.

Fredagen blev en nästan vanlig dag på jobbet. Jag skulle ju bara bli borta under en enda arbetsdag, och det är ju ingenting speciellt. Särskilt som jag ju nu bara hade Dean Witter kvar som kund, och där var det ingenting som var direkt överhängande. Så när jag gav mig av klockan 15.00 kändes det precis som ett normalt slut på en normal dag. Vilket det ju var.

Som överenskommet var, anlände jag till Femte avenyhotellet prick klockan 16.00 med mitt lätta bagage. Det var lätt men inte litet, för jag ägde inte någon liten väska, och dessutom hade det varit svårt att packa kostym och skjortor i en liten väska och räkna med att de skulle förbli skrynkelfria . Och när jag reste med pappa och mamma, som alltid var så välstrukna inför andra människor, så var jag ju så illa tvungen att vara likadan.

De var förstås färdiga, och vi gav oss iväg. Jag hade gjort upp med hotellet om att jag kunde betala för rummet när jag var tillbaka i Nya York, och på så vis kunde vi hoppa in i en taxi på direkten. Det blev inget skyfall den här gången, utan vi kom till Kennedyflygplatsen – ”Eastern Airlines, tack!” – långt före klockan 17.00. Planet skulle gå klockan 19.00, och vi kunde ha kommit dit klockan 18.30 utan att missa planet – och bagaget likaså – men jag avskydde sista minuten.

Eastern Airlines firmamärke (internet)

Jag hade en enda biljett för mina två föräldrar – jag hade aldrig tidigare sett en flygbiljett för två personer, men det måste ha berott på att de reste till ett speciellt pris som äkta makar och var då tvungna att flyga tillsammans. Tidens tand och den fjärde tryckkopian tillsammans gör att du knappast kan läsa någonting på biljetten. Men priset syns, 1.468 kronor tur- och retur för dem två, och också att de skulle flyga tillbaka från San Juan klockan 16.50 på fredagen den 31 oktober. Eftersom det alltså var på Halloweenkvällen skulle de säkert få en häxa som flygvärdinna. Undra på att det var så lätt att boka plats på planet tillbaka!

Flygbiljetten för pappa och mamma från New York till San Juan och retur (1969)

Min egen biljett hade hemresan satt till den 27 oktober. Då skulle jag ju lämna kvar mina föräldrar, kanske på Lutèce, så att de skulle få fyra extra dagar till att få njuta av Söderhavets milda brisar.

Inlägg 1.929: 23 okt 1969

Väderkvarnsriddaremusikalen

Martin Beckteatern låg på 45:e gatan strax bortom Åttonde avenyn, alltså bara ett stenkast från Majestätiska teatern från tisdagskvällen. Den var 45 år gammal och hade verkligen ett utseende att lägga märke till, med hela gatufasaden dekorerad med en rad av valvbågar.

Martin Beckteatern, New York (internet)

Vi skulle se en ny musikal om ‘riddaren av den sorgliga skepnaden’, Don Quijote (eng. Don Quixote), hans följeslagare Sancho Panza, och hjärteknipet Aldonza. Den hade gått för fulla hus i fyra år nu, och det var bara för att jag hade varit ute i god tid som jag hade fått fyra biljetter till just den här veckan. Namnet på föreställningen var Mannen från Fläcken (eng&spa. Man of La Mancha) – Fläcken är namnet på det enorma stäpplandskapet i centrala Spanien omedelbart öster och söder om Madrid. Det har inte många kännemärken och inga större städer – men där finner man kvintessensen av spansk kultur, med dess vingårdar, solrosor, svampar, olivodlingar, väderkvarnar, Manchegoostar – och Don Quijote.

Mannen från Fläcken, New York, 1969 (programomslag)

Så vad handlade den här musikaliska pjäsen om? Föreställningen visade en föreställning som skapades av fångar i väntan på att bli dömda av inkvisitionen i slutet på 1500-talet. Men inte ens så mycket begrep jag när jag såg den. Det var en föreställning av den sort där jag snabbt ger upp mina försök att fatta handlingen – detta händer mig för övrigt varenda gång jag ser en opera – och jag övergår då till att bara sitta och njuta av sången, musiken och scenerierna. Det räcker för det mesta. ‘Spelman på taket’ var enkel nog för mig att kunna följa det gripande händelseförloppet, men ‘Mannen från Fläcken’ var alldeles för abstrakt och mångtydig för mig.

