Inlägg 2.130: 25 maj 1970

Miniatyrfärjeöverskeppningen

‘Lycka till’? ‘Lycka till’???

Ed och jag hade kul med den sluthälsningen, när vi kravlade oss iväg de sex kilometerna till Petkum. Kanske det bara var ett sätt att säga ‘adjö’ på dessa breddgrader – men kanske inte?

‘Lycka till’ hade inte varit en standardfras – det var en välgångsönskning av stor betydelse.

  • Färjan låg gömd bakom en rörig kåkstad, och om folk där inte hade hjälpt oss hitta rätt, så …
  • Färjan kunde bara ta en enda bil, och om det redan hade stått en där och väntat, så …
  • Färjan gick bara åtta gånger om dagen, och om den just hade lagt ut, så …
  • Färjan kostade tre Weserfärjor, och om vi inte hade haft råd med det, så …

Men vi fick hjälp att hitta dit, det fanns ingen annan bil där, folk höll just på med att bege sig ombord, och vi hade tillräckligt med sekiner – vi kom med!

Det kostade 6,12 kronor för bilen och antingen 36 öre eller 1,08 kronor per person, beroende på om man var bilförare eller inte. Det blev 7,56 kronor, det!

Våra biljetter, Emsfärjan, Petkum (1970)

Våra biljetter, Emsfärjan, Petkum (1970)

Ombord på färjan var vår bil omgiven av cyklar och motorcyklar. Alla fick plats när saker och ting hade kommit på plats, och snart var färjan på väg söderut över den 500 meter breda Emsen.

Ed på Emsfärjan (1970)

Ed på Emsfärjan (1970)

Det var lågvatten, och ån var helt brun, förhoppningsvis av sand. Solen bröt just genom molnen och gav oss ett härligt färgspel över vattnet på styrbordsidan.

Kvällssol bakom moln, Emsfärjan (1970)

Kvällssol bakom moln, Emsfärjan (1970)

Det tog en stund för färjan att korsa ån, för den fick också gå en kilometer uppströms för att hitta sin kaj på den holländska sidan.

Ed på Emsfärjan (1970)

Ed på Emsfärjan (1970)

När vi så kom över till Ditzum, hade solen helt försvunnit igen bakom molnen.

Vi nalkas Ditzum, Emsfärjan (1970)

Vi nalkas Ditzum, Emsfärjan (1970)

Först skulle alla medpassagerarna komma av färjan, och då först kunde jag backa (!) vår bil upp på torran land.

Före avbackningen från Emsfärjan, Ditzum (1970)

Före avbackningen från Emsfärjan, Ditzum (1970)

Vi kom så väl ihåg hur noga det hade gått till vid gränskontrollerna mellan Belgien, Holland och Tyskland i andra riktningen. Här var det ingenting, varken i Petkum på tyska sidan eller i Ditzum här i Holland! Antagligen var den här lilla färjan såpass lokal att inget utsocknes folk som vi någonsin hade hittat hit.

Nu var det 60 kilometer till Groningen, enligt en skylt – vi kände att vi behövde vara omgivna av en ordentlig stad efter en dag ute så här på vischan. Den lilla biten till Groningen skulle vi lätt klara av. Nu började vårt tredje besök i Holland för Ed och mig på den här semesterresan!

Annonser
Published in: on 2014/03/14 at 21:13  Kommentera  

Inlägg 2.129: 25 maj 1970

Östfrisienutforskningsarbetet

Som du säkert kan se på vykortet därifrån, så var järnvägsstationen i Sande inte vilken liten landsortsstation som helst. Den var inhyst i en del av nedre våningen av ett enormt stort hotell, som hette Järnvägshotellet (tys. Bundesbahn Hotel). När vi var därinne för att köpa vårt vykort, så passade vi också på att få oss något att äta – kaffe och bulle på Weserfärjan räckte inte till. Så här mitt på eftermiddagen kunde de bara erbjuda oss något kallskuret. Kanske en ostsmörgås?

Oj, vad god den var! Jätteostskivorna lagda kors och tvärs täckte helt brödskivan inunder, och det hela serverades elegant på en träskiva i stället för på simpelt porslin. Här sitter Ed och äter sin smörgås med ögonen – vänta bara tills han smakar på den härliga osten!

Ed betraktar sin ostsmörgås, Järnvägshotellet, Sande (1970)

Ed betraktar sin ostsmörgås, Järnvägshotellet, Sande (1970)

Den bästa bilden av Järnvägshotellet – med järnvägsstationen inuti – fick vi faktiskt runt deras sockerbitar, som vi snappade upp som minne, trots att vi inte drack kaffe till våra smörgåsar.

Vårt socketbitspaket, Järnvägshotellet, Sande (1970)

Vårt socketbitspaket, Järnvägshotellet, Sande (1970)

Det duggregnade när vi kom tillbaka till bilen och fortsatte vår resa. Vi kom strax till Vilhelmshamn men ville inte stanna där i regnet, så vi tog oss vidare norrut, rätt upp till själva Nordsjökusten. Där låg det en hel rad av små fiskebyar, var och en med sin egen ö utanför. Dessa så kallade östfrisiska öarna var alla delar av ett naturligt sandrev av samma typ som Eldön utanför Långön intill Nya York. Dessa öar var alla tillgängliga med färja, men bara under högvattentimmarna – vid lågvatten skulle färjorna köra fast i bottensanden.

Den fiskeby som vi helt slumpvis hamnade i hette något så förfärligt som Neuharlingersiel. Det namnet såg för mig mera skrämmande ut än Örnsköldsvik, men jag lärde mig det redan innan vi fortsatte därifrån.

Byn låg inte lägre än havsytan, men den hade ändå ordentliga vallar för att inte bli översköljd av bränningar under höststormarna. På det här mästerliga flygfotot ser du faktiskt också färjan ut till ön Spiekeroog.

Neuharlingersiel med färjan till ön Spiekeroog (1970)

Neuharlingersiel med färjan till ön Spiekeroog (1970)

Det mulna vädret till trots var fiskehamnen i Neuharlingersiel allt vad ordet ‘pittoresk’ omfattar, men efter att ha strosat omkring där en stund och fotograferat så beslöt vi oss för att fortsätta vidare. Vi hade för mycket energi kvar.

Hamnen i Neuharlingersiel (1970)

Hamnen i Neuharlingersiel (1970)

Hamnen i Neuharlingersiel (1970)

Hamnen i Neuharlingersiel (1970)

Vi kom till staden Emden en halvtimme senare, och i stället för att vara kloka och söka nattlogi där så frågade vi om det fanns en färja över deras å Emse – detta bara för att Holland låg där tvärsöver.

Johoda, det fanns en färja som skulle kunna ta er bil, sade de efter att ha kastat en blick på vårt röda monster, om vi bara fortsatte en sex kilometer eller så på den här vägen till Petkum, så fanns det en färja där.

Published in: on 2014/03/14 at 07:40  Kommentera  

Inlägg 2.128: 25 maj 1970

Dynamitknapphetskrigseftermälebevarandet

I vår ombonade lilla bil hade vi inte märkt att gårdagens underbara väder under körningen hade mulnat på och blivit blåsigt och otrevligt. Och nu skulle vi ut på en havsresa! Färjan höll på att lastas med bilar när vi kom dit, så det var bara att köpa våra biljetter – 2,16 kronor för bilen och 1,01 kronor var för oss två – och att ta plats i kön.

Våra biljetter, Weserfärjan, Bremenhamn (1970)

Våra biljetter, Weserfärjan, Bremenhamn (1970)

Det var mycket mera bilar som skulle med på färjan än vad jag hade föreställt mig, och många rätt stora lastbilar var det också. Hela det här området hade verkat vara en lantlig avkrok utan mycket folk, men så var det tydligen inte alls.

Ombordkörningen på Weserfärjan, Bremenhamn (1970)

Ombordkörningen på Weserfärjan, Bremenhamn (1970)

Det var rått ute i friska luften, så när vi väl hade kommit ombord på den stora färjan gick vi upp och fikade inne i kaféet.

Mitt kaffekoppsunderlägg, Weserfärjan (1970)

Mitt kaffekoppsunderlägg, Weserfärjan (1970)

Däruppe i lugn och ro kunde jag ta mig en titt på en broschyr som Ed hade fått när han var inne på färjekontoret och köpte biljetter. Det var ur den broschyren som jag fick den praktiska bilkartan, som jag i lönndom visade upp här litet tidigare.

Weserfärjan, 1970 (broschyr)

Weserfärjan, 1970 (broschyr)

Det var också den broschyren som förklarade färjans förvånandsvärda popularitet – detta var den bästa vägen för att snabbt ta sig fram mellan Danmark och Holland! Med hjälp av färjorna över Elbe och Weser kunde man undvika trängseln i Hamburg och Bremen, och dessutom spara in en hel del bensin på kuppen. Men jag var för lat för att gå ner på bildäcket och kolla nordiska registreringsskyltar – vi bara satt och hade det gott under halvtimmesöverfarten.

Det var en massa bilar som stod och väntade på vår färja i Blexen på andra sidan Weser. Jo, det här var allt en riktig internationell genomfartsväg!

Massor av bilar väntar på Weserfärjan, Blexen (1970)

Massor av bilar väntar på Weserfärjan, Blexen (1970)

När vi väl hade passerat den enorma bilkön körde vi västerut i det alltmer sämre vädret. Norr om raka vägen mot Holland låg det på 20 kilometers avstånd ute vid havet en liten stad, Vilhemshamn (tys. Wilhelmshaven), och mot den vek vi av för att kanske natta över där, ifall det skulle börja regna på allvar.

Efter en stund körde vi genom den lilla byn Sande, och där fick Ed ögonen på en enorm cylinder, kanske en stor oljetank, som lutade alldeles på sned. Jag parkerade bilen rätt framför järnvägsstationen, regnet upphörde, och vi fick en hygglig bild av fenomenet.

Det lutande tornet i Sande (1970)

Det lutande tornet i Sande (1970)

Det var en rund betongbunker, hög som ett sexvåningshus och med små skottgluggar längst upp. Den hade sprängts sönder år 1945 efter krigsslutet, men i stället för att gå i småbitar kom bunkern bara på sniskan och hade nu blivit det lutande tornet i Sande. På järnvägsstationen hade de till och med ett vykort av denna krigsåminnelse.

Järnvägsstationen och den lutande bunkern, Sande (1970)

Järnvägsstationen och den lutande bunkern, Sande (1970)

Published in: on 2014/03/13 at 23:11  Kommentera  

Inlägg 2.127: 25 maj 1970

Stadsbebyggelseundvikandeplaneringsbehovet

Med min nya resväska fylld med kläder gick vi sedan den lilla kilometern tillbaka till vår väntande bil. Vi hade haft ett par fantastiska dagar här i Hamburg – vädret hade förstås hjälpt till – men nu var det dags att vända nosen hemåt mot Amsterdam.

Vi hade redan diskuterat vilken väg vi skulle köra dit. Det var ingen brådska alls – vi hade varit i Europa i nio dagar nu och hade sju kvar. Att rusa till Amsterdam på motorvägar kom inte i fråga, och för att komma till Bremen, den första staden i den riktningen, så var det egentligen bara motorväg som fanns. Men vem hade sagt att vi måste besöka Bremen över huvud taget?

Nu skall jag hjälpa dig med vägorienteringen genom att lägga in en schematisk vägkarta redan här – den fick vi egentligen inte förrän litet senare, så den kommer här i förtid bara tack vare min licencia poetica.

Schematisk vägkarta över nordvästra Tyskland, 1970 (broschyr)

Schematisk vägkarta över nordvästra Tyskland, 1970 (broschyr)

Ed hade tyckt att vi kunde köra rakt västerut och passera norr om Bremen. Visserligen måste vi korsa Bremens älv Weser även däruppigenom, men det tycktes av kartan att döma finnas en färja för att komma över Weser. Den skulle finnas i staden Bremenhamn (tys. Bremerhaven), vilket, som namnet diskret antyder, var Bremens egen hamnstad.

Avgjort! Bremenhamn nästa! Det fanns guskelov ingen spikrak väg mellan Hamburg och Bremenhamn, och det blev Eds uppgift nu i bilen – medan jag körde oss ut ur Hamburg – att planera hur vi skulle komma dit. För det kunde han bara använda vår vanliga dåliga bilkarta, för han hade ju inte då den fina schematiska kartan härovan.

Jag sade till honom att jag genast hade blivit på det klara med att vi måste korsa Elbe här i Hamburg för att inte komma helt fel och tvingas att också ta en färja över Elbe någonstans ute vid kusten.

När jag hade hittat till bron över Elbe – samma bro som vi hade använt vid ankomsten till Hamburg – så hade Ed redan funnit vägen till den lilla staden Stade som vi skulle köra igenom på vår väg till Bremenhamn.

