Inlägg 1.860: 21 jul 1969

Knappförstörelsemånkvarblivandemöjlighetförorsakandet

Allt detta krafs lämnade mig personligen helt oberörd, för det betydde ju ingenting alls. Jag kände på mig att ingen annan varelse, från vare sig jorden eller ett annat solsystem, någonsin skulle komma att råka på denna landningsplats på jordens ödsliga måne. Och efter en viss tid, säg hundra år, skulle tidens tand ha ätit upp alltihop.

Vid förberedelserna för avresan från månytan råkade Buzz Aldrin i det lilla, trånga rummet slå sönder startknappen för motorn, den som skulle få Örnen att ge sig av upp från månens yta. Detta kunde ha blivit ett ödesdigert problem, men en filtpenna klarade lyckligtvis av det på ett enkelt sätt. Visserligen hade astronauterna troligen all den kunskap som behövdes för att kunna finna var någonstans inne i maskineriet knappens funktion skulle kunde kortslutas, men det var säkert med en djup suck av lättnad som de fann den otekniska lösningen på problemet.

Örnens raketmotor lyfte farkosten från marken klockan 13.54 för att återförena dem med Michael Collins som hela tiden hade cirklat runt månen i huvudfarkosten. Vid avfärden såg Aldrin genom sitt fönster hur flaggan blåstes omkull av motorns avgaser. Den skulle alltså ha placerats litet längre bort. Man lär sig.

Med så mycket märkvärdigheter som kontrollrummet i Houston hade åstadkommit med hjälp av sina enorma datamaskiner är det inte förvånande att de hade tidsbestämt avfarten från månytan så väl att landningsfarkosten kunde förenas med huvudfarkosten vid precis rätt tidpunkt. Här ses Örnen från huvudfarkosten just före sammankopplingen.

Örnen före sammankopplingen med huvudfarkosten efter månbesöket, Apollo 11, 1969 (internet)

Örnen före sammankopplingen med huvudfarkosten efter månbesöket, Apollo 11, 1969 (internet)

Så småningom därefter kunde Armstrong och Aldrin krypa genom tunneln – med sina 22 kilo sand och sten från månen – till Collins i huvudfarkosten.

Örnen kopplades bort klockan 19.45 och fick fortsätta att cirkla runt månen tills den några år senade beräknades ha fallit ner på månen – kanske på samma ställe där allt det andra joxet hade lämnats kvar. Av Apollo 11 fanns nu kvar bara huvudfarkosten, och den var färdig att återvända till jorden.

Ed och jag var med om det också, fast vi hade då redan gått ut och ätit middag. Precis som under hela månäventyret så regnade det i Nya York, men det var ändå skönt att komma ut i friska luften. Vi kunde just tänka oss hur det hade varit för våra vänner Armstrong, Aldrin och Collins som inte hade fått vara ute i någon som helst sorts luft, frisk eller unken, i många dagar i sträck. Och vi avundades dem inte ett skvatt.

Annonser
Published in: on 2013/06/27 at 08:27  Kommentera  

Inlägg 1.859: 21 jul 1969

Souvenirkvarlämnandet

Efter uträttat värv kunde astronautena koppla av en stund. Buzz Aldrin tog en bild av Neil Armstrong därinne, och sedan satte eller lade de sig och sov gott – så gott det gick.

Armstrong inne i Örnen efter utevistelsen, På månen, 1969 (internet)

Armstrong inne i Örnen efter utevistelsen, På månen, 1969 (internet)

Sova gott gjorde också Ed och jag, för vi hade lagt oss redan vid 03-tiden. Då hade astronauterna just gått in i sin lilla landningsfarkost och stängt igen luckan. Televisionen gick då över till eftersnack, men det kunde vi vara utan. Vi visste ju att månresan skulle bli det enda som folk – och radio och TV – talade om i veckor framöver, så varför sitta och glo på sådant sisåhär mitt i natten?

Vi hade redan stigit upp och ätit vår frukost på den landsomfattande ledighetsmåndagen, när astronauterna klockan 11.30 väcktes av kontrollrummet i Houston. De fick ingen ledighet – nu skulle det snart bära av för dem. Före avfärden med raketkraft rätt uppåt tog Buzz Aldrin genom Örnens fönster en sista bild av flaggan och TV-kameran därnere på månytan.

Flaggan och TV-kameran sedda genom Örnens fönster före avfärden, På månen, 1969 (internet)

Flaggan och TV-kameran sedda genom Örnens fönster före avfärden, På månen, 1969 (internet)

Om han hade haft tillfälle till det kunde han ha fotograferat mycket annat som de hade lämnat kvar efter sig. Dels en hög med använt gods som de hade dumpat ut från Örnen, och dels en mängd instrument, som förhoppningsfullt skulle komma att tjäna vetenskapen på jorden i många år framöver.

Och dels också en del ting som var avsedda att bli till nytta för framtida månbesökare, måhända från andra planeter eller solsystem. På trappan, som hade använts för att komma ner från Örnen och upp dit igen, satt det det en metallskylt.

Metallskylten på Örnens kvarlämnade trappa, På månen, 1969 (internet)

Metallskylten på Örnens kvarlämnade trappa, På månen, 1969 (internet)

Den visade båda halvkloten, på vilka framtida interplanetariska varelser borde kunna känna igen formen av kontinenterna på det jordklot som hängde i himlen rätt ovanför dem. På skylten fanns också signaturerna av de tre astronauterna och president Nixon, och följande inskrift: ‘Här satte människor från planeten Jorden fot på månen för första gången i juli 1969 e Kr. Vi kom hit i fred för hela mänskligheten’ (eng. Here men from the planet Earth first set foot upon the Moon, July 1969 A.D. We came in peace for all mankind). Som alltid räknade man med att engelska språket kunde förstås överallt i världen!

I påsen som Buzz Aldrin hade haft i sin ficka och slängt ut på marken en bit från Örnen fanns det

  • en olivkvist av guld – symbolen för fred.
  • en lista av allehanda myndighetspersoner som hade haft med månresan att göra.
  • en silikonskiva, stor som en svensk femöring eller en amerikansk halvdollar – jag medger det olämpliga i att som jämförelsematerial använda mynt som inte längre finns – med 73 ingraverade fredsuppmaningar från statschefer världen runt.

    Silikonskiva med 73 messages bredvid ett vanlgt 50-cents mynt, På månen, 1969 (internet)

    Silikonskiva med 73 messages bredvid ett vanlgt 50-cents mynt, På månen, 1969 (internet)

Published in: on 2013/06/27 at 08:08  Kommentera  

Inlägg 1.858: 20 -21 jul 1969

Utevistelseavslutningen

På alla bilderna är det Buzz Aldrin som arbetar med att sätta upp och starta alla dessa instrument. Och så var det nog. Men Neil Armstrong hade sin beskärda del av processen, för han hade som uppgift att med sin kamera dokumentera allt vad Aldrin gjorde. Detta arbete följdes i detalj från kontrollrummet i Houston, inte med film men med radiokonversation med bägge astronauterna och dessutom med automatiska rapporter om dessas fysiska kondition. Vid ett tillfälle sade kontrollrummet till Armstrong att hans metaboliska värden hade stigit under utevistelsen och att han kanske borde lugna ner sina kroppsrörelser.

Men klockan gick och det var mycket kvar att göra, så i stället beviljades astronauterna en 15 minuters förlängning av sin tid ute i det fria. De metaboliska värdena för dem båda hade nämligen visat sig vara lägre än väntat – man hade ju inte haft mycket att gå efter när de skulle avgöra hur länge ryggpaketens kapacitet räckte till för att bibehålla den nödvändiga temperaturen inne i månkostymerna.

När vistelsen ute på månytan hade kommit till sitt slut, så fick astronauterna hala ombord sammanlagt 22 kilo av hopsamlade prover på jord och sten. Nåja, hala och hala – 22 kilo sten vägde bara 3½ kilo på månen – så det kan inte ha varit alltför tröttande att lämpas ombord.

Innan de drog sig tillbaka till Örnen för att vila, så påminde Armstrong Aldrin om att han skulle lämna kvar en påse med småmemorabilia som denne bar på i en ficka på sin kostym. Javisstja, och så kastade han ut påsen på marken och fick den detaljen avklarad.

Aldrin var den förste av dem som steg in igen i Örnen, och på den här bilden står han på det nedersta trappsteget inför sin mödosamma klättring upp till Örnens lucka.

Aldrin på sin återväg upp till Örnen, På månen, 1969 (internet)

Aldrin på sin återväg upp till Örnen, På månen, 1969 (internet)

Armstrong följde honom in, och det första de gjorde därinne var att återställa luftförsörjningen inne i Örnen. Först därefter kunde de ta av hjälmar och månskor och framför allt de otympliga ryggpaketen. Nästa sak att göra var att slänga ut sådant som inte längre behövdes under deras resa, för att lätta på Örnens vikt vid uppskjutningen. Ut åkte ryggpaketen, ut åkte de tunga månskorna, ut åkte deras fina Hasselbladkamera och en mängd annat jox – inte på måfå, så klart, utan enligt en i förväg uppgjord lista.

De filmade inte denna aktivitet för världen att se, och därför kan jag inte förklara hur de kunde slänga ut någonting utan att öppna luckan och därmed också släppa ut luften. Det finns naturligtvis ett enkelt svar på den frågan, men för det måste man nog vara en expert på rymdresor.

Published in: on 2013/06/27 at 07:30  Kommentera  

Inlägg 1.857: 20 -21 jul 1969

Instrumentutplaceringsarbetet

Dessa instrument hade redan från början förpackats och placerats lätt åtkomliga i en undre del av landningsfarkosten. Därför behövde Buzz Aldrin inte klättra uppför trappan och hämta ut dem genom luckan utan kunde klara av det stående ute på marken. Här på bilden packar han bekvämt upp dessa instrument.

Aldrin packar upp experimentmaterial ur medförd låda, På månen, 1969 (internet)

Aldrin packar upp experimentmaterial ur medförd låda, På månen, 1969 (internet)

Och här ser vi honom med två av instrumenten på väg till en plats som var lämplig för dem. Om han på bilden förefaller att vara mycket stark i armarna, så som han med lätthet bär ut ett par till synes rätt stora instrument, så bör man komma ihåg att allting bara vägde en sjättedel så mycket på månen som på jorden.

Aldrin bär iväg experimentmaterial att utplaceras på månen, 1969 (internet)

Aldrin bär iväg experimentmaterial att utplaceras på månen, 1969 (internet)

Här håller Aldrin på med att installera en seismograf för att mäta och rapportera eventuella månbävningar. Från den skulle man kunna få fortlöpande rapporter levererade till jorden.

Aldrin sätter upp seismografen på månen, 1969 (internet)

Aldrin sätter upp seismografen på månen, 1969 (internet)

Andra instrument var däremot helt passiva. En laserreflektor kunde helt enkelt användas vid mätning av det exakta avståndet från jorden till månen genom att man mätte tiden som det tog för en laserstråle att reflekteras tillbaka till jorden.

Och här har Aldrin just fullbordat igångsättandet av ett instrument som i likhet med de flesta av instrumenten krävde elektricitet, och för det hade han satt upp paneler för att fånga solenergi från två riktningar.

