Inlägg 1.980: 2 jan 1970

Fylleriförberedelseverksamhetsdagen

Medan Ed var på sitt arbete och slet för brödfödan på den övergivna fredagen den 2 januari på det nyfödda året, så var jag hemma och pysslade och stökade inför något som vi aldrig hade gjort förut. Som du bör ha lagt märke till vid det här laget var det inte alls i vår stil att ställa till med cocktailparties, och inte heller hade vi ett hem som direkt lämpade sig för flera än fyra gäster i taget. Men vi bestämde oss för att nu skulle vi äntligen gengälda alla de små tillställningar hos vänner och bekanta som vi hade varit inbjudna till under årens lopp.

Idén hade fötts på S:ta Korset i en spritbutik, när vi var där för att köpa var sin fyraliterskartong fylld med skattefria flaskor. Vi hade redan många flaskor kvar från vår tidigare båttripp över till S:t Thomas från Lutèce, och vi hade inget annat behov av att köpa mera än att det kändes så gott att få någonting för nästan ingenting. Men var skulle vi ställa all spriten därhemma? Då kom tanken på att bjuda drickglada vänner på ett glöggparty efter julhelgen, och vi anpassade därmed urvalet av dryckjom mindre till våra egna än till våra potentiella gästers behov.

Ah, det fanns så mycket i den butiken! Jag köpte en helbutelj – en femtedels amerikansk gallon eller exakt 75,7 centiliter – Aalborgs Akvavit som jag visste var extra god i glögg. Den kostade ungefär 10 kronor.

Aalborg Akvavitannons (internet)

Aalborg Akvavitannons (internet)

Jag minns inte vad allt vi köpte, men en hela rom kostade 4,50 kronor.

Bacardi Romannons, 1963 (internet)

Bacardi Romannons, 1963 (internet)

En hela vodka och en hela gin gick för samma pris.

Smirnoffs Vodkaannons, 1964 (internet)

Smirnoffs Vodkaannons, 1964 (internet)

Gilbeys Ginannons, 1968 (internet)

Gilbeys Ginannons, 1968 (internet)

Om man gav sig på skotsk whisky så blev det genast dyrare, mellan 10 och 15 kronor för en helflaska, och detsamma för en butelj likör.

Dewars Skotsk Whiskyannons, 1968 (internet)

Dewars Skotsk Whiskyannons, 1968 (internet)

Harveys Bristol Creamannons, 1964 (internet)

Harveys Bristol Creamannons, 1964 (internet)

Danmarks Cherry Heering hade de också – vi befann oss ju i en tidigare dansk koloni – och den betingade 17,50 kronor helflaskan, och den köpte vi förstås. De sade att den skulle ha kostat över 50 kronor i det tungt beskattade Nya York.

Cherry Heeringannons, 1965 (internet)

Cherry Heeringannons, 1965 (internet)

Vi kunde ha köpt tobak också, för 7 eller 8 kronor för en limpa med 200 cigarretter, men vi köpte inga: ”Vem röker i dessa dagar?” resonerade vi snusförnuftigt.

Jag köpte in massor med småtilltugg, så att det skulle räcka till och bli över, och så papptallrikar till det. För glöggen hade vi redan ett tiotal små glöggkoppar och för drinkar gott om glas i olika storlekar – och en diskbalja redo – så vi köpte ingenting i den vägen. Vi hoppades – räknade med – att alla de tjugo som vi hade inviterat skulle droppa in en eller två i taget, särskilt som vi hade sagt: ”Glöggpartyt är på gång mellan klockan 18.00 och 22.00, men försök att inte alla komma på samma gång, för då får ni inte plats”.

Annonser
Published in: on 2013/10/27 at 01:06  Kommentera  

Inlägg 1.979: 1 jan 1970

Investeringsårsförlustdrabbandet

Och så började ett nytt kalenderår, mitt åttonde i Amerika – och jag hade ändå bara varit här i 6½ år. Och det var också ett nytt kalenderårtionde, mitt femte – och jag var ändå bara 35 år gammal. Matematik är ett svårt ämne, och kombinerar man det med språkliga ordvändningar så blir det lätt lurt.

Hur hade det gångna året varit för mina börsaffärer? Det var lätt att minnas de nära 25.000 kronorna som jag helt oväntat rakade in på Parvin-Dohrmannaktierna i maj månad efter att i april ha tjänat in nära 11.000 kronor på First National Realty & Construction. Men förlusterna var många, många flera än vinsterna. Det goda var att var och en av förlusterna aldrig blev så skrämmande stor – jag kunde ju aldrig förlora mera än mina satsade pengar.

Vid slutet av år 1968 hade det legat aktier värda 128.089 kronor under den röda golvmattan därhemma – eller i ett bankfack som jag började hyra för aktiebevens skull någon gång vid den här tiden – och nu vid slutet av år 1969 hade jag 109.429 kronor värt av aktier. En nedgång med 18.660 kronor. Unde året hade jag vid köp och försäljning av aktier dessutom lagt ut 9.596 kronor mera ur egen ficka än jag hade rakat hem. Detta gjorde årets nedgång ännu större, nämligen 28.256 kronor. Som en liten tröst i eländet fick jag sammanlagt 815 kronor i aktieutdelningar under året, så slutresultatet på mina aktieaffärer under 1969 uppgick till – håll nu andan! – hela 27.441 kronor.

Och jag hade hela tiden dogmatiskt följt de matematiska regler som jag själv hade skapat och även berättat om (se inlägg 842-844). De hade gjort år 1968 till något fantastiskt och kammen bara reste sig på huvudet. Och så kom 1969 med de två stora vinsterna på vårkanten, och jag riktigt kände att miljonerna var på rullning åt mitt håll – och så sprack kammen och jag stod plötsligt med pannkaka rätt över hela ansiktet.

Men det är ju så det skall vara. Man måste förlora en del ibland för att skärpa sig. Det hör till, och nu hade ju ett nytt år satt igång med sina nya möjligheter.

På nyårsdagen var Ed och jag ute i Brooklyn och hittade nya nejder med arkitektoniskt intressanta hus att fotograferas. Det var helt enkelt en alltför vacker dag för att vistas inomhus. Visst var det kyligt, det rök ur munnen, men det blev fina, skarpa diabilder som det senare var ett nöje att sätta in i sina ramar. Synd bara att bilderna sedan bara blev sittande i sin låda till varken nytta eller glädje. Nåja, glädjen låg i att hitta och fotografera husen, och det var gott nog.

Published in: on 2013/10/26 at 21:47  Kommentera  

Inlägg 1.978: 31 dec 1969

 Kommissionsbetalningförtänksamhetsavsaknandet

Det kom ingen kommissionscheck för december heller. När mäklarfirman duPont tidigt på hösten beslöt att de inte kunde fortsätta med sin verksamhet och gav upp sin kamp – trots sin långt framskridna verksamhet med att köpa och installera utrustning för sitt nya datacenter – så hade de inte ett ögonblick tänkt på vad det skulle innebära för de arma IBM-representanterna i deras mitt.

Att firmans egna tusentals anställda hamnade på bar backe och att firmans ägda eller förhyrda avdelningskontor runt om i landet stod tomma och värdelösa och att firmans kunder måste överföra sina aktier och kontanter till någon annan mäklare, det var en sak. Men en annan sak var att varenda systemingenjör på ett av IBM:s försäljningskontor skulle förlora en femtedel av sin månadslön under många månader, även om de inte hade haft ett skvatt med duPont att göra.

De enda som tänkte på oss stackare, som bildlikt talat fick dra oss fram på knäckebröd och vatten, var våra närmaste chefer. Jag skulle tro att de själva också fick dra in svångremmen, men deras största problem var ansvaret för sina anställda. Inte för att jag själv gnällde, men många skrek i högan sky. De hade stora familjer och väldiga låneskulder, och de drabbades hårt av duPonts kollaps.

Men det var också desamma som ett par år tidigare hade sett det nya kommissionssystemet som en gåva från gud. Det gav dem mera pengar varje månad trots att det rent principiellt var fel. Jag hade hojtat om att så var fallet, men ingen lyssnade på mig. Nu var jag tyst och lyssnade på dem. Cheferna var också tysta, för det lilla de visste eller anade kunde de inte avslöja – inte mer än att säga att IBM var medvetet om problemet och att viska att det kanske skulle komma en lösning på det.

Jag kände det som att sitta på parkett och följa ett skådespel som jag själv deltog i fast utan att ha fått tag i manuskriptet. Därför var det så spännande. Hur skulle dramat sluta?

När tolvslaget nalkades saknade jag den svenska radions nyårsvaka, men jag tröstade mig med att den hade ägt rum redan sex timmar tidigare. Ed och jag hade en gång varit vid Timestorget och tillsammans med en miljon andra idioter sett den dumma ljusbollen sakta glida ner mot det explosivt blinkande nya årtalet. Aldrig mera! Så vi stannade hemma och skålade i vad som kallades champagne. Och det fungerade, för det nya året kom dragandes i alla fall.

Published in: on 2013/10/26 at 20:17  Kommentera  

Inlägg 1.977: 26 dec 1969

Antivietnamkrigsaffischspridningen

Här är ett utdrag ur Mike Wallaces intervju med Paul Meadlo:

”Fr: Så ni avfyrade sisådär en sextio-sjuttio skott?”

Sv: Korrekt.

Fr: Och hur många dödade ni? Vid det tillfället.

Sv: Eftersom jag fyrade av dem automatiskt, så jag kan inte … Man bara sprutade skott över hela platsen där och då visste man inte hur många man dödade, för alltihop gick så fort. Jag kan tänka mig att jag dödade tio eller femton av dem.

Fr: Män, kvinnor och barn?

Sv: Män, kvinnor och barn.

Fr: Och spädbarn?

Sv: Och spädbarn.”

Affischen 'Och spädbarn', 1969 (internet)

Affischen ‘Och spädbarn’, 1969 (internet)

Nya Yorks Museum för modern konst hade ställt sig bakom framställandet av affischen, men när den 9 gånger 6 decimeter stora affischen visades upp för museets styrelse totalvägrade två av dess medlemmar, Nya Yorks guvernör Nelson Rockefeller och CBS-chefen William Paley, att museet skulle vara med på detta projekt. Båda två stödde helt president Nixon i Vietnamkriget, och det blev aldrig klart om det var av politiska skäl eller för att förhindra en skandal för dem själva eller för museet eller CBS som de satte sig emot detta. Officiellt uppgav de emellertid orsaken vara att ”affischen inte låg inom ramarna för museets verksamhet”.

Trots detta tryckte Nya Yorks Litografers fackförening på egen hand 50.000 av dessa affischer, och den 26 december började ett gräsrotsnätverk av artister, studenter och fredsaktivister att distribuera dem runt världen. Snart gjordes det kopior av dem i alla storlekar överallt – ungefär som om internet redan existerade. De bars som plakat i protestmarscher över hela världen, och som en protest mot museets vägran att delta i distributionen vecklade en dag några aktivister ut affischen rätt framför Picassos målning Guernica, som för tillfället hängde där, och som i grunden hade samma budskap.

