Inlägg 2.430: 20 – 23 jun 1971

Mississippifotograferingsresultatet

Port Gibsons egentliga sevärdhet var emellertid varken Allied Chemicals fabrik eller stadens antebellumhus utan Windsorruinerna 15 kilometer västerut. Windsor var i mitten på 1800-talet en jättestor plantage på över 1.000 hektar. Under åren 1859-1861 byggde sig plantageägaren Smith Coffee Daniell II en palatsliknande huvudbyggnad med klassiska pelare runt om. Men han fick bara bo i sitt palats i några veckor innan han avled, bara 34 år gammal. Huset krigskonfiskerades snart därefter av de nordliga unionstrupperna för att användas som sjukhus och observationspunkt. Detta hade det goda med sig att byggnaden klarade sig undan att i likhet med alla andra byggnader i området brännas ner vid krigets slut av de retirerande konfederationstrupperna.

Emellertid ville det sig inte bättre än att många år senare, år 1890, en gäst vid en fest i byggnaden lade ifrån sig en brinnande cigarr på övervåningens balkong, och den fick hela huset att brinna ner. Kvar blev bara järntrappan, balustraden och 23 av pelarna. Ed körde ut till Windsorruinerna och tog där dessa fotografier av det som fanns att se på platsen.

Några av pelarna, Windsorruinerna, Nära Port Gibson (1971)

Resterna av en jordbruksbyggnad, Windsorruinerna, Nära Port Gibson (1971)

Ed körde också runt litet i Vicksburg och här kommer några bilder därifrån. Först en centralt belägen byggnad, kallad Plantageägarhallen (eng. Planters Hall). Den byggdes år 1834 för att vara en bank, men efter några år blev den i stället ett mera allmänt kontorshus. Plantageägarhallen var en av de få större byggnader i Vicksburg som hade klarat sig undan krigets härjningar.

Plantageägarhallen från år 1834, Vicksburg (1971)

Och här fotograferade Ed konsolbron över den kilometerbreda Mississippifloden. Den hade byggts år 1930, men nu var det bygge på gång för en parallellbro strax söder om den nuvarande.

Konsolbron över Mississippifloden, Vicksburg (1971)

I en liten flodarm intill Vicksburg låg Sprague, en stor hjulångare som fram till år 1948 hade bogserat pråmar upp och ner för Mississippifloden. Efter att ha tagits ur bruk hade den hade tjänat som restaurang, flodmuseum och teater. Den kom att helt förstöras av brand tre år efter Eds besök.

Bogserbåten hjulångaren Sprague, Vicksburg (1971)

Vad Ed såg när han tog den här bilden intill Mississippifloden var ett område som var helt överväxt av kudzu. Det var en sorts slingerväxt, som hade importerats från Japan främst för att stabilisera marken och förhindra jordras. På gott och ont blev kuszu ofta till ett elände, därför att den spred sig snabbt och växte mycket fort och tog död på annan växtlighet – träd, buskar, gräs – inunder genom att utestänga allt dagsljus. Allt på Eds bild är helt överväxt av kudzu.

Allt som Ed kunde se här var kudzu täckande mark, buskar och träd, Nära Vicksburg (1971)

Inlägg 2.429: 20 – 23 jun 1971

Porslinsfabriksinternrevisionstiden

Motellet hade en restaurang, så Ed behövde inte ge sig ut på staden för att hitta ett matställe. Efter middagen var det redan mörkt ute, och för honom kändes det tryggt och säkert att bara dra sig tillbaka till sitt rum och krypa ner under täcket. När han berättade för mig om detta, sade han att allt hade känts mycket lugnare om han hade haft mig med sig där.

I fullt dagsljus och efter en god natts sömn kände sig Ed litet bättre till mods, och efter en tidig frukost gav han sig ut på vägarna till Port Gibson. Motellportieren hade vetat precis var Allied Chemicals porslinsfabrik låg i Port Gibson, så Ed behövde inte stanna och fråga någon där om vägen. Det förvånade honom att det var en hel timmes körning söderut för att komma till Port Gibson. Varför bodde han då inte på ett motell där i stället för i Vicksburg?

Den lilla fabriken såg inte mycket ut för världen. Den låg på Industriella avenyn 305, och byggnaden finns kvar än i dag – jag känner igen den på googlekartan efter Eds fotografi från år 1971.

Allied Chemicals porslinsfabrik, Port Gibson (1971)

Och där höll han till i tre dagar. Men inte med arbetsdagarna så fyllda att han inte hade tid att åka runt litet grann och fotografera i både Port Gibson och Vicksburg.

Port Gibson var en mycket liten stad med färre än tusen invånare. Det högsta tornet stod mitt i staden vid hörnet av Kyrkogatan och Valnötsgatan (eng. Walnut Street). Det var den presbyterianska kyrkan, och den fotograferade Ed för oss.

Presbyterianska kyrkan, Port Gibson (1971)

Ed kallade denna trevliga villa för ett ‘förkrigshus’ (lat. ‘antebellumhus’), vilket i Södern alltid avser inbördeskriget 1861-1865. Om detta var riktigt, så såg villan ytterst välhållen ut nu efter över 100 år – och med tanke på att en massa krigiskheter hade skettjust i den här trakten.

Antebellumhus, Port Gibson (1971)

Dessa två hus, sammanbyggda eller ej, var för mitt kritiska öga fula som stryk i arkitektoniskt avseende. Tegelbyggnaden kunde mycket väl ha stått kvar där från långt före kriget, men det vita huset är jag mera tveksam om. De stora verandorna gjorde inte automatiskt ett hus över 100 år gammalt – det fanns jätteverandor överallt i Södern oavsett husens ålder.

Välhållna men gräsligt fula hus, Port Gibson (1971)

Det sista antebellumhuset i Eds bildsamling från Port Gibson var på väg att ramla sönder. Alla fönstren var förspikade med träplattor , och trädgården hade tagit över äganderätten.

Förfallet antebellumhus där trädgården hade tagit över, Port Gibson (1971)

Ed hade också tänkt fotografera ett av motellen i Port Gibson, där man uppenbarligen inte hade lyckats boka ett rum för honom. Men det fanns icke ett enda motell i den lilla staden. Detta blåste effektivt bort Eds misstankar.

Inlägg 2.428: 20 jun 1971

Magnoliamotellanländandet

Eftersom det var söndag fick jag tillfälle att på eftermiddagen följa Ed ut till flygplatsen. För oss var det faktiskt en ren upprepning av vad vi hade gjort på kvällen den 28 maj, bara tre veckor tidigare (se inlägg 2.388). Vid båda tillfällena gällde det att åka till La Guardiaflygplatsen, där Delta Airlines hade ett plan väntande med Atlanta som destination. Vid båda tillfällena var den omedelbara avsikten med resan att komma till en väntande hotellsäng som förberedelse för aktiviteterna följande morgon. Den stora skillnaden var att den här gången var det mycket tidigare på dagen – Ed ville absolut komma fram till sitt hotell i fullt dagsljus. Han ville inte ta den onödiga risken av att vara ute ensam någonstans i Södern i nattens mörker.

Efter avvinkningen begav jag mig hem igen och blev med det irrelevant, för nu skall jag här koncentrera mig på Eds affärsresa till Mississippi. Jag känner bara till huvuddragen av trippen, men han tog en del bilder som han sedan satte in snyggt och prydligt i ett personligt album med korta och koncisa rubriker som denna:

Exempel på bildrubrikerna i Eds fotoalbum (1971)

Jag var inte med när han skapade sitt album, och jag vet inte hur han fick in den fina texten. Först trodde jag att den utgjordes av enskilda bokstäver som han hade klippt ut och klistrat in. Men texten är alldeles för jämn och fin för det, och dessutom känns det att det inte finns någonting genomskinligt inklistrat ovanpå den porösa ytan av sidorna i albumet. Hans text är dessutom mycket liten – ordet ‘MISSISSIPPI’ mäter bara 24 millimeter i längd. Hur åstadkom han detta med vad som fanns år 1971?

Naturligtvis minns jag inte många detaljer av vad Ed berättade för mig efter sin hemkomst, så jag låter hans bilder och små rubriker skapa min skildring av Eds resa. Det är uteslutande hans självtagna bilder i albumet som jag här använder mig av.

Han flög till Atlanta och bytte där till ett annat Deltaplan, som tog honom till Mississippis huvudstad Jackson med en mellanlandning i Birmingham. Där hyrde han en bil och körde 80 kilometer västerut med den, först genom själva Jackson och sedan vidare till den lilla staden Vicksburg på den östra stranden av den väldiga Mississippifloden. Där tog han in på Magnoliamotellet, där Allied Chemical hade bokat ett rum för honom.

Magnoliamotellet, Vicksburg (1971)

Det var inte något särdeles elegant motell, inte fullt i klass med, säg, Howard Johnsonmotellet i Kingston, men hans rum var inte sämre än de rum på de små motell av mamma-pappatyp som Ed och jag alltid föredrog när vi var ute och turistade. Här är hans icke överdekorerade rum på Magnoliamotellet i Vicksburg.

Eds rum, Magnoliamotellet, Vicksburg (1971)

Inlägg 2.427: 19 – 20 jun 1971

Översolningsobehaget

Ack, denna underbara försommarmånad i Nya York! Jag skriver detta trots att oktober var min favoritmånad vad vädret beträffade – orsaken till det var väl en blandning av å ena sidan nästan enbart soliga dagar utan den fuktiga sommarhettan och å andra sidan minnet av de ständiga höststormarna och de snabbt mörknande kvällanas tristess i Sverige.

Men nu var det juni, och den månaden var nästan lika skön, fast på ett annat sätt. Nu var äntligen sommaren här – fast ändå inte riktigt på allvar. Den fuktiga sommarhettan hade inte slagit till, så det var både varmt och skönt. Och närhelst Ed och jag fick en chans, så nog for vi ut till Riisparken för att få vistas därute tillsammans med solen och alla de andra bögarna.

Så blev det denna lördag. Vi var därute redan på förmiddagen med luftmadrasserna och något ätbart, och så litet sololja icke att förglömma. Det var packat med killar trots att det var före nationaldagen den 4 juli, vilket annars var signalen för sommarens verkliga ankomst. Men kanske de andra hade upptäckt precis som vi att det inte är kalendern som avgör hur skönt det är i Riisparken.

Som ofta på sommaren kom det en havsbris in från havet vid 15-tiden, och då är det alltid förståndigt att ge sig av hemåt. Men tycker man att det är som skönast på stranden just då, så stannar man gärna kvar. Blåsten rycker då tidningarna ur ens händer, och det är väl det fladdrande pappret som sänker temperaturen sådär en fem grader, vilket gör det ännu behagligare att bli kvar. Och utan att märka det blir man då lätt översolad. Så blev det för mig den här lördagen – men inte för Ed, för han behövde mera översolning tack vare sin mörkare hud.

Nåja, det blev inte så illa ändå – litet sveda för mig under natten, men mycket lindrigare än när vi satt på tunnelbanetåget hem. Och på söndagen blev det ingen Riispark, fast inte beroende på översolningen.

