Inlägg 2.220: 30 – 31 okt 1970

Lägenhetsövertagaresammanträffandet

Det blev förstås ingen kommissionscheck i slutet av oktober heller, men det hade jag inte ett ögonblick väntat mig, så det gjorde ingenting. Jag hade fått mig den utlovade intervjun med Jim Fuchs, och fått veta att nu skulle jag snart få mitt erbjudande till det nya programutvecklingsarbetet – det var bara en del detaljer som först måste tas hand om. Han antydde att jag också snart skulle komma tillbaka till att få min vanliga lön igen, och för mig kändes det som om jag då skulle få en 25% löneförhöjning.

När jag på min väg från jobbet den 30 oktober kom upp från tunnelbanan på Sheridantorget, så var det mera trängsel än vanligt på det lilla trekantiga torget. Jag hade hamnat rätt i ett valmöte, och en hel del folk hade samlats där för att lyssna på Barry Farber, radiomannen som jag berättade en massa om litet tidigare (se inlägg 2171). Jag fick bara ta del av slutet av hans tal, så jag fick ju inte lära mig mycket om hans åsikter – allt jag egentligen visste var att han hade en härlig röst och att han kunde tala ett dussin olika språk. Han talade alla språk som användes inom hans polyglotta valdistrikt, bland annat kinesiska. Tyvärr begrep de flesta där inte mycket av hans valtal på mandarinspråket, för de talade i allmänhet kantonesiska – det måste ha känts snopet att ha lärt sig ett så svårt språk som kinesiska för att sedan finna att det var fel dialekt.

Hur som helt hojtade jag till honom på svenska efter talet: ”Lycka till på tisdag!”. – Först begrep han inte vad jag sade, men sedar upprepade jag det och då sken han upp och sade: ”Tack så hemskt mycket”.

Så gick politik till i Amerika. Att hålla ett kort tal för några dussin människor från en talarstol, att någon gång visas på TV och radio – i en annons mot en hög avgift, för nu fick han inte hålla på med sitt vanliga arbete som ledare av radiodiskussioner – och att gå gata upp och gata ner med en stor knapp som sade: ”Jag är Barry Farber”.

På lördagskvällen träffade jag Bob Svennberg, sonen till Madame Z (se inlägg 316). Han hade bott i min lilla lägenhet i Biskopsgården medan han studerade, och sedan arbetat som konstruktör på SAAB i Linköping. Men när de hade börjat övergå till datamaskinstillverkning för ett halvår sedan hade han flyttat över till det och var nu i Amerika för att lära upp sig på Control Data i Minneapolis i Minnesota – de skulle köpa en del utrustning därifrån. Bob reste tillsammans med sin chef, och jag gjorde det vanliga för turister i Nya York – vi gick på Radio City Music Hall.

Inlägg 2.219: 27 okt 1970

Personröstningsbegynnelseutvalsproceduren

Nu började det verkligen att dra ihop sig till val i Amerika. Valdagen, den 3 november, var gemensam för så gott som alla delstaterna, men vilka poster som man skulle rösta om varierade. Överallt skulle representanthusets alla 435 poster tillsättas på två år, och i en tredjedel av delstaterna skulle en senator väljas på sex år. Dit hörde delstaten Nya York, och till valet för senator hade vi denna gång för ovanlighetens skulle tre kandidater – vilket betydde att det kunde räcka till med 34% av rösterna för att vinna, om det stod mycket jämnt mellan dem.

Den som jag tänkte rösta på var Charles Goodell. Det var en liberal politiker, som guvernör Rockefeller hade tillsatt år 1968 för att fullfölja Robert Kennedys mandatperiod efter dennes död. Han hade tidigare varit en ytterst konservativ republikan från trakten av Buffalo, men när han kom in i senaten blev han en av de starkaste motståndarna till Amerikas inblandning i Vietnams inbördeskrig. Han var full av sociala reformidéer och hade en verklig folkledarepersonlighet.

Charles Goodell med sin 10-årige son, 1970 (internet)

Sedan fanns det James Buckley, en republikan som Goodell hade slagit ut vid primärvalet om att bli republikanernas kandidat, så han var nominerad endast av det lilla konservativa partiet – så han kunde inte gärna vinna.

James Buckley (internet)

Och slutligen demokraten Richard Ottinger med många goda idéer. Men han var en verkligt dålig talare – varje gång han fick en fråga svarade han med en inlärd ramsa, som ofta inte ens hade med frågan att göra. Dessutom ville han ha både pris- och lönekontroll – inte nödvändigtvis stopp, men för mig var statlig kontroll av priser och löner lika omöjliga.

Richard Ottinger, med cigarretten, värvar röster på en tunnelbanestation, New York, 1970 (internet)

Jag hade bestämt mig för Goodell långt innan Nya Yorks Tidender kom att förorda honom den 18 oktober. Jag antar att tidningen hade smugit sig in och läst mina tankar.

Jag har redan tidigare skrivit om demokraten Edward Koch som det enda möjliga valet för riksdagsman på min sida av 4:e gatan. På andra sidan var det en vild fejd mellan demokraternas Bella Abzug och republikanernas Barry Farber (se inlägg 2.168-2.171), men där hade jag ju ingenting att säga till om.

Det skulle också bli val för poster inom delstaten Nya York, från guvernör och hela vägen ner. Där kände jag bara till Nelson Rockefeller väl . Han hade välkomnat mig som medborgare – och honom tänkte jag minsann rösta på. För alla andra poster skulle jag rösta på demokraten, för jag visste ingenting alls om de olika kandidaterna.

Delstaten New Yorks sigill (internet)

Inlägg 2.218: 19 okt 1970

Sammankrympningschefsbyteskonsekvensen

På hemmafronten hade vi samma elände med värmen i 351:an som året före. Utomhus var nattemperaturen nere i 5 grader, vilket inte alls var lika kallt som förra hösten, men nog hade det varit skönt med litet värme i elementen. De förblev dock kalla, och vi klarade oss fint med ett tjockt vintertäcke. Vi hade också kvar från förra vintern en elkamin med termostat för den händelse att det skulle smälla till och bli riktigt kallt.

Den riktiga värmen, den bortom täcken och elkaminer, kom igång efter några veckors tjat från oss och troligen andra hyresgäster. Jag har sagt här många gånger att Nyayorksborna var tuffa och stod ut med mycket som folk på andra håll inte hade klarat av.

Jag ville gärna gå till doktor Noseda och låta honom titta på mig. Hjälp per telefon som på fredagen var nog gott och väl, men jag ville ändå att han skulle kolla upp mig, fastän jag nu äntligen kände mig frisk igen. Men på morgonen före hans mottagningstid gick jag till Vattengatan, och där väntade mig nyheten att kontorets två grupper av systemingenjörer hade slagits ihop till en.

Vi systemingenjörer delades ett par år tidigare upp i två grupper, var och en med sin chef. Det var då lysande tider med alldeles för mycket att göra för en enda chef, men den uppdelningen berörde mig knappast ett dugg – och därför förbigick jag helt att nämna det i dessa rader. Men nu var de lysande tiderna över och det räckte återigen med en chef för oss alla – så vi slogs ihop igen till en enda grupp. Detta fick jag känna mera av, för nu på måndagsmorgonen fick jag omigen en ny chef. Jim Fuchs hade varit chef för den andra gruppen av systemingenjörer, och han fick nu dubbelt upp att göra – vilket fortfarande var: inte mycket.

Och Harriet Molk fick ett nytt arbete någon annanstans i organisationen. Hon hade befordrats till att utbilda chefer i speciella ämnen, som till exempel intervjuteknik. Jag visste att hon var intresserad av psykologi, och det ingår ju när man skall intervjua nya arbetssökande – men ändå verkade det på mig som om Harriet hade placerats på lut för något framtida mera riktigt jobb inom IBM.

Jag kände ju Jim Fuchs på en informell basis sedan länge – vi arbetade ju på samma lilla ställe – och vi kom väl överens. Jag tittade in till honom nu och skakade tass. Han skulle intervjua mig snart nog mera formellt, men just nu skulle jag iväg till doktor Noseda för att bli friskförklarad.

Inlägg 2.217: 18 – 19 okt 1970

Inflationsbekämpningsåtgärderna

På söndagen höll president Nixon ett tal inför valet. Det var inte för sin egen del – han behövde inte omväljas förrän år 1972 – utan för diverse senatorer som han ville hjälpa att bli valda. I talet sade han att han var helt emot pris- och lönekontroller, för det fungerar inte. Det bara snedvrider balansen i samhället och skapar överskott på varor här och underskott där och också överskott på arbetstillfällen här och underskott där. Detta var precis så som jag hade lärt mig en gång i högskolans textböcker och sedan litat på i alla tider.

Men detta var det enda som jag höll med Nixon om – annars ansåg jag att allt som han gjorde var helt uppåt väggarna. Och nu följde jag med i politiken på ett helt annat sätt än förut, för nu skulle jag ju själv rösta och bestämma hur landet skulle styras. Det var minsann på tiden att jag gjorde det, för se bara hur Amerika hade gått utför under de sju år då det hade fått sköta sig själv utan min hjälp! Jag hade anlänt till ett land med allting välordnat och funktionsdugligt, men så fort jag satte fot på kajen så började det genast att bli sämre. Viktiga ledande personer hade skjutits ihjäl till höger och vänster, ett oändligt långt krig hade satts igång, priserna på allting hade bara stigit och alltflera människor hade blivit arbetslösa.

Nej, snart nog skulle Gymbrat rätta till det hela genom att rösta på precis rätt politiker. Och då skulle snart allting bli bättre igen. I den positiva riktningen lägger jag här in två melodistycken för att åter få upp stämningen. Klicka här för den första låten och klicka sedan här för den andra.

Men redan dagen efter det här pigga mellanspelet med anledning av Nixons tal om prisstopp och mitt löfte att på valdagen i november göra tiderna bättre här i Amerika, så damp det ner ett brev från Örebro med en massa tidningsklipp. Från ett av dem fick jag veta att Sverige nu hade infört allmänt prisstopp. Inte längre bara på matvaror, som det hade varit sedan augusti (se inlägg 2.205), utan på allting.

På andra klipp fick jag läsa svenska kommentarer om prisstoppet, och de gick i allmänhet ut på att om detta var det enda medlet som regeringen hade för att stoppa inflationen, så var det skräp med dess förmåga. Eftersom det inte också hade införts lönestopp, så misstänkte jag för min egen del att det hela var en vänlig gest riktad mot kommunisterna, som socialdemokraterna nu efter valet skulle komma att behöva som stödparti.