Denna affisch ansågs av många ha utgjort det starkade argumentet i protesterna mot kriget i Vietnam.

Published in: on 2013/10/25 at 07:10  Kommentera  

Inlägg 1.976: 24 – 26 dec 1969

Julklappsbollandet

Jag hade samvetsgrant lagt undan de paket som mina föräldrar hade lämnat kvar att öppnas först till jul – det sparade dem både porto och postningsarbete. Och det lilla jag gav dem bestod, som jag redan har nämnt, mest av prenumerationer och annat lättransporterat. På julaftonen öppnade jag deras paket och fann bland annat en vacker fruktskål i teak och en tygkalender för 1970, vilken hamnade på den sida av alltingsskåpet som vette mot entrén och köket.

Ed och jag hade som alltid varit ense om att inte köpa varann presenter. Närhelst vi behövde något under året så köpte vi det direkt – och helst tillsammans. Och om det var något som vi inte behövde – det vill säga sådant som julklappspaket alltid innehöll – så köpte vi det inte. Tack var det kunde vi fortfarande röra oss i vår lilla enrummare.

På juldagens eftermiddag började det snöa så smått, och när allt var över låg det 15 centimeter helvit snö på gatorna. Men den töade till slask, som sedan frös till is till allas förnöjelse. Ed och jag flydde till Catskillsbergen med våra skidor på söndagen, den här gången till backen Stora Björnen (eng. Big Bear), där det nu råkade vara bättre snö. Bussen gick redan klockan 06.45, just då det började dagas, och det tog 2½ timmar att komma dit. Hemfärd klockan 16.30 med ankomst klockan 19.00, och efter det var vi stärkta för måndagens arbete. Nu kunde vi få lämna kvar vårs pjäxor tillsammans med skidorna i butiken under veckan – fast det gick ju inte den här gången, för då hade vi fått gå hem i strumplästen. Ed begrep varför de var så gästvänliga mot vår utrustning – med den sittande i deras skåp kunde vi ju inte komma på idén att åka med någon annans skidbuss. Rätt finurligt!

På fredagen den 26 december 1969 publicerades en affisch med ett färgfoto som hade tagits den 16 mars 1968 av Ronald Haeberle, en amerikansk soldat, mitt under My-Lai-massakern i Vietnamkriget. Han hade tidigare sålt sin bild till tidskriften Life, som hade publicerats den den 5 december 1969. Affischen var färdigställd den 26 december 1969 och blev då allmänt  tillgänglig för hela det amerikanska folket.

Bilden visar tillvridna, halvnakna kroppar av omkring ett dussin döda sydvietnamesiska kvinnor och barn, liggande i en hög på en byväg efter att ha blivit ihjälskjutna av de amerikanska styrkorna. Upptill på bilden stod det i halvgenomskinlig, blodröd text: ”Fr: Och spädbarn?” och nedtill ”Sv: Och spädbarn.” Texten i citaten hade hämtats från en intervju som reportern Mike Wallace hade hållit med Paul Meadlo, en annan amerikansk soldat, som också hade deltagit i My-Lai-massakern.

Published in: on 2013/10/25 at 06:46  Kommentera  

Inlägg 1.975: 15 dec 1969 – 4 jan 1970

Bjällerklangsupphörandeplötsligheten

I takt med kortskrivningen övergick min rivande hals till en droppande näsa, och det kunde inte ha skett mera olägligt. Man kunde ju inte luta sig över det man skrev, för då skulle dropparna fastna bland bokstäverna på kortet. Visserligen använde jag inte längre min gammaldags bläckpenna – även om det var mera klass över ett julkort skrivet med bläck – för då hade en enda näsdroppe kasserat hela kortet. Men även spåren efter kulspetsens vandringar på kortet förstärktes på ett erbarmligt vis – usch, vilket elände!

På onsdagen, när hela skriveriet var över var snuvan det också.

Sedan vandrade Ed och jag omkring i den sedvanliga julyran överallt på staden, med upplysta girlanger över alla butiksgator, med julmusik överallt i alla lokaler – på min bank spelade en livslevande herre hammondorgel i fyra timmar varje dag till insättarnas och uttagarnas gemensamma glädje, men i de flesta kontorshusen och i hissarna kom julsångerna helt anonymt från högtalare. I varje gathörn stod det en frälsningsarmésoldat med sin skälla och tiggde pengar. Och eftersom det bara fanns på sin höjd ett par dussin julsånger som ‘dög’, så blev hela månaden en enda lång konsert – fram till den 26 december. Då var det plötsligt slut på det hela. Julmusiken ersattes av dagens schlager, de röda girlangerna ersattes av utkastade julgranar och organisten på banken av det vanliga sedelprasslet.

Julen var för många av våra bögvänner en enda rad av fester, helst varje kväll, ju fler desto bättre. Ed och jag njöt av tillvaron på mera stillsamt sätt. Visst gick vi ut och åt gott ett par gånger under helgen, men det skulle vara under viloperioderna då det fanns gott om bord och inget jäkt och ståhej. Vi hoppade in till vänner som bodde lätt tillgängligt, d v s på nedervåningen så att man kunde knacka på fönstret och önska god jul och kanske gå in för en pratstund. Ingen knackade – det vill säga: kunde knacka – på våra fönster på fjärde våningen mot bakgården, tack och lov. Och på julaftonen var vi som vanligt upp hos Eds familj i Bronx och gick med dem alla på midnattsmässan – men numera utan den svenska ottan på morgonen, vilket nu var ett undanstökat kapitel.

Julaftonen var som alltid bara en halv arbetsdag. Den räknades som en hel  dag, och ändå utförde ingen något arbete alls även på den halva dagen. På fredagen den 26 var både Allied Chemical och IBM stängt, så det blev nästan svensk längd på julhelgen. Nyåret var för mig likadant, men Ed arbetade på fredagen den 2 januari – då dammsög jag till min stolthet alla de 42 kvadratmeterna av vår bostad.

Published in: on 2013/10/25 at 06:39  Kommentera  

Inlägg 1.974: 15 – 16 dec 1969

Fönsterglastillverkningsmaskinkonstruktionshoppet

Pappa berättade litet senare för mig att glasfabriken låg i S:t Helens, nära Liverpool, och var Englands största privatägda företag. Det hade 20.000 anställda och tillverkade 98% av allt fönsterglas i England och hade dessutom en stor export till bland annat Amerika. Pappa nämnde inte vad företaget hette, men jag har just sökt på internet och kommit fram till att det måste ha gällt jätteföretaget Pilkington.

Pilkingtons varumärke (internet)

Pilkingtons varumärke (internet)

Pappa satt där i S:t Helens med fyra höga herrar i en hel dag och diskuterade vad han kunde göra för dem. Han hade rest dit i tron att det förelåg helt andra förutsättningar för en viss standardisering av glasskivorna än vad som vid diskussionen och besöket i fabriken visade sig vara möjligt. Han fick därför  tänka om och kom snart på en idé som inte bara var användbar utan skulle komma att spara dem en massa folk och uppskattningsvis någon miljon kronor i årliga emballagekostnader.

Det blev inte klart om pappa skulle få beställningen, men efter hemkomsten från England såg han sig nödsakad att avstå från att ange en viss leveransdag på sina konstruktioner på Sverigemarknaden medan han, som han uttryckte det till sina kunder, ”inväntade vissa besked”. Han var medveten om att det kanske var lönlöst att hoppas på detta arbete med sina fyra man i Örebro när de själva hade ett ritkontor med ett hundratal man.

Vid ett tillfälle under diskussionen hade de frågat honom hur mycket han debiterade, och när de fick höra det sade de att deras konstruktionskostnader bara var hälften så höga. Pappa svarade då att även halva hans pris vore för högt om man inte lyckades lösa problemet.

På måndagens och tisdagens kväll skrev jag mina 45 julkort, hälften till Sverige och hälften till Amerika. Det var alltid ett stort arbete, för jag lät aldrig tillverkaren av kortet tala å mina vägnar – jag köpte alltid kort med så litet tryckt standardkrams som möjligt. Det strök jag noga ut och skrev i stället en liten personlig sammanfattning av det gångna året, olika för varje mottagare. 15 minuter per kort och kuvert = 6 timmar per kväll. Vad trött man blev i högra handen! Det var som att få kramp, och man måste vila upp handen emellanåt och hålla den under en kall vattenkran.

Med åren kom jag upp i över 80 kort, och då tog det många dagar att fullborda dem. Jag gjorde detta arbete för mina vänner med stor glädje men också med en alltmer stigande fasa.

Published in: on 2013/10/24 at 04:21  Kommentera  

Inlägg 1.973: 15 dec 1969

Industriellelektrostatiskprecipitatoruppfinningen

På lördagen hade jag tagit mig tid att sitta med räknesnurran ordentligt för att gå igenom hur mina aktier hade utvecklats under den senaste tiden. Marknaden hade uppfört sig så förvånande dåligt på sistone, att jag hade varit rätt ointresserad av att göra detta på länge. Men nu blev det äntligen av. Jag fann att en av aktierna måste säljas, och det var Alaska Interstate. Den hade inte ännu lett till någon stor förlust, tack och lov.

Så på måndagen sålde jag 57 av mina 60 aktier för 9.769 kronor. Jag hade köpt dessa 57 i augusti för 10.256 kronor (se inlägg 1.867), så förlusten stannade vid 487 kronor. Det kunde jag överleva.

För dessa pengar – och litet till – köpte jag mig på samma dag 35 aktier i företaget Research-Cottrell för 10.672 kronor. När jag köpte och ägde dessa aktier hade jag ingen aning om vad den firman sysslade med. Det lät vetenskapligt på något sätt, men först nu känner jag mig, med internets hjälp, riktigt stolt över att ha haft ett finger med i det.

En viss doktor Frederick Gardner Cottrell uppfann nämligen år 1907 världens första industriella elektostatiska precipitatorer. Med inkomsterna från sin försäljning av dessa startade han ett icke vinstdrivande företag vid namn Research-Cottrell, vilket under många år därefter bedrev vetenskaplig forskning inom området luft- och vattenrening.

Doktor Frederick Gardner Cottrell, 1977-1948 (internet)

Doktor Frederick Gardner Cottrell, 1877-1948 (internet)

Efter Cottrells död år 1948 omvandlades företaget till att bli vinstdrivande, och nu år 1969 blev jag helt oförhappandes delägare i ett företag som framför allt sysslade med sådan ekologiskt värdefull tillverkning som av reningsfilter för koldrivna elektricitetsverk. Ibland bidrar man helt oförhappandes till världsförbättringen.