Nej, Ed skulle nämligen ut på en affärsresa. Han var ju internrevisor på Allied Chemical, och han hade bara en enda gång, som alldeles nyanställd år 1966, fått som andreman flyga till företagets fabriker i Västvirginien (se inlägg 777) för att lära sig internrevision ute på fältet. Men alltsedan dess hade det inte blivit några sådana långresor för honom. Han hade gjort intern revision på några av de mera näraliggande av företagets 37 fabriker runt om i Amerika, men nu skulle han resa till fabriken i Port Gibson i Mississippi, av alla delstater. Med sin mörka hud. Oj!

Inlägg 2.426: 14 jun 1971

Bakelseförtäringsunderhållningsupphörandet

På samma måndag som jag fick min sisådära friskförklaring av doktor Noseda hände det något helt annat och mera oväntat i grannskapet till vår bostad på Sjätte avenyn 351. I ett slag förbättrades miljön där väsentligt – och på något sätt som vi aldrig hade kunnat tänka oss. Om man hade frågat Ed eller mig om något som kunde förbättra vår tillvaro i vårt lilla hörn av Nya York, så hade vi nog fått fundera litet på saken för att komma på någonting, men vadhelst vårt förslag hade blivit, så inte hade det då gällt det som verkligen skedde nu den 14 juni 1971.

Minns du mitt skriveri om pappas eftermiddagsnöje, när jag på sommaren 1964 hade mina föräldrar på besök hos DaNi och mig i Peter Warren på 10:e gatan? Han gick varje dag ett kvarter västerut på 10:e gatan till Sutters konditori och åt en bakelse på deras trottoarservering. Tvärs över gatan reste sig ett tiovåningshus i artdecostil, och pappa kunde inte begripa varför det så ofta stod kvinnor på trottoaren nedanför och förde en skrikande konversation med någon högt uppe i det huset (se inlägg 251-252).

Jag talar alltså nu om ett kvinnofängelse mitt inne i ett trivsamt bostadsområde med smala, trädplanterade gator och lugn och ro så gott det gick i storstaden.

Kvinnofängelset i Greenwichbyn, 1966 (internet)

Händelsen just denna måndag var att kvinnofängelset tömdes på sina hyresgäster. De överfördes då till någon annan, troligen mindre lättillgänglig, byggnad. Det var förstås borgmästare Lindsay som hade insett att Greenwichbyn inte var rätt stadsdel för ett kvinnofängelse.

Visserligen skulle byggnaden stå kvar där till hösten, men när det inte längre hade stämpeln ‘kvinnofängelse’ var det ju inte längre så tokigt. Huset var stort och klumpigt där det stod omgivet av mestadels låga hus, men det var inte direkt fult. Och ingen skulle ju stå där längre och skrika.

Detta evenemang var värt att fira, så Ed och jag gick ut och åt en liten kvällsmiddag på ett enkelt matställe nära intill det före detta kvinnofängelset.

Och så ännu ett glädjeämne denna dag. Det rapporterades nämligen att en liten bank i Pennsylvanien just hade höjt sin ränta på primärlån med en halv procentenhet till 5¾ procent. Det gjorde mig glad och stolt över att just i dagarna ha sålt mina föräldrars obligationer, alltså innan de hade fallit mera i värde. Redan på fredagen den 18 juni skulle jag få se i tidningen att de hade sjunkit till 98½ från de 99_7/8 som jag hade sålt dem för.

Inlägg 2.425: 14 jun 1971

Näringsfysiologitillämplighetsutvalsassistansen

På måndagsmorgonen gick jag till doktor Noseda för att få veta om jag var vid liv eller inte. Jo, blodet hade visat honom att jag var vid liv och att min lever nu var normal igen: ”Fast inte lika stark som den är när den är helt frisk”.

Jag sade tyst till mig själv: ”Duh? Levern är alltså inte helt frisk och samtidigt är den normal?”

Jag kände på mig att jag skulle svälja denna blandning av två gentemot varandra motsägande fakta om min hälsa, och det gjorde att jag kände mig helt kry. Och för att ge mig en extra dos av självmotsägelser gav han mig en sista spruta med B12-vitaminer och sade att jag nu inte längre behövde komma tillbaka till honom med min gulsot. Och så talade han också om för mig att mitt blod var litet tunnare än normalt, men att det var helt normalt efter en släng av gulsot – det skulle bli tjockare igen framemot hösten. Mitt tunna blod var alltså både normalt och icke normalt.

Men doktor Noseda var ju en så överväldigande rar och positiv människa att jag helt enkelt inte kunde med att peka ut motsägelserna och fråga hurpass frisk jag egentligen var. Antingen var jag alldeles för snäll eller också var jag för rädd att han då skulle ge mig hela den bistra sanningen. Jag gick därifrån med hans goda råd om att fortsätta att äta samma hälsosamma mat som jag hade lärt mig att äta och kommit att tycka så bra om.

Doktor Noseda var inte den ende som hade fått mig att äta rätt sorts mat. Adelle Davis hade också haft ett finger med i spelet. Under min gulsotstid hade jag hittat en liten bok i fickboksformat av henne, och den hette ‘Låt oss äta rätt och förbli i god form’ (eng. Let’s Eat Right and Keep Fit).

Adelle Davis (internet)

Den boken tyckte jag mycket om, för hon gick igenom inte bara vilken mat som var bra att äta – och vilken som var dålig – utan också värdet av alla de vitaminer och mineraler som man kunde stoppa i sig i pillerform för att ersätta de råvaruämnen som i vår moderna tid hade gått förlorade.

Jag följde ju inte alla hennes goda råd, åtminstone inte under dessa mina yngre år, men jag slog under tidens lopp så ofta upp saker och ting i den lilla häftade boken, att den till slut föll sönder och jag blev tvingad att köpa ett nytt exemplar. Som det blev fick jag då tag i ett begagnat exemplar av den inbundna originalupplagan av samma bok – daterad år 1954! Visst har många nya upptäckter gjorts sedan dess ifråga om näringsfysiologi, men den boken är ännu i dag min bibel och Adelle Davis är min gudinna.

Min bibel, präntqad av Adelle Davis år 1954, Palm Springs (2015)

Inlägg 2.424: 13 jun 1971

Pentagonpappersreaktionerna

Kanske den viktigaste upplysningen av allt som fanns med i Pentagonpappren var att Amerikas verkliga avsikt med kriget i Vietnam inte var att hjälpa en vän i nöd utan att inringa Kina. Medan Sovjetunionen avgränsade Kina åt norr och väster, tog Amerika på sig att innesluta Kina i de övriga riktningarna: mot Japan/Korea/Taiwan, mot Indien/Pakistan, och mot Sydöstasien, inklusive Vietnam.

Karta över inringningen av Kina, Pentagonpappren, 1971 (internet)

Publiceringen av Pentagonpappren ledde naturligtvis till en våldsam reaktion från Amerikas politiker, från president Nixon och hela vägen ner. Efter att ha tryckt tre avsnitt av sin artikelserie stoppades Nya Yorks Tidender av ett domstolsbeslut från att fortsätta med detta. Men när Daniel Ellsberg hade gett delar av Pentagonpappren till tidningen Washingtonposten (eng. Washington Post) och den på samma sätt började publicera pappren, så uppmanade domstolen där i sitt domslut Washington Post att fortsätta publiceringen för att därmed hålla det amerikanska folket informerat.

Med två olika domstolsbeslut bakom sig gick ärendet den 26 juni vidare till högsta domstolen, och den tillät den 30 juni 1971, med en 6-mot-3 majoritet, båda tidningarna att publicera Pentagonpappren. Och ett beslut i högsta domstolen gällde förstås för alla tidningar i landet.

Högsta domstolens beslut, New York Times, 1971 (internet)

Så mycket om tryckfriheten. Men hur gick det för Daniel Ellsberg då? Jo, kongressens politiker kallade naturligtvis in honom för att under ed förhöra honom om hans aktiviteter och sina motiv för dem. Därmed släpptes Ellsberg in i vartenda amerikanskt hem som hade en televisionsapparat.

Daniel Ellsberg i ett kongressförhör, 1971 (internet)

I åratal därefter fick både Ellsberg och Russo då och då genomlida diverse rättegångar, bland annat i Boston och i Los Angeles, men trots att de ibland tillfälligt fick sitta i häkte blev de ingenstans dömda för någonting.

Ellsbergs frigivning av domstol, New York Times, 1971 (internet)

Efter det att Daniel Ellsberg hade gett Pentagonpappren till Nya Yorks Tidender i februari 1971, fortsatte han med sin aktivistverksamhet på andra områden. Som ett exempel bröt han sig, tillsammans med några kumpaner, in i FBI:s lokaler i Filadelfia mitt i natten den 8 mars 1971, just medan nationen satt vid sina TV-apparater och såg ‘århundradets boxningsmatch’ mellan Muhammad Ali och Joe Frazier i Madisontorgsbyggnaden i Nya York. De stal topphemliga dokument, bland annat om FBI:s förföljelser av Martin Luther King, och Ellsberg gav också dessa dokument till pressen.

Men Daniel Ellsberg var nu en hjälte med rätten på sin sida ifråga om publicering av tidigare hemlighållna dokument, och han blev en eftersökt talare vid många pseudopolitiska möten.

Daniel Ellsberg vid mikrofonen på ett möte, 1971 (internet)

Inlägg 2.423: 13 jun 1971

Pentagonpapperspubliceringen

Efter något år av obeslutsamhet diskuterade Daniel Ellsberg i februari 1971 Pentagonpappren med en reporter för Nya Yorks Tidender, och det ledde till att han i mars 1971 gav reportern 43 av de 47 volymerna för tidningen att publicera. Det blev heta debatter för och emot mellan juristerna på redaktionen, och den vinnande uppfattningen hävdade att Amerikas grundlagsenliga tryckfrihet krävde att Nya Yorks Tidender skulle publicera Pentagonpappren.

Det var förstasidesartikeln om Pentagonpappren i Nya Yorks Tidender som den 13 juni 1971 gav Ed och mig – i likhet med resten av mänskligheten – kännedom inte bara om att Pentagonpappren existerade utan även om vad de innehöll. Det första avsnittet i sin artikelserie om dem kallade tidningen ‘Vietnamarkiven: Pentagons sammanställning visar på en under tre decennier ständigt stigande amerikansk inblandning’.

Pentagonpappren beskrev i detalj hur Amerika i största hemlighet stödde Frankrikes krig mot den kommunistiska Viet-Minhrörelsen under Indokinakriget från 1946 till 1954, och hur Amerika vid fredskonferensen i Genève därefter motarbetade bildandet av Nordvietnam, ett nytt kommunistiskt land.

