Inlägg 2.730: 1 jul 1972

Besökarkorridorvisningsarrangemanget

Besöket på vattenfiltreringsverket var som ett fabriksbesök, vilket jag hade gjort flera gånger tillsammans med pappa. Han såg då på allt med kännarögon, och antingen begrep han vad det var till för eller också frågade han guiden för att få veta. Jag tyckte alltid att det hela var urtråkigt.

Det här besöket kunde ha varit lika tråkigt, men det var det inte – och jag vet varför. Redan när anläggningen byggdes under åren 1960-1968 tänkte man på att det skulle komma mängder av intresserade besökare dit, och för att inte vara i vägen fick dessa därför en helt åtskild ‘vandringsled’ genom maskinparken. Dessa besökarkorridorer gick ibland som broar över verksamheten inunder, så att besökarna fick en god överblick av allting och samtidigt undvek att störa – och bli störda av – dem som arbetade därnere.

Överallt på väggarna satt det stora anslag, som i text och bild förklarade vad som skedde i de olika avdelningarna. Här på bilden står vår guide i en besökarkorridor vid något av intresse för oss alla på andra sidan glasrutan.

Vår guide med sina besökare, Vattenfiltreringsverket, Chicago (1972)

Vår guide med sina besökare, Vattenfiltreringsverket, Chicago (1972)

Och här har vi samlats framför en informativ kartskiss över Chicago med huvudrörledningarna för dricksvattnet inlagda, och tre bilder av den filtreringsprocess som står näst i tur för oss att få beskåda.

Vår grupp framför en förklarande vägg, Vattenfiltreringsverket, Chocago (1972)

Vår grupp framför en förklarande vägg, Vattenfiltreringsverket, Chicago (1972)

Fastän vi bara var sju personer i vår lilla grupp av nyfikna besökare, så växlande vi inga ord sinsemellan. Det var helt enkelt för mycket som hände hela tiden för att ha tid till småprat. Och när visningen var över tackade vi alla guiden och gick hem.

Ed och jag hade bara gått några hundra meter i riktning inemot staden, när en stor vit bil stannade vid vår sida. Den kördes av damen i blått från besökargruppen, och hon sade till oss att hoppa in om vi ville ha en skjuts med dem in till staden.

Visst ville vi det – vi hade ju inga bestämda planer på vad vi skulle göra härnäst. Det blev litet trångt för oss fem i bilen, men nog fick vi plats. Damen i blått – hon hette Carmen Pappas – började med att berätta att hon och hennes väninna höll på med att visa Chicago för den unge mannen från Afghanistan. Just nu var de på väg till televisionsstationen CBS, där väninnans man arbetade som programproducent. Ville vi komma med dem dit – det kunde väl  vara intressant att få se hur ett TV-program kom till?

Annonser
Published in: on 2016/04/29 at 02:24  Kommentera  

Inlägg 2.729: 1 jul 1972

Vattenfiltreringsverksvisningväntandet

Vi fick också veta att det skulle bli en guidad tur runt omkring inne bland pumparna och filtren, men att vi skulle få vänta i 25 minuter fram till nästa timslag.

”Ska vi?” frågade jag Ed.

Han svarade precis vad du redan har gissat, och vi satte oss ner i väntrummet, försedda med en stor färglagd broschyr. Vi var ensamma där, vilket betydde att vi skulle få en guide alldeles för oss själva.

Jag har här tagit med två av bilderna ur broschyren. De är båda flygbilder av vattenfiltreringsverket. Den första har vattenfiltreringsverket i förgrunden och största delen av Flottans pir till vänster. Det ligger ett par lastfartyg längs pirens södra sida, men då det inte fanns några kranar eller andra doningar där – men däremote ett räcke för Ed att luta sig mot – så låg de bara förtöjda och väntade. Den bilden hade tagits minst 10 år tidigare, för den har inte ett spår av något arbete på gång för att bygga det 70 våningar höga Sjöuddentornet på den stora parkeringsplaten framför Flottans pir. Du kan för resten nära bildens högra kant lätt hitta det lilla höghuset Sjötornet, där vi just hade ätit lunch.

Vattenfiltreringsverket, Chicago, 1972 (broschyr)

Vattenfiltreringsverket, Chicago, 1972 (broschyr)

Nu över till den andra bilden. På den ligger det fem lastfartyg på samma sätt vid Flottans pir. Den bilden hade tagits väl efter år 1963, för på den syns Sjöuddenhuset byggt och helt bebott. Även på den bilden kan du hitta Sjötornet, den lilla vita byggnaden intill högra kanten, alldeles till höger om en stor vit skyskrapa.

Vattenfiltreringsverket, Chicago, 1972 (broschyr)

Vattenfiltreringsverket, Chicago, 1972 (broschyr)

Ett par detaljer beträffande vattenfiltreringsverket:

  • De fem runda sprutfontänerna med spikraka gångar dem emellan. Detta mönster fick mig att tänka på Atomium i Bryssel (se inlägg 2.086), och när jag viskade det till Ed så sken han upp vid minnet därav.
  • Själva verket låg i en byggnad i mitten av anläggningen. De sexton rektanglarna utanför byggnaden var dammar för vatten som höll på att filtreras.

Under våra 25 minuters väntan hade ytterligare fem turister samlats i väntrummet. Det var ett spansktalande par med kvinnan klädd i en röd poncho, och två damer tillsammans med en yngling med arabiskt utseende. Och precis på timslaget uppenbarade sig vår guide, en flicka i en våldsamt blommig skyddsrock. Hon hälsade oss välkomna, berättade litet om tillkomsten av verket genom Chicagos kloke borgmästare Richard Daleys trägna arbete, och ett och annat om vad vi skulle komma att se därinne.

Published in: on 2016/04/28 at 06:26  Kommentera  

Inlägg 2.728: 1 jul 1972

Chicagopirupptäktsvandringen

Vår trevliga promenadplats längs husraden mot Michigansjön fortsatte inte längre söderut – just vid restaurang Sjötornet stack det ut några jättepirar som helt förstörde den fina havsutsikten. Det var inte fiskepirar som vid den svenska västkusten – vad det nu fanns för insjöfisk i den här stora sjön – och inte heller var det passagerarbåtspirar för fartyg som kunde ha gått i skytteltrafik till den andra sidan av sjön.Vi blev nyfikna på vad pirarna tjänade till och tog vi oss ut dit, eftersom det är en turists plikt att stilla all nyfikenhet som uppstår.

Den pir som såg ut att sticka längst ut i sjön hette Flottans pir (eng. Navy Pier), vilket lät militärt och förbjudet. Den hade stora plåtbyggnader, som var helt tillslutna, men det gick en asfalterad gångväg längs vattnet på vänster sida hela vägen ut, och det stod ingenting om något förbud mot att gå där. Så det gjorde vi. Och några andra också, för den delen.

Gångvägen följde vattenkanten runt pirens tipp och fortsatte tillbaka på den södra sidan. Nu förstod vi – flottan hade ingenting emot att deras pir användes som promenadplats – så länge folk höll sig borta från deras hemliga uppdrag inne i plåtskjulet. Med litet mindre dis över vattnet skulle vi ha fått en rätt intressant vy av Chicago härifrån – det låg en jättestor småbåtshamn i förgrunden. På den här bilden står Ed vid räcket och slår bort alla idéer om att fotografera Chicago, alltmedan jag fotograferar honom.

Ed på flottans pir, Chicago (1972)

Ed på Flottans pir, Chicago (1972)

Och så här såg gångvägen ut på pirens södra sida. Den 200 meter höga byggnaden på fastlandet var ett sju år gammalt, 70 våningar högt bostadshus vid namn Sjöuddentornet (eng. Lake Point Tower). Det var en rätt ovanlig byggnad i och med att den inte hade några hörn – alla väggarna svängde mjukt och bestod till största delen av glas, färgsatt som solglasögon – säkert härligt om man bodde där.

Gångvägen runt Flottans pir med Sjöuddenhuset mott i bilden, Chicago (1972)

Gångvägen runt Flottans pir med Sjöuddenhuset mitt i bilden, Chicago (1972)

Väl tillbaka där vi började såg jag en stor skylt för Världens största vattenfiltreringsverk (eng. Water Filtration Plant) på den kortare piren till vänster om Flottans pir.

”Ska vi?” frågade jag Ed.

Vattenfiltreringsverket, Chicago, 1972 (reklamkort)

Vattenfiltreringsverket, Chicago, 1972 (reklamkort)

Det är klart att han ville, och så gick vi dit. Vi fick veta att därinne pumpades vatten in från Michigansjön, filtrerades och renades på tusen olika sätt och leddes sedan ut i vattenledningsrör till hela Chicago. Allt Chicagos dricksvatten kom härifrån.

Published in: on 2016/04/28 at 03:43  Kommentera  

Inlägg 2.727: 1 jul 1972

Chicagoöverblicksintrycksoförglömbarheten

Både Ed och jag hade varit uppe på takterrasserna i två av Nya Yorks skyskrapor, och vi hade bägge två njutit av utsikten därifrån åt alla håll. Vi var vana vid skönheten av vad vi såg. Trängseln av byggnader där nere, en blandning av små hus och höga skyskrapor, och, där gatorna gick i rätt riktning, även trafik och människor. Och bortom allt detta de fria ytorna av öppet hav. Jovisst, om man var petig, så kunde man kanske påpeka att de platta taken på nyare byggnader med sina vattenbehållare och ventilationsrör inte bidrog till skönhetsupplevelsen – men det hade man vant sig vid.

Fick vi samma intryck när vi nu tittade ut över Chicago? Absolut inte! Vi såg en bombhärjad stad, något i stil med London, så som jag såg det år 1950 på min första riktiga utlandresa. Trots att jag då inte kom att titta ner från någon skyskrapa, så visste jag att det som vi nu såg genom John Hancockbyggnadens utsiktsfönster liknade det som jag då såg i trakten runt S:t Paulskatedralen i London.

Den bedrövliga utsikten från John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

Den bedrövliga utsikten från John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

Se bara på denna enda bild! Koncentrera dig på bara ett enda – valfritt – kvarter på bilden och säg vad som finns kvar på det! Det var något så deprimerande, att jag inte kunde finna ord för vad jag kände.

När vi hade vandrat dit uppför Michiganavenyn hade vi inte alls sett något liknande. Där låg alla hus kvar, gamla och nya om varandra. Men nu blev det helt uppenbart att om vi i stället hade valt att fortsätta vår promenad norrut på Dearborngatan, så hade vi hamnat mitt i denna bedrövelse.

Jag lämnade dessa avslöjande fönster med tungt hjärta. Jag hade sett vad den pågående flykten till förstäderna hade åstadkommit i stadsbilden. De vita i full panik bort och iväg från de inflyttande svarta grannarna, lämnande bostäder tomma och arbetsplatser övergivna. Detta gav mig tyvärr ett bestående intryck av Chicago, och det blev svårt att helt utplåna det genom åren.

Det var i den lilla souvenirbutiken däruppe som vi köpte det vykort av John Hancockbyggnaden som jag nyss visade upp, och det fick jag då i den här påsen.

Påsen för inköpta souvenirer uppe i John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

Påsen för inköpta souvenirer uppe i John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

När vi kom ner med hissen till det som vi hade sett däruppifrån, så flydde vi rätt österut till Sjöstrandsvägen (eng. Lake Shore Drive). Där var det så uppenbart underbart att bo att när vi gick söderut så såg vi inte ett enda ‘utbombat’ kvarter.

Vi passerade denna restaurang och upptäckte då att vi helt hade glömt bort att äta under hela dagen.

Restaurang Sjötornet, Chicago (1972)

Restaurang Sjötornet, Chicago (1972)

Där slank vi in och smörjde kråset med en härlig lunch.