På måndagen fick jag ett brev från mamma, där hon berättade att pappa befann sig på en affärsresa i England. Det var en kontakt som han hade fått genom en ‘Rotarybroder’ på lunchen i Nya York. Denne hade talat om för pappa, att hans företag importerade fönsterglas från en stor fabrik i England, och att de där inte kunde finna någon som kunde konstruera en maskin som lämpade sig för ett visst arbetstempo i tillverkningen.

När pappa hade kommit tillbaka hem från Amerika, skrev han genast till glasfabriken ifråga, och då ringde de till honom och ville absolut att han skulle komma över till England utan att vänta tills jul och nyår hade passerat.

Published in: on 2013/10/24 at 04:10  Kommentera  

Inlägg 1.972: 10 -14 dec 1969

Skidinvigningsveckoslutet

Mitt i veckan började det riva i halsen, vilket inte förundrade mig. Så brukade det gå varje gång jag kom hem till det kalla Nya York från tropikerna, ibland omedelbart, ibland efter en vecka. Ibland blev det ingenting mera, ibland en riktig snuva. Nu var det alltså en vecka. Och nu var det bara att vänta för att se om det skulle bli en riktig snuva. Jaha.

Vid det här laget hade jag hållit fingrarna borta från aktiemarknaden en lång tid. Men nu kliade det i dem igen, så jag köpte mig på fredagen 200 aktier i Heinicke Instruments. Det var ett nystartat företag i Nya York, och de tillverkade – tro mig eller ej – medicinska instrument. När jag fann ut om detta forskade jag inte vidare, för jag ville inte möta flera sprutor än jag var tvingad till på min väg genom livet. Jag köpte dessa aktier, precis som jag alltid gjorde, därför att deras pris var lägre än företagets bokvärde per aktie.

Aktierna kostade mig 10.646 kronor och räknade med att de skulle fylla alla läkarmottagningar och sjukhus med sina sprutor – eller vad det nu var de tillverkade.

Det stora ovädret över andra advent gav massor med regn i Nya York och massor med snö uppe i Catskillsbergen. Molnen drog snabbt bort från Nya York men hängde kvar däruppe i bergen. Det fortsatte att snöa däruppe, så nu gick det på en vecka från oskidbart till riktigt fint. Nu fick Ed och jag inviga våra skinande nya skidor. De var minst lika bra som dem man fick hyra, och allt på dem var nu en gång för alla satt för ens egna pjäxor, vilket gjorde det mycket lättare att komma igång. Helt automatiskt var vi mera noggranna med att inte misshandla skidorna, undvika sten och grus och buskar – vilket man ju alltid borde göra för att visa sig som goda skidåkare. Och det hade vi faktiskt blivit efter all den övning vi hade fått sedan den första gången på Windham i tidernas begynnelse – då vi fick kasta oss omkull för att bromsa!

Bussen gick till Catskills skidcenter, och där tog vi det med avsikt extra lugnt efter sommaruppehållet, trots att backarna där ändå inte var våghalsiga på något sätt. Det snöade lätt hela dagen, men föret var fint, även om det blev litet blött mot eftermiddagen. 35 kronor för bussen och 35 kronor för skidliften – förra året var det 25. Till lunch serverade de hamburgare och ärtsoppa i kafeterian. Jag mådde gott trots att jag fortfarande kände av den där förkylningen, som försökte få omkull mig men inte lyckades.

Published in: on 2013/10/23 at 21:46  Kommentera  

Inlägg 1.971: 9 dec 1969

Högklassomslagsgaytidskriftsintroduktionen

På tisdagkvällen ringde Ed upp mig och sade att han hade en affär på gång och skulle komma hem senare. Jag skulle äta middag på egen hand.

Ingenting märkvärdigt med det. Det hände alltsomoftast, och jag har berättat om det i detalj tidigare. Om någon av oss två träffade på någon kille, som vi fann lockande att ha sex med, så skulle vi absolut passa på tillfället – naturligtvis endast om vi inte hade några planer uppgjorda för det tillfället. Detta medförde dessutom den extra kryddan att, när vi efteråt träffades, så blev det tillfälle att berätta in i minsta detalj hur sexleken hade gått till – vilket i sin tur oftast ledde till en omgång också mellan oss, hårdkåta som vi bägge då hade blivit av rekapitulationen.

Oftast var det Ed som gav sig på folk och fä – jag var mycket mera kräsen. Men det hände då och då att även jag råkade ut för en invit – jag tog aldrig initiativet utan lät det bara synas att jag var öppen för ett skamligt förslag. På det viset hade jag inget etikettansvar för vad som skulle hända och kunde när som helst med bibehållen värdighet avbryta seansen och gå min väg. Men allt detta har jag för längesedan diskuterat i dessa rader.

Jag berättar inte om dessa återkommande incidenser, därför att de skedde såpass ofta att det bara skulle bli enformigt. Orsaken till att jag nu nämner just detta evenemang är att den här killen som Ed råkade på gav honom som avskedsgåva – Ed var bra på vad han gjorde, men det vet du redan – en elegant gaytidskrift som var helt ny för oss båda. Vi brukade då och då titta in i kiosker och butiker i Greenwichbyn för att se vad det fanns i sexlitteraturväg, men den här hade vi aldrig sett.

Jag har redan sladdrat om den, nämligen i samband med min första bil (se inlägg 66). Den hette Drottningens Kvartalstidskrift (eng. Queen’s Quarterly), och den var inte billig – tänk 10,25 kronor för en tidskrift, när man kunde få en hel bok för samma pris! Det var rätt bra att den kom ut bara fyra gånger om året, för den innehöll sannerligen inte mycket av värde. Tro inte på nakenbilder med dinglande genitalier – visserligen var vi förbi Stenväggsupproret, men det var fortfarande år 1969.

Omslaget till Drottningens Kvartalstidskrift, Hösten 1969 (internet)

Omslaget till Drottningens Kvartalstidskrift, Hösten 1969 (internet)

Jag har inte själv kvar något nummer av denna tidskrift, så bägge bilderna är hämtade från internet. Här är sidan 16 ur samma nummer.

Sidan 16 av Drottningens Kvartalstidskrift, Hösten 1969 (internet)

Sidan 16 av Drottningens Kvartalstidskrift, Hösten 1969 (internet)

När Ed kom hem med den satte vi oss tillsammans i soffan och ‘läste’ igenom tidskriften. När vi var klara med den saken så började Ed att berätta om killen som hade bjudit hem honom, och i motsats till Drottningens Kvartalstidskrift gjorde mig hans redogörelse så kåt att kläderna omedelbart föll av mig – och av honom – och bäddsoffan öppnades, ja allt det vanliga goda.

Published in: on 2013/10/23 at 07:34  Kommentera  

Inlägg 1.970: 4 – 7 dec 1969

Skidåkningsplaneringsarrangemangen

Pappas födelsedag den 4 december hade jag kommit överens med mina föräldrar om att inte göra något väsen av, för vi hade ju varit tillsammans för mindre än en månad sedan. Och utan något avbrott för den saken så var början av december helt obeskrivlig – alltså ingenting att skriva om.

Det hade inte ens snöat tillräckligt för att få igång skidsäsongen till andra advent. Men nu var vi färdiga för backarna så snart det kom snö. Eftersom vi visste att vi tänkte åka skidor så ofta vi kunde under vintern, så hade vi nu investerat i egna skidor i stället för att hyra varje gång vi ville schussa utför. Detta skulle inte bara bli billigare i längden utan också låta oss vänta till lördagen med att boka plats i den vanliga bussen från vår lilla lokala sportaffär i Greenwichbyn. Utan egna skidor hade vi varit tvungna att boka bussen redan mitt i veckan, så att de kunde ringa upp och reservera hyresskidor för oss. Med egna skidor skulle vi kunna vänta till lördagen, då vi med säkerhet visste att det skulle passa att ge oss iväg och hurdant vädret däruppe skulle bli.

Vi visste att vi kunde få tag i bra skidor billigt hos Alexanders och på många andra ställen, men ändå valde vi att köpa dem i vår lilla sportaffär och betala ett ‘hutlöst’ överpris för dem. Vi var ju gamla välkända kunder där – även om det mest gällde biljetter för deras buss till backarna – och det betydde naturligtvis att vi lätt skulle kunna få hjälp med våra skidor om något med dem skulle mankera. Dessutom visste vi att man kunde få skidorna förvarade i butiken, så att man inte behövde släpa hem dem mellan varven, och om vi hade köpt dem där så kostade den förvaringen ingenting.

Jag använde det regniga andra advent till att syssla med julklappar för Örebro. Det här året innebar det inget packande och lackande och skickande – det var bara tidskriftsprenumerationer och löften om pengar för speciella ting som de kunde köpa för min räkning i Örebro och ge varann från mig.

I mitt brev skrev jag också att jag visste hur den fina tidningsbilden av pappa hade kommit till. Jag skrev så här: ”Och så kom reportern och fotografen, och Diplomingenjören satte sig vid skrivbordet, och fotografen tog några ståtliga, formella bilder, och sedan var det reporterns tur. Efter en stund blev Diplomingenjören ivrig att få fram en åsikt, och fotografen, som därmed visade att han var en Fotograf, tog några bilder så där utan att säga till, och då fick tidningen inte någon bild av Diplomingenjören utan en bild av min kära älskade pappa. Det blev den allra bästa bild jag någonsin har sett av pappa.”

Published in: on 2013/10/23 at 05:39  Kommentera  

Inlägg 1.969: 1 dec 1969

Systemingenjörskommissionspopularitetsväxlingarna

Mitt lönekuvert låg som väntat bland all annan internpost i min låda – men inget kommissionskuvert. Precis som förra månaden. Det var förstås förlusten av mäklarfirman duPont som kund som gjorde att totalförtjänsten på hela IBM:s mäklarkontor låg på minus.

Enda trösten, om man kan kalla det så, var att jag nu hörde andra röster än min egen säga att vi systemingenjörer inte borde ha kommission som del av vår lön. Den hade införts av IBM vid början av år 1968, och alla systemingenjörer på hela kontoret fick därmed bara 80% av sin månadsbaslön men samtidigt en kommissionscheck som var uträknad som en viss procent – samma för alla på hela kontoret – av den summa som hade dragits av från baslönen.

Jag ansåg då att kommission var något som man skulle få för väl utfört arbete, och det var därför som våra försäljare fick halva sin baslön i form av kommission – det var ju deras eget försäljningsarbete som fick deras kund att köpa mera från IBM. Men kommissionen för oss femtio systemingenjörer baserades ju på hur väl alla försäljarna som grupp hade arbetat, och därför var det stört omöjligt för mig att betrakta min kommission som en belöning för mitt eget goda arbete. Och dessutom var ju systemingenjörernas uppgift inte att sälja utan att rätta till vad försäljarna hade tokat till i sin föräljningsiver (se inlägg 1.269-1.270).