Karta över kommuniströrelser i Indokina år 1950, Ur Pentagonpappren, 1971 (internet)

Vad som under åren därefter hade kallats Amerikas ‘försök’ att hjälpa Sydvietnam övergick i början av 1960-talet till ett ‘åtagande’. Detta ledde fram till att Amerika i oktober 1963 i smyg gav sitt klartecken till en planerad statskupp i Sydvietnam mot dess olämplige president Ngo Din Diem, som därvid blev blodigt mördad – bara tre veckor före mordet på president Kennedy.

Den mördade president Diem efter statskuppen i Vietnam 1963, Pentagonpappren, 1971 (internet)

Inte långt därefter skiftade Amerika sitt bakgrundsstöd för Sydvietnam i dess stridigheter mot Nordvietnamesiska trupper till att med full styrka helt öppet sätta in bataljoner av amerikanska soldater och förvandlade därmed utan något formellt förklarat krigstillstånd hopstötningarna mellan Nord- och Sydvietnam till ett storkrig mellan Amerika och Nordvietnam.

Pentagonpappren avslöjade hur Amerika efterhand expanderade Vietnamkriget med bombningar av de intilliggande länderna Kambodja och Laos, med kusträder i Nordvietnam och med insättning av marinkårssoldater – allt detta utan att massmedia hade fått höra ett ord om saken.

Inlägg 2.422: 13 jun 1971

Pentagonpapperstillkomsten

Den två kilo tunga söndagsupplagan av Nya Yorks Tidender var den här veckan till brädden fylld med artiklar om och utdrag från vad som kom att kallas Pentagonpappren (eng. Pentagon Papers). Detta var ett populärord för vad som egentligen hette ‘Relationerna mellan Amerika och Vietnam 1945–1967: en sammanställning utförd av försvarsdepartementet’ (eng. ‘United States – Vietnam Relations, 1945–1967: A Study Prepared by the Department of Defense’).

Jag bör här förklara att ordet ‘Pentagon’ var liktydigt med ‘försvarsdepartementet’ – ‘Pentagon’ var benämningen på departementets femsidiga byggnad i Washington.

Försvarsdepartementets byggnad Pentagon, Washington (internet)

Fyra år tidigare, den 17 juni 1967, hade försvarsminister Robert McNamara tillsatt en grupp av 36 analytiker, hälften av dem militärer och resten akademiker, för att göra en historisk sammanställning av Amerikas militärpolitiska samröre med Vietnam alltsedan slutet på andra världskriget. Uppgiften skulle utföras i största hemlighet, och därför ingick inget fältarbete och inga intervjuer i projektet. Man skulle alltså basera det hela enbart på dokument som redan fanns tillgängliga i försvarsdepartementets arkiv, och analytikernas arbete bestod därför i huvudsak av att där finna och välja ut den information som de ansåg vara relevant för detta projekt.

Karta över Vietnam, Laos och Kambodja (internet)

Det slutliga resultatet var alltså Pentagonpapperen, vilka överlämnades till försvarsminister Clark Clifford den 15 januari 1969, fem dagar före Richard Nixons installation som president. De utgjordes av 47 volymer med sammanlagt 3.000 sidor historisk analys och 4.000 sidor officiella dokument. Av detta hade gruppen producerat 15 identiska kopior, och allt detta var klassificerat som ‘topphemligt och sensitivt’ – det var alltså ytterst noga att det inte kom till obehörig kännedom.

En man som utan att själv vara insatt i projektet hade hjälpt analytikerna i deras arbete hette Daniel Ellsberg. Inte förrän år 1969 fick han officiellt tillstånd att ta del av projektet som helhet, och vid den tiden hade han kommit att bli en aktiv motståndare till Vietnamkriget. Tillsammans med sin vän Anthony Russo fotokopierade han därför i lönndom alltsammans i oktober 1969. Hans avsikt var redan från början att offentliggöra materialet, och han kontaktade såväl president Nixons utrikesrådgivare Henry Kissinger som senatorerna William Fulbright och George McGovern, men ingen av dem visade sig vara intresserad.

Daniel Ellsberg, 1971 (internet)

Inlägg 2.421: 9 jun 1971

Arbetsuppgiftssysselsättningsutlandspressomnämnandet

Två ting hände på onsdagen den 9 juni 1971, och de hade inte ett dyft med varandra att göra. Jag visste inte ens om det första som hände förrän mamma talade om det i ett brev som jag fick långt senare. Det andra av dem var något som jag själv gjorde tillsammans med Ed.

I februari månad hade jag fått veta att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, min älskade dagstidning under mina år i Göteborg, hade gett sig på ett nytt format och en ny inriktning (se inlägg 2.328). De tog bort alla brott och olyckor och all sport och det mesta av rent lokalt nyhetsvärde och skapade därmed en rikstidning med många nya skribenter. Mina föräldrar tog en provprenumeration på ett kvartal, och de måste sedan ha fönyat kvartalet.

I ett brev någon gång efter den 9 juni lade mamma nämligen in ett klipp med en liten artikel, i vilken hon tyckte sig känna igen vad jag hade försökt berätta för henne om mitt nuvarande jobb på IBM och om vad jag där sysslade med. Och minsann hade hon tyckt alldeles rätt!

Först av allt blev jag verkligt glad över att mina föräldrar hade tyckt om min gamla favoritblaska i sin nya stil tillräckligt mycket för att fortsätta att läsa den. Och jag blev också helt tagen av artikeln som mamma hade funnit i den och skickat till mig. Den handlade om ett dataprogram – som omöjligen kunde ha någon som helst relevans i Sverige – vilket en grupp systemingenjörer höll på med att konstruera någonstans långt borta i världen. Här är hela den lilla artikeln, precis sådan som den urklippt kom till mig i hennes brev.

Artikel i en svensk tidning om min lilla arbetsgrupp i New York, 1971 (tidningsurklipp)

Artikeln i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning handlade ju om mig och mina 15 kolleger i Nya York! Om man i artikeln åtminstone hade nämnt att en av dessa systemingenjörer åtta år tidigare på vinst och förlust hade flyttat till Amerika från Göteborg, där han hade varit en trogen läsare av just den tidningen, så hade det kanske varit motiverat att berätta om denna detalj i amerikansk aktiemarknadsteknologi. Men utan denna specifika anknytning till Sverige kunde jag inte se vad intresse artikeln kunde ha haft för en svensk läsekrets.

Men stolt var jag likafullt. Att mina föräldrar i sin svenska dagstidning skulle få läsa en hygglig beskrivning av sin sons levebröd här i livet, ja det var helt enkelt ofattbart. Det var fantastiskt!

Det andra som hände på onsdagen den 9 juni 1971 var att Ed och jag äntligen gick och såg den sexorienterade teaterrevyn ‘Oh, Calcutta!’. Jag berättade om den här i samband med dess premiär år 1969 (se inlägg 1.818). Nu tyckte vi att föreställningen var tråkig och andefattig, lång och enformig.

Inlägg 2.420: 3 – 5 jun 1971

Mathållningsklädedräktssammanhanget

Jag hade nu använt min nya sommarkostym, mest under flygresorna och under dagen på Regency Hyatthuset – och på jobbet ett par dagar dessförinnan – och jag hade trivts så bra i den, att jag nu gav mig ut och köpte mig en kostym nummer 2, så som jag hela tiden hade tänkt göra. De tidigare två sommarkostymerna hade jag använt från år 1964 till år 1970, och efter att ha alternerat mellan dem under sju heta, fuktiga somrar var de helt slut. De dög inte ens till bomullstrasor när de åkte av för sista gången. Putz weg.

Det blev en kostym av samma modell som den förra, bara i en litet annan pastellfärgsskiftning, så att jag skulle kunna veta vilken jag hade på mig. De nya var inte fullt så tunna som de förra, och de var ytterst stilriktiga. De hade breda slag, var litet utsvängda vid foten, och de hade ett lock med knapp över alla fickor.

Du kan se mig iförd min nya sommarkostym – men med udda byxor – på bilder från vår resa i södern (se inlägg 2.389, 2.392 och 2.395). Modebilden härnedan föreställer skådespelaren Sean Connery helt stilriktig från år 1971.

Sean Connery iförd kostym, skjorta, slips från 1971 (internet)

När det var extra fuktigt kunde de gamla kostymerna få fläckar av allt svett inunder, och det tyckte jag inte var snyggt. Det såg man på alla män på tunnelbanan, så det var ingenting uppseendeväckande, men jag hoppades att de nya kostymerna skulle klara den detaljen. Och kan man tro, det gjorde de. Men inte bara för att de var sydda med en annan sorts bomullstråd utan framför allt på grund av min nya mathållning. Jo, minsann! Jag svettades inte lika mycket efter en god frukost med bland annat en halv liter keso, för nu kunde kroppen reglera sina uppvärmnings- och avkylningsanordningar utan att jag behövde bidra till det med fullt så mycket vatten som förr. Och är man inte törstig så dricker man mindre – och svettas därför inte så mycket.

Det var rent otroligt så mycket som var bättre med den nya mathållningen. Jag hade gått ner tre kilo, mest runt midjan. Jag var aldrig hungrig mellan målen. Jag fick inga signaler från magen längre och jag var aldrig däst. Och dessutom smakade den färska maten så mycket bättre – kött på burk och djupfrysta grönsaker smakade mig absolut ingenting längre. Jag somnade in kvickt och hade lätt för att vakna i ottan tillsammans med Ed. Jag kände mig aldrig trött på jobbet, dagen gick fort undan och jag fick mycket gjort. Allt detta en gåva från den lilla sjukdomen!

På fredagen drog som planerat doktor Noseda blod ur mitt armveck. Nu var jag mycket mindre rädd för detta – men det var skönt när det var över. Nu gällde det bara vad blodet skulle berätta.

Inlägg 2.419: 2 – 7 jun 1971

Obligationsförsäljningen

Under månaderna efter inköpet av obligationerna till 91 procent av det nominella värdet steg deras börsvärde mer och mer, och jag rapporterade ibland dessa glädjande nyheter till mina föräldrar, och det skrev jag förstås om här i mina inlägg. Särskilt mycket skrev jag om det i ett inlägg för december månad 1970, då obligationernas börsvärde nådde upp i 100 procent av deras nominella värde (se inlägg 2.286).

Obligationerna kom att stiga några ytterligare procent, men så småningom började de dala, och på måndagen den 1 juni 1971 noterades de i 99 procent av det nominella värdet. När jag observerade detta, beslöt jag mig genast för att sälja obligationerna, och jag gjorde det genom att placera en order för försäljning av dem till minst 99_7/8 procent av det nominella värdet – och att sedan hoppas att de tillfälligt skulle stiga upp till det priset, så att min försäljning kunde äga rum.

Och det gjorde det faktiskt, fast inte förrän en vecka senare, på måndagen den 7 juni. Då kunde 15.493 kronor strömma tillbaka in på mina föräldrars bankkonto, alltså betydligt mera än de 14.114 kronor som jag hade tagit ut därifrån 11 månader tidigare för att köpa obligationerna. Naturligtvis hade jag också satt in på banken alla de räntor som hade betalats ut under ägotiden.