Från vägen till Stade såg vi till en början bara hus och fabriker, men så småningom blev det bättre, och Stade var riktigt näpen. Sedan var det platta fält som i Holland hela vägen till Bremenhamn. Men det var bara 100 kilometer att köra dit allt som allt från Hamburg, så på mindre än ett par timmar var vi där. Det fanns gott om skyltar överallt till Weserfärjan (tys. Weserfähre).

Published in: on 2014/03/13 at 08:34  Kommentera  

Inlägg 2.126: 25 maj 1970

Varuhusväxlingsserviceerbjudandeaccepterandet

Mitt emot Grünewaldt hoppade jag in i en gotteaffär och köpte mig en liten marsipanlimpa. Sådana barnasynder fanns inte att få i Amerika, så när jag oförhappandes fick tillfälle att synda här i marsipanlandet Tyskland, så grep jag girigt efter det. 2,59 kronor var den barnasynden värd i den här butiken som kallade sig J Heimerdinger.

Min marsipanlimpa från J Heimerdinger, Nya Vallen 34, Hamburg (1970)

Min marsipanlimpa från J Heimerdinger, Nya Vallen 34, Hamburg (1970)

Och så var det bara kläder kvar på vår inköpslista. För det hade jag ett välsorterat varuhus i sikte – det var under gårdagen som jag hade observerat det från Alsterpaviljongen på andra sidan gatan. Det var dit vi nu fortsatte vår lilla raska morgonpromenad.

Ed behövde en regnrock, och när vi steg in i Alsterhuset (tys. Alsterhaus) möttes vi av just regnkläder rätt innanför dörren. Dessa var emellertid endast avsedda för damer – herrar var som överallt hänvisade till andra våningen. Men väl däruppe hittade Ed en poplinrock i bomull och polyester som han gillade. Här är inte bara 128-kronorskvittot för inköpet utan också varuspecifikationen som dinglade från rocken.

Eds poplinrock från Alsterhuset, Jungfernstieg, Hamburg (1970)

Eds poplinrock från Alsterhuset, Jungfernstieg, Hamburg (1970)

Och på samma avdelning passade jag på att köpa mig ett par fritidsbyxor. Jag kan bara säga att byxor är byxor och att dessa passade mig som de var, utan ändringar. De betingade 72 kronor.

Mina fritidsbyxor från Alsterhuset, Jungfernstieg, Hamburg (1970)

Mina fritidsbyxor från Alsterhuset, Jungfernstieg, Hamburg (1970)

När vi betalade för våra två plagg såg jag ett anslag om att de gärna växlade in resecheckar. Eftersom vi faktiskt behövde litet mera tyska slantar så förhörde jag mig om vilken valutakurs de tillämpade när de löste in amerikanska resecheckar – det skulle spara in ett extra ärende om vi inte behövde hitta en bank ovanpå allt annat i dag. De sade att de betalade samma kurs som bankerna, och då jag redan hade stort förtroende för tyskarnas pålitlighet gav jag försäljaren en 50 dollars resecheck och hoppades på det bästa.

Jo minsann, de gav mig 258 kronor i tyska pengar – precis samma kurs som vid alla tidigare växlingar. Och så lättvindig det gick till här i varhuset – mitt ‘kvitto’ bestod av en remsa från en vanlig elektrisk adderingsmaskin. Jämför gärna denna remsa med den stora blankett som banken intill Kontrollpunkt Kalle i Berlin hade varit tvungen att fylla i med skrivmaskin (se inlägg 2.104).

Adderingsmaskinremsa som växlingskvittot för min resecheck, Alsterhuset, Hamburg (1970)

Adderingsmaskinremsa som växlingskvittot för min resecheck, Alsterhuset, Hamburg (1970)

Det mesta av pengarna som jag fick för resechecken behöll förstås varuhuset för våra inköp, men jag hade i alla fall 58 kronor mera i fickan när vi lämnade Alsterhuset än när vi kom dit.

Published in: on 2014/03/13 at 05:35  Kommentera  

Inlägg 2.125: 25 maj 1970

Högkvalitetsresväskan

Ed hade gjort en lång lista på allt vad han och jag hade tänkt köpa här i Hamburg. Här i pappershandeln ville jag köpa högklassiga linjaler med millimetrar i stället för sextondels tum och sådant dumt. Sådana saker fanns inte att få tag i i Amerika, och det skulle inte finnas förrän man hade övergått till decimalsystemet i likhet med alla andra länder av betydelse. Men det gick så oändligt sakta framåt i den riktningen, och jag ville inte sitta och vänta, så nu skulle jag ha med mig decimalgrunkor från Hamburg.

Vad annat jag köpte där och vad Ed köpte kan jag inte erinra mig, men det blev en hel del ospecificerade poster på vår räkning. Vi betalade 89 kronor för alltihop och visslade förnöjt efter dessa goda inköp när vi gick tillbaka till garaget och lade påsarna i bilen.

Våra kontorsvaror från J H Behrman, Rödingsmarkt 16, Hamburg (1970)

Våra kontorsvaror från J H Behrmann, Rödingstorget 16, Hamburg (1970)

Sedan gav vi oss iväg till fots genom Hamburgs själva butikscentrum. Det befann sig mitt i virrvarret av kanaler och kontorshus som vi hade tagit oss genom under gårdagen – fast då var hela området dött och varenda affär stängd. I dag var det fullt med folk och även en del trafik, och vi gick på en smal gata som hette Nya Vallen (tys. Neuer Wall) med enbart förstklassiga affärer – de såg alla ut att vara luftiga och moderna och välsorterade. Där kom vi förbi en butik som verkade att ha något som jag absolut ville köpa, nämligen en resväska. Om jag köpte den nu, så kunde vi sedan bära allt annat som vi köpte i den och på så vis inte behöva kånka runt med en massa lösa påsar att hålla ordning på.

Butiken hette Grönskogen (tys. Grünewaldt) – vilket påminde oss om ett visst motell i Berlin – och de specialiserade sig just på reseffekter av alla de slag. Jag förälskade mig i en skinande ljusbrun väska av konstläder med aluminiumram, lätt som en fjäder, och den köpte jag med glädje. Jag ville se snygg ut på mina affärsresor, och detta var väskan för det. Men den såg inte heller ut att vara så värst ömtålig, så jag skulle säkert kunna använda den också till privatresor – till Hamburg exempelvis. Den kostade 150 kronor, vilket var mera än vad vi hade betalat för vårt hotell – men efter inköpet av väskan hade jag en väska medan vi från hotellet inte hade kvar mera än ett trevligt minne.

Min resväska från Grünewaldt, Nya Vallen 43, Hamburg (1970)

Min resväska från Grünewaldt, Nya Vallen 43, Hamburg (1970)

Den här väskan kom jag att ha kvar i 25 års tid och reste jämt med den. Men den hade sina egenheter. Den öppndes i två identiska halvor – inte som den gammalmodiga typen av resväska som hade ett lock som stod upp när man grävde i väskan. Detta gjorde att man alltid måste lägga beslag på två kvadratmeter golvyta för att slå upp den på. Den hade också svårt att stå upprätt, för den hade en så liten bottenyta att den gärna välte åt endera hållet. Men ändå fortsatte jag att älska den väskan genom alla åren.

Published in: on 2014/03/13 at 05:19  Kommentera  

Inlägg 2.124: 25 maj 1970

Vardagsinköpsorgiebegynnelsen

Upp och hoppa! Nu var det åter vardag, och Hamburgs alla butiker var öppna. Nu skulle det handlas, för allting här var så otroligt billigt jämför med vad vi fick betala i Amerika för liknande varor av samma kvalitet som här. Visst hade vi hela tiden gnällt över hur mycket varje dag kostade oss nu på vår resa, men det berodde inte på att det var dyrt här i Tyskland utan bara på att vi gjorde så mycket mera nu på resande fot och därför spenderade mera pengar.

Men nu skulle vi gå ut på staden och köpa saker för att ta med oss hem. Vi åt dagens ‘obligatoriska’ frukost på hotellet med allt tänkbart upplagt precis som på söndagen. Räkningen för rum och frukost och garage under två dygn för oss två på Savoy kostade sammanlagt 128 kronor, ungefär vad vi i Amerika skulle ha betalat på ett pappa-mammamotell ute på vischan – utan att få någon frukost!

Vår hotellräkning, Hotell Savoy, Hamburg (1970)

Vår hotellräkning, Hotell Savoy, Hamburg (1970)

Nu på en vardag var trafiken helt annorlunda än i det stillsamma Hamburg som vi hade upplevt på söndagen, men vi lyckades ändå att ta oss till det nyupptäckta rådhuset – framför det skulle det vara bekvämt att parkera bilen, nu när gårdagens marknad på det stora torget hade gett sig av.

Rådhuset, Hamburg, 1970 (vykort)

Rådhuset, Hamburg, 1970 (vykort)

Det var helt riktigt ingen marknad där längre, men nu var torget i stället helt fyllt med parkerade bilar. Jag körde upp och ner en stund för att finna en tom plats, men det var helt omöjligt, och försökte sedan med gatorna i grannskapet. Men många gator var enbart till för fotgängare och på trafikgatorna fanns det knappast utrymme för parkering någonstans.

Det fanns dock många parkeringshus, och när jag gav upp kampen för att finna en gratisplats på gatan, så körde jag in i det första bästa parkeringshus som kom vår väg. När jag sedan fann att det bara kostade 1,44 kronor för tre timmar insåg jag att jag skulle ha kört dit med en gång och sparat en hel del svett.

Kvittot för bilparkeringen, Parkeringshuset, Rödingsmarkt, Hamburg (1970)

Kvittot för bilparkeringen, Parkeringshuset, Rödingsmarkt, Hamburg (1970)

Garaget låg på en gata som hette Rödingstorget (tys. Rödingsmarkt), och i mitten av den gick det en viaduktbana. Det var just den tunnelbana som Ed och jag hade använt oss av varje gång då vi hade lustat efter S:t Pauli och Reeperbahn.

”Där ligger det en pappershandel”, pekade Ed ut för mig när vi hade kommit ut på gatan. Den såg välsorterad ut, så vi steg vi in hos J H Behrmann & Son (tys. J H Behrmann & Sohn). De hade 100 års erfarenhet i branschen, men det stod på vår räkning efter våra inköp att de hade flyttat in i sin nya, fina butik här för bara tre månader sedan, närmare bestämt i februari , alltså precis samma månad som när gårdagens film Det Gula Huset hade haft sin premiär. Det kunde omöjligen ha varit ett rent slumpartat sammanfall.

Published in: on 2014/03/13 at 05:07  Kommentera  

Inlägg 2.123: 24 maj 1970

Reeperbahnserotikupplevelseupprepandet

Vi åt middag någonstans som vi inte brydde oss om att minnas – fast tysk mat verkade att alltid vara god – och sedan upprepade vi gårdagskvällens program alltifrån tunnelbanan till S:t Pauli.

Våra tunnelbanebiljetter till S:t Pauli, Hamburg (1970)

Våra tunnelbanebiljetter till S:t Pauli, Hamburg (1970)

Sedan följde vi Reeperbahn hela vägen till slutet, vilket inte var något bevis på uthållighet eftersom gatan bara var en kilometer lång – såvida man inte fastnade i någon sexfälla på vägen.

Reeperbahn, Hamburg, 1970 (vykort)

Reeperbahn, Hamburg, 1970 (vykort)

Vi fastnade ingenstans, men vi tog en hel del utvikningar i parallellgränder som det föll sig eller skyltarna lockade. Slutet på kilometern av Reeperbahn var uppenbar, inte bara för att gatunamnet bytte till Kungsgatan (tys. Königstraße) utan mest av allt för att strålkastarljuset plötsligt försvann.

Där, alldeles bortom det officiella slutet på Reeperbahn, fann vi några steg in på en liten tvärgata en biograf som, efter all erotikmassage som hade trängts på den stora genomfartsgatan, verkade mera lugn och balanserad än de andra. Dessutom hade biografen namnet ‘Kurbel’, vilket jag inte ens kommer att översätta här i alla sina ramifikationer, men som föreföll att passa oss bögar litet bättre.

Biografen visade en alldeles ny tysk erotisk komedi som hette ‘Det gula huset på Pinnasberg’ (tys. Das gelbe Haus am Pinnasberg). Den hade haft sin premiär i februari, alltså bara tre månader tidigare, och reklambildmaterialet lockade oss att köpa biljetter. De kostade 5,04 kronor styck och nästa föreställning skulle börja om bara tio minuter. Att filmen var inspelad på tyska och inte hade någon engelsk text brydde sig Ed inte ett dugg om.

Våra biobiljetter till 'Det gula huset', Reeperbahn, Hamburg (1970)

Våra biobiljetter till ‘Det gula huset’, Reeperbahn, Hamburg (1970)

Här är det spännande och erotiska innehållet i filmen, direkt taget från internet – när vi såg filmen begrep ingen av oss vad som hände på vita duken.

‘Det så kallade Gula huset på Pinnasbergsgatan i Hamburg är en bordell för damer. Den ägs av general Werner Zibell som sköter den med hjälp av sin överbelastade nattportier.