Även när det visade sig att vi systemingenjörer blev mycket bättre betalda genom att få kommission, så höll jag fast vid min principiella inställning – efterhand, när jag drunknade i pengar, blev jag, förståeligt nog, rätt tyst om den saken. Men när det nu hade blivit nollbetalning i kommission i flera månader för oss alla, ja då var jag inte längre ensam i min uppfattning. Det kändes gott att nu kunna säga: ”Va va de ja sa?”, även om jag inte formulerade det precis på det sättet.

Min kund Dean Witter hade klarat sig helskinnad genom min fyra börsdagars frånvaro, och det var ett verkligt glädjeämne för mig. Ett par veckor senare fick jag ett formellt brev, där min chef Dick Gottlieb skrev att jag hade gjort ett bra arbete hos Dean Witter – sådana brev hamnade bland företagets persondokument för framtida bruk – och en månad efter det kom det ett annat formellt brev från IBM:s regionschef, i vilket jag inbjöds till årets symposium, som skulle hållas i mars i Atlanta. Från det förra symposiet i Miami körde jag någons bil tillbaka till Nya York – på vilket ovanligt sätt skulle jag månne komma hem på från Atlanta?

Published in: on 2013/10/22 at 21:05  Kommentera  

Inlägg 1.968: 1 dec 1969

Omfärgningsprocedursuppmärksamhetstilldragandet

Hur det var utomhus i Nya York under de ögonblick då vi bytte transportmedel mellan flygmaskinen och 351:an märkte vi förstås, men det var av mindre intresse för oss än sängen som väntade efter resans strapatser. Men på morgonen kände man verkligen hur olikt allting var i jämförelse med S:ta Korset. Det var fort fort fort och det var kallt kallt kallt. Hur kunde man bo på en sådan här plats?

Ed och jag hade semestrat på många ställen, alla olika varandra och alla olika Nya York. Men ingenting hade varit så stillsamt och långsamt och varmt i skön förening som S:ta Korset. Även det sömniga S:t Thomas hade varit minst dubbelt så jäktigt som S:ta Korset. Trots att Ed och jag aldrig formellt kom att utnämna S:ta Korset till den bästa platsen för oss att koppla av på, så blev det bara så att vi helst sökte oss dit för att komma bort från allting under några dagar.

Chocken under den första morgonen ute på staden efter hemkomsten kom vi förstås lätt över. Man svepte tjockare kläder hårdare om sig, man ökade steglängden med en decimeter eller två, och man snabbade upp sin trottoarhastighet från 100 till 120 enkelsteg i minuten. På så sätt blev vi redo att tackla Vinternyayork,

”Oj, vad du är brun!” sade de mig på jobbet. Och då kunde de bara se ansiktet och händerna. Jag kände lust att ta av mig alla kläderna för att verkligen visa upp hur brun jag var, men det var ju inte platsen för sådant. Jag svarade att jag hade varit på S:ta Korset några dagar, och till dem som inte visste vad S:ta Korset var för något – och det var flera än jag hade trott – så sade jag bara litet nonchalant att det var en av Jungfruöarna. Jag gick inte närmare in på att berätta mera om vårt semestermål, för jag ville ju inte skapa en vild rusning från kontoret till vår privata paradisstrand – det som gjorde den paradisisk var ju till största delen den totala avsaknaden av andra människor.

Lustigt nog reagerade Eds medarbetare på Allied Chemical på liknande sätt, fast förstås i mycket mera lågmäld röst – för vita att kommentera hudfärgen på en svart person var mycket olämpligt, såvida man inte kände varandra mycket väl. Men visst hade Ed också blivit mycket mörkare under semesterdagarna, även om jag inte tänkte på den saken själv. Dels hade ju omfärgningen av oss båda skett successivt under veckan, och dels var jag så upptagen av min egen hudfärg att jag inte ägnade en tanke åt något så trivialt som färgen på Ed.

Published in: on 2013/10/22 at 06:53  Comments (2)  

Inlägg 1.967: 27 – 30 nov 1969

Västindiesmåörörelsetaktsnedlugnandet

Det fanns förstås också andra sorters havsdjur därnere, som krabbor och snäckor och räkor. Stenplattorna var lagda i en cirkel, så slutplattan låg alldeles under flotten.

Sista stenplattan på snorklingsleden, Buckörevet, S:ta Korset

Sista stenplattan på snorklingsleden, Buckörevet, S:ta Korset

Vi vistades på och runt omkring flotten i en och en halv timme, och vi fick simma och snorkla var vi ville under hela den tiden. Sedan kom vår båt tillbaka från Christiansted med ett nytt dussin besökare, som vi bytte plats med, och sedan gungade vi tillbaka till fast mark i Christiansteds hamn.

Den här lilla utflykten kostade 45 kronor per person – mycket pengar, men det var värt vartenda öre. Buckörevets nationalmonument hade inrättats så nyligen som ett halvår tidigare, och dessa snorkelutflykter var allt de hade att bjuda på än så länge. Men de sade att vi skulle komma tillbaka om några år, då de skulle de ha mycket mera att visa upp. Men nej, det blev aldrig av för oss.

Det kändes som om vi hade vistats till havs på den här utflykten i många timmar, men det hade vi inte alls gjort. Vi var tillbaka i Frederiksted redan vid 13-tiden, så vi fick trots allt mer än halva dagen för oss själva på vår egen lilla strand.

För var dag som gick blev vi alltmer långsamma i hela vårt rörelsetempo. Folket på S:ta Korset rörde sig sakta på gatorna och då saktade man automatiskt ner sina snabba Nyayorksteg. San Juan var ju en stor stad, så där var det förstås bråttom överallt, men här var det påfallande lugnt. Vi kunde alltid göra i morgon vad vi inte hann med i dag.

Vi sade adjö till värdinnan på ‘Syv flag’ vid 15-tiden på söndagen – efter många timmar ute på vår strand på morgonen – och körde långsamt in till Christiansted. Där lämnade vi tillbaka vårt lilla nyttofordon som vi hade klarat oss fint med. Inte för att vi hade rest runt mycket på ön, bara några få körningar och bara under några dagar. Men Hondan hade varit bra att ha när den behövdes.

I en butik i Christiansted försåg vi oss med de åtta liter skattefri sprit som vi tillsammans var tillåtna att ta med oss till fastlandet – var sägs om 10 kronor för en helbutelj Aalborg Akvavit? – i två stora, bärbara kartonger. Och ingen av oss drack sprit!

Så var det taxi till flygplatsen, där vi som alla vägdes vid incheckningen. Även om landningbanan hade verkat enorm när vi landade där i regnet en vecka tidigare, så var den i verkligheten så kort att ett litet jetplan som vårt inte kunde lyfta snabbt nog om det var för tungt. Så när vikten av alla passagerarna och deras bagage – inklusive all sprit – hade nått ett visst maximum så var det stopp. Ingen mer släpptes ombord, även om de var fast inbokade.

Vi var ju tidiga, så vi kom med, och när klockan äntligen blev 19.00 bar det iväg. Vi kom till Nya York klockan 22.00, och vi kom till sängs före midnatt.

Published in: on 2013/10/21 at 01:14  Kommentera  

Inlägg 1.966: 27 nov 1969

Nationalmonumentsomkringsimmandet

Vi var inte ute på stranden hela dagen varenda dag, men vi älskade vår strand så mycket att vi alltid var där när vi inte hade något annat speciellt för oss. Vädret, som ju hade varit förfärligt på lördagen och mestadels regnigt på söndagen, bättrade på sig allteftersom tiden gick. I början av veckan kom det en del tropiska regnskurar på eftermiddagen, men även dessa höll sig borta mot slutet på veckan, som bjöd oss på klarblå himmel från morgon till kväll.

En dag mitt i veckan, troligen på torsdagen, gjorde vi något alldeles speciellt. Vår karibiska guidebok hade rekommenderat  något som vi inte ville missa, så vi körde med vår motorcykel till Christiansted – nu i vackert väder! – och där i hamnen bordade vi en liten vit turistbåt för en tripp ut till ett nationalmonument som hette Buckörevet (eng. Buck Island Reef).

Ett nationalmonument är inte en staty eller ett minnesmärke av något slag. Precis som ett kapell är definierat som ett mindre kyrkligt trähus, så är ett nationalmonument definierat som en mindre intressant nationalpark. Jag har tidigare berättat om hur festligt det gick till när jag i min ovetskap för första gången stötte på ett nationalmonument i Colorado (se inlägg 208). Buckörevets nationalmonument skilde sig från de flesta andra genom att det befann sig under havets yta.

Den lilla båten hade bara några få resenärer, färre än ett dussin, inklusive Ed och mig. Den lade ut från Christiansteds hamn och följde sedan nordkusten i östlig riktning i en halvtimmes tid. Det var ordentlig sjögång, så jag trodde pessimistiskt att den här utflykten inte skulle kunna gå i lås.

Men när vi kom till vårt mål, en stor träflotte några kilometer från kusten och nästan ute vid S:ta Korsets östra ände, så gungade denna nästan inte alls. Den var förankrad inte långt från en liten 75 hektars holme, Buckön, på en plats där det bara var fem eller tio meter djupt vatten.

Buckön, S:ta Korset (internet)

Buckön, S:ta Korset (internet)

Från flotten hoppade man i vattnet försedd med snorkel och cyklopöga som vi fick oss tilldelade, och där kunde man nere på havets botten se stentavlor med text att läsa – som notiserna på burarna i en djurpark, fast med färre ord.

Stenplatta med information på snorklingsleden, Buckörevet, S:ta Korset (internet)

Stenplatta med information på snorklingsleden, Buckörevet, S:ta Korset (internet)

Det tog väl en kvart att simmande följa dessa stenplattor förbi en massa olika korallrev, som var nogsamt beskrivna. Överallt fanns det enormt mycket fisk i alla färger, både ensamma och i stora stim – det kändes som om man sam inne i ett jätteakvarium.

Fiskträngsel på snorklingsleden, Buckörevet, S:ta Korset (internet)

Fiskträngsel på snorklingsleden, Buckörevet, S:ta Korset (internet)

Published in: on 2013/10/21 at 01:03  Kommentera  

Inlägg 1.965: 24 – 30 nov 1969

Paradistillvaron

Antagligen på grund av närheten till det skarpa öhörnet i närheten hade vågorna format sanden på olika sätt, så stranden var inte platt som en sandstrand vanligen är. Jag hade aldrig förr sett en så ojämn vattenlinje i ren sand utan stenbumlingar. På ett ställe kunde stranden vara helt platt på vanligt sätt för att så plötsligt stupa lodrätt ner en meter till vattenytan med varje våg ätande sig in litet i sandväggen därnere – med resultat att hela sandväggen till slut rasade ihop. På ett annat ställe hade vågorna skapat en liten vik, kanske tio meter lång, ett par meter bred och djup till knäna.