Det skulle nu bli intressant att följa utvecklingen av den svenska ekonomin. Prisstopp leder ju med tiden till ransoneringar, import- och exportregleringar och annat slikt elände.

Inlägg 2.216: 9 – 16 okt 1970

Magsjukstillståndsåterkomsten

Passet slank dock in i huset utan stora fanfarer, för jag hade känt mig febrig hela eftermiddagen på jobbet. När jag hade släpat mig uppför alla 351:ans branta trappor med posten i hand och tagit tempen, så fann jag att jag hade 38 grader. Det fick mig att känna mig ännu eländigare. När Ed kom hem, var han återigen min räddande ängel och gav mig litet rostat bröd och handhållning och sympati. Sedan bäddade han ner mig i dyschan. Jag somnade klockan 19.00 och sov tills jag vaknade ordentligt klockan 11.00 på lördagen. Ed hade gett sig av till Bronx och låtit mig sova ut febern i fred. Passet upptäckte jag inte förrän då på eftermiddagen.

Det var magen som hade krånglat igen, på samma sätt som förut, så nu återgick jag till Nosedas diet från förra gången. Jag kände mig dock alldeles bra nu och var till och med uppe på tjärstranden – du minns att man kallade taken så i Nya York, när de användes som alternativ till en badstrand – i ett par timmar i det sköna, soliga vädret. Hmm, feber och solsken, inte bra, men jag var nog litet omtöcknad i huvudet också. Det magonda återvände senare på dagen men inte febern.

Problemet med magen verkade vara något som jag hade ätit, kanske något som inte hade hållits tillräckligt kallt i kylskåpet. När jag tittade efter fann jag två ton med is därinne och gav mig genast på att avisa det. Jag var ju hemma hela söndagen, så jag hade gott om tid för det.

När jag inte kände mig bra på måndagen, så gick jag till doktor Noseda igen. Han ordinerade mig antibiotikatabletter, men bara åtta, för jag sade till honom att jag var mycket restriktiv med sådana medel. Jag ville inte att kroppen skulle bli van vid dem, och det tyckte han var helt riktigt.

Jag stannade hemma i fyra dagar tills magen var helt bra och gick tillbaka till arbetet först på fredagen. Men där fick jag en underlig sorts huvudvärk – jag kunde inte vrida på det utan att det kändes som om det sprack itu. Jag ringde då till Noseda, och han lugnade mig med att jag nu hade eländet inne i huvudet och att jag bara hade en liten snuva kvar att se fram emot, om ens det. Jag skulle snart vara helt frisk igen. Positivt tänkande! Och jag skulle fortsätta med mjölken, för mjölkfett just nu var bra för min mage. Men skulle det inte ge mig kolesterol i blodet? Nej, det skulle jag inte oroa mig för, sade han. Jaha.

Inlägg 2.215: 2 – 9 okt 1970

Popmusiköverföringsveckoslutet

På det första veckoslutet i oktober lånade Ed en grammofon av sin bror Stanley, så att jag skulle kunna överföra allt jag hade på skiva till ett band. Stanley hade varit i Vietnam – det behöver inte klargöras i vilket ärende – och på hemvägen via Hong Kong passade han på att köpa en hel del saker där, för allting var så otroligt billigt. Bland annat två, jo två, grammofoner, så han kunde vara utan en av dem ett litet slag.

När veckoslutet var över hade jag på band en skiva med Lasse Dahlquist och en med gruppen Swe-Danes, där Alice Babs ingick.

Lasse Dahlquist, Skivomslag (internet)

Gruppen Swe-Danes, Skivomslag (internet)

Också en skiva med stjärnor på Berns salonger under 100 år och tre skivor med Povel Ramel.

Povel Ramel (internet)

En liten skiva med sånger från musikalen ‘Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig’ och även de tre skivorna som jag just hade fått i present till födelsedagen. Det är lustigt att märka att jag redan vid 36 års ålder intresserade mig bara för popmusik som redan hade haft sin tid och inte alls för nya schlager. I dag har jag ju mycket mera musik på hyllorna – och det mesta är svensk musik från tiden innan jag flyttade till Amerika.

Bandet tog nästan ingen plats jämfört med alla dessa skivor, och vi hade det ju litet trångt. Jag kunde inte med att kasta bort originalskivorna, så nu fick jag förvara både band och skivor av samma sak. Men med tiden skulle väl det problemet lösa sig på något sätt.

Ingen visste ens om att det existerade, men Amerika hade faktiskt ett kommunistparti i likhet med de flesta andra länder. Partiledaren hette Gus Hall –, och nu i början av oktober kom både han och partiet plötsligt på tapeten.

Valaffisch for Gus Hall, 1972 (internet)

Han hade nämligen köpt sig en lott i delstaten Nya Yorks lotteri för 15 kronor, antagligen för att vinna pengar. Enligt vinstplanen hade lotteriet färre än hundra vinster, av vilka den högsta löd på 5,17 miljoner kronor – uttryckt i dollar var det jämnt en miljon – och nästa vinst på 517.000 kronor. Resten av vinsterna var bara små tröstsummor, och Gus Hall vann nu 2.585 kronor. Han fick illa kvickt förklara för pressen att dessa pengar inte skulle göra honom till kapitalist – vilket förvisso var helt sant. Men är man kommunistledare så gäller det att tänka sig för i allt man gör, så att man inte ger hugg på sig. I presidentvalet 1972 fick Gus Hall 0,03% av rösterna. Han köpte nog inga fler lotter.

På fredagen den 9 oktober kom mitt första amerikanska pass i ett brev på posten, inte rekommenderat eller någonting. Tänk om det hade kommit bort! Men nu hade jag det och kunde resa vart jag ville, precis som på det tidigare svenska passet. Dock inte till Kuba nu längre. Världen hade krympt samman.

Inlägg 2.214: 1 okt 1970

Wandajunefödelsedagspjäsinnehållssammandraget

Pjäsen utspelar sig i 1960-talets Amerika och börjar med denna proklamation: ”Detta är en enfaldig pjäs om män som tycker om att döda och om dem som inte gör det.”

Pjäsen om Wanda June, 1970 (internet)

Storviltjägaren och krigshjälten Harold Ryan återvänder hem till Amerika efter ett krig, sedan han hade förmodats vara död sedan flera år tillbaka.

I själva verket hade han vistats i Amazonflodens regnskogar på jakt efter diamanter tillsammans med överste Looseleaf Harper, en trögtänkt flyghjälte, som en gång hade haft den olyckliga uppgiften att fälla atombomben över Nagasaki. Men före diamantjakten hade Harold under kriget dödat över 200 män och kvinnor – och också otaliga djur för sitt nöjes skull.

Vid hemkomsten finner Harold att hans hustru Penelope har haft förhållanden med män som var mycket olika honom själv, bland annat en dammsugarförsäljare och en hippieläkare, vilken framöver kom att bli en av hans fiender. Harold finner också att hans son Paul har skämts bort och blivit helt omanlig som vuxen. Den produktiva dödsmaskinen Harold Ryan är mycket missnöjd och tycker att Amerika har blivit svagt, att alla hjältar har ersatts av oacceptabla pacifister, och att det i efterkrigstidens Amerika inte verkar finnas någon enda fiende som är värdig honom att besegra. Resten av pjäsen handlar om Harold Ryans tragiska försök att hitta en sådan.

Wanda June i pjäsens titel är en ung flicka som hade blivit överkörd av en glassbil och dött just innan hon skulle fira sin födelsedag. Tårtan för denna köptes då i stället av en av Penelopes älskare att ha till hands för firandet av Harolds födelsedag i dennes frånvaro.

Wanda Junes födelsedagstårta, 1970 (internet)

Nu är Wanda June emellertid i himlen och helt nöjd med sin situation där och tycker att det är bra att dö. Alla i himlen älskar glassbilföraren som skickade henne till dem däruppe, där Jesus Kristus, Adolf Hitler, Albert Einstein, och Judas Iskariot lyckligt spelar shuffleboard.

Wanda June och flera andra avlidna människor, som hade betytt något för Harold Ryan, talar till publiken från himlen. Bland dessa märks hans ex-fru Mildred som hade druckit sig till döds för att hon inte tålde Harolds alltför snabba utlösningar, och Jugoslaviens odjur, major von Königswald, som var Harold Ryans mest ökända krigsoffer.

Inlägg 2.213: 27 sep – 1 okt 1970

Pjäsförfattarkrigbakgrundsöversikten

På söndagen var det halvmulet och fortfarande varmt, sådär en 25 grader på morgonen. Men exakt klockan 12.00 kom det en åskknall alldeles i närheten av oss, följd av en ordentlig regnskur. Vid 18-tiden var det våtblåsigt och bara 12 grader. På måndagen var det 8 grader, och vi tänkte då på lördagens härliga badutflykt undan hettan på storstadsgatorna.

På månadens sista dag var det, som jag hade väntat mig, ingen kommissionscheck. Men eftersom jag var förberedd på detta, så blev det inte alls någon besvikelse. Ed och jag levde gott på litet mindre inkomster. Han hade sin stadiga lön och sitt lika stadiga arbete som internrevisor, och vi levde ju inte på långa vägar upp alla slantar som kom varje månad, kommission eller ej. Så på torsdagskvällen slog vi på stort och gick på teater för att se en pjäs som skulle ha sin urpremiär den 7 oktober 1970 – vi såg alltså en generalrepetition (eng. preview) sex kvällar tidigare.

Det var inte på Broadway den här gången. Vi gick till den näraliggande lilla de Lysteatern (eng. Theatre de Lys) på Kristoffergatan och såg en ‘komedi’ av Kurt Vonnegut, en amerikansk författare med satir och galghumor i många av sina verk.

Kurt Vonnegut (internet)

Han sattes in i andra världskriget och placerades som 22-åring i en bataljon, som hamnade mitt i tyskarnas sista kraftansträngning, Ardenneroffensiven, i Frankrike/Belgien. Hans division blev den 19 december 1944 omringad av fienden, och soldaterna fick kämpa med sina bajonetter mot tyskarnas stridsvagnar. Vonnegut hamnade i krigsfångeläger i Dresden och befann sig där under de allierades brandbombning av staden i februari 1945. Han räddades av att man hade använt en kylförvaringskällare i ett slakthus till ett ad hoc krigsfångeläger. Fångarna fick sedan samla döda kroppar ur Dresdens ruiner för massbegravning, allt under stenkastning av befolkningen. I maj 1945 räddades han av Röda Armén och skickades hem till Amerika.