Nu när handlingen i musikalen är undanstökad, vill jag ge dig åtta av Fläckens musikstycken att avnjuta, alla olika och den sista faktiskt helt utan bild. Först två, där huvudrollen spelas av Richard Kiley – som vi såg och som också var originalriddaren från första början: För ‘Jag, Don Quijote’, klicka här. För ‘Den omöjliga drömmen’, klicka här. Sedan kommer fem med andra, nästan lika förnämliga förmågor: För ‘Gyllne hjälmen’, klicka här. För ‘Dolcinea’, klicka här. För ‘Allt är samma sak’, klicka här. För ‘Aldonza’, klicka här. För ‘Riddaren av den sorgliga skepnaden’, klicka här. Och till slut, för ett musikpotpurri, framfört av Arthur Fiedler med sin Boston Popsorkester, utan sång och utan bild, klicka här.

Inlägg 1.928: 22 – 23 okt 1969

Garderobutökningsbeslutspåminnelsen

Tack vare den plötsliga kölden gav sig mina föräldrar ut från sitt varma hotellrum för att köpa mamma en ny vinterkappa. Visst hade hon vinterkläder med sig, men köldknäppen påminde henne om att hon hade planerat att köpa sig en varm kappa i något lättare material än det traditionella yllet. Så de tog sig till Bloomingdales varuhus – ska de va så ska de va – och minsann hittade hon där just vad hon önskade.

Bloomingdales firmamärke, New York (1969)

Det blev en tvärrandig, vadderad kappa som inte vägde någonting men som var varm som en kamin. Den här bilden av kappan tog hon på verandatrappan på Skyttegatan i Örebro efter hemkomsten.

Mamma i sin ny kappa, Skyttegatan, Örebro (1969)

Men bortsett från detta ärende satt de mest hemma och slöade på rummet under dagen. Och när vi alla skulle ut och äta middag så hoppade vi snabbt in på någon krog rätt där i grannskapet. Problemet med att vara utomhus var inte bara temperaturen utan framförallt den pinande blåsten.

På torsdagen var vädret lyckligtvis försumbart fast fortfarande kyligt. Pappa hade luskat ut att Nya Yorks Rotaryklubb hade lunch den dagen, och på så sätt klarades hans matbehov av.

Pappa gick på en Rotarylunch i New York (1969)

Men klockan 18.00 var det dags för mera mat. Jag hade beställt bord på Lüchows restaurang för fyra – Ed skulle vara med oss den kvällen – och när vi tre skulle ta taxi dit på samma sätt som på tisdagen så insisterade mamma på att vi skulle gå dit till fots i stället. I det här vädret kunde hon inte använda sina eleganta inneskor, och med promenadskorna kunde hon ju lätt ta sig fram på gatorna.

Lüchows låg på 14:e gatan strax bortom Föreningstorget, så det var ingen lång väg att gå och det tog oss bara tjugo minuter att komma dit. Ed stod och väntade på oss utanför restaurangen, och det blev långa och kära omfamningar innan vi steg in. Den fina filtvimpeln på bilden fick vi tillsammans med räkningen, och jag har lämnat kvar kommentaren om Lüchows som mamma skrev i fotoalbumet intill vimpeln. Det kan vara svårt att urskilja bokstäverna på bilden, så här är vad hon skrev: ”Före teatern middag på en tysk restaurant i ropet. Maten tysk-mastig, Tyrolerband, fullt hus.”

Vimpel av filt från Lüchows restaurang, New York (1969)

Mamma, som alltid hade varit så självkritisk över sin engelska, klarade av att prata med Ed alldeles utmärkt. Hon hade alldeles tydligt fått god hjälp av boken som hon nyss hade läst.

Med många rätter och mycket prat gick de två timmarna i ett huj, och sedan tog vi en taxi till teatern för oss alla fyra.