Jag skrev omedelbart hem till Örebro och berättade om det lyckade kapet. Mammas glädje blev stor, men inte över de intjänade extra slantarna utan över att pengarna nu var i säkert förvar i banken och inte hasarderade på något mystiskt kraftverksbolag, AAA-klassificerat eller ej.

Jag beslöt att inte tänka på obligationer i framtiden. Visst hade det lönat sig, men det var inte värt den oro som mamma hade känt när pengarna var ute på villovägar. Deras ekonomi var ju rätt prekär, särskilt nu när det inte blev några uppdrag för pappas ingenjörsbyrå.

Men jag tänkte inte bara på vad jag inte skulle göra för mina föräldrar – jag tänkte också på vad jag skulle göra. Jag hade ju troget satt in 517 eller 513 kronor i månaden på deras bankkonto alltsedan år 1966, men nu beslöt jag mig för att framledes sätta in 1.026 kronor i stället. Det kändes så gott i hjärtat av att göra dessa små aktioner för de gamla därhemma som hade gjort så otroligt mycket för mig under alla åren. Och Ed hjälpte ju också sina föräldrar.

Inlägg 2.418: 2 jun 1971

Storfinansmanipulationerna

Det enda av intresse, som inträffade under den första veckan i juni och är värt att nämna här, var faktiskt en aktieförsäljning och ett åtföljande aktieköp. För att inte förlora alltsammans sålde jag de 100 aktier i Marlene Industries, som jag hade köpt via Kolumbussjukhusets mynttelefon bara några månader tidigare för 7.344 kronor (se inlägg 2.341-2.342). Det var inte gulsotens fel att de hamnade i min ficka – det var återigen min gudabenådade matematiska algoritm som spökade till denna investering. Nu fick jag sälja hela eländet för 4.544 kronor, alltså med en förlust på 2.800 kronor. Snabbt fånget, snabbt förgånget. Skulle jag verkligen fortsätta med denna sidoverksamhet?

Jo, det skulle jag! Någon gång skulle jag väl i all rimlighets namn stå i tur för att tjäna tillbaka litet av vad jag hade förlorat på sistone. Barth-Spencer var namnet på det företag som min formel hade utsett till min kommande räddning. Jag vet inte om jag någonsin har vetat någonting om detta företag. Vad jag nu vet från internet är att det sålde till kunder och återförsäljare per postorder sådana artiklar som B- och E-vitaminer, hårspray, näringstillskott, toalettvål och rosenvatten. Det höll till i Rockvillecentret (eng. Rockville Center) på Långön strax öster om Nya York. Jag har ingen bild av någon sort.

Jag kan knappast tro att jag slängde ut 7.120 kronor för att få äga 85 aktier i den firman, men det gjorde jag. Och så höll jag tummarna för det. Ojojoj! Så småningom får vi väl se hur det gick. Nåja, inte hur det gick, utan hur illa det gick.

Men samma dag förberedde jag en betydligt viktigare börstransaktion. Den gällde inte mina egna pengar utan mina föräldrars. När pappa fick sin första hjärtattack hade jag ju börjat sätta av 500 kronor i månaden på ett bankkonto för deras räkning, att tas till användning om och närhelst det skulle behövas i Örebro. Och när jag på sommaren år 1970 hittade AAA-klassificerade obligationer som på grund av det höga ränteläget stod i bara 91 procent av sitt nominella värde – 5.130 kronor styck – ja, då köpte jag den 1 juli 1970 tre av dessa obligationer för sammanlagt 14.114 kronor (se inlägg 2.173). En gång i framtiden skulle utfärdaren, kraftverksbolaget Consumers Power, komma att återbetala dem till deras fulla värde.

Obligation av en helt annan årgång från Consumers Power (internet)

De betalade en årlig ränta på 5_5/8 procent av 15.512 kronor = 873 kronor. Denna summa motsvarar 6_3/16 procent av de investerade 14.114 kronorna. Som jämförelse skulle bankräntan, 5 procent på de 14.114 kronorna bara ge 706 kronor om året. Och dessutom skulle ju obligationerna till slut vid återbetalningen stiga i värde till 15.512 kronor, vilket betydde en engångsvinst på 1.398 kronor.

Inlägg 2.417: 31 maj – 1 jun 1971

Gravsmyckningshelgssemesterreseavslutningen

Och där stod vårt flygplan nästan redo för oss att gå ut och klättra upp ombord på det. Det var gott om resande hem till Nya York efter helgdagsbesöket här i västra Virginien.

Vårt plan nästan färdigt för ombordstigning, Roanoke (1971)

Som alltid fanns det en massa strunt i stolsfickorna. Till exempel en välkomsthälsning.

Välkomsthälsning, Stolsfickan, 1971 (broschyr)

Och en hel mångsidig broschyr om Piedmont Airlines nyförvärvade Boeing 737 flygplan – som vi nu satt i. Broschyren handlade mest om hur det nya planet skulle vara till glädje och nytta för passagerarna – inte mycket detaljer om planet i och för sig.

Broschyr om Piedmont Airlines nyförvärv, Stolsfickan (1971)

Så fanns det en elegant plastskiva med en lista över allt som man kunde få att dricka under flygningen. Man kunde också få nötter och pyttekringlor att äta, men det stod det ingenting om här. För min del valde jag att dricka buljong, därför att det var något helt nytt för mig på ett flygplan – och det var hiskligt gott.

Drycklista, Stolsfickan (1971)

Så fanns det också en styv plastplatta att lägga på stolen om man ville stiga av vid en mellanlandning. Vi mellanlandade inte, och plastplattan kom med oss hem utan att vi egenligen avsåg att stjäla den. Men gjort är gjort, och här är den.

Platsbeläggningsskiva, Stolsfickan (1971)

Vi lyfte några minuter efter klockan 21.00, och väl före klockan 23.00 var vi framme i Nya York. På bilden ser du LaGuardiaflygplatsen – inte huvudet på en insekt.

Karta över LaGuardiaflygplatsen, New York, Stolsfickan (1971)

Vi tog som alltid bussen från La Guardia till Jacksonhöjderna och bytte där till tunnelbanan som tog oss till stationen rätt under 351:an. Vi var hemma strax efter midnatt, och fick en litet för kort nattsömn, för Ed hade ju en 2 timmars resa ut till sitt jobb.

Under vår rätt långa bilresa hade jag nästan helt automatiskt hållit min diet, som egentligen inte var så mycket en inskränkning i vad jag kunde äta som det var en förskjutning i vad jag ville äta. Så jag åt alltid sådant från menyn som inte hade mycket fett och kryddor, och det var allt.

Det kändes som om jag hade varit bortrest på semester, så när jag kom till jobbet fick jag akta mig för att fråga hur det hade varit under min bortavaro. Alla hade ju haft samma tredagars ledighet över gravsmyckningshelgen, men man får väl förmoda att de andra inte hade haft fullt så mycker för sig som Ed och jag. Men de berättade något för mig som jag inte hade haft en aning om – det hade regnat nästan oavbrutet i Nya York under alla de tre dagarna. Och vi hade bara fått en skvätt – läs: ett fem minuters skyfall – före middagen på Stenbergets gästgiveri. Se, det är alltid bra att göra en resa.

Inlägg 2.416: 31 maj 1971

Hemreseflyglinjeavsaknadskonsterneringen

Så var det bara att checka in hos Delta för vår flygtur tillbaka till verkligheten. Delta .. Delta .. var är Delta? Avresehallen var liten – det här var en liten flygplats – så det gavs inte mycket tillfälle att gå omkring och söka efter Delta. Delta fanns bara inte där.

”De har nog en egen byggnad”, sade Ed. ”I Atlanta var det bara Delta i den terminalen som vi kom in i.”

För att fullfölja sin lösning på problemet frågade han en herre av officiell natur – alltså iklädd någon sorts mörkblå uniform – var Deltas avgångshall låg någonstans.

”Delta flyger inte från den här flygplatsen”, kom han tillbaka till mig med.

”Ja, men det finns väl bara en flygplats i den här lilla stan”, sade jag och begrep ingenting. Jag plockade fram min biljett.

Våra flygbiljetter från Delta Airlines (1971)

”Ja minsann, titta här!” utbrast jag och pekade för Ed på kolumnen för ‘Flygbolag’ (eng. Carrier). ”Där står det ‘DL’ för utresan till Atlanta, men det står ‘PI’ för hemresan till Nya York. Vi ska inte flyga hem med Delta – vi ska flyga med ‘PI’.”

Och då var saken klar. ‘PI’ betydde Piedmont. Det fanns massor av skyltar och diskar för Piedmont Airlines runt om här i den lilla avresehallen.

Piedmont Airlines eleganta logo, Flygplatsen, Roanoke (1971)

Så vi ställde oss i kö intill en man som höll på med att checka in. Jag tog kameran för att som vanligt knäppa en bild, och så sade jag till Ed: ”Vänd dig litet hitåt!”

Vilket han gjorde, och jag fick helt utan att märka det en bild av två herrar stående intill varandra, båda med undersidan av ena skon uppvriden för omvärlden att beskåda. Ed hade övat in denna fotpiruett tidigare på resan (se inlägg 2.388).

Ed poserar med skosulan upp, Flygplatsen, Roanoke (1971)

Det tog ingen tid att checka in, och våra biljetter och ombordstigningskort fick ett nytt omslag från det nya flygbolaget.

Piedmont Airlines biljettomslag, Flygplatsen, Roanoke (1971)

Vi fick veta att middag inte skulle serveras på planet, inte såpass sent på kvällen. Så nu fick vi snabbt äta litet middagsmat på flygplatsens enda vettiga restaurang. Bordtabletterna var av papper, och mitt på dem stod stod det tryckt ‘Piedmont Airlines’ – men inte, såsom i Cherokee, vilka rätter de hade.

Mitten av restaurangens bordstabletter, Flygplatsen, Roanoke (1971)

Ed snappade med sig sin bordtablett därifrån. Och också ett tändsticksfodral, från vilket vi fick veta med vilken sorts flygplan detta lilla obekanta flygbolag skulle flyga oss hem till Nya York.

Tändstickfodral med bild av vårt flygplan till New York, Flygplatsen, Roanoke (1971)

Det var minsann en Boeing 737, något rätt nytt för Piedmont Airlines. Tidigare skulle de bara ha kunnat erbjuda oss ett propellerjetplan, antingen en Fairchild-Hillers turboprop modell FH-227 eller ett japanskt turbopropplan benämnt YS-11.

Ett Fairchild-Hiller 227 turbopropplan (internet)

Det japanska turbopropplanet YS-aa (internet)

Inlägg 2.415: 31 maj 1971

Mustangpintohyresuträkningsenkelheten

När vi förra gången, år 1968, kom till Roanoke hade vi fått punktering uppe på Blååsparkvägen, och allt vi gjorde i staden var att köpa ett nytt däck för det andra framhjulet. Båda framhjulen hade varit helt nerslitna och jag kunde inte tänka mig att köra tillbaka till Nya York på sådana hjul (se inlägg 1.378-1.379). Nu kom vi till Roanoke med fina däck och skulle bara lämna in bilen och flyga iväg.