Kurt Vonnegut som militär, 1943 (internet)

Pjäsen som vi såg hette ‘Grattis på födelsedagen, Wanda June’ (eng. Happy Birthday, Wanda June), och om jag skulle försöka beskriva den på egen hand, så hade jag hopplöst trasslat in mig i handlingen. Inte endast har jag glömt bort det mesta av allt det virriga som vi fick uppleva på scenen, utan jag skulle själv aldrig ha blivit nöjd med mina försök till ett enhetligt sammandrag av pjäsen. Därför kastar jag mig här rätt i armarna på intenets Wikipedia och låter dess publicerade händelseversion bilda underlaget till en ordentlig omskrivning för att åtminstone göra sammanhangen någorlunda acceptabla – såvida man inte läser alltför eftertänksamt.

Inlägg 2.212: 25 – 26 sep 1970

Välkomsthälsningsuppskattandet

På fredagen plitade guvernör Rockefeller ihop ett personligt brev till mig. Det kom väl till vår brevlåda på lördagen eller möjligen tidigt följande vecka. Det var ett vackert brev med delstaten Nya Yorks stora sigill och guvernörens egenhändiga namnteckning – eller en välgjord faksimil av den.

Guvernör Rockefellers välkomstbrev till mig (1970)

I brevet gratulerade han mig till min naturalisering och framhöll att jag nu hade alla rättigheter som konstitutionen erbjöd. Han påpekade också att det nu var min plikt som medborgare och mitt ansvar som människa att bevara och förstärka andan av frihet och individuellt värde för denna och kommande generationer av både amerikaner och alla andra frihetsälskande män och kvinnor runt om i världen.

Det gladde honom att här få tillfälle att överbringa sin välkomstönskan till mig som medborgare i delstaten Nya York, och han hoppades att jag till fullo skulle få tillgodogöra mig detta underbara lands frikostighet och samtidigt genom mina egna insatser förstärka allas vårt frihetsarv.

Jag hade ju från allra första början haft mitt officiella naturaliseringsintyg, men nu hade jag också fått en kamratlig dunk i ryggen av själve guvernören. Jag tyckte om honom.

Guvernör Nelson Rockefeller, New York (internet)

På lördagen hade vi ett ärende ut på morgonen och upptäckte först då att det var 30 grader och ren sommarhetta. Detta var sista veckoslutet i september och i normala fall hade det varit svalt och skönt. Vi packade kvickt våra luftmadrasser och allt annat som hörde till en sommardag i Riisparken och gav oss dit ut. Vi visste att det skulle bli en benådad dag med härligt väder och tyst och stilla på stranden – kalendern talade ju om för folk att det var för sent på året att bada.

Pyttsan heller! Badstranden var packad med folk, nästan som på en julilördag. Vattnet hade äntligen värmts upp – det var alltid fryskallt i juli och skönt i september – och vi kunde plaska omkring i vattnet i en halvtimmes tid utan att börja huttra. Vi flöt omkring på luftmadrasserna – vilket var förbjudet, men nu fanns det inga livrädddare i tjänst så man kunde göra vad man ville, till och med ha sin vovve med på stranden. Det var alltså ren anarki.

Klockan 16.00 kom det plötsligt dimma rullande in från havet. Först försvann badhusbyggnaden, och snart blev folk disiga på bara tio meters håll. Temperaturen föll ett par grader, men det var fortfarande varmt. Det blev dock meningslöst att stanna kvar i dimman, så alla gav sig iväg hemåt.

Badhuset i dimma, Riisparken, New York (internet)

Inlägg 2.211: 23 sep 1970

Snabbläsningsidétillfredsställandet

Under min sommar av sysslolöshet på arbetet hade jag anmält mitt intresse för en provlektion i snabbläsning den 23 september. Det var en konst som skulle göra det möjligt att läsa flera gånger så fort utan att missa ett enda dugg av innehållet. Det tog mig ju en och en halv timme varenda dag att läsa igenom de delar av min Nya Yorks Tidender som jag var intresserad av – och om jag kunde få det gjort på en halvtimme skulle jag ju ha en hel timme extra för att göra annat. Visserligen hade jag stort nöje av att läsa min tidning, väl skriven som den var, men jag vet ju inte om det var läsandet av orden eller om det var uppsnappandet av innehållet som jag uppskattade, så jag ville gärna pröva på det här nya systemet.

Bokbladssnabbvändning (internet)

Så efter arbetet på onsdagen gick jag till firman Evelyn Wood för min gratis provlektion. Den varade i omkring en timme, och som vid de flesta ordentliga lektioner tog den andan ur mig. Oj, vad arbetsamt det var att läsa fort! Det gällde att tillämpa de knep som de lärde oss – till exempel att inte röra ögonen i sidled när man läste en tidningsspalt. Man skulle peka på mitten av spalten längst upp och sedan låta fingret sakta glida rätt neråt tillsammans med ögonen. Man fick faktiskt i sig lika mycket information när man gjorde så – men hjärnan fick arbeta hårt.

Tidur (internet)

Det var inte bara tröttande. Jag fick heller ingen uppfattning om hurpass bra journalisten hade skrivit. Man noterade inga tryckfel eller grammatiska vurpor, för man läste inte det skrivna – man uppfattade det tänkta. Och det är ju egentligen avsikten med en tidning, även om jag hade vant mig vid att betrakta tidningsspalterna som en form av skönlitteratur.

Snabbläsande hare på språng (internet)

Efter provlektionen fick vi förstås en stunds försäljningprat. De sålde sin snabbläsningskurs för 1.125 kronor, och för det fick man åtta lektioner, var och en av dem två och en halv timmar lång. Det betydde 56 kronor i timmen, vilket inte verkade särskilt dyrt för något som man verkligen behövde och gärna ville lära sig. Men metoden skulle definitivt förvandla avkopplingen med dagens tidning till rent arbete. Och jag ville koppla av med min Nya Yorks Tidender – inte jobba hårt på min fritid.

Jag fick senare höra att IBM också var inne på idén med snabbläsning. Då skulle jag kunna gå på en liknande kurs utan att betala något, men min provlektion på egen hand hade gjort mig såpass ointressserad av snabbläsning att jag aldrig tog del av IBM’s flotta erbjudande.

Inlägg 2.210: 21 sep 1970

Födelsedagsfirandet

När samtalet kom, före klockan 07.00, kunde jag bara tacka mamma för en stor tidningsrulle med många enkronasfrimärken på, och för två paket som posten hade bundit samman med ett snöre. Men jag kunde inte tacka mamma för vad de hade sänt mig, för jag visste då inte alls vad jag hade fått – jag var alltid mycket noga med att inte öppna några presenter före födelsedagen. Det blev faktiskt så att jag inte packade upp paketen förrän vi hade kommit hem på kvällen.

I det platta paketet låg det tre grammofonskivor. Vi hade ingen grammofon, det var musik överallt ändå, och skulle vi vilja ha egen musik så skulle vi ha skaffat oss en bandspelare, precis som jag hade haft i Sverige. Vi lade undan skivorna tills vi kom i kontakt med någon tekniskt begåvad vän som kunde överföra skivorna till band – och då skulle vi ändå inte ha kunnat avnjuta musiken. Nåja, det var snällt tänkt.

Det andra paketet var tungt som bly – vad i all världen kunde det vara? Det var ett askfat av stengods. Hade de fått snurren? De visste ju att jag inte rökte, och de hade inte heller sett Ed med en cigarrett heller. Jag var – och är fortfarande – helt avog mot presenter. Man ger och man får alltid ting som mottagaren aldrig uppskattar lika mycket som givaren hade tänkt sig.

Ed och jag gav varandra enligt överenskommelse ingenting alls, och det fungerade utmärkt. Vi hade helt enkelt inte plats för någonting mera i den lilla lägenheten, och vi trivdes så bra i den att enda anledningen till att vi skulle flytta därifrån till något stort och elegant vore att vi inte hade plats för alla våra ägodelar. Vi föredrog att bo kvar med takbjälkarna och öppna spisen och bäddsoffan och lägga de insparade pengarna på semesterresor till fjärran länder i stället.

Men vi gick ut på restaurang på födelsedagen – och det gjorde vi ändå någon gång i veckan. Vi valde ett nytt ställe för att göra denna måltid till något litet extra festligt, även om det inte alltid blev bättre. Men det visste man ju inte förrän man hade varit där.

Födelsedagsballonger

Om man kan kalla det för en present så kom Merrill Lynch med den. De behövde hjälp med att koppla ihop två datamaskiner, och de hade ju ett 100-dagars kontrakt med IBM om mig. Där fick jag nu fullt upp att göra, vilket var härligt – men att få mig att stanna kvar där på måndagskvällen gick inte alls. Det var faktiskt min födelsedag så jag var tyvärr engagerad. Och det var jag ju – Ed var ju mitt livs engagemang!

Inlägg 2.209: 21 sep 1970

Halvduplexsatellitförbindelseaccepterandet

När det var valdag i Sverige och inte samtidigt var min födelsedag, så visste jag att min bemärkelsedag skulle inträffa under veckan framöver. Men det fanns förstås också andra sätt att påminnas om dagen, som genom postpaket och telefonsamtal.

Samtal mellan Amerika och Sverige var till en början omöjliga på grund av sin hutlösa kostnad. De betingade fortfarande samma höga pris, men på grund av inflationen hade det kommit att verka vara överkomligt att ringa någon gång, även vid andra tillfällen än dödsfall och jämna jubileer. Så det gjorde mamma tidigt på måndagsmorgonen, och som vid alla sådana påringningar pratade jag med dem båda om egentligen ingenting. Jo, en sak pratade vi om, och det var när jag under samtalets gång upptäckte att vi använde oss av en halvduplexförbindelse. Det var genom mitt arbete med telekommunikation som jag genast begrep vad som var på gång.

Tidigare hade vi för den höga avgiften mellan kontinenterna fått använda full duplex precis som vid alla andra telefonsamtal. Enkelt uttryckt betyder termen ‘full duplex’ att man disponerar över två skilda ‘trådar’, en i var riktning, så att man kan höra den inkommande rösten samtidigt som man själv talar. ‘Halv duplex’ kräver bara en enda tråd, vilken kan förmedla ljud i båda riktningarna – men inte samtidigt. Först trodde jag att telefonbolagen hade försämrat förbindelsen för att tjäna mera pengar – en tråd kostar mindre än två – men det visade sig att de hade börjat använda trådlös satellitförbindelse. Det var nu tretton år efter Sputnik, ryssarnas och världens första satellit, och man hade börjat utnyttja dessa tekniska underverk uppe i skyn till praktiska ändamål, i detta fall till att övergå från Atlantkabel till en tekniskat fulländad – men i praktiken sämre – telefonförbindelse.