Ur filmen 'Det gula huset på Pinnasberg', 1970 (internet)

Ur filmen ‘Det gula huset på Pinnasberg’, 1970 (internet)

‘När en av bordellens pojkar råkar bli far till ett barn får denne omedelbart sparken och ersätts av sociologistudenten Stefan Bornemann som avser att driva sina praktikstudier på bordellen.

Ur filmen 'Det gula huset på Pinnasberg', 1970 (internet)

Ur filmen ‘Det gula huset på Pinnasberg’, 1970 (internet)

‘Stefan förälskar sig i Louise Zibell, dotter till bordellägaren. Dennes ilska blidkas till slut av hans fru Clarissa, som övertalar honom att acceptera Stefan som svärson och också att sälja det gula huset.

Ur filmen 'Det gula huset på Pinnasberg', 1970 (internet)

Ur filmen ‘Det gula huset på Pinnasberg’, 1970 (internet)

‘Detta sker just i rättan tid, då borrningar efter kol bakom huset strax därefter leder till att det rasar samman.’

Och efter denna upplevelse på vita duken  återvände vi med tunnelbanan till vårt hotell.

Våra tunnelbanebiljetter från S:t Pauli, Hamburg (1970)

Våra tunnelbanebiljetter från S:t Pauli, Hamburg (1970)

Published in: on 2014/03/12 at 06:33  Kommentera  

Inlägg 2.122: 24 maj 1970

Gamlastanutforskandet

Jag kan inte minnas att vi växlade några ord med Curd Jürgens mer än ett vänligt ‘god dag’, men där satt vi mitt emot varandra, han med en kvinna i sällskap. Det var så trångt på terrassen att folk dubblade upp överallt, och då var det ju inget tvång att vara sällskaplig.

Inte för att jag kan begripa hur jag lyckades slingra mig iväg därifrån med min kamera – antagligen toalettbesök – men det gjorde jag, och här är resultatet.

Ed med Curd Jürgens vid samma bord, Alsterpaviljongen, Hamburg (1970)

Ed med Curd Jürgens vid samma bord, Alsterpaviljongen, Hamburg (1970)

Det syns på min bild hur folk omkring stirrade litet diskret på kändisen och att han helt klart var van vid uppmärksamheten. Från vad jag ser verkar det som om Ed konverserade med kvinnan, men jag minns ingenting om det. Här är en detaljförstoring av samma fotografi.

Detalj ur föregående bild (1970)

Detalj ur föregående bild (1970)

Efter denna cause célèbre, vad skulle vi sedan ta oss för? Vi vandrade litet mållöst mot vad kartan kallade ‘Gamla stan’ och stötte därvid på rådhuset, som jag borde ha sett vid tidigare besök men som var helt nytt för mig. Det hade någon sorts helt ointressant söndagsmarknad på torget framför.

Vattenmålning av rådhuset, Hamburg, 1970 (broschyr)

Vattenmålning av rådhuset, Hamburg, 1970 (broschyr)

Gamla stan hade ingenting av Västerlånggatans kaliber att visa upp – i stället fick vi en underbar, helt nyuppförd, svartglasad kontorsbyggnad på sexton våningar rätt framför oss, och Ed tog snabbt en bild av mig på väg mot den. Uppe på toppen stod det nämligen ‘IBM’.

Dras mot IBM:s byggnad, Hamburg (1970)

Dras mot IBM:s byggnad, Hamburg (1970)

Jag hade hittills inte ägnat IBM en tanke under hela resan. Mitt arbete var helt bortkopplat – så som det ju bör vara – och därför kändes detta som att av en händelse stöta på en god vän från gamla dagar någonstans i ett främmande land. Men nu var jag på semester, inte på affärsresa, så närmare varandra än hundra meter kom vi inte.

Resten av Gamla stan bestod inte av kontorsskrapor utan av ganska nybyggda, sex våningar höga bostadshus, och detta var ju helt naturligt. Hamburg var ju en viktig kommunikationsknut med Tysklands största hamn, och bombningarna under kriget hade raserat det mesta, gammalt som nytt. Vad vi såg var därför mest sådant som man hade byggt upp efter katastrofen, rent och fint men inte så värst intressant.

Men vi fick verkligen se att det var en hamnstad. Det var fullt med kanaler överallt, ofta omgivna av moderna kontorsbyggnader.

Kontorshus och kanaler, Hamburg (1970)

Kontorshus och kanaler, Hamburg (1970)

Och litet längre ut från centrum fann vi gamla hus, blandade med nya, längs en kanal med direkt tillträde till vattnet – då verkade vi faktiskt vara i Amsterdam i stället för i Hamburg.

Hamnkvarteren, Hamburg (1970)

Hamnkvarteren, Hamburg (1970)

Vi bara knäppte bilder av dessa kanalmiljöer, och Curd Jürgens var nu helt bortglömd.

Hamnkvarteren, Hamburg (1970)

Hamnkvarteren, Hamburg (1970)

Fast så började det skymma, och den här öppna porten med pelargonier i fönstren fick bli vår sista bild.

Hamnkvarteren, Hamburg (1970)

Hamnkvarteren, Hamburg (1970)

Published in: on 2014/03/11 at 22:38  Kommentera  

Inlägg 2.121: 24 maj 1970

Bordsgrannevärldberömdhetsobekanskapsbekännelsen

Den andra fina presenten som vi fick vid ingången till Hagenbeck var en broschyr fylld med verkligt fina bilder av en massa djur i sin miljö här i djurparken. Tack vare den kunde vi spara en hel del film och ändå få mycket bättre bilder än vi själva skulle ha åstadkommit. Vi gick hela rundan förbi de 56 beskådningsplatserna, och nu kommer du att få se nio av dessa samma platser. Jag tänker inte kommentera bilderna med fåniga tänkvärdheter av någon sort.

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Vid slutet av rundvandringen satte vi oss ner på en uteservering inne i djurparken för en kopp eftermiddagskaffe, och här är paketet med Eds sockerbitar. Vad åt vi till kaffet, månne? Antilopbiff?

Eds sockerbitspaket, Matstället, Hagenbecks djurpark, Hamburg, (1970)

Eds sockerbitspaket, Matstället, Hagenbecks djurpark, Hamburg, (1970)

Men den lilla notan på 8,21 kronor visar att det absolut inte kan ha varit antilopbiff.

Notan på matstället, Hagenbecks djurpark, Hamburg (1970)

Notan på matstället, Hagenbecks djurpark, Hamburg (1970)

Efter Hagenbeck tänkte vi spatsera omkring i Hamburg under det som var kvar av denna härliga dag. Vi körde bilen tillbaka till hotellets garage och gav oss ut i söndagsvimlet. Som du vet kände jag till centrum rätt bra, så vi kom kvickt till de två Alstersjöarna (tys. Alsterseen), den större Yttre Alstern (tys. Außenalster)

Yttre Alstern, Hamburg, 1970 (vykort)

Yttre Alstern, Hamburg, 1970 (vykort)

och den mindre Inre Alstern (tys. Binnenalster), där du i bildens vänstra kant ser gatan Jungfrupromenaden (tys. Jungfernstieg) med sina nöjespaviljonger i sjökanten.

Inre Alstern, Hamburg, 1970 (vykort)

Inre Alstern, Hamburg, 1970 (vykort)

Den runda utbyggnaden längst bort till vänster på bilden härovan var Alsterpaviljongen (tys. Alsterpavillon).

Vattenmålning av Alsterpaviljongen, Hamburg (1970)

Vattenmålning av Alsterpaviljongen, Hamburg (1970)

Att jag valde ut den för en detaljbild beror på att den hade blivit mitt främsta tillhåll i Hamburg alltsedan mina föräldrar tog mig dit på en bakelse år 1951 (se inlägg 310).

Alsterpaviljongen, Hamburg, 1970 (vykort)

Alsterpaviljongen, Hamburg, 1970 (vykort)

Så det blev förstås Alsterpaviljongen också den här gången, och Ed och jag satte oss ner där vid ett bord mot gatan och tog oss en kopp kaffe och en tårtbit i solskenet denna vackra majdag. Nåja, det blev litet mera än en tårtbit när vi satt där och vilade våra ben efter timmarna på Hagenbeck, och notan visar att vi förtärde en hel del och att det blev en hel del pengar.

Vår nota och annat jox från Alsterpaviljongen, Hamburg (1970)

Vår nota och annat jox från Alsterpaviljongen, Hamburg (1970)

Men, som det heter, man får vad man betalar för. När en äldre man kom och satte sig vid vårt bord viskade Ed till mig: ”Vet du vem det är?”

Nej, det visste jag inte. Men jag känner ju inte heller igen folk, så det betydde ingenting.

”Det är Curd Jürgens”, viskade Ed exalterat.

Curt Jürgens (internet)

Curd Jürgens (internet)

????? Vem är det? Det var en äldre herre, tunnhårig, litet fetlagd, med ett alldagligt utseende. Senare talade Ed om för mig att det var en världsberömd filmskådepelare.

Så nu satt vi alltså på Alsterpaviljongen och drack kaffe tillsammans med Curd Jürgens. Var det möjligt att någonting annat skulle kunna toppa detta under resten av vår resa?

Published in: on 2014/03/11 at 06:13  Kommentera  

Inlägg 2.120: 24 maj 1970

Djurburförkastelsetillämpningsfördelarna

Från där högt uppe i skyn kunde vi, med hjälp av överallt uppsatta kartskisser, identifiera en massa olika byggnader och ögonfång på marken långt bortigenom. I den klara luften kunde jag klicka här och då höra Barbra Streisand sjunga En vacker dag kan man se hur långt som helst (eng. On a Clear Day You Can See Forever), för det stämde precis. Jo, vi kunde även se Hagenbecks djurpark här från TV-tornet.

På restaurangen en trappa upp valde jag ovanligt nog en hamburgare – vi var ju i alla fall i Hamburg – och jag tror att Ed följde detta mitt förfärliga snedsted. Men det var mat i alla fall.

Och sedan tog vi hissen tillbaka ner till vår bil. Och körde den lilla biten till Hagenbecks djurpark.

Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Vattenmålning av entrén till Hagenbecks djurpark, Hamburg, 1970 (broschyr)

Jag besökte Hagenbeck år 1954 när jag körde genom Hamburg på min skoterresa hem från England, och jag blev då alldeles överväldigad av att djuren där inte visades upp i burar med järnstaket framför. Utan att behöva se djuren visuellt styckade i små bitar av burarna järnstänger kunde man här se dem hela och fria ute på synbarligen ändlösa savanner och tundror – och det var ändå riskfritt för oss besökare. Hagenbecks använde sig nämligen av vallgravar och bergväggar för att få djuren att stanna kvar på sin anvisade lott här i livet.

Detta var en nymodighet bland zoologiska parker. Och oavsett det värdefulla i att få se djuren röra sig såpass öppet, så åtnjöt besökaren också en viss säkerhet i att nu inte riskera att få fingrarna avbitna av små rara klappvänliga nosar som stack ut mellan gallren – för det fanns inga galler att tigga mat genom.

Denna detalj var egentligen det enda jag kom ihåg från år 1954 – skulle det vara likadant den här gången?

Vid ingången till Hagenbecks tog jag vår enda kamerabild från djurparken, och inte kunde jag då veta att det skulle bli precis samma motiv som konstnärens vattenmålning på bilden härovan! En liten skillnad var det dock – Ed kom med på min bild. Han står där nära det nedre högra hörnet bland alla människorna som trängdes för att komma in.

Ed bland alla människorna som skall in genom entréporten, Hagenbecks djurpark, Hamburg (1970)

Ed bland alla människorna som skall in genom entréporten, Hagenbecks djurpark, Hamburg (1970)

Biljetterna för oss kostade 5,04 kronor vardera. Det var egentligen inte alls dyrt, för vi kom att stanna här på Hagenbeck i hela tre timmar! Och vi som hade trott att vi bara skulle ta en sväng inom i en timmes tid eller så.

Våra entrébiljetter, Hagenbecks djurpark, Hamburg (1970)

Våra entrébiljetter, Hagenbecks djurpark, Hamburg (1970)

För avgiften kom vi inte bara in genom porten – vi fick också två trevliga presenter på köpet. En var en bildkarta över hela djurparken med alla sevärdheter numrerade från 1 – Stora fågeldammen – till 56 – kattbjörnarna. Det betydde 3 minuter per djurskådande för vår del om vi följde de svarta pilarna på kartan och inte gick vilse. Att du inte kan urskilja någon text i det här lilla formatet är något som du får ha överseende med.

Besökarkarta, Hagenbecks djurpark, Hamburg (1970)

Besökarkarta, Hagenbecks djurpark, Hamburg (1970)

Published in: on 2014/03/10 at 06:56  Kommentera  

Inlägg 2.119: 24 maj 1970

Luftgenomskinlighetsutnyttjandet

Ed och jag sov rätt länge på söndagsmorgonen, vilket ju hör till efter en lördagskväll när man har rullat hatt till klockan 02.00. Emellertid ångrade vi djupt den djupa slummern, när vi fick se vilken underbart klar och vacker dag det var, utan jämförelse det bästa väder vi hade upplevt på hela den här resan.