Personalen på restaurang Sjötornet ordnar till vår lunch, Chicago (1972)

Personalen på restaurang Sjötornet ordnar till vår lunch, Chicago (1972)

Och en tändsticksförpackning snodde vi med oss därifrån, inte för tändstickorna utan för adressen till restaurang Sjötornet, just ifall vi skulle glömma bort att äta igen någon annan dag.

Tändsticksförpackning med restaurang Sjötornets adress, Chicago (1972)

Tändsticksförpackning med restaurang Sjötornets adress, Chicago (1972)

Published in: on 2016/04/27 at 23:38  Kommentera  

Inlägg 2.726: 1 jul 1972

Höghusvåningsdispositionerna

Chicagos högsta torn, John Hancockbyggnaden, stod nästan tvärs över gatan från Chicagos äldsta torn, vattentornet. Innan jag redogör för vårt besök högt uppe i skyn måste jag presentera en liten sammanfattning av hur byggnaden var organiserad.

Organisationen av John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

Organisationen av John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

Jag skall inte ge mig på att översätta alltihop, men här är en koncis sammanfattning:.

  • Under jorden: lastkajer för lastbilar
  • Våningarna 1 till 5: affärer, banker och restauranger
  • Våningarna 6 till 12: Bilparkering
  • Våningarna 13 till 41: Kontorsutrymmen
  • Våning 44: Simbassäng, gym, bekvämlighertsbutik
  • Våningarna 45 till 92: 705 lägenheter
  • Våningarna 93 och 97: Sändningsutrustning för radio och television
  • Våning 94: Utsiktsfönster för turister
  • Våningarna 95 och 96: Gourmetrestaurang
  • Våningarna 98 till 100: Hissmaskineri och luftkonditionering

Man måste resa bort som turist för att få veta sådana saker. Vi hade ju lika höga byggnader i Nya York, och inte hade jag en aning om hur de var organiserade inuti – bara att utsikten var fantastisk.

Och så ett fotografi av John Hancockbyggnaden, där den reser sig bland alla de små pytteskraporna runt omkring. Det är ett vykort som vi köpte uppe på toppen.

John Hancockbyggnaden, Chicago, 1972 (vykort)

John Hancockbyggnaden, Chicago, 1972 (vykort)

För att få åka hiss upp till 94:e våningen var vi tvungna att köpa biljetter, vilket inte var mer än rätt. Någon måste ju betala för denna fantastiska byggnad.

Våra biljetter till John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

Våra biljetter till John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

I Nya York arbetade jag på tredje våningen i mitt kontorshus på Sjätte avenyn. Hissen dit upp var automatisk och mycket snabb – det kändes hur den accelererade och bromsade in. Jag hade mätt tiden som gick åt för den transporten till bara 20 sekunder. Här i John Hancockbyggnaden tog det 40 sekunder för oss att komma upp till 94:e våningen, och även i den hissen kände jag hur den gick upp i fart och saktade in.

Man fick inte gå ut i friska luften däruppe. Det fanns ingen terrass som på RCA-byggnaden och Imperiedelstatsbyggnaden i Nya York – de ville nog undvika att ha självmordsoffer dimpande ner i trakten däromkring. Här står jag och tittar på Chicagos kustlinje norrut mot Michigansjön.

Tittar ut åt norr från John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

Tittar ut åt norr från John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

Och här står några andra turister och tar in staden från ovan. I mycket samma sak som att titta ner från ett flygplan fast i lugn och ro.

Några besökare beundrar utsikten från John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

Några besökare beundrar utsikten från John Hancockbyggnaden, Chicago (1972)

Published in: on 2016/04/27 at 19:39  Kommentera  

Inlägg 2.725: 1 jul 1972

Chicagoaffärscentrumfotograferingspromenaden

Det var nu dags att forsätta vår vandring uppför Dearborngatan. Medan vi fortfarande var kvar på den öppna platsen med Picassoskulpturen, så fick vi se något som vi hade framför oss bara några kvarter bort. Det var två 65 våningar höga, cylindriska bostadshus, som såg ut att ha varit helt nybyggda. De kallades Marinastaden (eng. Marina City), och de hade faktiskt redan stått där i åtta år. Hur kom det sig att ingen av oss ens hade hört talas om dem?

Vi såg Marinastaden från torget med Picassoskulpturen, Chicago (1972)

Vi såg Marinastaden från torget med Picassoskulpturen, Chicago (1972)

När vi kom fram till dem, så fann vi att de stod på norra sidan om den lilla Chicagoån, som Dearborngatan korsade på en bro. Här står jag vid foten av bron med den mäktiga Varumarknadens (eng. Merchandise Mart) byggnad bakom mig. Det var en jättelik grosshandel, som när den uppfördes år 1930 var världens största byggnad, räknat efter golvytan på 372.000 kvadratmeter. Det var Kennedyfamiljen som ägde detta näpna hus.

Står på Dearborngatans bro över Chicagoån, Chicago (1972)

Står på Dearborngatans bro över Chicagoån, Chicago (1972)

På andra sidan bron hade jag de två runda Marinastadens byggnader, och på detta avstånd kunde jag ju bara få med en bit av deras nedersta åtta våningar. Det var bara bilar – och några båtar – som bodde i lyxen av de första sexton våningarna. Vi gissade att dessa bilar fick betala en lika hög hyra som människorna som bodde i motsvarande utrymmen högre upp.

Nederdelen av Marinastaden intill Dearbornsgatans bro över Chicagoån, Chicago (1972)

Nederdelen av Marinastaden intill Dearborngatans bro över Chicagoån, Chicago (1972)

I stället för att fortsätta vidare norrut på Dearborngatan svängde vi till höger och följde Chicagoån, där den slingrade sig österut. Intill den vackra Marinastaden höll en ny skyskrapa på att byggas längs ån. Det var den berömde arkitekten Mies van der Rohe som byggde den för IBM. Den verkade att helt sakna karaktär.

Tre kvarter – och tre broar – senare kom vi till Chicagos stösta affärgata, Michiganavenyn (eng. Michigan Avenue), och på andra sidan dess bro ståtade tuggummikungen William Wrigleys palats. Det bestod av två skilda byggnader, en 30 våningar hög och den andra 21. Wrigley hade byggt dem i början av 1920-talet som högkvarter för hans tuggummiföretag.

Wrigleybyggnaden, Chicago (1972)

Wrigleybyggnaden, Chicago, 1972 (broschyr)

Nu blev det Michiganavenyn som fick stå ut med oss två utbölingar på upptäcktsfärd, och vi fortsatte i nordlig riktning. Den soliga dagen hade sakta skyat på, och efter en stund kunde vi i diset skönja de sluttande väggarna på stadens högsta kontorshus, John Hancockbyggnaden (eng. John Hancock Building). Här sitter jag i en liten park längs Michiganavenyn och förbereder mig för hissresan dit upp.

Sitter i en liten park med John Hancocktornet i bakgrunden, Chicago (1972)

Sitter i en liten park med John Hancocktornet i bakgrunden, Chicago (1972)

Men just innan vi kom fram dit så haffades vi av Chicagos äldsta minnesmärke, stadens vattentorn. Det hade byggts år 1869 och var ett av de ytterst få byggnadsverk som hade klarat den ödeläggande branden av Chicago år 1871. Vi tog den här bilden från Michiganavenyn.

Historiska vattentornet, Chicago (1972)

Historiska vattentornet, Chicago (1972)

Men denna bild – av vattentornet och John Hancocktornet tillsammans – har jag hämtat ur en broschyr från vår resa. Den är för mästerlig för att ha tagits av vanliga fotoamatörer som Ed och jag.

John Hancocktornet och det historiska vattentornet, Chicago, 1972 (broschyr)

John Hancocktornet och det historiska vattentornet, Chicago, 1972 (broschyr)

Published in: on 2016/04/27 at 07:04  Kommentera  

Inlägg 2.724: 1 jul 1972

Picassoskulpturskartbeskrivningsinköpsanledningsskapandet

Den långa, raka gatan norrut mot Chicagos hjärta började rätt utanför Dearbornstationens igenstängda huvudentré. Gatans namn stod inte på kartan, men när vi fann att det var Dearborngatan, så blev vi inte ett skvatt förvånade – allting här i livet hänger ihop. Och så började vi vår vandring mot Chicagos centrum.

Gatan var rätt smal, och det gjorde att den verkade vara oändlig. Men vi hade faktiskt bara halvannan kilometer att gå innan vi var där. Mestadels små, ointressanta hus, som efterhand växte i storlek, och snart hade vi stora kontorshus, både gamla och nya, omkring oss.

På en öppen plats framför en nybyggd skyskrapa stod det en enormt stor, modernt abstrakt plåtskulptur av vad som kunde vara en fågel eller en drake med ett öga i mitten. Inte var den vacker, men en fyra våningar hög skulptur avfärdar man inte med ett lättvindigt ‘OK, vad finns det mer att titta på?’. Det fanns ingen skylt, och vi var på tok för blyga för att antasta någon på gatan för att fråga.

Picassoskulptur, Chicago (1972)

Picassoskulptur, Chicago (1972)

”Vi kan köpa en ordentlig karta över Chicago”, föreslog Ed. ”Där borde det stå vad statyn heter. Det ligger en bokhandel precis här tvärs över gatan.”

Butiken där vi köpte vår stadskarta med beskrivningar, Chicago (1972)

Butiken där vi köpte vår stadskarta med beskrivningar, Chicago (1972)

Det avgjorde saken. Inte förrän vi steg in affären visste vi att det var en religiös butik, fylld med krucifix och Jesusböcker – men de hade också en helt okyrklig karta att sälja oss. Med den följde ett häfte med beskrivningar av det mesta på kartan, och innan jag gjorde slag i saken kollade jag att statyn fanns beskriven i häftet. Kartan kostade 7,50 kronor.

Kvittot på stadskartan, Chicago (1972)

Kvittot på stadskartan, Chicago (1972)

Det var en bra karta, och här är två bitar av den som jag klippte ut för att sätta in i resealbumet efter hemkomsten från vår tripp.

Norra delen av stadskartan, Chicago (1972)

Norra delen av stadskartan, Chicago (1972)

Södra delen av stadskartan, Chicago (1972)

Södra delen av stadskartan, Chicago (1972)

Statyn stod där kartan säger ‘Civic Center’ – eller på svenska ‘kommunaladministrationscenter’ – vilket höll till i den nybyggda skyskrapan. Det stod i kartbeskrivningen att skulpturen var ritad av Pablo Picasso – men att han skänkte den till Chicago utan gengäld har jag fått reda på från annat håll.

Intill skulpturen fanns det ett fint bord iordningställt för blinda att känna med fingrarna vad vi andra kunde se, och på det fanns det en decimeterhög kopia av skulpturen, skinande blank av alla fingrar som hade känt på den.

Blindbordet med Picassoskulpturen, Chicago (1972)

Blindbordet med Picassoskulpturen, Chicago (1972)

Published in: on 2016/04/26 at 19:47  Kommentera  

Inlägg 2.723: 1 jul 1972

Upptäcktspromenadsplanläggningen

Sängarna på KFUM-hotellet måste ha varit sköna, för vi sov ända fram till klockan 10.00 på lördagsmorgonen. Det gemensamma duschrummet låg bort i korridoren, och det använde vi bägge. Sedan fanns det för finputsningen ett bra tvättställ inne på rummet.

Genom ett fönster längst bort i korridoren fann vi att det var en vacker, solig dag med luft så klar att vi kunde se långt ut över nejden. Nåja, någon nejd hade vi väl knappast framför oss – det var enbart gamla små, halvt förfallna industribyggnader därnere så långt ögat kunde se. En oändligt lång gatubro löpte över alltihop, och bortom den kunde jag skönja en enorm rangerbangård. Nej, godståg gav jag inte mycket för – jag tyckte bara om persontåg, för de gick efter tidtabell.