På en smal bro tillämpas halvduplexmetoden för att hålla trafiken igång (internet)

Jag upptäckte nu på måndagsmorgonen att det var den starkaste rösten som avgjorde trådens riktning, så att när jag talade försvann mammas vekare röst. Därför övergick jag till att hålla tyst tills hon hade talat till slut, och sedan sade jag till henne hur förbindelsen fungerade och att hon skulle avsluta en mening med ordet ‘punkt’ och sedan vänta tills jag hade sagt ‘punkt’ innan hon fortsatte att tala.

Det gick riktigt bra att inom loppet av någon minut instruera mamma om hur man beter sig med en halvduplexförbindelse, något som jag kände väl till från mitt jobb men aldrig hade instruerat någon om. Efterhand skrev jag mera detaljerat om detta i brev, och det var bra, för vi kom att använda satellit i flera år efter min 36-årsdag.

Inlägg 2.208: 20 sep 1970

Lagstiftningsorganisationsförändringarna

Så var det val igen, och som vanligt fick jag inte rösta – bara titta på. Jag tror att den senaste gången jag hade röstat var år 1960, och då säkert i Göteborg. Som utlandssvensk hade jag sedan – efter vad jag begrep – fortfarande haft rösträtt i Sverige, men det var både komplicerat och irrelevant. För att rösta bör man ju vara insatt i det politiska skeendet, och allt jag visste om den svenska politiken var då minnet av hur det hade varit i gamla tider, uppdaterat med mina föräldrars uppfattningar i alla de brev som jag hade fått.

Jag hade hört att pappa under svåra perioder funderade på att upphöra med sin verksamhet och att de då diskuterade att sälja huset och flytta utomlands, kanske till Spanien, för att få mera ut av sina sparpengar och pensioner. Valet nu i september skulle komma att utgöra en viktig faktor i deras beslut. De ville bli av med Palme lika mycket som jag ville bli av med Nixon. Jag flyttade inte iväg från Amerika, för presidenten var bara en liten del av Amerika. Jag hade rått mina föräldrar att inte heller flytta från Sverige, för statsministern var likaså bara en liten del av Sverige.

Sverige övergick före valet den 20 september till att ha en enkammarriksdag med 350 direktvalda ledamöter. Tidigare hade man haft två kamrar: första kammaren (FK), vald av landstingen och storstadsfullmäktige, och andra kammaren (AK), direktvald av folket.

Mellan valen år 1968 och år 1970 hade två partier bytt ledare: socialdemokraterna från Tage Erlander till Olof Palme och folkpartiet från Sven Wedén till Gunnar Helén. Gunnar Hedlund, Yngve Holmberg och C-H Hermansson satt kvar på sina ledarposter. Högerpartiet hade bytt namn till ‘moderaterna’.

Tage Erlander och Olof Palme, 1970 (internet)

Gunnar Hel+en, 1970 (internet)

De avgående och nyvalda riksdagarna var sammansatta på följande sätt:

• Socialdemokraterna: FK 79, AK 125, Tot 204 = 53%, Nyval 163 = 46%
• Centerpartiet: FK 20, AK 39, Tot 59 = 15%, Nyval 71 = 20%
• Folkpartiet: FK 26, AK 34, Tot 60 = 16%, Nyval 58 = 17%
• Högerpartiet / Moderaterna: FK 25, AK 32, Tot 57 = 15%, Nyval 41 = 12%
• Kommunisterna: FK 2, AK 3, Tot 5 = 1%, Nyval 17 = 5%

Pappas firma hade åter fått några konstruktionsarbeten, valet hade i snigelfart gått åt rätt håll, och det fanns så mycket annat som gjorde Sverige en aning bättre än Spanien. Mina föräldrar skulle – tills vidare – bo kvar i Örebro. Jag visste nu till vilket land jag skulle resa för att fira jul med dem – till Sverige, precis som planerat.

Inlägg 2.207: 15 sep 1970

Greenwichbybefolkningsbeståndsdelarna

Så lampaffären försvann och i dess ställe kom det ytterligare en variant av de klädmodebutiker som det redan fanns så fullt av överallt. Det var den tredje butiken som inom loppet av ett enda år hade ersatt vad det nu var för sorts butik som vi hade haft där fram till sommaren 1969. Modebutiken tycktes klara sig, åtminstone till en början. Spiraltrappan fanns kvar därinne, men den var nu helt dold bakom alla kläder som var upphängda på trappräcket för att synas och köpas.

Jag skall också nämna att O’Henrys stekhus hade fått ett nytt lager av samma vinröda färg målad direkt på tegelstenarna, precis som den tidigare färgen som hade börjat flagna. Nu hade de också installerat uppåtriktade strålkastare, som skapade vertikala ljusstrimmor på väggen – mycket effektfullt. Ingen kunde säga att vi bodde i någon förfallen omgivning, även om byggnaderna stammade från 1800-talet. Och inne hos oss i 351:an var det hur modernt som helst.

Vi älskade vårt Nya York, Ed och jag, och i synnerhet våra egna gator här i Greenwichbyn. Jag kom så väl ihåg när jag på sommaren 1963, alltså för en hel evighet sedan, traskade genom dessa gator för att hitta Greenwichbyn, som jag hade föreställt mig bestå av små stugor med täppor omkring. Och överallt fann jag bara höga hyreshus, stora och jättestora blandade med varandra. Nu var jag ju van vid att det inte var någon traditionell by till utseendet och att vi invånare kanske inte heller alltid såg så värst traditionella ut.

Men Greenwichbyn var inte bara en stadsdel – det var också ett befolkningsbegrepp. Förr i tiden hade folk sett Greenwichbyn som en konstnärshemvist, bohemer, litet parisisk sisådär. Men vid Stenväggsuppresningen i juni 1969 ändrades allt det. Nu blev detta plötsligt hemvisten för bögar och annat löst folk, kanske litet obehagligt men samtidigt spännande om inte direkt farligt. Folk som var nyfikna på att se denna underliga stadsdel gick gärna dit i små grupper på tre eller fyra för att känna sig säkrare.

Det lustiga var att när jag hade kommit till Amerika år 1963 så hade jag aldrig ens hört talas om att Greenwichbyn skulle vara full av konstnärer. Jag hade satt sikte på den stadsdelen för att hitta just bögar, därför att jag ville finna ut om jag själv var en av dem. Jag visste då att det här var bögarnas huvudtillhåll i Amerika, vilket jag också snabbt fann vara helt riktigt. När den stora allmänheten år 1969 fick veta att det var bögar och inte konstnärer som bodde i Greenwichbyn, ja, då var jag ju återigen ett steg före – jag hade ju hela tiden vetat att det bodde bögar där och att jag nu var en av dem.

Inlägg 2.206: 15 sep 1970

Butiksigångsättningsutprovningskvarteret

Vi hade naturligtvis diskuterat om vi skulle inställa våra planerade julresor efter denna förfärliga dag med fyra samtidiga kapningar. Det hade ju varit kapningar på gång i flera år nu, men i början hade de bara gjorts då och då och dessutom varit rätt ‘snälla’ – kaparna ville bara komma till Kuba, och där hade passagerarna tagits väl omhand och på ett eller annat vis kommit tillbaka till Amerika. Men numera hade kaparna andra krav, och även om det inte hade varit många dödsfall som resultat, så hade passagerarna ofta rånats på sina kontanter innan planet landade på något okänt ställe. Och nu hade vi ju detta politiskt motiverade elände, som gav oss skrämselhicka .

Skulle vi våga flyga till Österrike och Sverige? Vi resonerade som så, att visst fanns det en viss risk, men det gick ju så oändligt många plan över Atlanten varenda dag utan missöden, att risken faktiskt var mycket liten. Och dessutom var jag säker på att myndigheterna snart skulle börja kolla om resenärerna hade pistoler och knivar på sig innan de steg ombord. Så här fick det ju inte gå till.

Just nu i mitten av september hade vi den vår och höst årligen återkommande konstutställningen i hela Greenwichbyn.

Tavlor till salu på trottoarerna, Greenwichbyn, New York, 1964 (internet)

Jag har tidigare berättat om den, hur trottoarerna var fyllda med kostnärernas målningar upphängda på försäljarnas vikskärmar och tältväggar, och med massor av folk från hela Nya York – för att pryda upp sina lägenheter – och turister från resten av Amerika och från utlandet – för att ta med sig hem ett minne av den exotiska storstaden med sin väldiga trottoarateljé.

Tavlor till salu på trottoarerna, Greenwichbyn, New York (internet)

Vi fick ibland trängas för att kunna komma fram till porten till vårt hem. Och med våra fönster mot bakgården glömde vi snart bort gatukommersen därute.

Popbutiken som vi länge hade haft på nedervåningen i vårt lilla hus fanns kvar med sina färgglada dasslock, och den tycktes klara sig bra. Så väl gick det dock icke för grannhuset mellan oss och O’Henrys Stekhus. När mina föräldrar var i Nya York i oktober 1969 stod det, till min stora förlägenhet, ett stort blått plank framför grannhuset, därför att det skulle komma en butik dit som krävde en massa omändringar.

När föräldrarna hade rest hem försvann planket, och det var minsann en elegant affär som uppdagade sig. Jag skulle ha varit stolt om det hade skett medan mamma och pappa var kvar i Nya York. Det var en konstsalong, i två våningar med en jättestor spiraltrappa upp till andra våningen. Den fick emellertid inga kunder, så den slog snart igen, och i stället flyttade en lampaffär in – utan någon ombyggnad och därför utan något plank. Den hade många kunder, men de bara tittade, för det var för dyrt.

Inlägg 2.205: 15 sep 1970

Prisstegringstaktsökningsförhindandeförsöken

Jag skrev till mina föräldrar att det dummaste jag kunde göra skulle vara att helt sonika lämna IBM. Jag hörde nu, efter bara sju år, till de tre som hade varit längst tid på mitt avdelningskontor med sina långt över femtio anställda. Tiderna var svåra just nu i den amerikanska företagsvärlden – och i synnerhet i börsmäklarbranschen, där mitt arbetskunnande nu låg. Många börsmäklarfirmor hade under åren varit efter mig – och mina kolleger – med fina anställningserbjudanden. Några hade nappat men inte jag.