Vi avnjöt den ‘obligatoriska’ frukosten, väl så god som alla andra hotellfrukostar hittills på vår resa, och gick sedan till centralstationen i ett viktigt ärende – att växla till oss mera tyska pengar. Där passerade vi stället där Ed hade tagit sin fina mörkerbild kvällen före, och jag tog nu en helt okonstnärlig dagsljusbild av samma sak. Eds kvällsbild blev den ojämförligt bästa av de två bilderna.

Tunnelbanehallen i dagsljus, Centralstationen, Hamburg (1970)

Tunnelbanehallen i dagsljus, Centralstationen, Hamburg (1970)

Ett växelkontor var öppet, och jag fick 519 svenska kronor i tyska pengar för en 100 dollars resecheck, exakt samma kurs som när Ed växlade in en 50 dollars resecheck på banken intill Kontrollpunkt Kalle i Berlin. Det kändes skönt att Tyskland var så stabilt och pålitligt, fasta priser på allting och inget prutande.

Vårt växlingskvitto, Centralstationen, Hamburg (1970)

Vårt växlingskvitto, Centralstationen, Hamburg (1970)

Vi gick sedan tillbaka till hotellet och hämtade bilen, för nu hade vi två relativt avlägsna mål i kikaren, TV-tornet och Hagenbecks djurpark. Det var lätt att köra i storstadstrafiken så här på en söndag, och vi hade snart hittat till TV-tornet. Det var bara två år gammalt och det bestod av 205 meter armerad betong med ett 45 meter högt fackverkstorn ovanpå och en 30 meters cylinder högst upp för diverse antenner. Tornet hade åtta runda plattformar på olika höjd:

  • den lägsta på 128 meters höjd hade två våningar, varav den övre hyste en restaurang som snurrade runt ett varv per timme,
  • den andra på 150 meters höjd var den största, och det var där som allt antennfolket arbetade med vad tornet var byggt för,
  • och de övriga sex små plattformarna högre upp var fyllda med antenner i olika riktningar och för olika ändamål.
TV-tornet, Hamburg (internet)

TV-tornet, Hamburg (internet)

Vi parkerade lätt bilen, kunde inte få en vettig bild av tornet rätt underifrån, löste våra två hissbiljetter – de gällde för både tur och retur – för 2,88 kronor styck, och skjutsades upp en hel del fortare än var fallet i Euromasten i Rotterdam (se inlägg 2.064).

Våra två hissbiljetter, TV-tornet, Hamburg (1970)

Våra två hissbiljetter, TV-tornet, Hamburg (1970)

Det var underbart att stå på utsiktsplattformen uppe på ett torn, när luften är så genomskinlig att ingenting blir suddigt även på stora avstånd.

”Luften är så klar att jag tror att jag kan se Imperiedelstatsbyggnaden i Nya York härifrån”, sade Ed.

”Om jorden hade varit platt, vilket jag förespråkar att den ändras till att vara, så kunde du se det”, sade jag.

Published in: on 2014/03/09 at 15:23  Kommentera  

Inlägg 2.118: 23 maj 1970

Storstadskvällningsdepressionsförsöket

Jag har tidigare berättat litet om mitt besök här på Reeperbahn tillsammans med DaNi år 1965 (se inlägg 310), så nu säger jag bara att Ed och jag blev kvar här längre än jag hade kunnat ana i förväg. När vi kom tillbaka till centralstationen tidsstämplades våra tunnelbanebiljetter med 00.40,och det får man väl tro på.

Våra tunnelbanebiljetter från S:t Pauli, Hamburg (1970)

Våra tunnelbanebiljetter från S:t Pauli, Hamburg (1970)

Precis som när vi hade stigit av tunnelbanan i S:t Pauli tidigare på kvällen och då funnit oss tvungna att genast få en bit mat, så kände vi samma behov när vi nu kom till centralstationen. Vi hade ätit en såpass bastant tysk middag när vi kom till Reeperbahn, att vi inte hade fyllt på med alla de marknadsbetonade godsaker som erbjöds överallt där i nöjeskvarteren, och därför var det nu dags med litet nattmat. Storstad som Hamburg trots allt var, så inte verkade den att ha mycket till nattliv. Gatorna runt stationen var nermörkade – man hade dragit ner rullgardinen och gått till sängs. Så vi gick in på centralstationen, för där skulle det väl alltid finnas någonting att äta.

Centralstationen, Hamburg, 1970 (broschyr)

Vattenmålning av Centralstationen, Hamburg, 1970 (broschyr)

Alla restaurangerna på stationen var stängda, men vi behövde inte ett helt mål mat, bara en kopp te och någonting till, och för sådant fanns det en liten servering borta i ett hörn. Den visade sig vara lillasyster till sin motsvarighet på stationen i Rotterdam (se inlägg 2.066), och nu kom jag på ett gemensamt namn för den familjen av näringsställen: ‘Bonjour, tristesse!’, vilket tyvärr inte kan översättas. Låt mig bara säga att lokalen var trist, belysningen var tråkig, matsedeln var trist, servitrisen var tråkig, maten var trist, och vi hade det tråkigt.

Vi tog en kopp te, och min tepåse hade denna etikett, förstorad till lämpligt format.

Min tepåse, Kaféet, Centralstationen, Hamburg (1970)

Min tepåse, Kaféet, Centralstationen, Hamburg (1970)

Och här är mitt pappersunderlägg för tekoppen. När man såg det arbete som ett kafferosteri hade lagt ner på att skapa ett prydligt och intresseväckande underlägg, så kunde man inte annat än undra om de verkligen hade trott att trötta resenärer som vi skulle finna denna silhuett av företagets byggnader tillräckligt lockande till att framöver välja en av rosteriets kaffesorter, särskilt som dessa inte ens var namngivna på underlägget. Inte jag i alla fall.

Mitt tekoppsunderlägg, Kaféet, Centralstationen, Hamburg (1970)

Mitt tekoppsunderlägg, Kaféet, Centralstationen, Hamburg (1970)

Och här kom notan på 5,40 kronor – lika trist som alla tyska notor.

Vår nota, Kaféet, Centralstationen, Hamburg (1970)

Vår nota, Kaféet, Centralstationen, Hamburg (1970)

Nu var vi inte längre hungriga, vi var uttråkade och ville bara sova. Och med eller utan hjälp av pricken på kartan hittade vi tillbaka till Savoybiografen och därmed också vårt hotell och våra sängar efter en ofattbart lång dag. Rummet var härligt, duschen var förnämlig, och nu blev allt gott igen.

Published in: on 2014/03/09 at 08:18  Kommentera  

Inlägg 2.117: 23 maj 1970

Sexunderhållningsstadsdelsuppvisningen

Vi stegade över till centralstationen, där Ed tog den här underbara samlingen av självupplysta skyltar inne i tunnelbanehallen.

Tunnelbanehallen, Centralstationen, Hamburg (1970)

Tunnelbanehallen, Centralstationen, Hamburg (1970)

Sedan köpte vi våra biljetter och steg ombord. Tunnelbanetåget körde snart ut i fria luften, och då fick vi en vacker kvällsutsikt både över hamnen till vänster och staden till höger. Här syns tunnelbanan – med en station – på sina viaduktben i förgrunden och Mikaelskyrkan (tys. Michaelskirche) och televisionstornet (tys. Fernsehturm) – lägg märke till det – därbakom.

Hamnen med Mikaelskyrkan och TV-tornet, Hamburg, 1970 (vykort)

Hamnen med Mikaelskyrkan och TV-tornet, Hamburg, 1970 (vykort)

Vi var nu på vår väg till stadsdelen S:t Pauli (tys. Sankt Pauli).

Vattenmålning av S:t Pauli, Hamburg, 1970 (broschyr)

Vattenmålning av S:t Pauli, Hamburg, 1970 (broschyr)

Jag har två vykort från S:t Pauli att visa upp. Det första visar tilläggskajen med sin pampiga byggnad, där någon sorts flytetyg hade lagt till för att i stil lämna av och ta emot passagerare. Det kunde ha varit färjor tvärs över floden lika väl som fartyg tvärs över Atlanten, men med 1970-talets tunnel- och flygtrafik i tanke borde båda dessa transportmedel ha tagits ur bruk här i Hamburgs hamn. Byggnaden var dock vacker och väl värd att bevara.

Tilläggsbryggan, S:t Pauli, Hamburg, 1970 (vykort)

Tilläggskajens byggnad, S:t Pauli, Hamburg, 1970 (vykort)

Det hade byggts en tunnelpar under floden Elbe redan år 1911.

Vattenmålning av Elbetunnelns byggnad, Hamburg, 1970 (broschyr)

Vattenmålning av Elbetunnelns byggnad, S:t Pauli, Hamburg, 1970 (broschyr)

Det var i byggnaden i förgrunden på den här bilden som man kom ner till och upp från tunneln, vare sig man var fotgängare, cykel, vagn eller automobil. I bildens bakgrund skönjer man tilläggskajens byggnad.

Elbetunnelns byggnad, S:t Pauli, Hamburg, 1970 (vykort)

Elbetunnelns byggnad, S:t Pauli, Hamburg, 1970 (vykort)

 Så var vi framme i S:t Pauli, vid foten av den beryktade syndgatan Reeperbahn. Där makulerade spärrvakten våra biljetter inte genom att klippa ett hål i dem utan genom att tidsstämpla dem på baksidan. Att klockan redan hade blivit 19.50 var inte förvånande, för nu var det nästan helt mörkt ute.

Våra tunnelbanebiljetter till S:t Pauli, Hamburg (1970)

Våra tunnelbanebiljetter till S:t Pauli, Hamburg (1970)

 På och omkring Reeperbahn tillbringade Ed och jag kvällen på ungefär samma oengagerade sätt som när jag var där ensam år 1954 vid min skoterkörning från England till Sverige och när jag var där tillsammans med DaNi år 1965 vid vår Europaresa. Här är ett extralångt vykort från Reeperbahn, som är så ekivokt att jag avsiktligt har klämt in det i den här smala spalten.

Reeperbahn, S:t Pauli, 1970 (vykort)

Reeperbahn, S:t Pauli, 1970 (vykort)

Vi gick förstås genast in på en restaurang och åt middag, för vi hade inte ätit någonting alls sedan wienerbröden i Querenhorst (se inlägg 2.109). Sedan visade jag Ed allt det som lockade heterofolk så mycket att Hamburg hade skapat en hel stadsdel just för det. Ed påpekade att av all sexorienterad underhållning som vi bevittnade där, så var fanns det inte ett enda dugg som var avsett för oss bögar. Jag var så van vid Reeperbahn att jag inte ens hade lagt märke till detta!

Published in: on 2014/03/09 at 01:47  Kommentera  

Inlägg 2.116: 23 maj 1970

Frankensteinkohabitationen

Nu hade vi intensivt upplevt Tysklands delning under en såpass lång tid – två hela dygn, kantänka! – att vi var fullmatade i ämnet. Dags att övergå till något annat.

Vi vände bilen med en viss svårighet på den smala vägen – himlen förbjude att bilen skulle halka ner i gränsdiket – och körde tillbaka till Zicherie och stora vägen norrut. Hamburg nästa!

Det fanns ingen anledning att stanna någonstans på vägen dit – det var inte fullt 200 kilometer allt som allt. Det var lördag, så trafiken var ganska lätt, även i de städer som vi körde igenom. Uelzen, Lüneburg, Harburg. Underbar solnedgång tack vare luftföroreningarna – de gjorde att solen som vi hade rätt i ögonen var röd som ett stoppljus och inte alls besvärlig.

Jag körde till den del av Hamburg som jag kände rätt bra till efter mina upprepade men alltid korta visiter, det vill säga runt centralstationen – platsen för mitt livs första skiva färsk ananas (se inlägg 309). Ett kvarter därifrån hittade vi Savoy, som var en kombination av biograf och hotell, en ny upplevelse för oss båda. Detta fanns i ett nybyggt modernt sexvåningshus, som du kanske kan se på den här bilden.

Savoy hotell och biograf, Hamburg (1970)

Savoy hotell och biograf, Hamburg (1970)

Det ser allt ut som om vi hade anlänt dit mitt i en passerande tromb, men det var bara min hand som befann sig på fel ställe i exponeringsögonblicket. Som synes visade biografen en färgfilm om King-Kong, Frankensteins son, så nu fick jag äntligen veta att Frankenstein var pappa till King-Kong utan att ens behöva se filmen.

Savoy hade en biljettkassa för biografen och en receptionsdisk för hotellet, och det var samma kvinna som hyrde ut rum och sålde biobiljetter. Vi fick var sitt ‘legitimationskort’ med hotellets anvisningar på baksidan, på tyska, engelska, franska och, minsann, svenska. Nåja, Hamburg hade ju blivit Sveriges största utflyktsmål bortom Köpenhamn.

