Inlägg 2.880: 20 – 22 jan 1973

Presidentpensionärshimmelsfärdssamordningen

Under mina senaste år i Sverige hade jag köpt en hel serie av fyra böcker i stort format. De hette ‘Ett folk på marsch’, och innehållet bestod uteslutande av tidningssidor och notiser från åren 1810 till 1946. Där kunde man på ett annorlunda sätt följa den svenska historien så som den beskrevs av samtida journalister. Dessa underbara böcker hade följt med mig till Amerika, från boning till boning, och stod nu i 351:an rätt högt uppe i bokhyllan till vänster om den öppna spisen.

Jag måste ha berättat om dessa böcker för Lestas vid något tillfälle, och när jag nu öppnade deras present gissade jag att de själva hade köpt sig samma bokserie för att som inflyttade ester grundligt få lära sig den svenska historien. Deras present till mig var nämligen en femte del av samma serie, täckande åren 1947 till 1959. Vad underbart snällt av dem att tänka på mig! Jag tog mig förstås tid från bokskriveriet för att tacka dem.

Mitt eget exemplar av Ett Folk på Marsch, Del 5 (1973)

Paketet från mina föräldrar innehöll ett exemplar av Veckojournalen som ett löfte om att fortlöpande sända den till mig under året som påminnelser om mitt gamla land, en liten flaska med Gåmedmig (lat. Vademecum) för att lukta gott, en skjorta som verkligen passade mig, och så ett stort, väl fotograferat, inramat porträtt av pappa, möjligen för att inte glömma honom. Dessa var alla väl genomtänkta presenter som gladde mig men som utöver detta inte är mycket mera att orda om.

Det blev ingen resa upp till vinterlandet med skidbussen den här sommarlika söndagen. Det gick ingen skidbuss och det fanns inget vinterland. De två skidentusiasterna fick genomlida veckoslutet på Nya Yorks varma gator och i Logens lika varmt sexiga atmosfär. Men tyck för all världen inte synd om oss!

På måndagen kom budet om att förre presidenten Lyndon Johnson hade avlidit i Texas, på samma plats där han var född, nämligen Stenväggen (eng. Stonewall). Varken Ed eller jag såg något lustigt i detta, för vi var verkligen bedrövade. Glöm gärna bort att han hade varit på tok för envis med att vinna över Vietcong och på så sätt kostat tiotusentals amerikanska män deras liv i Vietnams djungler – han hade framför allt lagstiftat grunden till ett mera jämställt Amerika, med verklig medborgarrätt, med finansiell hjälp vid sjukdom på äldre dagar, med krig mot fattigdomen, och med rättvis fördelning av invandringstillstånd.

President Lyndon Johnson signerar kongressbeslut och övertalar tveksamma riksdagsmän per telefon (internet)

Flaggningen på halv stång över hela landet för Harry Truman, som hade pågått i tre veckor, späddes nu ut med ytterligare en månad för Lyndon Johnson. Vintern 1973 blev därmed sorgesam rätt igenom.

Gemensam flaggning på halv stång för två presidenter: Harry Truman och Lyndon Johnson (internet)

Inlägg 2.879: 15 – 20 jan 1973

Bokskriveriinspirationsavsaknadsöverkommandet

Jag använde det mesta av måndagen till att planera hur boken skulle vara upplagd. När man skall resa någonstans är det ofta lämpligt att inte bara veta vart man reser utan också att veta vilken väg och med vilka transportmedel man tänker färdas.

Ju mer jag tänkte på saken och skissade upp olika alternativ, desto mindre självklart blev det hur jag skulle kunna leda kunden fram till sitt oundgängliga beslut att ta sig an TCS. Jag gick hem i vanlig tid både nedslagen och arg. Hur skulle det här nu bli?

Jag var nog rätt trist och tråkig gentemot stackars Ed, som fick lida mest av min håglöshet. Jag talade förstås om för honom vilken återvändsgränd jag hade hamnat i, men efter det satt jag mest med penna och en massa papper och fortsatte att skissa ihop bokens innehåll, och framemot sussningsdags började det klarna i huvudet. Tänk så bra det är att tänka!

Därmed kunde jag på tisdagen skriva ihop en innehållsförteckning med noter om innehållet i varje kapitel. Och redan på onsdagen var jag redo att börja skriva på allvar. Jag lade beslag på en av avdelningens skrivmaskiner och satte igång. Efter det var det ett oavbrutet smatter från mitt undanskymda hörn från morgonen till sena kvällen varje dag under resten av veckan och hela den följande veckan och även veckan därpå.

Jag ‘tjänade ihop’ många semesterdagar på det sättet såhärpass tidigt på året. Jag kom inte hem i normal tid en enda dag efter att ha satt igång på allvar med boken. Men som jag njöt av denna sortens arbete! Och samtidigt blev det avbrott då och då av andra saker som måste skötas – jag var inte glad över att bli avbruten mitt i en mening, men det var faktiskt nyttigt både fysiskt och psykiskt att tvingas att växla in tankarna på ett sidospår för bara några minuter då och då.

På den allra första dagen av min karriär som programbeskrivningsförfattare fick jag ett brev om att mina 35 aktier i Johnson Products hade fördubblats i antal genom en fondemission av en ny för varje innehavd aktie. Det är ju sådant som man inte behöver göra ett dugg för att få åtnjuta, och jag var just då som mest nedslagen över hur svårt det var att komma igång med bokskriveriet. Därför var det bara skönt att få låta hjärnan syssla med något såpass glädjande.

Glädjande var det också på fredagen, då en vilsekommen julbåt från Sverige till slut måste ha hittat rätt, för med posten kom då avier till mig för inte bara ett utan två julklappspaket. Det ena var förstås mina föräldrars som hade skickats i november, men det andra var från Ernst och Mia Lesta – och det var fullständigt oväntat.

Inlägg 2.878: 15 jan 1973

Datamaskinprogramförsäljningsmetodikuppfinningen

Den femtonde och den sista dagen av varje månad var som bekant IBM:s tillfällen att göra mig ohemult rik. Checken som åstadkom detta hade då av flinka fingrar placerats i min brevlåda – i motsats till andra brevlådor var denna en riktig, gammaldags dra-ut plåtlåda i grå metall – och den här måndagen var jag extra nyfiken på hur checken skulle se ut. Det var ju den första halvmånadslönen för min nya arbetsuppgift som skulle ligga och vänta på mig där i lådan.

Alla de anställda på IBM fick sin post i lådor som dessa (internet)

Detta fungerade perfekt som alltid. Min bruttolön – alltså inkomsten före alla sorters avdrag för skatter och aktieinköp och vadhelst annat – på 4.337 kronor för halvmånaden hade gått upp från 4.296 kronor som den hade varit för den sista halvmånaden före årsskiftet. Detta betydde för mig en uppgång med en aning över 10 procent, även om den inte på långa vägar ser ut att vara såpass stor när jag här uttrycker beloppen i svenska kronor. Detta berodde helt på den stora nergången av den amerikanska dollarn mellan åren 1972 och 1973, och den saken förklarade jag här tidigare i minutiös detalj när jag nyligen beskrev årsskiftet 1972-1973 (se inlägg 2.869).

När jag väl hade lagt in min check i plånboken och som hastigast tittat igenom allt krafs som hade gjort checken sällskap i min postlåda, påbörjade jag en uppgift som jag verkligen hade sett fram emot. Jag började skriva en ‘bok’ om vårt TCS-program, det som det ju var min arbetsuppgift att sälja. Att skriva en bok om sina varor tillhör väl vanligen inte en försäljares tillvägagångssätt, men TCS var inte en alldaglig vara. Ett dataprogram sålde man inte genom att förpacka det elegant, särskilt inte om man egentligen bara har ett fåtal potentiella kunder och i varje enskilt fall måste sälja det personligen till var och en av dem under en lång, intensiv tid. Det var faktiskt min egen idé att ge kunden en bok att nöjesläsa i små portioner hemma i sin säng om kvällarna, tills det avsedda måste-ha-begäret undermedvetet kröp fram och underlättade mitt försäljningsarbete.

Det var alltså inte en bok som man bara slängde ihop i en handvändning. Den måste innehålla allt som ämnet krävde i fråga om information om programmet – lätt gjort – men den måste samtidigt vara kul att ge sig på som ett nöje och inte ansträngande som ett arbete – svårt gjort. Kunden skulle, efter att ha fullbordat sin läsning, inte bara vara väl insatt i hur programmet fungerade utan även intuitivt förstå hur fördelaktigt det vore för hans företag att använda TCS.

Inlägg 2.877: 13 – 18 jan 1973

Snöfallsersättningsmaskinutrustningsräddningen

”Ska vi ta en chans till?” sporde jag.

”Det tycker jag”, svarade Ed utan att tveka. ”Men jag tar med mig en bok.”

Han var så förståndig. Om vi hade haft med oss var sin bok, så hade nyårsaftonen inte blivit helt förstörd.

Vi gick upp till 14:e gatan, och, johoda, de skulle ha en buss nu på söndagen.

”Vart går den?” undrade Ed.

Hon fick söka efter det på ett papper i sin hög. Det kunde alltså inte ha varit många som hade anmält sig ännu, men det var ju tidigt på lördagsmorgonen: ”Till Catamount den här gången.”

”Det låter som Catskillsbergen”, sade jag – men fick det att låta som en fråga.

”Nej, inte alls. Det ligger på gränsen till Massachusetts. Och den här gången blir vädret perfekt däruppe.”

Vi betalade våra halva biljetter – enligt löftet vid återkomsten från Kamelryggen på nyårsaftonen (se inlägg 2.867) – och satte oss därhemma med radion på för att följa väderleksutsikterna. Nåja, de hade ju också klämt in litet musik mellan rapporterna.

Den här lördagen ville vi inte försaka Logen bara för Catamount – var det så det hette? – så vi kom dit redan vid 22-tiden, när det var rätt dött, och gick hem klockan 02.00, trots att det då började bli liv i luckan. Men plikten framför allt, och klockan 07.00 satt vi på bussen på 14:e gatan. Vi märkte inte ens när bussen gav sig av, för det är lätt att somna till när man bara har sovit riktigt i fyra timmar.

På vägen dit hade vi med fasa sett att det inte fanns någon snö i terrängen någonstans, men de hade använt sina snökanoner hela natten i två av backarna – deras enda sätt att överleva den här vintersäsongen. Däruppe var det just under noll grader och solen värmde gott – det var alltså ett sagolikt skidväder. De två kanoniserade backarna var för lätta för oss, men det passade oss bra nu när vi inte var riktigt utsövda och skarpa i balansen. Jag trillade till och med omkull ett par gånger, och det var en skojig upplevelse som jag nästan hade glömt bort hur man bar sig till för.