Visst hittade vi flygplatsen, och jag parkerade bilen i en av Hertzfirmans rutor. Ed plockade ut allt vi hade av bagage – mycket litet – och så tog vi på oss kavajerna, för man skulle ju vara litet uppklädd när man flög i luften. Nu fick vi sno oss litet, klockan var 19.30 och vårt flyg skulle gå klockan 21.00.

Ed plockar ut vårt bagage ur Mustangen, Flygplatsen, Roanoke (1971)

Hertz receptionsdisk låg inne i terminalen nära ingången. Den var som överallt annars spartanskt sober, och den otroliga röran bakom personalen hörde till en alls icke sober flygplatsbutik därbakom.

Hertz biluthyrningsdisk, Flygplatsen, Roanoke (1971)

Det tog väl ett par minuter för Hertzreceptionissan att skriva ut räkningen – för hand, som var kutym vid den tiden – och den presenterades för mig snygg och proper. Att den i dag ser så förfärlig ut beror på att den satt inklistrad med gummicement i vår bilderbok i 40 år innan jag just nu befriade den så gott det sig göra kunde.

Vår räkning från Hertz för bilhyran, Flygplatsen, Roanoke (1971)

Jag tror att det skulle vara lämpligt att hjälpa dig på traven med att dechiffrera räkningen. Med min hjälp kan du nog identifiera de handskrivna och med karbonpapper kopierade dollarsiffrorna.

Hyran var baserad på antalet dagar och antalet körda kilometrar. Dagarna var 3 och de kostade 7 dollar – eller 36 kronor – vardera för ett totalbelopp på 21 dollar – eller 108 kronor.

Vi hade kört 675 miles – eller 1.086 kilometer. Varje mile kostade 14 cents – eller varje kilometer kostade 44,63 öre. Totala körningskostnaden uppgick därmed till 94,50 dollar eller 485 kronor.

21 plus 94,50 dollar = 115,50 dollar – eller 108 plus 485 kronor = 593 kronor – och på det fick jag som IBM-are 20% rabatt, alltså med 23,10 dollar – eller 119 kronor.

115,50 minus 23,10 dollar = 92,40 dollar – eller 593 minus 119 kronor = 474 kronor.

Omsättningsskattens 3% uppgick till 2,77 dollar – eller 14 kronor – och då gick totalkostnaden upp till 95,17 dollar – eller 488 kronor.

Jag gav henne kvittona på bensin som vi hade tankat under körningen, och de uppgick till 13,33 dollar – eller 68 kronor. Det drog hon av, och kvar att betala blev 81,84 dollar – eller 420 kronor.

Vilket var som hittat. Jag betalade henne förstås med kontanta pengar.

Inlägg 2.414: 31 maj 1971

Mustangåkningsslutetappen

Naturen kring Blååsparkvägen var mycket mindre dramatisk i Virginien än den hade varit i Nordkarolina, men det hade vi räknat med – vi hade ju tidigare avverkat den nordligaste delen av denna väg. Därför har jag bara två bilder att visa upp från den sista delen av vår dagsresa. På den ena sitter Ed på ett stilriktigt staket, som inhägnar ett oändligt betesfält för en massa nötkreatur – något helt annat än de milsvida skogarna i Nordkarolinas bergstrakter.

Ed mitt i en hop av nötkreatur, Blååsparkvägen (1971)

Och här är jag uppenbarligen mindre intresserad av att beundra den härliga utsikten över Roanokedalen än att själv vara blickfånget på en enda bild från gravsmyckningsdagens långkörning. Jag måste ha varit avundsjuk på Ed som hade fått figurera överallt på de andra bilderna.

Roanokedalen, Blååsparkvägen (1971)

Skylten säger tydligt att vi befann oss på 640 meters höjd över havet (HÖH) och att dalen därnere låg på 335 meters HÖH. Som jämförelse ligger Götalands högsta punkt, Tomtabacken nära Nässjö, på 377 meters HÖH. Alla dessa mått falnar väsentligt när man tänker på Ed, där han satt vid skylten på Blååsparkvägens högsta punkt tidigare samma dag – den låg på 1.845 meters HÖH! Och även det måttet stryker hädan när jag här i Palm Springs tittar ut genom mitt sovrumsfönster – då har jag rätt framför mig toppen av San Jacinto med sina 3.302 meters HÖH (se inlägg 719).

Från den här utsiktsplatsen var det jag som fick avskedsköra den fina Mustangen ner i dalen och genom Roanoke till flygplatsen i dess norra ände. Jag förstod nu så väl hur lycklig pappa var att få köra denna fina bil på sin ålders höst. Han hade haft många bilar under sin livstid, så han hade ett gott perspektiv för att kunna jämföra dem alla, och han sade att Mustangen var den trevligaste bil han någonsin hade haft. Den slog till och med den pampiga Chrysler Windsor, som Wedholms i Nyköping hade hållit honom med.

Vi tog av från Blååsparkvägen rätt söder om Roanoke och körde alltså norrut in till staden och sedan genom den. När vi hade kommit till Roanoke norrifrån på Blååsparkvägen den 31 maj – samma datum, samma gravsmyckningsdag! – år 1968, så hade vi tagit av öster om staden och alltså kört in i den österifrån. Det första besöket i Roanoke var därför inte till någon som helst hjälp för oss den här gången – vi stannade faktiskt ett par gånger för att fråga var flygplatsen låg.

Inlägg 2.413: 31 maj 1971

Parkvägsmiljöförändringen

Efter en timme eller så på kartblad nummer 2 passerade vägen en liten stad som hette Boone – mitt på kartbladet – och där bestämde jag oss för att stanna till för en matbit, om det fanns något inom räckhåll. Invid själva Blååsparkvägen fanns det avsiktligt ingenting så störande fult som motell och restauranger, bara ett tiotal bensinstationer – med toaletter. Emellertid fanns det in- och avkörningsvägar vid så gott som alla vägkorsningar, och där stod det på skylten – gjord av trä, naturligtvis – hur långt det var till mänsklig komfort.

Vid Boone fanns det ett matställe alldeles intill parkvägen. Här på bilden sitter Ed i den trevliga lilla matverandan och mår gott medan jag springer omkring på jakt efter det rätta perspektivet. Vi satt och åt långsamt i kanske en hel timme, för vi var halvvägs nu och klockan var inte ens 13.00 ännu.

Ed vid lunchbordet i Boone, Blååsparkvägen (1971)

Men sedan bar det iväg igen, nu med Ed som förare. Han hade vilat upp, och vägen här var mindre krävande. Landskapet var nu mycket lägre och jämnare, men det hade inte varit direkt svårt att köra på någon del av den här fina lilla vägen. Kurvorna fortsatte, för det var på intet sätt något slättlandskap. Här på vykortet ser du naturen runt Blååsparkvägen, när den gick rätt igenom den jättestora delstatsparken Doughton.

Höglandet i delstatsparken Doughton, Blååsparkvägen, 1971 (vykort)

Utan minsta gupp i vägen gled vår fina Mustang över till det tredje kartbladet och i stort sett samtidigt över gränsen mellan Nordkarolina och Virginien.

Karta över Blååsparkvägen del 3 (1971)

Själva naturen bytte förstås inte skepnad genom en delstatsgräns, men det märktes snart att Virginien hade en mycket starkare känsla för sin historia. Här fanns det på många ställen små gamla torp, forntida bondgårdar, gammaldags kreatursstängsel, även en livs levande viktualiehandel där man faktiskt kunde stanna och proviantera, nutidens mat i en förgången tids butik. Här stannade vi för att ta en bild av vad som verkade vara ett sådant litet torp ute i skogen. Och vad var det i själva verket? En modern villa, som antagligen beboddes av någon anställd vid parkvägen. En liten besvikelse i förtrollningen.

Skrämmande modern villa i historisk natur, Blååsparkvägen (1971)

Blååsparkvägen gick, i likhet med flertalet parkvägar, uteslutande genom ett naturlandskap. Det var emellertid litet lurendrejeri med i spelet, för vägens ‘landskap’ var för det mesta bara några hundra meter brett, och då kunde man inte undvika att se ‘vanligt liv’ på behörigt avstånd. Det här vykortet visar hur man från Blååsparkvägen kunde se en helt vanlig nejd i västra Virginien.

Vanlig bebodd Virginiennatur, Blååsparkvägen, 1971 (vykort)

Inlägg 2.412: 31 maj 1971

Avkopplingskörningsfotografeingsuppehållsrepeterandet

Parkvägen var avsiktligt byggd så att den följde naturen så mycket som möjligt på ett sätt som inte gjorde fula intrång i landskapet. Men i de bergiga trakterna i början av vår körning hade man ofta tvingats att ta till knepet med tunnlar för att få fram vägen. Det fanns sammanlagt 26 tunnlar, och nästan allesammans låg i Nordkarolina. Oftast gällde det inte kilometerlånga sträckor inne i berget, utan bara något hundratal meter i längd. Ibland kunde man se slutet av tunneln redan innan man körde in i den. Här är en bild som jag tog just i ögonblicket innan Ed körde ut ur en av tunnlarna.

Vi har just kört igenom nästan hela den här tunneln, Blååsparkvägen (1971)

Här tar Ed en bild av utsikten från en av Blååsparkvägens uppehållsfickor uppe i bergen.

Ed fotograferar en vacker utsikt, Blååsparkvägen (1971)

Och denna utsikt fångade vi likaså in när vi återigen stannade till i samma trakt. Tyvärr kan jag inte se vad det står på skylten – annars skulle jag ha vetat precis var jag tog bilden.

Ed avjuter en utsikt i den höga bergen, Blååsparkvägen (1971)

Här stannade Ed Mustangen för en bild, just innan parkvägen korsade Franska breda ån (eng. French Broad River). Det förvånade oss att man inte hade byggt en litet mera diskret bro, fast man hade kanske inget annat val. Men den här skylten hade man placerat alltför diskret, så den försökte jag flytta upp en bit. Tro det om du vill.

Flyttar upp skylten vid Franska breda år, Blååsparkvägen (1971)

Vi befann oss rätt söder om Asheville, och vägen gick nu nästan rätt norrut. Nästa gång vi stannade var vi därmed öster om och rätt nära staden. Det var på en plats med utsikt över Tjurbäcksdalen (eng. Bull Creek Valley), där den allra sista vilda bisonoxen i östra Amerika sägs ha skjutits ner år 1799.

Ed vid Tjurbäcksdalen, Blååsparkvägen (1971)

Nu hade Ed fått nog av körning på ett tag, så han lämnade över ratten till mig. Vi hade fortfarande 75 procent av dagens etapp kvar att köra, men det kändes inte som om vi hade 75 procent av dagen kvar. Men Blååsparkvägen var inte ett val som man gjorde när man hade bråttom.

Nu var det alltså jag som fick känna på att köra i höga berg en stund framöver. Men vägen var så väl byggd och trafiken så gles och väluppfostrad att det faktiskt var lättare här än i det platta Nya Jersey, där vi ofta höll till när vi var ute i bil på ett veckoslut.