Gästinstruktionerna, Hotell Savoy, Hamburg (1970)

Gästinstruktionerna, Hotell Savoy, Hamburg (1970)

Vårt rum kostade 52 kronor. Frukosten kostade 11 kronor, och den var ‘obligatorisk’. Det var ju precis samma villkor som om rummet inklusive frukost hade kostat 63 kronor, vilket var det vanliga sättet att uttrycka sig i Tyskland. Men de tyckte nog att 63 kronor var ett alldeles för avskräckande pris. Och det var det förstås – men rummet var trevligt och bra på alla sätt.

Vår rumslegitimation, Hotell Savoy, Hamburg (1970)

Vår rumslegitimation, Hotell Savoy, Hamburg (1970)

Vi bytte om till stadsmundering och parkerade sedan bilen i hotellets garage. Vi hade fått en bra liten karta över centrala staden, och på den ritade jag in en rund svart boll på platsen för hotell Savoy – så att vi kunde hitta hem om vi skulle ha råkat festa litet för mycket på Reeperbahn nu på lördagskvällen. För det var dit som vi nu tänkte bege oss.

Karta över centrala Hamburg (1970)

Karta över centrala Hamburg (1970)

Published in: on 2014/03/08 at 08:14  Kommentera  

Inlägg 2.115: 23 maj 1970

Kommunistdödsskjutningsbeskrivningen

I oktober 1961 påbörjade Kurt Liechtenstein en rapportageresa i sin nya röda Ford Taunus längs den innertyska gränsen. Han tänkte följa hela gränsen för att ge sina rapporter om människornas liv på båda sidorna nu när den var hermetiskt tillsluten sedan en tid tillbaka.

Han lämnade sin fru och sina döttrar i Dortmund den 9 oktober och begav sig till Lybeck (tys. Lübeck) längst i norr och körde sedan söderut. Han nattade i Wolfsburg nära gränsen och kom den 12 oktober klockan 11.30 till vägspärren i Zicherie. Där frågade han en västtysk tullassistent om det var riskfritt att köra längs gränsen på väg nummer 85 söderut, och han fick ett jakande svar.

Efter 2 kilometer stannade han bilen vid sidan av vägen, och eftersom det då ännu inte fanns några staket och minfält korsade han det just då torra diket med sin TV-kamera i handen och sprang sedan tvärs över den 10 meter breda, harvade kontrollremsan rätt mot en grupp lantarbetare som höll på med att skörda potatis med traktor och maskiner. Arbetarna viftade åt honom att ge sig av, men antingen såg han det inte eller också brydde han sig inte om det. Kanske motorlarmet också förhindrade honom från att förstå vad man ropade till honom.

Liechtenstein vände inte tillbaka förrän han märkte att några gränsvakter var på språng mot honom på kontrollremsan för att skära av hans återväg. Flera skott ljöd, och lantarbetarna såg honom lyfta armarna upp i luften, vackla och slutligen falla ihop i riktning mot gränsdiket och sin bil.

Kurt Lichtensteins Ford Taunus, 1961 (internet)

Kurt Liehtensteins Ford Taunus på dödsplatsen, 1961 (internet)

Han blev genast omhändertagen av gränsvakterna, som sökte stoppa blodflödet. De tog honom till sjukhuset i staden Klötze, där han senare avled. Kroppen kremerades, varefter hans aska sändes per post till hans fru i Dortmund.

Denna beskjutning blev ett hett politiskt ämne i hela Västtyskland. Liechtensteins politiska inriktning verkade inte att ha påverkat diskussionen, för nu var han en martyr, även om det egentligen var den sortens samhälle, som han hade förespråkat, som hade åsamkat hans död. Hans begravning i Dortmund bevakades av ett stort medieuppbåd och med många framstående politiker från alla partier närvarande, bland dem den västtyska regeringens minister för alltyska affärer.

Kurt Liechtenstein var det allra första offret i en lång rad av människor som framöver skulle komma att dö för sina krav på frihet från sin instängda tillvaro i ett land omringat av fyra meter höga murar.

Published in: on 2014/03/07 at 10:11  Kommentera  

Inlägg 2.114: 23 maj 1970

Kommunistkarriärbeskrivningen

Kurt Liechtenstein var en tysk televisionsreporter från staden Dortmund. Han hade gett sig ut på en bilresa längs hela den innertyska riksgränsen för att ge sin TV-station på-platsen-rapporter om hur den fungerade.

Kurt Lichtenstein (internet)

Kurt Liechtenstein (internet)

Liechtenstein var född i Berlin år 1911 och gick som yngling med i det kommunistiska ungdomspartiet. Han förblev kommunist i hela sitt liv även om han år 1953 uteslöts från partiet på grund av avvikande uppfattningar i vissa frågor. Han anpassade sig då, först som socialist och sedermera socialdemokrat.

Efter ett par års arbetslöshet under depressionsåren emigrerade han från Tyskland år 1933 av politiska skäl, som var förstärkta av att han var jude i det alltmer judefienliga Nazisttyskland.

Han begav sig först till den kommunistiska Sovjetunionen men flyttade snart till det då självständiga lilla Saarlandet mellan Tyskland och Frankrike. Där arbetade han för det kommunistiska ungdomsförbundet. När Tyskland år 1936 annekterade Saar begav han sig till Frankrike, och som inbiten kommunist såg han med oro hur folkfronten – kommunister, socialister och vänsterinriktade republikaner – trots en 263 mot 156 valseger i februari 1936 mot den nationella fronten och monarkisterna inte lyckades säkra sin återvunna makt. Det blev allt värre med tiden, med politiska mord och våldsamheter. Militärkuppen i juli ledde till det spanska inbördeskriget, och Liechtenstein såg sig tvingad att hjälpa till för att bevara landets andra republik.

Alltså kom han att från slutet av 1936 kämpa i det spanska inbördeskriget som en utländsk volontär i den internationella brigaden. När den fascistiska fronten till slut med Madrids fall i mars 1939 vann inbördeskriget efter en halv miljon krigsoffer flydde Liechtenstein till Frankrike, där han efter tyskarnas maktövertagande år 1939 som kommunist gick under jorden i den franska motståndsrörelsen.

Efter världskrigets slut år 1945 flyttade han tillbaka till vad som var kvar av Tyskland och arbetade då i Ruhrområdet som journalist för flera kommunistorienterade tidningar. Under åren 1947 till 1950 var han invald som kommunist i delstaten Norra Rhen-Västfalens (tys. Nordrhein-Westfalen) riksdag.

År 1953 avskedades han från sin post som huvudredaktör för Nya Folktidningen (tys. Neuen Volkszeitung) på grund av avvikelser från den rätta kommunistiska läran. Då gick han med i socialistpartiet och blev 1958 anställd som journalist på en socialdemokratisk TV-station i Dortmund.

Published in: on 2014/03/07 at 10:06  Kommentera  

Inlägg 2.113: 23 maj 1970

Journalistödeskunskapsinhämtningsavstickaren

”Var det här framme vid staketet som denne Liechtenstein sköts ihjäl?” undrade jag tills någon svarade.

”Nej, det var två kilometer söderut härifrån. Det går en smal liten väg längs gränsen, och på den är det utmärkt med en skylt var det skedde. Ta av till vänster på den lilla vägen där borta.”

Och så med ett litet krystat leende: ”Var noga med att inte gå över diket till vänster. Då vet man aldrig vad som kan hända.”

Ed var med på att köra dit – jag var eld och lågor. Så vi hittade den smala lilla byvägen, kröp sakta ut ur byn och över många platta odlingsfält tills, efter två kilometer, diket kom smygande från vänster. Där stod något som såg ut som en bussväntkur, vilket det naturligtvis inte var. Jag vet fortfarande inte vad det var, men taggtråden framför det gjorde det skrämmande.

Omöjligen en bussväntkur intill gränsen, Zicherie (1970)

Omöjligen en bussväntkur intill gränsen, Zicherie (1970)

Säkra på att en bussväntkur inte var vad som avsågs med en ‘skylt’ fortsatte vi vidare, och då, några hundra meter längre fram, såg vi skylten: ”Här mördades en tysk av tyskar den 12 oktober 1961 på Ulbrichts befallning”.

HärMördadesEnTyskAvTyskarDen12Oktober1961PåUlbrichtsBefallning (1970)

Här mördades en tysk av tyskar den 12 oktober 1961 på Ulbrichts befallning (1970)

‘Ulbricht’ på skylten avsåg den Tyska Demokratiska Republikens ledare Walter Ulbricht, som ledde Östtyskland från 1950 till 1971 – och var den som övertalade Nikita Kruschchev att få lov att bygga en mur genom Berlin efter det att 1½ miljoner östtyskar hade flytt västerut.

Walter Ulbricht, 1970 (internet)

Walter Ulbricht, 1970 (internet)

Han var den som i juni 1961 i ett tal med skärpa framhöll att det inte fanns några som helst planer på att bygga någon mur, och samtidigt svarade för att ingen märkte införskaffandet av de enorma kvantiteter av taggtråd, tegel och murbruk som behövdes tillgängliga, och inte heller den hemliga mobiliseringen av 30.000 militärer, poliser och hemvärnsmän, allt så att hela avspärrningen kunde ske utan förvarning under natten till den 13 augusti 1961 och att muren sedan snabbt kunde byggas.

Den smala vägen, som knappast hade rum för bilar att mötas, hade breddats litet just på det här stället, och vi kunde därmed lätt parkera bilen utan att ställa till med trafikstockning. Det fanns nämligen också ett minneskors rest vid vägens sida, och det ville vi titta litet på.

Minneskors för Kurt Lichtenstein, Zicherie (1970)

Minneskors för Kurt Liechtenstein, Zicherie (1970)

På en liten metallplatta mitt på korset stod det ‘En tysk, skjuten till döds av tyskar, Kurt Liechtenstein, 12.10.1961’. Vi visste nu att en journalist vid namn Kurt Liechtenstein från Dortmund hade skjutits ihjäl vid den tysk-tyska gränsen den 12 oktober 1961, och därvid blev det. Inte intressant nog för att forska vidare utan tillgång till internet. Nu när jag i dag skriver detta har jag ju internet och kan därmed tränga vidare in i vad som hände den ödesdigra dagen.

Published in: on 2014/03/07 at 01:47  Kommentera  

Inlägg 2.112: 23 maj 1970

Bysituationsorienteringstavelinnehållet

Zicherie hade dock satt upp två stora orienteringstavlor invid den stora vägspärren dit turisterna sökte sig. Den ena tavlan visade ett antal fotografier av gränsposteringens olika skeden under åren, en kartbild av de två nu åtskilda bydelarna, och en karta över hela Tyskland med Pommern och Schlesien, alltså så som landet såg ut före andra världskriget. Texten till kartan sade: ‘Zicherlie/Böckwitz ligger mitt i Tyskland – vägspärren är inte en gräns’. – Nåja, nu drömde de väl litet grann ändå, fast det må vara dem förlåtet.

Orienteringstavla, Zicherie (1970)

Orienteringstavla, Zicherie (1970)

Den andra tavlan var så stor att den fyllde det mesta av en hel vägg. Den redogjorde för byns efterkrigshistoria och nuvarande situation och gjorde det på ett sakligt sätt som gick rätt in i hjärtat. Den är förstås skriven på tyska och dessutom också för liten att läsa på bilden, så jag översätter den till hjälplig svenska här rätt inunder.

Orienteringstavla, Zicherie (1970)

Orienteringstavla, Zicherie (1970)

‘Ni står här mitt i dubbelbyn Böchwitz/Zicherie, som fram till 1945 utgjorde en enda familje- och kulturenhet. Den 1 juli 1945 besatte sovjetarmén byhalvan Böckwitz. Zicheries invånare förlorade därmed sin skola, sitt mejeri, nästan alla sina hantverksfirmor, och sin kontakt med släkt och vänner. I maj 1952 förvandlades landremsan längs andra sidan om vår gemensamma zongräns till tom landyta, och ett 300 meter långt och 3 meter högt staket sattes upp mellan våra bydelar. Många familjer i Böckwitz – mestadels ägare av större jordbruksföretag – tvångsevakuerades därifrån, men nästan alla av dem hade flytt sin väg dessförinnan och bor nu huvudsakligen i Zicherie och arbetar på Volkswagenfabriken i Wolfsburg. På den tomma landytan mellan våra bydelar stod det före 1952 hus och företag, vilka efterhand har förstörts och till slut jämnats med marken. Sedan 1961 har gränsen här varit hermetiskt tillsluten. Det dubbla taggtrådsstängslet, som troligen saknar minor endast här mellan husen, och den omänskliga ordern om att skjuta skarpt, förhindrar varje förbindelse med dem på andra sidan, med vilka vi nästan alla är besläktade, bekanta och vänner. Husen i Böckwitz är alla bebodda. Invånarna arbetar övervägande inom kooperativa jordbruksproduktionsföretag. Fria bönder finns det inte längre där borta. Den 12 oktober 1961 sköts journalisten Lichtenstein från Dortmund hänsynslöst till döds 2 kilometer söderut härifrån. Han ville som tysk bara prata med andra tyskar.’