Och det var inte några stormbränningar som skapade dessa formationer. Det var havsvågor på kanske en halv meters höjd, den vanliga, mjuka vattenrörelsen på det öppna havet som nästan aldrig låg spegelblankt. Dessa små vågor ändrade vattenlinjen på denna strand från dag till dag, och även medan vi var där under bara några tlmmar skapades helt nya formationer i vattenlinjen. Kanhända det var sammanflödet av de olika vågrörelserna runt öhörnet som gjorde det hela så oberäkneligt.

Eftersom  sandformationerna växlade från dag till dag så kom vi att hålla till på litet olika ställen varje gång, även om vi i stort sätt hela tiden vistades på samma del av stranden. Det tog en dryg halvtimme att gå dit till fots från ‘Syv flag’ – vi tog aldrig Hondan för att komma dit. Vi fortsatte aldrig längre bort på stranden, för vi var inte ett dugg nyfikna på hur själva öhörnet såg ut. Och eftersom stranden tog slut bara en liten bit förbi vår plats, så var det inga andra människor heller som gick dit. Vi två hade därför hela den här stranden för oss själva. Nåja, vi hade förstås sällskap av många små sandkrabbor som grävde sina hål just i vattenkanten – och därför ständigt måste gräva nya hål på grund av de ständigt växlande sandformationerna. Med ett enda undantag, som alltså bekräftade regeln, såg vi under hela vår vecka på vår strand inte en enda människa. Behöver jag säga att vi aldrig tog på oss våra badbyxor, som vi varje dag hade med oss till vårt eget privata paradis?

Undantaget bestod av två nunnor i vita dok och ljusblå dräkter, medförande ett tjog tjoande småungar. De kom vandrande på stranden just när vi en gång råkade vara ute i vattnet, och vi såg dem inte förrän de nästan snubblade över våra luftmadrasser på stranden. Hur skulle nu detta gå? Jo, nunnorna log och vinkade och vi skrattade och vinkade och ungarna tjoade och vinkade. Och så fortsatte de alla ut mot öhörnet, och vi såg dem aldrig mer.

Published in: on 2013/10/20 at 20:34  Kommentera  

Inlägg 1.964: 24 nov 1969

Drömbadstrandsupptäckten

Vi fortsatte norrut på vägen längs stranden – kanske vi kunde hitta någon liten öde badstrand utan bryska mustascher. Men snart nog svängde vägen av inåt land och klättrade upp på de ordentliga berg som fyllde upp ön norra del. Det var riktligt med vegetation däruppe, inte höga träd men grönt och frodigt. På sina håll var det fin utsikt över havet åt norr och slättlandet åt söder.

Det var en smal liten asfalterad turistväg som bara slingrade sig upp och ner – och hade ingen trafik mer än vår motorcykel. Det kom en kraftig regnskur när vi var däruppe och lustigt nog passerade vi just då kvarlevorna av ett litet hus med ett plåttak som stack ut på snedden. Där stod vi och skylde i en kvarts timme så länge det tropiska regnet brakade ner. Veckoslutets utdragna duggregn hade varit något helt annat än detta plötsliga skyfall som började och slutade helt tvärt. Och sedan var vi, efter en timme av uppåt och neråt på denna lilla smala väg, åter nere på slätten. Där fann vi Mittlinjevägen och på den kom vi snart tillbaka till Frederiksted.

Det kom flera tropiska regn på eftermiddagen, och vi stannade då på rummet. Efteråt tog vi oss söderut, den här gången till fots. Vi hade sett att Strandgade fortsatte förbi Fiskergade som en liten asfalterad väg söderut längs stranden, och den tog vi. Till höger hade vi då bara en smal remsa med några träd mellan oss och en två meter bred sandstrand och så havet. Nu var luften klar, och det visade sig att havet sträckte sig ända till horisonten.

Vi passerade vad som verkade vara ett litet nybyggt hotell i modern stil. Det låg invid vattnet helt utan andra hus omkring – det enda konstiga var att det synbarligen var stängt och övergivet. Kanske det aldrig hade kommit så långt som att slå upp sina portar för gäster?

Vi hade sett på vår bilkarta över S:ta Korset att ön slutade med ett markerat hörn i sydväst, och där såg det ut att inte finnas vare sig vägar eller bebyggelse. Kanske vi där skulle hitta oss en öde strand, där vi dagen i ända kunde sola och simma i havet, naturligtvis utan trikåer. Och tro mig, detta öhörn visade sig vara precis vad vi hade drömt om!

Snart efter ödehotellet tog den belagda vägen slut och vi kom ut på en kanske 50 meter bred sandstrand. Den var helt formad av naturen och hade en så vit och ren sand att det nästan gjorde ont i ögonen. Detta visade sig vara den bästa sandstrand som både Ed och jag någonsin hade upplevt. Om vi någon gång i framtiden ville uppleva en sådan strand igen, så vore vi tvungna att komma tillbaka hit. Detta var en paradisstrand, helt enkelt.

Published in: on 2013/10/20 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 1.963: 22 – 24 nov 1969

Badinrättningsutvisningsåterbetalningskravet

Varmt var det nog så det räckte, men skönt var det inte alls på vare sig lördagen eller söndagen i allt regnandet. Det bättrade sig dock allteftersom veckan framskred. De sista dagarna var alldeles molnfria och lika underbara som Puerto Rico hade varit en månad tidigare.

På måndagsmorgonen var vädret hyggligt nog för att ge oss ut på en liten runda med motorcykeln. För den händelse att vi skulle hitta en badstrand full med med folk tog Ed med en kasse med badbyxor och handdukar i knät där bak, och så körde vi norrut genom staden. Vi passerade den långa piren med det rödmålade Fort Frederik vid sin fot – nej, inte en fästning till! – och sedan tog staden lika abrupt slut som på södra sidan.

Fort Frederik, Frederiksted, S:ta Korset, 1911 (internet)

Fort Frederik, Frederiksted, S:ta Korset, 1911 (internet)

Det fortsatte en väg längs stranden, och efter bara några minuter fick vi se en badinrättning på vänster sida. Den hade flaggor och en privat badstrand och en bassäng – som höll på att repareras – och solstolar och kaffeservering och högtalarmusik. Det kostade 1 krona per person att komma in, och vi slog på stort bara för att vi råkade vara där, inte för att det verkade vara något särdeles kul.

Vi betalade våra slantar till innehavaren, en stor och pösig man med mustasch, och sedan bytte vi om till badbyxor och satte oss i var sin vilstol i den lilla sol som tittade ner genom molnen. Där satt vi väl i en kvart och undrade inom oss själva om det här egentligen var roligt. Det fanns inte en själ där utom oss två, och jag undrade litet över ställets lönsamhet när ägaren med mustaschen klev fram till oss, pekade på ingångsdörren och beordrade oss att genast ge oss av därifrån.

”Varför det då?” undrade vi förstås.

Ingen förklaring. Vi skulle bara ut, ut, ut därifrån, och det på momangen. Nåja, ingenting att bråka om, vi hade ju ändå inte haft något nöje av att vara där. Det var bara så helt mystiskt alltihop. Men vi krävde som ett absolut att få tillbaka våra två kronor, och, johoda, dem slängde han till oss utan invändning.

Vi bytte tillbaka till vanliga kläder igen och lämnade det här underliga stället. Och därute stod Hondan ivrigt väntande på oss. ‘Vrrooom’, som motorcyklar säger i Amerika.

Det var första gången under alla år som vi hade visats ut någonstans, bortsett från flygplanet i La Paz, när vi ovetande inte hade köpt oss något utresevisum (se inlägg 1.796). Här var det inte alls klart varför vi hade slängts ut, och varför så bryskt. Kanske det var ett anfall av rasfördomar som plötsligt hade brutit sig lösa i hans huvud, eller kanske han hade gissat sig till att vi var bögar, hur tokigt detta än kan låta. Vi funderade på det litet grann framöver men gav sedan upp denna lönlösa sysselsättning.

Published in: on 2013/10/20 at 07:05  Kommentera  

Inlägg 1.962: 22 nov 1969

Sjukhusidentifikationsskyltsavsaknaden

Söderut från ‘Syv flag’ breddades parkremsan mellan Strandgade och dess trottoar längs havet. Det var havet som svängde ut och lämnade plats, inte gatan – den var spikrak. Två kvarter söderut, vid hörnet av Strandgade och Kongens Tværgade, blev det därför plats för en liten fiskmarknad, som hölls utomhus med individuella tälttak – som på en svensk torgmarknad – uppspända om det hotade at bli regn. Så var det denna lördag, och det var inte många fiskförsäljare där – och inte många kunder eller fiskar heller för den delen.

På den här internetbilden från år 2008 syns det att mycket har förändrats där sedan vi var där nu år 1969. Torghandeln med fisk tycks i dag ha fått några paviljongtak – i bildens högra kant – och en rengöringsfontän – i bildens mitt – och det har över huvud taget snyggats upp ordentligt. Så här fint var det minsann inte då.

Platsen för fisktorghandeln, Strandgade och Kongens Tværgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2008 (internet)

Platsen för fisktorghandeln, Strandgade och Kongens Tværgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2008 (internet)

Mitt i nästa kvarter söderut på Strandgade låg Frederiksteds sjukhus. Det var en stor byggnad, hela tre våningar hög, men det fanns inte någonting som identifierade byggnaden. Det enda som ledde tanken till att det låg ett sjukhus i närheten var de många människor i rullstol och med stora vita bandage, som höll till på trottoaren utanför dörren och i parken tvärsöver gatan.

Sjukhuset, Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2008 (internet)

Sjukhuset, Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2008 (internet)

När jag tyckte att det var underligt att det inte fanns någor skylt med ”SJUKHUS” ovanför entrédörren, så påpekade Ed att det faktiskt inte heller fanns någon motsvarande skylt på Kungliga slottet i Stockholm. Och det visste han, för vi hade ju varit där tillsammans bara två år tidigare. Han fick mig att omedelbart sluta gnälla.

Byggnaden hade ursprungligen uppförts som ett tvåvåningshus av en privatperson år 1803, men det var när den skulle användas som sjukhus på 1930-talet som den ombyggdes och utökades till den nuvarande storleken.

På den här internetbilden från år 2008 ser du den stora sjukhusbyggnaden helt övergiven. Inte ett bandage kan spåras.

Strandgade fortsatte ytterligare två kvarter bortom sjukhuset. Man korsade först Dronningens Tværgade och kom sedan till Fiskergade – och där var det tvärt slut på staden. På norra sidan av Fiskergade låg det hus hela vägen upp och på södra sidan var det en tom äng utan ett enda hus i sikte.

I resten av Fredriksted gick vi bara omkring en enda gång. Det var för det mesta tvåvåningshus överallt, de flesta från tidigt 1800-tal och dåligt underhållna. Ingenting av intresse, men det var ju ändå inte för att studera arkitekturen som vi var här. Vi ville bada i havet och ha det varmt och skönt i några dagar.