Det bar uppåt, uppåt, uppåt. Slutligen passerade vi ett monument på vägens högsta punkt i den här trakterna, men eftersom den inte var fullt så hög som Eds höjdpunkt tidigare på dagen. så saktade jag inte ens ner den stadiga 70-kilometersfarten. Sedan gick det lika brant utför, och snart nog kändes vi ett gupp i körbanan – det var när vi körde över till vårt kartblad nummer två.

Karta äver Blååsparkvägen Del 2 (1971)

P.S: Tro inte på det där guppet – det lade jag bara in som en textillustration. Blååsparkvägen hade inga gupp.

Inlägg 2.411: 31 maj 1971

Vägtoppunktserövrandet

Ed fick börja sin körning i bekanta spår. Jag hade väntat mig att vi skulle behöva fråga folk om hur man kom till början av Blååsparkvägen, men vi hade redan sett den – innan vi kom till motell Gränsträdsstugan. Detta inträffade strax innan vi passerade skylten för slutet på nationalparken, vilket betydde att Blååsparkvägen började inom De rökiga bergens domäner. Själva fotograferade vi inte vägkorsningen, men någon annan har gjort det för vår räkning.

Begynnelsen av Blååsparkvägen såsom vi hade sett den kommande från de rökiga bergen, 1971 (internet)

Nu är det dags för mig att lägga ut den första kartbilden av Blååsparkvägen. Eftersom jag, på samma sätt som var fallet för kartan över De rökiga bergens nationapark, nu är tvungen att lägga kartan i sidled och därmed ge dig tillfälle att sträcka på nacken – den här gången åt vänster. Se bara till att inte sträcka nacken, för det gör ont i flera dagar

Karta över Blååsparkvägen del 1 (1971)

Jag har lagt kartan så att du kan se vägen leda uppåt, så som många människor, inklusive jag själv ibland, gör när de åker i en bil. Framåt = uppåt. Denna första av parkvägens tre kartor omfattar 203 vägkilometer, vilket är litet mer än vår totala körning på Blååsparkvägen år 1968. Vägen skulle från starten på 600 meters höjd över havet (HÖH) låta bilen arbeta sig upp till som mest 1.700 meters HÖH, rulla utför till 1.100 meters HÖH, arbeta sig uppför igen till 1.845 meters HÖH – den högsta punkten på vägen, och nästan lika högt upp som gårdagens diminsvepta torn, vilket stod på 2.025 meters HÖH  – för att sedan få rulla ner till 700 meters HÖH i grannskapet av staden Asheville. Därefter skulle det igen bära uppåt till 1.700 meters HÖH, och bilen skulle sedan få glida över till karta nummer 2 på 1.200 meters HÖH.

Ed körde stadigt med den högsta tillåtna hastigheten på hela parkvägen, 70 kilometer i timmen, och det var skönt och behagligt. Han kunde dessutom kasta en blick ut åt sidorna ibland, för det var fantastiskta vyer på många ställen. Den sista biten upp till högsta toppen var rätt kurvig och krävande, och där kunde han då rakt inte köra i någon 70 kilometers fart – men då blev det lätt att stoppa när vi väl var däruppe.

Vi gjorde ett kort uppehåll vid toppmonumentet, och Ed vilade sig på det i avsaknad av en bänk.

Ed vilar upp sig på monumentet på Blååsparkvägens högsta punkt (1971)

Men bara i några  minuter. Dagens körning skulle bli sammanlagt 565 kilometer lång, och i 70 kilometers fart skulle det ta 8 timmar. Vi hade 13 timmar på oss till vårt plan klockan 21.00, men jag avskydde att komma i sista minuten. Och Ed respekterade detta såpass mycket att han höll med mig.

Inlägg 2.410: 31 maj 1971

Frukostmålsintagandet

Och så slutligen nere till höger på bordtabletten finner vi det följande, utan rubrik.

• Genuin rökt lanthushållsskinka med 2 bondgårdsfärska ägg, majsgröt, varma småbröd, rört smör, bergshonung eller sylt och ångande hett kaffe: 11,00 kronor

Och under detta en ruta med följande rubrik: RÖKIGA BERGENS FRITERADE KYCKLING.

• 4 stora bitar av kyckling, kålsallad, hemmabakade bullar: 7,75 kronor — 8 stora bitar: 15,50 kronor — 16 stora bitar: 28,25 kronor
• Fin mat till avhämtning: För att spara in tid på resan, ta med en kartong med Rökiga bergens friterade kyckling att ha till lunch

Frukostmenyn del 4, Restaurangen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Med din hjälp fick Ed ihop ett bra frukostmål för oss, och här är tändsticks- och sockerförpackningarna från vårt matbord. Jag var tvungen att lägga in dem på det här sättet för att inte få någonting att läsas upp och ner, vilket kan var stört när omöjligt från en fast skärm.

Sockerpaket och tändsticksfodral, Restaurangen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Vi betalade som vanligt i kassan intill utgången, och på bilden därifrån fick jag helt oförhappandes med båda servitriserna.

Frukostservitriserna vid kassan, Restaurangen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

På väg till vårt rum och vår väntande bil kastade Ed en sista blick upp mot motellets huvudbyggnad. Det var ett bra motell med bra mat men helt utan de indianska inslagen som vi hade räknat med. Det här motellet kunde faktiskt ha legat var som helst i Amerika.

En sista blick på Motell Gränsträdsstugan, Cherokee, 1971 (broschyr)

Dagen framför oss skulle bli vilsam från början till slut. Vi skulle köra på Blååsparkvägen från dess södra ändpunkt till Roanoke – precis som vi tre år tidigare hade kört till Roanoke från dess norra ändpunkt – och på så vis skulle vi komma att ha avnjutit denna underbara väg i hela dess 750 kilometers sträckning om än i två etapper med ett par år emellan. Och en sådan här benådad dag med absolut molnfri himmel och kristallklar luft och utan blåst var som gjord för en sådan körning.

”I dag är Mustangen din”, sade jag piggt till Ed. ”Var bara noga med att inte få punktering när vi närmar oss Roanoke.”

Med detta syftade jag på att vi ju hade fått en smällpunktering på Blååsparkvägen strax före Roanoke förra gången (se inlägg 1.378-1.379), och det kom Ed väl ihåg, fastän det inte var han som körde den gången.

”Jag låter dig allt ta ratten långt före Roanoke”, sade Ed. ”Jag låter dig sköta om våra punkteringar.”

Men den här bilen hade perfekta ringar.

Inlägg 2.409: 31 maj 1971

Frukostmaträttsgenomgångsfortsättningen

Så går vi över till erbjudandena uppe till höger på bordstabletten. Där hittar vi två rubriker, och den första är: FRÅN LAGGEN.

• Gammaldags bergsplättar med sirap: 5,25 kronor — med blåbär: 6,00 kronor — med pekannötter: 6,50 kronor
• Gammaldags bovetekakor: 6,50 kronor
• Fattiga riddare: 6,50 kronor

Allt det ovanstående serveras med ett generöst mått av varm lönnsirap och rört smör.

Den andra rubriken är: A LA CARTE.

• Rökiga bergens lanthushållsskinka: 6,50 kronor
• Korvbiffar: 3,75 kronor
• 3 skivor knaprigt bacon: 3,25 kronor
• Sockerrökt skinka: 4,25 kronor
• Portion varmt småbröd med smör och sylt: 1,25 kronor
• Portion rostat bröd med smör och sylt: 1,25 kronor
• Husets nybakade bulle med smör: 1,75 kronor

Frukostmenyn del 2, Restaurangen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Nere till vänster på bordtabletten finns det tre rubriker, av vilka den första är: FRUKT OCH SAFT.

• Kylda fruktsafter: 1,00 & 1,75 kronor
• Stuvade katrinplommon: 1,75 kronor
• Halv grapefrukt: 1,75 kronor
• Färsk frukt (under säsongen): 2,50 kronor
• Kyld melon (under säsongen): 2,50 kronor

Rubrik nummer 2 är: FLINGOR OCH SPANNMÅL.

• Flingor av olika slag med mjölk: 1,75 kronor — med grädde: 2,25 kronor
• Varm havregrynsgröt med grädde: 2,25 kronor
• Majsgröt med smör: 1,00 krona

Och så har vi rubrik nummer 3: DRYCKER.

• Nybryggt hett kaffe: 75 öre
• Kanna med koffeinfritt kaffe: 1,00 krona
• Kanna med hett te: 1,00 krona
• Iskall mjölk: 1,00 krona
• Varm choklad: 1,25 kronor

Frukostmenyn del 3, Restaurangen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Inlägg 2.408: 31 maj 1971

Cherokeefrukosträttsvalmöjligheterna

Hemresedagen, gravsmyckningsdagen, och samtidigt Eds och min gemensamma sexårsdag, började redan klockan 06.00 efter en god natts sömn. Vi var snabbt färdiga att ta oss an vad dagen skulle bjuda på, just nu främst en god och stadig frukost. Vi gick därför upp till restaurangen och fann att den inte skulle öppnas förrän om en kvart, klockan 07.00. På väg nerför trappan igen såg vi att motellet hade en simbassäng. Vi hade inte sett den i kvällens dunkel, men nu låg den där och glittrade i morgonsolen.

Vi gick ner till bassängen som det bästa vi kunde använda kvarten till. Den var formad som skäran som syns av en fjärdedel av en fullmåne och är därmed rätt svår att urskilja på den här bilden. Själva vattenytan syns inte men speglar det lilla staketet på andra sidan. Jag undrade försynt om Ed ville ta sig ett dopp men blev förnekad ett svar om jag inte först svarade på hans genfråga huruvida jag var tokig.

Ed framför simbassängen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Klockan 07.00 hängde vi på låset till vår väntande frukost, och snart var vi belönade. Menyn behövde de inte komma till oss med, för den stod tryckt rätt där på våra bordtabletter. Jag tog naturligtvis med mig en av dem – de skulle ju ändå gå i papperskorgen efter varje gäst – och nu har jag klippt den i fyra händiga bitar, så att du kan få delta i vårt bryderi och hjälpa Ed att välja morgonmat.

Ed väljer morgonmat, Restaurangen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Längst upp, över alltihop, hälsades vi med ett glatt ”GOD MORGON från de härliga, rökiga bergen”.

Morgonhälsning, Bordstabletten, Restaurangen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Först tar vi väl rutan uppe till höger på underlägget: KLUBBFRUKOSTAR.

• Virginienskinka & 2 ägg: 7,50 kronor — med 1 ägg: 6,50 kronor
• Knaprigt bacon & 2 ägg: 6,50 kronor — med 1 ägg: 5,50 kronor
• Färsk fläskkorv & 2 ägg: 7,00 kronor — med 1 ägg; 6,00 kronor
• 2 färska ägg: 3,75 kronor — 1 färskt ägg: 2,75 kronor
• Omelett på 3 färska ägg med skinka eller bacon: 7,75 kronor
• Vanlig omelett på 3 ägg: 5,25 kronor — med ost: 6,50 kronor

Allt det ovanstående severas med varma småbröd eller rostat bröd, rört smör, sylt, och hett kaffe.