Snökanon i arbete (internet)

Vi hade haft en oerhörd tur med vårt väder på söndagen, för sedan blev det dag för dag allt varmare i Nya York, ända tills våren kulminerade den 18 januari med 19 graders värme på eftermiddagen. Att det skulle kunna bli en lika skön söndag efter detta verkade vara en ren chimär, men sportbutiken trodde verkligen på det – och ville få oss att boka bussplatser redan då. Hon kunde tala om kallfronter och snövirvlar och underfruset regn allt hon ville, men vi höll oss nogsamt avvaktande.

Inlägg 2.876: 9 jan 1973

Frimärksinsamlingsförfarandeplaneringsavsikten

Det var förstås så som det fungerade i Amerika, men Ed var säker på att de svenska frimärkena betedde sig på samma sätt. Han ville inte göra likadant som alla andra runt honom utan ville välja ett avlägset, exotiskt land i stället. Man kunde bara inte samla på frimärken från hela världen. Det fanns redan över 150 olika länder, som alla gav ut sina egna frimärken. Många av dessa länder bestod av bara några små öar ute i oceanen, och nästan alla av deras frimärken var avsedda enbart för utländska samlare, vilket gjorde frimärken till landets viktigaste exportvara. Fru Shalian hade berättat detta för honom.

Aha, nu förstod jag hur han hade ‘forskat’. Och det var så sant – jag kom ihåg att hon hade nämnt något om sina frimärken en gång för länge sedan.

Ed hade tänkt sig att redan nu börja köpa och lägga undan många ark av alla frimärken som den svenska posten sålde – utom ‘standardfrimärkena’, sådana med kungens huvud, vilka posten kunde sälja i kanske 20 år innan man bytte ut huvudet. Och när Ed en gång gick i pension och kanske inte hade mycket pengar att röra sig med – nu lät han som om han föreläste i ekonomi – så kunde han efter behov göra sig av med några av sina gamla frimärken för mångdubbelt högre priser än han en gång hade köpt dem. Dessutom, och här visade Ed att han också hade ett levande socialt samvete – ingen skulle kunna kalla honom ‘ockrare’ även om han tog skyhögt betalt för sina fina gamla frimärken – ingen led ju nöd av att vara tvungen att betala hutlöst mycket för ett sedan 40 år tillbaka utgånget och i praktiken oanvändbart frimärke.

Postverket firar 300 år, ostämplade frimärken från 1936, priser år 2012 (internet):
20 öre ljusblå ……. 125 kr
25 öre ultramarin    83 kr
30 öre brun ……… 250 kr
50 öre grå ………… 330 kr
60 öre karmin ….. 440 kr
1 kr blå ……………..  115 kr

Jag kunde inte hitta något enda fel i hans resonemang. Detta verkade att vara en, låt vara litet tråkig, väg till en välbärgad ålderdom. Och, viskade jag i hans öra, det kunde bli en skattefri värdestegringsinkomst – om han bara inte lät folk och goda vänner veta om vad han gjorde. Nej, själv har jag inga gamla frimärken att sälja, men det går nog bra att klara mig ändå.

Ed hade börjat klippa ut frimärkena från alla mina brev och tidskriftsrullar från Sverige, trots att de nästan alltid var stämplade. Han satte in dem i en frimärkspärm, men det var bara för att vänja sig vid hur de såg ut. Och jag hade inte ens lagt märke till det.

Inlägg 2.875: 9 jan 1973

Pensionsålderslevnadskostnadsfrimärkssamlingsavsikten

När Ed och jag hade kommit hem från våra jobb på tisdagen satt vi och småpratade litet, och Eds nya hobby, frimärkssamlandet, kom upp igen. Han hade tänkt på vad min mamma hade skrivit om priserna på använda frimärken i stora kvantiteter. Han hade då inte haft hjärta att säga mig att det inte var sådana frimärken, som han siktade på.

Tänk, det hade jag själv redan fattat, helt baserat på hans brist på översvallande intresse för mammas frimärkspriser. Nu fick jag veta, att han hade en helt annan avsikt med sitt samlande än att skapa sig en hobby. Nej, Ed hade stora planer för frimärkena. Han tänkte nämligen på sin pensionering en gång långt fram i tiden. Oj då, min egen pensionering hade jag inte ägnat en tanke åt dittills – det var ju så långt dit. Men Ed hade drömt upp att samla på sig ostämplade svenska frimärken, inte ett och ett utan hela ark och rullar av dem, så som de såldes på posten i Sverige. Så länge man kunde köpa dem där för att i vanlig ordning kunna använda dem på postförsändelser, så kunde man ju köpa frimärkena för det pris som stod tryckt på dem.

Postverket firar 300 år, ostämplade frimärken från 1936, priser år 2012 (internet):
5 öre grön …………….. 22 kr
10 öre violett ………… 22 kr
15 öre röd …………….. 39 kr
35 öre karminviolett  75 kr
40 öre olivgrön ……..  91 kr
45 öre blågrön …….. 100 kr

Så långt var det varken gott eller ont med Eds idé. Den hade samma små avigsidor som att samla pengar under madrassen. Ingen ränta och möjlighet till brand och stöld. Men i takt med att det kom ut frimärken med nya motiv, så kasserades de gamla. Inte så att de blev odugliga, men posten sålde dem inte längre. De behöll sitt reella värde – en förutbetald brevbefordran – men om man ville köpa dessa gamla frimärken, så fick man gå till en frimärksaffär och hoppas på det bästa. Och det bästa vore att de fanns till salu – men till ett något högre pris än vad de hade kostat på posten. Butiken måste ju tjäna en hacka på affären, inte sant?

Ed hade på egen hand just forskat ut hur oanvända, eller ‘ostämplade’ – frimärken betedde sig under åren efter sin normala användningstid. Han hade funnit ut att de flesta frimärken såldes för omkring sitt dubbla värde under kanske 10 eller 20 år framöver. Men sedan tog de fart. Ett frimärke som var 40 eller 50 år gammalt var uppe i mellan tio och femtio gånger det påtryckta värdet. Och det roligaste av allt var att några få, oftast med helt ointressanta motiv, kunde explodera i pris när som helst. Ibland kunde det ske redan inom ett år efter det att de hade försvunnit från posten och i andra fall kunde explosionen inträffa många år senare. Allt berodde på hur fort de blev sällsynta. Men efter varenda explosion fortsatte frimärket att stiga i samma takt som alla andra, bara det att då var det explosionspriset som gick uppåt, och det betydde stora pengar på väg.

Inlägg 2.874: 8 jan 1973

Semesterfrånvarorättighetsregelsuppmjukningen

Ed trivdes bra med sitt nya arbete hos Olivetti. Jag skulle egentligen ha sagt att han trivdes bra med Olivetti, för hans arbete var ju i stora drag detsamma som hos Allied Chemical. Den största skillnaden var att han nu fick ha en hel del att göra med valutakurserna, för det var ju faktiskt ett italienskt företag med huvudkontoret nära Turin (ita. Torino). Alla belopp därifrån och dit raporterades inte bara i amerikanska dollar utan även i italienska lire. Det gick cirka 582 lire på 1 dollar, och den exakta kursen hoppade upp och ner i ett kör, så företaget läste mycket noga av kursen varje dag både morgon och kväll, och alla transaktioner under en viss dag översattes från dollar till lire enligt medelkursen under den föregående dagen. Detta var inte Eds jobb – för det hade de alla en noggrann sekreterare att samarbeta med. Men Ed måste, i likhet med alla sina kolleger, komma ihåg att alla dokument måste gå via henne innan de fortsatte till Italien eller ett arkiv eller till fortsatt bearbetning. Och belopp i månads- och veckoavslut måste översättas till kursen som gällde vid slutet av respektive tidsperiod.

Ed var nöjd med sin lön, vilken var nästan samma som han hade haft på Allied Chemical. Men all den rätt till semester som han hade uppnått hos Allied Chemical hade gått förlorad, och han fick nu börja om med två veckors semester i flera år framöver – och bara en vecka under år 1973, eftersom han började arbeta hos Olivetti såpass sent som i november under år 1972. Ed visste, precis som jag hade lärt mig, att semesterveckorna alltid var en funktion av ens senioritet, och den gick det inte att fuska med. Men jag visste av egen erfarenhet, att man mycket väl kunde få flera veckors semester som kompensation för obetald övertid – och i värsta fall ett avdrag på lönen. Så vi skulle minsann kunna fortsätta att resa så som vi var vana vid!

Apropå resor, så hade vi redan börjat fundera så smått på vart vår semesterresa skulle gå det här året. Jag hade kommit med mitt förslag att fullborda vårt år 1969 påbörjade korsande av Sydamerika, och Ed blev eld och lågor över detta. Det innebar att vi skulle flyga till La Paz i Bolivien – där vi ju förra gången avbröt resestumpen från Lima i Peru och flög hem – och fortsätta därifrån till Rio de Janeiro i Brasilien. På kartan såg det ut att vara en alldeles för lång tripp att ge sig ut på under två eller tre veckor. Men naturen därnere var ju mestadels platt, så det skulle gå undan mycket fortare än på tåg och buss – och båt – i Andernas vilda natur.

Karta från Lima till Rio de Janeiro (internet)

Inlägg 2.873: 8 jan 1973

Konstruktionsuppdragsommöbleringsnödvändigheten

Pappa hade nu fått sin beställning från Långshyttan och var redan i full färd med konstruktionsarbetet. Nu gick det inte längre att använda sovrummet med det höga tak som ritbordet krävde och källarkontoret med sitt låga tak för referensmaterialet och att springa upp och ner som en skyttel dem emellan. Så nu hade han flyttat tillbaka till en del av sitt före detta kontor, som under det gångna året hade möblerats om till att hyras ut – utan succé. Han använde nu enbart det större av de två rummen, och i det stod fortfarande uthyrningssängen kvar – med travar av referenskataloger ovanpå den.

Visserligen var det ett avbräck att de inte hade fått sina rum uthyrda, men nu passade detta förstås bara bra. Och de skulle troligen inte ha kunnat få några hyresgäster ändå, för det hade plötsligt blivit en uppsjö av lediga rum som ingen behövde. Skattebestämmelserna hade nämligen ändrats från att tillåta upp till 1.200 kronor per år i skattefri uthyrningsinkomst till att skattefritt tillåta obegränsad hyresinkomst från upp till två uthyrningsrum – med resultatet att hela Sverige hux flux  ville hyra ut sina onödiga rum.