Nu hade det inte kommit några sådana erbjudanden längre. Det berodde säkert på att de nu kunde få tag i erfaret folk överallt, folk som hade arbetat för någon av de hundratals börsmäklare som hade gett upp och slagit igen sin firma. Just nu var jag mera besluten än någonsin att låta IBM vara mitt hem i den här stormen. Så jag anmanade mina föräldrar att inte sitta och oroa sig över att jag hade ett säkert arbete på ett välkonsoliderat företag när tiderna var kärva.

Det märktes i allting att så var fallet. Priserna hade börjat gå upp mera än de tidigare hade gjort. Vi skulle ha val i november – och nu kunde jag rösta! – och alla kandidaterna var bra och acceptabla, men på ett område var de i luven på varandra. Några ville att vi skulle införa statlig priskontroll och andra att vi absolut inte skulle göra det. Jag var helt emot all priskontroll, helt baserat på min ekonomiska utbildning, och vid min första amerikanska röstning skulle jag välja kandidater som tyckte likadant.

Märkbara prisstegringar (internet)

Sverige hade redan infört prisstopp på matvaror, säkerligen som valfläsk. Det skulle nämligen bli val i Sverige redan på söndagen den 20 september. Men det var ju bevars mera på tapeten än köttpriserna. Amerika hade ju Vietnamkriget, det som Lyndon Johnson hade avskedats för och som Richard Nixon hade haft en ‘hemlig’ plan för att få slut på. Ännu hade vi inte ens sett en början på detta slut.

Ed och jag hade nu bara tre månader kvar innan vi båda skulle resa på julsemestrar åt olika håll. Det började bli oroligt att ge sig ut i flygplan för alla kapningarna. Alldeles nyss, den 6 september 1970, hade tre plan med 400 passagerare kapats i Europa, flugits till Jordanien, släppt av passagerarna och sedan sprängts i luften. Ett fjärde plan skulle ha upplevt samma öde om inte piloten hade handlat med iskalla nerver. Klicka här och läs en spännande skildring i en amerikansk tidning.

Inlägg 2.204: 15 sep 1970

Maghistorierapporteringskommentarsfrånvaron

När jag kom tillbaka till doktor Noseda dagen efter min magröntgen, hade han som alltid sitt stora, breda leende : ”Se, det var ju bra att det inte var något allvarligt.”

Och så sade han att jag skulle fortsätta åtminstone några dagar till med den diet som han hade gett mig när jag var hos honom veckan före – dricka mycket mjölk och undvika alltför kryddad mat. En sådan diet var då minsann inte svår att följa. Han ordinerade mig också en tablett att ta efter maten för att förhindra gas i magen efter all mjölken, och så en annan tablett att ta närhelst jag kände av magsyra i magen. Noseda måste ha trott att jag verkligen visste att det var magsyra som jag kände, men det hade ju egentligen bara varit en ren gissning från min sida. Nå, jag överlevde ju i alla fall mitt magproblem, vad det nu än bestod av.

Men inte kändes det gott i magen den första tiden efter undersökningen. Den vita bariumgröten som jag fick dricka för röntgningen tog hela tre dagar att bli av med. Det gjorde inte ont – det var bara otrevligt. Men jag överlevde också det – det gäller att vara seg och uthållig!

Även om det kanske var dumt att nämna mitt magäventyr när jag skrev hem till Örebro, så gjorde jag det – jag skrev om allting, bortsett från sådant som jag speciellt bestämde mig för att hålla hemligt för dem. Dit hörde förstås allting som hade med mitt sexliv att göra, och eftersom Ed var det mesta av mitt sexliv så skrev jag mycket litet om honom.

Maghistorien ledde egendomligt nog inte till många kommentarer och goda råd. Antagligen visste de inte vad de skulle säga – jag hade ju tagit hand om problemet och fått det undersökt och funnit det vara relativt ringa. Inte så mycket annat hade de väl själva gjort åt saken, får jag väl anta.

Men allt det som jag skrev till dem om den lata sommaren på arbetet hos IBM ledde till desto mera goda råd. Framför allt skulle jag snarast se till att jag fick ett bättre arbete. Inte bara därför att jag inte hade fullt upp att göra – inte långt tidigare hade anledningen varit att jag hade haft för mycket omänskligt nattarbete – men de föreställde sig att jag skulle avancera fortare om jag hoppade mellan mina anställningar. De hade kanske rätt i det i största allmänhet, men jag trivdes med att känna mig säker i mitt företag. Jag sysslade med sådant som jag tyckte om, sådant som jag var bra på, och sådant som uppskattades. Varför skulle jag då plötsligt börja från början i ett annat företag, känna mig ny och oerfaren och kanske inte alls klara av arbetet?

Inlägg 2.203: 14 – 15 sep 1970

Skräpaktieutbytessvårförklarligheten

Efter hemkomsten från sjukhuset gjorde jag mig av med alla mina 262 aktier i Terminal Hudson. I mars hade jag köpt 250 av dem för 10.738 kronor (se inlägg 2.003). I maj månad hade de en gratisemission av en ny aktie för 20 innehavda aktier, och jag fick därför 12½ nya aktier – vilket man inte kan få, så jag fick 12 nya aktier och dessutom 22 kronor i mellanskillnad för den halva aktie som jag inte fick. Efter allt detta hade jag 250 plus 12 aktier, eller 262 aktier, för vilka jag hade betalat 10.738 minus 22 kronor, eller 10.716 kronor. Nu sålde jag hela rasket för 6.962 kronor, vilket gav mig en nätt liten förlust på 3.754 kronor. Den amerikanska ekonomin höll på att falla sönder, och dumma optimister som jag fick betala vår rundliga andel av eländet. Lägg märke till att jag inte behöll några av dessa aktier som minne – det var nog alla mina stora aktieförluster som fick mig att sluta upp med denna dumma lilla egenhet.

Men jag slutade inte upp med egenheten att alltid köpa några andra aktier så snart jag hade gjort en försäljning, oavsett med vinst eller förlust. Så var det även den här gången. Och till och med två olika aktier! Nåja, jag fick ju så litet pengar efter den här sista brakförlusten att inköpen med nödvändighet fick bli små och nätta. Om inte vettet sätter stopp, så får plånboken ingripa och ta befälet.

Jag fick själv bestämma vilka två aktier jag absolut ville förlora pengar på den här gången, medan plånboken avgjorde hur mycket jag tilläts att spendera på dem. Jag hade alltså fortfarande något att säga till om.

Den ena aktien hette Cole Drugs. Det var en kedja av ett par dussin små apotek, alla belägna i Alabama och Georgien. Plånboken hade inte tillåtit mig att göra av med mycket pengar den här gången, så jag betalade 3.942 kronor för 50 aktier och hoppades på det bästa.

Kanske ett av mina apotek (internet)

Den andra aktien hette Mobile Home Industries. Det företaget tillverkade campingvagnar av sådan storlek att man kunde ta bort hjulen och bo i sin vagn permanent placerad på en inhyrd tomt, ofta en park med fasta platser för en massa av dem.

Kanske en av mina produkter (internet)

Där kunde man koppla till vatten, avlopp, ström och allt annat som hör till livet i en egen villa, om än i relativt små förhållanden. Allt jag kan finna om det här företaget på internet är att de i januari 1972 började betala en utdelning på 1,30 kronor på sina aktier, troligen en gång i kvartalet. Vi får väl se om jag vid den tiden fortfarande skulle komma att ha kvar mina 50 aktier, som jag nu köpte för 3.810 kronor.

Inlägg 2.202: 5 -14 sep 1970

Symptomsuppföljningsfaromomentsavvärjandet

Nu för tiden har jag en oförskämt god hälsa. Någon gång händer det ju saker och ting med den, men då är det verkliga saker på gång – och dem kommer vi väl till här i sinom tid. Men då jag var mellan 30 och 40 år gammal hade jag minsann jämt små dumma hälsoavvikelser. Mest snuva och hosta, sådant som man skämdes över att ha men som bara kom flera gånger om året. Ed var också förkyld då och då, men inte tillnärmelsevis lika ofta som jag.

Det blev annat när jag började följa Linus Paulings råd att ta 3 gram av C-vitaminer varje dag – då tog mina ständiga förkylningar slut med en gång. Men detta skedde först på 1980-talet, så jag hade många år kvar av dessa ständigt återkommade behov av att ligga hemma och svettas och hosta och nöta ut skinnet på näsan med alla de våta näsdukarna. Visserligen publicerade Pauling sin bok i ämnet redan år 1970, men jag personligen greps inte förrän långt senare av själva idén att man kunde göra något åt saken.

Linus Paulins bok ‘Vitamin C och vanlig förkylning’, 1970 (internet)

Men det var inte bara förkylningar som gjorde livet så miserabelt allt emellanåt. Under de härliga dagarna ute på stranden i Riisparken i veckoslutet runt Arbetsdagen kände jag mera av min mage än vanligt. Jo, jag hade ofta litet ont i magen, men inte så att det var anledning att göra något åt saken, men nu kändes det värre än vanligt. Det gjorde ont på två ställen i magen varje gång då jag hade ätit, och så skall det ju inte vara. Jag hade förstås begynnelsen på magsår, för jag kunde känna hur magsyran droppade inuti mig och frätte hål på magsäcken. Jag talade med Ed om saken – vi talade ju om allting, för vi var ju bara två olika skepnader av en och samma person – och han höll med mig om att jag bums skulle gå till doktor Noseda.

Och det gjorde jag på tisdagen rätt efter helgen. Doktorn sade att mina symptom var precis riktiga för magsår – hur kunde jag ha gissat så rätt? – och han remitterade mig till Kolumbussjukhuset för magröntgen.

Magröntgen utföres på detta ställe (internet)

Jag fick min tid på måndagsmorgonen den 14 september. Där fick jag då dricka massor av bariumgröt, något som såg ut som en milkshake och faktiskt smakade åt det hållet också, och så fick jag ligga i olika ställningar på ett bord och bli fotograferad. Jag fick också betala 439 kronor för nöjet.

När jag fick resultatet av min magröntgen visade den inte en tillstymmelse av magsår – men däremot kunde man se en svag indikation av inflammation i magsäcksväggen. Det lät för mig som början på ett magsår, och på sätt och vis var jag glad att det åtminstone syntes någonting, så att jag inte hade gått igenom allt detta helt förgäves.