Aldrin invid utplacerade instrument att lämnas kvar på månen, 1969 (internet)

Aldrin invid utplacerade instrument att lämnas kvar på månen, 1969 (internet)

Nära en av Örnens fyra fotplattor hade han ställt en solvindsmätare, och utan att ordenligt veta något om solvind, så förstår jag att den utgörs av en ström av laddade partiklar som har slitit sig loss från solens övre atmosfärskikt. Dessa enormt svaga elektroner och protoner är mätbara med detta till synes mycket enkla instrument, som mest ser ut som en meterlång , vit remsa, hängande på en pinne. Såpass långt räcker min kunskap om det instrumentet.

En solvindmätare intill en av Örnens fotplattor, På månen, 1969 (internet)

En solvindmätare intill en av Örnens fotplattor, På månen, 1969 (internet)

Däremot tror jag att jag helt begriper vad Örnens ben och fotplattor skulle användas till. Jag måste emellertid om och om igen påminna mig själv om att dessa delar av vårt transportfordon till månen måste ha tillverkats i ett stort, hypermodernt  laboratorium med de mest sofistikerade verktyg och med användning av de nyaste och säkraste material tillgängliga. Men när jag såg benet och fotplattan på nära håll på månen, så verkade det ha huggits till av gamla rostiga metallbitar som en liten bakgatsverkstad råkade ha liggande. Här står Aldrin och stirrar på detta ben och denna fotplatta med synbarligen samma förvåning som jag själv just gav uttryck för.

Aldrin invid en av Örnens fotplattor, På månen, 1969 (internet)

Aldrin invid en av Örnens fotplattor, På månen, 1969 (internet)

Published in: on 2013/06/27 at 06:46  Kommentera  

Inlägg 1.856: 20 – 21 juli 1969

Månytenaturresursprovinsamlandet

Som goda amerikaner gjorde de båda astronauterna en honnör inför sin nu vederbörligen ‘hissade’ nationsflagga, något som gick direkt ut i världen från TV-kameran som stod på sitt stativ just där intill. När president Nixon såg denna patriotiska gest på sin TV tyckte han att nu var det rätt tidpunkt för att ringa upp sina två mycket avlägsna undersåtar – samtalet var förstås redan inplanerat så där i allmänhet. Presidentens samtal blev lika kort som mina egna sällsporda telefonsamtal hem till Örebro då på 60-talet – de kostade 65 kronor för 3 minuter, så jag förstod presidentens fåordighet. Hela världen lyssnade in på det samtalet, och Nixon sade efteråt att det hade varit det mest historiska telefonsamtal som han hade gjort under sin tid i Vita huset.

Därefter begav sig Neil Armstrong till kanten av en djup krater hela 60 meter från Örnen, det avlägsnaste vandringsmålet för någon av dem, och där tog han denna enorma vidvinkelbild.

Armstrong fotograferar Örnen och en krater 60 meter från Örnen, På månen, 1969 (internet)

Armstrong fotograferar Örnen och en krater 60 meter från Örnen, På månen, 1969 (internet)

Eftersom den promenaden inte fick plats på huvudkartskissen i inlägg 1.854, så fick den läggas in i mindre skala i kartans övre högra hörn. Diametern på kratergropen där borta var 30 meter – samma som längden av den lilla måttskalan där intill. Här är en detalj klippt från Armstrongs bild härovan.

Detalj av förra bilden fotograferad av Armstrong, På månen, 1969 (internet)

Detalj av förra bilden fotograferad av Armstrong, På månen, 1969 (internet)

Här är ytterligare en bild som Armstrong tog av samma djupa krater. Enligt planerna borde Örnen ha landat 20 kilometer från sådana stora kratrar. Men 60 meter är ju marginal tillräckligt när det kniper.

En annan bild av samma djupa krater, På månen, 1969 (internet)

En annan bild av samma djupa krater, På månen, 1969 (internet)

Medan Armstrong företog sin rekordlånga vandring till den fjärran kratern, så började Aldrin att fylla två stora provtuber med månjord att ha med tillbaka till jorden. Allt var planerat i förväg, och därför hade han en liten hammare till hands just för att kunna få ner tuberna i den hårdpackade sanden.

Båda två hjälptes åt att få ihop en samling stenar av olika sorter för att ta med sig tillbaka. Allt eftersom de lade ner dem i sina påsar noterade de nogsamt hur stenarna såg ut och var de hade legat. Detta skrivande blev emellertid alltför tidsödande för de 34 minuter som de hade avsatta för detta ändamål, och då fick de helt enkelt sluta upp att skriva.

Inte förrän långt efteråt fick de veta att de hade funnit och tagit med sig tre dittills obekanta grundämnen från månen: armalcolit – benämnt efter Armstrong, Aldrin och Collins – tranquillityit, och pyroxferroit. Troligen får mänskligheten söka överleva utan dessa grundämnen under den förutsebara framtiden. Men att dessa grundämnen över huvud taget existerar är väl en vetenskaplig framgång, inte sant?

En viktig uppgift som astronauterna hade att utföra under sin utevistelse var att placera ut allehanda vetenskapliga instrument på marken. Dessa skulle framöver samla in uppgifter som sedan via radio kunde överföras till jorden. Instrumenten var alla så primitiva som möjligt, med tanke på att ju färre funktioner de hade, desto färre anledningar var det för dem att gå sönder – att reparera dem skulle ju bli omöjligt.

Published in: on 2013/06/27 at 05:26  Kommentera  

Inlägg 1.855: 20 – 21 juli 1969

Kroppsförflyttningsteorijämförelserna

Armstrong tog genast en bild av Aldrin, och på samma bild ser man också Armstrong själv som en reflex i glaset i Aldrins hjälm, där man för övrigt även kan se Örnen i bakgrunden.

Aldrin med fotografen Armstrong och Örnen reflekterade i hans hjälm, På månen, 1969 (internet)

Aldrin med fotografen Armstrong och Örnen reflekterade i hans hjälm, På månen, 1969 (internet)

Nedtill på bilden syns det hur finkornig och samtidigt formbar sanden var på månen. Vanliga fotsteg lämnade i denna torra sand efter sig samma tydliga skoavtryck som vi är vana vid endast i fuktig lerjord.

Att den här bilden togs i början av utevistelsen bevittnas av att marken, bortsett från de få skosulorna, är helt fri från människans intrång. Men bara en timme senare hade våra resenärer lyckats försköna metrarna närmast Örnen med allehanda utplacerade föremål. Det är därför på den här bilden som du har din bästa chans att se hur månens mark var fylld med små kratergropar. Det flyger massor med småsten omkring överallt i rymden, men de når inte ner till oss på jorden utan bränns upp av friktionen mot vår luft. Den stackars månen har ingen luft som skyddar den mot stenkastningen, utan varje flygande sten kommer ända ner och smäller i marken och bildar en liten krater, eller en större, eller en jättestor.

De två astronauterna prövade tillsammans ut olika sätt att förflytta sig på i månens låga gravitation – och detta inkluderade även jämfotahopp som en känguru. Ryggpaketet påverkade kroppsbalansen en aning genom att dra kroppen bakåt, men det vande de sig snabbt vid. De enades om att det lämpligaste sättet att förflytta sig på månen var att ‘löpa’, fast i långsam takt, närmast som att gå något framåtlutad med långa, utdragna steg. Deras vadmuskler, som var utvecklade för förflyttning på jorden, var starka nog för att här skjuta iväg den sex gånger lättare kroppen halvannan meter framåt för varje steg utan någon ansträngning. Det var nödvändigt att planera sina rörelser sex eller sju steg i förväg, dels för att kroppsvikten gjorde att man liksom flög framåt och dels för att den finkorniga men hårt packade sanden var rätt halkig.

Buzz Aldrin märkte att temperaturen inne i rymdkostymen inte förändrades när han gick från direkt solljus in i skuggan av Örnen. Detta var ett bevis på ryggpaketets effektivitet. Inne i hjälmen blev det dock litet svalare i skuggan.

De satte upp en meterstor amerikansk flagga halvvägs mellan TV-kameran och Örnen. För att kunna ‘vaja’ i den obefintliga luften hängde den från en horisontell stång längs överkanten. Jag själv tyckte att det egentligen var rätt dumt att imitera blåst, och att de i stället borde ha använt någon annan nationell symbol som inte krävde luft för att fungera på månen. Om de nu nödvändigtvis måste visa upp sin nationella tillhörighet.

Aldrin vid den just uppsatta flaggan, På månen, 1969 (internet)

Aldrin vid den just uppsatta flaggan, På månen, 1969 (internet)

Published in: on 2013/06/27 at 04:45  Kommentera  

Inlägg 1.854: 20 juli 1969

Landningsplatsorienteringskartbildsuttydandet

Armstrong fotograferade noga Örnen från alla håll, detta för att teknikerna skulle kunna se i vilket skick landningsfarkosten befann sig efter sin landningsprocess. Han gjorde också ett panoramiskt svep runt horisonten för att på så sätt registrera hur terrängen runt landningsplatsen såg ut. Här är en kartskiss över landningsplatsen, sammanställd med hjälp av astronauternas fotografier och deras egna minnesbilder från besöket. Längden av den övre måttskalan i det nedre högra hörnet motsvarar 10 meter på månen.

Kartskiss över landningsplatsen på månen, 1969 (internet)

Kartskiss över landningsplatsen på månen, 1969 (internet)

Kartan visar landningsfarkosten i mitten – det gråa fältet till vänster om den är Örnens skugga på marken under utevistelsen – och hela kartbilden sträcker sig ungefär trettio meter ut i den omgivande terrängen i varje riktning. Kratrarna på månytan visas med den ringform som de verkligen hade. De kratrar som var djupa nog att ha en märkbar vallformation runt om är ritade med svart penna, medan de grundaste groparna, utan någon vall, är ritade med gul penna. Som vi ser hamnade Örnen rätt på kanten av en sådan gul, grund fördjupning – den stora, ovala ring som bara till hälften fick plats på kartan – men detta var helt klart inte något problem för expeditionen. De numrerade pilarna visar var astronauterna tog sina bilder och i vilken riktning – där pilarna bildar en hel eller partiell stjärna tog fotografen många bilder i olika riktningar..

Armstrong tog sedan ner TV-kameran från sin krok och placerade den på ett stativ ett tjugotal meter från Örnen, och den är inritad i kartskissens övre vänstra hörn med ordet ‘TV’. Sladden mellan kameran och Örnen låg på marken och var delvis hoprullad på samma sätt som en telefonsladd fast förstås mycket tjockare. Den blev till en ständig snubbelrisk för dem båda under deras hela utevistelse – men de var medvetna om den och snubblade aldrig.

Vetenskapen hade funderat och simulerat mycket över hur svårt det skulle vara att hålla balansen när man gick omkring och bara vägde en sjättedel av sin vikt på jorden. Armstrong kunde nu rapportera att han till sin förvåning inte hade någon som helst svårighet i det avseendet.

Buzz Aldrin kom ut ur Örnen tjugo minuter efter Armstrong, och han hade inga problem med att komma igenom dörrluckan. Han var väl en aning slankare, något som ofta har sina fördelar.

Aldrin kommer ut ur Örnen genom luckan, På månen, 1969 (internet)

Aldrin kommer ut ur Örnen genom luckan, På månen, 1969 (internet)

Han var inte van vid att väga bara 15 kilo, så hans båda fötter kom av trappan på samma gång. Titta jag flyger!