Mamma var förtjust över att få höra från mig om IBM:s många förbättrade familjeorienterade förmåner. Nu var det minsann på tiden för mig att träffa en flicka och gifta mig för att dra nytta av dem. Detta var återigen en påminnelse om att hon inte anade att jag var gay, trots att hon numera avslutade alla sina brev med ett ‘Hälsa Ed’. När skulle jag få mod att äntligen säga rent ut hur landet låg till?

Och så tackade hon om igen för potatisugnsbakningsgrejen. Nu hade hon provat den, och hon fann då att metallspetsen genom potatisen gjorde att den också bakades inifrån, och den gjorde ugnsbakningen av stora potatisar mycket snabbare. Det var gott att få veta att Amerika fortfarande hade vissa prylar att skickas till Europa som exotiska presenter, innan de dök upp också där.

Ugnsbakad potatis (internet)

Jag fick IBM:s nya tandläkarförsäkringstaxa. Fri tandvård? Bah, humbug! För en vanlig tandfyllning skulle man få 17 kronor i ersättning, medan doktor Saland tog 44. Nåja, alltid en liten hjälp på traven. Jag hade alltid trivts med Saland – han hade fått mig att inte längre vara rädd för tandläkaren, och bara det var värt en hel del.

Hur jag nu än fick veta det – kanske jag blev inbjuden men tackade nej – så skulle Anna Ernemark komma att gifta sig i Tyskland den 3 februari och sedan med sin make flytta till Amerika. Eftersom han kom från Ohio skulle de nog slå ner bopålarna där. Fast det berodde förstås på var han lyckades få arbete – och hon med för den delen.

Inlägg 2.872: 6 – 8 jan 1973

Frimärkskvantitetskomfortsöverstigandet

Detta betydde att Ed och jag återgick till vår nyfunna veckslutsavkoppling på Logen, den diskret belägna gaybaren högst upp i ett trekantigt hus i västra Greenwichbyn. Efter att ha sussat gott från 18-tiden på lördagen till framemot klockan 23 gick vi, inbyltade i en synlig andedräkt och en tjock täckjacka, den oändliga vägen bort till Nionde avenyn och 13:e gatan, avbyltade oss det mesta i den väl uppvärmda lokalen under åtskilliga timmar, återbyltade oss igen och kom hem till den väntande sängen vid 04-tiden för några timmars tilläggssömn. Inga sensationer, men vi hade verkligen kommit att trivas på Logen. Gemytligt, sexigt, flörtigt, och ibland rätt spännande. Vi var nu inte längre så noga med att inte ses tillsammans, för det verkade inte att betyda någonting alls.

Det kom ett brev till från mamma på måndagen, och det började med ett svar på min förfrågan om svenska frimärken för Eds nya hobby. Hon hade gått till en frimärksaffär och fått veta hur mycket de tog för stämplade svenska frimärken i kuvertförpackning. De kostade 1,20 kronor för 100, 1,75 kronor för 150, 2,55 kronor för 200, 7,25 kronor för 300, 13,75 kronor för 400, och 20,20 kronor för 500. Att de kostade proportionerligt mera ju flera man köpte berodde på att alla frimärken i en förpackning var olika alla de övriga i samma kuvert. Det fanns också en kiloförpackning för 42,35 kronor, och det var bara i den som man någon gång skulle kunna hitta en raritet – i de mindre kuverten var frimärkena mera noggrant sorterade. Hon skrev inte något om huruvida alla frimärkena i kiloförpackningen också var olika varandra.

När jag läste upp detta för Ed verkade han mindre exalterad än jag hade väntat mig. Jag kände på mig att han trivdes med att lägga in ett eller ett par frimärken i taget, medan dessa massor av frimärken verkade att överstiga hans ställning som amatörsamlare. Ibland vet man inte exakt vad som rör sig i huvudet, även på en älskad person.

På nyårsaftonen hade mamma och pappa varit inbjudna till sina gamla vännar Charlotte och Govert Helmer från ASEA-tiden i Västerås – där och när jag föddes. Charlotte bjöd på dyrbara läckerheter som färsk rökt lax, tournedos och tårta, sådant som mina föräldrar numera inte längre alls unnade sig. De lyssnade på Sven Jerring – jag kommer ihåg honom som Farbror Sven i Barnens Brevlåda – som nu var konferencier för det nyfödda året i radio. De alla trivdes bättre med det mera sombra firandet där än med TV-nyåret. Mina föräldrar gick hem klockan 01.

Sven Jerring (internet)

Inlägg 2.871: 3 – 6 jan 1973

Speceristormarknadsaktieprisuppgångsbedömningen

På onsdagen gav jag mig ut på börsen igen och köpte mig nu 50 aktier i A. J. Bayless Markets, en kedja av stormarknader, huvudsakligen i och omkring Phoenix. Den hade grundats av en herr A. J. Bayless en gång i tidernas begynnelse, och här står han framför en av sina äldre skapelser.

A. J. Bayless framför en av sina matvarubutiker (internet)

Redan när dessa jättestora matbutiker hade börjat blomma upp, sände de en gång i veckan som reklam ut stora tidningsblad med posten till varenda adress inom räckhåll för en av hans stormarknader. De kom att stå sig – faktiskt längre än A. J. Bayless Markets – och ser även i dag ungefär likadana ut, bortsett från att de nu har färgsättning och avsevärt högre priser.

En sida ur A. J. Bayless Markets annonsblad, Phoenix (internet)

Här är en bild från öppningsdagen av en ny A. J. Bayless Markets stormarknad någonstans i Phoenix. Med en sådan tillslutning av intresserade matkunder var det rätt klart att jag gärna ville lägga ut 4.975 kronor på att bli delägare. En såpass framgångsrik butikskedja skulle absolut vara en lönsam investering.

A. J. Bayless Markets inviger en ny butik, Phoenix , 1958 (internet)

Detta var den sista aktietransaktionen för mig under den här januarimånaden – jag säger detta bara för att du inte skall tro att det bara blir pengaprat framöver.

Som jag tidigare har antytt, bestämde de federala myndigheterna redan i november månad 1972 (se inlägg 2.831) att tillräckligt många flygplan hade kapats för att införa en noggrann kontroll av alla flygpassagerare i Amerika – och gärna i hela världen. Denna bestämmelse hade omedelbart börjat följas på flygplats efter flygplats, och sedan den 5 januari hade varje människa som steg ombord på vartenda för allmänheten tillgängligt flygplan blivit godkänd av officiellt tillsatta kontrollanter. Dessa hörde för det mesta till diverse säkerhetsfirmor och var huvudsakligen vakter med lång erfarenhet av att ha med allmänheten att göra och lätt kunna skilja agnarna från vetet. De fick snart nog också apparatur till hjälp, även röntgenmaskiner – med mindre strålning än på sjukhusen – för genomlysning av både de resande och deras handbagage.

Fram till fredagskvällen såg vädret ut att bli mycket bättre än det var på nyårsaftonen – som om det hade vart svårt för det stackars vädret att bli bättre än då. Men när de på lördagsmorgonen hotade med 10 minusgrader som högsta temperatur på söndagen inne i själva Nya York, då såg vi minnet av Skakberget (se inlägg 2.614) framför oss och vägrade att ens tänka på 20 minusgrader uppe i bergen.

Inlägg 2.870: 2 – 3 jan 1973

Föräldrahemssläktjulbesöket

På tisdagen efter nyåret köpte jag 250 teckningsrätter i företaget Daylin, och jag betalade 5.814 kronor för dem. Med en teckningsrätt har man en lagstadgad rätt att köpa en aktie i ett visst företag för ett visst belopp fram till ett visst datum. Företagets namn, beloppet och datumet framgår av teckningsrätten.

En teckningrätt som sådan ger inte köparen någon form av äganderätt i företaget, men eftersom den kan köpas och säljas på den öppna marknaden har den, i likhet med en aktie, ett marknadsvärde. Den följer sin avsedda aktie i den dagliga handeln fast är oftast mera prisrörlig än aktien. Och den har en stor olikhet – den förlorar allt sitt värde på sitt förfallodatum.

Daylin var ett konglomerat av butiker av alla de slag, såsom 59 egna lågprisbutiker, 100 butiker inuti varuhus, 95 fristående apotek, 72 sjukhusapotek, 240 beklädnadsbutiker, och massor med affärer för järnhandelsvaror, sportartiklar, bildelar, musik och specerier. Ingenting var benämnt ‘Daylin’, så företaget höll sig diskret i bakgrunden. Med så många olika slags varor, hur skulle denna aktie kunna gå fel?

Samma dag fick jag ett jättelångt brev från mamma, två hela ark fyllda med tättskrivna rader. Hon berättade i detalj hur julen hade varit hos dem med Märta och Lasse som gäster.

De kom på dagen före julaftonen och reste hem igen på annandagen. Vädret var strålande med omkring noll grader, och de alla hade haft trevligt hela tiden.

Jag hade föreslagit att de tillsammans skulle hjälpas åt att laga till måltiderna, men mamma sade att det hade varit till mera besvär än hjälp med gäster som inte visste var någonting låg och dessutom, som fallet var med Märta, hade naglar som en kinesisk mandarin.

I sitt brev tackade mamma för mitt julklappspaket, som jag hade skickat i november och totalt glömt bort sedan dess. Jag nämnde ingenting om det då, men i november skickade jag bland annat ett hopfällbart paraply till mamma och ett till pappa, ett metallställ att ungsbaka potatisar på, en grytvante att magnetiskt hänga på spisen, och till mamma ett par pampuscher och den sedvanliga tygkalendern. Det var säkert något mera för pappa, men om det förtäljer inte historien.

Mamma berättade också att pappa den 28 december reste till Långshyttan öster om Borlänge, för de hade kontaktat honom om ett arbete som han skulle kunna göra för dem. Han kom inte tillbaka förrän nästa kväll – det var en rätt lång körning dit – och då var han helt salig. Nu verkade det som om han äntligen hade börjat komma på fötter igen efter sitt långsamma år helt utan några uppdrag.