Frukostmenyn del 1, Bordstabletten, Restaurangen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Inlägg 2.407: 30 maj 1971

Cherokeemotellkvällen

Det kändes rätt spännande att komma till en ‘riktig’ indianby för att bo där över natten. Inte för att vi ett ögonblick väntade att få bo i en sådan här tipi ..

Indianska tipier (internet)

.. eller att få se några indianer gå omkring klädda i den här traditionella utstyrseln ..

Traditionell indiansk klädsel (internet)

.. för så larviga var vi då rakt inte – men vi hade ändå en känsla av att det skulle bli litet annorlunda att bo över här än på de platser som vi var vana vid.

Det första motellet som dök upp i Cherokee hette Gränsträdsstugan (eng. Boundary Tree Lodge), och det gjorde nogsamt klart för förbipasserande bilister att det var ägt och drivet av Cherokeeindianernas Östra Band (eng. Eastern Band of Cherokee Indians). Där svängde vi förstås genast in för att natta. Det visade sig vara ett på alla sätt vanligt motell, där allting var oss bekant från den sorts pappa-mammamotell som vi tyckte om att bo på. Här är en skiss av den stora välkomstskylten till motellet. Det stod också att de hade en restaurang, vilket kändes skönt, för vi var hungriga och trötta och kunde här alltså få allt vi behövde.

Teckning av välkomstskylten, Motell Grändträdsstugan, Cherokee, 1971 (broschyr)

Kanske receptionsbyggnaden arkitektoniskt påminde om en tipi, men vi fick vårt helt normalt inredda rum av en helt normalt klädd receptionist. Jo, dessa indianer hade minsann helt anammat den förhärskande kulturen!

Receptionsbyggnaden, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee, 1971 (broschyr)

Vårt rum hade sin egen bilparkering under tak, och det betydde att Mustangen här fick samma komfort som vi själva. Här plockar Ed upp vår lilla koffert ur bilens bagageutrymme.

Ed tar in vår väska från bilen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Rummet var helt alldagligt för ett litet motell. Det hade två dubbelsängar, vilket för oss var helt onödigt, men vi lade väskan mitt på den andra sängen som därmed kom väl till pass.

Vårt rum Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Och efter att ha fräschat upp oss litet – men utan att byta kläder – så gick vi över till motellets restaurang. Där fick vi en riktigt god middag, och när vi gick tillbaka till vårt rum var det förstås helmörkt. Det var svalt, mellan 10 och 15 grader, och luften var underbart frisk att andas. Det var tyst och stilla, inte en enda bil passerade förbi på landsvägen, och vi mådde gott. Ack, så annorlunda det skulle bli i Nya Yorks larm och bök nästa kväll!

På väg uppför trappan till restaurangen, Motell Gränsträdsstugan, Cherokee (1971)

Motell Gränsträdsstugans tomt var stor och rätt komplicerad. Här är en flygbild av det hela. Till motellet hörde allt utom bensinstationen och de med den sammanhängande byggnaderna uppe till vänster. Vårt rum låg i en av de två sicksacklängorna nere till höger på bilden, och restaurangen låg i huset med det mörkaste taket upptill i bildens mitt. Missa inte välkomstskylten nere vid vägen!

Flygbild av Motell Gränsträdsstugan, Cherokee, 1971 (vykort)

Inlägg 2.406: 30 maj 1971

Cherokeenationsankomsten

Det var bra synd att det inte gick att få se den fina utsikten från detta höga torn på toppen. Men på samma gång var det också skönt, för trots våra varma ylletröjor var det kallt och vått däruppe i dimman, säkert inte mer än tio grader varmt. Så vi var glada över att komma tillbaka ner till vår varma och torra bil.

Å, vad skönt det var därinne! Vi hade inte fått en droppe regn på oss under vår lilla skogspromenad, och ändå hade dimman gjort min tjocka olle alldeles våt på ytan. Men jag behöll den på en stund för värmen – det var lika kallt i bilen som därute.

”Jag tror inte att det är dimma”, mumlade Ed. ”Jag tror att vi är inne i ett moln.”

Han hade förstås rätt. Och nu hade molnet tagit över parkeringsplatsen också. Men diset var inte så tjockt att det var besvärligt att köra, om man bara hade på vindrutetorkarna. Och alldeles snart var vi ute ur molnet, och nere vid horisonten visade sig solen åter. Det gladde oss, för vi ville gärna ta en bild uppifrån vägskälet av den djupa dal, som vi skulle ta oss ner i härnäst.

Det visade sig dock vara alldeles omöjligt att ens titta ner dalen för alla höga granar som stod och skymde. Men allt har en lösning. I en broschyr från besökarcentret hade Ed redan tidigare hittat en bild som föreställde den branta dalen ner på Nordkarolinasidan. Det var säkert de små granarna på den bilden som nu hade vuxit sig för höga. Så – hur gammal kunde broschyrbilden vara? Hur lång tid tar det för en gran att växa sig 10 meter hög?

Tillbaska vid vägskälet kunde vi inte ta en egen utsiktsbild, De Rökiga bergens nationalpark, 1971 (broschyr)

Väg nummer 441 söderut var i mycket gott skick för att ha byggts i såpass svår terräng. Dalen var så brant att även en motorväg skulle ha fått byggas med hårnålskurvor. Vad som var olikt med kurvorna ner till den här dalen var att det bjöds på två eller tre kilometer nästan rak väg mellan varje helomvändning. Detta gjorde att jag kunde köra rätt fort för att vara på en alpin landsväg, och vi var nere i bebyggda trakter mycket snabbare än väntat.

Omedelbart efter att ha passerat slutskylten för De rökiga bergens nationalpark kom vi till en liten by som hette Cherokee, vilket var namnet på Amerikas största indianstam. Dessa indianer hörde hemma just i de här trakterna efter att för länge sedan ha sökt sig söderut från de stora sjöarna i norr, och genom att de snabbt hade anammat de de europeiska invandrarnas kultur och beteende hade de mestadels kommit på god fot med dem och utnämnts till ‘civiliserade indianer’.

Cherokeeindianernas nationsmärke (internet)

Inlägg 2.405: 30 maj 1971

Clingmanskupolsutsiktstornsurskiljandet

”Vill du ge dig på att köra nu?” undrade jag, fast jag anade att Ed skulle ge mig ett rungande ‘Nej!’ till svar. Vilket han gjorde, och så satte jag mig vid ratten igen. Inte för att jag tyckte illa vara, för det här var en kul bil att köra.

Nu åkte vi på en litet större väg, riksväg nummer 441, och den var tyvärr inte särskilt dramatisk. Den hade bara två filer, men vägbanan var bred, och när vägen svängde så var det i vida kurvor. På ett ställe gjorde vägen en knut på sig själv, men det hade man inte ens märkt om inte vänsterkurvan hade bara fortsatt och fortsatt utan att ta slut.

Snarare än vi hade räknat med kom vi till avtagsvägen upp till tornet på bergsryggens högsta punkt, Clingmanskupolen (eng. Clingmans Dome) som den kallades. Det var 10 kilometer dit. Skulle vi? Vädret var skönt med en mestadels klar himmel, och solen hotade inte med att gå ner ännu på en stund. Så vi körde dit. Det var just från denna lilla avtagsväg uppe på bergsryggens krön som vi fick de vackraste utsikterna, och på ett ställe ville Ed absolut stanna för att fotografera.

”Det blir mycket bättre bilder uppifrån tornet”, kraxade den som alltid visste bättre.

Men han insisterade, jag stannade, han steg ut och tog sin bild och jag tog min bild av honom tagande sin bild.

Ed fotograferar den visträckta utsikten, De rökiga bergens nationalpark (1971)

Vägen slutade med en stor parkeringsplats, och just där försvann solen in i ett tjockt dis. En kilometerlång fint asfalterad stig ledde upp till utsiktstornet, som emellertid inte syntes därifrån. Vi tog på oss tjocka tröjor, för det var rätt kyligt häruppe.

Längs stigen tunnades träden ut och gav oss milsvidda vyer ut över skogsklädda berg. Här och där stod det orienteringstavlor med namnen på bergstopparna – som man inte kunde se något av genom diset.

Orienteringstavla på stigen upp till tornet, De rökiga bergens nationalpark (1971)

Eds kamera fångade mig på stigen, idogt strävade uppför mot det hägrande tornet.

Följer stigen upp till tornet, De rökiga bergens nationalpark (1971)

Och så steg tornet äntligen fram ur dimman! Vi stod vid foten av den branta gångbanan, byggd av betong i en vid cirkel ledande upp till tornets utsiktsplattform – ja, du såg ju hela konstruktionen på vårt vykort som jag visade i mitt förra inlägg. Vi var alltså väl bekanta med vad vi hade framför oss – för genom dimman kunde man inte urskilja någonting. Skulle vi?

I stället för att traska upp till tornets topp för att därifrån bara få se mera dimma, så ställde jag mig intill tornet för Eds kamera, och han fick också med en annan turist på bilden av bara farten.

Äntligen kunde vi se tornet, De rökiga bergens nationalpark (1971)

Efter det gav vi oss ner igen till vår varma och torra bil. Det blev ingen tornklättring på Clingmanskupolen.

Inlägg 2.404: 30 maj 1971

Rökigabergnationalparksbesökarcenterblixtvisiten

Jag lägger omedelbart in en karta över De rökiga bergens nationalpark, så att jag kan hänvisa till den när det behövs. Ja, jag vet att den är vriden ett kvarts varv medsols. men det var nödvändigt för att få plats med den i det lilla utrymmet utan att göra den så liten att du inte kunde se någonting på den. Eller, ännu värre, att klippa den i tre bitar. Hur som helst, lägg ner huvudet på högra axeln, så får du se att kartbilden klarnar.

Karta över De rökiga bergens nationalpark, 1971 (broschyr)

Vår resa genom De rökiga bergens nationalpark började i härligt klart väder klockan 17.00  i en liten by som hette Stadens slut (eng. Townsend). Man får väl förmoda att ‘Staden’ i det namnet avsåg Maryville, hela 25 kilometer därifrån. Byn var så liten att den knappast hade några hus, bara en bensinpump, men där passade vi på att tanka Mustangen för att inte fastna uppe i de rökiga bergen. Du hittar Stadens slut under namnet ‘Townsend’ längst till vänster på kartan – eller längst upp om du inte har vippat huvudet åt höger.

Den lilla väg – röd på kartan – som vi där tog av av på, var otroligt krokig. Den följde troget ett vattendrag som hette Lillån (eng. Little River), och det flöt fram, ibland stilla och ibland forsande, nere på bottnen av en djup ravin. Ån hade själv grävt ravinen med vattenkraft under årtusendenas lopp, och först under de sista få åren hade den fått dela sin ensamrätt till ravinen med en liten tvåfilig landsväg. Trots att vi mötte åtskilliga bilar, så var det med en känsla av lugn och frid som jag tyglade Mustangen genom de många men genomgående snälla kurvorna.