Aldrin börjar klättra nerför trappan, På månen, 1969 (internet)

Aldrin börjar klättra nerför trappan, På månen, 1969 (internet)

Published in: on 2013/06/26 at 23:44  Kommentera  

Inlägg 1.853: 20 jul 1969

Artikelmissobestämbarheten

Armstrong hängde först upp en liten, bärbar TV-kamera i en krok som fanns på trappan just för det ändamålet – han ville ju filma och förmedla människans första landstigning på månen – och sedan tog han en första utomhusbild av månlandskapet.

Armstrongs flrsta bild från månytan, tagen innan han steg ut på månen, 1969 (internet)

Armstrongs första bild från månytan, tagen innan han steg ut på månen, 1969 (internet)

Han började sin officiella nedstigning mot månen yta klockan 22.51 och de nio trappstegen dit ner tog fem minuter – allt tog sin runda tid i dessa kläder! Klockan 22.56 satte han sin fot på månens yta med följande, säkert välrepeterade, ramsa: ”Detta är ett litet steg för människan och ett enormt steg för mänskligheten.”

Filmad av TV-kameran tar Armstrong sista steget nerför trappan på månen, 1969 (internet)

Filmad av TV-kameran tar Armstrong sista steget nerför trappan på månen, 1969 (internet)

Detta var ju avsett att bli ett bevingat ord, och det blev det med besked. Men inte så som han hade tänkt sig. Faror har i alla tider lurat på vältalare och särskilt så i dessa tider med god inspelning och överföring av ljud – missar man ett ord så kan man bara bortförklara det med brister i överföringen och inspelningen. Armstrong hade avsett att säga: ‘Detta är ett litet steg för en människa och ett enormt steg för mänskligheten’, men det gjorde han inte. Och ingen kan klandra honom för det – tänk bara att vara i hans situation, att ha en hel värld som lyssnar på honom från detta farofyllda och helt obekanta ställe!

Om han inte hade tappat bort den obestämda artikeln ‘en’ och därmed gjort definitionen av sig själv – i motsats till alla andra människor som helhet – till just ett annat uttryck för alla människor som helhet. Så som han råkade säga det, blev det faktiskt: ‘Detta är ett litet steg för mänskligheten och ett enormt steg för mänskligheten’.

Denna felsägning kom att sätta igång en kör av språkspecialister, talspecialister och ljudspecialister med analyser och jämförelser i all oändlighet, ända tills man långt efter länge för världsfredens skull enades om att han hade yttrat ett svagt ‘en’, men att det hade kommit bort vid mottagningen på jorden bland allt rymdknattret i lurarna. Om Armstrong snabbt hade medgett att ha missat den obestämda artikeln i sitt oratorium, så hade hans lilla felsägning bara blivit en fotnot utan betydelse. Men tyvärr komm han aldrig att göra det.

Armstrongs första observation var att marken bestod av en mycket finkornig sand, nästan som ett pulver. Han fyllde omedelbart en liten påse med denna sand och lade den i en ficka på kostymen, detta som en säkerhetsåtgärd för den eventualitet att han plötsligt bleve tvungen att snabbt återvända in i farkosten och ge sig av därifrån – i så fall skulle han åtminstone ha med sig någonting från månen.

Published in: on 2013/06/26 at 23:16  Kommentera  

Inlägg 1.852: 20 jul 1969

Ryggpaketslivsuppehållandenödvändigheten

Denna månresa var en upplevelse som Ed och jag inte för någonting i världen ville riskera att missa, så vår TV stod på hela kvällen. Tiden fylldes av CBS med intressanta diskussioner om rymden och tekniken och månen, sådant som man hade kunnat få i sig vid vilken tid som helst, men nu använde man dessa väntans timmar på ett förståndigt sätt. Vi gillade CBS och hoppade aldrig över till någon annan kanal under hela rymdresan.

Exakt klockan 22.39 på söndagskvällen öppnade Neil Armstrong Örnens dörrlucka för att, som den förste av dem två, påbörja utevistelsen på månen. Klockslaget 22.39 avsåg tidpunkten enligt den jordiska klocktiden i Nya York och hade inte något som helst samband med månens egen tidräkning – som säkert inte bestod av timmar och minuter om den nu alls hade någon tidräkning. I varje fall ägde astronauternas utevistelse rum mitt på mån-dagen i fullt dagsljus.

När de vistades ute på månens yta bar astronauterna på ryggen en mycket skrymmande apparatur, som var inlagd i ett paketliknande textilhölje. Det var tack vare dessa paket som astronauterna kunde vistas ute i det fria utan att på något som helst sätt vara sammankopplade med landningsfarkosten. Paketet försåg dem med andningsluft och justerade temperatur och fuktighet inne i rymdkostymen till någorlunda normala värden.

Nu visar jag mig allt precis så ignorant som jag verkligen är – jag vill ju alltid spegla den sanna verkligheten. Saken är den att jag inte kunde begripa – och inte Ed heller – varför ingen hade sagt något om att ryggpaketen också försåg rymdkostymerna med ett lika starkt lufttryck som på jorden. Skulle inte människans eget inre tryck explodera om man vistades i ett vacuum som på månen?

Neil Armstrong fann det rätt besvärligt att klämma sig ut genom Örnens dörrlucka med sitt stora paket på ryggen. Han svor en massa eder över de felanpassade måtten, för det verkade nu som om han inte skulle kunna komma ut ur Örnen. Men ut skulle han, och efter tio minuters gymnastiska övningar lyckades han till slut. Det stod inte klart förrän mycket senare att luckan hade varit större i tidigare provversioner under byggandet av landningsfarkosten, och det var då som ryggpaketen hade konstruerats med gott om svängrum i luckan. Med tiden hade luckan ritats om och blivit mindre, men man hade då glömt bort att ändra ryggpaketets format till den nya luckan.

Published in: on 2013/06/26 at 22:58  Kommentera  

Inlägg 1.851: 20 jul 1969

Måntidsplansomflyttningsriskerna

Vid den timslånga nerflygningen till månens yta satt Ed och jag totalt stilla och upprätt i soffan och bara stirrade ut på månen framför oss. Jag kände mig lika osäker om utgången som när jag någon gång mot min vilja tvingade mig till att åka berg- och dalbana. Trots att månlandningen på intet sätt var farlig för oss i vårt lilla krypin, så kändes det ändå nu oändligt mycket mera spännande än att själv åka i den brantaste berg- och dalbana. Försök att begripa det, den som kan!

Jag undrade varför och pratade litet med Ed om det. Han ansåg att det berodde på att astronauternas risk att förolyckas – eller ännu värre, att levande bli kvar på månen utan att kunna komma därifrån – var oändligt mycket större än risken av att åka i en berg- och dalbanevagn. Till yttermera visso kunde vi själva vägra att åka berg- och dalbana, medan vi var absolut tvungna att följa med astronauterna på deras resa till denna helvetiska plats ute i tomma rymden. Försök nu att begripa det också!

Ibland kunde jag inte hänga med i min egna tankar, och inte heller i Eds förklaring av dem.

Om du klickar här får du se och höra precis vad vi fick uppleva under de kritiska tio minuterna fram tills Örnen satte ner sina fyra fotplattor på månens yta. Sedan gick vi ut i köket och drack en massa vatten – man blir torr i munnen av att ha skrämselhicka.

Väl på plats skulle de två astronauterna nu sova i fem timmar för att lugna ner sig efter ansträngningen med den delvis manuella landningen. De trodde emellertid att de inte skulle kunna sova, så de började genast med sina förberedelser för allt det som de skulle utföra därute på månen. Detta blev alltså ett exempel på vad jag tidigare nämnde om att planlagda tidtabeller ofta kunde ändras. Att astronauterna beslöt att inte ligga och sova visste inte ens de själva i förväg, och därför annonserades det inte ut för världen, utan det bara blev så.

Eftersom vi i Nya York inte tänkte sova under astronauternas sömnpass mellan klockan 17.00 och 22.00, så hade vi ändå tänkt lämna TV:n på under denna tid. För europeerna var det en helt annan situation – för dem landade Örnen klockan 21.17, en utmärkt tid att få en liten nattsömn fram till tidig morgon utan att missa någonting. Aj, vad de skulle ha bedragit sig, om de fölle för den frestelsen och utevistelsen på månen råkade börja tidigare än planerat!

Published in: on 2013/06/26 at 22:35  Kommentera  

Inlägg 1.850: 20 jul 1969

Kraterundvikningslandningsproceduren

Neil Armstrong och Buzz Aldrin rapporterade till kontrollrummet i Houston att de passerade sina landmärken på månen fyra sekunder för tidigt och att de därför skulle komma att landa flera kilometer längre fram än den avsedda landningsplatsen. Och dessutom pep datamaskinen på deras farkost en alarm om att den var överbelastad och inte kunde utföra alla sina uppdrag. Emellertid var den programmerad till att främst av allt utföra sitt mest kritiska uppdrag, nämligen att landa farkosten, och att om det var nödvändigt strunta i andra mera esoteriska uppgifter som den inte hann med. Kontrollrummet kunde därmed lugna astronauterna med att allt var i sin ordning beträffande datamaskinen. Pipandet kunde man dock inte bli av med.

De två astronauterna kunde se att marken, där de nu, enligt vad deras datamaskin räknade ut, i stället skulle komma att landa, inte var jämn och slät utan hade stenblock utspridda överallt och dessutom befann sig hotande nära intill en krater med 300 meters diameter. Inte bra. Armstrong tog därför manuell kontroll över vissa steg i landningsproceduren, för att undvika en landning mitt i denna röra. Han tyckte sig se ett jämnare ställe en bit därifrån, och för att helt kunna koncentrera sig på manövreringen av farkosten lät han Aldrin löpande ropa ut de snabbt sjunkande värdena för hastighet och höjd över marken. Tillsammans lyckades de landa farkosten i en mycket bättre terräng.  Och när allt var styrt och ställt så kom Örnen ändå att stå rätt över kanten till en mycket stor men också mycket grund fördjupningsring, alldeles för obetydlig för att vara till det minsta ohägn.

De tog mark med Örnens fyra fotplattor vilande på månens yta exakt klockan 16.17 på söndagen. Då hade de bränsle kvar i tanken för bara 25 sekunders ytterligare flygning. Mycket på den här resan hängde sannerligen på ett hår.

”Örnen har landat”, rapporterade Neil Armstrong officiellt till kontrollrummet i Houston, och han fick som svar en lång, inofficiell harang med tack för ett väl skött jobb och om hur skönt det nu var för dem alla i kontrollrummet, blåa i ansiktet, att äntligen kunna andas ut.

Eftersom inte ett enda TV-bolag hade skickat upp några journalister till landningsplatsen för att filma landningen, så fick Ed och jag inte se den, utan bara höra en löpande beskrivning av vad som hände minut för minut. Vi hade som alltid, när det gällde viktiga saker, valt TV-bolaget CBS med Walter Cronkite, och där fick vi uppleva landningen med hjälp av olika bildsimuleringar som hade förberetts för att få oss att förstå vad som hände. Vi kände oss nästan lika underbart närvarande uppe på månens yta som Armstrong och Aldrin, och samtidigt lika underbart frånvarande från denna ogästvänliga plats.