Badbrygga. Långshyttan (internet)

Inlägg 2.869: 1 jan 1973

Sverigeturistresedollarvärdesrasförbilligandet

Den svenska dollarkursen 4,76 gällde som medelkurs för år 1972. När den trädde i kraft vid nyåret 1971-1972 blev det ett ordentligt hopp ner från den tidigare medelkursen 5,13 som gällde under 1971  (se inlägg 2.617). Plötsligt blev då allting i Amerika 7 procent billigare för de svenskar som var vana vid den högre kursen. Det kom att kosta 7 procent mindre för dem att vistas som turist här i landet. Och samtidigt blev det 7 procent dyrare för en amerikan att vistas i Sverige. För oss som bodde och stannade kvar här kändes det förstås ingenting alls.

Svenska sedlar (internet)

Och nu kommer jag att avslöja den svenska dollarkursen för år 1973, vilket innebär att jag härifrån och under hela det just påbörjade året kommer att ge betydligt lägre priser i svenska kronor på allting amerikanskt. Det blir en ordentlig tröskel att klara av igen den här gången.Från att ha varit 4,76 sänktes den svenska genomsnittliga dollarkursen nu till 4,37. Det betyder att jag nu för år 1973 kommer att uttrycka alla amerikanska priser med ett ytterligare 8 procent lägre värde i svenska kronor än jag gjorde för år 1972. Samma sorts justering gjordes på nyåret ett år tidigare, och dessa två justeringar tillsammans kommer att sänka de amerikanska priserna uttryckta i svenska kronor med hela 15 procent. Och om vi ställer medelkursen för år 1973 gentemot den som gällde under år 1971, så kommer exakt samma pris i Amerika nu under år 1973 att verka vara hela 15 procent lägre än det var under år 1971, såväl för mig som skriver i kronor som för dig som läser vad jag skriver.

Det kan slå knut på hjärnan för mindre än att försöka hänga med i valutatokerierna, men så var det i alla fall. Nu återstår att se om detta sjunkande dollarvärde en vacker dag skulle komma att fortsätta ända ner till 1,00, för då skulle de svenska turisterna få en dollar för en svensk krona – eller kanske rent av använda svenska pengar i Nya York. Men ner till noll skulle dollarn aldrig kunna falla, för då skulle det blir helt gratis för utlänningar att vistas i Amerika under sin semester.

Amerikanska sedlar (internet)

Ni svenskar är alltså alla välkomna! Men passa på att komma hit nu under år 1973, för jag kan inte med säkerhet lova att dollarvärdet kommer att fortsätta neråt.

Helt gratis var det emellertid för Ed och mig att avnjuta äggtoddy på Harvardklubben i Nya York på nyårsdagen. Fru Shalian bjöd oss nämligen dit till samma dags eftermiddagsfest som tre år tidigare (se inlägg 1.271). Allt gick precis likadant till som då, och det enda nya var att hon i förbigående nämnde att hon aldrig lagade mat i sin lägenhet, ja, inte ens hade något kylskåp. Ofattbart!

Inlägg 2.868: 31 dec 1972 – 1 jan 1973

Aktiespekulationsårsresultatssummeringsförsöket

Vi stannade alltså snällt hemma under kvällen. De våta kläderna åkte av, vi duschade för att bli ännu mera våta och tog på oss torra, värmande kläder. Sedan åt vi litet av vad mat vi hade hemma, och efter detta tittade vi på vadhelst TV:n hade för underhållning på en nyårsafton. När den dumma ljusbollen på taket till Nya Yorks Tidenders gamla torn vid Timestorget hade dalat och år 1973 var ett faktum, fick vi veta att det var femton (15) grader varmt! Detta var sannerligen inget väder för skidåkning.

När bollen dalade var det dags att summera mitt usla år på aktiemarknaden. I vad som står härnedan gäller som alltid att allting beträffande år 1972 har omräknats till kursen 4,76 medan allt för år 1971 har omräknats till kursen 5,13.

• Börsvärdet av min aktieportfölj vid slutet av år 1972 var 118.108 kronor.
• Börsvärdet av min aktieportfölj vid slutet av år 1971 hade varit 174.056 kronor.
• Börsvärder av min aktieportfölj hade alltså i svenska pengar gått ner med 55.948 kronor.
• I utdelningar hade jag under år 1972 fått 1.232 kronor.
• Transaktionerna under år 1972 resulterade i ett inkomstöverskott på 43.906 kronor.
• Resultatet för år 1972 blev alltså (-55.948 +1.232 +43.906 kronor eller) minus 10.810 kronor.

Hur man än uttrycker resultatet, så blir det galet någonstans när man översätter det till svenska kronor. Jag kanske borde ha omräknat inköpsvärdet för alla aktier individuellt enligt den kurs som hade gällt under året för inköpet. Låt mig säga att jag var för lat för att göra det. Mea culpa!

När vi vaknade på nyårsdagens morgon hade vi precis lika mycket i plånboken och på banken som vi hade haft på nyårsaftonen, och även om man var heltokig och räknade om alla belopp till svenska kronor, så hade ingenting förändrats under natten. Men nu är det ju en gång så att jag inte kan följa dollarns värde uttryckt i svenska kronor dag för dag under året närhelst jag vill skriva om hur mycket någonting hade kostat. Jag använder i stället under ett visst år medelkursen för det året för varenda prisuppgift under hela det året. Bortsett från att ett medelvärde alltid avviker från den rena sanningen – fast bara lite – så fungerar detta fint, bara jag pekar ut situationen vid årsskiftena när medelvärden för två angränsande år ofta skapar en tröskel som man lätt kan snubbla på.

Inlägg 2.867: 31 dec 1972

Katterochhundarregnuttrycksspråkforskningsobjektet

Men nej, det gjorde det inte. Regnet höll inte upp en minut under hela dagen. Ed och jag – och nästan alla de andra – satt, dels ute under tak och dels inne, från klockan 09.00 till 14.00. Vi stirrade på berggsluttningen, på vilken två skidspår ledde ner. Dessa var vitaktiga av snöblandad sörja ovanpå is. Där kom det emellanåt, två i kvarten eller så, några eländigt plaskvåta skidåkare. Medan vi alla hade varit optimistiska på morgonen när vi med bil eller buss gav oss iväg hemifrån, så hade dessa varit ännu mera optimistiska än vi andra och köpt sina liftbiljetter, stackars satar, och nu var de tvungna att utnyttja dem. Vi andra utnyttjade i stället klockans minutvisare för att se tiden snigla sig fram.

Klockan 14.00, två timmar före den planerade avresan för oss bussresenärer, hade arrangörerna gjort sig säkra på att alla vi resenärer ville åka tillbaka nu och att ingen skulle bli kvarglömd av misstag. Och då bar det iväg hemåt. Detta var den första och enda gången som Ed och jag inte ens hade köpt några liftbiljetter. Och dessutom blev vi lovade att på vår nästa skidresa få åka med för halva priset.

Både Ed och jag hade hållit oss någorlunda torra ute i Kamelryggen, hur det nu hade gått till. Men efter att som vanligt ha lämnat kvar våra skidor till förvaring i sportbutiken, var det vår tur att bli plaskvåta, för nu öste det ner också i Nya York – och vi måste ju komma hem.

Slut på skidåret 1972 (internet)

Vi var hemma strax före klockan 17.00, och för att lägga litet mera idioti till den här dagen sade jag till Ed: ”Om vi använder paraply kan vi gå till Logen nu. Vad tycker du?”

Ed var förståndig nog att inte svara med något lika dumt. På kvällen före julaftonen hade det ju varit nästan tomt på Logen, så varför skulle det vara bättre nu på kvällen före nyårsdagen? Och dessutom regnade det ju katter och hundar därute, så även med paraplyer skulle vi vara blöta när vi kom dit.

Regnade katter och hundar??? Nej, det var inte en felskrivning. Jag använde avsiktligt det engelska uttrycket ‘it was raining cats and dogs’, vilket på svenska betyder ‘det ösregnade’. I det här sammanhanget tyckte jag att det svenska uttrycket skulle vara för blekt. Och då blev det som det blev.

Jag har just forskat litet på internet för att finna ut bakgrunden till uttrycket ‘cats and dogs’. Vad som för min obildade hjärna låter mest övertygande är att det låter likadant som grekiskans ‘στη δόξα’ eller ‘cata doxa’, vilket lär betyda ‘ryktbarhet’ eller något i den vägen. När det regnar häftigare än i mannaminne, så är det ju frågan om ett regn som i hävderna kommer att bli ryktbart, inte sant?

Inlägg 2.866: 29 – 31 dec 1972

Årsslutskamelryggsinvigningsskidresan

När jag hade ögnat igenom nästan hela den lilla boken, så trillade det ut ett litet julkort som hade legat någonstans mellan bladen. Bilden på kortet föreställde ‘Församlingshemmet i Floda’. I Floda??? Det var ju där som Pelle Nilsson bodde. Så vände jag på kortet, och minsann, det var skrivet av Pelle, som på det här fina sättet tackade mig för all min hjälp under hans besök i Nya York i november (se inlägg 2.823-2.833). När jag en gång hittar den boken, säkerligen väl bevarad någonstans i mina gömmor, så skall jag naturligtvis visa upp några sidor ur den här.

Och jag fick åter vänta på julpaketet från mina föräldrar. Jag lät dem veta att det inte gjorde ett dugg att paketet hade tagit litet längre tid. Det skulle snart komma fram, för de hade skickat det den 17 november och Pelles bok var avstämplad den 16 november.

Och så kom årets sista veckoslut. Ed och jag funderade ordentligt på saken – vad skulle vi göra? Kalendern var lika konstig som vid det förra veckoslutet, det med julaftonen på en söndag. Nu skulle det bli samma sak igen med nyårsaftonen på en söndag. Vi skrev helt av Logen, så tomt som det var där på natten före julaftonen. Hur skulle det vara om vi i stället påbörjade vår skidsäsong?

Det var jag som uttalade dessa ord, och Ed formligen exploderade av glädje. Vi var strax på väg upp till vår lilla sportaffär på 14:e gatan för att höra oss för. Skulle de ha en skidbuss nu på söndagen? Jo, minsann, och de sade att det var utmärkt före uppe i Poconosbergen i Pennsylvanien, en hel del snö redan nu och mera på väg. De behövde inte övertala oss. Vi gick hem och sysslade under resten av dagen med att se över vår utrustning, som hade legat och väntat uppe på den stora hyllan under nästan ett år med ständigt töväder. Ingenting behövde köpas – allt var redo för en härlig dag på laggarna.