Inlägg 1.927: 21 – 22 okt 1969

Sommarvädersvaneinvaggningsriskerna

Huvudrollen spelades av Zero Mostel, som med oändlig skicklighet förvandlade sig till en urfattig mjölkutkörare, som tillsammans med sin hustru Golde lyckas att jämka alla de uppstudsiga döttrarna till att följa de urgamla traditionerna och ändå få det som de ville. Det är mycket tårar och tandagnisslan. men hela tiden också en djärv optimism att allting till slut skall ordna sig. På ett eller annat sätt.

När jag sökte efter några lämpliga videoklipp för att visa upp de centrala melodierna i denna musikal, så fann jag till min begeistring att jag kunde lägga in en länk till en hel långfilm av Spelman på taket – i ett enda stycke. Jag har kollat de första minuterna av den, och efter vad jag såg skulle det passa dig minst lika bra att uppleva en filmversion som en teaterversion på samma skärm. Levande teater är ju i en klass för sig, men nu jämför vi ju två skärmversioner. Att uppleva den filmen – och att därmed få återuppleva föreställningen i Majestätliga teatern för många år sedan  – är nu ett nöje som jag ser fram emot så snart jag har tre timmar lediga från andra bestyr. Precis som du, kommer jag då att klicka här.

Kvällens taxi nummer tre tog oss vid 23-tiden till Femte avenyhotellet. Vi fick stå ute på gatan i säkert en halvtimme innan vi lyckades få tag i en taxi – i Nya York ringde man inte efter taxi, utan man fick ‘flagga’ ner en passerande ledig bil genom att vifta med armen. Efter en teaterföreställning finns det många flaggande armar. Men det gick till slut.

Medan vi stod därute kände vi att det hade börjat blåsa, men det var varm luft så det var bara skönt. Det var säkert 25 grader så härpass sent på kvällen. Jag var verkligt glad över att mina föräldrar hade haft såpass god tur med vädret på hela sin Amerikaresa.

Vi skildes som alltid vid deras hotellport och gjorde upp att jag skulle komma dit efter jobbet nästa dag. Inga planer för onsdagen – det behövs mellandagar utan program.

På morgonen hörde jag på de tidiga nyheterna att det hade kommit in en kallfront och gjort slut på sommarvärmen, så jag tog min regnrock med mig. När jag kom ut på Sjätte avenyn tog jag på mig rocken. Och när jag kom till arbetet så ringde jag upp föräldrarna på hotellet för att varna dem.

Mamma var helt full i skratt: ”Vi vaknade tidigt som alltid och tog på oss våra sommarkläder för att gå någonstans och äta frukost. När vi steg ut på gatan var det nästan nollgradigt! Det rök ur munnen när man andades. Vi fick gå tillbaka upp och ta på oss vinterrock och kappa. Jag har aldrig i mitt liv upplevt en sådan skillnad på bara några timmar.”

Inlägg 1.926: 21 okt 1969

Musikalinnehållsbarndomserfarenhetsnäraliggandet

Mamma stoppade på sig den här lilla plastskylten som satt instucken mitt i köttet på tallriken framför henne. Med den hade kocken klargjort hur köttbiten var stekt, i det här fallet till medelnivå, med det genomstekta köttet litet skärt i mitten. För mig var detta ingenting nytt, men de hade aldrig sett en sådan tingest.

Plastskylten instucken i kötträtten, Toppen av Sexorna, New York (1969)

Vid 20-tiden slet vi oss loss från matbordet och tog kvällens taxi nummer två till Majestätiska teatern (eng. Majestic Theatre) på 44:e gatan nära Åttonde avenyn, mitt bland alla Broadwayteatrarna. Som byggnad såg den ingenting ut från gatan, men den var stor, med plats för en publik på 1.645 personer – gentemot sin svenska motsvarighet, Oscarsteatern, som rymde 906. Men allting jämnar ut sig: Majestätiska teatern var 42 år gammal mot Oscarsteaterns mycket mera majestätiska 63 års ålder.