Published in: on 2013/06/26 at 22:11  Kommentera  

Inlägg 1.849: 19 – 20 jul 1969

Landningsfarkostsnerfartspåbörjandet

Ed och jag höll till inne i vårt lilla rum under hela lördagen. Märk att jag använder uttrycket ‘vår bostad’ för att berätta om det underbara ställe som vi kallade hem, och ‘vårt lilla rum’ när jag vill betona det mycket begränsade golvutrymmet. Det säger sig självt att vi under det här veckoslutet inte hade en tanke på Riisparken – där vi i så fall troligen hade fått vara i det närmaste ensamma – men vi kunde ju alltid ha tagit en liten promenad i grannskapet för att röra på benen. Men även om det inte rapporterades så mycket om rymden varenda timme i vår TV-ruta, så kunde inplanerade händelser utan varning flyttas fram och tillbaka i tiden. Och inte ville vi missa något sevärt bara för att vi hade råkat ta oss en promenad!

Men vi var ju tvungna att sova någon gång för att kunna hålla ögonen öppna, när astronauterna skulle landa nere på månytan. Både de och vi behövde ordentligt med sömn, och när de sov kunde vi ju vara rätt säkra på att kunna göra detsamma. Så vi sov lugnt och gott i väntan på det stora äventyret under söndagen.

Långt efter vår söndagsfrukost – hemma, förstås – tog Neil Armstrong och Buzz Aldrin återigen på sig sina rymdkostymer, den här gången ‘på allvar’, och kröp ut i landningsfarkosten för att förbereda sig för sitt lilla hopp ner till själva månytan. Ungefär klockan 13.45 på söndagen separerade de sig från huvudfarkosten, där Michael Collins lämnades ensam kvar. Han skulle under sina två kamraters frånvaro fortsätta att snurra runt månen, fortfarande rätt över deras planerade landningsplats.

Collins visste exakt var landningsplatsen på månen befann sig. Och då kunde man tycka att han borde kunna se Örnen med sina vänner landa och gå omkring därnere på månytan. Men han kunde förstås inte se någonting såpass smått, och teleskopkameran för Googles detaljerade kartfotografering hade inte ens uppfunnits vid det laget. Så hans tillvaro skulle nog bli rätt enahanda under det kommande dygnet.

Han hade dock en omedelbar uppgift att utföra: han skulle genom sitt fönster kolla att allt stod rätt till med utsidan av landningsfarkosten. Armstrong styrde den till att ligga på nära synhåll men ändå på ett respektfullt avstånd bredvid huvudfarkosten. Där lät han den snurra runt horisontellt så att alla sidor av flygetyget nogsamt kunde studeras under en hel timmes tid – och få godkänt av Collins – innan han lät den ge sig iväg ner på sitt uppdrag. Under inspektionen tog Collins genom sitt fönster den här bilden av landningsfarkosten, som hade de två reskamraterna trångt hoppackade inuti.

Örnen då den inspekteras av Collins i huvudfarkosten, Apollo 11, 1959 (internet)

Örnen då den inspekteras av Collins i huvudfarkosten, Apollo 11, 1969 (internet)

Published in: on 2013/06/26 at 21:44  Kommentera  

Inlägg 1.848: 18 – 19 jul 1969

Farkostomplaceringmanövrerna

Under fredagen tog Armstrong och Aldrin på sig sina rymdkostymer – alltså de ståtliga kläder som jag just visade upp här på bild – och kröp genom tunneln in i den sammankopplade landningsfarkosten, ett till synes skrangligt spektakel med det ståtliga namnet Örnen (eng. Eagle). Avsikten med den här övningen var bland annat att kolla att allt stod rätt till med Örnen efter allt som den hade gått igenom alltsedan uppskjutningen. Den hade varit paketerad i ett plåthölje på ett annat ställe i raketassemblaget som sköt upp från Kap Kennedy – först sedan man hade ställt in siktet mot själva månen hade landningsfarkosten skalats fram som en banan ur sitt plåthölje och skruvats fast vid huvudfarkosten. Allt detta hade förstås skett helt automatiskt.

Ungefär så här såg det omaka paret ut efter omkopplingen. Detta är en artistisk simulering – inte ett fotografi, för nu när man verkligen behövde paparazzi så fanns det inga där med sina kameror.

Simuleringsbild av de två farkosterna sammankopplade, Apollo 11, 1969 (internet)

Simuleringsbild av de två farkosterna sammankopplade, Apollo 11, 1969 (internet)

Under fredagskvällens långa rymdsändning fick vi faktiskt se litet av astronauternas besök i landningsfarkosten. Plus en massa förklaringar om vad som försiggick – för dem av oss som inte var alltför vana vid rymdresor.

På lördagen kom våra resenärer fram till närheten av månen. Ungefär klockan 13.15 började farkosten att cirkla runt månen på samma sätt som resenärerna på Apollo 8 hade gjort ett halvår tidigare. För Apollo 8 hade detta varit själva avsikten med resan – nu gällde det mycket mer än så.

Månen med den planerade landningsplatsen inlagd, Apollo 11, 1969 (internet)

Månen med den planerade landningsplatsen inlagd, Apollo 11, 1969 (internet)

Under cirklandet runt månen skulle astronauterna spana in det planerade landningsstället. Visserligen hade det redan för länge sedan bestämts exakt på vilket ställe man avsåg att landa, men nu skulle denna plats kollas ut i detalj, så att ingenting oväntat skulle dyka upp när man var på väg ner dit. Astronauterna fick många tillfällen att passera rätt över den utvalda platsen i södra delen av Lugna havet (lat. Mare Tranquillitatis). Jo, det gällde ‘södra delen’, men man förklarade aldrig vad som här på månen menades med ‘södra’.

Det var viktigt att för säkerhetens skull landa på minst 20 kilometers avstånd från närmaste krater. Mycket av månen som de flög över var fylld med kratrar som här på bilden, och i en såpass ‘kuperad’ natur vore det otänkbart att landa i en liten, bräcklig landningsfarkost.

Olämplig landningsterräng, sedd under cirklandet runt månen, Apollo 11, 1969 (internet)

Olämplig landningsterräng, sedd under cirklandet runt månen, Apollo 11, 1969 (internet)

Vi fick under hela resten av lördagen se upprepade vyer av månytan nedanför, och då speciellt av landningsplatsen – som avsiktligt inte alls såg speciell ut. Och precis som vid sändningarna på vägen mellan jorden och månen så började Ed och jag att syssla med annat – med TV-bilden påställd. Efter ett tag hade vi ju sett samma månvy om och om igen.

Published in: on 2013/06/26 at 19:52  Kommentera  

Inlägg 1.847: 16 – 18 jul 1969

Aktieinvesteringsdumdristigheten

Besättningen på Apollo 11 bestod av – från vänster på den här bilden – Neil Armstrong, kommendant för utflykten, Michael Collins, pilot för huvudfarkosten, och Buzz Aldrin, pilot för landningsfarkosten. Alla av dem var 39 år gamla och alla hade egen erfarenhet av tidigare rymdresor.

Besättningen på Apollo 11, 1969 (internet)

Besättningen på Apollo 11, 1969 (internet)

Efter att ha snurrat runt jorden ett par varv begav sig farkosten klockan 12.15 iväg på sin långresa, och vid det tillfället tog astronauterna den här fabulösa bilden av jorden och solen.

Jorden och solen sedda från Apollo 11 vid resans början, 1969 (internet)

Jorden och solen sedda från Apollo 11 vid resans början, 1969 (internet)

På kvällen var nyhetssändningarna på TV utsträckta till att innefatta allt som hade med den första resdagen att göra, och visst tittade vi på det, om än litet förstrött. Sådana här rymdflygningar hade blivit till vardagsmat för oss, och om man bortser från avsikten med den här resan så var det inte något ovanligt och oväntat som hände. Lyckligt nog.

På torsdagen och fredagen fortsatte det att inte hända mycket på TV som var sevärt för oss – och troligen var det inte mycket på gång däruppe i rymden heller. Astronauterna visste ju vad de hade gett sig in på, men att sitta inklämd i en minimal kapsyl i tre dagars tid måste ta på nerverna – jag drömde inte ett enda ögonblick om att ha fått vara med på resan. Och inte Ed heller. Men närhelst rymden var på skärmen så hade vi ändå vår fina färg-TV påsatt – vi ville ju inte missa någonting – även när vi sysslade med annat. Som till exempel matlagning, vilket Ed tog hand om, medan jag satt med räknesnurran och letade fram aktier att köpa.

Jag hade ju sålt en alldeles otymplig aktiepost i Anthony Pools för någon vecka sedan och hade 6.000 kronor kvar av vad jag då fick för den. Månresa eller ej – så mycket pengar fick ju inte lov att sitta obortslösade på banken, så nu på fredagen spenderade jag 11.823 kronor på 120 aktier i National Realty Investors. Återigen fastighetsaffärer – trist och enformigt för mig som inte alls begrep mig på hus – men det var aktier som enligt min matematiska formel borde ge god avkastning. Och inte nöjde jag mig med att använda de 6.000 kronorna heller, utan jag sköt till lika mycket av ‘egna’ pengar för att kunna tjäna extra mycket, när aktierna steg. Om de nu steg.

När jag skriver detta verkar det nog som om jag var en aktiemissbrukare som inte kunde kontrollera mitt behov aktier. Men så kändes det inte alls för mig då, och just detta faktum borde ha varit en tankeställare. Vi får väl se hur det skulle komma att utveckla sig – men hur det än gick så var jag rätt dumdristig med mina slantar. Jag visste ju egentligen ingenting om investering, även om jag inte ville erkänna det ens för mig själv.

Published in: on 2013/06/20 at 07:46  Kommentera  

Inlägg 1.846: 16 jul 1969

Månreseavfärden

På onsdagen utfärdade president Richard Nixon en proklamation om måndagen den 21 juli 1969 som en Nationell Dag för Allmänt Deltagande i Hedrandet av Missionen Apollo 11 – en pampig rubrik på en order att allt arbete i den federalt styrda statsverksamheten – utom det som var oundgängligen nödvändigt – skulle lämnas därhän under den dagen. Proklamationen uppmanade alla delstaternas guvernörer att utfärda liknande order vad beträffade deras egna delstater. Proklamationen gjorde klart att avsikten med denna lediga dag var att kunna följa med i TV-utsändningarna direkt från månen, när människan för första gången någonsin skulle sätta sin fot på månens yta.

Som vid alla rymdresor fastställdes inte datumet definitivt förrän resan redan hade påbörjats – så mycket kunde hända för att rubba de mest detaljerade tidtabeller. Men när denna proklamation hade undertecknats och utfärdats så var det alltså rätt säkert att det stora dådet nu skulle komma att utföras.

Ed och jag hade, i likhet med folk över hela jordklotet, följt Apollo 8, den förberedande resan till månen, vid jultiden ett halvår tidigare, då tre astronauter cirklade runt månen ett tjugotal gånger och sedan återvände hem till jorden (se inlägg 1.602 – 1.613). Det var egentligen lika spännande då – även om de inte hade haft för avsikt att stiga ner på månen under den resan – för det var första gången som någon människa hade befunnit sig ovanför månens baksida för att verfiera att den existerade. Men nu gällde det det slutliga målet, att en människa skulle stå på sina fötter på månen – det som president John Kennedy i sitt installationstal i januari 1961 hade satt som mål att få gjort före 1960-talets slut. Nu gällde det alltså!