Rooseveltviadukten sedd från sex trappors höjd vid Dearbornstationen, Chicago (1972)

Rooseveltviadukten sedd från vårt hotellfönster, Chicago (1972)

Den här lilla broschyren hade vi fått vid ankomsten.

Här kommer litet om KFUM-hotellet, Chicago, 1972 (broschyr)

Här kommer litet om KFUM-hotellet, Chicago, 1972 (broschyr)

Den innehöll en lång lista av tjänster som hotellet kunde hjälpa sina gäster med.

Barberare, Kemtvätt, Skräddare, Skoputs, Tvätt, Effektförvaring, Skrivmaskinsuthyrning, KFUM-hotellet, Chicago, 1972 (broschyr)

Barberare, Kemtvätt, Skräddare, Skoputs, Tvätt, Effektförvaring, Skrivmaskinsuthyrning, KFUM-hotellet, Chicago, 1972 (broschyr)

”Nu har jag min chans”, sade Ed. ”Jag har alltid längtat efter att få hyra en skrivmaskin.”

Jag begrep inte vad han menade – inte förrän jag hade tittat igenom hotellets lista av erbjudanden.

Vi hade också fått en lång lista över vad vi kunde roa oss med under våra dagar här. Vi följde den inte, men vi tittade i den varje dag och fick en del idéer om intressanta mål – och måltider.

Lista över saker och ting i staden för oss turister, KFUM-hotellet, Chicago, 1972 (broschyr)

Lista över saker och ting i staden för oss turister, KFUM-hotellet, Chicago, 1972 (broschyr)

Till hotellets lista hörde också en ‘bildkarta’, utgiven av Chicagos konvent- och turistbyrå, med små skisser av sevärdheter ritade rätt på kartan. Jag visar den här i två, något överlappande halvor och hoppas att den är någorlunda läsbar. Vi uppskattade den mycket och använde den flitigt.

Bildkarta lver centrala Chicago, Södra halvan (1972)

Bildkarta över centrala Chicago, Södra halvan (1972)

Bildkarta lver centrala Chicago, Norra halvan (1972)

Bildkarta över centrala Chicago, Norra halvan (1972)

Det här goda rådet låg oclså där på rummet, och det följde vi omedelbart.

Nu skulle vi ut och bese Chicago, 1972 (broschyr)

Nu skulle vi ut och bese Chicago, 1972 (broschyr)

Ed hade ofta geniala förslag att komma med, och nu hade han ett sådant: ”Jag ser på kartan att alla gatorna är spikraka. Vi kan välja en av dem som leder rätt in till Chicagos centrum och hålla oss till den.”

Fantastiskt! Vi båda trivdes bäst med att, när vi var ute och gick, strunta i att stanna och titta på detaljer utan att bara trava undan och på så sätt få en allmän överblick. Ed hade redan funnit en sådan gata, och den började precis vid en järnvägsstation inte långt från vårt hotell. Han visste hur man blandar in litet extra begärliga ingredienser i smeten, och järnvägsstationer älskade jag. Den här hette Dearbornstationen (eng. Dearborn Station), och dess närmaste byggnad på kartan var – KFUM-hotellet.

Vi var där på tio röda minuter, lika röda som stationens tegelbyggnad. Denna hade vi sett från korridorfönstret, för den hade ett gammaldags klocktorn, vilket gjorde huset till ett litet landmärke. Men tyvärr visade sig stationen vara stängd, igenbommad, övergiven.

 

Published in: on 2016/04/26 at 09:24  Kommentera  

Inlägg 2.722: 1 jul 1972

Mittinattiankomstförehavandenödvändigheten

Bussen till Jeffersonparken (eng. Jefferson Park), tunnelbanans ändstation, gick i halvtimmes trafik och kostade 3,55 kronor per person. Den hade gammaldags stoppade säten, som dagens knivbestyckade ungar i Nya York hade skurit till remsor och därmed tvingat folk att i stället sitta på hård plast.

I Jeffersonparken köpte vi förstås våra biljetter till tunnelbanan.

Våra första tunnelbanebiljetter, Chicago (1972)

Våra första tunnelbanebiljetter, Chicago (1972)

Vi fick också en stiliserad karta över Chicagos ‘snabbtransitnät’. Den blev till hjälp enbart sedan vi hade frågat kassören hur vi skulle åka för att komma till Södra Wabashavenyn (eng. South Wabash Avenue) 826, KFUM-hotellets adress. Jo, vi skulle åka till stationen Jacksongatan (eng. Jackson Street) och där byta till Röda linjen söderut, åka bara en station, stiga av på stationen Harrisongatan (eng. Harrison Street) och sedan gå 400 meter därifrån.

Tunnelbanenätet, Chicago (1972)

Tunnelbanenätet, Chicago (1972)

Vi tog ingen bild av tåget i nattens mörker, så här är en bild av det i dagsljus ur en broschyr.

En tunnelbanevagn i dagsljus, Chicago, 1972 (broschyr)

En tunnelbanevagn i dagsljus, Chicago, 1972 (broschyr)

Det var märkt som Blåa tåget. och dessa färgnamn på Chicagos tunnelbanelinjer fick mig att tänka tillbaka på Göteborgs spårvagnar, som också använde färgnamn – som alternativ till sina nummer. Där kom jag lätt ihåg den Blåa linjen nummer 3 och den Röda linjen nummer 5.

Tåget in till centrum tog sin rundliga tid – precis som det tog tid att komma in från Nya Yorks flygplatser – och vi kom till Jackson någon gång framemot klockan 02.00. Där fick vi en lång promenad genom en tunnel till spåret för den Röda linjen, och Ed tog där en bild av den urtrista plattformen. Den var mycket smalare än de i New York – men Chicago var ju en mycket mindre stad.

Tunnelbanestationen Jackson, Chicago (1972)

Tunnelbanestationen Jackson, Chicago (1972)

Det Röda tåget kom snabbt, och lika snabbt kom vi med det till Harrison. Kassören där visade oss hur vi skulle gå, och det tog inte mer än några minuter att komma till KFUM.hotellet på de folktomma gatorna.

Hotellet var en enorm byggnad med 16 våningar, vardera med 19 gästrumsfönster vettande mot gatan och 24 fönster på djupet – och inuti en sådan fyrkant fanns det också mängder av rum med fönster mot lufthål. Allt detta vilade ovanpå två våningar med festlokaler och annat som krävde högt i tak. Och så underjordiska utrymmen. Kort sagt – KFUM-hotellet var stort, mycket stort. Du kan se det själv på det här vykortet.

Vårt KFUM-hotell, Chicago, 1972 (vykort)

Vårt KFUM-hotell, Chicago, 1972 (vykort)

Incheckningen klockan 02.00 gick fort. Trots att Ed och jag delade på ett dubbelrum skulle vi betala två skilda räkningar – antagligen från den tid då då KFUM verkligen vände sig enbart till unga män. Vi betalade därmed  106 kronor per person för de fyra nätterna framöver – eller 53 kronor för rummet per natt. Det var hyggligt för att vara mitt i en storstad, tyckte vi.

Två kvitton för fyra nätter, KFUM-hotellet, Chicago (1972)

Två kvitton för fyra nätter, KFUM-hotellet, Chicago (1972)

Vi tog oss till vårt rum och stupade i säng. Vi hade varit på resande fot i hela tio timmar och var dödströtta.

Published in: on 2016/04/26 at 04:18  Kommentera  

Inlägg 2.721: 30 jun 1972

Flygplansmellanstorleksfördelarna

Vilket flygplan! När vi hade sett det på avstånd inifrån terminalen, så hade det varit en vanlig Boeing 727 med sin tredje jetmotor i mitten rätt under stjärtfenan, men nu steg vi in i en helt annan värld.

Planet var mycket större och rymligare. Det hade inte någon gång i mitten utan två, en på höger och en på vänster sida, precis som på jumboplanet 747 som vi hade flugit med till London. Men det här var inte något jumboplan, det var någonting mitt emellan, och det kallades McDonnell Douglas DC-10. Det var gott om utrymme, högt i tak, och man hade mera svängrum för benen där man satt. När det flög, kändes det lika smidigt som ett litet plan.

Dessa plan hade inte varit i bruk mycket längre än ett år. Vårt plan till Chicago verkade så nytt som om det just hade kommit från fabriken  – det luktade nytt, ungefär så som en ny bil gör, fast det var nog bara inbillning.

Man satt åtta i bredd, två flera än i ett vanligt litet plan, och tre färre än i en 747. Fyra stolar i mitten mellan gångarna och så två på var sida intill fönstren. Trots att vi satt långt bak i planet, rätt nära motorerna, så var det mycket tystare inne i kabinen, och vi kunde samtala utan att hojta.

Ritning av ekonomidelen av vårt United Airlines DC-10 flygplan, 1972 (internet)

Ritning av ekonomidelen av vårt United Airlines DC-10 flygplan, 1972 (internet)

Vi visste ju att vi inte skulle få någon mat, men när vi var uppe i luften fick vi vart sitt glas tomatsaft, och Ed fick en kopp kaffe. Här är hans sockerpaket.

Salt och peppar till tomatsaften på planet till Chicago (1972)

Sockerpaketen till kaffet på planet till Chicago (1972)

Av allt material i stolsfickan har jag här tagit med ett tidtabellsblad, som visar att vi skulle ha anlänt till Chicagos O’Hareflygplats klockan 20.10, och eftersom vi nu var nära tre timmar sena, så skulle det bli en timme före midnatt innan vi var framme. Och detta efter att ha ställt tillbaka klockan en timme, för i Chicago hade de för sed att göra allting en timme senare än i rätt tid.

Alla United Airlines förbindelser från Nya York till Chicago´(1972)

Alla United Airlines förbindelser från Nya York till Chicago´(1972)

I stolsfickan fanns det också en karta med alla United Airlines flyglinjer inritade. Jag klippte senare ut en smal strimla av den kartan med just vår flygning i mitten, och den strimlan har du här.

Karta över vår flygning till Chicago (1972)

Karta över vår flygning till Chicago (1972)

Vi tog mark i Chicago precis klockan 23.15.

United Airlines hade lyckats i sitt uppsåt att ta oss till Chicago, 1972 (broschyr)

United Airlines hade lyckats i sitt uppsåt att ta oss till Chicago, 1972 (broschyr)

Sedan gick det undan. Vi hade inget bagage att vänta på – för fyra dagar behöver man inte så stor packning – och vi visste precis vart vi var på väg med ett rum bokat på KFUM:s hotell. Vi tog för givet att det fanns buss och tunnelbaneförbindelse in till staden precis som i Nya York, men inte om det fungerade dygnet runt som hos oss.

Jo, det fanns en busshållplats rätt utanför terminalen med en buss som verkligen gick dag och natt till en tunnelbana, som kunde ta oss hela vägen in till centrum av Chicago.

Published in: on 2016/04/25 at 22:58  Kommentera  

Inlägg 2.720: 30 jun 1972

Avfärdsfördröjningsbeslutsförståndigheten

Så bar det iväg till Chicago. Vi var bokade på ett United Airlines plan som skulle gå klockan 18.50 från Kennedyflygplatsen, och som vanligt var vi ute i god tid.

Dags att flyga till Chicago med United Airlines, 1972 (broschyr)

Dags att flyga till Chicago med United Airlines, 1972 (broschyr)

Jag lämnade mitt arbete klockan 16:00 – Ed hade redan lämnat sitt arbete flera veckor tidigare för att vara säker – och med allt färdigpackat var vi på vår väg hemifrån redan klockan 16:30. Som vid alla andra flygresor från Kennedyflygplatsen började vi den här trippen med en tunnelbanefärd med E-tåget eller F-tåget från Västra Fjärde gatans station rätt under vårt hus till stationen Union Turnpike ute i Queens, och därifrån med stadsbuss till Kennedyflygplatsen. Det kunde inte ha gjorts bekvämare och framför allt inte billigare – 3,35 kronor per person.