Exteriören, Majestätiska teatern, New York (internet)

Interiören, Majestätiska teatern, New York (internet)

Vi var där för att se musikalen Spelman på taket (eng. Fiddler on the Roof). Den hade gått på Stora teatern i Göteborg sedan februari 1968 och efterhand också i Norrköping och Malmö. Till Stockholm kom den någon gång under år 1969, och jag tror inte att mina föräldrar hade sett den i Sverige innan de nu var i Nya York. Men jag tror mig minnas att de vid något senare tillfälle fick se den också i Stockholm.

Spelman på taket med Zero Mostel, New York, 1969 (programomslag)

Musikalen handlade om livet i en liten fattig by i Ryssland, kallad Anatevka, år 1905 – av en ren händelse samma år som min mamma föddes i en liten stad i Ryssland, kallad Kishinev. Musikalens familj var judisk, medan mammas familj var ortodox, och som det låg till fick hon som barn inte höra mycket om judar, och det hon fick höra planterades så väl i hennes själ att hon aldrig kom ifrån barndomstidens negativa uppfattning om judiska människor. Vi pratade aldrig om den saken – vissa saker berör man vid vite icke – och jag vet därför inte vad hon djupt inne tyckte om Spelman på taket.

Livet för en fattig, judisk familj i en liten by i Ryssland var lika osäkert som för en fiolspelare uppe på ett halmtak – en katastrof kan hända precis när som helst. Dels kan det vara barnens giftermålsplaner  som inte alltid passar in i traditionerna – och familjen i musikalen har sju döttrar – och dels kan det vara en pogrom, där ett gäng av ortodoxa vildar rider in i byn och sätter eld på alla judiska hus.

Musikalen innehåller alla dessa problem. Husfadern Tevje klarar av det mesta, mer eller mindre, med mycket små medel, men slutligen får familjen order att inom tre dagar lämna byn och skingras för vinden. Ett underbart manus, utfört på ett förnämligt och mäkta gripande sätt.

Inlägg 1.925: 20 – 21 okt 1969

Havsavstjälpningmetodshygienfördelarna

”I nybyggda hus får de inte längre bränna sitt avfall”, fortsatte jag, ”utan det fraktas bort i sopbilar och lastas över på pråmar, och från dem stjälps avfallet ut i öppna havet utanför Nya York utan att brännas. På det sättet blir luften i staden så småningom renare, och det är mycket mera hygieniskt.”

”Men hur går det med havet då?” undrade pappa. Och det hade jag inget svar på.

Återigen ledsagade jag mina föräldrar till Femte Avenyhotellet, och nu var det ännu varmare i luften än kvällen före. För tisdagen hade jag beställt bord för oss till klockan 18.30, så jag skulle komma och hämta dem vid 18-tiden så att vi kunde ta oss dit i taxi. Vi skildes återigen i porten till hotellet.

Jag satt en stund på kvällen med räknesnurran för att välja ut en lämplig aktie att köpa. Efter avverkandet av bilreseetappen visste jag att jag hade råd med en post aktier igen, och eftersom det var ett så bra sätt att tjäna pengar på – ‘Ha!’ utbrister jag nu när jag skriver detta – så ville jag passa på att köpa någonting igen. Jag kom fram till att en nystartad apotekskedja vid namn Rite-Aid absolut skulle bli en stor framgång. Den hade startat som ett enda litet apotek i Pennsylvanien år 1961 och hade redan ett hundratals apotek i nordöstra Amerika.

Rite-Airs firmamärke (internet)

Nästa morgon köpte jag alltså 75 aktier i Rite-Aid för 10.747 kronor. Och tro mig, de betedde sig precis så som jag visste att de skulle göra. De kostade 142 kronor styck när jag köpte dem, och om jag tillåter mig att lyfta litet på slöjan över framtiden, så kom de att sluta oktober på 145 kronor, november på 154 kronor, och december på 168 kronor. Lugnt och sansat, ingen brådska, bara stadigt uppåt.

Klockan 18.00 var jag hos mina föräldrar i rum 1527. Vi var alla upstassade, jag i det finaste jag hade i garderoben och pappa och mamma i det finaste de hade i resväskan. Taxi till Femte avenyn mellan 52:a och 53:e gatan, för nu skulle vi äta middag på restaurangen ‘Toppen på Sexorna’ (eng. Top of the Six’s) i byggnaden Femte avenyn 666.