Published in: on 2014/03/06 at 11:36  Kommentera  

Inlägg 2.111: 23 maj 1970

Gränsöverskridandeförhindringsmetodsarrangemanget

För att göra det omöjligt att passera gränsen till östzonen hade en hel rad med synliga hinder placerats ut, och här räknar jag upp dem i tur och ordning från väster:

  • Ett röd-vitt staket tvärs över vägen
  • Samma varningsstolpe och skylt som överallt längs stora vägen
  • En fem meter bred jordkulle, övervuxen med gräs
  • Ett dike med vatten i botten,
  • Ett 3 meter högt nätstaket fastsatt på starka betongstolpar,
  • Ett tjugotal meter brett gräsbevuxet fält på vilket det stod ett bevakningstorn, högt nog för att passa som kontrolltorn på en större flygplats, och
  • En mur som kanske höll de fyra meter i höjd som hade varit regeln i Berlin.
Stora vägen mor Klötze, Zicherie (1970)

Ed och andra turister mitt på stora vägen mor Klötze, Zicherie (1970)

Gränssoldater med kulsprutepistoler fanns det förstås också, men då de inte syntes lade jag inte in dem bland hindren härovan. Det kunde också finna flera hinder bortom muren, men de var inte synliga här från den västra sidan.

Diket var och hade alltid varit den formella gränsen mellan de två tyska provinserna och följaktligen nu mellan de två separata tyska länderna – och tillika mellan de två antagonistiska världshalvorna. Hindren vid gränsen hade ingen annan funktion än att omöjliggöra för invånarna på den östra sidan att fly över till Zicherie.

För att vara en liten by långt ute på vischan med bara åkerbruksfält så långt ögat kunde se hade Zicherie oväntat många turister. Det hade trots allt gått ett tjugotal år sedan de två separata tyska länderna i öst och väst år 1949 blev organiserade och nio år sedan år 1961, då all förflyttning mellan dem hade stoppats. Men det var uppenbart att många människor fortfarande var lika fascinerade som vi av att få se denna grymma gräns. Alla turisterna var förstås samlade framme vid gränsbommen, även Ed, som tog en bild därifrån av gränshindren på nära håll.

Alla hindren mot att passera gränsen, Zicherie (1970)

Alla hindren mot att passera gränsen, Zicherie (1970)

Med alla dessa turister kunde vi, som de marknadsorienterade amerikanare Ed och jag faktiskt var, lätt tänka oss att Zicherie skulle ha passat på tillfället att tjäna en kova på att tillreda alla sorters muséer och utställningar, där de utsocknes besökarna mot en lämplig avgift skulle kunna få känna kalla kårar löpa upp och ner längs ryggraden. Men för det var invånarna i Zicheria troligen alltför allvarliga och bekymrade.

Published in: on 2014/03/06 at 08:34  Kommentera  

Inlägg 2.110: 23 maj 1970

Wienerbrödsfrosseriet

Ed hoppade ur bilen och snappade upp några härliga wienerbröd, som faktiskt fortfarande var ugnsljumma. Sedan han hade fått smaka på europeiska wienerbröd hade han blivit lika tagen som jag av hur goda de kunde vara. I Amerika existerade det helt enkelt ingenting liknande. Det fanns visserligen en seg bulle som kallades för Dansk (eng. Danish) – vilket betydde ‘Dansk bulle’ – men det  skulle en dansk ta som en riksförolämpning. Och Frankrike, där Ed ju hade varit år 1962, hade heller inte haft några wienerbröd att bjuda på. Men nu, när de fanns överallt, så ville han äta dem för jämnan.

Ed köper wienerbröd, Querenhorst (1970)

Ed köper wienerbröd, Querenhorst (1970)

Nu satt vi i vår lilla bil i Querenhorst och smaskade på vårt ovanliga och underbara mellanmål.

”Här skulle man bo”, sade Ed, vad han nu menade med det.

Tjocka och belåtna fortsatte vi vår körning vidare norrut och kom snart till ett ställe där vägen löpte nästan alldeles intill zongränsen. Där stod det nämligen tätt med stolpar och skyltar, så som på den här platsen.

Varningsmärkningar för gränsen till tyska östzonen (1970)

Varningsmärkningar för gränsen till tyska östzonen (1970)

Vår bil framför zongränsvarningarna (1970)

Vår bil framför zongränsvarningarna (1970)

Vi hade förstås inte en tanke på att ge oss in i buskagen bakom varningstecknen. Jag visste att det fanns landminor och taggtråd och annat elände överallt längs dessa gränser mellan öst och väst, så allt vi gjorde var att titta och fotografera, och sedan fortsatte vi vår körning.

Efter en stund kom vi till en större avtagsväg in till en liten by på höger sida. Den hette Zicherie/Böckwitz – Zicherie var namnet på den del av byn som låg i provinsen Nedersaxen (tys. Niedersachsen) och Böckwitz den del som låg i provinsen Saxen-Anhalt (tys. Sachsen-Anhalt). När Tyskland delades upp i ockupationszoner efter kriget hamnade Saxen-Anhalt i öst och Nedersaxen i väst. När öst senare spärrades av från väst, så spärrades alltså Böckwitz effektivt av från Zicherie utan hänsyn till folk och fä och hur de hängde ihop.

Avtagsvägen var stor och asfalterad. Den var inte byggd för att bara leda till Zicherie/Böckwitz, utan också vidare till Jahrstedt, ett litet större  lantbrukssamhälle fem kilometer bort, och sedan till Kunrau, ett ännu litet större samhälle, ytterligare fem kilometer därbortom. Och så vidare mot staden Klötze. Detta var alltså traktens genomfartsväg – bara det att det erbjöds inte längre någon genomfart. Vägen tog helt enkelt slut mitt i Zicherie, lika abrupt som spårvagnsgatan tvärs över Potzdamplatsen i Berlin.

Published in: on 2014/03/05 at 23:46  Kommentera  

Inlägg 2.109: 23 maj 1970

Östzonspassageupprepningen

Och så bar det iväg på allvar. Först till den amerikanska gränsbommen i Tre Lindar, som bara kollade våra pass. Av någon anledning leddes trafiken till ett annat kontrollställe än vid vår ankomst på torsdagen.

Amerikanska gränskontrollen, Tre Lindar, Berlin (1970)

Amerikanska gränskontrollen, Tre Lindar, Berlin (1970)

Och så var det Östzonskontrollen i Drewitz, som gick mycket snabbare än i Marienborn i den andra riktningen. En sak var att vi ju redan hade våra viseringar – de gällde för båda riktningarna – och en annan var att vi ju hade lärt oss rutinen vid det här laget. En halv timme plus 7,20 kronor i vägavgift plus 8,64 kronor i bilförsäkring var allt som gick åt för oss den här gången. Noggrann kontroll av bilen, förstås, men bara under ett par intensiva minuter.

För vägavgiften presenterade de ett enklare kvitto än på tillresan ,

Kvittot på vår vägavgift för motorvägen från Drewitz till Marienborn (1970)

Kvittot på vår vägavgift för motorvägen från Drewitz till Marienborn (1970)

medan försäkringsbrevet var lika pompöst som det förra.

Vårt försäkringsbrev för körningen från Drewitz till Marienborn (1970)

Vårt försäkringsbrev för körningen från Drewitz till Marienborn (1970)

Återigen var denna tvåtimmars motorvägstripp mindre skrämmande än vad man var beredd på, fast den här gången visste vi ju det i förhand.

I Marienborn blev det som väntat en mycket noggrannare genomsökning av vår lilla bil, men när vi redan hade upplevt detta en gång, så var det inte längre så märkvärdigt. Alla betedde sig, precis som förut, ytterst korrekt och, om det passar sig att använda ordet ‘vänligt’ så gör jag väl det. När vi fick stiga in i bilen igen och köra vidare, så vinkade chefskontrollanten av oss med: ”Lycklig resa!”

Och snart kunde vi ta bilder igen. Men gränskontrollen i Helmstedt var nu så alldaglig att det inte blev något foto taget. Varje bild kostade ju film och framkallning på den tiden, så man tänkte sig för.

Nu skulle vi köra i riktning Hamburg, och Ed tyckte precis som jag att det skulle vara intressant att få se om zongränsen också hade en fyra meter hög mur, som i så fall sträckte sig genom hela Tyskland – eller en riktig järnridå, som sträckte sig ända upp till himlen. För att undersöka den saken valde vi den första lilla väg som tog av norrut från motorvägen.

När vi körde igenom en liten by – som råkade heta Querenhorst – fick Ed se något som han ville stanna för. Där stod en vanlig bil med bakluckan uppfälld, och med en klunga folk därbakom. Någon där hade ett par franska baguetter stickande upp ur en påse, och då fattade Ed att det såldes bröd ur bilen. Om det hade varit en varubil med firmanamnet målat på sidorna hade även jag fattat vad som var på gång, men för detta behövdes det Eds gatusmarta hjärna.

Det var faktiskt tre timmar sedan frukost och vi var bägge hungriga – inte för att vi var sitta-ner-och-äta-hungriga, men nog skulle det smaka med en bit bröd vid det här laget!

Published in: on 2014/03/05 at 09:17  Kommentera  

Inlägg 2.108: 23 maj 1970

Motorvägsrastplatsrestaurangfrukosten

Så var det lördag morgon och dags att börja den långa resan hem till Nya York. Jo, vi kunde inte gärna komma längre hemifrån i den här riktningen än Västberlin – och skall man vara noga, så var gårdagens två glimtar av den ödsliga Rumsgatan det mest fjärran ställe vi fick uppleva på vår resa, såväl emotionellt som geografiskt.

Vi kom iväg rätt tidigt och bad vår värdinna, fru Gäertner, att komma med oss ner på gatan för att vara med på vårt avresefotografi.

Ed tar farväl av vår värdinna, Berlin (1970)

Ed tar farväl av vår värdinna, Berlin (1970)

 Vi valde Kantgatan (tys. Kantstraße) strax därintill och åkte på den västerut tills vi kom till stora vägen söderut. Just där vi svängde till vänster ut på den, så stod där Berlins berömda och imponerande radiotorn, 150 meter högt och byggt redan år 1926-28. Det var masten på det radiotornet som inte bara försåg Västberlin med sina nyheter, utan det var också därifrån som hela Östberlin och en stor del av den ‘Tyska Demokratiska Republiken’ fick sina enda pålitliga nyheter – sådant som rapporteringen om storstrejken i Östberlin den 16 juni 1953 (se inlägg 2.096).

Radiotornet, Berlin, 1970 (vykort)

Radiotornet, Berlin, 1970 (vykort)

Inte för att vi tog oss tid för att gå ut och titta på tornet – det fick vi spara för vårt nästa besök i staden – men det är ändå värt en extra bild.

Radiotornet, Berlin, 1970 (broschyr)

Radiotornet, Berlin, 1970 (broschyr)

När vi så småningom nalkades gränsposteringen för Östzonen kändes det gott att se avkörningen till en rastplats med motell och restaurang. Ah, frukost! Vi parkerade bilen på parkeringen framför motell Grönskog (tys. Grünewald). Ed var för hungrig för att stanna vid bilen för den här bilden, men han syns ändå på väg in till den väntande maten.

Vår bil parkerad framför motellet, Rastplatsen Grönskog, Berlin (1970)

Vår bil parkerad framför motellet, Rastplatsen Grönskog, Berlin (1970)

Vad egendomligt det här motellet såg ut! Rummen hade inga vanliga fönster – för att inte tala om balkonger – utan bara en smal fönsterspringa uppe vid taket. Min gissning – som ingen har motsagt mig eftersom jag aldrig kom att torgföra den, inte förrän nu – var att en del paranoida nattgäster behövde känna säkerheten av att få sova i en sådan här bunker, väl skyddade mot den lede fienden, alltså kommunisten från den näraliggande Östzonen, för den händelse att han under natten skulle hitta på att överfalla Västberlin från sydväst.

Från matsedeln valde vi båda skinka med två stekta ägg, och till det tog Ed kaffe. Jag ville inte ha något kaffe, men han fick så mycket att det räckte till en kopp för mig också.

Frukostmatsedeln, Motellrestaurangen, Rastplatsen Grönskog, Berlin (1970)

Frukostmatsedeln, Motellrestaurangen, Rastplatsen Grönskog, Berlin (1970)

På det här personliga underlägget kunde Ed ställa sin kaffekopp.

Eds kaffekoppsunderlägg, Motellrestaurangen, Rastplatsen Grönskog, Berlin (1970)

Eds kaffekoppsunderlägg, Motellrestaurangen, Rastplatsen Grönskog, Berlin (1970)

Och här är den eleganta paketeringen för sockerbiten till kaffet.