En hes korp i radion kraxade att ett regnområde var på väg in, men han hade förstås fel. Nu skulle vi ut på säsongpremiär, och klockan 07.00 på söndagsmorgonen satt vi på bussen tillsammans med våra obekanta skidvänner. Bussen slingrade sig upp till George Washingonbron och lade sig på motorväg 80 och susade iväg. Efter en timme började det bli dimmigt, och snart efter det började det regna. Men det var nere på plattlandet i Nya Jersey, och det betydde snö uppe i Pennsylvanienbergen.

Men när vi efter en två timmars färd kom till Kamelryggens (eng. Camelback) skidparadis, så stod regnet som spön i backen. Vi steg av bussen, ställde upp våra skidor och gick in under tak. Det regnade inte alltför hårt och skulle snart hålla upp.

Kamelryggens skidbackar ett 40-tal år fram i tiden (internet)

Inlägg 2.865: 26 – 29 dec 1972

Föräldrajulklappspaketsminimalitetsfinsmakarnjutningen

I nyheterna på tisdagen meddelades det att Trumans hustru Bess hade önskat att det inte skulle ordnas med någon statsbegravning för presidenten, och det blev därför bara en halvprivat ceremoni i och jordfästning invid hans presidentbibliotek i den lilla hemstaden Oavhängigheten (eng. Independence) i delstaten Missouri.

Trumans kista på begravningsdagen, 1972 (internet)

Det rapporterades emellertid att president Nixon hade utlyst landssorg på torsdagen. Detta innebar att alla federala ämbetsverk var stängda den dagen, och under onsdagen följde de flesta – om inte alla – delstater i samma spår och likaså den övervägande delen av privatföretagen över hela landet, alltså även IBM och Olivetti.

I likhet med de flesta av mina infödda kolleger kände jag emellertid inte någon sorg över en president, som hade varit ute ur rampljuset i 20 år och som jag själv aldrig hade varit särskilt medveten om. Det anordnades dock en minneshögtid någonstans för Truman en vecka in på det nya året.

När jag kom hem från arbetet på onsdagen fann jag i brevlådan en avi på julpaketet från Örebro. I trappan upp övervägde jag om jag i mitt tackbrev skulle tala om för mamma och pappa att paketet inte hade nått fram förrän under mellandagarna, och när jag hade kommit hela vägen upp till lyan var jag helt på det klara med att inte alls nämna ankomstdagen för dem. Spelade den egentligen någon roll?

På torsdagen var både Ed och jag alltså hemma. Vi var ute och rörde oss och så var de flesta på Manhattan, och affärerna gjorde stora förtjänster – ingenting var sorgestängt där, inte. Mitt paket låg och vilade på posten, för där var det stängt eftersom posten var en federal institution. Men på fredagsmorgonen var jag där med min avi och fick paketet – ett litet paket inte större än en bok.

Vad rörd jag blev! Det var en riktig raritet, en guidebok i facsimile från år 1866, att läsa om vad som skall ses när man som främling kommer till Nya York – hundra år tidigare. Den skulle jag ha haft år 1963, när jag som främling ville hitta Greenwichbyn och därvid traskade rätt igenom byn utan att veta det (se inlägg 11). Att läsa bokens råd och anvisningar från gamla tider var en finsmakarnjutning – men den fick vänta till eftermiddagen, då jag hade kommit hem. Hur i all världen hade mina föräldrar fått fatt i denna dyrgrip till bok?

Inlägg 2.864: 23 – 26 dec 1972

Julfirandeojulaktigheten

Den här julen brydde varken Ed eller jag oss personligen om att fira. På lördagen gjorde vi just ingenting, för det duggregnade till och från hela dagen. Vi hade det som alltid trivsamt i vår lilla lya. Tegelväggen var full med julkort som hade droppat in under månaden, och den svenska adventsstjärnan lyste vänligt i ett av fönstren till glädje för oss och kanhända också för någon som långt bortigenom hade ett fönster i vår riktning över bakgårdseländet och råkade kasta en blick ut. Vi hade en liten brasa på gång, inte för att värma oss utan för att torka bort fukten i luften.

Jag hade ingenting på fötterna. Inte för att det betydde någonting, men jag ser det nu på en bild som Ed tog av mig den dagen med sin stereokamera. Belysningen på bilden grejade han till på ett sätt som faktiskt gjorde bilden klarare i halvdunklet.

Sitter hemma barfota i konstig belysning i vår lya, Nya York (1972)

Enligt vår vana på lördagarna kröp vi till sängs vid 18-tiden och sov sött i fyra timmar. Vi åt sedan litet mat, varefter vi gick till Logen, ett par timmar tidigare än vi brukade göra. Där var det, som väntat nu före midnatt, stilla och tyst, kanske tio killar här och där.

Invasionen av de vilda ungdomarna vid midnatt var inställd på grund av den stundande helgen. Det hade vi absolut inte kunnat ana. Men efter midnatt var det inte fler än tjugo killar i hela baren, och inte en enda att vila ögonen på och ännu färre att flörta med. Vid 01-tiden gav vi upp och gick hem igen. Det var den första lördagsnatten som Logen inte gungade. Nåja, nu visste vi att storhelger på något sätt påverkar sexualdriften. Man lär sig.

Vi kröp ner igen i sängen, som inte hade väntat oss förrän vid 04-tiden, och sov våra sedvanliga timmar, tills vi steg upp och åt frukost. Nu var det julafton och söndag på samma gång, och vi hade förstås redan köpt och släpat hem vår söndagstidning. Jag skrev ett långt brev till Örebro, och på eftermiddagen gick vi ut i det nu fina vädret. Jag tror att vi slank in på en biograf någonstans, för vi ville inte oinbjudna besöka vänner, som kanske hade något julfirande på gång.

På tisdagen efter juldagen, då Europa firade annandag, hade jag äntligen en vanlig arbetsdag – fram tills Harry Truman avled på förmiddagen.

President Harry Truman med sin mor, 1944 (internet)

Han hade tagit över presidentämbetet den 12 april 1944, när Franklin Roosevelt dog, och fortsatte att leda Amerika genom världskriget som han fick slut på med hjälp av två atombomber. Det var Truman som år 1947 avskaffade krigsmaktens rassegregation. Mot alla odds blev han omvald år 1948.

Harry Truman med en tidning som för tidigt hade skrivit att han hade förlorat valet, 1948 (internet)

Han ställde inte upp för omval år 1952.

Inlägg 2.863: 21 – 22 dec 1972:

Kontorsjulfirandebegynnelsedryckjomet

Förbättring nummer 3: IBM förbättrade inkomsten för sina förtidspensionärer. Man skulle i fortsättningen precis som förut få lov att gå i pension när man så önskade mellan 55 och 65 års ålder, och likaså skulle pensionsbeloppet förbli oförändrat under hela ens återstående livstid. Man fick tidigare sin fulla pension endast om man väntade med att avgå till ’65 års ålder’ – nu skulle man endast behöva vänta med att avgå till ‘minst 60 års ålder för att få sin fulla pension. Om man avgick för tidigt för att få full pension, så blev pensionsbeloppet 3 procent lägre än ens fulla pension för varje år som man avgick för tidigt. Detta skulle säkert röra mig en gång framöver, för jag hade vaga planer på att släppa taget vid ungefär 60 års ålder. Och så den sista förbättrigen …

Förbättring nummer 4: IBM införde en gratis tandvårdsförsäkring, i vilken tandläkaren inte skulle vara inblandad. IBM hade sammanställt en fast taxa för alla de olika tandvårdsprocedurerna. Oavsett hur mycket tandläkaren toge betalt för, säg, en rotkanal – o, hemska tanke! – till ett pris på, säg, 85 kronor, så skulle jag ge honom 85 kronor, och sedan jag hade sänt räkningen till IBM, så skulle IBM sända, säg, 72 kronor till mig för en rotkanal enligt IBM:s taxa. Taxebeloppen var avsiktligt satta så lågt att ingen tandläkare troddes ta mindre betalt. Om taxan hade satts högre, kunde det tänkas att de IBM-anställda skulle gå och få rotkanaler utförda i onödan bara för att tjäna en hacka på affären – o, igen hemska tanke!. Denna förbättring var av omedelbar nytta för mig.

På fredagen började julfirandet. Klockan 14.30 serverades det äggtoddy i samlingsrummet på min avdelning. Det liknade vad jag rörde ihop i ett litet dricksglas när jag var riktigt liten. Mamma gav mig en rå äggula och några skedar strösocker i glaset, och sedan var det mitt jobb att själv skapa min äggtoddy. Jag rörde ihop det hela med en tesked .. och rörde .. och rörde .. kanske i en hel kvarts timme, vilket är en oändlig tid när man är liten unge, som i sin hand har ett glas med något som är gement gott – fast bara när det har rörts i en evighet.

En literkarton med äggtoddy (internet)

Nu i Amerika köpte man ungefär samma sak – plus muskot och kanel och grädde och mjölk och konserveringsmedel – i en mjölkkartong, litet tunnare till konsistensen, så att det hjälpligt kunde flyta ut ur kartongen, och troligen litet mindre sött till smaken. Men himla gott var det, och julstämning gav det, och värt att stanna kvar på kontoret till klockan 15.00 var det – på arbetsdagen just före jul och nyår var det kutym på IBM att utan vidare gå hem vid lunchtiden.

Äggtoddy i glas (internet)

Inlägg 2.862: 21 dec 1972

Högstechefssnabbtänkandet

System 360 blev en enorm succé, och därmed blev IBM snabbt världens helt alltomfattande datamaskintillverkare, med vilket alla andra dataföretag helt förgäves strävade att konkurrera under de följande två decennierna. Det var denna stora insats som år 1971 hade gjort Vincent Learson värdig att efterträda Thomas Watson Jr som IBM:s högste chef. Och nu skulle han tala till oss alla. Ingen tänkte på att han just hade fyllt 60 år, vilket då för tiden var den gängse pensionsåldern för folk på de högsta posterna i storindustrierna.

Men det var just detta som Learson ville meddela oss – han skulle sluta att arbeta för IBM i mitten av år 1973. Det var ännu inte klart vem som skulle ersätta honom på chefsposten. Kanske för att mildra vår chock av hans huvudsakliga ärende, så hade han också några goda nyheter för oss.

Det gällde några förbättringar av våra arbetsvillkor. Nu spetsade vi alla öronen. Av två anledningar visste vi att det inte kunde vara frågan om några löneförhöjningar: (1) presidenten hade ju långt tidigare infört ett totalt löne- och prisstopp – i sin enfald hade Nixon trott att man kunde stoppa inflationen med ett så enkelt grepp – och (2) lönerna för alla IBM:s anställda sattes alltid av var och ens närmast högre chef.