Det har sina fördelar att vara ute i god tid – ingen trängsel vid incheckningen, fast det var inte fullt så öde som Eds bild gör gällande.

Vår incheckningsdisk, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Vår incheckningsdisk, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Vi gav dem våra biljetter, som hade kostat oss 562 kronor styck tur och retur.

Omslagen till våra flygbiljetter för Chicagoredan, 1972 (trycksak)

Omslagen till våra flygbiljetter för Chicagoredan (1972)

Jag har alltid brukat spara ombordstigningskorten, men de måste ha behållit dem den här gången och i stället gett oss denna lilla handskribblade lapp så att vi skulle kunna hitta våra stolar på höger sida långt bak i planet.

Numren på våra stolar på planet till Chicago (1972)

Numren på våra stolar på planet till Chicago (1972)

De var en timme kvar till ombordstigningen, men det skulle bli mera än så. Ett starkt åskväder var på väg rätt mot Kennedyflygplatsen och inga plan fick ge sig iväg under sådana förhållanden. Och det kunde vi själva se genom de stora glasväggarna på terminalen. Vårt plan stod därute på plattan bland många andra, och över det var himlen becksvart. Visst skulle det bli åska, och det kändes bara skönt att befinna sig i säkerhet inomhus i stället för i ett plan därute, vare sig nere på marken eller uppe i luften.

Vårt plan väntar ut åskvädret, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Vårt plan väntar ut åskvädret, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Vår avgång hade temporärt ändrats till klockan 19.50. Visserligen skulle vi få middag på planet, men vi var hungriga nog att söka upp ett litet mellanmål någonstans i terminalen. Vi hittade det på en restaurang som hette Horisontrummet (eng. Horizon Room).

Sockerförpackning, Horisonthuset, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Sockerförpackning, Horisonthuset, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Som det blev, fastnade vi för en hel middag, och här sitter Ed och mår gott vid vårt lilla matbord.

Ed vid middagsbordet, Horisonthuset, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Ed vid middagsbordet, Horisonthuset, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Under måltiden brakade det löst rätt över huvudet på oss. Det blixtrade och dundrade och spöregnade alldeles förfärligt, och vi trodde då att vi inte skulle komma iväg till Chicago förrän nästa dag. Ingen pilot skulle vilja ge sig ut i den här sortens väder.

Men framemot klockan 21:00 mojnade stormen – så som åskväder för sed hava – och då kunde vi börja gå ombord. Alla plan ville då genast ge sig iväg, så det blev ett långt köande för vår tur på landningsbanan innan vi var uppe i luften nära tre timmar försenade.

Published in: on 2016/04/25 at 20:34  Kommentera  

Inlägg 2.719: 30 jan 1972

Regelvidhållandeprincipfasthållandeluddighetsavskyn

Det hade varit primärval i Kalifornien den 27 juni, en vecka efter valet i Nya York. I det sammanhanget visade det amerikanska folkstyret ett ansikte som jag inte alls gillade. Hör här:

Primärvalen sköttes helt av de två partierna – statsmakterna var inte alls inblandade. Och båda partierna hade olika regler gällande i de olika delstaterna. Det var huvudsakligen fördelningen mellan de olika kandidaterna av delegaterna till det kommande partikonventet som avgjordes av tusen olika detaljerade regler, och den viktigaste av dessa  var skillnaden mellan (1) proportionell fördelning baserad på röstetalen och (2) vinnaren får alla delegaterna och de övriga inga alls.

De flesta delstaterna tillämpade den proportionella metoden, och enligt den hade dittills George McGovern inhöstat de flesta delegaterna med Hubert Humphrey inte långt efter. Humphrey var rätt stark i Kalifornien, och för att gå om McGovern tog han chansen att försöka övertala sin partistyrelse i Kalifornien att ändra reglerna så att alla delegaterna gavs till den som vann primärvalet. Han kämpade vilt för sin idé, och eftersom han verkligen hade massor av meningsfränder i Kalifornien, så gjorde de vad han ville. Kaliforniens Demokratiska partistyrelse gick med på att ‘vinnaren-tar-allt’ skulle gälla för det här primärvalet.

Så gick man till val – och McGovern fick några flera röster än Humphrey. Med proportionell fördelning hade de två fått mer eller mindre samma antal delegater, men nu gick de alla till vinnaren, McGovern. Då blev det liv i Humphrey: ”Det går helt emot det Demokratiska partiets etik att den vinnande kandidaten skall få alla delegaterna”. Till doms!!! Och så sammanträffade Kaliforniens partistyrelse igen, och nu hade Humphrey med sig representanter från Amerikas Demokratiska partistyrelse, och de vittnade för att proportionell fördelning av delegaterna vore det enda rätta.

Och det gick partistyrelsen med på. Nu efter valet vände de upp och ner på sitt eget beslut före valet, och nu beslöt de – efter valet – att delegaterna skulle fördelas på ett annat sätt än vad som gällde på valdagen. Hälften av de delegater som Mc Govern hade tilldelats togs nu tillbaka från honom och ersattes med Humpreydelegater.

Detta manövrerande med reglerna i efterhand gick tvärt emot all gängse lagtillämpning, inte bara vid primärval utan vid alla sorters avgöranden här i livet. Man ändrar inte reglerna sedan beslut i enlighet med dessa regler har fattats. Men här gällde inte den principen, och det tyckte jag var rent makabert. Jag fick trösta mig med att vad som nu hade skett, aldrig skulle komma att upprepas, för ingen människa i Amerika skulle vilja leva på sådana villkor.

Published in: on 2016/04/22 at 04:03  Kommentera  

Inlägg 2.718: 24 – 29 jun 1972

Dödsstraffsavskaffandet

Regnet som hade börjat ute på Sandudden fortsatte hela natten, och på lördagen bara vräkte det ner. Det hade redan kommit 170 millimeter regn under juni månad, dubbelt så mycket som under en hel normal junimånad – och det var fortfarande sju dagar kvar av månaden. Rekordet genom tiderna för juni månad i Nya York var 240 millimeter, och om denna syndaflod fortsatte, så skulle det rekordet hotas.

Nu var det bara en vecka kvar tills Ed och jag skulle fly undan regnet och flyga till Chicago. Det skulle säkert bli mycket att fotografera där, så jag gick på lördagen och köpte mig en kopplad exponeringsmätare till Nikonkameran.

Exponeringsmätaren satte jag fast ovanpå min Nikonkamera (internet)

Exponeringsmätaren satte jag fast ovanpå min Nikonkamera (internet)

Jag hade alltid used en lös mätare och med ljusvärdet från den hade jag manuellt ställt in kanmeran. Den nya exponeringsmätaren skulle låta kameran automatiskt använda sitt uppmätta ljusvärde. Nu skulle jag få se om detta nya tekniska under verkligen gjorde fotograferingen enklare och förhindrade den ‘mänskliga faktorn’ från att göra fel. Vilket den alltid gjorde när jag gav den en chans.

Medan jag ändå var ute på stan på lördagen passade jag på att hämta ut min väggkarta från en ramaffär. När jag alldeles nyss var hos mina föräldrar köpte jag mig en tredimensionell karta över Örebro. Det var en enkel historia, ingenting på pergament för att ge historiska vingslag åt vårt hem i Nya York, utan bara kraftigt papper som inte fick vikas. Den passade precis lagom in i min resväska, och jag hade lämnat in den till inramning i en ramaffär i Nya York. De skulle vaxa över ytan med någonting för att skydda kartan utan att använda glas, och så skulle de sätta in den i en tunn, enkel brun ram.

Min tredimensionella karta över Örebro inramad, Palm Springs (2016)

Min tredimensionella karta över Örebro inramad, Palm Springs (2016)

Nu hade den blivit färdig, och jag hängde upp den på väggen för att då och då låta mina ögon vandra på de gator som jag hade gått på under otaliga visiter i Örebro. Den hänger med än i dag efter alla dessa år, de sista tjugofem i en korridor där den säkert har trivts väl utan solsken och andra farligheter.

Men när jag nu fotograferade den för att kunna visa upp den här, så fick jag se att åren trots allt hade gulnat till den. Allting har sin tid, heter det visst någonstans.

Högsta domstolen avskaffade dödsstraffet i hela Amerika den 29 juni, dagen före vår avresa till Chicago. Det gladde mig mycket, för jag hade alltid känt det som en plump i protokollet för mitt nya hemland. Men folket här krävde ett öga för ett öga och en tand för en tand, så enda sättet att bli av med eländet var för domstolarna att finna konstitutionella invändningar mot det. Och nu hade de alltså gjort sitt jobb. Bravo!

Avrättning, München, 1919 (internet)

Avrättning, München, 1919 (internet)

Published in: on 2016/04/21 at 23:38  Kommentera  

Inlägg 2.717: 23 jun 1972

Utearbetsdagsinregnandet

IBM ägde en golfbana ute på Sandudden (se inlägg 203) på norra kusten av Långön. På den egendomen fanns det några förstklassiga byggnader – i mera diskret än pampig stil – som företaget använde när det gällde att förhandla med viktiga personer. Dessa kunde där smörjas med både fina måltider, golfspel och övertygande presentationer med alla tekniska hjälpmedel. Själv har jag aldrig sett något av detta – men så beskrevs det i de vilda spekulationer som omvälvde oss vanliga undersåtar.

Men om dessa utsvävningar hade varit det enda som försiggick på denna vidsträckta ‘uteklubb’, så hade den varit den mest stilla och öde nejden på hela Långön. På somrarna hade därför varje kontor och verkstad inom IBM med upp till cirka hundra anställda inbjudits av företaget till att dit förlägga en av arbetsdagarna under sommaren. Formellt sett måste den av skatteskäl vara en arbetsdag, även om den i verkligheten var en avkopplingsdag, ett arrangemang som påminde om symposierna – dessa hade samma funktion fast i större skala.

Flygbild av IBM:s uteklibb, Sandudden, Långön

Flygbild av IBM:s uteklibb, Sandudden, Långön

För år 1972 hade vårt kontor fått sig tilldelat fredagen den 23 juni som utedag, och för dem som inte hade bil gick det en buss ditut från vårt kontor klockan 09.00. Vi var så få på min lilla avdelning att det kombinerades med några andra kontor på samma dag, så därute var det fullt med helt okända ansikten. Hur all gruppsport organiserades med så många främlingar har jag ingen aning om. Jag spelade varken brännboll, tennis eller golf, men det verkade att fungera som smort.

Om bara vädret hade samverkat. Fram till 12-tiden fick vi hålla till inne i klubbhuset och spela kort eller småprata, för vädret växlade mellan regn och dugg hela morgonen. Picknicken utomhus fick i stället serveras därinne, men just när den var aväten så höll regnet äntligen upp.

Därmed kunde vi alla sitta ute på gräsmattan på stolar arrangerade i rader som på ett möte hemma på kontoret – och det var verkligen ett formellt kontorsmöte. Tack vare det kunde dagen tekniskt sett räknas som en arbetsdag, fast diskussionerna var mycket lättare än vanligt – det var mest utdelning av IBM:s sedvanliga belöningar till medarbetarnas vilda applåder.

Regnet började igen vid 16-tiden och gjorde slut på arbetsdagen två timmar tidigare än planerat, och vid 17-tiden steg jag av bussen utanför mitt kontor och åkte hem efter en vilsam dag.

Published in: on 2016/04/21 at 09:07  Kommentera  

Inlägg 2.716: 22 – 24 jun 1972

 

Patentförsäljningsförarbetesnödvändigheten

Under våra dagar i Marbella berättade pappa för mig att han hade konstruerat en maskin, som han hade sänt in en patentansökan för. För den hade han gjort den erforderliga patentbeskrivningen och tillhörande detaljritningar, och hans ansökan hade beviljats.