Published in: on 2013/10/20 at 06:02  Kommentera  

Inlägg 1.961: 22 nov 1969

Semesterboningsgatukorsningsomgivningen

För framtida förtäring under vår tid i Frederiksted tydde vi oss mest till Kongens Hjørne, en riktig liten restaurang ett kvarter inåt staden på Bjergegade i hörnet av Kongens Gade. Eftersom du vid det här laget känner till våra vanor, förstår du säkert att de inte bjöd på elegans utan bara på vällagad mat.

Efter lunchen i vår bar bekantade vi oss litet med omgivningen runt vårt lilla anspråkslösa hotell. Havet framför baren sträckte sig ett hundratal meter ut och försvann sedan i ett regntöcken men var antagligen betydligt större än så. En parkremsa med träd följde Strandgade hela vägen, och trottoaren på andra sidan remsan slutade med en kant på ett par meter rätt ner till vattnet. Kanten hade låga stenstolpar sammanbundna med grova, svarta kedjor, och därnere var det stenig botten och alltså helt olämpligt för både båt och bad. Det som du ser på den här internetbilden från år 2009 är ungefär oförändrat från år 1969.

Vattenlinjen längs Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2009 (internet)

Vattenlinjen längs Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2009 (internet)

Den här bilden visar Bjergegade från hörnet av Strandgade. Omedelbart till vänster på bilden ser du hotell Royal Dane och till höger trappan upp till övervåningen på ‘Syv flag’. Hitom trappan ser du inte det valv som syntes på de föregående bilderna – den här internetbilden togs rätt under restaureringsarbetet år 2008, och då var det ett högt plank uppspikat framför hela fasaden.

Bjergegade sedd från Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2009 (internet)

Bjergegade sedd från Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2008 (internet)

Här följer två bilder av hotell Royal Dane, först längs sidan mot Bjergegade och sedan längs fasaden mot Strandgade – det är samma valv som syns på båda bilderna.

Royal Dane Hotel, Bjergegade, Frederiksted, S:ta Korset, 2009 (internet)

Royal Dane Hotel, Bjergegade, Frederiksted, S:ta Korset, 2008 (internet)

Royal Dane Hotel, Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2009 (internet)

Royal Dane Hotel, Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2008 (internet)

Och nu kommer det två bilder av Bjergegade, tagna från hörnet mot Strandgade. De togs vid samma tillfälle, för det är samma bilar som är parkerade på båda. Till vänster på den översta bilden syns Royal Dane och till höger på den nedre syns vår trappa upp i ‘Syv flag’ hus. Barens valv är helt igenplankade för restaureringsarbetet.

Norra sidan av Bjergegade sedd från Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2009 (internet)

Norra sidan av Bjergegade sedd från Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2008 (internet)

Södra sidan av Bjergegade sedd från Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2008 (internet)

Södra sidan av Bjergegade sedd från Strandgade, Frederiksted, S:ta Korset, 2008 (internet)

Det blev litet tjatigt med så mycket bilder från samma gatuhörn, men så går det när man inte har egna bilder att komma med.

Ett par kvarter norr om ‘Syv flag’ kunde vi se en lång pir sticka rätt ut i havet. Där lade alla kryssningsfartyg till när de besökte S:ta Korset – Christiansted hade ingen ordentlig hamnanläggning. Det kom inget sådant fartyg på besök under de dagar då vi bodde i Frederiksted, och skönt var det. Med tusen turister på de få gatorna måste den lilla staden vara rätt odräglig – det finns ju ingenting värre för en turist än andra turister.

Däremot såg vi många militärfartyg av rimlig storlek vid piren på tillfälligt besök. Varken Ed eller jag var det minsta intresserade av militärfartyg, så dem lämnade vi helt i fred.

Published in: on 2013/10/20 at 01:59  Kommentera  

Inlägg 1.960: 22 nov 1969

Ägodelsöverflyttningsarrangemanget

Barens värdinna hade tre rum till uthyrning på övervåningen, och vi fick själva gå upp och ta det i besittning. För att komma dit upp gick man inte genom baren utan på en utomhustrappa längs den sida av huset som vette mot tvärgatan Bjergegade. Den här bilden av det just nyrestaurerade huset år 2009 visar i stort sett hur det också såg ut år 1969. De sju flaggorna som på bilden vajar i vinden får du tänka dig i stället målade på husfasaden under de fem fönstren.

Den nyrestaurerade baren '7 Flaggor', Frederiksted, S:ta Korset, 2009 (internet)

Den nyrestaurerade baren ‘7 Flaggor’, Frederiksted, S:ta Korset, 2009 (internet)

Vårt rum var riktigt bra, med gott om utrymme och med två fönster som vette mot Bjergegade och som alltså var belägna rätt över trappan upp. Nu hade vi äntligen en fast bostad för de kommande åtta dagarna!

Tvärs över gatan hade vi ett större hotell som hette Royal Dane, där rummen kostade alldeles för mycket både för vår budget och för vår reseguide ‘Karibien på 25 kronor om dagen’.

Värdinnan sken upp när vi bokade in oss för en hel vecka – det känns gott att glädja människor, inte sant? – och nu skulle vi allra först hämta dit vårt bagage i Christiansted. Värdinnan talade om för oss att det gick en buss mellan de två städerna – precis som vi hade gissat – och att den gick en gång i halvtimmen. Hon sade att den gick på Dronningens gade och hade en hållplats vid Bjergegade.

Regnet hade hållit upp ett tag medan vi checkade in på vårt rum, men så snart vi kom ut för att hoppa på Hondan så började det dugga igen. Vi var fortfarande genomvåta, så vad gjorde det? Det tog oss en halvtimme att köra tillbaka till hotellet i Christiansted. Där talade vi om att vi skulle bo i Frederiksted och frågade var någonstans bussen dit stannade. Det var inte alls långt från hotellet, och vi gick till hållplatsen med våra väskor. Vi stod och väntade tills bussen kom så att Ed kunde stiga på med väskorna, och då äntligen visste jag att han var på väg till vår nya hemstad.

I vetskapen om detta gick jag i lugn och ro tillbaka till Hondan utanför hotellet och körde sedan återigen på den nu välbekanta Mittlinjevägen till Frederiksted. Halvvägs dit kom jag ifatt bussen och höll mig sedan bakom den tills Ed steg av vid Bjergegade. Äntligen hade vi fått ordning på allting, och nu hade regnet slutat, kanske på allvar den här gången.

Var kunde vi nu få litet lunch? Jo minsann, värdinnan klarade av att steka ägg och annat tilltugg rätt där i sin bar! Det var bekvämt att inte behöva byta våra våta kläder för att snabbt kunna stilla vår hunger, men trots vår värdinnas hjälpsamhet så var det ju en bar och inte en restaurang, så det blev den enda gången som vi åt där.

Published in: on 2013/10/20 at 00:56  Kommentera  

Inlägg 1.959: 22 nov 1969

Semesterhemstadsutbytandet

Där stod vi på gatan med vår motorcykel. Våra tunna bomullströjor och jeans var redan genomblöta av det ihållande regnet, men det var samtidigt varmt – både luften och regnvattnet höll väl en 30 grader.

”Jag tycker vi åker trots regnet. Det är ju inte kallt”, tyckte Ed, för han visste att jag just skulle till att fråga honom om den saken. Vi var rätt så väl bekanta med varandras tankar nu efter fyra år.

Och så bar det iväg. Jag körde några meter framåt på egen hand för att pröva på Hondans handtag, och de fungerade precis på samma sätt som de hade gjort på Vespan. Ed klev ombord och så bar det iväg. Trots blåsten kändes det inte alls kallt, och plastvindrutan tog hand om de flesta regndropparna. Det blev egentligen bara litet blött i håret och ansiktet, och efter en stund tänkte vi inte längre på vädret.

Efter några sicksacksvängar, alla väl markerade, kom vi upp på Mittlinjevägen (eng. Centerline Road). Det var en tvåfilig asfaltväg – med en målad mittlinje – och den gick 15 kilometer spikrakt åt väster. Till vänster hade vi slättland och till höger skulle det ligga rätt ordentliga berg, men dem kunde vi inte alls se i regnet. Jag körde sakta, kanske i 30 kilometers fart för att känna mig helt säker på den våta asfalten. När vi mötte en buss med linjenummer begrep vi med ens hur vi skulle få till oss vårt bagage, om vi skulle sätta bo därbortigenom.

Karta över S:ta Korset (internet)

Karta över S:ta Korset (internet)

Mittlinjevägen slutade tvärt med ett jättestort träd rätt fram i en T-korsning, och det var vägen till höger som ledde till Frederiksted. Staden började efter någon kilometer, och vi fann snart att den bara bestod av åtta kvarter i nord-sydlig riktning parallellt med havet, och fyra kvarter i öst-västlig riktning. Alla gator hade danska namn – precis som S:t Thomas så hade S:ta Korset under 200 år varit en dansk koloni, som Amerika köpte år 1917.

Det regnade fortfarande och det gjorde oss ingenting. Vi passerade ett par pensionat som vår handbok hade nämnt, men redan från utsidan såg de alltför obeboeliga ut, så dem passerade vi utan att ens stanna. Det var på Strandgade utmed havet som det låg några hotell som såg bra ut om man inte var för kräsen, och där fann vi också en bar som hade rum till uthyrning. Det huset såg ut att vara just i vår stil, och så hade det ju Atlanten tvärs över gatan.

Baren hette ‘Syv flag’ (eng. Seven Flags), och den hade verkligen sju olika länders flaggor – bland dem den amerikanska och den danska men inte någon svensk – målade i rad på husfasaden. Denna bild från år 2006 visar huset i ett rätt bedrövligt skick efter många år av förfall, men arkitekturen är densamma.

Baren '7 Flaggor' före restaureringen, Frederiksted, S:ta Korset, 2006 (internet)

Baren ‘Syv flag’ före restaureringen, Frederiksted, S:ta Korset, 2006 (internet)

Published in: on 2013/10/19 at 22:19  Kommentera  

Inlägg 1.958: 22 nov 1969

Motorcykelsäventyrslustan

Det spöregnade under natten, men på lördagsmorgonen lugnade det sig och övergick till duggregn, lätt men oavbrutet. Inte väder som vi hade vant oss vid i Karibiska havet. Om vädret hade varit vackert hade vi bara vistats på rummet för att sova, och då hade vi antagligen stannat där under hela semestern. Men nu satt vi där och ville inte gå ut i regnet. Det var inget fel på vårt rum, men det låg direkt mot en våt genomfartsgata med ingenting tvärsöver, och det hela var så trist att vi bestämde oss för att söka efter ett trevligare ställe att bo på.

Men för att göra någonting alls, så måste vi först hyra oss en bil att ha under veckan. Vi fick veta att för det måste vi ta en taxi ut till flygplatsen, men – och det var ett intressant ‘men’ – vi kunde hyra oss en motorcykel alldeles nära vårt hotell. Hmm, tänk om, ja kanske det? Jag hade ju kört motorskoter i många år i Sverige och även på försök i Nya York en gång i tiden (se inlägg 179-180), så nog borde jag kunna klara av en motorcykel, även om det skulle bli för första gången i mitt liv.

