Inlägg 1.560: 31 okt – 2 nov 1968

Chefsbytestidpunktsobestämbarheten

Jag fick höra från mamma att de var hos Gerhardssons på tisdagskvällen och att pappa inte alls tyckte om porträttet som konstnären hade målat. Så han ville inte ha ett porträtt av sig själv i present på 70-årsdagen. Så illa kan det gå med de mest väluttänkta planer.

Punkt och slut med den idén alltså, och nu hade mamma återigen ingen aning om vad pappa skulle firas med. Hon föreslog att jag på min resa dit skulle köpa en flaska fin konjak och två flaskor champagne. Vi var alltså tillbaka till det vanliga sortimentet av 70-årsdagspresenter, vilket gjorde mig rätt nedslagen.

Det bästa att avnjuta i form av glada teaterföreställningar i Stockholm på födelsedagen skulle nog vara Glada änkan på Oscars med Jarl Kulle, ansåg hon. Också en standardgåva till en äldre herre, tyckte jag. Men jag gav henne förstås inte mina besvikna kommentarer – för jag hade ingenting bättre att föreslå. Jag hade glatt mig mycket åt idén med porträttet, för det var en originell tanke, och när det inte gick så tappade jag helt sugen.

Den 1 november fick jag återigen en ny chef efter bara ett halvår med Tom Mierswa. Den nye hette Dick Gottlieb, och han verkade riktigt trevlig – vilket jag inte borde uttrycka på det sättet, eftersom alla fyra chefer som hade fått mig på halsen på IBM hade varit trevliga. Och till råga på allt så vet jag i dag inte ens när chefsbytet egentligen ägde rum. Det kunde ha varit en eller ett par månader tidigare lika väl som någon månad senare, men den 1 november får duga som en intelligent gissning.

Den dagen var för övrigt en fin, solig dag i Nya York i motsats till vad som drabbade Örebro. Där föll det, alldeles för tidigt på året, en hel decimeter med snö under dagen, och tidigt nästa morgon fick pappa göra rent på trottoarena runt huset med sin nya snöslunga. Det var en stor, amerikansk bjässe med en 7 hästkrafters fyrtaktsmotor, som lät mera som en spinnande katt än som en knallpulverpistol. Bara arbetet med att dra fram den och göra den användbar var rätt krävande med tanke på pappas hjärta, så mamma stod i fönstret och tittade oroligt på – och tog en bild av det hela.

Pappa startar snöslungan framför garaget, Skyttegatan, Örebro (1968)

Det var viktigt att få det gjort innan staden kom förbi med sin snöplog och skottade upp gatans snö på trottoaren, för i så fall måste han sätta slungan på högvarv för att blåsa all snön helt över gatan och in i Skytteparken på andra sidan. Han skulle då tvingas att gå oändligt sakta för att slungan skulle orka med sitt jobb.

Inlägg 1.559: 27 – 31 okt 1968

Presidentvalskampanjintresset

Så här före presidentvalet var det en enda ström av politiska intervjuer och debatter och analyser på TV, och det var faktiskt så intressant att man ville se alltihop. Men det kunde man gunås inte göra, för det fanns tre stora landsomfattande televisionskanaler, och när det var politiska program på dem alla så fick man ju välja dem som man ville se – eller hoppa mellan kanalerna, vilket kunde göra en normalt välbalanserad person heltokig.

Visserligen hade jag vid det här laget förklarat mig vara helt återställd, men jag hade ändå inte gett mig på att gå utomhus i onödan, så det här med vettiga TV-program mitt på dagen passade mig bra. Och min rare Ed stannade hemma hos mig hela tiden för att ge mig sällskap, så vi blev båda politiskt välutbildade.

President Johnson hade slutat att bomba Nordvietnam tidigare i oktober, och det gissades vilt på varför han hade gjort det. Antagligen var det för att lätta på bördan av Vietnamkriget som nu vilade på stackars Hubert Humphreys axlar – och det hjälpte faktiskt. När jag tidigare hade bedömt honom, så hade jag i mitt stilla sinne gett honom underkänt just på grund av ‘hans’ krig, utan att ge allt det goda hos honom en chans att medverka vid bedömningen. Eftersom Richard Nixon också var underkänd så hade jag inte haft någon favorit inför valet. Men nu när Vietnam såg ut som om det kunde vara på upphällningen och jag därför delvis kunde bortse från det, ja, då började jag faktiskt tycka riktigt bra om Hubert. Inte på samma sätt som jag hade tyckt om Robert Kennedy, men han var ju död. Man fick hålla sig till dem som fanns kvar i spelet. Och nu var Humphrey oändligt mycket bättre än den lurige Nixon.

Hubert Humphrey och Richard Nixon, 1968 (internet)

I själva verket spelade det ju ingen roll vad jag tyckte, för jag hade ju inte rösträtt. Och Ed som höll med mig – eller kanske det var jag som höll med honom? – tänkte inte rösta. Han hade aldrig röstat, tyckte inte att det skulle tjäna något till. Men vi följde debatten precis som om vi två skulle avgöra valets utkomst.

Här har du en riktigt kul TV-sketch om valet mellan Nixon och Humphrey. Den är på engelska förstås, och jag ger mig inte på att översätta den. Klicka här.

Den 31 oktober kom det en kommissioncheck i min postlåda på jobbet. Den gav mig 1.959 kronor, inte dåligt alls. Det var vid 1.298 kronor, det 20-procentiga avdraget på min fasta lön under månaden, som gränsen gick mellan bra eller dålig vid min bedömning av kommissionens storlek. Jag fick nästan alltid långt över 1.298 kronor i kommission, så jag var helt nöjd.

Inlägg 1.558: 23 – 27 okt 1968

Avportätteringsförmätehetsrodnaden

På onsdagen gjorde det gräsligt ont i ena örat men det gick över av sig själv efter ett tag. Det hade förstås med min Hongkonginfluensa att göra, för jag visste att öronen hängde ihop med resten av mig. På torsdagen försökte jag gå till arbetet igen, och nu gick det faktiskt bra. Vid veckoslutet förklarade jag mig officiellt åter frisk. Min illa vulna opasslighet hade bestulit mig på två veckor av mitt liv, varav sju dagar av missat arbete. Ingen feber, litet halsont, en torrhostning eller två, och en oändligt trötthet. Kanske det inte ens var Hongkong? – Ed hade inte känt av någonting alls.

I slutet av veckan hade mamma kommit på vad hon och jag gemensamt skulle kunna ge pappa på hans 70-årsdag. Hipp hipp hurra! Äntligen slut på den tröstlösa känslan av att inte kunna hitta på någonting som skulle glädja honom.

En god vän till mina föräldrar, Jeje Gerhardsson,  var igång med att låta måla ett porträtt av sig för ordenssällskapet W6, där han under många år hade varit en hög lokal pinne av någon sort. Fastän porträttet ännu inte var helt färdigt, tyckte hans fru Greta att det såg riktigt bra ut. Mamma fick då idén att låta avporträttera pappa. Det hade tidigare varit på gång att få honom avmålad i Nyköping, men så blev det slut på hans arbete där.

Hon frågade honom för säkerhets skulle vad han tyckte om hennes idé, och då blev han glad i ansiktet och svarade med en klädsam rodnad att det kanske vore förmätet att bli avporträtterad – och så vidare – men det kunde kanske vara roligt.

Mamma trodde att han skulle tycka riktigt bra om en sådan present. Den skulle komma att kosta en förfärlig massa pengar, men om hon och jag slog oss ihop om det skulle det kunna gå ihop. Greta var inte säker på priset men trodde att det rörde sig om 1.000 kronor. Om jag var med på detta så skulle hon tala med konstnären och samtidigt titta på portättet av Jeje för att se hur likt honom det hade blivit.

Jag svarade förstås att det var en utmärkt idé. Och det var det faktiskt, särskilt som vi bägge var helt renons på andra förslag.

I samma brev berättade mamma att det svenska postverket nu hade börjat använda skolelever till att sortera och bära ut posten på lördagsmorgnarna, precis som jag själv hade gjort i Nyköping på sin tid. Jag minns fortfarande med stolthet att jag då tog in hela 15 kronor för att arbeta från klockan 06.30 till någon gång mellan 10.00 och 11.00, då all posten i brevbärarväskan hade blivit utdelad.

Inlägg 1.557: 19 – 22 okt 1968

Hongkongavvecklingen

Efter att ha firat min egen falska födelsedag den 30 november och pappas riktiga 70-årsdag den 4 december och Alfred Nobels postuma födelsedag den 10 december skulle jag ta tåget till Göteborg den 11 december. Därifrån skulle jag flyga vid 08-tiden den 12 december via Köpenhamn till Zürich och där träffa samman med Ed som just skulle ha anlänt dit från Nya York. Vi skulle då ta tåg till staden Chur och därifrån med en kuggstångsbana åka upp till skidorten Arosa. Där skulle vi åka skidor i en vecka, och sedan, den 19 december på morgonen, ta oss tillbaka till Zürich och vårt plan till Nya York.

Allt var arrangerat av en resebyrå på något mystiskt sätt. För Ed var det ju en normal tur- och returresa till Zürich, men för mig var det en triangelresa till Göteborg och sedan till Zürich, vilket för mig hade låtit omöjligt. Men det klarade de faktiskt av. Vi hade inte köpt någon paketresa med Arosahotellet inbakat, utan för det skulle vi betala separat på platsen. Men det var fast bokat, så vi skulle inte oroa oss för att inte ha någonstans att bo. Vi hade papper på alltihop. Innan Shearson-Hammill lyckligt hade seglats i hamn hade jag inte velat – d v s vågat – binda mig för den här långa frånvaron, så det var skönt att det till slut hade ordnats sig.

På söndagen hörde vi en rapport på TV om att den amerikanska änkedrottningen Jacqueline Onassis hade sänkt sig till nivån utländska skeppsredare och plötsligt gift sig med Aristotle Onassis, den rikaste mannen i Grekland. Bröllopet ägde rum på den grekiska ön Scorpios. Klicka här om du vill se en mycket rörig film från bröllopet och en improviserad simtur i havet på morgonen därefter.

Brudparet Kennedy Onassis, Scorpios, 1968 (internet)

På måndagen tog jag mig på vingliga ben till IBM-kontoret, men något besök hos Shearson-Hammill gav jag mig inte på. Det blev en kort dag, för jag var så urlakad att jag fick gå hem igen tidigt på eftermiddagen, och på tisdagen gick jag till doktor Noseda för att få veta hur min Hongkonginfluensa mådde. Han ville bums ge mig antibiotika, men jag sade att eftersom jag inte hade någon feber alls så ville jag helst inte använda sådant.