Jag minns att jag mitt i detta ögonblick av öronspetsningens talande tystnad – både i högtalaren och i rummet – kom att förstå avsikten med min befordran till försäljning från programmering. Den var ett sätt för IBM att kringgå Nixons lönebestämmelser. Jag hade lagligen fått ett bättre betalt nytt jobb, inte en olaglig löneförhöjning.

När jag hade fullbordat min tankegång fortsatte Vincent Learson sin utläggning i högtalaren. Han hade nu fyra förbättringar av våra anställningsvillkor att komma med. Han sade inte att detta var ett sätt för IBM att kringgå lönestoppet, men jag begrep genast att han hade hört mina tankar under ögonblicket av tystnad och snabbt funnit ut vad han nu skulle hitta på i linje med mitt tänkande.

Förbättring nummer 1: IBM skulle börja betala 80 procent av anställdas utgifter för pappersexercisen vid adoptering av barn. Detta rörde inte mig ett dugg – tre kvar.

Förbättring nummer 2: IBM höjde efterlevandebidraget till de anhöriga till dem som hade avlidit under sin anställning hos IBM från de nuvarande 2 årslönerna till 3 årslöner. Detta rörde inte mig men skulle vara till glädje för mina föräldrar – men hur i all världen skulle jag kunna försöka få dem att dela med sig med Ed, när de inte ens visste att han var min oäkta make? – två kvar.

Inlägg 2.861: 21 dec 1972

Databehandlindssysteminvesteringsresultatet

IBM hade en högtalare uppmonterad i ett hörn av alla stora rum på vartenda IBM-kontor och i varenda IBM-fabrik i hela landet – och gud vet om detta inte gällde för hela världen – så att, när något viktigt som gällde all personal, företagsledningen effektivt kunde nå alla berörda på en enda gång. På torsdagen strax före jul år 1972 samlades alla på mitt programutvecklingskontor för att få höra vad IBM:s nyligen tillsatte högste chef, Vincent Learson, skulle ha att säga till oss alla.

Vincent Learson, IBM:s högste chef från år 1971 till 1973 (internet)

Han hade efterträtt Thomas Watson Jr, son till IBM:s grundare Thomas Watson Sr, år 1971.

Thomas Watson Jr, IBM:s högste chef från år 1956 till 1971 (internet)

Innan Learson blev ‘min’ högste chef, var det han som övertalade Watson att under många år skapa ett stort datamaskinsystem benämnt ‘System 360’, vilket jag var med om att introducera på marknaden under mitt första år i Amerika. Det lär ha kostat IBM sammanlagt 425 miljarder kronor i direkta utvecklingskostnader, dåtidens troligen största kostnad som ett privat företag någonstans i hela världen hade åsamkat sig utan någon statlig hjälp på vägen.

Den här bilden visar hur ett ‘maskinrum’ med en System-360-anläggning kunde se ut år 1964. Golvet består av plattor, en halv meter stora i fyrkant, vilande på pinnar en halv meter upp från betonggolvet. Utrymmet under golvplattorna är packat med kablar och ledningar mellan alla de olika maskinerna som ingår i systemet. Dessutom är det avsiktligt kallt därnere, för en del av utrustningen behöver bada i kall luft för att motverka hettan som genereras av systemets alla snabba multiplikationer.

Maskinrum med IBM:s System 360, 1964 (internet)

Den största fyrkanten mitt på golvet är System 360:s centrala behandlingsenhet, och den datakunniga kontoristen framför den sitter vid en skrivmaskin, som tjänar som systemets kontakt med yttervärlden. Den kan automatiskt skriftligt meddela sådant som att en magnetbandsrulle måste sättas upp på en av magnetbandsläsarna intill den manlige teknikern på bilden. Bakom honom står det två skivminnen med samma funktion som IBM:s stora skivminne RAMAC på SKF i Göteborg och som jag tidigare visade här på en bild (se inlägg 1). I högra kanten på bilden härovan skymtar ett hörn av radskrivaren, som kan skriva ut en hel rad text på en enda gång, och i vänstra kanten syns ett hörn av hålkortsläsaren (se inlägg 127-128), som låter yttervärlden förse systemet med data att bearbeta.

Inlägg 2.860: 15 – 24 dec 1972

Yrkesutövningsomställningssvårighetsbedrövelsen

När jag satt på jobbet nästa morgon kände jag mig igen helt överväldigad av mitt försäljningsarbete. Jag hade ju känt mig lugnad av pappa, när jag läste hans brev om hur gott det var för mig att ha ett nytt arbetsområde att bemästra, för det gav mig erfarenhet. Hans ord var bra för att lugna ner nerverna, även om det för mig bara var tillfälligt.

Jag tyckte nämligen om att vara duktig och skicklig inom ett fält som jag behärskade – även om det var begränsat – hellre än att känna mig liten och dum inom ett fält som jag inte såg kanterna på. Detta att ‘sälja’ vårt program var något helt annat än att svara för programmeringen av en viss del av det eller för dokumenteringen av det hela.

Nu skulle man vara beredd på att svara på vilka frågor som helst i telefon, att hålla en presentation för folk, oavsett på vilken nivå de befann sig, att se till att de som installerade programmet inte blev övergivna, att ordna kurser om programmet, och så vidare i all oändlighet. Man skulle också rapportera tillbaka vilka detaljer, som folk som arbetade med programmet, ville ha förbättrade.

Ja, jag skulle väl så småningom vänja mig vid de stora linjerna, men just nu var jag rätt olycklig. Jag antog att alla kände det likadant, när de kastades in i något nytt. Försäljning var ju vad ämnet ‘Företagsekonomi II’ på Handelshögskolan rörde sig om, men jag hade aldrig sedan dess haft – eller sökt – någon tillämpning av det lilla jag hade lärt mig, och det var nu nästan 20 år senare. Mycken glömska hade sedan dess flutit bort under broarna, särskilt som jag inte hade varit så vidare duktig i ämnet (se inlägg 1.149).

På onsdagen köpte jag för 5.551 kronor 55 aktier i Salant, ett stort företag som hade startats redan år 1893. De tillverkade huvudsakligen arbetskläder för män, främst byxor, men även fritidskläder som jeans och flanellskjortor och mycket annat i den riktningen. Högkvarteret låg på Sjätte Avenyn 1114 i Nya York, omedelbart norr om 42:a gatan, så vi var nästan gamla bekanta.

Patentillustration för Salants byxor med utbytbara uppslag (internet)

Mamma hade velat komma till Nya York för att fira julen, medan pappa hade varit klok och inte velat slösa bort pengar under den långa tiden utan inkomster. Nu var jag på grund av vädret riktigt glad att de inte hade kommit. Vi hade haft en alldeles förfärlig höst med regn och blask och blåst och rått nästan varje dag sedan oktober. Redan i november slogs det tidigare årsrekordet från år 1903 med bred marginal, och allt regn sedan dess hade bara ökat marginalen. December hade fram till julaftonen redan fått dubbelt så mycket regn som normalt. Usch!

Inlägg 2.859: 14 – 17 dec 1972

Decemberbestyren

Pappa gick också in på sin kära Mustangbil. Han sade att nu, när en antydan till arbetsuppgifter för hans ingenjörsfirma kunde spåras, så tänkte varken han eller mamma längre på att sälja den. Bortsett från hans gamla välbekanta skäl – att Mustangen var bekväm för hans körningar till kunder långt uppe i Bergslagen och att den röda, sportiga bilen gav honom en viss grad av prestige hos nya kunder – så gav han nu också ett skattetekniskt skäl för att behålla både den och Amazonen. Genom att ha två bilar i familjen kunde han utan vidare dra av alla kostnader för Mustangen som firmautgifter, eftersom Volvon kunde användas för vartenda privatärende.

I verkligheten använde de förstås Mustangen till det mesta – mamma körde sin Amazon bara då och då för sina egna ärenden – men det var ju en detalj som inte angick Skatteverket. Jag tror för resten att mamma aldrig någonsin körde Mustangen.

Pappa berättade också litet om Nobelfestligheterna den 10 december, som han såg på TV just innan han skrev sitt brev till mig. Den gamle kungen hade klokt nog låtit den unge kronprinsen dela ut Nobelpriserna i konserthuset, och han var inte heller med på Nobelmiddagen i Stadshuset. Hans livmedikus hade nämligen tillrått honom att inte gå ut i vintervädret med en förkylning. Han var dock inte värre däran än att han dagen därefter skulle ha alla pristagarna med sina familjer på lunch på slottet. Och efter lunchen skulle kungen själv leda sina gäster på en rundvandring i slottet.

Kronprinsen delar ut ett Nobelpris till en rullstolsbunden pristagare, Konserthuset, Stockholm, 1972 (internet)

Pappa avslutade brevet med en julhälsning och ett hopp om att under det följande året kunna komma över till Nya York för att fira julen.

Punkt och slut. Detta var pappas allra mest innehållsrika brev någonsin. Och det författade han 74 år gammal, en imponerande ålder, minsann!

På söndagen den 17 december kom jag på att jag ju hade tagit med mig hem den vackra korallbiten från stranden i S:ta Korset i avsikt att skicka den till Örebro. Det hade jag glömt bort, och nu packade jag den i en kartong som jag skulle ha skickat iväg med en gång på söndagen, om bara posten hade varit öppen. Men den var stängd, kanske för att det var mellan 5 och 10 grader kallt ute och blåste alldeles ohemult. Under natten före hade det nämligen snöat i sådana mängder att det var alldeles vitt i springorna mellan gatustenarna och även på läsidan om bakhjulen på parkerade bilar – jag hade nog inte kunnat plöja mig till posten ändå om den hade varit öppen. Det var vinterns första attack för året, och den var alltså rätt våldsam.

 

Inlägg 2.858: 14 dec 1972

Arbetsuppgiftsombyteserfarenhetsinhämtandeplusset

Jag skulle kunna gå vidare i handlingen vid det här laget, för det är ju ingenting som säger att jag måste relatera allting i alla brev som jag har fått. Tidigare brev från pappa hade mestadels varit rätt ensidiga – rara, helt visst, men mest hade de rört sig om ett enda ämne, mestadels hans arbete på sin ingenjörsbyrå. Och då var ju brevets innehåll rätt fort avklarat. Men i det brev, som jag fick från honom nu den 14 december 1972 och som jag vid det här laget redan har sysslat med i flera inlägg, var det alldeles vilt med olika saker och ting, faktiskt lika många som det alltid var i mammas brev, och det gör att jag här kommer att gå vidare med pappas brev.