Femte avenyn 666, New York (internet)

Det var ett rätt nybyggt kontorshus, helt oigenkännbart bortsett från ‘666’ i flervåningsstora, röda neonsiffror högst upp på sidan. Och precis som i Bostons Prudentialbyggnad låg det en restaurang högst upp. Här på 41:a våningen – jämfört med Bostons 52:a – så nu var det inte frågan om att befinna sig övanför allting runt omkring. Men utsikten dög och vi fick oss en härlig middag.

Precis som Navtoppen i Boston så hade Toppen på Sexorna en pappersservett men också en ordentlig linneservett att använda. Här är pappersservetten – hur linneservetten såg ut får du bara gissa.

Pappersservett från middagen högst upp i Femte avenyn 666, New York (1969)

Inlägg 1.924: 20 okt 1969

Taksotsorsaken

Om duPonts mäklarfirma inte abrupt hade dragit sig ur spelet i början av september hade det varit med stor spänning som jag hade återvänt till mitt arbete nu på måndagen. Hade duPont klarat sig utan större problem under min frånvaro så snart efter sin systemomläggning? Eller hade det inträffat en katastrof?

Nej, nu kom jag till mitt kontor lugn som en filbunke precis som vilken måndagsmorgon som helst. Och det var heller ingenting som hade hänt där medan jag var borta. Under dagen tänkte jag då och då på vad mina föräldrar kunde ha för sig ute på staden, men det var en mycket vanlig arbetsdag. Kvällen bjöd inte heller på några överraskningar. De hade promenerat runt i Nya York och gått omkring i Centralparken och njutit av det underbart varma och soliga vädret. Jag hade alltid talat om att i Nya York hade oktober årets bästa väder – och det stämde.

Vi åt middag på någon liten restaurang i Greenwichbyn och sedan ville de gärna tillbringa kvällen uppe hos mig i 351:an. På väg uppför trapporna lade de märke till att det fortsatte en trappa till upp från min våning, trots att jag ju bodde högst upp i huset. Hur hängde det ihop?

Det var förstås trappan upp till taket som de hade sett – räcket syns till höger på den här bilden, som i övrigt visar lägenheten genom den öppna dörren från trappuppgången.

Trappuppgången med dörren öppen till lägenheten, 351:an, New York (1969)

Detta ledde förstås till att vi alla kom att gå upp och inspektera taket – fast inte förrän pappa hade haft tillfälle att vila upp litet efter den inledande trappstrapatsen. Jag hade tidigare slagit bort tanken på att ta dem upp dit, för med alla dessa kulvertar och rör kors och tvärs var det verkligen inte en trevlig plats att besöka. Men nu var jag fast. Upp vi gick. Och jag kunde visa var jag någon gång brukade ligga och sola på min luftmadrass och bli prickig över hela kroppen av svarta sotpartiklar.

”Varför kommer det sot häruppe?” frågade mamma. ”Nere på gatan finns det ju ingen sot i luften.”

Jag förklarade att det fanns sot i luften överallt, bara det att man inte såg det annat än som prickar på huden. Stora äldre byggnader, såsom Femte avenyn 30 och troligen även Femte Avenyhotellet, brände nämligen sina egna sopor rätt nere i soprummet i källaren. Man slängde en påse avfall i sopnedkastet, och den brändes upp i en ugn därnere. Röken från ugnen leddes i ett rör upp till hustaket för att där släppas ut, och det var den som innehöll alla dessa sotpartiklar.

Inlägg 1.923: 19 – 20 okt 1969

Niodagarfrånvaroavslutningsomslingringen

Köket tyckte mamma naturligtvis var för trångt – för det var det. Emellertid såg det rent och fint ut, för vi hade storstädat där innan jag reste till Montreal – och hjärtat Ed hade skrubbat alltihop en gång till på egen hand under veckan. Det hade aldrig varit så rent och fint i det köket, utom kanske just när vi flyttade in.