”Det tycker jag är klokt”, svarade doktor Noseda, och det fick mig att undra varför han hade föreslagit det till att börja med, när det uppenbarligen var klokt att inte ta det. Nu ordinerade han mig några oskyldiga gröna piller i stället.

Inlägg 1.556: 13 – 19 okt 1968

Olympiadfinansieringsförtänksamheten

Den gamla svart-vita TV-apparaten fick arbeta ordentligt under den här veckan. Jag såg på alla program, mest strunt, halvliggande – jag sov inte men var inte heller vaken. Olympiaden fick vi bara se under två timmar per dag, och så gott som ingenting sändes direkt. De gjorde på det viset så att de kunde välja ut de tävlingar där det var amerikaner med i leken – det drog mera tittare och gav därför mera annonsintäkter. Jag fick inte se en enda svensk tävla i någonting under hela olympiaden!

Olympiadpiktogram, Mexiko City, 1968 (internet)

Men vi fick se, om och om igen, på onsdagen då de svarta amerikanska sprintrarna Tommie Smith och John Carlos stod på prispallen med nerböjda huvuden och ena armen sträckt rätt upp med en svart handske på handen, medan den amerikanska nationalsången spelades. Det gjorde de som protest mot hur svarta människor behandlades i Amerika, och som avsett blev det förstås ett himla liv. Som sjuklig tog jag det hela ganska lugnt.

Tommie Smith och John Carlos, Mexiko City, 1968 (internet)

Vi fick se olympiaden under en timme klockan 13.00 och en klockan 19.00, och så klockan 23.30 en halvtimmes hopkok på vad de redan hade visat under dagen. Det var verkligen inte mycket och inte heller tillräckligt om man verkligen ville få en känsla av att ha sett de olympiska spelen. Med det sades att om de hade visat mera på TV så skulle många människor avstå från att köpa de dyra biljetterna och fylla läktarna. TV-programmen var alltså egentligen bara avsedda som reklam för framtida olympiader. Krass kommerialism för åskådarna, ideell amatörism för deltagarna!

Olympiadfrimärke, Mexiko, 1968 (internet)

På lördagen var ju Ed hemma och han åkte inte upp till familjen i Bronx. Han sade att det var för att det ösregnade hela dagen, men jag visste att det var för att jag inte skulle behöva sitta ensam hemma så som jag hade gjort under hela sjukveckan.

Planerna och bokningarna var nu klara för både min resa till pappas 70-årsdag och vår gemensamma skidsemester i Schweiz. Jag skulle ge mig av på kvällen på torsdagen den 28 november, tacksägelsedagen, och komma till Köpenhamn vid 08-tiden på fredagen. Förbindelseplanet skulle anlända till Göteborg klockan 12.15, men om det var dåligt väder tänkte jag i stället ta tåg och komma till Göteborg vid 15-tiden.

Vad nu då? Dåligt väder – åka tåg? – Jo, nu skall det fram – jag var långt därinne rädd för att flyga. Inte så att jag kände panik, men jag tyckte definitivt inte om luftgropar och sådant, och om vädret var dåligt var jag inte alls road av flygning. Därför var jag utan vidare villig att betala vad det än skulle kosta för ett säkert och trevligt tåg, trots att förbindelseflyget ingick som del av min köpta flygbiljett.

Hur jag än komme till Göteborg så skulle jag dock fortsätta till Örebro och komma dit vid 20-tiden.

Inlägg 1.555: 13 – 18 okt 1968

Hongkonginfluensamisstankarna

”Ska vi titta in till Bill och Kabaa?”

Ed och jag hoppade ibland in till dem när vi var ute och strosade i Greenwichbyn, vilket vi ofta gjorde på kvällskvisten. Vi gick på Kärrgatan och bokstavligen tittade in genom fönstret till dem i sitt vardagsrum på bottenvåningen, och om de var ensamma hemma så knackade vi på rutan – eller hojtade, om fönstret var öppet på sommaren. Sedan satt vi och småpratade om ditt och datt, ingenting djupt och allvarligt, spelade ibland något tärningsspel eller liknande, och drack ett glas saft. Och det var allt. Jag skulle inte kunna berätta mer om dem även om jag hade velat.

Det är faktiskt rätt skönt att ha den sortens vänner också, sådana som inte kräver mycket ansträngning men som alltid finns till hands.

Och så blev jag sjuk igen! Jag hade känt litet riv i halsen både på lördagen och söndagen, men sådant hände ju ibland utan några följder. Men på måndagsmorgonen hade jag fortfarande halsskrap, och dessutom kändes magen tung att kånka runt med, och då stannade jag hemma i sängen. Ed såg orolig ut när han gick till jobbet, och han ringde hem flera gånger – det kändes gott! Jag talade om för honom att jag var för pigg för att ligga till sängs och för trött för att vara uppe, så jag satt mest på sängkanten och gäspade mig genom måndagen. Och tisdagen. Och så onsdagen.

Det här var ju inte klokt! Jag var hemma så där halvsjuk hela veckan. Hade jag överansträngt kroppen under de sista veckorna, då vårt program testades och testades hos Shearson-Hammill? Timmarna hade bara runnit bort. många, många timmar av sysslolöshet och luftkonditonering och hostande och nysande folk och så 27 grader varmt utomhus, allt i en enda röra.

Det var inte att mitt jobb hos dem hade varit påfrestande och stressigt. Det blir det bara om man har direkt ansvar för något som man inte behärskar till fullo eller om folk som man är ansvarig för inte gör vad de skall. Och så hade det ju inte alls varit för mig. Jag gjorde vad jag skulle göra och var inte ansvarig för någonting. Jag bara gav folket hos Shearson-Hammill råd om vad de skulle göra, och under månaderna dessförinnan hade jag gett dem råd om allt upptänkligt. Sedan var det deras sak att få det att löpa fint.

Nya Yorks Tidender hade skrivit att amerikanska soldater från Vietnam hade kommit hem till Kalifornien i september månad med viruset till den så kallade Hongkonginfluensan. Och sedan var det ju bara en sex timmars flygresa till mig här i Nya York. Och nu hade jag säkert fått det. Fast bara en lindrig släng.

Hongkonginfluensaviruset H3N2 (internet)

Inlägg 1.554: 13 okt 1968

Vänskapsförhållandeenkelheten

Att uppdatera vårt privata bildmaterial av byggandet av Världshandelscentret var bara en av förströelserna under vår söndagspromenad. Vi behövde som så ofta sträcka på benen efter allt stillasittande på våra jobb.

Visserligen satt ingen av oss stilla i timmar vid ett skrivbord – nej, det var avbrott och upp och hoppa hela tiden. För mig var det saker som skulle kollas i tjocka datautskrifter och diskuteras med kundfolket, och så om och om igen. Och för Ed var det likadant – konton som inte gick jämnt ut och måste undersökas i andra räkenskapsdokument som var spridda överallt på hyllorna.

Men att gå på långa promenader i rask takt var alltid bra för cirkulationen, och det var därför som det kändes så skönt. Kroppen talar om saker och ting för oss hela tiden, och allt man behöver göra är att lyssna på den.

På kvällen tittade vi in till Bill och Kabaa. De bodde i ett hus på Kärrgatan just där den krökte. Jag har ingen aning om hur vi en gång hade kommit samman, för vi träffades uteslutande i deras lägenhet. Det var absolut inte genom att ha sex med dem – ingen av dem var ens tänkbar som sexmaterial för någon av oss. De kom aldrig till oss och vi åt aldrig ett mål ute tillsammans. Jag har ett minne av att en gång ha skymtat Kabaa innanför fönstret på en bar på Kristoffergatan, men annars såg vi dem bara hemma hos sig.

Bill Granberg hade synbarligt svensk härkomst, men han hade inga svenska band och kunde ingen svenska. Han arbetade någonstans med någonting, men jag var inte nyfiken, frågade aldrig, och fick därför aldrig veta.

Bill Granberg (1968)

Kabaa Dijon visste vi ännu mindre om. Afrika? Indien? Filippinerna? Indonesien? När jag nu sitter här och försöker finna någon sorts härstamning för honom, så gör jag något som jag aldrig någonsin gjorde när vi var tillsammans. Det intresserade mig inte – det var inte av någon vikt för mig. När jag i tidernas begynnelse damp ner i Nya York och hade så mycket nytt att ordna upp i mitt huvud, så antar jag att jag undermedvetet avstod från att ens försöka sortera upp folk i klasser och raser och utbildningar och bakgrunder – jämfört med i Sverige var människorna i Nya York alldeles för sinsemellan olika. Men vad jag vet är att Kabaa inte hade något arbete utan satt hemma hela dagarna.

Kabaa Dijon (1968)

Vänskapen med dessa två grabbar hade så litet inflytande på mitt liv att jag antagligen hade förbigått dem – läs: glömt bort att nämna dem – om det inte hade blivit så att Bill år 1970 kom att hjälpa mig med en väntjänst som betydde en hel del för mig.

Inlägg 1.553: 13 okt 1968

Världshandelcentersutvecklingsstillaståendet

Kommer du ihåg hur Ed och jag under en dag på våren 1968 verkligen studerade och fotograferade området i den sydliga delen av Manhattan, där det nya Världshandelscentret skulle komma att byggas? Vi tog då en massa bilder av den stora gropen från alla håll, så att du skulle få en uppfattning om vad det rörde sig om (se inlägg 1.338-1.343). Nu på söndagen passade vi på att i det vackra vädret återvända dit för att se hur långt de hade kommit med sitt stora arbete.

Vi blev otillbörligt imponerade av hur liten skillnad från förra gången vi såg nu efter sex månaders idogt arbete. Man höll fortfarande på med att riva gamla kontorsbyggnader i periferin runt den redan tidigare frilagda gropen.

Rivningsarbete på tomten för Världshandelscentret, New York (oktober 1968)

De två höga tornen skulle komma att byggas mitt i den gropen, men Världshandelscentret skulle inte bara bestå av dem. Ett tiotal byggnader på kanske tjugo våningar eller så skulle komma att omge tornen, och det var för att ge plats för dessa småhus som de gamla byggnaderna nu pulveriserades.

Rivning av gamla hus på tomten för Världshandelscentret, New York (oktober 1968)

Vi märkte alltså klart att det frilagda området hade utökats väsentligt under sommarmånaderna. Men när vi tittade på den gamla, redan välkända gropen, så höll man fortfarande på att gjuta grunden för de två tornen – min okunniga terminologi beror helt på att jag inte vet något mer om de funktioner, som ingår i byggandet af det allra nedersta av en skyskrapa, än att de absolut inte innefattar entréporten.