Inlägg 2.201: 31 aug 1970

Penningsflödesinskränkningseffektbegränsningen

”Vi kommer att göra det så smärtfritt som det går”, lade Harriet ut texten. ”Eftersom vi inte har lyckats sälja mycket på den senaste tiden, så har det inte heller blivit några ordentliga kommissioner framräknade, vare sig för försäljarna eller för systemingenjörerna. Men IBM har förstått att det är svårt för många att leva på bara baslönen och har därför hittills gett alla systemingenjörer ett lönetillägg varje månad, vilket har fått upp betalningen till den nominella lönen, sådan som den är före det 20-procentiga avdraget.”

Hon drog efter andan innan hon tog fram svärdet för sitt dråpslag: ”Men från och med i dag får vi alla klara oss utan detta lönetillägg. Det kanske blir svårt en tid, men vi har ju haft åtskilliga månader med så stora kommissioner att vi bör ha kunnat lägga undan en del av dem, och det kan komma väl till pass vid den här tiden.”

Många mynt (internet)

Ett brett leende: ”Kommer du att klara dig utan större svårigheter?”

”Javisst gör jag det”, sade jag, kanske litet för hurtfriskt. ”Jag har aldrig levat över mina medel, snarare tvärtom. Men det kan bli svårt för folk med bostadslån att betala av på, och barnamunnar att fylla mat i”, tillade jag för att visa mitt varma hjärta. Det bör man göra då och då när det passar sig. Vilket det gjorde just nu.

”Men du skall veta”, sade Harriet, ”att vid årets slut kommer IBM att betala ut en totalsumma av alla de små kommissioner, som nu hålls inne. Det blir väl inte något stort belopp, men med flera månader hopsamlade kan det bli en viss summa.”

Lämplig sammanlagd kommissionsbetalning vid årets slut (internet)

IBM och Harriet Molk kunde inte ha gjort det bättre. Jag gick därifrån med en känsla av att jag var delägare i firman och nu gärna ville hjälpa den på traven under en besvärlig tid. Och den positiva sidan för mig själv var att det nu skulle bli mindre skatt att betala. Allt var perfekt!

Trots att det nu blev 1.603 kronor mindre i inkomst varje månad så fortsatte jag att sätta in 500 kronor varje månad på mina föräldrars nödfallskonto..

När jag berättade om denna tilldragelse för Ed så tyckte han inte heller att vi hade drabbats av något hemskt. Vi fortsatte vårt liv under månaderna utan mitt månatliga lönetillägg, och vi behövde inte ändra någonting i vår inte alltför vidlyftiga livsföring. Vi skulle minsann flyga till Österrike och Sverige till jul, precis som planerat, och våra små bankkonton skulle diskret sköta om att vi inte behövde lida någon nöd.

Inlägg 2.200: 19 – 31 aug 1970

Jobbavskedningsförklaringstalsbegynnelsen

Resten av augustimånaden förflöt på samma slöa sätt. Ute i Riisparken på veckosluten, självförkovring – ett elegant ord för att slå dank – på kontoret på vardagarna, en bio här och en långpromenad i regn där. På månadens sista dag fanns det ingen kommissionscheck i postlådan, och jag gissade att den hade blivit försenad, vilket hade hänt förut.

Men så kallade Harriet in mig och stängde dörren. Hon började med att jag säkert var medveten om att IBM’s affärer hade varit lika urusla som hos alla andra företag.

‘Så det är så här det går till när man avskedas’, tänkte jag.

Hon förtäljde att vårt försäljningskontor inte hade sålt en enda datamaskin på flera månader och inte mycket annat heller för den delen. Ett företag har mycket utgifter som måste betalas, helt oavsett hur mycket pengar som kommer in.

‘Jag är civilekonom, så jag tror att jag minns något i den riktningen’, tänkte jag spydigt. ‘Jag undrar om IBM har råd med en liten avskedssumma för mig när jag är på min väg ut genom dörren.’

Hög med pengar (internet)

Harriet hade bekymmer för kontorschefens sinneslugn. Det måste vara förfärligt för honom att rapportera förluster i stället för de väntade vinsterna. Men i ett företag som IBM var det inte mycket annat han kunde göra – vilket annat företag som helst skulle redan ha gjort sig av med halva personalen.

‘Men nu förstår jag att tiderna är såpass dåliga att även IBM ser sig tvingat till att göra sig av med folk’, drog jag i mitt stilla sinne slutsatsen av vad Harriet hade förtäljt.

IBM måste göra något för att rädda skinnet, men att avskeda hälften av sin personal skulle gå helt emot företagets filosofi, predikade Harriet vidare.

Nu begrep jag vad som var på gång! Jag tänkte så här: ‘Aha, de kommer bara att avskeda sådana anställda som inte omfattas av företagets filosofi i full utsträckning, såsom till exempel utlänningar. Tack och lov att jag nyss har blivit amerikansk medborgare och fått mina papper på det. Nu blir det intressant att få höra vad som kommer.’ – Jag såg alltså ett spännande drama utvecklas mitt i tragedin.

Harrier sade, att i stället för att låta några få lida en total förlust genom att få sluta sitt arbete, så vore det rättare om vi alla tog på oss små delförluster för att få ner IBM:s kostnader under denna svåra tid.

‘Att arbeta på halvtid för halva lönen låter faktiskt intressant om det inte varar för länge’, tyckte jag för mig själv. ‘Nu får det bli Ed som försörjer mig ett slag. Det börjar arta sig. Jag tror att Ed kommer att gilla den här situationen.’

Inlägg 2.199: 9 -18 aug 1970

Dubbelhelikopteriseringskamouflagemetoden

Själv blev jag inte utan ström någon enda gång, så de behövde nog inte ta till dessa drastiska medel. Men en sak på det området fick Ed och jag känning av. Vårt gamla hyreshus hade inte tillräckligt med tråd för all den ström som gick åt i huset. Ordet ‘tråd’ är väl inte rätt i det här sammanhanget, men det får duga i brist på bättre. När alla i huset kom hem efter arbetet en het sommardag vid 17-tiden och satte på luftkonditioneringen och televisionen och lagade middag på elspisen, ja, då gick spänningen ner så mycket att vårt luftkonditioneringsapparat inte klarade av det. Man satte på den, den körde i gång, det kom en kall pust ur den innan den efter 5 sekunder suckade – så lät det – och gav upp. Den försökte själv att starta igen efter ett par minuter med samma resultat. Framemot 21-tiden var allt OK igen – då lagade ingen mat och då var det litet svalare ute. På natten behövde man ju sova, och då var det inga som helst problem med nerkylningen.

Detta inträffade inte ofta, bara när det var extra varmt, kanske tio gånger under hela sommaren, men naturligtvis just de dagar då man mest behövde svalkan. Av erfarenhet lärde vi oss ju efterhand att då gå ut, kanske på bio, eller till vänner som bodde i ett hus med mera strömtillgång.

Till dem som nu undrar hur vi stod ut med att bo i ett strömfattigt hus är mitt svar att vi älskade vår lya. Men dessutom hade man under alla år i Nya York vant sig vid att det alltid var någonting på tok. Det var det pris som man med glädje betalade för att få bo i mitten av världens mest kända stad.

På tisdagen den 18 augusti kunde jag från mina kontorsfönster med utsikt över Österån se president Nixon komma flygande i helikopter. Det kom faktiskt två likadana, en för att ha i reserv men också för att försvåra sabotage – i vilken av dem befinner sig presidenten? De landade bägge på Murgatans helikopterpir nästan rätt nedanför mig, och Nixon klev ur en av de två helikoptrarna och in i en bil med flaggor och motorcykeleskort. Han var på väg till tidningen Dagens Nyheter som gillade honom och stödde honom i sina ledare. Efter det träffade han sin hustru Pat, som hade kommit till Nya York redan tidigare. De åt middag på någon restaurang och flög sedan iväg igen i samma helikopter. Men den detaljen fick jag inte se – dels var det mörkt då, och dels hade jag gått hem för dagen.

Nixon reste alltid som partiledare och inte som president, men det spelade ju ingen roll, för det såg likadant ut ändå. Jag kom att tänka på att jag hade Nixon och ville bli av med honom, och mina föräldrar hade Palme och ville bli av med honom – och dessutom ville de båda bli av med varandra.

Inlägg 2.198: 9 – 17 aug 1970

Elektricitetsunderskottsproblematiken

På söndagen efter Bill Olofssons veckoslut var Ed och jag återigen ute i Riisparken. Nu när jag just hade fått mig en ordentlig titt på Coneyöns enorma, platta sandstrand var det härligare än någonsin att återse Riisparkens jämförelsevis lilla strandremsa. Visst fanns det familjer med småbarn i Riisparken också, men på vår östligaste bit av stranden fanns det inga familjer och inga småbarn – utom när någon enstaka familj tog sig en promenad längs vattenbrynet för att titta på de där konstiga människorna. Jag skulle inte tro att ungarna på egen hand såg något konstigt med oss, för det är något som föräldrarna måste lära dem.

Resten av augusti månad förflöt för mig i lättjans tecken. Inte för Ed, för han hade alldeles förfärligt mycket att göra – fast han verkade i alla fall att hinna med det på normal arbetstid. Jag hade mycket litet att göra och hade svårt att få dagarna att gå. Merrill Lynch behövde mig inte alls, trots kontraktet, och jag satt ock läste upp min på allehanda tekniska ting, men det är inte vad jag kallade arbete. Jag hoppades intensivt att ekonomin skulle ro upp sig igen snart, för det skulle fylla min arbetsdag och hjälpa upp min aktieportfölj.

Tillgången på elektrisk ström hade alltid varit knapp under somrarna i Nya York, för luftkonditioneringen tog en förfärlig massa ström. När man gick på en gata var det inte bara trafiken som väsnades – det låg ett monotont surrande i luften från alla de enskilda apparaterna som satt i nästan alla fönster. Det var litet tystare där det låg stora, massiva, nybyggda bostadshus, för de hade inbyggda luftrör från ett centralt luftkonditioneringsaggregat uppe på taket. Visserligen dundrade det ännu mera, men det var långt däruppe, så det hördes inte alls ner till gatunivån.