Intresset var stort överallt inför vad som skulle komma att ske, och nu när man kunde vara hemma från arbetet under måndagen så blev man allmänt ännu mera medveten om vad som höll på att hända. Faktum är att under hela veckan före den planerade månlandningen blev det inte mycket arbete utfört, även om man befann sig på sitt jobb på dagarna. Åtminstone var så fallet hos IBM och hos Allied Chemical, för det kunde Ed och jag vittna om.

Själva avfärden från Kap Kennedy i Florida skedde omkring klockan 09.30 på onsdagsmorgonen, och det var strax efter det som president Nixon utfärdade sin proklamation. Ed och jag var på våra jobb utan att missa något, för vi hade redan sett otaliga raketuppskjutningar, och den här betydde bara en till i raden. Naturligtvis fick vi se uppskjutningen i nyheterna på kvällen, och då visste vi alltså att de nu var på väg.

Apollo 11 börjar sin resa, Kap Kennedy, 1969 (internet)

Apollo 11 börjar sin resa, Kap Kennedy, 1969 (internet)

Published in: on 2013/06/19 at 10:10  Kommentera  

Inlägg 1.845: 12 -15 jul 1969

Vietnamkrigseländesamerikaanseendenedvärderingen

Veckoslutet den 12 och 13 juli blev för Ed och mig typiskt för den här sommarens veckoslut. Lördagen ute i Riisparken på våra luftmadrasser med ett badlakan över alltihop, och söndagen runt ikring i Brooklyn på jakt efter arkitektoniska mästerverk. Om du undrar när jag kommer att visa upp några av alla dessa fina husbilder, så är svaret: ‘Aldrig’. – Vid något tillfälle bak i tiden bedömde jag nämligen i min visdom, att alla dessa likadana husbilder var dödligt trista, och dumpade dem.

Vad skönt det skulle bli att få ha mina föräldrar hos mig här i Amerika! Om bara tre månader skulle vi ju sammanträffa i Montreal och sedan vara tillsammans i veckotal – inte bara i några få dagar som det alltid blev när jag reste till dem i Örebro. Och nu fick jag en ytterligare anledning till att se fram emot deras besök – en artikel i den svenska veckotidningen Femina, som mamma hade klippt ur och skickat till mig.

Veckotidningen Femina från 1954 (internet)

Veckotidningen Femina från 1954 (internet)

Artikeln gällde Amerika förstås, och den visade hur lågt Amerika hade sjunkit i anseende ute i världen på senare år. När jag utvandrade var det för att komma till det förlovade landet, där allting var underbart. Och nu, bara för det förbannade Vietnamkrigets skull, så hade Amerikas anseende blivit så slitet, att det knappast kunde finnas ett ställe på jorden som var sämre på alla sätt. Nu skulle mina föräldrar få se att det inte alls hade blivit så hemskt här.

Artikeln i Femina gjorde till exempel gällande att bara 12 procent av Nyayorkborna var mentalt friska – utan att ge någon källa för det påståendet, förstås. De 88 procenten skulle alltså vara mentalsjuka, och det vore ju inte lätt att bortförklara, särskilt när man då själv sannolikt hörde till den 88-procentiga majoritetsgruppen. Och detta var bara en av Feminas otroliga lögner – hela artikeln var en enda lögn.

Jag blev så ilsken, att jag grep tag i ett papper och började författa ett genmäle till Feminas redaktion. Men så gav jag upp. Varför bry sig om sådant? Varför tro att ett brev skulle löna sig? Vem skulle komma att läsa det?

På tisdagen låg det alldeles oväntat en kommissionscheck i mitt lönekuvert för första halvan av juli. Först blev jag häpen, men sedan accepterade jag den för vad den var, d v s pengar. Det hade varit så mycket underligt med dessa kommissioner alltifrån början, att jag hade börjat se dem enbart som en manifestation för att jag nu hade en varierande månadslön på helt oförutsägbara belopp, oftast rätt höga. Oftast, men inte alltid. Denna kommissionscheck på fel tid var också minimal i storlek, 533 kronor. Jämfört med att jag inte ‘skulle’ ha fått någonting alls var det ju riktigt bra betalt.

Published in: on 2013/06/19 at 02:35  Kommentera  

Inlägg 1.844: 8 – 10 jul 1969

Sommarvimsigheterna

I ett brev från Örebro fick jag en bild på mamma, den här gången i form av ett tidningsurklipp. Bilden i Nerikes Allehanda visade henne – och hundra andra damer – samlade på en  kullerstensgård i Wadköping för en modeuppvisning. Mamma satt i första stolsraden som nummer två från vad som på bilden är vänster men i verkligheten förstås var från höger. Hennes händer och ben, men inte fötter, är dolda av modellen, som står framför.

Mamma på modeuppvisning i Wasköping, Örebro, 1969 (tidningsurklipp)

Mamma på modeuppvisning i Wadköping, Örebro, 1969 (tidningsurklipp)

Modeuppvisningen var anordnad av antingen Rotarys hustruklubb Inner Wheel eller av Fredrika Bremerförbundet. Jag vet inte vilken, för mamma var medlem i dem båda. Så enkelt var det alltså att hamna i tidningens nyhetsreportage.

Medan jag ändå är i farten om Örebro så lägger jag in en bild till därifrån, en rätt så mystisk bild. Pappa och mamma och Mustangen är helt uppenbara, liksom att de just har anlänt hem till Skyttegatan 8. Men vem är den gamle mannen och vems damväska håller han i handen? Håller någon annan dam på att stiga ur bilen, helt skymd av mamma? Om så är fallet, så är det kanske hans hustru, och då bör det vara hennes väska. Annars måste det vara mammas handväska, eftersom hon just hade kravlat sig ut bilen med bara en tidning i handen – kanske en Nerikes Allehanda med Wadköpingsbilden?

Mamma och pappa stiger ur Mustangen, Skyttegatan, Örebro (1969)

Mamma och pappa stiger ur Mustangen, Skyttegatan, Örebro (1969)

Jag hade hållit vaksamma ögon på mina aktier i Anthony Industries en tid, för de hade inte gått uppåt så fort som jag hade önskat. Dessa aktier hette Anthony Pools när jag med stora förhoppningar köpte dem tidigt i januari, och de låg nu bara aningen högre än då. Så när nu halvårsgränsen för att bara behöva skatta för hälften av vinsten hade passerat, så gjorde jag mig av med rafset. Jag behöll 6 aktier som en souvenir och sålde resten, 214 aktier, för 17.930 kronor. Dessa 214 hade kostat mig 17.557 kronor, och min vinst blev därför 373 kronor. Bättre än en förlust i alla fall. Och jag skulle få betala skatt på bara hälften av den vinstsumman. Hurra!

Och vad bytte jag till mig i stället för det misslyckade Anthony Industries? Jo, Barnwell Industries, ett litet mystiskt företag som enligt vad jag förstod borrade efter gas uppe i västra Kanada. Det var en firma av det slag som det är svårt att förklara för andra vad det är de sysslar med för att tjäna pengar, särskilt när man själv inte har en aning om saken. Jag köpte i varje fall 155 aktier för 12.036 kronor och hoppades på det bästa.

Barnwell Industries firmamärke (internet)

Barnwell Industries firmamärke (internet)

Published in: on 2013/06/17 at 00:19  Comments (4)  

Inlägg 1.843: 6 jul 1969

Riksvägsgräddan

På söndagen kom vi iväg från Fredericton i vettig tid, och nu kunde vi ta det lugnt – vi hade många timmar på oss. Från våra två timmar på den lilla vägen västerut har jag den här bilden att framvisa.

Jakthydda, Nya Brunswick (1969)

Jakthydda, Nya Brunswick (1969)

Det var Ed som hojtade till mig att stanna – så var det alltid, för jag hade aldrig ögon för annat än vägen när jag körde – och vi fick då se den här lilla idyllen rätt intill vägen. Men bortsett från detta stannade vi nog inte igen förrän vi kom till gränsen till Amerika.

Där var det en mycket mera noggrann kontroll än när vi körde in i Kanada. Vad hade vi gjort i Kanada? Jag lät med avsikt tullaren veta precis vad vi hade gjort och vad vi hade tyckt under de två dygnen, om sardinfabriken – fantasiskt intressant – och det vändbara vattenfallet i S:t Johannes – för lågt för att vara intressant – och tidvattnet i Moncton – för långsamt för att låta det bli intressant – och den fina staden Fredericton – den intressantaste av de tre städerna. Och vad hade vi köpt i Kanada? Nu lät jag Ed komma med i leken, och han sade att vi inte hade köpt någonting annat än restaurangmat och bensin.

Då ville han titta i vårt bagage, för vi såg nog ut som professionella smugglare. Men han var inte professionell tullare nog för att hitta något för att fullfölja sin dröm om att sätta fast oss – och därmed också sin dröm om en snabb befordan.

Amerika bjöd oss på en nybyggd motorväg rätt härifrån gränsposten till flygplatsen i Bangor – och vi ratade den totalt. I stället valde vi att ta riksväg nummer 2 in till staden Houlton rätt intill, och där befann vi oss i Amerikas enda gatukorsning mellan riksvägarna nummer 1 och 2. Vår välbekanta väg nummer 1 började i Fort Kent, en liten stad i nordligaste Maine på gränsen till Kanada, och slutade i Västra revet , den lilla staden längst ut på ökedjan i sydligaste Florida. Och väg nummer 2 började just här vid gränsen till Kanada och slutade i Everett, en liten stad vid Stilla havet i delstaten Washington – fast med ett pinsamt avbrott mellan Burlington, en liten stad i västligaste Vermont, och Mackinacbron (eng. Mackinac Bridge) mellan de sydliga och nordliga halvorna av Michigan.

Vi struntade i motorvägen av samma skäl som alltid – vi undvek motorvägar närhelst vi hade tid att göra det. Man upplever ingenting annat än trafik på motorvägen. Här på väg nummer 2 var det lika skogigt och naturskönt som längs Nya Brunswicks vägar, och vi kom till flygplatsen nästan lika fort ändå.

Klockan var då bara 15.30, och vi fick komma med en tidigare Yellowbird till Boston och Nya York än vad vi hade bokat. Vi kom därigenom hem redan tidigt på kvällen.

Published in: on 2013/06/16 at 03:00  Kommentera  

Inlägg 1.842: 5 jul 1969

Obekantprovinsupplevelseförsakelsebeslutsresonemanget

När vi nu visste vad vi absolut inte tänkte göra – titta i timmar på det enorma tidvattnet – så hade vi plötsligt en massa tid till förfogande och ingenting annat att göra än att sakta köra tillbaka till Bangor och på vägen dit avnjuta det fridfulla landskapet. Och även det var mindre lockande, för i motsats till den härliga fredagen så var lördagen mulen och disig och ingen fröjd för ögat.

Vi befann oss alldeles nära Kanadas i särklass minsta provins, nämligen Prins Edvardsön med sina 5.660 kvadratkilometer. Den var alltså av samma storlek som Halland, och där bodde ungefär hälften så mycket folk. Det kunde ju vara roligt att besöka en plats där ingen annan hade varit, och vi satt med vår karta och diskuterade fram och tillbaka om vi skulle ge oss av dit.