Den här bilden, som vi tog mot norr från Frihetsgatan, verkar därför att vara förvillande lik dem som vi tog i april 1968. Det enda helt nya på platsen var de enorma lyftkranarna.

Byggandet av grunderna för tornen i Världshandelscentret, New York (oktober 1968)

På nästa bild ser du samma lyftkranar, fast där tog vi dem mot väster från Greenwichgatan. Som på tidigare bilder syns taken på Hudsonflodens gamla hamnskjul bortom viaduktmotorvägen ovanför Västergatan.

Byggandet av grunderna för tornen i Världshandelscentret, New York (oktober 1968)

Det var hela återbesöket. Vi hade inte följt byggnadsarbetena under sommaren, för det hade hänt så mycket annat av intresse i världen. Och inte hade det stått mycket i Nya Yorks Tidender om det, och inte heller hade vi spatserat förbi det längre – med alla rivningarbeten runt om gropen gick man gärna en omväg runt det hela för att inte få damm på skorna. Så nu hade vi troligen väntat oss byggnader med väggar och tak på plats sakta glida upp ur marken när vi nu kom tillbaka. Men så går det naturligtvis inte till.

Vårt nästa återbesök lade vi in på kalendern för april 1969 – vilket lät som en evighet i vardande. Vi hoppades att vi då skulle kunna slösa på litet mera film än den här gången.

Inlägg 1.552: 12 okt 1968

Hemmalördagssysselsättningarna

När jag sade att jag inte gjorde någonting på lördagen, så var det bara för att poängtera hur trött jag var. Jag var så trött att jag inte tänkte på att jag gjorde någonting alls, men visst gjorde jag en hel del. Jag behövde till exempel några flera skjortor för arbetet, så jag gav mig ut på staden och köpte mig tre fina vita skjortor. Dessa hade en tab, något helt nytt för gammalmodiga lilla mig. Det var ett litet vitt band som satt insytt under kragen i två bitar och knäpptes ihop med en tryckknapp under slipsen. Vad det nu skulle vara bra för, men slipsknuten knuffades visst fram i någon vacker vinkel för att imponera. Det tog bara fem sekunder att knäppa det – men en gång varje dag betydde en kvarts timme per år. Om livet inte hade något mera värdefullt för mig att göra under denna kvartstimme än att trycka ihop denna knapp så var det ett förståndigt köp. Skjortorna kostade 27,50 kronor styck. De var snygga. Nu var det gjort.

Skjorta med tab (internet)

Och så fick jag ett brev från mamma på lördagen. Det hade hon skrivit på måndagen som var hennes 40-åriga bröllopsdag. Pappa hade glömt bort det och hon hade inte hjärta att tala om det för honom, för då skulle han ha sett så ångerfull ut att det bleve ännu tristare. Hon visste att han hade bara sina konstruktioner i huvudet och hon hoppades att de gjorde honom nöjd och lycklig. Och så anmanade hon mig att om jag skulle bli gift någon gång så skulle jag försöka att inte glömma de få högtidsdagarna man har, för livet blir gladare då.

Jag var ju redan ‘gift’, fast det hade jag inte haft hjärta att tala om för henne. Inte för att hon då skulle se ångerfull ut – det kanske hon skulle, ifall hon inbillade sig att det var hon som hade gjort mig ‘sådan’ – utan för att jag helt enkelt inte vågade. Jag visste ju inte hur det skulle gå. Hon kanske skulle begå självmord. Det var mycket lugnare att inte röra i den grytan, men tänk vad det hade varit skönt att få tala sanning om mig själv någon gång.

Och så invigdes olympiaden i Mexiko City. Den visades i direktsändning på dagen, men jag såg i stället på sammanfattningen på kvällen tillsammans med Ed. Och det var förståndigt, för på dagen hade man fått sitta och se 5.500 deltagare från 112 nationer marschera in och runt arenan under två timmars tid och sedan samlas i mitten. I sammanfattningen behövde vi inte se mycket mera än den amerikanska kontingenten marschera in, och det räckte. Vad jag tyckte bäst om var inte inmarschen eller den olympiska elden eller den olympiska eden eller det olympiska invigningstalet – det var att jag kunde vara hemma och ligga med mitt huvud i Ed knä, och inte vara hos Shearson-Hammill.

Olympiska elden, Mexiko City, 1968 (internet)

Inlägg 1.551: 4 – 12 okt 1968

Trypanosomiasisattacken

Om du nu väntar dig lika mycket spänning under den första dagen med det nya systemet hos Shearson-Hammill som den hotande inledningen lovade, så blir du säkert besviken – allt gick riktigt bra på fredagen. De råkade väl ut för några småproblem att klara av – ett och annat med min hjälp. Men trots att det gick bra så fick jag i alla fall arbeta där hela lördagen till klockan 20.00 och också på söndagen från klockan 09.00 till 24.00. Mest för att gå igenom resultaten från fredagen, men också för att rätta till en del småsaker, dels sådana som hade inträffat under fredagen och dels sådana som vi upptäckte vid resultatgranskningen. Det var egentligen struntsaker, men om det händer mycket strunt så är det inte bra. Och ju mer vi rättade till på veckoslutet, desto mindre ohägn skulle det bli under de kommade dagarna.

Jag var förstås hos dem under hela följande vecka, först till in på på kvällarna men med mindre övertid för varje dag. Och efter det var hela omläggningen plötsligt över. Punkt och slut. Vanligt liv återkom. Ingenting att göra. Hjälp!

Under veckan bestämde jag mig för att inte gå igenom en sådan pärs till, att vara ansvarig för att allt skulle fungera ordentligt även när kundens eget folk gjorde fel. Numera hörde jag till de tre på IBM som kunde den här sortens installationer bäst, och i framtiden tänkte jag bara vara ‘vägledare’ för andra, de som alltså skulle vara de ‘ansvariga’. Jag hade haft sanmma tankar efter tidigare pärser av den här sorten, men nu menade jag allvar med det. Det är viktigt att inte låta sig bli ‘utnyttjad’ bara för att man är bra på någonting – men det blir man om man inte själv sätter stopp för det.

På natten efter fredagen den 11 oktober sov jag i 10 timmar, utan väckarklocka. Ed lät mig sova och åkte upp till Bronx och sin familj. Det var 21 grader ute och underbart, och det var första gången på länge som jag hade tillfälle att lägga märke till väderleken. Jag gjorde ingenting på dagen, och sedan sov jag i 10 timmar också nästa natt. När trycket av ‘måste, måste’ lättar märks det hur litet energi man har kvar.

Detta var det första veckoslutet för mig sedan i juli med två lediga dagar, efter vad jag kunde minnas. Jag mindes förstås fel – resan till Williamsburg hade ju bestått av en tre dagars ledighet – men är man trött så minns man ingenting. Allt jag visste var att jag snart skulle resa bort på tre veckor, eller fyra, eller fem. Jag skulle kunna ta tio veckor och bara sova. Sova, sova!

Sova (internet)

Inlägg 1.550: 3 – 4 okt 1968

Rubiconkorsandet

Hösten brakade in nästa dag. Så gick det till varje år, fast datumet växlade från år till år. Sommarvärmen höll alltid i sig längre än jag hade väntat mig – att oktober betydde kallt väder satt ingjutet i min benstomme alltsedan barndomen – men när kalluften äntligen brakade in så var det klippt. Det här året skedde det jämförelsevis tidigt, den 3 oktober, men jag visste då med en gång att vår tripp ut till Riisparken i söndags hade blivit den sista för säsongen.

På fredagen den 4 oktober skulle Shearson-Hammill äntligen lägga om sin orderrutin, och alla inblandade IBM-are höll som vanligt tummarna för en lugn och ‘ointressant’ övergång till vårt automatiska system. Ett stort svart moln uppenbarade sig dock över uppgiften – torsdagen var inte alls lugn utan otroligt hektisk på börsen. Bara en enda gång tidigare hade det gjorts flera aktieaffärer på en dag i Nyayorkbörsens historia, så det var en svettig upplevelse både på själva börsen och på alla mäklarfirmorna – inklusive Shearson-Hammill. Alla var ju glada, man tjänade skäppor med pengar, men det var minsann inte en situation som var direkt lämplig för en riskfylld övergång till ett nytt aktieordersystem.

Men Shearson-Hammills ledning sade att tärningen hade kastats (lat. alea iacta est) och att de stod fast vi att ta sig över Rubicon – det skulle inte bli några flera senareläggningar! Deras optimism smittade av sig och vi alla såg med förtröstan på morgondagen. Klockan 18.00 satte Shearson-Hammill i gång med att sända ut torsdagens köp- och säljbekräftelser. Tack vare dagens enorma omsättning var det förstås en motsvarande mängd bekräftelser. Jag gick hem klockan 01.00, och när jag kom tillbaka klockan 07.00 så höll de fortfarande på med att sända ut dem – i normala fall hade de varit färdiga med det vid 04-tiden.

De fortsatte till strax efter klockan 08.00, men då var de tvungna att säga godnatt och ställa om internklockan. Alla dokument som hade med en viss dag att göra – i detta fall torsdagen – skulle vara daterade med samma datum, och internklockan visade därför att det nu var torsdag klockan 32.00, alltså trettiotvå timmar efter midnatten till torsdagen. När de avbröt utsändningen av orderbekräftelserna ställdes internklockan om till fredag klockan 08.00.

Systemet sattes i gång för dagen, precis som det hade gjort otaliga gånger under våra testkörningar.

Monopolsedlar (internet)

Den enda skillnaden var att nu gällde det inte monopolpengar utan riktiga dollarsedlar.

Amerikasedlar (internet)

Inlägg 1.549: 2 okt 1968

Tlatelolcomassakern

Till detta möte kom det tusentals studenter för att få veta vad deras ledare skulle ta sig för i denna situation.

Studenter på De tre kulturernas torg, Mexiko City, 2 oktober 1968 (internet)

När mötet höll på att avslutas kom det massor med soldater dit i avsikt att placera studentledarna under arrest.

Student och poliser, Tlatelolco, Mexiko City, 2 oktober 1968 (internet)

Soldaterna blev då beskjutna och fyrade genast tillbaka in i studenthopen. Denna skottlossning pågick i två timmars tid. Ett stort antal studenter dödades – det uppgivna antalet varierade från 4 till 44 till 200 till 3.000 – och hundratals arresterades.

Några av de dödade studenterna, Tlatelolco, Mexiko City, 2 oktober 1968 (internet)

Dagen därefter togs alla döda kroppar bort från De tre kulturernas torg på lastbilar, och allt blod på marken skrubbades nogsamt bort.