Men under just den här augustimånaden var det inte surret från fönstren som var det viktiga – det var bristen på ström för att hålla staden i gång. Varför bristen på ström blev så mycket värre på sommaren 1970 visste jag inte, troligen för att det inte stod något ordentligt om det i tidningarna – bara att det var ont om ström. Den 17 augusti sänktes spänningen i hela Nya York med 8%, det mesta man kunde göra utan att skada elektriska motorer. Man var då på vippen att helt stänga av strömmen till en stadsdel i taget – en timme i stöten för att inte djupfryst mat skulle tinas upp.

Inlägg 2.197: 4 – 6 aug 1970

Överenskommelsebrytningskonsekvensen

Vi skulle gå till födelsedagsmiddagen direkt från arbetet, för kontorskostymering passade bra in vid just denna middagsbjudning. Eftersom Ed hade en fast plats för sitt arbete – i motsats till mig som hoppade mellan mitt IBM-kontor och diverse kundkontor dagen i ända – så tog han med sig vårt presentpaket till arbetet.

Allt gick som smort, middagen var underbar, och en av gästerna – professionell, bevars – underhöll oss alla med sång till eget pianoackompanjemang. Bordsdiskussionen höll sig högt uppe i skyn: litteratur och teaterverksamhet var ämnen i vilka alla gästerna hade sina åsikter och kunde debattera nästan allting. Ed och jag höll igång så gott det gick vid denna mondäna sammankomst – det fanns ju knep att ta till. Som exempelvis att lyssna intensivt och ivrigt nicka. Och detta höll på ända till långt efter midnatt. I sanning, en kväll att minnas.

Dagen efter detta var vi bägge dödströtta. Vi fällde ut vår bäddsoffesäng så snart vi kom hem från arbetet, och på den låg vi hela kvällen och slumrade till och från med TV-apparaten i full gång. Man måste ju ta igen sig någon gång emellandåt.

Inte förrän på torsdagen – eller var det fredagen? – kom jag med plötslig förfäran ihåg Bill Olofsson. Det var ju uppgjort att han skulle komma till 351:an på tisdagen för en sista måltid tillsammans med mig, innan han reste sin väg. Troligen hade han kommit och ringt på. Å herregud, vilken blamage!

Han skulle säkert ringa eller skriva om detta, och därför gjorde jag upp en förklaring att ta till, så gott det gick – och förstås be så innerligt om ursäkt. Men jag hörde ingenting. Inte ett ord, någonsin. Tandem finis.

Tandem finis (internet)

På torsdagen köpte jag mig en relativt liten post värdepapper, bara för att hålla börsen igång under denna tid då allting bara föll. För 3.464 kronor köpte jag 300 rättigheter att före ett visst datum några år framöver köpa 1,15 aktier i den gamla bekantingen First National Realty för 34,90 kronor – alltså 30,35 kronor per aktie – oavsett aktiens pris på marknaden vid det tillfället. Om marknadspriset då var högre än 30,35 kronor, så kunde jag då få köpa 300 aktier – som då omedelbart blev mera värda. Men om marknadspriset då i stället var lägre, ja, då återstod bara att slänga bort mina inköpsrättigheter som värdelösa.

Firmsmärket för First National Realty (internet)

Detta luktade ju spekulation lång väg! Men jämfört med vad jag vid den tiden brukade spendera på mina aktieinköp så var detta bara en pytteliten spekulation. Och när jag ett år tidigare sålde mina aktier i First National Realty så hade jag vunnit nära 11.000 kronor (se inlägg 1.679).

 

Inlägg 2.196: 2 – 3 aug 1970

Scrabblespelsstrandsammankomstskapandet

På onsdagen skulle Bill Olofsson flyga till Madrid på ett par dagar och sedan fortsätta till Sverige på en två veckor lång semester. Efter den skulle det bära av till Bryssel för honom på ett halvår. Jag hade inte ens vetat om att internrevisionsarbete kunde medföra att man blev bosatt långa tider  i olika länder runt om i världen. Jag själv skulle bli tokig av att aldrig bo ordentligt någonstans. Det har jag redan tidigare sagt, men detta känner jag så djupt att jag måste repetera mig – det lättar.

Bill och jag gjorde upp att vi skulle gå ut igen och äta tillsammans på tisdagen, hans sista kväll i Nya York. Jag skulle då visa honom min hemstadsdel Greenwichbyn – det skulle bli rätt kul att få se hur han reagerade på vårt folkliv. Jag gav honom adressen till 351:an, och han skulle komma förbi klockan 18.00, för då skulle jag vara hemma från arbetet.

Jag avlämnade honom på sitt hotell och kom så äntligen hem till min älskade Ed, som jag hade saknat oändlgt under hela veckoslutet. Jag talade om för honom hur smart han hade varit när han avböjde att träffa Bill Olofsson. Jag själv var helt slut, för livliga jag klarade inte av ett så flegmatiskt och till synes ointresserat psyke – jag blev fysiskt sett helt uttröttad. Men när jag nu åter fick träffa min livliga Ed fick jag genast förnyade krafter, så det var bara roligt att gå ut med honom en stund i våra kvarter.

I kiosken på Sheridantorget skyltade de med sommarupplagan av QQ-tidskriften. Det var den tidigare Drottningens Kvartalstidskrift som de hade döpt om till det mycket enklare ‘QQ’ – utan tvekan till minne av min bil från första Amerikaåret.

QQ-tidskriften, Sommaren 1970 (internet)

Jag var tvungen att köpa den eleganta tidskriften. Den hade verkligen blivit mycket mera öppen och intressant. Tänk att något sådant inte ens existerade för oss bögar för bara något år sedan!

När vi kom hem igen och fick tillfälle att titta i detalj på QQ-tidskriften, såg vi att omslagets killar på badstranden spelar Scrabble, ett bokstavsspel som hade kommit till på 1950-talet. Vi kände till vad de gjorde på bilden, därför att vi hade sett spelet någonstans, även om vi inte själva hade skaffat oss det. Nu skulle det bli av, för det verkade vara en kul grej!

På tisdagen firade en av Eds gamla vänner sin födelsedag, något som i Nya Yorks bögvärld var en enorm tilldragelse, även om det bara gällde något så banalt som 37 år. Vi var ute i vimlet på måndagen för att köpa honom en lämplig present, för vi var båda inbjudna på middag hemma hos honom. Att kunna laga mat var också något viktigt i Nya Yorks bögvärld.

Inlägg 2.195: 2 aug 1970

Människolitenhetsdemonstrationen

Det var fortfarande tidigt på eftermiddagen när vi så småningom hade tagit oss fram till Naturhistoriska museet. Det låg på Centralparkens västra sida – fast utan att göra intrång i parkens grönska på samma sätt som Metropolitanmuseet gjorde på parkens östsida.

Bill hade inte fått en yxa i huvudet eller ens ett litet nyp i stjärten under alla våra tunnelbaneresor under söndagen, så nu hade han kommit att acceptera tunnelbanan. Men troligen inte utan ledsagare – ännu så länge i alla fall.

Museet var  stort nog att passa bra in i Nya York. Jag hade varit där några få gånger – säg ‘två’ – och jag var glad att nu få en anledning att komma dit igen.

Naturhistoriska museet, New York (internet)

Naturligtvis kunde Bill inte ens försöka se allt som fanns därinne, så han vände sig till mig för att få råd. Jag sade att de hade uppstoppade djur av alla slag, från elefanter till råttor, men att det var en annan sorts avdelning där som alltid slog mig med häpnad. Det var hopfogade skelett av dinosaurer, och sådana hade jag aldrig sett i Sverige. Jag visste inte ens att det fanns sådana någonstans innan jag kom hit första gången.

Skelett av dinosaurer, Naturhistoriska museet, New York (internet)

Det var dinosaurernas storlek som jag häpnade över. När jag hade sett bilder av dem, så hade de alltid verkat vara sådär en tre gånger större än människor om de ställde sig rätt upp. Men när man såg hur stora de verkligen hade varit, så förstår man att de aldrig tecknades i den storleken – människor intill dem på bilden skulle då se ut som små kryp, och inga barn kunde ens fantisera ihop någonting så mycket större än dem själva.

Eftersom detta var det sista som Bill hade på sitt dagsprogram stannade vi kvar tills museet hade fått nog av oss, och sedan gick vi och åt middag tillsammans. Vi gick söderut inne i Centralparken och följde sedan Broadway söderut tills vi fann ett lämpligt matställe.

Under måltiden berättade Bill vad han skulle göra under resten av dagarna. För måndagen hade han på egen hand hittat en heldagsrundtur i buss som passade honom, för han skulle då få se ‘allt’ från bussen och även gå in och titta på en del sevärdheter som vi inte hade hunnit med. Det lät ju bra. På tisdagen skulle han ta den där båtturen runt hela Manhattanön på tre timmar. Förståndigt. På onsdagen hade han bara morgonen ledig, och då skulle han gå till Nyayorkbörsen, som ju skulle vara snabbt avklarad. Precis.

När Bill berättade om sina planer, satt jag och tänkte jag på hur skönt det skulle bli att nu inte längre vara tvungen att verka vara lika hetero som Bill. I Norge hade det varit lätt nog, för då var jag ju ingenting.

Inlägg 2.194: 2 aug 1970

Stateöfärjeresemållösheten

Jag hade inbillat mig att akvariet skulle vara en lugn oas från folkmassorna ute på strandpromenaden.

Entrén till New Yorks Akvarium, Coneyön, New York (internet)

Men det var mycket folk därinne också. Med sina ungar som vantrivdes alldeles förfärligt. Och när vettet skrämdes ur dem när de stora hajarna kom simmande mot dem bakom glasrutorna i väggen, så skrek de i högan sky. Detta tyckte deras rara föräldrar vara ytterst roligt, så de såg till att ungarna stod kvar på samma plats när hajen kom tillbaka för ett nytt anfall.

New Yorks Akvarium, Intill Strandpromenaden, Coneyön, New York (internet)

Akvarier hörde inte till sådant som roade mig över hövan. Det fanns några få havsdjur där som jag tyckte var intressanta, men det var allt. Bill tyckte att det här akvariet inte alls var så värst stort och inte heller var snyggt arrangerat, så han var nöjd med det hela efter kanske en halvtimme. Och det var jag med.

Vi strosade runt i trängseln på strandpromenaden en stund och prövade på en av Nathans berömda varma korvar – sjön suger, och korven var faktiskt riktig god.

Nathans berömda varm korv, Coneyön, New York (internet)

Bill hade Naturhistoriska museet (eng. Museum of Natural History) kvar på söndagens lista, och eftersom vi inte blev rånade på vägen ut så var Bill nu litet lugnare på tunnelbanetåget tillbaka. Jag sade att vi borde stiga av vid Manhattans sydspets och ta färjan över till Statenön.