Vårt sockerbitspaket, Motellrestaurangen, Rastplatsen Grönskog, Berlin (1970)

Vårt sockerbitspaket, Motellrestaurangen, Rastplatsen Grönskog, Berlin (1970)

Och här är notan för frukosten. Jag hade vid det här laget vant mig vid den här sortens noggrann detaljspecifikation av varje avgiftspost. Maträtterna kostade tillsammans 10 kronor och kannan med kaffe 3,02 kronor.

Vår frukostnota, Motellrestaurangen, Rastplatsen Grönskog, Berlin, (1970)

Vår frukostnota, Motellrestaurangen, Rastplatsen Grönskog, Berlin, (1970)

Published in: on 2014/03/04 at 07:59  Kommentera  

Inlägg 2.107: 22 maj 1970

Berlinvärldsmotsättningsfokuspunktssentimentaliteten

Vi dröjde oss kvar en stund där invid muren i den bedövande tystnaden. Genom den mörka natten kom det dämpade men  ihållande storstadsdånet smygande, ungefär som den ledsagande bakgrundsmusiken i en film. Vi hörde det inte, men det gav oss ändå en försäkring om att tiden inte hade stannat av. Vi var fullt medvetna om att ett batteri av laddade kulsprutepistoler bara hundra meter bort pekade i vår riktning om än inte specellt mot oss, redo att agera om de bleve det minsta provocerade. I så fall kunde det bli pang-pang-pang, ledande till förstasidesrubriker i ett par dagars tid om en incident i det kalla kriget och kanske också till en motion i FN:s säkerhetsråd.

Det sände kalla kårar utmed ryggraden att tänka på att vi stod där, bokstavligen tio meter från världens bottenlösa spricka mellan öst och väst. Tio meter in på den här sidan om sprickan stod man helt lugn, mätt och belåten efter en härlig marsipanlimpa, och mådde bara gott. Tio meter in på andra sidan sprickan stod man inte alls – man låg i stället ihjälskjuten på marken för att man hade råkat befinna sig på fel sida om sprickan och inte för att man hade gjort något ont.

Dessa minuter i stillhet kom vi båda att minnas allt framgent, men just nu erinrade nattkylan oss om att det var dags att återvända till den fysiska verkligheten och den goda värmen inne på buss linje 4 tillbaka till konstgjort ljus. Med storstadshimlen fortfarande litet gråblå var det såpass mycket lampor på spel på Kurfürstendamm att inte en tanke tilläts vandra omkring på den mörka Rumsgatans dödsremsa bara några futtiga kilometer därifrån. Inte ens Åminnelsekyrkans trasiga torn kunde göra något åt den saken.

Åminnelsekyrkan och Kurfürstendamm nattetid, Berlin, 1970 (vykort)

Åminnelsekyrkan och Kurfürstendamm nattetid, Berlin, 1970 (vykort)

Åminnelsekyrkan och Kurfürstendamm nattetid, Berlin, 1970 (vykort)

Åminnelsekyrkan och Kurfürstendamm nattetid, Berlin, 1970 (vykort)

Nu var vi verkligen hungriga, och det problemet kunde lätt lösas på Kurfürstendamm. Restaurangen Wienskogens (tys. Wienerwald) namn var väl avsett att föra tankarna till Österrike, men det var inte mera österrikiskt än vilken kycklingutspisning som helst på Broadway.

Restaurang Wienerwald, Berlin (1970)

Restaurang Wienskogen, Berlin (1970)

Det smakade riktigt gott och man behövde inte tänka på sådant som bordsskick, för det var ett enkelt och bekvämt ställe. Det var rent och snyggt där, man åt från en kafeteriabricka, och man betalade inte mycket för kalaset. Måltiden för oss två satte oss tillbaka endast 13 kronor, och vi blev mätta.

Notan och annat från vår middag på restaurang Wienskogen, Kurfürstendamm, Berlin (1970)

Notan och annat från vår middag på restaurang Wienskogen, Kurfürstendamm, Berlin (1970)

Vi somnade medan vi studerade denna härliga Berlinbroschyr med en flygbild av Kurfürstendamm och Åminnelsekyrkan, därbortom Djurgården, och i bakgrunden Östberlin. Det kändes vemodigt att resa därifrån, för i likhet med Marlene Dietrich lämnade jag nu kvar en koffert här i Berlin – klicka här.

Flygbild av Västberlin med Östberlin i bakgrunden, 1970 (broschyr)

Flygbild av Västberlin med Östberlin i bakgrunden, 1970 (broschyr)

Published in: on 2014/03/04 at 00:16  Kommentera  

Inlägg 2.106: 22 maj 1970

Aftonstämningsbevarandemetoderna

”Ska vi gå hem till vårt rum och vila upp ett tag och sen gå ut på stan och äta middag nånstans?”, sade Ed, precis vad jag själv tänkte.

Vi steg ut på Kurfürstendamm, och där kom vi omedelbart förbi en liten turistlyxversion av en gottebutik, där jag tillät mig att stiga in och köpa en liten marsipanlimpa och ingenting annat. På något sätt visste jag redan hur god marsipan tyskarna kunde göra, men jag trodde inte att Ed kände till den saken. Den kostade 1,87 kronor. Vi tog den med oss hem till rummet.

Kvittot på marsipanlimpan, Berlin (1970)

Kvittot på marsipanlimpan, Berlin (1970)

Där sträckte vi ut oss på våra sängar och slukade både mandeln och massan. Efter en timme eller så kom min fantastiska Ed med detta: ”… förslag. När det blir riktigt mörkt tar vi bussen tillbaka till där vi var sist, och så fotograferar vi den där spöklika gatan igen från samma håll fast nu i gatljus. Och sen tar vi bussen tillbaka och äter middag och så går vi tillbaka hit och lägger oss för då är vi sömniga?”

Det fina med hans idé var att inte somna just nu, för då hade vi vaknat klockan 03.00 och vad gör man då? Och samtidigt var vi inte pigga på en massa motion nu efter allt gående hela den här dagen, och hans plan omfattade ju inte alls mycket fotarbete.

”Bravo, bra idé”, sade jag, och snart var vi uppe igen. Kurfürstendamm var nu upplyst och badade i strålkastarljus från alla håll medan himlen fortfarande var rätt ljus.

Kvällning på Kurfürstendamm, Berlin, 1970 (vykort)

Kvällning på Kurfürstendamm, Berlin, 1970 (vykort)

”Det blir snart riktigt mörkt”, trodde Ed.

Det kom inte någon buss på ett tag, och när jag tittade på tidtabellen på stolpen så såg jag att busstrafiken höll igång nästan till midnatt. Jag hade tänkt fråga chauffören om den saken, och nu behövde jag inte göra det.

Våra bussbiljetter, Berlin (1970)

Våra bussbiljetter, Berlin (1970)

Ed hade haft rätt – när vi kom bort från ljuskäglorna på Kurfürstendamm blev det riktigt mörkt, och när vi sökte oss tillbaka till samma gathörn där jag hade fotograferat Rumgatan på dagen fanns det bara gatlyktorna kvar som ljuskälla – husen var mörka nästan överallt, även på vår sida av muren.

Men själva Rumgatan var ordentligt upplyst. Inte glatt upplyst som Kurfürstendamm, utan om-du-försöker-smita-över-den-här-gatan-så-skjuter-vi-dej upplyst. Vid vårt besök här tidigare på dagen hade jag fått med en gammal firmaskylt vid Rumgatan i vänsterkanten på min bild, och som bevis på att detta var samma gata nu på natten, så ville jag absolut ha med samma skylt nu igen, och likaså det upplysta Axel Springerhuset i högerkanten.

Och så knäppte jag nattbilden. Ett par tre gånger för att vara säker. Uj, vad spöklikt det var här nu i mörkret!

Muren löper österut längs Rumsgatan nattetid, Berlin (1970)

Muren löper österut längs Rumgatan nattetid, Berlin (1970)

Published in: on 2014/03/03 at 09:19  Kommentera  

Inlägg 2.105: 22 maj 1970

Minneskyrkoruinkrigsvarningseffektsdiminueringen

Det var från en utsiktsplattform som vi tog bilden, och mitt på den ser du nästa plattform, ungefär mitt emot kontrolltornet på Rumgatans norra sida. Och litet längre bort men lika nära muren satt kontoristerna hos Axel Springer varje dag med samma deprimerande utsikt genom sina fönster!

Vi fann att det gick en buss på linje 4 direkt till Kurfürstendamm från där vi nu befann oss, och den hoppade vi på. Gissa var vi satt för att se ordentligt!

Bussen från Kontrollpunkt Kalle till Kurfürstendamm, Berlin (1970)

Bussen från Kontrollpunkt Kalle till Kurfürstendamm, Berlin (1970)

Och här är våra bussbiljetter – de var ljusbruna, men samma funktion på min scanner, som gör mina åldersbruna bilder – natur, hus, ansikten – färgriktiga, ger helt nya färger åt ljusbruna papper. Detta är något som jag helt och fullt accepterar. Dessa ljusbruna biljetter kostade oss 71 öre styck.

Våra bussbiljetter, Berlin (1970)

Våra bussbiljetter, Berlin (1970)

Bussen tog oss alldeles intill Åminnelsekyrkan, och då kunde vi verkligen se den på nära håll där den stod mitt i den nya moderna bebyggelsen på Kurfürstendamm (se inlägg 2.094).

Minneskyrkan, Berlin, 1970 (vykort)

Åminnelsekyrkan, Berlin, 1970 (vykort)

Minneskyrkan, Berlin, 1970 (vykort)

Åminnelsekyrkan, Berlin, 1970 (vykort)

Tyvärr fick vi se att kyrkan själv hade byggt två hypermoderna byggnader alldeles intill den gamla tornruinen, en för religiösa ändamål och en för administrativa. De både skymde och övervälmde den krigsförstörda tornspiran till den himla milda grad att den avsedda effekten faktiskt suddades ut. De skulle absolut ha lämnat resten av kyrkotomten orörd och låtit ruintornet få förbli den varning som den var avsedd att vara.

Vi var faktiskt inte särskilt hungriga ännu, så vi gick in på ett konditori på Kurfürstendamm. Där fick vi peka ut vid disken vad vi ville äta till kaffet. Kaffebrödbitarna räknades ihop på baksidan av en bång – 1,90 + 1,38 + 1,56 + 2,33 + 1,04 kronor = 8,21 kronor – vilket överfördes till bångens framsida. Bången lades med på fatet med det utvalda kaffebrödet.

Sammanräkningen av ingredienserna i vårt kaffebröd, Pompadour, Berlin (1970)

Sammanräkningen av ingredienserna i vårt kaffebröd, Pompadour, Berlin (1970)

Bakpå hopräkningen var bången för vårt kaffebröd, Pompadour, Berlin (1970)

Bakpå hopräkningen var bången för vårt kaffebröd, Pompadour, Berlin (1970)

När vi hade fått vårt kaffe – choklad för mig – och avjutit alla godsakerna, den ena bättre än den andra, så skrev servitrisen ut sin räkning för oss.  Det var 8,21 kronor för bången, 3,02 kronor för chokladen och 1,58 kronor för kaffet, totalt 12,81 kronor. Enkelt och bekvämt, och himla gott!

Servitrisens sluträkning på kaffet plus bången, Pompadour, Berlin (1970)

Servitrisens sluträkning på kaffet plus bången, Pompadour, Berlin (1970)

Published in: on 2014/03/03 at 02:46  Kommentera  

Inlägg 2.104: 22 maj 1970

Penningväxlingsbostadsadresssammanblandningen

Även om Kontrollpunkt Kalle var en viktig detalj för oss att lära känna vid vårt besök i Berlin, så hade vi snart sett allt vad kunde se av den. Nu var det dags att tänka på vad vi skulle göra härnäst, för dagen var ju inte oändlig. Först ville vi göra en kvick släng en liten bit vidare österut för att försäkra oss om att muren bara fortsatte ut i oändligheten, och sedan återvända till Kurfürstendamm och ‘civilisationen’.

Men först en praktisk detalj. Alldeles vid Kontrollpunkt Kalle låg det en bank, och detta påminde Ed om att det var dags att växla fram litet pengar. Det visade sig vara en omständlig procedur, helt annorlunda än i de små växelstugor som vi hade anlitat vid landgränserna. Men från alla tidigare resor, även i Tyskland, kunde jag inte erinra mig någonstans där det krävdes såpass mycket arbete för den stackars tjänstemannen bakom växlingsdisken.

I sitt prydliga maskinskrivna dokument bosatte bankmannen besynnerligt nog Ed i den stadsdel av Berlin där banken låg. I stället för på Krummegatan 62, där vi hade vårt hyresrum, så bodde Ed nu på Rubensgatan 62 (tys. Rubensstraße 62). Vi brydde oss inte om att påpeka felet, men vi var helt överens om att vi trivdes fint kvar på Krummegatan.