Dödade studenter, Tlatelolco, Mexiko City, 2 oktober 1968 (internet)

Under de följande dagarna gavs den officiella versionen av vad som hade inträffat. Studenterna, som hade infiltrerats av kommunister, hade öppnat eld mot armésoldaterna som var där enbart för att bevara lugnet, och dessa hade tvingats att skjuta tillbaka för att försvara sig.

Presidenten för den olympiska kommittén, Avery Brundage, deklarerade att protesterna var riktade mot den mexikanska staten och inte olympiaden, så spelen skulle komma att hållas så som var planerat.

Avery Brundage (internet)

Den auktoritära PRI-regimen brydde sig aldrig om att formellt undersöka massakern. Men när ett annat parti än PRI vann presidentvalet 32 år senare, så tillsatte den nye presidenten Vicente Fox år 2000 en särskild åklagare för att beivra ‘brott under förgången tid’ – med särskild vikt lagd vid Tlatelolcomassakern. Men såpass långt efteråt kunde inte mycket klarläggas om beskjutningarna och de dödade studenterna.

President Vincente Fox, Mexiko (internet)

Emellertid kom vissa saker i ljuset genom publiceringen av officiella, tidigare hemlighållna dokument. Militären hade i förväg posterat prickskyttar i byggnadena runt om De tre kulturernas torg. Deras uppgift var att rikta skott mot armésoldaterna när dessa posterade sig runt torget, detta för att de då skulle tro att de hade blivit beskjutna av studenterna och därför öppna svarseld mot dem.

Polisen hade filmat hela händelsen från husen omkring och sedan hemlighållit filmen i sina arkiv. Genom att klicka här kan du få se några intensiva minuter av denna film – dock utan ljud.

Klicka också gärna här – och klicka sedan på den röda startpilen – för ett 20 minuter långt, mycket välgjort ljudband, helt på engelska, där överlevande från massakern efter 35 års tystnad berättar om hur det verkligen gick till på torget i Tlatelolco den 2 oktober 1968.

Minnesstod över massakern, De tre kulturernas torg, Mexiko City (internet)

Inlägg 1.548: 28 sep – 2 okt 1968

Mexikostudentoroligheterna

Generalrepetitionen hos Shearson-Hammill på lördagen gick precis så bra som den brukade gå på alla deras generalrepetitioner – enda anledningen till att det hade hållit på så länge på det här sättet var något inne i maskinen som inte hade fungerat, men den grunkan hade nu blivit utbytt. Nu gällde det bara att hålla andan till den instundande fredagen.

Den tredje halvmånadslönechecken i rad som hade sällskap med en månadskommission kom på måndagen. Jag skall inte säga att det var oväntat, för jag hade gett upp att gissa. Den var jämförelsevis liten med sina 1.458 kronor – kanske den bara var en justering av något bortglömt – men sådant säger man bara om man är bortskämd. Dessa pengar skulle komma väl till pass på alla våra resor som stod för dörren.

Världens ögon var nu riktade mot Mexiko, där de första olympiska spelen i ett spansktalande land skulle börja den 12 oktober. Man låg i slutspurten för att färdigställa alla de sportarenor som behövdes för det i Mexiko City. Men i en sådan mångmiljonstad var det naturligtvis också andra saker på gång. Liksom runtom i världen vid den tiden hade Mexiko City sina studentprotester och demonstrationer.

Mexikos tidigare underutvecklade ekonomi hade förbättrats enormt under 1900-talet, men alla sociala grupper hade inte kommit att i lika mån åtnjuta detta. Missnöje hade börjat sjuda i de lägre klasserna. När den kommande olympiaden gjorde landet mera internationellt bevakat, så passade studenterna vid det Nationella polytekniska institutet i Mexiko City på att protestera mot bristerna i demokratin och den sociala rättvisan.

Landet styrdes under alla de 71 åren från 1929 till 2000 av ett högerauktoritärt parti, det Institutionella revolutionspartiet (PRI). För att kväva revolten och därmed förhindra störningar av de olympiska spelen i staden beordrade landets president Gustavo Díaz Ordaz sin armé att ockupera universitetet.

President Gustavo Díaz Ordaz, Mexiko, 1968 (internet)

Studentorganisationerna krävde genast att arméstyrkorna skulle dras tillbaka från universitetet och anordnade en allomfattande protestdemonstration på Zocaloplatsen i Mexiko City den 27 augusti 1968. Detta blev en av de största protestyttringarna i landets historia.

Studentprotestdemonstration, Zocaloplatsen, Mexiko City, 27 august 1968 (internet)

Studenterna trodde sig ha fått ett visst gehör för sina krav, men armésoldaterna stannade kvar på universitetet. Då kallade studenternas ledare till ett informationsmöte den 2 oktober på De tre kulturernas torg i den centrala stadsdelen Tlatelolco.

Inlägg 1.547: 26 sep 1968

Trippmätarnollställningsomöjlighetsproblemet

Pappa hade skrivit till mig tidigare om ett problem med Mustangens trippmätare – man kunde inte nollställa den. Det fanns som alltid en liten knapp mitt på själva hastighetsmätaren, men man kunde inte trycka på den för att sätta trippmätaren på noll – därför att det inte fanns något hål i glaset för att komma åt den. Själva knappen bestod bara av en liten pinne som inte nådde längre fram än till ytan på hastighetsmätaren därinne bakom glaset. Pinnen behövde därför också förlängas med en knapp som sträckte sig genom hålet i glaset så att man kunde trycka på den.

Jag hade begärt honom att skriva till mig i detalj vad det var som fattades, och här är skissen, följd av hans förklaring.

Pappas skiss av Mustangens trippmätarproblem (1968)

”Detta är min hastighetsmätare på Mustangen. Så som den har levererats är den försedd med en sifferrad för vägsträcka och en för trippsträcka. Den senare kan dessvärre ej ställas på noll.

”Mätaren levererades så som övre bilden visar. Den nedre bilden är en detalj av den övre. Till höger ses den från sidan. Mätartavlan är täckt av en glas- eller plastruta (4), och själva mätartavlan (3) därinunder har ett urtag (1) i nederdelen. Mitt i urtaget sitter ett litet mässingsstift (2).

”Jag antar att det behövs en ruta (4) som har ett lämpligt hål med styrning (6) framför mässingsstiftet (2), och en knapp (5) som är gjord för att sättas fast vid mässingsstiftet (2) genom att skjuta in den genom styrningen (6) runt hålet i rutan (4).

”Ovanstående gäller endast under förutsättning att nollställningen av trippmätaren sker genom att mässingsstiftet (2) trycks in. Om mässingsstiftet (2) i stället skall vridas måste det till en ratt eller skruv, men det kan jag knappast tro.”

Jag vet faktiskt inte varför pappa inte vände sig direkt till Fords återförsäljare i Örebro. Han visste ju att firman i Yonkers inte fanns kvar, och att den nya firman inte hade lyckats – eller brytt sig om – att verfiera inköpet för Ford för att jag akulle få tillbaka den amerikanska inköpsskatten. Ja, det skulle väl inte vara så krångligt för mig att fråga hos någon återförsäljare här i Nya York och kanske köpa de små detaljerna och skicka honom.

Någon klok man sade en gång till mig att ”livet består av en enda rad av ärenden”. Kanske det.

Inlägg 1.546: 21 – 26 sep 1968

Födelsedagsfirandekvantitetsreduktionen

När vi sedan vaknade på riktigt på lördagsmorgonen var det mindre emfas på dagens betydelse. Medan firandet av våra födelsedagar hade varit viktigt för oss under de första åren ihop, så var vi numera så nära sammanflätade att det faktiskt kändes som om man firade sig själv. Hurra, vad jag är bra!

Nu blev det en rätt vanlig lördag för både Ed och mig. Ett av de brev jag fick kom från min faster Lily, som Ed och jag tillsammans besökte på vår Skandinavienresa året innan (se inlägg 1.129). Hon hade världens vackraste handstil, vilket framgår av en bit av just detta brev.

En bit av faster Lilys födelsedagsbrev till mig (1968)

Med mina föräldrar hade jag kommit överens om att, i likhet med drottning Elizabeth av England, fira min födelsedag vid ett annat, lämpligare tillfälle. I mitt fall den 30 november, för då skulle jag ju vara hemma hos dem i Örebro.

Ja, i likhet med alla andra lördagar var denna förstås också en arbetsdag för mig. Trots att det nog låter förfärligt med alla dessa arbetslördagar så led jag egentligen inte alls av dem. Visserligen blev det sexdagars arbetsveckor, men min totala arbetstid per vecka låg nog under de officiella 37½ timmarna. Det var helt enkelt inte mycket att göra mer än att vara till hands. Och ändå fick jag kompdagskredit för den sjätte dagen.

Ända fram till Shearson-Hammills programstart skulle det förbli så. Den senaste startdagen hade varit den 20 september innan den senarelades till den 4 oktober. Detta ständiga flyttande verkade att aldrig ta slut. Men oktoberdagen kunde faktiskt tänkas hålla – de nödiga maskinelementen hade anlänt och installerats och befunnits vara svaret på det mesta av det fördröjande eländet under de senaste månaderna. Så den 21 och 28 september var det fortfarande förberedelsearbeten, men sedan skulle det då banne mig ske – med en arbetsam veckohelg efter den 4 oktober för att ta hand om det som hade mankerat på övergångsfredagen. Och sedan – tillbaka till normala arbetstider, semesteresor, julhelgsfrid, paradis.

Under veckan kom det ett nästan tomt kuvert från pappa. Själva brevet hade sex maskinskrivna rader, som bestod av en hänvisning till en bilagd teknisk skiss av Mustangens hastighetsmätare och förklarande hänvisningar till skissen.

Denna skiss påminner så mycket om allt vad pappa skissade ihop på sin byrå, ibland på en skrivblockssida, ibland i en tidningsmarginal. Det är så som en tekniker arbetar – petigt noggrant med det som är viktigt och sedan strunt i allt ovidkommande. Plus en detaljerad förklaring till allt som är märkt med en bokstav eller ett nummer på skissen. Jag skall visa dig det hela så att du förstår vad jag talar om.

Inlägg 1.545: 16 – 21 sep 1968

Broadwayrepertoarstorleken

Just nu när jag berättade om vår upptäckt av Broadways förhandsvisningar, så upptäckte jag också någonting annat – vilket otroligt stort utbud det var av shower på Broadway vid den tiden. Jag visste ju alltid att det fanns mycket att se, men inte på långa vägar hur mycket. Här är en alfabetisk lista på alla premiärer och nypremiärer på Broadway under år 1968, för dig att här begrunda och beundra.