Pappa var mycket nöjd med att IBM hade gett försäljningen av TCS-programmet mera emfas i mina arbetsuppgifter än programmeringen av det. Och det var bra för mig att få höra detta, för jag hade ju sysslat med båda delarna och inte känt att något särskilt hade hänt. Pappa tog för givet att jag hade fått detta försäljningsarbete ”även av det skälet att man tyckte att du var för erfaren för att längre hålla på mid programmering. Ser du, den bakgrunden som du har från detta arbete, föreställer jag mig, är ett stort plus för försäljningsarbetet. Du ser långt mer än en person, som tidigare endast har sysslat med den merkantila sidan, om det skulle gå att använda och programmera en datautrustning i ett speciellt syfte.”

Han tillade att det alltid är lyckligt med ett arbetsbyte, för det ger erfarenhet. För att illustrera detta gav han mig ett exempel på hur bra det hade varit för honom i hans nuvarande arbete att ha sin erfarenhet från tillverkning av pappersfilt – som används vid tillverkning av papper – på Wallbergs Fabriker i Slottsmöllan (se inlägg 276) omkring år 1940, när han nu diskuterade någon konstruktionsuppgift för Örebro Pappersbruk. Och till det kom hans erfarenhet av det elektriska från sin tid på Christian Bergs Verkstäder i Svalöv (se inlägg 756), och av rostfri plåt från sina år hos Wedholms i Nyköping (se inlägg 188). Han nämnde i sitt brev också sin erfarenhet från Wallbergs av användningen av pappersviror vid tillverkning av papper. När jag läste hans brev år 1972 hoppade jag förstås över ordet ‘pappersviror’, men nu hade jag tillgång till internet för att lära mig vad det var för någonting.

Det var egentligen inte mycket nytt för mig i detta resonemang, men pappa fick mig faktiskt att tänka i litet nya banor beträffande min nya arbetsuppgift. Jag hade egentligen inte tänkt på den i några som helst banor tidigare, mestadels bara som ‘jaså’.

Inlägg 2.857: 14 dec 1972

Konstruktionarbetskällarspringsavbrottsnödvändigheten

Pappa var arg på sig själv för att han inte ännu hade tagit sig före att låta bygga om upphängningen av ritbordlinjalerna på sina två ritbord, så att dessa kunde användas i det nya kontorsrummet i källaren. Ritbordslinjalerna var i princip likadana som på den här bilden, fast hans var mycket lättare att arbeta med på grund av den mera avancerade upphängningen.

Ritbordslinjaluppsättning utan motvikter (internet)

Pappas ritbord var mycket större och nästan vertikala och hade också längre och därmed tyngre linjaler än dem på bilden. För att man smidigt skulle kunna arbeta med en sådan linjaluppsättning, var den fastsatt med en bult i det övre vänstra hörnet av ritbordet. Ovanför och till vänster om bulten var en tung motvikt fastsatt på en förlängningsstång,. Denna motvikt gjorde linjaluppsättningen viktlös, och därmed kunde pappa placera linjalen var som helst på ritbordet utan att sätta fast den på någo sätt.

Att motvikten befann sig ovanför ritbordet var inget problem uppe i husets över- och nedervåning med den gammaldags takhöjden på säkert tre meter, men i källaren var det bara cirka två meter till taket. Om inte fastsättningen av motvikterna gjordes  om, kunde pappa därför inte använda linjaluppsättningen där nere – och därmed inte heller ritborden. Det var tvunget att förlängningsstången till vänster om fastsättningsbulten sträckte sig horisontellt eller nedåt för att motvikten inte skulle slå i taket varhelst linjalerna placerades.

Ett enkelt jobb som pappa förstås med lätthet skulle ha kunnat detaljrita och ge till en verkstad att framställa under alla de månader då han inte hade ett enda inkomstuppdrag att syssla med. Men det hade han inte gjort när han nu plötsligt började få konstruktionsuppdrag och behövde använda ritborden för sina konstruktionsritningar. Nöden har ingen lag, och han fick då ställa ett av ritborden i sitt sovrum, och det räckte faktiskt till och blev över för hans behov. Men all sin tekniska litteratur hade han nu i sitt källarkontor och därför blev han tvingad att springa ner i källaren för varje katalog eller handbok som under arbetets gång kom att behövas – naturligtvis bara en i taget alltsom de behövdes i konstruktionsarbetet.

Det betydde: ut i entréhallen, trappstumpen ner till gatunivån, ut genom ytterporten, till vänster på gatan och in på gården, öppna de nästan horisontellt vilande källardörrarna, nerför källartrappan, tvärs genom källaren med huvudet framåtböjt för att inte slå det i de korsande vattenrören under taket och så in på kontoret, slå på ljuset och hitta katalogen. Och så med den upp igen.

Inlägg 2.856: 12 – 14 dec 1972

Konjunkturuppåtvändningsindikationsnoteringarna

Att Bowmar Instrument med sin först-i-världen räknedosa inte skulle bli en jättesuccé kunde jag inte fatta – men så blev det i alla fall. Alltsedan jag köpte mina 35 aktier i företaget hade jag hållit andan nu i fyra månaders tid utan att tjäna en enda stackars hacka på dem. De hade fördubblats under tiden, men också sjunkit till halva värdet.

Det kändes hårt på tisdagen att sälja ut rasket, men jag visste bättre än att kämpa emot aktiebörsen, och när den sade ”Sälj!” den 12 december, så lydde jag bums. De 70 aktierna fick gå för 6.394 kronor med en 679 kronors förlust, för jag hade köpt dem för 7.073 kronor (se inlägg 2.764).

På torsdagen sålde jag också mina 50 aktier i rengöringsfirman Tennant. Jag hade köpt dem en vecka före Bowmarköpet för 7.854 kronor, och nu sålde jag dem två dagar efter Bowmarförsäljningen för 9.018 kronor. Varför jag beslöt att sälja dem minns jag inte alls, men det blev faktiskt en vinst på 1.164 kronor, vilket alltså mer än väl uppvägde Bowmarförlusten.

Det kom ett brev från pappa på torsdagen. Han skrev att det hade varit ett lyckokast för mamma att ha rest ner till Skodsborg för att undersöka sina tarmblödningar. Hon fann ju där att hon hade varken tarmblödningar eller cancer, vilket hon hade fruktat. Hennes humör hade snabbt gått upp efter hemkomsten, och pappa skrev att hon säkert hade oroat sig länge för detta utan att nämna något om det för honom. Jag kom ju själv ihåg hur ilsken hon hade låtit i sina brev när hon berättade om vad pappa hade haft för sig under sin avsaknad av konstruktionsuppdrag, så jag förstod precis vad pappa menade. Han nämnde också att mamma nu gladde sig åt det kommande julhelgsbesöket av kusin Märta och hennes man Lasse, något som mamma hade suckat djupt inför under sin tid i cancertankar.

Pappa tackade mig för tidskriftsprenumerationen och också för hundralappen som jag gav honom för alla frimärksutgifterna. Hag sade att det verkligen gick åt pengar när man använde det svenska postverket – i världsligan om brevportot låg Sverige som en överlägsen etta. Världens högsta skatter och världens högsta brevporto, jo, minsann!

Han skrev att livet för honom själv också hade ljusnat. Det hade gått ett helt år utan en chans till arbete, och nu plötsligt hade kunderna börjat komma tillbaka. Sverige var inte längre i totalstopp utan hade återfått en viss framtidstro. För Solbergs i Karlstad hade han nu redan gjort konstruktionsritningar till någon sorts maskin, och även Långshyttan hade hört av sig med mera arbetsuppgifter, och han hade redan sänt dem en offert för ett arbete.

Inlägg 2.855: 9 dec 1972

Silverochfrimärksinvesteringsobjektsorganiserandet

Lördagarna var litet lustiga på mitt postkontor. Då höll det öppet mellan klockan 08.00 och 12.00, men bara halvt om halvt. När jag gick dit hade paketexpeditionen en kö på ett tiotal personer framför vardera av de två luckorna. Det satt stora anslag på väggen som upplyste exakt om vad man behövde i fråga om tullblanketter och att dessa kunde fås både i informationsluckan och i paketluckorna. På lördagar var informationsluckan inte öppen, så jag fick vänta tills de tio personerna i kön framför mig hade fått iväg sina paket – vilket var långsamt och omständligt – innan jag kunde få mina blanketter att fylla i på postens skrivpulpeter. Sedan fick jag köa igen för samma lucka för att skicka iväg mitt paket, och kön hade då växt till femton personer. Eftersom jag gjorde detta två dagar före gränsdatumet ‘garanterade’ de att det skulle komma fram i tid. Fast som bekant lovar Orsa kompani ingenting bestämt.

På lördagen fick jag ett meddelande från UBS i Zürich att de, som svar på mitt gnällbrev, hade fyllt på mitt silver med ytterligare 7 kilo för sammanlagt 6.017 kronor. Det var snabbt gjort, och jag var verkligen nöjd med deras service. Nu hade behållningen på mitt kontantkonto hos dem gått ner från 6.192 kronor till 176 kronor, vilket var mera passande för ett konto som inte gav någon ränta.

Den här lördagen var en typisk innedag med småregn – lika jämmerlig som hela det första halvåret och de sista två månaderna av år 1972. Fram till denna dag hade det kommit över 1.250 millimeter regn, och året var ju inte ännu slut på långa vägar. Rekordet för Nya York hade dittills satts år 1909 och hade redan för länge sedan passerats. Ett rätt så blött år med andra ord.

Mest hela den dagen satt Ed och jag mitt emot varandra hemma vid matbordet. Jag skrev då 66 inhemska julkort – över halvtannat kilo att kånka iväg med till brevlådan – medan Ed sorterade frimärken. Det var en hobby som hade börjat bli populär igen, och han hade fått fatt i många ‘exotiska’ frimärken från Sverige från alla brev och tidskrifter som mina föräldrar hade skickat till mig.

Svenska frimärken och ett och annat annat också (internet)

Jag undrade om min gamla frimärkssamling hade gått hädan sedan jag gav mig iväg till Amerika – kanske den fanns kvar uppe på vinden alltsedan dess? Jag hade nu en julklappsönskan: en katalog över svenska frimärken att ge till Ed. Jag bad också mina föräldrar att köpa en påse med 500 använda svenska frimärken.