När vi tittade på motorcykeln, så såg den allt litet ynklig ut. Jag var alltid van vis att se motorcyklar som stora svarta fordon med allt det tekniska synligt inunder sitsen och därför skinande av polerad krom. Men trots att den här motorcykeln var en Honda så var den inte alls sexig – den var liten och brunmålad och hade, precis som mina skotrar, en stor vindruta av plast som skydd mot blåst och regn. Och så hade den en ordentlig bönpall bakpå för Ed. Detta kunde bli till ett nytt äventyr.

”Skulle du våga sitta därbak?” frågade jag Ed, fullt beredd på att få övertala honom – med alla medel jag hade till mitt förfogande, för nu ville jag gärna pröva på att köra motorcykel. Ed var som alltid helt med på detta vågspel. Vad jag älskade min Ed!

Sagt och gjort. Jag skrev på ett hyreskontrakt på åtta dagar, och för en ringa penning hade vi nu hjul under fötterna – två istället för fyra. Nu kunde vi ge oss iväg för att hitta ett gemytligare ställe att bo på, kanske i öns andra stad Frederiksted – den kunde inte se tristare ut än Christiansted – och kanske rentav någonting så fint som Lutèce.

Vi sade till på hotellet att vi skulle ge oss ut för att se oss omkring på ön och att vi skulle komma tillbaka om några timmar och då veta om vi skulle stanna kvar här. Eftersom vi hade hyrt en motorcykel  i stället för en bil, så lämnade vi kvar våra väskor i några timmar – om rummet skulle behövas för nya gäster kunde de gärna få överta det. Hur vi skulle få vårt bagage till oss ifall vi hittade ett annat hotell tänkte vi inte ens på.

Published in: on 2013/10/18 at 19:17  Kommentera  

Inlägg 1.957: 10 -26 nov 1969

Sanktakorsetankomsten

Det var mamma som arrangerade alla fotografier som hade tagits under Amerikaresan – deras egna och mina – i ett stort fotoalbum. Där slank också in allt deras reseskräp – vykort, biljetter, räkningar och dylikt. Allt reseskräp som jag hade samlat på mig under våra resor tillsammans hade jag naturligtsvis också gett dem att använda. På det viset fick mamma ihop ett verkligt innehållsrikt album, och här på bilden sitter hon hemma i Örebro och sorterar materialet.

Mamma sorterar bilder och resekrafs från Amerika, Skyttegatan, Örebro (1969)

Mamma sorterar bilder och resekrafs från Amerika, Skyttegatan, Örebro (1969)

Bland sina bilder hittade hon uppenbarligen ett foto, på vilket hon ansåg att endast jag själv var värd att komma med i albumet, så klipp-klipp blev det en liten vertikal bild av mig med någon sorts tropisk vegetation i bakgrunden. Det måste ha varit någonstans i regnskogen Städet i Puerto Rico, men utan att se hela bilden kan jag bara gissa.

Sonen som föräldrarna lämnade kvar i Amerika, Puerto Rico (1969)

Sonen som föräldrarna lämnade kvar i Amerika, Puerto Rico (1969)

Medan detta pågick i Örebro reste alltså Ed och jag till S:ta Korset. Både Ed och jag tog eftermiddagen ledig på fredagen den 21 november, så att vi kunde hämta våra färdigpackade väskor i 351:an och bege oss ut till Kennedyflygplatsen i god tid innan vårt Pan American Airwaysplan direkt till S:ta Korset avgick klockan 14.45.

Ett plan liknande vårt till S:ta Korset, 1969 (internet)

Ett plan liknande vårt till S:ta Korset, 1969 (internet)

Tyvärr kan jag inte hitta mina bilder från denna semester på S:ta Korset. Det får därför bli enbart pladder – och kanske en och annan passande bild från internet. Om jag en vacker dag skulle hitta mina egna bilder kommer jag naturligtvis att lägga in dem på sina rätta platser här i handlingen och att justera texten till att passa ihop med bilderna.

Efter en 3½ timmes flygning landade vi i S:ta Korset, där det stora jetplanet fick bromsa hårt på den korta landningsbanan, och sedan rullade planet fram till en flygterminal som inte var mycket större än en kiosk. Det var litet annorlunda än i San Juan några veckor tidigare! Vi fick plocka upp vårt bagage från ett rullband utomhus – mitt under en regnskur – och sedan tog vi en taxi till huvudstaden Christiansted.

I vår resehandbok ‘Karibien på 25 kronor om dagen’ hade vi hittat flera små hotell och pensionat, som utgjorde motsatser till sådant som Sheraton och Hilton, och vi gav chauffören namnet på ett av dem att ta oss till. Där hade de, som vi hade räknat med, ett rum för oss, och efter litet mat någonstans i närheten gick vi till sängs. Det var mörkt och regnigt och allt var vått, så det fanns rakt ingen anledning att göra något annat.

Published in: on 2013/10/18 at 17:15  Kommentera  

Inlägg 1.956: 10 – 26 nov 1969

Tidningsintervjun (del 2)

(Fortsättning på intervjuartikeln)

”‘I Nya Yorks Tidender av den 21 oktober läser man bland annat om statsminister Olof Palme: ‘För många människor i USA är Olof Palme den man som i februari 1968 framkallat ansträngda relationer mellan Sverige och USA genom att gå med i en anti-Vietnam krigsdemonstration med Nordvietnams ambassadör från Moskva.’

”I veckotidningen USA:s Nyhets- & Världsrapport ägnas en hel sida åt Sveriges nye statsminister, och där finns en teckning som föreställer Palme vid en biljettkiosk, där han tigger pengar för Hanois räkning. Man skriver där att den svenska hjälpen till Nordvietnam kan bli dyr genom ett försämrat handelsutbyte mellan Sverige och USA.

”Jag är, som sagt, på det klara med att nuvarande statsministerns och utrikesministerns agerande har skadat vårt anseende bland allmänheten i USA, men i hur hög grad kan jag naturligtvis inte säga. Jag har också svårt att bedöma om eller i hur stor utsträckning affärsförbindelserna påverkats. Möjligen är det inte så mycket ännu, men med den inställning som råder bland allmänheten så tror jag, som sagt, att det blir återverkningar även på affärsförbindelserna’, säger ingenjör Gymbrat.

”VAROR ‘GÖMS’ SOM SKANDINAVISKA

”Han berättar vidare att svenska affärsmän annonserar skandinaviskt, d v s man nämner inte att varorna eller artiklarna är svenska. ‘Detta har gjort’, menar ingenjör Gymbrat, ‘att man i allmänhet förknippar Skandinavien med Danmark. Och detta har de svenska affärsmännen ingenting emot för dagen.

”Jag träffade t ex personer, som uttalade sin förvåning över att det lilla Danmark kan få fram en så bra bil som Volvo. Min uppfattning är f ö att danska affärsmän i USA tjänat en hel del på de senaste årens händelser, när det gäller förhållandet mellan Sverige och USA.’

”Vad bör man då företa sig från svensk sida för att amerikanarna skall tycka bättre om oss?

”‘Jag vet inte vad som vore bäst att göra. Men helt allmänt tycker jag nog att vi här i landet borde sluta med att lägga oss i USA:s handlande. Vi har som bekant en hel del egna problem att lösa’, slutar ingenjör Gymbrat.”

Undra på att jag var stolt över min pappa. Jag tror mig inte minnas att jag själv någonsin har prytt upp en tidningssida med mina visdomar.

Published in: on 2013/10/08 at 07:02  Kommentera  

Inlägg 1.955: 10 -26 nov 1969

Tidningsintervjun (del 1)

Här kommer nu texten till tidningsartikeln ur Nerikes Allehanda för den 26 november 1969. Trots att rubrikerna syns rätt väl på min bild, så tar jag med dem för sammanhangets skull.

”ÖREBROARE ÅTERSÅG USA – MÖTTE KÄRVARE ATTITYD.

”Diplomingenjör Gösta Gymbrat i Örebro har just återkommit från en affärs- och semesterresa i USA. Han konstaterar: ‘Den amerikanska allmänheten bemöter oss svenskar betydligt sämre än för några år sedan.

”Det föreligger en högst påtaglig skillnad i bemötandet mot svenskar från den amerikanska allmänhetens sida, om man jämför hösten 1969 med 1964. Jag har denna höst träffat personer i USA, vilka t o m sagt rent ut att de inte tycker om oss svenskar.’

”Uttalandet kommer från diplomingenjör Gösta Gymbrat vid Gymbrats Ingenjörsbyrå AB i Örebro. Ingenjör Gymbrat har just återkommit från en fyra veckor lång kombinerad affärs- och semesterresa i USA. Enligt hans uppfattning har svenska regeringsrepresentanters agerande vid olika tillfällen klart påverkat gemene mans i USA uppfattning om Sverige och svenskarna.

”‘Däremot verkar inte ledande affärsmän och andra ledande personer i samhället ha påverkats i nämnvärd grad’, menar ingenjör Gymbrat. ‘De säger sig i allmänhet förstå att handlandet i aktuella fall ofta styrts av inrikespolitiska skäl. Men en följdverkan torde bli att även dessa personer påverkas efter hand, om allmänheten i fortsättningen kommer att ha en negativ inställning till svenska varor och artiklar.

”När jag 1964 besökte USA var alla vänliga, men i dag är situationen en annan. Som exempel kan nämnas att en taxichaufför – när han fick veta att jag var svensk – kort konstaterade: We don’t like Sweden here. Därmed ville han inte prata mera.’

”NU SER MAN INGA SVENSKA FLAGGOR.

”‘Jag har också gjort en annan iakttagelse. 1964 företog jag en biltur under några dagar, och vid de motell som passerades fanns det överallt svenska flaggor – ibland även någon norsk och dansk. I höst har jag gjort en biltur som nog var tre gånger så lång som 1964, och jag passerade ett otal motell. Men jag kunde inte se en enda svenska flagga vid något av dessa. Däremot var det helt vanligt med danska flaggor’, säger ingenjör Gymbrat. som också visar några artiklar ur amerikanska tidningar.”

(Intervjuartikeln fortsätter)

Published in: on 2013/10/08 at 06:59  Kommentera  

Inlägg 1.954: 10 – 26 nov 1969

Folkåsiktsavlyssningsrapporteringsintervjun

Regnet bara öste ner. Dag efter dag. Det hade börjat regna på tisdagskvällen efter valvakan hemma hos mig och fortsatte sedan varenda dag fram till den 14 november. I och för sig gjorde det mig ingenting, för jag arbetade ju hela tiden, 14 timmar om dagen. Och veckosluten gick förstås också åt för problemlösningen, både det regniga och det oregniga – det heter ju att efter regn kommer solsken, men när allting fortfarande är plaskvått så borde det verkligen inte kallas ‘vackert väder’ även om solen tittar fram.