A Cry of Players, A Day in the Death of Joe Egg, Avanti!, Before You Go, Carry Me Back to Morningside Heights, Cyrano de Bergerac, Darling of the Day, Exit the King, Forty Carats, George Dandin, George M!, Gilbert Becaud Sings Love, Golden Rainbow, Hair, Happiness Is Justa Little Thing Called a Rolls Royce, Happy Days, Her First Roman, Here’s Where I Belong, I Never Sang for My Father, I’m Solomon, Jimmy Shine, King Lear, Les Ballets Africains, Loot, Lovers and Other Strangers, Maggie Flynn, Marlene Dietrich, Mike Downstairs, New Faces 1968, Noël Coward’s Sweet Potato, Pantagleize, Plaza Suite, Portrait of a Queen, Promises Promises, Rockefeller and the Red Indians, Saint Joan, Soldiers, Staircase, Tartuffe, The Cherry Orchard, The Cocktail Party, The Cuban Thing, The Education of H*Y*M*A*N K*A*P*L*A*N, The Exercise, The Flip Side, The Goodbye People, The Grand Music Hall of Israel, The Great White Hope, The Guide, The Happy Time, The Man in the Glass Booth, The Megilla of Itzik Manger, The Misanthrope, The Only Game in Town, The Price, The Prime of Miss Jean Brodie, The Resistible Rise of Arturo Ui, The Seven Descents of Myrtle, The Show Off, The Sudden & Accidental Re-Education of Horse Johnson, The Three Musketeers, The Venetian Twins, Tiger at the Gates, We Bombed in New Haven, Weekend, West Side Story, Woman Is My Idea, Zorba.

68 Broadwayshower, som alla hade sin premiär under år 1968! Det undras mig hur en liknande lista för i dag skulle se ut? Jag är övertygad om att den skulle bli betydligt kortare.

Jag ringde ett samtal klockan 03.00 sent på fredagskvällen – det skulle ju ha funnits ett klockan 03.00 tidigt på lördagsmorgonen också, men jag hade aldrig undersökt den saken. Jag ville ge mina kära föräldrar en chans att gratulera mig på årsdagen av min födelse för 34 år sedan. Halva 1900-talet hade nu haft med mig att göra och värre skulle det bli. De blev förvånade, för jag hade inte försäkrat mig om att de skulle vara tillgängliga, som jag hade gjort vid tidigare samtal – men det var just därför som jag ringde dem klockan 09.00. Vi hade väl inte mycket att säga, men de blev glada – och det var huvudsaken.

Svensk standardtelefon (internet)

Inlägg 1.544: 16 sep 1968

Förhandsvisningsupptäckten

Vi såg alla dessa valannonser på vår lilla, gamla svart-vita apparat. Numera sändes nästan alla program i färg, och nog tyckte vi att vi fick en bra mycket sämre bildskärpa av färgprogrammen på vår svart-vita apparat än av de program som sändes ut i svart-vitt. Den bästa färgbilden hade Sonys Trinitron, men den fanns ännu bara att få i 13-tums storlek.

En 13-tums Sony Trinitron TV, 1968 (internet)

Vi var vana vid vår 18-tums apparat, och en sådan – alltså med sämre färgbild än Sonys – kostade mellan 2.000 och 2.500 kronor. Nej, de glänsande bilderna av blodet i Vietnam fick nog vänta ännu ett slag – eller tills vår gamla trotjänade kollapsade.

Vi gick på teater i stället. Så här före säsongen på Broadway kunde man få se fina föreställningar redan innan de ens hade haft sin premiär, och till råga på allt till halva priset. Detta upptäckte jag tack vare att jag lusläste min Nya York Tidender och på så vis fick veta om allting från kriget i Vietnam till råttorna i tunnelbanan. Rent avsiktligt annonserade teatrarna inte sina förhandsvisningar – de ville nämligen ha verkligt teaterintresserat folk i salongen, folk som kunde hjälpa dem. Och det var bara de som var verkligt intresserade som brydde sig om att gå till teaterns biljettlucka och fråga om de hade några förhandsvisningar.

Hjälpa dem med vad då? Jo, om publiken var van vid att gå på teatern så brast den ut i skratt när någonting roligt sades på scenen och applåderade när den uppskattade en fin insats. Det skulle också ha plockats fram näsdukar om någonting var snyftigt – bara det att det inte längre visades många tragedier på Broadway.

Och hela tiden noterade de publikens reaktion, och när något inte verkade att ha gått hem så som de hade avsett, så ändrade de på det redan till nästa kvälls visning. Föreställningen var alltså tänjbar ända fram till premiären – baserat på hur förhansvisningspubliken reagerade blev den allt bättre. Och för att få den hjälpen bjöd de alltså på biljetter till halva priset.

Ed och jag hade redan varit på två förhandsvisningar inför den här säsongen. Inte för att dessa två hade varit några höjdare direkt – den ena var ett hopkok på fyra små situationskomedier och den andra en revyartad historia med Noël Cowards sånger. Men det roliga var faktiskt just det att vi inte hade den minsta aning om vad vi skulle få se – vi kände till namnet på föreställningen, och det var allt. Och sedan, när de hade haft sin premiär så kunde vi i tidningar och på TV jämföra de professionella kritikernas omdömen med våra egna tyckanden – och vi var sannerligen inte eniga om någonting.

Inlägg 1.543: 15 sep 1968

Motstridighetsvalkampanjerna

Så nog blev valet 1968 en besvikelse för många i Sverige, bland annat mina föräldrar. Pappa hade i augusti lånat ut en av sina ritare till en annan firma i Örebro. Han hade inte tillräckligt med arbete för honom, därför att inga företag ville investera i nya maskiner innan de visste om det skulle bli ett skifte till en mera företagsvänlig regim. Och av samma anledning ville pappa inte bli av med en duktig ritare, som han kanske kunde få god användning av om vinden vände och firmorna började utvidga igen. Därför behöll pappa honom med full lön men lånade ut honom tillfälligt per vecka eller månad mot avgift så länge firman kunde klara sig utan hans hjälp. Nu när socialdemokraterna kom att sitta kvar och som en extra spets tänkte kvartssocialisera den svenska industrin, ja nu såg det sannerligen inte ut som om pappas ingenjörsbyrå skulle få många uppdrag att arbeta på.

Egendomligt nog kände jag mig lika nedslagen före våra anerikanska val i november som pappa nu var efter hans svenska val i september. Inte för att jag skulle rösta – jag var ju inte ens amerikansk medborgare ännu – men jag såg det ändå som att jag liksom alla andra hade att välja mellan Nixon och Humphrey, och ingen av dem engagerade mig att skvatt.

Richard Nixon lovade att återställa lag och ordning i städerna. Till högsta domstolen lovade han att utse konservativa domare, som endast skulle tolka konstitutionen och inte skapa liberal lagstiftning på egen hand. Vidare lovade han att slopa tvångsuttagningen till militärtjänst – för att på så sätt ta vinden ur seglen på alla de unga män som vilt demonstrerade mot Amerikas deltagande i Vietnamkriget. Klicka här för en TV-annons för Nixon.

Hubert Humphrey lovade att fortsätta president Johnson krig mot fattigdom, och likaså att stödja fortsatt kamp för medborgarrätt och jämlikhet i samhället. Han skulle också fortsätta president Johnsons aggressiva politik beträffande Vietnam. Klicka här för en TV-annons för Humphrey.

Lyndon Johnson hade varit en underbar president på inrikessidan, med den stora medborgarrättslagen bakom sig, och långtgående lagstiftning mot fattigdom i landet. Men kriget i Vietnam stödde han med allt fler amerikanska trupper, och han hade ingen plan för hur man skulle kunna få ett slut på det hela. Han ställde därför inte upp till omval. Klicka här för en annan TV-annons för Nixon.

Men vicepresident Hubert Humphrey hoppade glatt in som kandidat i stället för Johnson, och han hade inte någon plan för Vietnamn heller. Klicka här för en annan TV-annons för Humphrey.

Inlägg 1.542: 13 -15 sep 1968

Socialiseringssverigevalet

Alltsedan början på ‘experimentet’ med kommissionslön för oss systemingenjörer hade IBM betalat ut kommissionen för en given månad i slutet av den följande månaden. En gång hade det blivit sent –kommissionen för maj betalades ut i mitten av juli. När det skedde blev jag förvånad, men sådant händer – det var inte alls något konstigt med det.

Kommissionen för juli betalades som övligt ut i slutet av augusti – men nu kommer det konstiga: kommissionen för augusti betalades ut redan i mitten av september! Jag skulle kunna ha sagt att IBM nu måste ha infört bättre och snabbare databehandling i sitt eget hus, så att allt lyckades bli uträknat och klart redan på en halv månad. Men den förklaringen skulle inte hålla vid slutet av september – nu går jag händelserna litet i förväg – för då kom det återigen en kommissionscheck! Det kunde omöjligtvis vara kommissionen för september. Så vad var det då?.

Eftersom alla kommissionscheckarna därefter kom i slutet av varje månad så skulle det alltså sluta med 13 månatliga kommissionscheckar under år 1968. Därför ger jag upp alla vidare funderingar om dem. Det finns ingen förklaring, och därför har jag ingen att komma med. När jag nämner kommissionscheckarna framöver, så tänker jag inte ens försöka förklara varför och vilken tid de avser.

I varje fall kom det en kommissionscheck på 3.081 kronor tillsammans med min lön den 13 september. Alltid välkommet och uppmuntrande. Jag var nu helt kommissionsfrälst efter det motstånd som jag på principiell grund kände i början.

Tretton månatliga kommissionscheckar per år – kanske man får en extra kommission till sin födelsedag? Ja, så var det förstås – jag hade ju min födelsedag om bara en vecka nu.

Men först var det val i Sverige på söndagen. Alla hade trott att Tage Erlander skulle förlora ensammajoriteten i riksdagen och då vägra att ha med kommunisterna i regeringen. Han skulle därför lämna ifrån sig till de borgerliga, av vilka centerpartiet skulle komma att bli störst. Allt stämde, bortsett från att Erlander i stället blev större än förut och satt kvar. De borgerligas viktigaste debattämne före valet gällde vem av dem som skulle bli statsminister.

Tage Erlander (internet)

Omedelbart efteråt kom det första resultatet av valet: Staten skulle överta 25% av all svensk industri. Det kom faktiskt en ful tanke för mig när jag hörde detta, nämligen att jag hade handlat rätt även finansiellt sett när jag år 1963 flyttade därifrån. Fast ännu mera rätt var ju att jag skulle få träffa Ed.

Inlägg 1.541: 8 – 13 sep 1968

Pengaglädjeämnena

Vi skulle ju kunna mötas på någon skidort i Schweiz, Ed från Nya York och jag från Örebro. Och sedan flyga hem till Nya York tillsammans. Ed var säker på att han kunde ordna med ledighet – semester eller obetald frånvaro – och jag själv hade ju massor av kompensationsdagar ovanpå de reguljära semesterdagarna. Ju mer vi tänkte på det, desto roligare blev det!