”Vad ska vi göra där?” undrade Bill, som inte hade hört talas om något sevärt i den stadsdelen.

”Vi stiger inte ens av färjan där”, sade jag. ”Det är själva den 25 minuter långa sjöresan som är avsikten.”

Jag tyckte själv mycket om att göra denna färjetripp, särskilt som den bara kostade 25 öre i vardera riktningen. Det var inte mycket annat som en turist kunde få för det priset år 1970 – stadens kostnad per passagerarresa låg på 2,50 kronor.

Statenöfärjan och frihetsgudinnan, New York (internet)

Det var underbart ute på redden i den klara luften, och jag lyckades få Bill att stå med mig ute på akterdäcket och se Manhattans skyskrapor sakta bli allt mindre. Däremot var frihetsgudinnan imponerande stor på styrbordssidan. Bill sade att hon var grön av kopparoxidering och borde hållas ren från det. Men trots kopparoxiden tror jag att han njöt av den här lilla sjöresan i båda riktningarna.

Rutten för Statenöfärjan, New York (internet)

På vägen till tunnelbanan tog jag Vattengatan för att visa Bill mitt nya kontorshus, och vi gick också på Murgatan från ena änden till den andra. Men i stället för att där höra kapitalismens vingslag så kände han tristess av de mörka, smala, folktomma gatorna i finansdistriktet.

Murgatan, New York (internet)

”Här skulle jag inte vilja arbeta!”

De tomma gatorna hjälpte inte att bortförklara med att det var söndag: ”Här blir det tjockt med folk i morgon bitti”, försökte jag, men det betydde ingenting.

Inlägg 2.193: 1 – 2 aug 1970

Folkträngselsoändligheten

När vi kom fram till Förenta Nationerna ville Bill att jag skulle gå med in i byggnaderna – men nu sade jag nej.

Förenta Nationernas byggnader, New York, 1970 (internet)

Jag hade varit därinne så många gånger, ljög jag. Jag hade bara varit där en enda gång och det var under mina allra första dagar år 1963 när jag inte kände en levande själ i Nya York. En gång till skulle bli för mycket, tillade jag helt sanningsenligt. Jag pekade ut för honom trappan ner till tunnelbanan, så att han lätt skulle kunna komma hem till sitt hotell. Men nej, han skulle hellre ta en taxi.

När Ed kom hem från Bronx berättade jag allt om Bill Olofssons totala avsaknad av ett brinnande turistintresse för den stora staden. Så när jag föreslog att vi alla tre skulle äta frukost och sedan åka upp till RCA-byggnadens takterrass på söndagen, ante det mig att han mycket hellre skulle vilja göra vad som helst annat än det.

Så det blev jag som fick ta mig till Bills hotell, gå med honom till RCA-byggnaden i Rockefellercentret och åka upp till toppen. Där hade jag varit många gånger och kunde inte få nog av det – och den här dagen var det klarare luft än jag någonsin hade sett i Nya York. Vi kunde faktiskt skönja bergen i Pennsylvanien långt bortigenom, så klart var det – fast det kunde ju alltid ha varit någon mindre ås någonstans i Nya Jersey. Bill tyckte att vi var för högt uppe för att egentligen kunna se någonting – man kunde inte ens se ner på en enda gata därifrån.

RCA-byggnaden, New York, 1970 (internet)

Bill hade på sin lista för dagen att få se det stora akvariet i Coneyön, och det tyckte jag var kul, för därinne hade jag aldrig varit. Det låg intill en badstrand i Brooklyn som var alldeles för familjeorienterad för att passa mig.

”Vi tar väl taxi dit”, tyckte Bill, men det tyckte inte jag: ”Vet du hur långt det är dit? Det är 20 kilometer härifrån, samma avstånd som från centrala Göteborg till Kungsbacka.”

Till Bills uppenbara fasa tog vi tunnelbanan hela vägen till Coneyön och det tog väl över en timme att komma dit. Sista biten var det inte tunnel längre utan man kunde se ner på oändliga rader av hus och bakgårdar. Fast Bill vakade hellre över att vi inte blev överfallna av våra medpassagerare.

Jag var glad över att han kunde få se Nya Yorks största badstrand just på en sommarsöndag – så mycket folk tillsammans på en enda strand hade varken han eller jag någonsin sett. Men han tyckte, precis som jag, att det var alldeles för mycket folk på ett enda ställe.

Coneyöns badstrand, New York, 1970 (internet)

”Hur kan de tycka att detta är roligt?” undrade han.

Jag själv tänkte på att Ed och jag hade det mycket mera trångt i Riisparken och trivdes bra där, men jag svarade i stället: ”Äsch, det är för ungarnas skull som de är här.”

Inlägg 2.192: 1 aug 1970

Fontänmusutomhusvistelsekonsekvenserna

På den här bilden av muserna i Brookgreens Trädgårdar kan man lätt följa Carl Milles egen förklaring av vad man kunde se i fontänens bronsfigurer: ”Varje artist för med sig sin egen symbol. Poeten har sin blåa fågel. Arkitekten har sin just byggda pelare. Musikern har sitt gamla instrument. Målaren har sina blomster. Skulptören sträcker sig efter sin gåva från gudarna, medan målaren och musikern ännu inte har fått tag i sina symboler. Deras gudagåvor är på väg till dem. Artisterna känner detta och griper efter dem.”

Musernas fontän av Carl Milles, Brookgreens Trädgårdar, Myrtenstranden (internet)

Naturligtvis gjorde de samma sak i dammen på Metropolitanmuseet, bara det att lilla jag aldrig kände till något om allt detta.

Efter många år för muserna i utomhusdammen i Sydkarolina upptäckte man att de höll på att bli förintade av moder Natur. De fick då tas loss ur dammen för att bli vetenskapligt analyserade. Först fick de detaljrengöras för att avlägsna alla de frätande ämnen som hade trängt in i sprickor i metallen. Sedan fick de nogsamt helt övertäckas med ett kemiskt preparat för att förhindra att vatten, luft, salt, sand, och andra ämnen skulle kunna nå själva metallen. Det var förstås också viktigt att detta preparat inte skulle kunna urskiljas av parkens gäster. Och allt framgent måste denna behandling upprepas en gång varje år.

Det är min gissning att muserna snart nog började längta tillbaka till sin fridsamma tillvaro bland museets lunchgäster i Nya York.

Nåja, allt detta om Brookgreens Trädgårdar gällde ju i den för oss då helt okända framtiden, när vi satt och åt lunch bland de vattensprutande muserna på Metropolitanmuseet. Och efter ytterligare litet klassisk europeisk konst efter lunchen räckte det till.

Nu hade jag tänkt mig att Bill skulle gå och besöka Förenta Nationerna på egen hand. Jag förklarade för honom precis hur han skulle gå för att komma dit – Femte avenyn söderut och sedan 42:a gatan till vänster – men han kände sig osäker och ville att jag skulle följa honom dit. Och det gjorde jag förstås. Men nog undrade jag i mitt stilla sinne hur det kunde vara att en man i min egen ålder hade bott i många år i olika städer runt om i världen och ändå inte kunde ta sig från punkt A till punkt B i en storstad utan handhållning. Men så var det bara. Och jag hade ju ingenting emot att promenera nerför Femte avenyn och peka ut saker för honom. Han kanske bara gjorde sig så menlös för att få veta vad han fick se på vägen? Hmmm.

Inlägg 2.191: 1 aug 1970

Markyteanvändningsändamålsförändringen

”Jag själv skulle gärna äta lunch här varje dag”, tänkte jag i mitt stilla sinne – jag skulle ju faktiskt kunna göra det, men inte Bill. Så jag silade snacket. Men nog var det underbart att äta god och lätt mat rätt intill plasket av den sista fontän som Carl Milles hade skapat. Kanske dök det upp ett minne av plasket på Halmstads stora torg från Carl Milles fontän ‘Europa och tjuren’, som jag vid fem eller sex års ålder hade blivit föreställd för. Eller hans fontänstaty av Orfeus med sin lyra utanför Stockholms konserthus, för att inte tala om Poseidonfontänen mitt på Götaplatsen i Göteborg.

Nu blev det inte några flera luncher framöver för mig på museet. Bristerna i mitt djuplodande konstintresse avslöjas skamlöst av att jag aldrig mera kom tillbaka till Metropolitans konstmuseum och därmed aldrig fick chansen att repetera denna kombinerade kost- och konstavnjutning. Och efter år 1982 skulle det heller inte låta sig göras – museet valde då att använda utrymmet för skulpturer från det klassiska Rom och Grekland, och sålde då Musernas Fontän till Brookgreens Trädgårdar (eng. Brookgreen Gardens) nära staden Myrtenstranden (eng. Myrtle Beach) i Sydkarolina.

Brookgreens Trädgårdar ligger på markerna av en tidigare risodling, Brookgreenplantagen (eng. Brookgreen Plantation), ägd av Joshua John Ward och skött av ett antal av hans 1.092 slavar. Han ägde fler slavar än någon annan i Amerika.

Tre meter hög metallskulptur av Joshua John Ward, Brookgreens Trädgårdar, Myrtenstranden (internet)

År 1930 inköptes markområdet av en konstintresserad – och förmögen – familj från Connecticut för att få ett ställe som lämpade sig för att placera ut sina åtta egna skulpturer i vacker utomhusmiljö. Med dessa på plats satte de genast igång med att förvärva ytterligare skulpturer av huvudsakligen amerikanska konstnärer från 1800- och 1900-talen. På en sammanlagd yta av över två kvadratkilometer står där i dag nära 1.500 skulpturer utan att trängas.

För Carl Milles fontän byggde de där år 1982 en 25 gånger 15 meter stor rektangulär damm, väsentligt större än den som muserna hade haft till sitt förfogande inne på Metropolitanmuseet i Nya York. Detta var nog gott och väl, men samtidigt fick de stackars bronsmuserna nu vistas utomhus i brännande sol, piskas av vindar med salt och sand från den två kilometer avlägsna Atlantstranden, och uppleva stora temperaturväxlingar såväl mellan dag och natt som mellan sommar och vinter. Efter många år i en skyddad inomhustillvaro blev detta minst sagt besvärligt för Carl Milles fontänfigurer.

Musernas fontän av Carl Milles, Brookgreens Trädgårdar, Myrtenstranden (internet)