Nu hade det gällt för honom att hitta ett företag som var intresserat av att köpa hans patent för att kunna tillverka och sälja denna maskin. Pappa hade skickat brev med en beskrivning av maskinen  till några svenska firmor och även översatt beskrivningen till tyska – det var lätt för honom att göra, eftersom han en gång i tiden hade tagit sin ingenjörsexamen vid en högskola i Darmstadt – och kontaktat några företag i Tyskland.

Två av de tyska företagen hade varit intresserade nog att svara på hans brev, och det gjorde att han beslöt sig för att även ge sig på Amerika. Han skrev till tretton amerikanska företag och lade med den tyska beskrivningen – han räknade med att om de var tillräckligt intresserade skulle de själva klara av översättningen från tyska till engelska. Till sin förvåning hade han fram till Spanienresan redan fått svar från fem av de tretton amerikanska företagen.

I ett brev som jag fick från pappa nu den 23 juni bad han mig om upplysningar om dessa fem företag för att få veta vad de sysslade med och vilken omsättning de hade – om de alltså var tänkbara köpare av hans maskinpatent. Allt pappa visste om dem var att de hade tillgångar på över en miljon dollar.

De fem företagen var:

  • Unidynamics Phoenix, Incorporated – i Phoenix i Arizona
  • Pace Company, Division AMBAC – i Memphis i Tennessee
  • Teledyne McCormick Selph – i Hollister i Kalifornien
  • Hercules Incorporated – i Wilmington i Delaware
  • Atlantic Research Corporation – i Alexandria i Virginien

Jag gick genast till mitt närmaste bibliotek och hittade fyra av de fem firmorna i Moody’s Index, en bok avsedd för börsspekulanter – en av firmorna var inte i allmän ägo och fanns därför inte med i boken. Rätt där på biblioteket kunde jag för 50 öre arket bekvämt fotokopiera de fyra sidorna ur den tjocka luntan, så gott det gick, och dem skickade jag till pappa.

I brevet skrev jag att jag också tänkte gå till ett annat bibliotek följande vecka – alltså efter Chicago – för att söka efter handelsinformation om alla de fem företagen. Det skulle troligen vara mera matnyttigt material för hans ändamål.

Published in: on 2016/04/20 at 21:34  Kommentera  

Inlägg 2.715: 19 – 22 jun 1972

Midsommarstorstadshändelseförloppet

Med måndagsposten kom det ett brev från Örebro med uppgiften att min brylling Bertil Ernemark hade träffat en ‘flicka’ på allvar. Hon hette Lena, och de skulle troligen gifta sig. Jag hade inte sett Bertil sedan han många år tidigare passerade genom Nya York (se inlägg 422-426) på sin väg till S:t Paulus i Brasilien för att hälsa på sin då nyligen omgifta mamma Margareta, min pappas syssling. Vid det besöket var han med Ed och mig på världsutställningen, och vi åt också middag tillsammans på Rosoffs.

Primärvalsdagen bjöd på en del sol mellan skurarna – allt regnvatten hade spolat staden så ren att det var en fröjd att bara gå omkring på gatorna. Jag gick till min vallokal för att välja det Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet i november, men mitt röstkort hade fel vallokal, så jag fick traska iväg till en annan adress för att där vrida på George McGoverns spak på röstningsmaskinen.

Röstningamaskin för primärvalet, Nya York, 1972 (internet),

Röstningsmaskin för primärvalet, Nya York, 1972 (internet),

På kvällen samma dag var det härligt ute, med rentvättad luft och inga skurar. Ed och jag gick ner till piren vid Hudsonfloden. Där satt vi och hade det skönt i den varma sommarkvällen. En grupp ungdomar spelade gitarr och sjöng. Vattnet inunder oss kluckade hemtrevligt när små båtar med tända lanternor passerade. Trafikbullret var så dämpat att man knappast hörde det. Tvärs över floden i New Jersey lystes molnen upp av samhällena därinunder. Då och då flög det ett plan över oss på sin väg in till LaGuardiaflygplatsen. En och annan blixt långt bortifrån gjorde klart för oss att det vackra vädret egentligen inte var så vackert som det föreföll. Ja, det var en underbar kväll, vilket det hade varit ovanligt tunt med under detta år.

När vi kom hem, fick vi se på TV att McGovern hade vunnit stort i Nya York, och det var huvudsaken. Nästa steg för honom var det Demokratiska konventet i Miamistranden senare på sommaren, men det var enbart till för för politikerna och TV-nyheterna.

Nästa dag stod det i tidningen att många väljare hade fått stå och vänta i timmar, därför att röstningsmaskinerna gick sönder, en efter en. Jag hade haft tur som bara hade fått byta vallokal.

Årets första orkan, Agnes, tog sin väg rätt över Nya York på torsdagen. Den var trött – det var bara resterna av en orkan som hade gjort sitt på sydligare breddgrader.

Orkanen Agnes vandring till Nya York, 1972 (internet)

Orkanen Agnes vandring till Nya York, 1972 (internet)

Jag hade väntat mig vad vi ideligen fick se på TV, palmer som viker sig dubbla i stormbyarna. Utan palmer i Nya York blev det inte mycket orkan att hurra för, men det var bara skönt – vi behövde inte mera läckage från taket.

Published in: on 2016/04/20 at 04:16  Kommentera  

Inlägg 2.714: 14 – 18 jun 1972

Regnvattenöverflödsbehjälpligheten

Medan jag som vanligt arbetade om dagarna satt Ed inte hemma och hade tråkigt. I så fall skulle han förstås varenda dag ha varit i gång med att ragga upp ett nytt jobb. Nej, han var uppe hos sin familj i Bronx, och det trivdes han med, åtminstone en tid. Men när jag var hemma on kvällarna, så var han förstås där, och vi hade våra lediga kvällar tillsammans som alltid. Jag unnade honom gott denna lilla ledighet, tro inget annat.

Tyvärr hade det förra veckoslutet inställts, både på grund av min förkylning och det mulna och kyliga vädret. Men nu under veckan var det vackert, underbart varmt – sommaväder kallade jag det, för vi hade verkligen svenska soliga högsommardagar – och nu skulle det bli både skönt och roligt att få återse vår älskade Riispark och dess befolkning.

När jag gick till arbetet på fredagen fick jag visserligen ta med mig papaplyet för säkerhets skull, för vädergubbarna på TV hade envisats med att detta vackra väder inte var riktigt – det var de ju betalda för att säga för att få oss att fortsätta att titta på alla deras kommande rapporter. Men när jag gick hem den kvällen, så regnade det faktiskt, och det med besked. Fast lördagen skulle bli fin.

Det blev den nu inte. Vi fick inställa Riisparken och i stället sitta inne och spela Monopol. Det fortsatte att regna hela dagen och hela natten – och hela söndagen också. Då gick vi ut litet grann på förmiddagen under två stora paraplyer – vi fann att regnet föll vertikalt för en gångs skull, och det gjorde att det faktiskt var skönt att gå omkring. Men så fick jag se en syn för gudarna – sakta glidande nerför Femte avenyn kom det en stor vit renhållningstankvagn med alla ventilerna öppna, och den sprutade vatten åt alla håll.

Så här stor var den sprutande tankvagnen, fast utan slöplog, Nya York, 1972 (internet)

Så här stor var den sprutande tankvagnen, fast utan slöplog, Nya York, 1972 (internet)

För att kunna se ordentligt måste han ha haft vindrutetorkarna igång när han körde sin tankvagn. Nu på söndagen hade han säkert dubbel timpenning, så han gjorde ett noggrant arbete och lyckades få paradavenyn lika ren som efter ett ordentligt regnväder.

Mot kvällen höll det äntligen upp. Men då var det svårt att gå omkring utan stövlar, för kloakerna hade inte kunnat svälja allt vatten överallt. Jag satt då i stället och skrev på maskin ett ironiskt brev till staden om hur mycket jag uppskattade den idoga renhållningen av Femte avenyn. Jag hade nämligen fått en genial idé för fattiga Nya York att spara pengar, nämligen att inställa all gatubevattning under två dagar långa syndafloder. Jag fick inget svar på mitt brev.

Published in: on 2016/04/18 at 03:20  Kommentera  

Inlägg 2.713: 11 – 13 jun 1972

Fyradagarsledighetsresplansobegripligheten

Någon gång kring söndagen och de följande veckodagarna blev Ed och jag medvetna om att oavhängighetsdagen det här året skulle infalla på en tisdag, och i det sammanhanget kom jag ihåg att IBM vid årets början hade bestämt att stänga alla sina verksamheter på den lilla lealösa måndagen däremellan. Jag hade inte ens tänkt på den saken sedan dess, men nu blev detta till ett överhängande problem – vad skulle vi göra under dessa fyra dagar? Ed var ju nu permanent ledig, så han kunde använda alla sina dagar hur som helst.

Vad vi genast tänkte på var att åka bort någonstans. Nya England hade vi fått nog av på ett tag, Och Delawares Åminnelsebro hade vi klämt oss över tillräckligt många gånger. Skulle vi flyga någonstans? Vi tittade på resebilagan i söndagens Nya Yorks Tidender, och där hade de en artikel om Chicago.

”Usch”, sade jag. ”Kommer du ihåg det Demokratiska partikonventet där år 1968? Det där Humphrey roffade åt sig nomineringen under näsan på McGovern bara för att Robert Kennedy var borta? Nej du, den staden kan Nya Yorks Tidender få ha för sig själv!”

Vas Ed sade till svar kommer jag inte ihåg, men han höll ju med mig i det mesta, så jag antar att han tänkte likadant om Amerikas näst största stad. Så hur kom det sig att vi strax därefter var inbokade för att flyga med United Airlines till Chicago på kvällen den 30 juni och tillbaka på kvällen den 4 juli?

Jag tror att jag har svaret på den frågan: Därför att det fanns platser lediga på dessa plan för oss. Så enkelt var det. Och vi var fast beslutna att inte träffa Hubert Humphrey när vi var där.

På tisdagskvällen satt vi hemma och hade det lugnt. Min snuva var så gott som försvunnen, och nu var det Eds tur, fast han hade magknip och 39½ graders feber i stället. Det var mörkt ute och lagom varmt, så vi hade en glisa av fönstret öppet. Därute någonstans en bit bort från vår brandtrappa satt papegojan och skrek hjärtskärande: ”Ta hand om mig, ta hand om mig!” Vi hade just hört på TV-nyheterna att George McGovern den här gången hade lyckats hålla sin ledning i partiet, och att bara ett urdåligt resultat för honom i det Demokratiska primärvalet i delstaten New York följande tisdag skulle kunna få honom att inte bli Demokraternas kandidat gentemel president Nixon.

Senator George McGovern, 1972 (internet)

Senator George McGovern, 1972 (internet)

Nixons resa till Kina hade gjort presidenten populär igen, men jag tyckte att det verkade som om det nu var dags för en president McGovern. Åtminstone jag skulle då rösta på honom nästa vecka!

Published in: on 2016/04/17 at 08:19  Kommentera  

Inlägg 2.712: 10 -13 jun 1972

Golfbollshagelskursberättelseupprepningsförvägrandet

Jag fick en belöning för att ha nedkallat vädrets makter för att förhindra mig från att i min dumhet vara ute på stranden i stället för att stanna hemma och bota min snuva. Belöningen bestod av något rätt ovanligt: en livs levande papegoja ute i det fria på brandtrappan rätt utanför vårt fönster invid matbordet.

Pratar med en papegoja genom vårt fönster, 351:an, Nya York (1972)

Pratar med en papegoja genom vårt fönster, 351:an, Nya York (1972)

Det var Ed som fick syn på den och som förstås tog bilden. Jag hade aldrig förut sett en ‘vild’ papegoja. I zoologiska trädgårdar naturligtvis, men då satt de i burar – nu var det jag som satt i en bur och papegojan hade nog rätt roligt åt de inburade människorna. Jag trodde först att den hade flugit till vår brandtrappa direkt från Sydamerika, men Ed försäkrade mig att den tillhörde någon, som den hade övergett och nu hoppades på att få tillhöra oss i stället. Jag tog Ed på allvar och gav honom sextielva goda skäl till att motstå frestelsen – jag räknade alltid med att Ed verkligen menade vad han sade.