Efter att ha kört 100 kilometer från Moncton kunde man ta en färja över det 20 kilometer breda Northumberlandsundet (eng. Northumberland Strait) till Prins Edvardsön, så det skulle ta oss allt mellan tre och fem timmar att komma dit, beroende på hur färjans tidtabell passade in. Vi skulle då kunna komma dit allra tidigast klockan 16.00, troligen någon timme senare. Där skulle vi hitta någonstans att bo över natten och också att äta middag, och i stort sett skulle vi inte hinna med mycket annat på kvällen. På söndagen skulle vi ta färjan tillbaka och sedan köra till Bangor i tid för vårt flyg hem omkring klockan 19.00. Vi ville förstås inte åka på samma väg tillbaka till Bangor, och en annan väg skulle innebära en 600 kilometers körning, samma som från Stockholm till Malmö.

Detta kunde göras, men då vi inte skulle få någon tid över för att se den för oss helt nya provinsen, så förföll den idén med ett plask så det skvätte. Nya Brunswick fick allt räcka för den här lilla trippen.

Nu hade vi tid att se själva staden Moncton, men den var lika trist som tidvattnet, så vi var snart ute på vägen på vår väg västerut. Efter ett par timmar korsade vi den nu bekanta S:t Johannesfloden – här förstås helt utan några tecken på tidvatten – och följde den i någon timme tills vi kom till staden Fredericton, där vi tog in på ett motell. Synd bara att vädret var så grått.

Trots att Fredericton var en liten stad, så var det Nya Brunswicks provinshuvudstad, med många stora, vackra villor från 1800-talet längs floden, alla vitmålade och välhållna. Det var trevligt att traska runt inne i staden utan att egentligen hitta något värt att nämna. Vi kände båda hur gott det var att inte använda den här tiden till att sträckköra för att hinna med en extra provins.

Published in: on 2013/06/16 at 02:56  Kommentera  

Inlägg 1.841: 5 jul 1969

Tidvattensmagnetismen

På lördagen fortsatte vi med naturfenomenen, och precis som i S:t Johannes under gårdagen så nådde dagens två evenemang inte alls upp till våra förväntningar. Det var staden Moncton som kom med dagens skörd , och den första av dem kallades för den Magnetiska kullen (eng. Magnetic Hill). Långt innan vi hade kommit till Moncton svängde vi in dit på en liten sidoväg. På en sevärdhetsskylt uppmanades man där att lägga in en neutral växel på bilen och se vad som hände. Jo, bilen rullade då sakta framåt, uppför backen till den vita stolpen ett hundratal meter framöver, och stannade snällt där.

Bild framåt, Den Magnetiska kullen, Moncton (1969)

Bild framåt, Den Magnetiska kullen, Moncton (1969)

Avsikten var att man skulle bli förvånad över att kullen framöver drog bilen uppåt med magnetisk kraft. Både Ed och jag hade tillräckligt gott balanssinne för att redan från början uppfatta att vägen fram till stolpen lutade svagt utför – vilket den också gjorde. Vi var helt oimponerade.

Bild bakåt, Den Magnetiska kullen, Moncton (1969)

Bild bakåt, Den Magnetiska kullen, Moncton (1969)

Själva Moncton låg vid mynningen av en liten å som hette Petitcodiacån (eng. Petitcodiac River). Liksom i S:t Johannes var det stora tidvattensskillnader här – upp till 16 meter som mest mellan ebb och flod – de största i världen, enligt vad det sades. Nu skulle vi minsann få bevittna vad vi hade missat i S:t Johannesfloden genom att inte sitta där och vänta i flera timmar.

Vi var på plats vid kajkanten i Moncton för att få se tidvattensvågen komma svepande in från mynningen av ån. Och det gjorde den faktiskt.

”Var det allt?” utbrast Ed, när han såg svallvågen komma uppför ån rätt framför våra ögon. Vågen var kanske 20 eller 30 centimeter hög. Inget vågskum, ingen dramatik av någon sort. Allt skedde tyst och stilla.

Nåja, vår besvikelse lade sig litet under den följande halvtimmen, när vattenytan hade stigit med ett par meter, helt utan flera svallvågor. Här är två bilder som jag tog på samma sträcka med en halvtimme emellan.

Petitcodiacån vid lågvatten, Moncton (1969)

Petitcodiacån vid lågvatten, Moncton (1969)

Petitcodiacån en halvtimme efter lågvatten, Moncton (1969)

Petitcodiacån en halvtimme efter lågvatten, Moncton (1969)

Det syns på bilderna att vattnet hade stigit – men det skulle ta sex timmar innan tidvattnet nådde sin kulmen, kanske halvvägs upp till träbommen framför våra fötter. Just som i S:t Johannes hade vi alldeles för mycket livsenergi för att vilja sitta här och stirra ut över en smutsig å såpass länge. Vi kunde faktiskt föreställa oss hur det skulle se ut här med vattnet ytterligare några meter högre upp på den sluttande kanten.

Så här prydligt såg det ut åt andra hållet från samma plats. Undra på att vi inte dröjde oss kvar här.

Bakom oss på samma ställe vid Petitcodiacån, Moncton (1969)

Bakom oss på samma ställe vid Petitcodiacån, Moncton (1969)

Published in: on 2013/06/13 at 19:36  Kommentera  

Inlägg 1.840: 4 jul 1969

Flodvattenomvändningsfenomenet

Efter en timmes körning från sardinfabriken kom vi till staden S:t Johannes (eng. Saint John), och där lockar man turister med sitt ‘vändande vattenfall’. Vi fick se floden som på den här bilden, men vi brydde oss inte om att få se vattnet flyta åt andra hållet.

S:t Johannesflodens fors vid ebbtidvatten, S:t Johannes (internet)

S:t Johannesflodens fors vid ebbtidvatten, S:t Johannes (internet)

Den del av Atlanten, som vi hade på vår högra sida under hela den här dagen, kallas Fundybukten (eng. Bay of Fundy). När Atlantens tidvatten pressar mot kontinenten höjs vattennivån överallt, men särskilt mycket när det kläms in i ett smalt sund som Fundybukten. Det är orsaken till att just denna kustremsa känner av tidvattnet extra mycket.

Det är dessa kraftiga växlingar mellan ebb och flod som ligger bakom det naturfenomen som S:t Johannes åtnjuter. Staden ligger på ömse sidor av S:t Johannesfloden, ett kort men mäktigt vattendrag, just där den flyter ut i havet. Vid ebbtid flyter floden som väntat raskt nedströms genom staden – men sex timmar senare har havet en såpass mycket högre tidvattensnivå att vattnet i S:t Johannesfloden klart strömmar genom staden i motsatt riktning, alltså uppströms. När staden i sin turistreklam talade om ‘vattenfall’ så tog man allt i litet väl mycket – vattnets ‘fall’ rör sig om högst några få meter på en sträcka av en kilometer eller så. Om man hade sagt ‘fors’ i stället hade det varit rättare – fast ‘vattenfall’ låter tvivelsutan mycket mera lockande för kräsna turister.

Vi tittade på den helt normala S:t Johannesfloden och bestämde oss för att inte slösa bort våra dyrbara resetimmar i väntan på att få se vattnet rinna åt andra hållet. Trots att vi inte hade någon brådska.

Om du vill se detta ‘vändande vattenfall’ kan du klicka här och på bara 15 minuter få se S:t Johannesfloden vända riktning. 15 minuter har nog aldrig verkat så långa som på den här ibland rätt skakiga videon, men om du är tillräckligt intresserad av naturfenomen kan det vara värt den tid det tar.

Ett par timmar senare var det emellertid dags för oss att avsluta denna lugna nationaldag. Vi hade passerat motell av alla typer hela dagen, de flesta med bara några enstaka bilar parkerade utanför, så vi visste att vi lätt skulle kunna få ett lämpligt rum. Faktum är att vi undrade över hur motellen överlevde med så litet trafik på vägarna, men så var detta ju bara en vanlig fredag för lokalbefolkningen. Vi fann flera små motell på ett och samma ställe, och där tog vi oss ett trivsamt rum för natten. Och sedan fick vi oss en enkel måltid i närheten – med hummer, traktens lokala vardagsmat.

Published in: on 2013/06/11 at 21:25  Kommentera  

Inlägg 1.839: 4 jul 1969

Sardinförädlingprocessdemonstrationen

Nästa maskin var flera meter lång och i normala fall fylld med rök. Det var därinne som sardinerna fick röksmak, men då dagens produktion skulle vara helt orökt så användes den inte alls just då. Jag hade aldrig förr hört talas om rökta sardiner, men man lär sig alltid något nytt. Dagens burkar fick passera rökningsmaskinen på ett annat band på sin väg till tillsättningsmaskinen, där olja eller tomatsås automatiskt fylldes på i lagom mängd tillsammans med varjehanda kryddor.

De fortfarande varma burkarna skickade över till nästa byggnad, där en maskin åter hettades upp dem, lade på plåtlocken och slöt till dem hermetiskt. Efter detta gick burken vidare till en pastöriseringsmaskin, där hög värme under en kort tid tog död på alla mikroorganismer inne i burken.

En produktkod stämplades på locket, så att man framöver skulle kunna veta vad som fanns i burken och var och när den hade förpackats. Datumstämpling, lämpad för kunderna, var, om jag minns rätt, något som år 1969 fortfarande hörde till framtiden förlustelser.

Hela vår vandring längs denna långa produktionskedja gjordes på en speciell gångväg med gummimattor på golvet och rep omkring. På det viset kom vi gäster inte i vägen för några arbetare någonstans. Detta tyckte jag var ordnat på ett utmärkt sätt, men med säkerligen gott om besökare – utom just när vi var där – så var det nog nödvändigt. Om besökarna skulle komma i vägen på något sätt och tillfälligt stoppa produktionen någonstans, så skulle hela fabriken tvingas att stoppa.

Guiden visade oss en hel del mer än bara tillverkningen – det fanns ju många förrådsbyggnader för olika ändamål. Om båtarna hade haft god fiskelycka någon dag, så kunde man förvara en del av fångsten på is i stora lokaler rätt intill piren tills den kunde tas om hand, ibland genom att kalla in ett extra skift. Andra förråd möjliggjorde förvaring av kartonger fyllda med färdiga sardinburkar. Och så fanns det ett eget tryckeri för att framställa pappersetiketterna runt burkarna. Och också ett laboratorium, där vår guides pappa arbetade. För att visa oss allt detta tog det honom en hel timme, och han gjorde ett bra jobb med det.

Den unge guiden avtackade oss för vårt intresse och gav oss vardera två burkar med sardiner, en i olja och en i tomatsås. Vilket härligt besök! Det gav oss mersmak. Tänk om vi ett annat år skulle bese något liknande på den här sommarhelgen! Hur skulle det vara med ett postkontor? Med några frimärken i avskedspresent?

Published in: on 2013/06/11 at 09:55  Kommentera  

Inlägg 1.838: 4 jul 1969

Sillförädlingsprocessdemonstrationen

De hade en liten presentationslokal, där vi besökare fick veta det mesta om fabriken innan vi själva fick titta på tillverkningen ute i lokalerna. Det fanns bänkar för ett tjugotal besökare där – men vi var de enda två.

Vi fick höra att de tog emot all sin sill från fiskebåtar, som lade till direkt vid fabrikens pir och fick på så sätt alltid in purfärsk fisk som råvara.