”Fällbordet har jag själv köpt och fått uppsatt”, sade jag, ”och det brunmålade skåpet på väggen ovanför har en snickare gjort efter mina mått precis så som jag ville ha det. Och sedan målade Ed och jag det tillsammans, och så kom snickaren tillbaka och satte upp det. Det hade inte räckt till utan det skåpet.” – Jag ville minsann att mamma skulle förstå, att jag hade gjort köket praktiskt och inte bara rent.

Vi satt och pratade om allt möjligt. Under bilresan hade vi förstås sagt det mesta, men hemmiljön skapar nya samtalsämnen. De visste redan att jag skulle arbeta under alla fem dagarna under veckan, så vi gick igenom vad de kunde göra under dagstid. De hade ju redan varit i Nya York år 1964, och då hade jag också arbetat på dagarna.  Mamma hade lärt sig att hitta i Nya York och att använda tunnelbanan. Hon hade då helt på egen hand hittat Frickssamlingarna (se inlägg 205), och hade även travat alla de 50 kvarteren hem från Centralparken. Pappa hade också gått omkring en del, både med mamma och sedan ensam. Så nu skulle de få fem intressanta dagar för sig själva i Nya York, och fem intressanta kvällar tillsamman med sonen.

Så småningom bröt vi upp och gick ut för att få oss en bit mat. På en ‘vanlig’ liten sylta – vi hade ju två teatermiddagar framför oss under veckan. Och när vi hade ätit ville de – precis som jag hade gissat – gå hem till sitt hotellrum och ta det lugnt. Jag följde dem till hotellporten i den ljumma oktoberkvällen och återvände sedan hem. Och ringde omedelbart upp Ed. Som omedelbart satte sig på tåget och kom hem. Och det blev stora famnen för att göra upp för nio missade kvällar med saknad på bägge håll.

Och medan mina föräldrar, några hundra meter därifrån, tänkte på stackars lilla mig liggande på min ensamma dyscha, så låg jag i själva verket på den utfällda bäddsoffan, omslingrad av min älskare, och viskade smeksamma ord i hans öra och njöt av att ge honom utlösningen av det uppdämda begär efter honom som jag hade känt under hela bilresan. Och efter det sov två tillfredsställda pojkar i varandras armar tills väckarklockan ringde 07.30 och vi båda som vanligt gick till våra respektive arbetsplatser. Vi skulle ses igen på torsdagen för middag och teater med mina föräldrar, något som Ed verkligen såg fram emot.

Inlägg 1.922: 19 okt 1969

Heminredningsberömmet

När jag hade lämnat tillräckligt med tid för pappa att vila sitt hjärta gick jag till Femte avenyhotellet. De var uppe och färdiga att ge sig ut. Jag tog min resväska och så bar det iväg på vår fem minuters promenad över till 351:an.

Vi svängde till vänster, för jag ville visa dem hur deras hotell låg vägg i vägg med Femte avenyn 30, den ståtliga byggnad, där jag ju hade bott hos DaNi under mina första stapplande månader i Amerika (se inlägg 47). Så svängde vi in på 10:e gatan och passerade Peter Warren, där både mamma och pappa hade bott hos DaNi och mig under förra besöket år 1964 (se inlägg 205 och 244). De kände väl igen sig där i trakten. Jag pekade ut Sutters bageri, där pappa hade avnjutit många koppar kaffe på trottoaren intill kvinnofängelset (se inlägg 248).

Jag hade ju skickat bilder av mitt nya hus, så de visste väl hur det skulle se ut, men när de såg det i verkligheten kunde de ändå inte säga att det såg trevligt ut. De svimmade inte av fasa rätt där på trottoaren, men det var nog nära ögat. Lustigt nog hade jag dittills aldrig lagt in någon värdering av husets utseende – inne i det låg ju Eds och mitt underbara hem, och skalet runt det hade helt undgått kritiskt bedömande. Men nu såg jag själv att 351:an var en Mycket Gräslig Byggnad. Inte för att det spelade mig någon roll – många byggnader i trakten såg mer eller mindre gräsliga ut.

Så hade vi tre trappor att knata uppför.