Juninumret av tidskriften QQ hade en verkligt lockande artikel om vilda orgier, som nu började finnas inte bara hemma hos villiga bögar – som Stan Cumberpatch – utan också i offentliga lokaler på diskreta ställen.

Juninumret av tidskriften QQ, 1972 (internet)

Juninumret av tidskriften QQ, 1972 (internet)

Vi läste förstås om allt detta tillsammans, och Ed sade att han skulle ta reda på litet om detta. Vi bodde ju mitt i världens bögcentrum, ett enda kvarter från den beryktade Stenväggen, så varför inte utnyttja våra lokala tillgångar?

På tisdagen den 13 juni var det Örebro som stod för familjen Gymbrats äventyr. Jag skulle så himmelens gärna ha velat berätta om hur det haglade golfbollar i Örebro med helförstörda drivhus och tillbucklade biltak som följd, men det kan jag inte göra. Varför inte det, då? Jo, jag har i min barnsliga iver redan skrivit om allt detta, och jag kan ju inte medvetet upprepa mig.

Mamma och jag råkade år 1964 i Colorado ut för en hagelskur som tvingade mig att stanna bilen vod vägkanten. Det kom så mycket hagel att det blev till vita drivor vid vägkanten, och vi var rätt chockade, båda två. Det var när jag beskrev detta som jag fyllde i med att berätta om den mycket mera förödande hagelstormen åtta år senare i Örebro, med fotografier och brevcitat. Innan jag då fick se deras bilder som bevis,  hade jag inte trott att hagel kunde bli så stora som golfbollar. Det är om detta som jag skulle vilja berätta just nu, för det skedde den 13 juni 1972 och skulle höra hemma precis här.

Men för att kunna få i dig allt det måste du alltså på egen hand gå tillbaka till min tidigare redogörelse (se inlägg 209).

Published in: on 2016/04/17 at 06:57  Kommentera  

Inlägg 2.711: 4 – 11 jun 1972

Eninkomsttagarefamiljelivsupprätthållandet

Det var inte någon överraskande chock för mig att Ed hade sagt upp sig på Allied Chemical, för vi hade ofta pratat om hur omänskligt – Ed använde ordet ‘obekvämt’ – det var för honom att stiga upp vid 06-tiden när arbetet började klockan 08.30 och att komma hem därifrån vid 19-tiden, nästan dags att gå till sängs för att komma upp igen klockan 06.00. Jag hade inte tålt något sådant en enda dag, men Ed var av segt virke. Nu hade det emellertid inte gått längre, och jag omfamnade hans beslut med glädje.

Jag höll helt tyst med kloka frågor, som varför han slutade innan han hade försäkrat sig om ett nytt jobb. Han hade valt att göra det så som han gjorde, och varför då krångla till det med lönlösa diskussioner? Nu ville Ed ta sig en ordentlig ledighet innan han gav sig på att få tag i ett nytt levebröd. Bravo! Vi satt ju inte i sjön, vi levde inte på stor fot och kunde gott klara oss på en enda inkomst hur länge som helst, försäkrade jag honom. Och jag själv kunde nu få sova längre på morgnarna, för jag hade ju inte legat och sovit över Eds uppstigning och avfärd i ottan i alla dessa månader.

Ja, efter en stund av intern hicka var jag lika glad som Ed över hans beslut. Och här i mångmiljonstaden fanns det uppskattningsvis hundra tusen arbeten som skulle passa honom alldeles utmärkt – och han behövde bara ett av dem.

Mitt eget bekymmer var att jag nu hade på gång samma snuva som mamma hade haft i Marbella. Jag visste dock att hennes hade gått över efter en enda dag av riktig sängvila – den dag då hon skickade iväg pappa och mig till Ronda för att få frid i huset. Jag räknade med att det skulle gå över lika kvickt för mig. Och jag hoppades att inte ge Ed samma sak.

Jag gick till arbetet trots snuvan på morgonen, visade upp min nuna och läste den samlade posten. Allt hade gått som smort i min frånvaro, och just nu var mina tjänster inte behövliga, så på eftermiddagen tackade jag för mig och gick hem för min dag av sängvila. Jag stannade hemma – mest liggande på dyschan – men jag hade ingen feber, så efter tisdagen hemma gick jag till jobbet som vanligt. Jag fortsatte dock att känna av min rivande hals och lilla hackhosta i åtskilliga dagar efteråt.

På veckoslutet skulle det vara som gjort för Riisparken, men ödet ville att trots de vackra, soliga dagarna under veckan blev det mulet och blåsigt under både lördagen och söndagen. Med min förkylning passade mig detta väderarrangemang alldeles utmärkt.

Published in: on 2016/04/16 at 06:11  Kommentera  

Inlägg 2.710: 4 jun 1972

Hemreseblixtochdundret

Jag vaknade på söndagen klockan 08.00 med fortsatt rossel i röret men fast besluten att inte oroa mig för sådant som jag inte kunde göra något åt. Jag kom med bussen ut till flygplatsen vid 10.tiden och tillbringade där tre timmar uppe på terminalbyggnadens tak med fin utsikt över alla charterplanen.

Mitt Iberiaplan var en ‘osträckt’ DC-8. Vid den tiden var man så van vid att alla flygplan var sträckta och förlängda och utbuktade, att ett Atlantkorsande flygplan av originalstorleken såg ynkligt litet ut. Men det räckte gott till för Malagas behov – och för mitt eget behov likaså.

Iberias lilla originalmodell av DC-8 (internet)

Iberias lilla originalmodell av DC-8 (internet)

Det lyfte från marken klockan 15.45, och följde en helt annan bana än den som jag var van vid. Eftersom Malaga ligger så långt söderut fanns det ingen möjlighet för piloten att visa upp Island, Grönland, Nyfunnetland och Nya Skottland för sina passagerare. Inte ens Boston fick vi se – vi flög över en nästan helt molnfri ocean hela vägen från Portugals västkust tills vi var framme i själva Nya York med alla sina landningbanor.

Men just när vi gick in för landning blixtrade det till. Den vackra dagen förbyttes plötligt till becksvart mörker. Efter landningen kopplades vårt plan ihop med terminalbyggnaden med ett rör för oss resenärer att gå igenom. På det viset behövde vi inte alls gå ut i det hemska vädret för att komma till tullkontrollen – inne i röret kunde vi höra hur det störtregnade på plåten. Jag undrade om detta var arrangerat just på grund av vädret, men bekvämt var det minsann.

Ed mötte mig med sitt stora breda leende. Tänk så länge vi hade varit åtskilda! Vi satt i ett hörn inne i terminalen och pratades vid i säkert en halvtimme innan regnet lugnade sig, och sedan var det som vanligt bussen och tunnelbanan. Hem till 351:an kom vi någon gång mellan klockan 20.00 och 21.00. Nu kunde vi äntligen krama om varandra ordentligt.

Ed och jag gick förstås igenom allting som hade skett under våra respektive veckor. Det blev inte mycket av den saken på tunnelbanan, för där fick man ju ropa för att bli hörd, men väl därhemma gick tungorna som lärkvingar. Och snart nog kom Ed med den viktigaste nyheten.

Han hade på fredagen den 2 juni slutat sitt arbete på Allied Chemical ute i Morristown. Han hade ofta klagat över den otroliga tid som gick åt för att komma till och från, och det var hans enda krux. Han trivdes utmärkt med vad han sysslade med, han var bra på det han gjorde, och han trivdes med chef och medarbetare. Men tvåtimmarsresorna morgon och kväll blev bara värre och värre med tiden. Så nu när Amerikas ekonomi verkade att vara på uppsving tog han sitt steg. Och nu tänkte han leva ett slag utan att arbeta, för han skulle bli betald sin fulla lön ända fram till den 22 augusti.

Published in: on 2016/04/16 at 06:07  Kommentera  

Inlägg 2.709: 3 jun 1972

Malagahamnstidsfördrivandet

I sitt första brev till mig skrev mamma att deras Sterlingplan med anländande turister inte hade anlänt till Malaga förrän klockan 19.30 – det hade varit så trångt i luften att planet hade måst mellanlanda i Schweiz för att fylla på bränsle och sedan fått cirkla runt Malaga i en hel timme i väntan på att få landa.

När de äntligen hade kommit ombord på planet fick de veta att de skulle komma till Köpenhamn två timmar försenade. Pappa frågade då stewarden hur det skulle gå om de missade SAS-planet till Göteborg, och blev då lugnad med att SAS i så fall skulle inkvartera dem i Köpenhamn. Aha, i det fina SAS-hotellet förstås, och med denna glada tanke i huvudet gick flygresan fort. Men det blev inte så. SAS hade räknat ut att det skulle kosta mera att ta hand om en hel sjö av försenade passagerare än att betala flygpersonalen övertid, så det lilla rara propellerplanet till Göteborg väntade snällt med 15 minuters marginal.

Efter en äventyrlig körning genom Göteborg med bara lördagsfyllerister på gatorna att hjälpa dem att hitta till hotell Örgryte kom de i säng först klockan 03.00.

Jag själv följde mina planer – som med en viss tvekan hade godkänts av föräldrarna till det lilla barnet – att ta mig in till Malagas centrum och där ta in på ett litet hotell över natten. Det gick bra, och det första hotell jag såg fick tillåtelse att hysa mig – det var billigt nog, så jag behövde inte knalla runt och kolla priserna på andra hotell.

Malaga verkade rätt trist, på något sätt opersonligt med massor av promenerande familjer överallt, trottoarkaféer och stängda butiker. Jag kände på mig att det skulle vara trevligare nere i hamnen med sin vinstänkta redd, men där var det samma halvsmutsiga vatten som i Marbella.

”Så dansa de svajiga karlar på Malagas vinstänkta redd.
Den vitröda tösen bävar, bedårad, förlorad, förledd.
Hon ler i den väldiges nävar åt allt vad han tog och gav,
hon suckar, och vinden svarar från Ålands jäsande hav.”

Klicka gärna här för Evert Taube från år 1923! Vad man påverkas av sladängornas ordval! Hit ner till hamnen hade den sången fört mig i brist på annat, som till exempel en parkbänk inne i centrum. Här fick jag se en jättefärja på väg någonstans utan att jag ens kunde gissa vart den var på väg. Afrika? 160 kilometer dit, ha! Jag satt väl där i en timmes tid innan jag återvände till mitt hotellrum. En antydan till rasp i halsen gjorde inte saken bättre. Jag tog ett par piller, kröp till sängs fid 22-tiden och läste slut på en liten fickbok som jag hade haft med mig.

Published in: on 2016/04/14 at 22:27  Kommentera  

Inlägg 2.708: 2 – 3 jun 1972

Marbellavisitsutflyttningplaneringsomvälvningen

Mamma hade planerat matinköpen så att vi kunde gå ut och festa den sista dagen i Marbella utan att det skulle bli massor med mat kvar i köket. Vi avslutade därför fredagen på en liten restaurang i närheten. Där satt vi rätt länge, för medan intrycken av Marbella var färska ville vi gå igenom alla fördelar och nackdelar med en flyttning hit från Örebro – eller till någon annan plats i Sydeuropa, för den delen.

Pappa gjorde klart att Marbella var helt ur bilden. Inte bara för att det orenade avloppsvattnet tilläts att släppas ut i Medelhavet mitt inne staden – sådant kunde ju avhjälpas – utan själva attityden av stadens fäder att inte omedelbart slå på stora alarmet och förbjuda strand och bad någonstans i närheten så länge sådant pågick. Det sortens brister i stadens tänkande betydde ju att annat farligt också accepterades, och det gjorde Marbella helt omöjligt. Mamma och jag höll helt med honom.