Förvandlingen av den nyfångade sillen till sardinkonserv skedde successivt i en rad etapper, nästan hela vägen på vad man kunde kalla ett ‘löpande band’, även mellan intilliggande byggnader. Varje moment utfördes av en maskin, som ofta var långsam, eller två händer, som alltid var noggranna. Fabriken var så stor helt enkelt därför att det var så oändligt många olika moment  i kedjan. Vi fick också höra att man på platsen också tillverkade plåtburkarna i vilka sardinerna skulle läggas och säljas.

Vi erbjöds att, om vi så ville, få följa processen hela vägen, ledda av en personlig guide – fast inte plåtverkstaden. Den kunde inte visas för besökare – det var för farligt och hett därinne, och dessutom gjordes det massor av burkar på en enda gång och sedan ingenting igen på länge.

Vi fick som guide en liten grabb, som var son till en laboratorieingenjör och visste mer om sitt ämne än de flesta professionella guider, som vi hade mött på annat håll.

Han tog oss först till en maskin som sorterade sillen enligt storlek. Därifrån släpptes fiskarna i lagom fart ut på ett arbetsbord med sex kvinnor med förskärarknivar. De skar av huvudet och öppnade buken så att inälvorna kom ut. Guiden sade att man höll på med att bygga en maskin som snart skulle göra all denna slakt automatiskt.

Men för det följade momentet fanns det en maskin redan på plats – den sög automatiskt ut allt som var kvar av inälvorna inuti fiskarna och slängde sedan ut den då noga rengjorda fisken i en vattenränna för att ‘simma’ över till nästa hus.

Där stod en man och rengjorde en plåtburk i taget med sprutvatten och tryckluft. Han placerade den sedan på ett löpande band till någon av flera kvinnor som för hand fyllde burken med samma antal sillar i varje. De fyllda burkarna fortsatte på ett band in i nästa rum, där det verkligen var hett. Där fanns det nämligen en maskin i vilken burkarna värmdes upp med ånga för att förvandla sillarna till sardiner.

Published in: on 2013/06/11 at 09:46  Kommentera  

Inlägg 1.837: 4 jul 1969

Fridfullhetsavnjutandet

”Nu har vi ingen brådska”, brukade pappa säga när vi ibland i min barndom var ute på vägarna i Sörmland enbart för nöjet att köra omkring utan att ha något särskilt mål – bara för att komma ut och ha det skönt. Att åka runt på det sättet kan förefalla besynnerligt i dag, när så gott som all bilåkning består av att man har någon bakom sig som vill köra om och någon framför sig som bara kryper framåt utan att bry sig ett dugg om dem som ligger bakom. Men vid den tiden fanns det nästan inga bilar på vägarna.

Pappa gav uttryck för den ovanliga frihet, som han just då kände – för det mesta använde han ju bilen för något nyttigt, med ett visst mål och en viss ankomsttid förutbestämda. Men nu kunde vi njuta av allt vi såg där ute i den underbara sörmländska naturen, med sina sjöar, ängar, stugor, kyrkor och frid och ro. Och när jag nu kände samma frid och ro efter den sena frukosten i S:t Staffan, så lät jag Ed få höra pappas gamla uttryck. I dag hade vi tillfälligtvis lämnat det jäktiga livet i Amerika och kommit till det lugna Kanada – titta bara på den här lilla vägen utan en enda bil mer än vår egen!

Visst hade vägen från Bangor till S:t Staffan varit precis lika tom på bilar, och visst mötte vi här i Kanada en enstaka bil eller hästskjuts, så jag överdrev väl skillnaden en smula, men så kändes det faktiskt.

‘Nu har vi ingen brådska’ gällde alltså när vi nu kröp fram genom detta ursvenska blandskogslandskap – tills vi råkade ut för ett stort anslag för en plats som hette Blackshamn (eng. Blacks Harbour), vilken skulle ha ‘världens största sardinfabrik med besökare välkomna’. Blackshamn låg bara fem kilometer till höger om oss, och eftersom vi inte hade någon brådska gav vi oss dit. Ingen av oss hade någonsin sett en sardinfabrik, och vi var ju ute här för att se nytt.

Vi hade väntat oss ett större fabrikssamhälle, men det var egentligen bara ett fiskeläge med ett hundratal utspridda hus och en liten hamn. Samhället dominerades dock helt av sardinfabriken Bröderna Connors (eng. Connors Bros). Den bestod av en massa trähus, stora som små, allt byggt på träpålar i eller intill vattnet.

Bröderna Connors sardinfabrik, Blackshamn (internet)

Bröderna Connors sardinfabrik, Blackshamn (internet)

En jätteskylt inbjöd oss att komma in och ta en titt på anläggningen. – ”Det är säkert stängt nu på helgen”, sade Ed utan att tänka på att det bara var i grannlandet Amerika som nationaldagen firades i dag. Så vi parkerade bilen och gick in – vi hade ju ingen brådska.

Published in: on 2013/06/11 at 06:37  Kommentera  

Inlägg 1.836: 4 jul 1969

Gränsöverskridandet

En kvart över midnatt landade vår Yellowbird i Bangor, två timmar försenad. Men flygplatsen hade inte gått och lagt sig, och från båset för biluthyrningsfirman Hertz lyste det gult – samma pigga färg igen! Jag skrev på alla deras papper, och när vi hittade bilen på parkeringen fann vi att ett av däcken var totalt blankslitet.

”Den bilen kan vi inte ha”, sade Ed, som kom ihåg sådant från sin bilskola några år tidigare.

Hertz hade ingen annan bil, så de hojtade över till konkurrenten Avis i det röda grannbåset för att se om de möjligen hade en bil att ge oss.

Flyghallsgrannarna Hertz och Avis (internet)

Flyghallsgrannarna Hertz och Avis (internet)

Och si, det hade de, så det blev annulleringar hos Hertz och nya papper hos Avis, och i den bilen med sina fyra hyggliga däck kunde vi komma iväg. Det var ovanligt att se sådant konkurrentsamarbete. Fast när man tänker på saken, så skulle vi ju ha hamnat hos Avis ändå för egen maskin, så Hertz hade ingenting att förlora på att ‘leda oss’ till konkurrenten.

Vi hittade lätt ett litet motell nära flygplatsen, och så var den dagen slut.

Vår bilkarta för Maine (1969)

Vår bilkarta för Maine (1969)

På nationaldagsmorgonen körde vi österut på en liten väg som ledde oss rätt till Kanadagränsen. Vi hade tänkt oss en halvtimme eller så utan att bry oss om skalan på bilkartan, men Maine är en stor delstat och det tog oss två och en halv timmar dit. Det var skog mest hela vägen och den lilla vägen var rätt kurvig, så det fick ta den tid det tog. Det var skönt att vara borta från storstaden, vilket ju var meningen med det hela.

Vi visste att det inte skulle bli några sensationella upplevelser på vår resa. Naturen vare sig i Norge, Schweiz eller Peru skulle kunna överträffas på den här trippen. Och för oss finge det gärna vara lugnt och enformigt under hela veckohelgen.

Vägen slutade med en T-korsning med riksväg 1, den för oss kära väg som ledde genom Nya York och längs hela kusten ner till Västra Revet i Florida (se inlägg 82). Här svängde vi till höger, mot gränsstaden Calais – och alltså mot Florida om jag inte bromsade in. Med efter bara några kilometer rätt norrut (!) svängde vi av från ettan och in på en bro över gränsfloden S:ta Korset (eng. St. Croix). Vår första etapp var avverkad, och vi befann oss i den kanadensiska provinsen Nya Brunswick, närmare bestämt i staden S:t Staffan (St. Stephen).

Vattengatan, S:t Staffan, Före vår visit (internet)

Vattengatan, S:t Staffan, Före vår visit (internet)

Denna lilla stad skröt med sevärdheter som ‘utslagna blommor på våren, långa solnedgångar på sommaren, vackra lövverk på hösten och snötäckta träd och kullar på vintern’. Vi valde i stället en sen frukost – vi hade struntat i att äta i Bangor eftersom vi ändå var så nära gränsen.

Published in: on 2013/06/09 at 09:36  Kommentera  

Inlägg 1.835: 1 – 3 jul 1969

Yellowbirdbekantskapsåterknytandet

Sommarvärmen damp ner över Nya York under den första veckan i juli, med 30 grader varm luft som var så fuktig att den faktiskt skapade regndroppar – inte i moln däruppe utan direkt i luften rätt nere vid gatan. Det var som att vistas inne i ett moln. Om man knöt ihop handen så bildades det genast en pöl inne i den – jag hade aldrig varit med om något liknande. De två nya sommarkostymerna av lättvättad bomull kom väl till pass, och med en sådan på kände jag inte så mycket av fuktigheten. När jag kom hem och hängde upp kostymen – inte inne i en garderob utan fritt ute i rummet – så var tyget fortfarande fuktigt nästa morgon. Därför kunde man aldrig ha samma kostym två dagar i rad. Jag hade guskelov inte slängt bort mina två tidigare sommarkostymer – i den här sortens väder tog det ibland ett helt dygn för en sommarkostym att bli helt torr efter en dags användning.

Efter en fyradagars arbetsvecka kom så det efterlängtade tredagarsveckoslutet. När Ed och jag gjorde en liknande resa över samma tidpunkt år 1966, så körde vi bara till Maine, och ändå hade vi då fyra dagar på oss – nationaldagen inföll det året på en torsdag så vi tog fredagen till hjälp. Med bilkörningen dit och tillbaka den gången i tankarna – att rulla dit och tillbaka tog nästan hela första och sista dagen i anspråk – så tänkte vi nu i stället flyga till staden Bangor i Maine och hyra vår bil däruppe.

Vårt plan skulle gå från La Guardiaflygplatsen redan klockan 20.00 på torsdagskvällen, men både Ed och jag var vana vid att komma kvickt hem från arbetet, byta kläder, ta de färdigpackade resväskorna, och skynda ner till tunnelbanetåget rätt under vårt hus.  Med tunnelbana och buss var vi på flygplatsen  gott och väl en halvtimme före planets avgång.

Vi flög med en Northeast Yellowbird (se inlägg 1667) till Boston, fast den kom iväg nästan en hel timme för sent. Trots att man försäkrade oss att anknytningen till Bangor skulle invänta oss, så var vi litet oroliga för att det inte skulle funka. Dumt över hövan att oroa sig för detta – vi kunde ju egentligen lika väl bo över i Boston och flyga till Bangor på morgonen ifall att.

En Northeast Yellowbird (internet)

En Northeast Yellowbird (internet)

Det visade sig att planet i Boston inte väntade på oss – det blev i stället vi som fick vänta på planet i Boston. Vi satt inte på vår nästa Yellowbird förrän vid 23-tiden. Men på båda planen spelade de sin rara Yellowbirdmelodi när man steg ombord – klicka gärna här för att få höra den. Jag tyckte om både färgen och musiken på dessa flygplan – det var soligt och glatt alltihop trots att det var mitt i natten. Vad betydde en timme eller två?

Published in: on 2013/06/08 at 10:15  Kommentera  

Inlägg 1.834: 30 jun 1969

Kommissionsbeloppslitenhetsbetydelseavsaknaden

Efter att du nu har tagit del av händelserna runt Stenväggsuppresningen i min tappning kan du få uppleva det hela i en förnämlig film, gjord av det – nästan annonsfria – TV-bolaget PBS. Under 82 minuter får du en extensiv bakgrund till hur ställningen för homosexuella hade varit i Amerika fram till år 1969 och orsaken till att man då gjorde allt för att dölja sin läggning för omvärlden. Så kommer uppresningen  som var riktad lika mycket mot förtrycket i allmänhet som mot en viss polisrazzia. Filmen avslutas så med en översikt av framstegen under åren därefter, fram till år 2003, då filmen kom till. Allt är förstås på engelska och utan svenska texter.