Jag berättade om dessa planer i ett brev till Örebro på fredagen den 13 september, och det märktes i mina rader hur glad jag var över dessa planer på att först gratulera pappa i Örebro under tre veckor och sedan åka skidor i Alperna. Jag nämnde förstås att Ed skulle komma till Alperna men bara sådär i förbigående – jag var hemskt noga med att de inte skulle börja misstänka oss för att vara mer än bara goda vänner. Vad jag i dag ångrar att jag inte lät dem veta allt om oss! Men på 1960-talet kunde man inte ens tänka på sådan öppenhet.

Det ångade glädje i mitt brev också över att mina 500 kronor i månaden nu hade blivit till 10.000 kronor för dem på Sjömännens bank för sparande att kunna ta till hjälp ifall det skulle knipa. Jag hade redan börjat märka hur skönt det känns i hjärtat av att göra något gott för andra människor. I mitt fall måste det emellertid vara för människor som jag personligen känner – att bidra till hungrande barn i Kenya och hemlösa katter i Indien har aldrig åstadkommit några lyckokänslor hos mig.

Entrén till Sjömännens bank för sparande, New York (internet)

I samma brev bad jag, och inte för första gången, om hjälp med förslag till present till pappas födelsedag. Nu hade det verkat gå så bra för mig på aktiemarknaden att jag rentav föreslog att jag kanske kunde ge dem en jordenruntresa ”i sakta mak” som en gemensam present till pappas 70-årsdag och mammas 65-årsdag – i förskott för henne, för det var 1½ år kvar till hennes bemärkelsedag. Det var egentligen tur att de inte slog till och sade ja, för då hade jag nog tagit mig litet för mycket vatten över huvudet.

På fredagen fick jag min vanliga 80-procentiga halvmånadslönecheck, fast den var fetare än förut. Bruttobeloppet – alltså före avdrag för skatt och sådant – var nu 2.595 kronor gentemot 2.409 kronor tidigare. Det var alltså första gången jag såg min löneförhöjning från den 1 september i reda pengar.

Men samtidigt hände det något helt obegripligt – jag fick en kommissionscheck, något som jag absolut inte hade räknat med. Jag fick nog orsaken klargjord för mig då, men nu, 40 år senare, är det igen lika obegripligt som det först var när jag då fick checken.

Inlägg 1.540: 7 – 8 sep 1968

Herrolympiatitelpretendenterna

Efter alla dessa suddiga bilder förtjänar du att få se Frank Zane ordentligt. Så här såg han ut år 1968, alltså då han vann Herr Amerikatiteln.

Frank Zane, 1968 (internet)

Han vilade inte på lagrarna från sin succé i Nya York. Han begav sig genast därifrån ner till Miami, och där höll han sig i form inför en annan titel som hägrade, nämligen Herr Universum. Den tävlingen hölls senare under samma septembermånad och minsann vann han inte den också! Frank Zane kom långt senare, under åren 1977, 1978 och 1979, att avsluta sin karriär med tre Herr Olympiasegrar i rad.

Som tvåa efter Frank Zane i Herr Universumtävlingen i Miami placerade sig en ren uppkomling med det helt omöjliga namnet Arnold Schwarzenegger. Joe Weider hade satsat på honom och inbjudit honom att komma till Miami för att ställa upp i hans IFBB-tävling där, och han hade även betalt hans flygbiljett dit från Europa.

Arnold Schwarzenegger innan han flög till Miami, München, 1968 (internet)

Arnold Schwarzenegger landade i Miami på dagen före tävlingen, och hans andraplacering direkt efter resestrapatserna visade Joe Weider att han hade satsat rätt. Denne pojke, som vid sin ankomst inte förstod tillräckligt med engelska för att kunna läsa en tidning, skulle så småningom komma att vinna Herr Olympiatiteln sju gånger – åren 1970-1975 och 1980 – att sedan bli en framgångsrik filmskådespelare, att sedan gifta sig med president John Kenneys systerdotter, och att sedan väljas och omväljas till guvernör i Amerikas största delstat. Men allt det känner du förstås redan till.

På lördagen hade Ed och jag suttit i salongen och inspirerats av alla de fantastiska kroppar som deltagarna hade tränat sig till, och på söndagen satt inspirationen kvar så ordentligt att vi själva gjorde en ordentlig fotvandring runt omkring på gatorna i Queens. Vi räknade dock ut efteråt att vi inte hade lagt mera än 18 kilometer asfalt bakom oss, så det var egentligen inte alls någon rekordstrapats. Vilket betyder att allt mitt prat om inspiration från muskelfesten bara var tjafs. Skönt var det dock att få röra på kroppen efter all bilåkning under arbetsdagshelgen.

Ännu hade jag inte bestämt mig för hur jag skulle göra med min resa till pappas 70-årsdag den 4 december. Jag kunde ju enkelt nog resa till Örebro och tillbaka på vanligt sätt – men när jag pratade om det med Ed så kom vi på att vi efteråt skulle kunna bägge två ta oss till Alperna för att åka skidor, nu när vi åtminstone hade lärt oss hur man kunde bromsa i utförsbackarna. Och Alperna hade lockat oss bägge alltsedan vi hade prövat på skidliften i Villars sur Ollon under vår bilresa i Europa år 1966 (se inlägg 671).

Inlägg 1.539: 7 sep 1968

Herramerikatitelfinalögonblicksbildfångsten

Ed och jag hade bra platser på parketten. Jag hade med mig min fina Nikonkamera och med den vanliga linsen – att använda teleobjektiv på fri hand i så svag belysning skulle bara ge mig skakiga bilder. Därför räknade jag med att de tävlande skulle bli pyttesmå på mina bilder men ändå jätteskarpa .

Men det var ju inomhus i scenbelysning – blixt fick man inte använda – och då blev allt vitt och överexponerat mitt på scenen och rätt dunkelt och underexponerat vid sidorna. Och som färgfilm fungerade så blev allt mycket suddigt och oskarpt – som du kommer att få se.

Jag tog bara bilder av finalposeringarna. Dessa gjordes med alla deltagarna stående sida vid sida på scenen. Poseringplattformen med initialerna IFBB befann sig längst fram i mitten. Jag tog alla mina bilder från min plats i salongen, och de hade därför alla precis samma motiv, nämligen hela scenen. Men de flesta av bilderna här nedan är detaljer som jag har skurit ut ur mina helscensbilder.

Poseringsplattformen och någon meter runt om den var starkt upplyst av strålkastare med vitt ljus rätt uppifrån. Detta gjorde hår och hud otroligt vitt – hår- och hudfärg försvann i det närmaste. Jag poängterar detta främst därför att Frank Zane med sitt mörkbruna hår och sin vanligen rätt solbrända hud inte alls har dessa bruna färger på mina bilder med honom uppe på poseringsplattformen.

Nåväl, här är bilderna. Jag tror att de är presenterade i kronologisk ordning, och jag har inte mycket att tillägga om dem individuellt.

Den första bilden visar hela scenen med alla deltagarna uppställda på linje på scenen. Den väldigt upplyste deltagaren i mitten hade bara råkat hamna inom strålkastarnas ljusfång.

Bild 1, Herr Amerikatävlingen, New York (1968)

 Kanske det är Frank Zane i blå ‘byxor’ som poserar i knäställning uppe på plattformen.

Bild 2, Herr Amerikatävlingen, New York (1968)

Detta kan fortfarande vara Frank Zane som stående poserar uppe på plattformen.

Bild 3, Herr Amerikatävlingen, New York (1968)

Sedan tog jag en gruppbild av deltagarna till höger om poseringplattformen.

Bild 4, Herr Amerikatävlingen, New York (1968)

Här kommer tre deltagare som tillsammans poserar uppe på plattformen.

Bild 5, Herr Amerikatävlingen, New York (1968)

Nu är det dags för en gruppbild av deltagarna till vänster om poseringplattformen.

Bild 6, Herr Amerikatävlingen, New York (1968)

Detta är åter en grupp av några av deltagarna till höger om poseringsplattformen.

Bild 7, Herr Amerikatävlingen, New York (1968)

Tre andra deltagare poserar här tillsammans uppe på plattformen.

Bild 8, Herr Amerikatävlingen, New York (1968)

Så kommer själva troféutdelngen uppe på plattformen. Mannen i blå ‘byxor’ bör vara Frank Zane. Jag vet inte vem den kostymklädde mannen var.

Bild 9, Herr Amerikatävlingen, New York (1968)

Och så finalbilden. IFBB:s grundare Joe Weider i kostym gratulerar vinnaren i blå ‘byxor’, troligen Frank Zane.

Bild 10, Herr Amerikatävlingen, New York (1968)

Inlägg 1.538: 7 sep 1968

Herrolympiatiteln

Så vad har jag att berätta om den kvällen? Vad material jag själv nu hade tillgång till – bortsett från mitt eget suddiga minne – var bara ett dussin bilder som jag själv hade tagit. Därför gav jag mig på internet för att forska fram vilken titeltävling det gällde och var i Nya York den ägde rum. Detta ämne visade sig vara nästan helt obekant för internet, som vanligen erbjuder allting.

Mina egna bilder visar att tävlingen hölls av organisationen IFBB, vilket står för ‘Internationella federationen för kroppsbyggande’ (eng. International Federation of Bodybuilding). Enligt internet verkade det att under år 1968 ha hållits två IFBB-tävlingar i Nya York, nämligen Herr Olympia och Herr Amerika, och båda i september månad.

Jag fick veta att den professionella titeln Herr Olympia år 1968 gick till Sergio Oliva för andra året i rad. Herr Olympiatiteln kunde erövras mera än en gång – även tidigare Olympiavinnare fick vara med och tävla om den titeln. Detta var det enda undantaget från regeln att om man en gång hade vunnit en viss titel så fick man aldrig mera ställa upp för att slåss om den igen. Men Sergio Oliva fick alltså åter lov att vinna Olympiatiteln år 1968 – och det gjorde han också. Men inte på mina bilder. Det var alltså inte Herr Olympiatävlingen i Nya York som Ed och jag bevittnade – det vad den andra.

Men trots att det inte var hans tävling som vi bevittnade, så lägger jag in en bild av Sergio Oliva. Det är han värd.

Sergio Oliva, Herr Olympia, 1967 och 1968 (internet)

Men om Ed och jag hade fått se Sergio Oliva vinna sin titel så skulle jag ha kommit ihåg det nu utan att behöva kolla mina bilder. När man ser en Herr Olympia i egen hög person, så blir det något som man kommer ihåg för alltid. Många år senare, på 90-talet, kom jag att i Palm Springs personligen lära känna en annan Herr Olympia, Chris Dickerson, som hade vunnit sin titel år 1982. Honom minns jag ju hur väl som helst. Alla som någonsin har sysslat litet med kroppsbyggande vet vilken vördnad en Herr Olympiatitel betingar.