”Trappstegen är höga, så ta det nu lugnt! Och bara en trappa i taget.” – Förmaningarna till pappa var många, men välbehövliga. Nu förstod jag värdet av att få ta de många plana stegen på vart våningplan för att hämta andan mellan trapporna. Och så småningom var vi tre trappor upp och framför min rödmålade entrédörr.

”Så underbart vackert!” utbrast mamma när hon steg in i lyan. Kanske det var en fördel att huset var så fult på utsidan, för det sänkte förväntningarna på insidan. Men även så, det var verkligen en vacker bostad.

Pappa satte sig i soffan, medan mamma gick omkring och tittade på inredningen, pryl efter pryl. Nu fick hon se det rustika matbordsmöblemanget, och hon tyckte mycket bättre om det i verkligheten än på bild. Det hade ju sålts som passande i en sportstuga – nu tyckte hon att det helt enkelt var ”maskulint”.

Och de älskade takbjälkarna och den öppna spisen och de höga fönstren. Mamma var glad att jag hade en dyscha att sova på, så att jag inte behövde fälla ut bäddsoffan varje kväll – jag höll med henne, för det stödde ju lögnen om mitt liv.

”Jag förstår att du trivs här”, sade pappa.

Inlägg 1.921: 19 okt 1969

Lägenhetsanvändningsplanläggningsdiskussionen

Ett par tre timmar senare hade vi Nya York inom synhåll, och snart därefter hade jag parkerat bilen på 9:e gatan strax intill Femte avenyhotellet. Rummet för mina föräldrar hade jag bokat långt i förväg, och i samband med det gav jag dig en bild av det gamla, eleganta hotellet (se inlägg 1.887). Jag hjälpte in med allt vårt bagage, inklusive min egen resväska, och fick då se deras hemvist för de närmaste fem dagarna.

Tändsticksreklam, Femte Avenyhotellet, New York, 1969 (trycksak)

Rum 1527 var stort, inte fullt så spatiöst som rummet på Holiday Inn i Montreal, men det skulle ju bara användas av två och inte tre personer. Det var också inte alls så modernt inrett. Det vette mot norr, och man kunde till och med skönja Imperiedelstatsbyggnaden genom Nyayorkluftens töcken. När man hade vistats ute i landsortens klara höstluft i en vecka märkte man hur synlig storstadsluften var.

Utsikten mot norr från rum 1527, Femte avenyhotellet, New York (1969)

Nu skulle de hänga upp sina kläder och sedan ligga och vila sig en stund efter åttadagarsresan. Jag lämnade tillbaka bilen hos Hertz på övre Östsidan och tog tunnelbanan hem. Vad jag hade saknat Ed! Det första jag gjorde därhemma var att ringa upp honom i Bronx. Han var där, för han visste att jag skulle komma till Nya York nu på söndagen och då ringa upp honom.

Han hade bott hemma på 351:an fram till lördagen, och nu var där städat och fint utan ett spår av honom. Visst hängde hans kläder i garderoben, och visst skulle man kunna finna en del tecken på att han bodde ihop med mig, särskilt om man misstänkte det – men annars var det rätt och slätt en ungkarlslya.

Vad gott det var att höra hans röst! Jag hade saknat min älskade Ed under hela veckan, och känslan av saknad var blandad med en känsla av skuld över att ha kört ut honom från vår gemensamma replipunkt. Men nåja, egentligen var det nog inte så förfärligt, för nu fick han ju tillfälle att vara tillsammans med sin familj litet mera än en dag i sänder.

Men nu pratade vi! Jag sade att jag skulle ta mina föräldrar till 351:an om någon timme för att visa dem hur jag bodde, och så småningom skulle vi sedan gå ut och äta middag. Sedan berodde det på dem om de ville komma tillbaka en stund eller hellre gå direkt till sitt hotell och vila. I vilket fall som helst skulle jag ringa upp Ed när kusten var klar, så att han kunde komma hem – kontorsklädd, för att på morgonen kunna gå direkt till jobbet. Vi hade repeterat allt detta tidigare, så det var ingenting nytt. Men vad trist det var att behöva krångla till det på det här sättet!