Klicka här för PBS webbsida, och klicka där på den lilla ikonen i den lilla filmrutans nedre högra hörn för att få en fullskärmsbild. Klicka sedan på pilen mitt på bilden för att starta filmen.

Men nu måste jag återvända till Ed och mig själv. Alla de vilda händelserna just utanför vår bostad hade vi ju inte haft en aning om under hela veckoslutet, och på måndagen återvände jag till arbetet efter min snuviga veckohelg. Jag lade inte märke till någonting ovanligt på min väg till tunnelbanan – kanske 50 meter från Stenväggsbaren – och ingen på arbetet sade heller någonting om händelserna. Dels var det förstås inte något intressant ämne för gemene man – bråk med polis på en bar för ‘dom där’ – och även om alla på kontoret säkert i hemlighet visste att jag var gay, så hade jag aldrig officiellt stämplats som sådan, och varför skulle de då ta upp detta ämne med mig?

Vad som hände den här måndagen på kontoret var i stället att jag fick min väntade kommissionscheck och att den uppgick till 1.253 kronor. Detta belopp uppgick inte ens till de 20 procent som varje månad drogs av från min baslön för att ersättas av den månatliga kommissionen. Och nu hade inte ens 100% av kontorets försäljningskvot uppnåtts!

Jag hade blivit bortskämd med jättekommissioner i många månader i rad och insåg nu att det var därför som jag blev så chockad när den trenden slutligen bröts. Sådant måste hända ibland – och nästa månad skulle det bli mycket bättre. Mycket sämre kunde det ju inte bli.

Ed och jag levde inte alls ur hand i mun. Vi hade gott om pengar för det kommande tredagarveckoslutet över nationaldagen den 4 juli. Vi hade i god tid gjort våra reservationer för en underbar bilresa längs Kanadas Atlantkust, och den var bra mycket intressantare att tänka på än den alltför lilla kommissionschecken.

Fast nog kunde den ha varit litet större …

Published in: on 2013/06/07 at 08:10  Kommentera  

Inlägg 1.833: 30 jun – 2 jul 1969

Stenväggsuppresningsgaytillvarokonsekvensen

På måndagen och tisdagen duggregnade det, och då hände ingenting. På onsdagen kom veckotidningen Byrösten (eng. Village Voice) ut, och den innehöll en ledare som starkt kritiserade den ‘negativa uppmärksamhet som upploppet hade gett vår stadsdel’. Detta gick inte alls hem hos Greenwichbyns bögar, för vilka tidningen hade varit både nyhetskälla och språkrör. Tidningens redaktion råkade ligga alldeles intill Stenväggsbaren, och nu kom det hundratals arga bögar dit med hot om att bränna ner tidningens lokaler. Detta gjorde att det blev nödvändigt med nya polisinsatser för att lugna ner hopen.

Men efter detta blev det lugnt. Livet verkade att ha återgått till vad det hade varit före tumultet – bara det att nu var bögarna inte längre lika medgörliga som tidigare. Polisrazziorna mot gaybarerna upphörde helt – sådant skulle ha varit onödigt riskabelt nu när bögarna inte längre kände sig vettskrämda utan hade visat att de vågade stå upp för sin sak.

Stenväggsbaren hade förlorat sina kunder genom uppresningen. Den blev i sig en symbol för vad som hade varit fel i samhället och kunde alltså inte längre tjäna som en tillflyktsplats undan samhället. Maffian stängde snart baren och huset kom sedan att ligga öde.

Stenväggsbaren efter stängningen, New York, 1969 (internet)

Stenväggsbaren efter stängningen, New York, 1969 (internet)

Man försökte hyra ut lokalerna, men ingen nappade på ett så illa beryktat hus.

Stenväggsbarens lokaler försökte hyras ut, New York, 1969 (internet)

Stenväggsbarens lokaler försökte hyras ut, New York, 1969 (internet)

Men i Greenwichbyns gayvärld rörde det sig, till en början i det tysta.  Ett år senare ansökte en gay organisation om tillstånd av staden att ordna en parad till åminnelse av Stenväggsuppresningen. De ville marschera från Greenwichbyn hela vägen upp till Centralparken. Och tvärt emot alla förutsägelser fick de i laga ordning två avenyfiler till sitt förfogande för denna parad, med polisbevakning och allt. Det kom något hundratal djärva bögar som vågade marschera och därmed officiellt visa upp sig för världen. Nej, inte Ed och jag, inte – bevare sig väl! Vi gick inte heller ut för att titta på paraden – vi ville inte bli sedda och fotograferade ens i närheten av den.

Allteftersom åren gick blev det allt klarare att Stenväggsuppresningen verkligen markerade början på en ny sorts tillvaro för Nya Yorks dittills helt undangömda homosexuella befolkning. Paraden bara växte i omfång och betydelse för varje år som gick.

Men Stenväggshuset kom att stå förfallet ända fram till år 1990, då det lyckades bli sålt för att användas som bar och jazzklubb. Denna döptes år 1997 till – jo, Stenväggen. Vid den tiden hade namnet fått en positiv klang och frambringade inte alls längre minnet av ett snuskigt tillhåll för folk som samhället hade förkastat. År 2000 togs byggnaden med i Nya Yorks förteckning över ‘Historiska landmärken’.

Stenväggen av i dag, New York, Nutid (internet)

Stenväggen av i dag, New York, Nutid (internet)

Published in: on 2013/06/07 at 01:02  Kommentera  

Inlägg 1.832: 28 – 29 jun 1969

Utmattningstillståndet

Det tog till klockan 04.00 innan gatorna i grannskapet hade tömts på vad polisen betraktade som farliga demonstranter. De stillsamma själar som då fanns kvar därute småpratade till långt inpå morgonen. Alla hade sett hur Stenväggsuppresningen hade avlöpt, och ändå trodde ingen att detta verkligen hade skett. Den allmänna uppfattningen var att även om poliserna hade vunnit kvällens kamp, så hade de förlorat kriget – gayfolket hade tagit tillbaka sin gata och sin stadsdel. Allt som allt hade bara tretton män blivit formellt arresterade, några hade hamnat på S:t Vincentsjukhuset, och fyra poliser hade fått småskador.

Folk hade ringt upp tidningarna under nattens händelser, och de hade alla artiklar om det på lördagens eftermiddag eller på söndagen. Jag läste min Nya Yorks Tidender – jag gjorde det ju varje dag – men dess lilla notis om Stenväggen hade hamnat någonstans på sidan 86 i den tjocka söndagsupplagan, så den såg jag inte.

Men ryktestelefonen fungerade förstås, och på lördagen kom det folk från hela staden till platsen för att titta, till och med turister. Och på kvällen var Stenväggen åter öppen som bar – maffian hade lagt ut massor av pengar för att snabbt återställa det mesta som hade förstörts. Med tusentals nyfikna människor passerande förbi var allting litet mera öppet än förut – något som förvånade många var att männen på gatan i närheten av baren nu öppet vågade ‘visa upp sina känslor för varandra’ rätt där ute på gatan, något som omedelbart hade beivrats av polismakten bara en dag tidigare. Mycket hade ändrats redan på ett enda dygn – eller också var alla för trötta för att göra något åt den saken. Greenwichbyn hade åtminstone för tillfället blivit en i viss mån öppet gay stadsdel.

Nåja, framemot lördagskvällen blev det återigen en del motsättningar mellan polis och bögar i trakterna av Stenväggsbaren. Som protestdemonstration brann det i soptunnorna på gatorna överallt i Greenwichbyn. Och när ett av jätteskyltfönstren till en bank i hörnet av Kristoffergatan och Sjunde avenyn hade spräckts, så samlades en massa folk för att se om det fanns pengar där.

Banken med glasrutan krossad, Nära Stenväggen, New York, 1969 (internet)

Banken med glasrutan krossad, Nära Stenväggen, New York, 1969 (internet)

Det var över hundra poliser i Greenwichbyn hela den kvällen och klockan 02.00 kom åter den taktiska polisstyrkan. Det var egentligen helt onödigt, för därmed startades återigen raddansen på gatan och polisjakter till och från och även några arresteringar. Klockan 04.00 var det åter lugnt. På söndagskvällen var polisen fortfarande där, men då var alla rätt trötta på det hela och nyhetens behag hade falnat.

Published in: on 2013/06/06 at 09:47  Kommentera  

Inlägg 1.831: 28 jun 1969

Polistaktiksotillräckligheten

Och slut med besked blev det. De taktiska poliserna grep alla som råkade stå nära och slängde in dem i en patrullvagn. Och dessa poliser kämpade man inte emot – såvida man inte var transvestit. Dessa krävde att behandlas som de damer, som de innest inne var. De accepterade inte alls att med våld fösas in i en patrullvagn, utan bjöd på ordentligt motstånd. De kämpade emot med all kraft, men naturligtvis vann polisen.

För att få bort den enorma mängden av folk utanför baren formade den taktiska polisen en falang, i vilken de sakta marscherade framåt och puffade tillbaka folkmassan, som fyllde Kristoffergatan. Men bögarna flydde inte – de hoppade över till den andra trottoaren och formade där en dansrad – så som det ju var tillåtet för män att dansa – och upp flög benen precis som på Radio City Music Hall (se inlägg 144-145). Som musik för sin dans sjöng de a capella – och nu struntar jag i svenska, för det går inte att översätta: ”We are the Stonewall girls. We wear our hair in curls. We don’t have underwear. We show our pubic hair.”

Dåtidens teknik tillät inte någon apropåfilmning av raddansarna på ena sidan gatan och raden av poliser med hjälmar och dragna batonger på den andra, så denna korta iscensättning blev tyvärr inte bevarad för eftervärlden. De dansande bögarna hade nog tidigare haft en viss erfarenhet av polis i attackformation, medan dessa å sin sida aldrig förr i sin karriär hade haft en sådan motståndare som dessa Rocketter.

De som inte deltog i raddansen svarade på polisens puffande genom att kvickt ge sig av in på de små sidogatorna i Greenwichbyn med polisen hack i häl. Utan all utrustning att släpa på var de mycket snabbare i benen än poliserna, så snart var de tillbaka runt kvarteret och jagade då högljutt efter poliserna. Vid ett tillfälle passade de också på att vända en parkerad bil upp och ner för att blockera Kristoffergatan.

På bilden ser du lugnet efter jakten på gatorna, där man en stund tidigare hade sprungit runt i cirkel i hälarna på varandra, polisen för att fånga in uppviglarna i dessas kamp för oanständighet, och bögarna för att i en springande triumfmarsch visa upp för världen att de verkligen fanns till. Att triumfmarschen sprang ifatt poliserna bakifrån gjorde att dessa också kom att bli en del av paraden utan att ens veta om det.

Lugnet efter jakten runt dispensären, New York, 1969 (internet)

Lugnet efter jakten runt dispensären, New York, 1969 (internet)

Du känner kanske igen huset på bilden – det är dispensären, där jag före vår Europaresa år 1966 dramatiskt hade genomgått den obligatoriska smittkoppsvaccineringen (se inlägg 630).

Published in: on 2013/06/06 at 09:37  Kommentera