Chris Dickerson, Herr Olympia, 1982 (internet)

Så det var alltså tävlingen om titeln Herr Amerika som vi såg. Den hölls år 1968 i Nya York. Och den vanns av Frank Zane, någon som jag då aldrig hade hört talas om.

Och var låg då tävlingslokalen? När vi kom ut från den så nämnde någon att Clementine Churchill, Winstons amerikanska hustru, hade vuxit upp i Nya York i ett hus nära tävlingslokalen. Jag tror att det var i närheten av Unionstorget på Manhattan.

Inlägg 1.537: 2 – 7 sep 1968

Kolonihistorieveckoslutsfinalen

Mätta och belåtna satte vi i gång hemåt. Det kändes först som att slita oss ur greppet av Den Gamla Tiden och bege oss ut i det helt okända 1960-talet – vi hade snabbt vant oss vid det obekväma men spännande livet i 1600-talets Williamsburg. Men som med mycket här i livet hade det varit roligt att komma dit och var det nu skönt att komma därifrån.

Ed ville köra, fast bara tills solen gick ner. Inga problem med det – en vacker dag skulle han självmant vilja pröva på mörkerkörning. Och han hade ju faktiskt i alla fall kört litet mörkt uppe i Buffalo, när han var där på sin affärsresa.

Efter en timme körde vi genom Richmond – dit Thomas Jefferson hade flyttat styrelsen av kolonin från Williamsburg för att känna sig tryggare – och efter ytterligare två timmar var vi i Washington. Ed gav mig ratten innan vi körde in i huvudstaden. Det var inte alls mörkt.

Som om vi inte hade fått nog av den staden vid vårt förra besök, så stannade vi där i någon timme, för det var en så underbart vacker dag med en nypa höst i luften. Egentligen såg och upplevde vi inte något nytt ovanpå vad vi där redan tidigare hade fått oss till livs.

Om körningen till till Nya York är det inte mycket att orda. Ännu en knapp upptäckte vi stulen i bilen – nu var det volymkontrollen på radion. Men Ed knep hårt till om pinnen och lyckades vrida den för att dämpa ner ljudet. Radio var egentligen inte alls något viktigt, men när man satt där i kvällsmörkret på motorvägen så hjälpte det med litet skvalprat och musik. Vi lämnade tillbaka bilen och kom hem strax före midnatt.

På lördagen efter fyradagarsveckan därefter var jag på jobbet som på alla lördagar sedan månader tillbaka – nåja, jag tjänade ju alltid in en extra semesterdag för varje sådan lördag. Men kvällen blev den här gången litet ovanlig. Trots att jag nu hade slutat upp med min gymträning – åtminstone tills vidare – så hade jag fortfarande en bit av mitt hjärta kvar i muskelvärlden. När jag därför fick veta att det var ett par stora kroppsbyggartävlingar på gång i Nya York just den dagen, så tog jag Ed med mig för att bevista en av dem. En gång i tidernas begynnelse hade jag ju tagit stackars DaNi med mig till Brooklyns musikakademi (se inlägg 118) på något liknande – och nu var det Eds tur.

Inlägg 1.536: 1 – 2 sep 1968

Williamsburgsvistelsesysselsättningen

De följande fyra bilderna tog vi i parkmiljö men inte alla på samma ställe. Parken med springvattnet i den första bilden minns jag mycket väl än i dag, men var i Williamsburg den låg har jag ingen aning om.

Står i grinden till en park med vattenkonst, Williamsburg (1968)

Nästa springvatten låg i en mera privat trädgård, men människorna som bodde i Williamsburg hade nästan alltid grindarna öppna och lät turisterna komma och gå som de ville. Om man ville leva mera privat, så bodde man helt enkelt inte i Williamsburg.

Sitter i en privat trädgård med springvatten, Williamsburg (1968)

Här sitter Ed på en bänk i en sådan privat trädgård – och ägarinnan håller sig diskret i bakgrunden tills jag har knäppt min bild av honom. Jag tror mig minnas att vi fick en ordentlig pratstund med henne efteråt.

Ed vilar sig på en privat parkbänk, Williamsburg (1968)

Den fjärde trädgårdsbilden visar en formellt arrangerad park, vare sig den var allmän eller privat.

Formell trädgård, Williamsburg (1968)

Så kommer det ännu ett hus med broccolibuskar framför. Den bilden tog Ed på söndagskvällen. Han ville att jag skulle gå in i deras trädgård och ställa mig mitt i den för en bild, och jag protesterade, för så påträngande kunde man ju inte vara. Men han insisterade, och här är resultatet. Efter det gick vi in överallt där vi behagade – precis som alla de andra turisterna – och det gick så bra för sig.

Befinner mig för första gången i en privat trädgård för ett foto, Williamsburg (1968)

Vår sista bild från Williamsburg – äntligen, säger du nog – tror jag mig minnas att jag tog i den stora parken som tillhörde William och Marias universitet. Överallt i den låg det skolbyggnader av alla slag, men just här såg det helt parklikt ut.

Råbarkade träd, troligen i universitetsparken, Williamsburg (1968)

Jag borde allt berätta hur vi disponerade vår tid i Williamsburg. Vi var där från söndagens eftermiddag till nästa dag klockan 14.00, då vi var tvungna att slita oss därifrån för att komma hem i vettig tid. Mesta tiden traskade vi runt i staden och fotograferade.

Vid 19-tiden åt vi middag på en av Williamsburgs kolonialtidsrestauranger – den hade inga lampor utan bara levande ljus på borden och längs väggarna, och vi passades upp av betjänter i tidstypisk mundering. Senare, troligen vid 21-tiden, såg vi den lilla historiska introduktionsfilmen på vårt värdshus tillsammans med en massa andra gäster, och efter det gick vi tidigt till sängs.

På morgonen var vi uppe i gryningen för att i lugn och ro kunna fotografera staden utan att ha turister framför kameran hela tiden. Timmar senare åt vi frukost på vårt värdshus, och efter ytterligare några timmars promenerande åt vi en lätt lunch någonstans ute på staden före vår avfärd.

Inlägg 1.535: 1 – 2 sep 1968

Gatuvandringsscenerierna

Här står Ed framför Williamsburgs version av jättestora skyltfönster – bara en sådan detalj som att bryta den stora moderna glasytan i många små gjorde att butiken perfekt passade in i miljön. Möjligheten finns förstås att det verkligen var ett jättefönster, på vilket man hade klistrat vita träramar för att skapa en illusion av smårutor. I varje fall var resultatet mycket snyggt.

Ed framför stora skyltfönster brutna i smårutor, Williamsburg (1968)

På den här bilden står jag vid dörren till det gemensamma postkontoret och tryckeriet, gissningsvis på Hertigen av Gloucestergatan. Eftersom detta var en levande stad, tar jag för givet att posten verkligen fungerade, åtminstone för turisternas omedelbara behov – frimärken för vykort. Men annars fanns det gott om museibetonade verksamheter i staden, på samma sätt som det var i Sturbobyn.

Står vid posten och tryckeriet, Williamsburg (1968)

Varför just den här bilden av restaurangen ‘God mat’ (eng. Good Eating) råkade få en sådan konstig blåaktig ton begriper jag då inte alls, men den var tagen med en av våra två stereokameror och med samma film som alla de andra bilderna från Williamsburg.

Restaurangen ‘God mat’, Williamsburg (1968)

Vi tog den här fina bilden av denna tidstroget uppklädda dam på trappsteget in till ett hus med en hermetiskt tillsluten dörr – och jag har inget som helst minne av detta. Man måste ju ha undrat varför hon stod där – om dörren hade varit litet halvöppen hade hon förstås varit en affärsidkerska ute för att locka in kunder, men det gick ju inte nu när dörren var stängd. Det får förbli en gåta.

Tidstroget utstyrd dam på trappan till stängd dörr, Williamsburg (1968)

Först trodde jag att Ed hade tagit två bilder av samma stuga, men så var det nu inte alls. De var båda med största säkerhet byggda inte alltför långt tillbaka i tiden, men naturligtvis gjorda att passa in bland Williamsburgs gamla rariteter.

Står framför stuga med tegelskorsten, Williamsburg (1968)

Kommer från en annan stuga med tegelskorsten, Williamsburg (1968)

Och här har vi skyltfönster igen – eller var det folks privata konstruktion för att få in så mycket ljus som möjligt? Dessa hus låg inte vid Hertigen av Gloucestergatan utan vid en smågata men fortfarande i den historiska enklaven i Williamsburg.

Står på en smågata utanför ett troligen privat fönster, Williamsburg (1968)

Detta hus skyddades ordentligt mot insyn av en ordentlig broccolistjälk. Det var ett mycket vackert träd, men jag tror inte att de hade tänkt sig det här resultatet när de en gång planterade en liten buske framför sitt hus.

Hus med broccoliliknande buske som skydd mot insyn, Williamsburg (1968)

Man kunde frestas att tro att detta var en bondgård. Men det fanns inte en ko i grannskapet. Nej, dessa röda stugor låg mitt inne i Williamsburg och var rent otroligt välskötta bostadshus.

Står i en grupp röda trästugor mitt inne i staden, Williamsburg (1968)

Inlägg 1.534: 1 – 2 sep 1968

Hästträngseln

Veden i en av marschallerna intill förvaltningsbyggnadens västra – eller möjligen östra – grind verkar på den här bilden att intressera mig över hövan. Men kanske jag bara var förvånad över att man använde ved? Som om gasrör hade funnits på 1600-talet.

Kollar veden i en av marschallerna utanför förvaltningsbyggnaden, Williamsburg (1968)

Förvaltningsbyggnaden skymtar i fjärran på bilden av Hertigen av Gloucestergatan. Lägg märke till hur diskreta butikerna håller sig i den här staden. De små järnstolparna längs gatan hade använts till att binda fast hästen vid medan man uträttade sitt ärende inne i förrättningen därbakom.

Hertigen av Gloucestergatan med förvaltningsbyggnaden i fjärran, Williamsburg (1968)

Det var naturligtvis i forna dagar då man red ärenden i Williamsburg. Men säg inte det – den här hästen passerade vi på ängen bakom ett hus, och den såg ut att vara redo att tas ut på en ritt, kanske till posten eller viktualieboden.