Men Marbella hade också fått pappa och mamma att tänka vidare i frågan om att över huvud taget flytta till utlandet. Att göra det skulle leda inte bara till de uppenbara fördelarna – lägre skatter och varmare väder – utan till en massa annat, både på gott och på ont. Jag kom igen med vad jag tidigare hade sagt till dem: de skulle absolut pröva på hur det är att bo på en plats under flera månaders tid. Kortare tid skulle inte alls räcka till – trots att vi redan på en enda vecka här hade lyckats upptäcka att Marbella var helt omöjligt.

Som mina föräldrar nu kände det, hade deras lust att bosätta sig utomlands helt försvunnit. De skulle nog komma att bo kvar i sitt älskade hus trots skatterna och vintervädret. Livskvaliteten och språket var viktiga faktorer till Sveriges fördel, och också det demokratiska styrelsesättet – som inte hade tillåtit sådant som avloppsvattnet. De hade hittills nästan glömts bort allt sådant i deras önskan att få ge sig iväg från Olof Palme och kung Bore.

Den lilla resan till Spanien hade alltså varit mycket nyttig, precis som avsett var. Och nu på lördagen skulle det bli slut på den, de skulle återvända till Sverige och jag till Amerika. Vår vanliga tillvaro skulle alltså fortsätta utan några vilda planer. Tänk att pappa var den enda av oss tre som inte hade bytt fosterland i unga år!

Bussen kom och hämtade oss på lördagseftermiddagen. Vi kramade om varandra och sade adjö redan i lägenheten, så att den saken var avklarat före röran på flygplatsen. När mamma och pappa försvann genom en glasdörr med sin resegrupp var jag ensam kvar i Malaga, tills jag nästa dag skulle flyga hem till min älskade Ed.

Published in: on 2016/04/14 at 20:49  Kommentera  

Inlägg 2.707: 2 jun 1972

Tjurfäktningsarenastorleksordningsförvåningen

Jag hade alltid inbillat mig att tjurfäktningar utfördes på inrättningar som påminde om våra vanliga idrottsplatser. Men i Ronda fäktade man sina tjurar till döds på en arena som fick plats på en yta som inte var större än ett par ordentliga bostadshus i ett kvartershörn mitt i staden, ett par kvarter från den lilla, höga bron. Det var en trevånings vitrappad byggnad, bara det att den var cirkelrund. Den var klart skyltad för tjurfäktningar och hade en entré som på en gammaldags biograf. Jag trodde inte på att det skulle finnas plats för både tjurar och matadorer och publik därinne, så jag frågade tanten i biljettluckan på min bedrövliga spanska var någonstans tjurfäktningen skulle äga rum, ”¿Dónde está la arena por la corrida de toros, por favór?”. Hon svängde då runt på sin stol och pekade inåt huset med ordet: ”Aqui!”. Det avgjorde saken. Nej, jag köpte inga biljetter – så roligt skulle vi inte ha.

Så småningom gav vi oss iväg tillbaka mot Marbella. För att få se andra nejder tog vi inte samma väg som vi hade kommit upp till Ronda på, utan en väg i mera sydlig riktning. På den skulle vi lika gott ta oss ner till kustvägen, och den var lika stor – eller lika liten – som vägen upp. Men då blev jag vild, för när vi en bit utanför staden kom till en avtagsväg till vänster, så bara svängde jag in på den. Jo den fanns med på kartan, med nöd och näppe men tillräckligt tydligt för mig att kunna se att också den ledde ner till havet.

Pappa var först inte så pigg på detta äventyr. Vägen var asfalterad men mycket smal, och han undrade hur jag skulle klara av att möta en turistbuss på den. Äsch, det går inga bussar på en sådan här liten väg, svarade jag – och blev genast rädd att det verkligen skulle dyka upp ett sådant monster. Men det gjorde det nu inte.

Det var en mycket trevligare väg – som små vägar nästan alltid är – och dessutom hade den inte några vilda stup på sidorna. Det var ett snällt bergslandskap, så farligt var det då rakt inte. Och efter tusen kurvor kom vi i gott skick tillbaka till stora landsvägen längs kusten, och på den kom vi tillbaka till Marbella. Vi hade haft en verkligt skön dag, fast tyvärr utan mamma.

Hon hade haft det gott med sin snuva, suttit ute i skuggan på altanen och inte alls mått illa, givet omständigheterna. Pappa lade sig en stund för att vila, medan jag själv duschade och bytte om till mina nya, fina, röda byxor och gick ut till mamma på altanen.

Iförd de nya röda byxorna på altanen, Marbella (1972)

Iförd de nya röda byxorna på altanen, Marbella (1972)

Redo att lämna vår tillfälliga boning, Marbella (1972)

Redo att lämna vår tillfälliga boning, Marbella (1972)

Published in: on 2016/04/12 at 07:17  Kommentera  

Inlägg 2.706: 2 jun 1972

Rondatopologiföreningslänken

Efter frukosten lämnade pappa och jag mamma åt sitt öde med sin snuva, väl vetande att allt hon ville göra var att få ligga i fred och låta den ha sin gilla gång och förhoppningsvis vara över vid lördagens hemresa. Pappa och jag gav oss iväg vid 09-tiden.

Vi följde stora vägen längs kusten västerut några kilometer till byn San Pedro, och där svängde vi till höger in på en liten väg nummer 297, som tog oss direkt till Ronda, en liten stad uppe i Andalusiens bergkedja. Det var inte långt dit, kanske 30 kilometer, fast vägen dit var krokig och därför mycket längre – och på en sådan väg kan man ju heller inte köra fort.

Vi stannade snart i en vägkrök med fin utsikt över Marbella långt bortigenom. Det blev inte någon imponerande bild, men i verkligheten var det riktigt vackert.

Marbella sett från vägen till Ronda (1972)

Marbella sett från vägen till Ronda (1972)

Och så började bergsklättringen. Det var kurvor hela vägen, lika mycket som i Norge, men här var hela vägen asfalterad. Naturen blev mer och mer tundralik – jag hade väntat mig resliga furor i det svalare klimatet häruppe. Men i motsats till Norge hade Spanien få intressanta vyer att fotografera. Naturen var storslagen men inte vild. På den här bilden syns vägen som vi just hade åkt på för att komma hit upp.

Blickar ner på vägen på vilken vi just hade kört, Andalusien (1972)

Blickar ner på vägen på vilken vi just hade kört, Andalusien (1972)

Och jag tror inte att vi såg ett enda hus någonstans mellan San Pedro och Ronda – och inte en levande människa heller. Bortsett från vägen och dess trafik var detta ett ödelandskap.

Så kom vi till Ronda. Det enda jag märkte av stadens ovanliga topografi var en enormt djup ravin som en kort bro lättvindigt lyfte oss över. Mitt inne i bron, under vägbanan, satt det en restaurang inklämd, och just där åt pappa och jag lunch. Bron hade tagits i bruk år 1793 efter 42 års byggande och den förenade då den ursprungliga moriska staden med den nyare kommersiella staden.Den här vykortsbilden förklarar vad mina tusen ord inte klarar av.

Bron med restaurangen i mitten under vägbanan, Ronda (1972)

Bron med restaurangen i mitten under vägbanan, Ronda, 1972 (vykort)

Lunchen var god. Synd bara att de inte hade mera än ett fönster åt vart håll för oss gäster att avnjuta utsikten från.

I övrigt var staden Ronda inte ett dugg märkvärdig. Jag hade nämligen inte en aning om att den låg på kanten till en flera hundra meter hög lodrät avsats. Här är två perspektiv av den avsatsen – ve den som trillade över kanten!

Ronda sett nerifrån, Nutid (internet)

Ronda sett nerifrån, Nutid (internet)

Flygbild av Ronda, 1972 (vykort)

Flygbild av Ronda, 1972 (vykort)

Jag skulle en gång i framtiden komma tilbaka till Ronda, men det visste jag ju inte.

Hem till Marbella kom vi på en annan väg, vald bara för att få omväxling i vad vi fick se. Fast det såg rätt likadant ut där. Mammas snuva var i full gång, men det hade vi alla räknat med.

Published in: on 2016/04/04 at 23:47  Kommentera  

Inlägg 2.705: 28 maj – 1 jun 1972

Husförsäljningsförhandlingsutlåtandet

I bilen tillbaka till Marbella fortsatte fastighetsmäklaren att försöka få pappa på kroken. De satt därframme och mumlade ‘ja’ och ‘nej’ och ‘ja’ och ‘nej’ utan att det ledde till någonting. När vi hade kommit tillbaka till vårt bostadshus, så kom pappa äntligen fram med den direkta orsaken till att han inte var intresserad av att köpa ett hus i Marbella: ”Man kan inte bo på en plats som släpper obehandlat avlopp rätt ut i havet och till råga på allt låter folk bada i det förgiftade vattnet. Det visar att stadens myndigheter inte bryr sig ett skvatt om sitt folk, och om vi hade ett hus här, så skulle vi hela tiden ha med dessa myndigheter att göra.”

Inte ordagrant, för så noga kommer jag inte ihåg ordväxlingen, men det var andemeningen av vad pappa sade. Orden bara forsade ut – de hade hållits tillbaka för länge.

Försäljaren sade att stadsfullmäktige troligen snart skulle ha på dagordningen att besluta om man skulle sända en skrivelse till Madrid med en önskan om att komma i åtanke för ett reningsverk i Marbella.

Det var uppenbart att i en diktatur fungerade medborgarna enbart som supplikanter, och att allt de kunde göra var att bönfalla landets styrelse att låta sin nåd falla över deras göranden. Men pappa var försiktig nog att inte yttra något sådant, och så var dagens utflykt avslutad.

Uppe på vår altan kopplade vi av efter affärsförhandlingarna. Jag hade ju nästan från början känt till att mina föräldrar inte alls skulle vilja bo här i Marbella, men jag hade ändå varit litet rädd att pappa skulle falla till föga och acceptera ett köpekontrakt. Nu skulle vi kunna övergå till att enbart vara vanliga semesterturister.

Med pappa på vår altan, Marbella (1972)

Med pappa på vår altan, Marbella (1972)

Med mamma på vår altan, Marbella (1972)

Med mamma på vår altan, Marbella (1972)

Jag föreslog att vi på turisters vis kunde hyra en bil och göra en dagstur upp i bergen för att se hur det inre av Spanien såg ut. De tyckte att det var ett bra förslag, för bortsett från ankomstdagen hade vädret i Marbella inte varit särskilt vackert. Det regnade bevars inte alls, men det var inte heller soligt – havet skapade dis eller dimma varenda dag. Inåt landet och högre upp skulle det nog vara klarade sol. Så jag bokade en bil för fredagen, vår sista hela dag i Marbella.

Men på torsdagen började mamma att få snuva och den blev inte bättre alltsom dagen led. Och på fredagsmorgonen rann näsan som ett vattenfall.

”Åk ni, så stannar jag här och tar hand om snuvan”, sade mamma – och det gjorde vi.

Published in: on 2016/04/04 at 19:25  Kommentera  

Inlägg 2.704: 28 maj – 1 jun 1972

Stadstopografihjärtpåfrestningssvårigheten

Om havsvattnet på en badort inte lämpar sig för bad, vad återstår då som sysselsättning? Promenader och utforskning, förstås. Och promenera försökte vi alla tre tappert att göra. Vi såg oss omkring. Belöningen var i Marbella mindre beundrandet av stadens arkitektur än avnjutandet av helt oväntade blommor. Som denna vilt växande blomsterkaskad, som mer eller mindre täckte ett helt hus.