Innan jag börjar berrätta om vår lilla resa till S:ta Korset, så lägger jag in några rader om hur pappa med en intervju och mamma med ett fotoalbum officiellt avslutade sin Amerikaresa 1969.

Om det var pappa själv eller Örebros lokala tidning, som tog initiativet till en intervju, det vet jag då rakt inte, men nog blev han ordentligt intervjuad. Redan tre veckor efter hans återkomst stod det nämligen att läsa på Näringslivssidan i Nerikes Allehanda en stort uppslagen artikel, i vilken pappa lade fram sina iakttagelser från gräsrotsnivå om Sveriges anseende bland folket i Amerika. Han hade inte under hela sin månadslånga resa nämnt något för mig om sina iakttagelser, så jag förstår att han först efter hemkomsten hade funderat fram de slutsatser som han gick till torgs med i sin intervju.

Jag blev mäkta stolt över min pappa som hade lagt fram sina funderingar i en så läsvärd artikel. Det var inte tidningens journalist Bern Söderberg som hade organiserat hans tankar – enligt pappa själv hade de skrivit så gott som ordagrant vad han själv hade sagt under intervjun. Så här såg den publicerade artikeln ut, och eftersom den knappast är läsbar på den lilla bilden så skall jag strax återge hela intervjun in extenso.

Pappas intervju i Nerikes Allehanda, 1969 (tidning)

Pappas intervju i Nerikes Allehanda, 1969 (tidning)

Mötet med tidningens representanter skedde hemma på Skyttegatan i pappas kontorsrum, och medan pappa pratade på tog fotografen en hel rulle film – det vill säga 36 bilder eller åtminstone 20. Den bästa av av alla dessa bilder åtföljde artikeln, och här jag lyft den rätt ur tidningen, där den satt till vänster om intervjun.

Pappa vid intervjun med Nerikes Allehanda, Skyttegatan 8, Örebro, 1969 (tidningsbild)

Pappa vid intervjun med Nerikes Allehanda, Skyttegatan 8, Örebro, 1969 (tidningsbild)

I mitt tycke är det en av de mest levande bilder av min pappa som jag har sett. Åtminstone jag själv kan från den bilden rentav höra hur roligt han har av att lägga fram sina synpunkter, och hur han hoppas att de höga makthavande i Sverige skall få veta hur gemene man i Amerika känner det för Sverige i denna världspolitiskt känsliga tid.

Published in: on 2013/10/08 at 06:55  Kommentera  

Inlägg 1.953: 6 – 21 nov 1969

Söderhavsrepetitionsreseosäkerheten

Ed och jag hade en underbar kväll tillsammans. Vi gick inte ut för att äta middag – det gjorde vi ändå rätt ofta och det var inte vad vi behövde göra just nu. I stället hade vi hela kvällen och natten tillsammans för oss själva, satte inte på televisionen och svarade inte på telefonen. Vi pratade inte heller mycket om hur vår respektive månad hade varit – det fick komma senare. Vi pratade faktiskt inte mycket om annat heller. Vi avnjöt varandras närvaro på det sublima sätt som jag antar att alla älskande par gör när de åter träffas efter en långt åtskildhet.

Men sedan blev vi igen åtskilda, och nu var det mitt alltid oberäkneliga jobb som kom emellan. Medan Ed hade sina rätt fasta arbetstimmar för att hålla Allied Chemicals finansiella äventyrare i styr, så var jag en brandsoldat – så hette det yrket när jag var liten – som skickades ut till IBM:s mäklarkunder när de hade något problem med sitt datasystem som de inte kunde lösa på egen hand.

Och, som så ofta hände, inträffade denna brand just när jag hade andra planer i faggorna. Redan innan mina föräldrar hade kommit till Montreal hade Ed och jag funderat på en resa ner till söderhavet under tacksamhetsveckan, det vill säga den sista veckan i november. Jo, alltså bara en månad efter det att jag hade varit därnere med mina föräldrar. Men att resa bort med Ed var något helt annat än att resa med pappa och mamma, så det var inte fullt så galet som det kanske låter.

Hur som helst så hade vi tänkt oss att resa till S:ta Korset, en ö i söderhavet, som i likhet med det näraliggande S:t Thomas tidigare hade varit en dansk besittning, som år 1917 hade inköpts av Amerika (se inlägg 465). Vi hade redan bokat flyget dit ner, och ingenting om detta har jag hittills nämnt i dessa rader för att inte onödigtvis komplicera saker och ting. Två resor till Västindien inom en månad kunde lätt förbrylla den mest noggranna läsare.

Nåja, nu kunde kanske denna resa trots allt inte bli av på grund av mitt kundproblem. Detta krävde dygnetruntinsatser av flera av oss systemingenjörer, men samtidigt var det ett klart begränsat problem – när det var löst och åtgärdat och färdigtestat så var det över. Den sortens problem tyckte jag om, mycket bättre än dem som höll på i månad efter månad med övertidsarbete utan slut.

Nu vill jag inte hålla dig på halstret på samma sätt som Ed och jag grillades år 1969. Vi visste bokstavligen inte förrän timmar före vår planerade avresa om jag kunde ge mig av – våra väskor stod färdigpackade därhemma. Men så gick det såpass väl med lösningen på problemet, att jag inte behövdes längre – och då kunde vi ge oss av.

Published in: on 2013/10/07 at 07:42  Kommentera  

Inlägg 1.952: 6 – 10 nov 1969

Normaltillvaroåterkomsten

Mamma skrev att jag hade så vackra saker hemma, tavlorna, lamporna, trämöblerna – allt var smakfullt och passade bra ihop. Med hennes kräsna smak var detta ett värdefullt beröm. Hon skrev också att ”textilierna var lite illa åtgångna, men det kan man tvätta kemiskt”. Jag visste inte vad hon avsåg, så det blev ingenting av med den saken. Hon hade också tyckt att DaNis hem var vackert – bara det att hon kände igen nästan allting där från vårt gemensamma hem i Peter Warren år 1964.

Efter ett par dagars slöande med sömn på fel tid fick pappa ta itu med sin ingenjörsbyrå på måndagen efter fyra veckors frånvaro. Han fick då veta att Bofors en månad tidigare än planerat hade avslutat ett projekt, som han medverkade i, och det blev ett omedelbart avbräck för hans firma. Nu måste han se till att hans anställda kvickt fick andra uppdrag att syssla med. Det är inte alltid så lätt att komma hem efter en semester när man har ansvaret för en egen rörelse!

Mamma satt mycket vid flygeln och spelade melodierna från de två musikalerna som vi just hade sett i Nya York. Mellan raderna med pianonoter fanns ju också sångtexterna med, och dem fann hon mycket värdefulla. Inte för att sjunga – det gjorde hon inte om någon kunde råka höra henne – utan för att verkligen förstå musikalernas handling, och då i synnerhet Spelman på taket, delvis för att den hade ett riktigt händelseförlopp och dels för att handlingen berörde fattigdomen i hennes gamla Tsarryssland, där vissa hade det mycket gott och de flesta mycket dåligt.

Nu skall jag lämna mina föräldrar en stund och återvända till mig själv. Till mig själv och till Ed, som nu efter en månad av landsflykt åter fick komma hem på allvar. Redan medan mina föräldrar befann sig på Kennedyflygplatsen på torsdagen kom Ed hem efter arbetets slut – och jag själv gjorde likadant. Jag poängterar detta, för jag hade under den sista veckan nästan drunknat i arbetsuppgifter men ändå krävt att jag fram till mina föräldrars hemresa skulle kunna vara tillsammans med dem och därför gå hem varje dag klockan 17.00. Nu var de ju borta, men eftersom jag hela tiden hade sagt att deras avresedag var den 6 november, så höll jag fast vid det, trots att de tekniskt sett inte längre behövde mig. Men nu var det Ed som behövde mig, och det var minst lika viktigt. Att jag var skuldmedveten för att ha utsatt honom för denna långa månad hörde ju till saken, men mest var det att jag helt enkelt längtade efter honom så oerhört mycket.

Published in: on 2013/10/06 at 08:01  Kommentera  

Inlägg 1.951: 6 – 9 nov 1969

Världsklocksvimsighetsproblemsofrånkomligheten

På Kastrup köpte mina föräldrar en jätteflaska Dubonnet, en alkoholsvag aperitif, för 10,50 svenska kronor, och efter en timmes väntan togs de sedan i en miniatyrbuss till det lilla Göteborgsplanet.

Väl på Torslanda visade sig pappas väska ha smällts sönder så illa i ena sidan att packlakanet hängde ut som en flagga genom springan. Det blev anmälningar och skriverier, men på flygplatsen kunde de ingenting göra – mina föräldrar fick därför gå med papprena till SAS-kontoret inne i Göteborg. Där fick de veta att om väskan kunde lagas så skulle de själva reparera den och sedan skicka räkningen till dem. De var såpass sömniga och trötta att de fick för sig att detta inte var den goda service som det skandinaviska flaggskeppet var känt för.

Efter allt detta kom de till stationen och hann precis pollettera väskorna – även den trasiga? undras det mig – innan de halvspringande hann hoppa på tåget. Samma tåg som de skulle ha rest med om allting hade gått rätt, i vilket fall de i stället hade fått sitta på en bänk på stationen och vänta.

När de väl hade kommit hem till Örebro gick det inte alls att sova, varken en tupplur eller en nattsömn, förrän på småtimmarna, men sedan sov de till klockan 12.00 på lördagen. Allt var på sned under hela veckoslutet, och det tog dem flera dagar att helt komma ifatt den snabba europeiska tiden. Så mycket för knepet att ställa fram klockan redan i Nya York!

Världsklocksvimsigheten (internet)

Världsklocksvimsigheten (internet)

I sitt första brev till mig efter hemkomsten berättade mamma att hennes första intryck av sitt hem på Skyttegatan var att rummen var hemskt små och att köket var ogemytligt. Orsaken till den känslan ansåg hon ha varit dels mitt eget stora rum i 351:an – även om jag endast hade ett enda rum – och dels alla de stora hotellrummen som de hade bott i under resan, från Holiday Inn i Montreal till Femte Avenyhotellet i Nya York. Hon skrev så rart att hon hade tyckt mycket om mitt hem och var glad att nu kunna tänka på mig där i min hemmiljö.

Det kunde hon förstås göra så mycket hon ville, men att Ed hörde till denna hemmiljö var nog inte med i bilden. Eller var han kanske det? Varje brev som hon skrev mig efter den här resan avslutade hon med ”Hälsa Ed” eller ”Hälsa din rumskamrat”, vilket hon nästan aldrig hade gjort förut. Kanske hon hade lagt märke till någontingt speciellt under de timmar som hon hade varit med oss tillsammans på Lüchows restaurang och på teatern efteråt? Jag har alltid sagt att människorna runt omkring oss inom sig själva visste mycket mer än vad de vågade eller nänndes nämna.

Published in: on 2013/10/01 at 04:51  Kommentera