Två hästar hemma på sin bakgård, Williamsburg (1968)

De flesta hästarna i Williamsburg var dock fastspända vid en vagn av någon sort. Här har du ett par hästar som drar en tidstrogen kärra för turister, som vill se staden utan att behöva få skorna dammiga.

Vagn med turister, Hertigen av Gloucestergatan, Williamsburg (1968)

Och här är en liknande turistvagn någonstans strax utanför den historiska delen av Williamsburg.

Turistvagn i utkanterna av Williamsburg (1968)

Medan vi ändå var i utkanterna av civilisationen, så såg vi två små hökärror dragna inte av hästar utan av någon sorts nötkreatur. De skulle förstås också göra litet nytta för sig och inte bara stå och idissla 20 timmar om dagen.

Nyttighetsfordon dragna av nötkreatur, Williamsburg (1968)

Nu tillbaka till själva storstaden Williamsburg. Detta är vår enda bild av Virginienkolonins guvernörspalats. Framsidan, som vette mot söder, tog Ed vid 18-tiden på söndagen – vilket framgår av både solbelysningen och folkträngseln. Denna byggnad låg ungefär rätt norrut från vårt värdshus, cirka 200 meter norr om Hertigen av Gloucestergatan.

Står framför guvernörspalatset, Williamsburg (1968)

Så långt kan jag identifiera våra bilder med mera än vad som direkt framgår av vad som syns på dem. Den här bilden med den eleganta men för tillfället tomma landån tog vi troligen i universitetets park, och man ser här en av de många gamla skolbyggnaderna.

Troligen en av universitetets skolbyggnader, Williamsburg (1968)

Inte alla butiker och restauranger låg vid Herigen av Gloucestergatan. Därför vet jag inte om Tegelhusbaren (eng. Brick House Tavern) låg på den gatan eller någon annanstans – i varje fall finns i dag den baren med sina sexton (?)  gästrum inte längre kvar.

Står på trappan till Tegelhusbaren, Williamsburg (1968)

Inlägg 1.533: 1 – 2 sep 1968

Förvaltningsbyggnadsfotograferandet

Vi tog många bilder i Williamsburg, och några vet jag precis vad de föreställer. Dessa kommer jag att visa upp först och berätta vad jag vet. Men resten kan jag inte exakt placera, så de får komma som de vill. Alla bilderna här från Williamsburg togs av oss själva – inte en enda kommer från internet – och som för det mesta var Ed den mest aktiva fotografen. Som synes.

I västra änden av den spikraka Hertigen av Gloucestergatan låg universitetets huvudbyggnad med en enorm park bakom, fylld med skolbyggnader av alla slag. I östra änden av gatan låg den gamla kolonins förvaltningsbyggnad (eng. Capitol Building). Det var längs den gatan som huvuddelen av butikerna och restaurangerna låg. Vårt värdshus låg däremot ungefär 200 meter söder om mittpunkten av Hertigen av Gloucestergatan.

Nu känner du till det mesta om Williamsburgs gatunät. Jo, en sak till om gatorna – på 1600-talet asfalterade man dem inte, och det gjorde man därför inte nu heller. Det var vad jag var van vid sedan jag som åttaåring bodde i Gusum i Östergötland – där gick man omkring på grusgator och grusvägar, och tro mig – det var ingenting konstigt med det.

Vi börjar med förvaltningsbyggnaden för Virginienkolonins styrelse. Det var två hus, med rundade södersidor, och de var sammanbyggda till att bilda formen av bokstaven H. Nedre våningen i mittpinnen var ersatt av tre stora valv, på vilka övervåningarna vilade.

Den här bilden tog jag från söder, och du kan urskilja Ed mitt på gångvägen fram till byggnaden.

Förvaltningsbyggnaden från söder med Ed på gången framför, Williamsburg (1968)

Ed tog nästa bild, och på den ser du de tre valven på närmare håll. För att räkna ut när han hade tagit bilden använde jag, så som jag ofta gör, riktningen av solbelysningen – tills jag upptäckte att klockan uppe i tornet visade exakt 06.10. Det stämde rätt bra – vi steg upp riktigt tidigt på arbetsdagens morgon och gav oss ut med kamerorna.

Står framför södra sidan av förvaltningsbyggnaden, Williamsburg (1968)

Bilden med Ed just utanför den östra grinden till förvaltningsbyggnaden tog jag däremot vid 18-tiden på söndagen. Skuggan av klocktornet föll nämligen rätt ut på gräsmattan i bilden. Huset i bakgrunden hade en härlig veranda – det var en av de många trivsamma restaurangerna i Williamsburg.

Ed utanför östra grinden till förvaltningsbyggnaden, Williamsburg (1968)

Eftersom vi befann oss vid förvaltningsbyggnaden både klockan 18 på söndagen och klockan 06 på måndagen vet jag inte med säkerhet när vi tog bilden rätt upp av klocktornet. Var det klockan 06.03 eller 18.03? Vi kunde ha fotograferat tornet från både norr och söder med samma resultat. För min del håller jag på måndagsmorgonen.

Klocktornet på förvaltningsbyggnaden, Williamsburg (1968)

Inlägg 1.532: 1 sep 1968

Värdhuskomforten

Konstigt nog tog vi inga bilder av vårt värdshus. Det hette ‘Williamsburg Lodge’, men i stället för att futilt försöka översätta detta till svenska kallar jag det helt enkelt för ‘värdshuset’. Men jag tog en bild av Ed framför en vacker gammal byggnad precis tvärsöver gatan. Huset hade en liten park med springvatten framför.

Ed vid spaträdgården mitt emot vårt värdshus, Williamsburg (1968)

Värdshuset lät oss välja mellan ett rum med luftkonditionering och ett utan. Då det inte alls var någon högsommarvärme tog vi vårt utan, och med fönstret på glänt var det bara skönt. Rummet låg i en tvåvåningslänga helt byggd av trä, och överallt, i korridoren och på rummet, doftade det så där gott av skurat trä – det gav mig minnesassociationer till min barndoms svenska sommarpensionat. Är det inte egendomligt hur luktminnen hänger med?

Det var ett härligt rum, och det var snyggt möblerat i stil med allting här i Williamsburg. Jag antar att det eleganta hotellet – det hette för resten ‘Williamsburg Inn’ och hade byggts av John Rockefeller år 1938 – hade parkettgolv och kristallspeglar som på 1600-talets herrgårdar i sina gästrum. Men vi på vårt värdshus hade det mera folkligt med golv av träplankor och rustika folkmöbler, allt det också som på 1600-talet. I tvättfatet hade de kranvatten – om de hade varit helt konsekventa skulle vattnet förstås ha stått i en porslinskanna i en tvättho, så som jag minns det från bondgården i Danmark år 1948. Men det rinnande vattnet var väl ett erkännande av att detta trots allt var 1900-talet. Dusch och toalett fanns ute i korridoren, något som var ovanligt för Amerika men något som jag var helt van vid sedan barnsben från många hotell i Sverige. Nej, Ed lyfte inte heller på ögonbrynen inför detta.

Vi hade tillgång till två simbassänger – det var ett stort hotell – varav den ena hade uppvärmt vatten, och vi fick vart sitt frikort till stadsbussen som gick runt i staden var femte minut hela dagen och in på kvällen. Dessutom bjöd hotellet på en 35 minuters film på jätteduk om Williamsburgs historia.

Detta fina rum mitt i denna historiska stad med alla sina turister borde ha kostat en halv förmögenhet. När jag fick veta att det bara kostade 45 kronor, då var det jag som lyfte på ögonbrynen. Förra nattens Holiday Inn hade kostat precis det dubbla.

Efter att ha bytt om litet begav vi oss ut i vimlet. Vi lät bilen stå och vi ratade gratisbussen – nu skulle vi titta på staden till fots. Den centrala gatan sträckte sig genom hela det historiska distriktet – den hette Hertigen av Gloucestergatan (eng. Duke of Gloucester Street) – och var bara en kilometer lång allt som allt. En sådan liten stad kunde fötterna klara av utan rullande hjälp.

Inlägg 1.531: 1 sep 1968

Kulturhistoriestadsankomsten

Williamsburg förblev kolonin Virginiens huvudstad i 81 år. Men under revolutionskriget flyttade Virginiens guvernör Thomas Jefferson huvudstaden till Richmond, längre in i landet. Han ansåg att det skulle vara för svårt att försvara Williamsburg i händelse av ett anfall av engelsmännen. Och utan sin huvudstadsfunktion blev Williamsburg en liten sömnig by, hållen vid liv av universitetets studenter – halva befolkningen – och turister, sådana som Ed och jag.

Oljemagnaten John Rockefeller blev emellertid intresserad av Williamsburgs historiska värde på 1920-talet och hjälpte då till med arbetet med att restaurera det som hade förfallit under årens lopp. Det är tack vare hans insatser som den historiska delen – den som man i dag avser med namnet Williamsburg – blev en levande stad igen. Den kom att bestå av ett hundratal bebodda hus, gator, trädgårdar och miljö från den gamla tiden. Inte allt där var kvarlevor sedan 1600-talet – man byggde efterhand en hel del nytt för att fylla igen de hål som hade uppstått i gatubilden när ursprungliga hus hade rasat samman. Men allt som byggdes nytt uppfördes i samma stil som det som var gammalt. Detta gjorde att staden kom att se ut ungefär så som den hade gjort för flera hundra år sedan.

Men även den del av Williamsburg som låg utanför de historiska kvarteren hade i stort anpassats till den historiska stilen – i byggnadsstil såväl som i undvikande av stora skyltfönster, moderna gatlyktor och skyltar. Bra gjort!

När vi nalkades vårt mål hade Ed gjort klart att vi skulle stanna där över natten, men vi hade inte sett ett enda motell på vägen in till Williamsburg. Så vi gjorde något för oss mycket ovanligt – vi stannade och frågade någon. Vi fick då veta att det fanns bara två hotell i staden, ett stort och elegant hotell och ett stort och trevligt värdshus. Det fina i kråksången var att de båda låg näst intill varandra och dessutom mitt i staden. Det var aldrig någon tvekan om vad vi skulle göra – passera det eleganta hotellet på vår väg till det trevliga värdshuset.

Ed stannade till med bilen framför det eleganta hotellet, som helt uppenbart inte var avsett för oss. Vi fick en bild av det från gatan tvärs över dess jättelika gräsmatta framför.

Williamsburg Inn, Topphotellet i Williamsburg (1968)

Och sedan svängde Ed till vänster, och där på höger sida om gatan låg det trevliga värdshuset. Jo, visst såg det trevligt ut, mycket mera mänskligt, och det var ingen enkel sylta det heller. Men varför skulle allting vara en enkel sylta? Ibland kan man, ja, ibland skall man slå på stort, och i den här historiska staden passade det minsann bra att göra det!