Blomsterprakt, Marbella (1972)

Blomsterprakt, Marbella (1972)

Men tyvärr var Marbella i backigaste laget, för så snart man hade gått ett kvarter på en någorlunda platt gata, så bar det plötsligt upp rätt i skyn eller ner i en brant utförsbacke. Här på bilden promenerar pappa, tätt följd av mamma, på en kullerstensgata tillsammans med diverse slött promemerande medmänniskor.

Pappa följd av mamma på en påfrestande gata, Marbella (1972)

Pappa följd av mamma på en påfrestande gata, Marbella (1972)

Det kunde inte bli några långa promenader i Marbella – om de nu hade tänkt sig det. Det var för tröttande. Och dessutom skulle pappa ju tänka på att inte överanstränga sitt hjärta. Att gå uppför en gata som denna kunde jämföras med att avverka en trappa, vilket läkarna hade rekommenderat honom att inte göra i onödan.

Det var skönt för pappa att inte behöva anstränga sig för mycket utan att få sitta på vår altan och dricka sitt kaffe och må gott i det inte alltför varma vädret. Små promenader i närheten av lägenheten fick räcka till för det mesta.

Pappa dricker kaffe på vår altan, Marbella (1972)

Pappa dricker kaffe på vår altan, Marbella (1972)

Men så kontaktades vi av fastighetsmäklaren. Det var inte oväntat – hela avsikten med resan till Marbella var ju att titta på möjligheterna att skaffa en bostad härnere som ett alternativ till det kalla och dyra Sverige långt däruppe i norr. Han var svensk och kom med sin bil, som tog oss till ett obebyggt område några kilometer utanför Marbella. Där ägde hans firma ett stort markområde för radhusbebyggelse, som bara nyligen hade påbörjats. Det här torget var iordningställt för att framöver tjäna som bebyggelsens centralpunkt.

Pappa och husförsäljaren på hans torg, Marbella (1972)

Pappa och husförsäljaren på hans torg, Marbella (1972)

För att torget inte skulle luta för brant så hade man finurligt nog lagt in några trappsteg här och där. Mamma tyckte inte alls att det var finurligt utan farligt. Hon tänkte på Örebros lutande stortorg som guskelov inte hade några små luriga trappsteg tvärsöver.

Försäljaren hade inget färdigt hus att visa oss. Men han hade massor med ritningar och golvplaner. Han märkte nog att vår familj inte var ivrig nog för att omedelbart vilja skriva under ett köpekontrakt, så han tog oss till ett ställe med en ‘fantastisk havsutsikt’ – som vi redan hade fått under en timme från bussen – och predikade för oss vilken dröm det skulle vara att få bo här på denna underbart vackra plats.

Husförsäljarens sista suck inför pappa och mamma, Marbella (1972)

Husförsäljarens sista suck inför pappa och mamma, Marbella (1972)

Published in: on 2016/04/04 at 03:56  Kommentera  

Inlägg 2.703: 27 maj – 1 jun 1972

Badstrandsförlustelseavståendet

Naturligt nyfikna gick vi alla till en av de anvisade speceriaffärerna – vi var inte alls trötta eller sömniga efter resdagen, för det var ju ingen tidsskillnad alls mellan Sverige och Spanien – och vi fann, hör och häpna, en ganska stor supermarket som till och med hade en hel del svenska matvaror att erbjuda. Svenskarna i Marbella var tydligen många, och sina matvanor hade de förstås tagit med sig hit.

Denna utflykt på lördagskvällen hade alltså inte blivit till någon spännande upplevelse, och nu kände vi plötsligt att vi var ohyggligt trötta och sömniga efter dagens alla strapatser. Kvällen tillbragte vi i lugn och ro inne i vår lilla tillfälliga bostad.

Med mamma i vår lägenhet, Marbella (1972)

Med mamma i vår lägenhet, Marbella (1972)

Mina föräldrar hade sitt lilla sovrum att dra sig tillbaka till, och jag fällde ut samma soffa som jag nyss hade suttit i. Sedan pappa hade inspekterat den för säkerhet fick jag bädda till den för mig och sedan krypa till kojs. Någon gång på morgonen togs den här bilden av mig i bäddsoffan, fortfarande kvar i drömmarnas rike.

Sover gott på soffan i vår lägenhet, Marbella (1972)

Sover gott på soffan i vår lägenhet, Marbella (1972)

Nu får jag släppa efter litet på kronologin, för jag vet inte exakt när vi gjorde vad från söndagen den 28 maj till torsdagen den 1 juni– och inte spelar det väl heller någon roll. Den här bilden vet jag dock att jag tog under en promenad i staden nu på söndagen, för den hade mamma kommenterat med ‘Söndagsfrid i Marbella’.

Söndagsfrid, Marbella (1972)

Söndagsfrid, Marbella (1972)

Detta vykort visar just den sida av det 15 våningars bostadshus där vi hörde hemma någonstans högt upp. Uppe på taket hade det en jätteskylt med byggnadens namn, ‘MEDITERRANEO’, så att vilsna eller påstrukna tillfälliga gäster skulle kunna hitta hem varhelst i Marbella de befann sig.

Badstranden och höghuset med vår lägenhet, Marbella (1972)

Badstranden och höghuset med vår lägenhet, Marbella, 1972 (vykort)

Vi kom aldrig att få se strandstumpen intill vårt hus tillnärmelsevis så packad som på det här vykortet. Och trängseln av alla dessa människor är inte något påfund av senare tiders masstransporter – vi köpte vykortet själva när vi nu var i Marbella år 1972. Eftersom badstranden på vykortet är exakt densamma som badstranden rätt nedanför vår balkong, så passar det ju bra att jag visar upp en bild av hur den såg ut för oss däruppe någon gång mitt i veckan.

Samma badstrand sedd från vår balkong, Marbella (1972)

Samma badstrand sedd från vår balkong, Marbella (1972)

Trots att det inte alls var lika trångt där som på vykortet, så var där ändå rätt mycket folk. Men de höll sig förståndigt nog på stranden och gav sig inte ut i vattnet – jämför gärna det avloppsbruna vattnet vid badplatsen med det relativt rena Medelhavet bortom piren! Behöver jag tillägga att ingen av oss närde den minsta tanke på att gå nära den stranden?

Published in: on 2016/04/03 at 23:14  Kommentera  

Inlägg 2.702: 27 maj 1972

Kloakchocken

Innan den nyanlända familjen ens hade tittat på sovrummet var den ute på altanen. Där hade man den mest härliga utsikt över både hav och stad. Det var här som man verkligen fick en ‘överblick’ av hur Marbella såg ut – och troligen hade sett ut i århundraden. Det var bara de få höga husen utspridda här och där som bröt enheten. Att husen skulle vara så skinande vita, vartenda ett, var något som vi inte alls var förberedda på. För min del så gissade jag att det var turistinvasionen som hade fått folk att tvätta sina gamla hus rena, så att de sken i solen.

Här står pappa och jag vid räcket på altanen och beundrar den rentvättade staden, som han och mamma ju var här i avsikt att undersöka. Kanske de skulle vilja bosätta sig här? Eller kanske inte? Titta litet på bilden igen! Såg pappa verkligen ut som om han trivdes? Eller, för den delen, gjorde jag det?

Här hap pappa och jag fått syn på något därnere i havet, Marbella (1972)

Här har pappa och jag fått syn på något därnere i havet, Marbella (1972)

Saken är den att vi på bilden faktiskt inte alls tittar på de vita husen – vi tittar i stället ner på havsvattnet i en liten bukt med en badstrand strax intill vår skyskrapa. Vad vi såg därnere var nämligen en 20 meter stor cirkel av helt brunt havsvatten rätt utanför vad som måste ha varit ett rör för orenat avlopp. Åsynen av detta dämpade omedelbart pappas längtan efter att flytta hit – eller utomlands över huvud taget.

”Det är ju rent oanständigt! I Sverige skulle det aldrig få lov att gå till på det sättet ”, sade pappa med fasa i rösten.

Mamma kom trippande över till oss för att se själv och sedan deltaga i punkteringen av drömballongen.

”Vi får väl undersöka hur det ligger till”, sade hon till slut för att få en ända på ojandet, åtminstone för stunden. ”Hur ska vi göra med maten? Nu är vi väl hungriga?”

Vi hade vetat redan i förväg att det inte skulle finnas någon mat alls i köket. Men det fanns alla köksattiraljer, så det var bara själva maten som fattades – den fick man själv köpa på platsen. I motsats till alla andra affärer i Marbella höll vissa matbutiker i närheten öppet varje lördagskväll till klockan 21.00, detta för att många gruppresor med självhushållande turister anlände till Marbella just på lördagarna – precis som vår – och de nyanlända behövde därför köpa mat inför veckoslutet. Vi visste även att det var arrangörernas avsikt att de potentiella emigranternas hustrur skulle få tillfälle att själva pröva på de lokala matbutikernas urval och priser. De visste förstås att maten skulle tjäna som ett lockbete för inflationströtta svenskar.

Klokt tänkt – och så fick vi alla också något att göra redan på ankomstkvällen.

Published in: on 2016/04/03 at 07:05  Kommentera  

Inlägg 2.701: 27 maj 1972

Solkustankomstbussfönsterintrycken

Vårt plan anlände till Malagas flygplats mitt på lördagseftermiddagen, och en abonnerad buss väntade på oss gruppresenärer. När alla får i skocken hade räknats in – det var som alltid i sådana sammanhang ett par som hade gått vilse eller glömt bort bussen – så kunde vi äntligen starta vår korta färd västerut. Flygplatsen låg vid kusten väster om Malaga, så vi fick inte se något av storstaden.

Vägen var asfalterad men smal, och den löpte hela vägen längs stranden. Finns det något skönare att färdas på än en liten väg tätt intill en havsstrand? Vi bara stirrade på vattnet till vänster och njöt. Två städer avbröt detta, Torremolinos och Fuengirola. Genom dem fick bussen krypa sakta på de trånga gatorna, för de var fullpackade med turister från alla de länder som längtar efter sol och värme under hela sin långa, mörka, kalla årstid just för att få vimla här söderut under några extatiska veckor. Då fick man göra vad man ville, mumsa på sin strut med glass hur som helst mitt i gatan och inte bry sig ett skvatt om bussar – de bara påminde om därhemma. Spanien var ju mañanalandet, så här tog man det lugnt.

Här fanns det mängder av små hotell – och inte alla så små heller – så det var uppenbart att det var hit man reste från Nordeuropa på sin årliga badsemester.

”I dessa städer skulle man då rakt inte vilja bo permanent”, utbrast någon av emigrationsspekulanterna i bussen.

Och så blev det mera hav på vänster sida – och när vi efter en timme rullade in i Marbella hade vi alla fått nog av havsutsikt för ett bra tag framöver. Marbella verkade vara av samma storlek som de två badorterna men föreföll mycket lugnare. Kanske de inte hade fullt så många hotell?

”Här vore det kanske inte så dumt”, tyckte pappa.

Bortsett från några 10 eller 15 våningar höga lägenhetsskrapor här och där verkade Marbella bestå av små vitrappade tvåvåningshus, sammanbyggda längs gator och gränder för länge sedan.

Bussen stannade vid de olika byggnader, där vi gruppresenärer hade placerats. Vi själva var glada över att ha hamnat i ett högt punkthus alldeles intill havet, och vi fick där en tvårumslägenhet någonstans mycket högt upp. Den var trevligt möblerad i lättstädad turiststil, och den hade ett litet fönsterlöst kök med gluggöppning till det stora rummet. Där står mamma på den här bilden.

Mamma i vårt kök, Marbella (1972)

Mamma i vårt kök, Marbella (1972)

Förutom det stora rummet hade vår lägenhet ett sovrum och, mycket viktigt, en stor härlig balkong. Eller rättare en altan, för den kunde säkert tjäna som familjerum – med altanen ovanför som tak – i det härliga solklimatet.

Published in: on 2016/04/03 at 06:58  Kommentera