Vår växelnota för resecheck till tyska mark, Berlin (1970)

Vår växelnota för resecheck till tyska mark, Berlin (1970)

Ed växlade in en 50 dollars resecheck och fick för den 259 kronor i tyska pengar, en smula bättre än i Holland vid gränsen, så Rubensgatan till trots var detta en bra bank.

Gränsmuren fortsatte österut precis längs södra kanten av Rumgatan (tys. Zimmerstraße) en bit bortigenom och svängde sedan av till vänster. Rumgatan och byggnaderna längs dess norra sida var helt övergivna, och det enda som var nytt där var tätt stående moderna gatlampor och ett kontrolltorn av samma typ som hade övervakat Kontrollpunkt Kalle. Överallt mellan husen kunde vi se fullt med stridsvagnsblockage. Det här var helt klart samma hundra meter breda ingenmansland som vid Potsdamplatsen, även om man hade låtit de gamla husen stå kvar utan folk inuti. Spöklikt!

Muren löper österut längs Rumsgatan, Berlin (1970)

Muren löper österut längs Rumgatan, Berlin (1970)

Men rätt österut, till höger om muren, var det annorlunda. Ett par hundra meter bort stod det ett höghus på tjugo våningar, och på toppen av det stod det i stora bokstäver namnet Axel Springer. Namnet betydde ingenting för Ed och mig år 1970, men när jag i dag skulle identifiera bilden och på den såg ‘AXEL S’ i högra kanten sökte jag i Google efter ‘axel building berlin’ – och då var Axel Springers förlag Googles första sökfynd, med bilder av just detta hus. Visserligen har de sedan år 1970 byggt ett ännu högre hus näst intill, men de använder fortfarande även byggnaden som kom med på den bild som Ed och jag tog år 1970!

Published in: on 2014/03/03 at 02:23  Kommentera  

Inlägg 2.103: 22 maj 1970

Kontrollpunktsstämningsnyansvariationerna

Det fanns alltså mycket kring Kontrollpunkt Kalle för Ed och mig att studera genom att ströva omkring, bara det att det mesta av det intressanta kunde vi inte alls se. Så snart vi hade passerat det amerikanska kontollskjulet så möttes vi av den vänliga men bestämda varningen att ‘Ni lämnar här den amerikanska sektorn’ (eng. You are leaving the American sector).

Skylten hade placerats precis vid muren, som hade ett gap för att lämna plats för körbanan och en trottoar. Muren sträckte sig ända fram till trottoaren – och för att vara snygg och fin så var den byggd av sandsten och bara två meter hög. Men den visade med matematisk precision var gränsen gick. Och här som överallt befann sig alla avspärrningsanordningar på andra sidan gränsen, den sida som ville ha den stängd och så svår att passera som möjligt var.

På vår sida om muren stod det även här en utsiktsplattform, på bilden väl fylld med besökare. Det var det enda stället varifrån man kunde tänkas se litet av vad elakt spel som inträffade i den östberlinska kontrollapparaten bakom det vita planket. Jo, jag själv var förstås också däruppe och knäppte min bild från Kontrollpunkt Kalle.

Östberlins del av Kontrollpunkt Kalle, Berlin (1970)

Östberlins del av Kontrollpunkt Kalle, Berlin (1970)

Inte för att jag egentligen kunde se så värst mycket hemligt därborta. Visserligen såg jag båda två av de stora östberlinska kontrollskjulen, och också kontrolltornet och det vita planket, och, med en gnutta fantasi, kunde jag även höra motordånet från de otaliga östtyska stridsvagnar som i lönndom hade stulits av sina förare på flykt undan en förhatligt regim – och i stället fastnade i regimens H-balkar här på gräsmattan. Och ändå hade jag förväntat mig att få uppleva mera spänning uppe på plattformen. Stridsvagnarna kunde väl ändå ha exploderat!?

Eds fridfullt pastorala bild av sin fredagskväll vid Kontrollpunkt Kalle blev mycket bättre, för han lyckades eliminera även den minsta alludering på mänskliga motsättningar. Han fick till och med den amerikanska flaggan över scenen att uppvisa all frånvaro av störande vindpustar.

Västberlins del av Kontrollpunkt Kalle, Berlin (1970)

Västberlins del av Kontrollpunkt Kalle, Berlin (1970)

Vår fjärde och sista bild från Kontrollpunkt Kallet får bli ett vykort, och som sådant är det varken kolugnt eller öppet krigiskt. Vad jag fick fram av det var hur mycket trevligare Östberlin såg ut härifrån än vad vi tidigare hade fått se vid Potsdamplatsen. Jag tyckte själv att bostadshusen här bortigenom på Fredriksgatan lika gott kunde ha stått i en burgen, litet äldre del av centrala Stockholm. Ta bort skyltarna och kontrolltornet och allt rasket i gatan, och denna bild kunde mycket väl ha tagits på Odengatan. År 1970, förstås.

Kontrollpunkt Kalle, Berlin, 1970 (vykort)

Kontrollpunkt Kalle, Berlin, 1970 (vykort)

Published in: on 2014/03/02 at 07:13  Kommentera  

Inlägg 2.102: 22 maj 1970

Sektorgränspassagekontrollfunktionsmetodiken

Snart nog var vi vid slutmålet för vår murföljningspromenad, Fredriksgatan (tys. Friedrichsstraße), ett av paradstråken i Berlin av anno dazumal. Den tiden var sedan länge förbi – världskriget hade förstört det mesta överallt i Berlin. Stadens delning efter kriget – med eller utan mur – hade förhindrat ett ordentligt återuppbyggande. Den gamla fina Fredriksgatan var nu bara en gata som alla andra.

Den hade emellertid fått en ny, viktig funktion – det var på Fredriksgatan som ‘utlänningar’, det vill säga västorienterade icketyskar, var tillåtna att passera mellan Berlins två halvor – naturligtvis endast om de var försedda med alla erforderliga dokument. Det fanns många andra öppningar i muren, alla med minst lika rigorösa kontrollsystem som på Fredriksgatan, men genom de andra var det i princip endast tyskar som kunde komma ifråga om att få passera.

Detta kontrollställe hade halvt officiellt fått namnet Kontrollpunkt Kalle (eng. Checkpoint Charlie), och jag fick nu veta att vi själva hade kört igenom kontrollpunkterna Alfa och Bravo, vilket var de halvt officiella namnen på gränskontrollerna i Helmstedt och Tre Lindar. På ingendera av dessa tre kontrollpunkter skyltade man med de halvt officiella namnen.

Här är en vykortsbild som visar det mesta av Kontrollpunkt Kalle. Det var det lilla skjulet mitt i gatan i förgrunden som tillhörde västmakterna, och det kunde man till synes obehindrat passera – de flesta bilar fick till och med passera utan att helt stanna till. Ed och jag kunde fritt röra oss där omkring som vi ville – och det gjorde vi, för det här var då minsann en upplevelse!

Kontrollpunkt Kalle, Berlin, 1970 (vykort)

Kontrollpunkt Kalle, Berlin, 1970 (vykort)

Allting på bilden bortom Kontrollpunkt Kalle hörde till Östsektorn, och det var ju den som var anledningen till att all denna kontroll överhuvudtaget behövdes. Du ser på bilden framför allt ett vitt kontrolltorn, högt som på en flygplats, från vilket allting på och omkring gatan inunder kunde övervakas. Först fick bilarna stanna vid den rödvita bommen för att sedan, en i taget, släppas igenom det vita planket för kontrollbesiktning därbakom. Efter kontrollbesiktningen var man sedan tvungen att köra sin bil i sicksack över Fredriksgatan runt de två rödvita betongväggarna, byggda tvärs över gatan för att göra det omöjligt för en bil att bara gasa på och fly in i trafiken därbortom.

I övrigt ser du på bilden ett stort envåningsskjul därborta – och det låg ett likadant tvärsöver gatan. Båda antagligen med förhörslokaler och kanske även tortyrkammare, vem vet?

Published in: on 2014/03/01 at 22:28  Kommentera  

Inlägg 2.101: 22 maj 1970

Sovjetsektoröverblickningsutsiktsplattformarna

Jag tar med ett par bilder till från Potsdamplatsen, nu när vi ändå var där. Den första är ett vykort som visar det ofattbara sammelsuriet av murar, taggtrådsstängsel, oanvända gatstumpar och utjämnade byggnadstomter, som hade ersatt Berlins en gång så pulserande hjärta.

Potsdamplatsen, Berlin, 1970 (vykort)

Potsdamplatsen, Berlin, 1970 (vykort)

I förgrunden kan man se spårvagnsspår liggande kvar på sin gamla stensättning, bryskt avbrutna av den fula muren med sin taggtråd högst upp. Bakom muren hade all bebyggelse avlägsnats och marken jämnats ut, medan de asfalterade gatorna hade lämnats kvar så som de en gång hade gått. Hela detta öppna område hade gjorts för att gränsvakterna skulle kunna överblicka en hundra meter bred zon, vilken en flyende invånare skulle vara tvungen att korsa innan han ens kunde börja klättra över den taggtrådförsedda muren för att nå friheten.

För att göra det omöjligt att fly västerut även i en stridsvagn, så var hela fältet korsat av knippen av låga H-balkar, vilka var avsedda att fastna under stridsvagnen och göra den hjälplös.

Bilden på det andra vykortet tror jag att fotografen hade tagit från samma ställe som den förra. Den visar en utsiktsplattform lik den som fotografen själv stod på. Dessa utsiktsplattformar, enkelt konstruerade av trä, hade ställts upp av Västberlin på många ställen rätt intill muren för att ge folk en möjlighet att ta en titt in i den nu otillgängliga östra sektorn. Lägg märke till fotot av Potsdamplatsen från år 1932 på den stora affischen mellan plattformarna!

Utsiktsplattform för att överblicka Potsdamplatsen, Berlin, 1970 (vykort)

Utsiktsplattform för att överblicka Potsdamplatsen, Berlin, 1970 (vykort)

På samma vykort kan man se att miljön intill muren här på den västra sidan såg minst lika oinbjudande ut som på östsidan. Ingen visste ju hur det skulle komma att sluta för den här delade staden, och därför var det ingen som vågade eller ville slösa bort kapital på att bygga något här som kanske aldrig skulle komma till användning.

Från det gamla riksdagshuset till Potsdamplatsen hade Ed och jag mer eller mindre följt muren i dess nord-sydliga riktning, men nu svängde muren iväg österut längs Niederkirchnergatan (tys. Niederkirchner Straße). Vi kunde inte gå på själva gatan, för den låg på östberlinsk mark, utan fick nöja oss med att gå på en hjälpligt stensatt gångbana längs taggtråden intill muren.

Förra preussiska riksdagshuset och Martin Gropiusbyggnaden, Berlin (1970)

Förra preussiska riksdagshuset och Martin Gropiusbyggnaden, Berlin (1970)

Den pampiga byggnaden på bilden till vänster om muren hade invigts år 1899 som Preussens riksdagshus. Den hade år 1933 övergått till att tjäna som en administrationsbyggnad för Nazisttyskland – och efter krigsslutet och Tysklands delning blev den Östtysklands regeringsbyggnad. Så skulle det förbli fram till Tysklands återförening år 1989, då byggnaden skulle komma att användas för Berlins stadsfullmäktige.

Det lilla du ser av en byggnad i bildens högerkant – alltså på Västberlins område – är den övergivna Martin Gropiusbyggnaden (tys. Martin-Gropius-Bau). Det hade varit ett konstmuseum, byggt år 1881 och blivit svårt bombskadat i andra världskrigets slutskede år 1945. Det skulle efterhand komma att återöppnas år 1981, och då komma att betraktas som en av Tysklands finaste museibyggnader.

År 1905 fick Martin Gropiusbyggnaden en tillbyggnad längs Niederkirchnergatan. Den tjänade från år 1933 som Gestapos högkvarter och från år 1934 dessutom som administration för Tysklanda alla koncentrationsläger. Denna tillbyggnad hade med förståeligt raseri raserats omedelbart efter krigsslutet, och på dess plats fann vi en utsiktsplattform, där vi i trädens skugga kunde stå och blicka tvärs över muren in i Östberlin.

Utsiktsplattform avsedd för att blicka in i Östsektorn, Berlin (1970)

Utsiktsplattform avsedd för att blicka in i Östsektorn, Berlin (1970)

Men vad såg vi från denna utsiktsplattform? I stort sett bara det vakttorn som syns på den förra bilden!

Vad vi såg från plattformen på förra bilden, Berlin (1970)

Vad vi såg från plattformen på förra bilden, Berlin (1970)

Jag har hämtat nästa bild från internet. Den visar Niederkirchnergatan. sedd österifrån, med en 200 meter lång rest av originalmuren som staden hade bevarat – åtminstone fram till år 2004 då bilden togs. Det är den restaurerade Martin Gropiusbyggnaden som du ser i bakgrunden på gatans vänstra sida.

Behållen bit av Niederkirchnergatan, Berlin, 2994 (internet)

Behållen bit av Niederkirchnergatan, Berlin, 2994 (internet)

Published in: on 2014/03/01 at 01:18  Kommentera