Efter så där en 40 kilometer på Lillåvägen (eng. Little River Road) kom vi till nationalparkens huvudkontor, där de också hade ett besökarcenter för att introducera nationalparken för turisterna.

Ed på väg in till besökarcentret, De rökiga bergens nationalpark (1971)

Vi tittade in där under en mycket kort stund, för nöjet var begränsat och tillgången på dagsljustimmar ännu mera begränsad.

Besökarcentret, De rökiga bergens nationalpark, 1971 (vykort)

Det här vykortet med två små söta björnar köpte vi med oss, och i en broschyr fick vi anmaningen att bara avjuta dem på avstånd. Det gällde inte att de var farliga – björnarna i de rökiga bergen var mycket småvuxna – men man ville inte att björnarna skulle lära sig att de kunde livnära sig på enbart snask som folk gav dem. Som det ville sig fick vi tyvärr inte se en enda björn på hela den här bilresan.

Björnar i De rökiga bergens nationalpark, 1971 (vykort)

Avnjut dem på avstånd, De rökiga bergens nationalpark, 1971 (broschyr)

Nu efter besökarcentret skulle vi korsa bergsryggen, som med sina morgondimmor gjorde rätt för parkens rökiga namn.

Morgondimmor, De rökiga bergens nationalpark, 1971 (vykort)

Och uppe på bergsryggens allra högsta punkt, vilken man kunde nå på en avtagsväg, skulle vi bestiga ett torn, som hade byggts på ett sådant naturskönt sätt att man undvek kravet på att installera och sköta en hiss inne i tornet. Vad man kan hitta på för att slippa trappor!

Utsiktstornet på högsta punkten, De rökiga bergens nationalpark, 1971 (vykort)

Inlägg 2.403: 30 maj 1971

Georgienlandsbygdsmustanggenomkörningen

Med Ed vid ratten trasslade vi oss på småvägar åt nordväst från Stenberget utan att komma ens i närheten av Atlanta. Ed var noga med att förhindra kartläsaren från att dra in honom i häxkitteln där. Vi åkte genom många söndagssömniga småstäder, alla försedda med sheriffer – vilket var den lustiga benämnigen på poliserna här nere i södern – och konfederationens flagga.

Bland många andra liknande samhällen körde vi genom ett som hette Ellijay, och vi mindes absolut ingenting därifrån. Men just nu, när jag av en händelse på intenet fann en bild från just Ellijay, och den passade så bra in på vad jag just nämnde om flaggan, så måste jag lägga in den här bilden bland mina reseminnen från Georgias landsbygd. Märk väl, att vi inte själva tog den här bilden – den är hämtad från internet.

Ett av många ställen med vajande konfederationsflaggor,Ellijay (internet)

Trots att vi nu levde över hundra år efter det att 600.000 man hade tvingats att dö för att få avgjort om Amerika skulle förbli ett rike eller delas i två, ett med slaveri och ett utan, så envisades gemene man i Amerikas södra del med att hålla fast vid myten att de bodde i ett annat land än Amerikas Förenta Stater. De bodde i Amerikas Konfedererade Stater och detta var deras rikes flagga.

Snart efter Ellijay kopplade Ed in bilen på väg nummer 411, en tvåfilig och relativt rak landsväg som på ett par timmar tog oss till Maryville i Tennessee. Efter att ha kört säkert 300 kilometer var Ed inte alls trött när vi vid 15-tiden kom dit. Vi hade på förhand bestämt oss för att där äta en matbit och hittade en enkel sylta kombinerad med ett motell vid södra infarten. Den hette Resenärsrestaurangen (eng. Travelers Restaurant), och den bjöd oss på en rätt dålig måltid. Men jag har i min ägo två bilder av restaurangen, en på ett vykort och en på en sockerförpackning, och de får tillsammans utgöra Maryvilles bidrag till eftervärlden.

Resenärsrestaurangen, Maryville. 1971 (vykort)

Sockerpaket, Resenärsrestaurangen, Maryville (1971)

Nu skulle vi ge oss på De rökiga bergens nationalpark (eng. Smoky Mountains National Park). Den utgjorde den sydligaste delen av den stora bergskedjan Appalacherna, som sträckte sig härifrån ända upp till Kanadagränsen. Ed tittade på kartan och sade med en gång att där ville han inte köra. Jag förstod honom väl, och nu blev det jag som rattade Mustangen en stund.

Grov skiss av De rökiga bergens nationalpark, 1971 (broschyr)

Vi gav oss iväg mot De rökiga bergen – vilket var mycket lätt med hjälp av skyltar redan från Maryville. Vi följde riksväg nummer 321 cirka 25 kilometer och tog sedan av till höger in på en mindre väg nummer 73. Den ledde in i nationalparken – bara en vägskylt – och det var här som det roliga satte igång.

Infarten till De rökiga bergens nationalpark, 1971 (vykort)

Inlägg 2.402: 29 – 30 maj 1971

Stenbergsövernattningen

Så återvände vi till vårt enorma rum på Stenbergets gästgiveri. Rummet vette direkt ut i det fria, så som de gör på ett landsvägsmotell, och från den ensidiga korridoren på bilden var det dörren i förgrunden med den lilla svarta dörrmattan som ledde in till oss.

Den ensidiga korridoren med dörren till vårt rum, Gästgiveriet, Stenberget (1971)

Den här bilden tog jag från samma ställe utanför vårt rum. En i sanning imponerande utsikt!

Vi hade berget med sin relief rätt framför vårt rum, Gästgiveriet, Stenberget (1971)

Och så gick vi in för att för att göra oss redo för att äta middag. Vi var förstås nyfikna på Cho cho kyckling – att äta i en restaurangvagn vore ju litet mera av ett äventyr – men vädret satte stopp för den idén. Det kom nämligen plötsligt en intensiv regnskur vid 18-tiden. Den varade bara i en 5 eller 10 minuter, men sedan var allting vått och plaskigt, så vi ändrade våra planer och gick i stället helt torrt till hotellets egen restaurang uppe på andra våningen.

Matsalen, Gästgiveriet, Stenberget, 1971 (broschyr)

Middagen var god om än inte direkt minnesvärd, och här ser du tändsticksfodralet och sockerpaketet, det obligatoriska stöldgodset från matbordet.

Tändsticksfodral och sockerpaket från matsalen, Gästgiveriet, Stenberget (1971)

Det fanns absolut ingenting för oss att göra efter maten, så vi lade oss snart efter måltiden och vaknade därför tidigt på söndagsmorgonen. Vi kunde ha gett oss iväg redan vid 08-tiden men tog det i stället lugnt och åt en stadig frukost uppe i matsalen. Efter den tog vi en skön promenad till fots runt omkring på området.

Hotellräkningen gick på 108 kronor plus 3% skatt på 3 kronor, alltså 111 kronor allt som allt. Jag sade till Ed att Stenbergets gästgiveri var mitt billigaste hotellrum någonstans, räknat per kvadratmeter golvyta – men det fick jag snart ta tillbaka. Han påminde mig nämligen om mitt rum i Miamistranden åtta år tidigare för 16 kronor natten (se inlägg 81) – det var långt innan han själv kom in i mitt liv, men jag hade berättat för honom om priset på detta rum alltför många gånger.

Rumsräkningen, Gästgiveriet, Stenberget (1971)

Vi gled iväg från Stenberget vid 11-tiden, och nu var det Ed som körde Mustangen. Han var som alltid tveksam om han skulle göra det, men jag puffade och knuffade tills han gav med sig. Och Ed var faktiskt en riktigt bra och säker bilförare, trots att han, liksom jag själv, bara körde bil då och då. Om man hyr bil i stället för att äga den så blir det rätt sällan som man får sin träning.

I början påminde jag honom om hur extra mycket plåt han hade framför sig i den här bilen, men han var snabbt medveten om det och allt gick bara bra. Efter Stenberget blev Ed faktiskt bilföraren nummer 1 på den här resan.

Inlägg 2.401: 29 maj 1971

Stenbergsjärnvägsutforskningsbilrundturen

Vi hade ännu några timmar av dagsljus kvar, så vi hoppade in i bilen och körde runt i parken. Först stannade vi vid järnvägsstationen. Med mitt stora intresse av tåg borde jag väl ha varit i mitt esse där, men nu var det ju bara en leksaksjärnväg utan riktig samhällsnytta.

Detta är stationen mitt i ‘byn’. Ed är på väg från vår parkerade bil för att undersöka den intressanta järnvägsvagnen. Den annonserade sig som ”Cho cho kyckling”, och, mycket riktigt, den var en restaurang. Vagnen rullade inte längre, även om den fortfarande vilade på hjul.

Ed på väg mot huvudstationen för järnvägen runt berget, Stenberget (1971)

Bortom stationen, på bergssidan, dominerade reliefarbetet hela bergssidan. Själva reliefen verkade vara i stort sett färdig, men inramningen av den återstod att göra. Den skulle komma att fullbordas och invigas följande år. Men redan år 1970 hade postverket gett ut ett 31 öres frimärke med detta världens största skulpturverk som blickfång. Emellertid höjdes postportot för ett vanligt brev från 31 till 41 öre den 16 maj 1971 – 13 dagar före vårt besök här – och därmed kom troligen inte hela den tryckta upplagan på 132.675.000 relieffrimärken med sitt 31-öresvärde att gå åt. Här är ett frimärke som jag räddade från ett brev efter hemkomsten.

Frimärke med Stenbergets relief (utgivet 1970)

Där på stationen klättrade jag upp på en kabyssvagn, vars funktion på en ‘riktig’ järnväg är att gå sist i ett godståg. Därifrån höll en järnvägsman uppsikt över det kanske hundra vagnar långa tåget och hjälpte även till med att bromsa tåget när så erfordrades. Det här gamla exemplaret hade den lilla nöjesjärnvägen säkert inköpt för en liten penning och sedan piffat upp till sin nuvarande presentabla kondition.

Har stigit upp på en kabyssvagn, Stenberget (1971)

Vi körde längs järnvägsspåret på en liten asfalterad väg runt berget, och vid den andra stationen – jo, det fanns en station också i närheten av den västra inkörsporten, för en järnväg måste ju i all världens namn ha mera än en enda station – fann vi ett underbart vackert ånglok. Det var undanställt på ett stickspår, och var nogsamt försett med varningar att inte klättra upp på det. Ed klättrade förstås upp på det, men bara till det nedersta trappsteget. Ingen såg oss göra detta.

Ånglok med Ed på trappsteget, Stenberget (1971)

Jag fick också tillfälle att fotografera honom när han vilade upp efter ångloksstrapatserna. Bakom honom tronade Stenberget, men här från den västra sidan var det inte alls imponerande. Det var härifrån som man kunde välja att gå till fots upp till toppen, något som var helt omöjligt från alla de andra sidorna.

Ed vid järnvägsstationen intill västra porten, Stenberget (1971)