Ed samlade också på helark med nyutkomna amerikanska frimärken som penningplacering att ha på gamla dar – han var sannerligen förutseende!

Inlägg 2.854: 4 – 8 dec 1972

Maskinkonstruktionsuppfinningshobbyverksamheten

Mamma tog detta lugnt och sansat. Pappas ena arbete var dittills bara en förfrågan om vad det skulle kosta att bygga om en viss maskin, det andra var inte något omfattande problem för honom att lösa – och det tredje var ännu inte ens klart om det över huvud taget skulle bli något av. Hon insåg att dessa arbeten inte skulle bidra med mycket pengar till hushållet och betraktade dem mera som terapi än arbete för pappa. De hade fått honom att leva upp igen och känna sig viktig på nytt efter ett deprimerande år utan arbetsuppgifter och utan inkomster.

Och undra bara på det! Att åter få syssla med det enda, som hade roat honom under hela hans liv, måste ju ha känts underbart, skrev mamma. Pappa hade pysslat med motorer och maskiner sedan han var 10 år gammal. Han satt då i sin garderob och brydde sig inte om någonting annat, varken läxor eller kamrater. Och hans betyg blev så småningom så dåliga att ‘pappa Ricke’ – hans far – fick ta itu med hans läxläsning. Nu satt pappa igen i sin garderob – eller i sitt kontorsrum i källaren – och pysslade med sitt.

Och nog var han fantastisk på sitt område, skrev mamma. Hon önskade att hon själv vore lika kunnig på något område och kunde få njuta av det på samma sätt.

De två före detta kontorsrummen på nedervåningen låg nu i träde. De var inte helt färdiga för att kunna hyras ut, men med de många konstruktionsarbeten som plötsligt hade dykt upp hade pappa tappat intresset för dem. Med tiden skulle de förstås bli färdiga att hyras ut. Tyvärr hade det just kommit till en lag som gjorde att inkomster av uthyrda rum på över 1.200 kronor om året skulle deklareras för beskattning. Mamma hade från början velat inreda kök i ett av rummen för att kunna hyra ut en lägenhet på ett rum och kök, men det var något som pappa inte alls hade gått med på.

Vad skulle jag nu ge mina föräldrar i julklapp? Resan till S:ta Korset hade fått mig att helt glömskt passera avgången för julbåten till Sverige – vilket lastfartyg det nu var efter slutet på linjetrafiken på Svenska Amerikalinjen – så nu gällde det att finna julklappar som var lätta nog att skicka med flyg. Och som dessutom var sådant som de verkligen kunde använda.

Jag hade inte en aning om vad jag skulle hitta på, så på fredagskvällen gick jag till Macy’s varuhus, där det ju fanns allt mellan himmel och jord. Där gick jag fram och tillbaka mellan alla diskar på alla våningar för att hitta saker som var både lätta och begärliga utan att kompromissa. Vilket jag förstås gjorde, och så packade jag och var redo att gå till posten.

Inlägg 2.853: 4 dec 1972

Glädjemångfaldsbeskedsrapporteringen

Innan jag lämnar prinsessan Sibylla vill jag gärna visa upp en artikel i tidningen Expressen från våren 2016, i vilken mycket om hennes besvärliga liv diskuterades. Om du skulle vara intresserad av detta, så rekommenderar jag dig att klicka här.

Mamma skrev som alltid om mycket annat också i sitt brev, och den här gången var det mesta bara bra. Ett par veckor tidigare hade det ringt på dörren sent en söndagskväll, och det var Anita (se inlägg 2.158), hyresgästen i den lilla lägenheten på övervåningen. Hon hade just kommit tillbaka från sitt föräldrahem i Småland och sade till mamma att ”pappa hade slaktat sin sista kalv, och vi har fått 40 kilo kött, och vi tyckte att Nina skulle ha en stek för allt vad vi brukar få”. Och så gav hon mamma ett paket med en kalvstek. Jag kan i dag knappast erinra mig hur kalvstek smakar, för jag har inte ätit det en enda gång sedan jag var liten unge – på 1940-talet åt vi ofta kalvstek som söndagsmat, för det var inte alls den lyxmat, så som det numera är.

Klassisk svensk kalvstek med gräddsås (internet)

Det var roligt för mig att få höra att de hade ett så gott förhållande med sin hyresgäst i den lilla lägenheten. Just av den anledningan hade jag inte fått höra mycket om Anita och hennes man, men desto mera om kammarherren Montgomery i den stora våningen däruppe – för därifrån kom det en ständig ström av problem och motsättningar.

I brevet fick jag också veta att mina föräldrar hade fått mera skatteåterbäring än de hade räknat med – till och med mera än de hade hoppats på. För mamma som ‘sekreterare’ i ingenjörsfirman hade pappa varje månad betalat in normal skatt, och när firman slutade fungera mitt under det föregående året, så hade pappa dragit av mycket mera per månad, så som om det hade varit ett fullt år. Därför visste de att det skulle bli en del skatteåterbäring för mamma, men om pappas – och firmans – skatt visste de ingenting. Nu blev det återbäringar på 5.471 kronor till mamma och 3.488 kronor till pappa, och de fick en glädjechock över det strida penningregnet som helt oväntat hade drabbat dem båda.

Skatteåterbäring för mamma och pappa (internet)

Glädjande var det också att i mammas brev få höra att pappa nu hade två arbeten på gång och hade hopp om ett tredje. Han hade ju gått ‘arbetslös’ i ett helt år och använt sin nya kontorslokal i källaren enbart till att hålla sig à jour med teknikens utveckling. Men nu var han återigen i farten med Mustangen och beklagade sig för alla människor över att ha flyttat sitt kontor ner i källaren, där det var så obekvämt att arbeta.

Inlägg 2.852: 29 nov – 4 dec 1972

Sibyllesorgen

På onsdagen kom det ett brev från UBS-banken i Zürich med en räkning på 183 kronor för förvaringen av mitt silver i deras djupa källarvalv under kalenderåret 1972. Det var ingenting som jag skulle skicka till dem – de hade redan tagit sina pengar från mitt konto hos dem. Jag hade faktiskt räknat med en mycket högre avgift.

Men samma dag skrev jag i alla fall ett gnällbrev till UBS. I mitt förra brev till dem hade jag bett dem att köpa såpass mycket silver som mina kontotillgångar räckte till för – minus vad som skulle behövas för bokföringsavgifter och förvaring av silvret. Jag räknade ut – med ledning av den just mottagna förvaringsräkningen – att pengarna på mitt konto skulle räcka i 40 eller 45 år, så jag bad dem att nu köpa ytterligare silver för det mesta av mina kvarvarande kontanter. Jag ville då minsann inte sitta i många år med massor av oförräntade pengar i onödan.

Så kom december månad med sitt tjocka pälsfoder och sin vita andedräkt. För Ed och mig var det också den första halvnakna Logenförlustelsen på tre veckor. Dessa nattliga lördagsnöjen hade nu kommit att helt dominera våra veckoslut. Vi såg nu ivrigt fram emot midnattsklockslaget med en åstundan som antagligen var förstärkt av en vag misstanke att Logen efterhand skulle komma att ha spelat ut sin roll i våra liv, ett resonemang som påminde om idén att äta massor av godis i avsikt att slå ihjäl snaskbehovet.

På måndagen den 4 december kom det ett brev från mamma. Hon skrev att prinsessan Sibylla, den nuvarande kung Carl XVI Gustafs mor, hade avlidit i tarmcancer den 28 november.

Den 17-årige kronprins Carl Gustaf och hans mor prinsessan Sibylla, 1963 (internet)

Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha var sedan år 1947 änka efter arvprins Gustaf Adolf, som hade omkommit vid en flygolycka över Köpenhamn. Hon var kusindotter till Sveriges framlidna kronprinsessa Margaretha, den blivande kung Gustaf VI Adolfs första maka.

Bröllopet mellan Sibylla och arvprins Gustaf Adolf ägde rum i Coburg, en stad med starka nazistiska tongångar, vilka kom att återspeglas i det offentliga bröllopsfirandet, till förfång för Sibylla i hennes relation till folket i sitt nya hemland.

Prinsessan Sibylla vid tiden för sitt bröllop, 1932 (internet)

Prinsessan Sibyllas många tyska och ofta nazistiska släktingar förvärrade också förhållandet mellan henne och det svenska folket, och hennes svårigheter med det svenska språket gjorde inte saken bättre. Det mjuknade emellertid efter drottning Louises död år 1965, då Sibylla övertog rollen som Sveriges första dam vid sin svärfars, den gamle kung Gustaf VI Adolfs, sida. Hon vilar tillsammans med sin make på den Kungliga begravningsplatsen i Haga slottspark i Stockholm.

Prinsessan Sibyllas och arvprins Gustaf Adolfs grav på Kungliga begravningsplatsen, Stockholm (internet)

Inlägg 2.851: 29 nov 1972

Arbetsuppgiftsochavlöningsförändringsbedömningen

Med början den 1 januari 1973 skulle jag inneha ett nytt jobb inom IBM. Tro inte att jag hade blivit en gräshoppa, ett jobb hit och ett jobb dit, som kan verka att ha varit fallet nu på senaste tiden. Jag hade ju varit med om att skriva ihop TCS-programmet under en lång tid och verkligen haft roligt med att göra det, och under samma tid hjälpt till med försäljningen av det till våra älskade mäklarkunder på sydtippen av Manhattan. Vad som just i det stundande årsskiftet skulle ske var att min formella arbetsbeskrivning först och främst skulle göra mig till marknadsförare för dataprogram och i andra hand fortfarande vara programutvecklare. Därför skulle jag nu under december månad komma att bevista några IBM-kurser i försäljning, och sedan ha en mera ledande roll i planeringen för försäljningen av TCS.

Men jag skulle ha kvar min trivsamma arbetshörna med fönsterutsikt över 55:e gatan och Sjätte avenyn, samma chef, Ed Michels, och samma arbetskamrater. Och mera betalt. Jag hade just nu 8.592 kronor i månadslön, och den nya lönen skulle komma att bli 9.449 kronor. 11 procent var inte småpotatis direkt.

Nu skall jag förstås tillägga, att det var den nya lönen, uttryckt i amerikanska dollar, som skulle gå upp med hela 11 procent. När den gamla lönen omräknades till svenska kronor – som jag alltid gör här med alla pengar – enligt 1972 års kursvärde på 4.76 kronor per dollar till 8.592 kronor, och när sedan den nya lönen omräknade på samma sätt fast enligt 1973 års kursvärde på – oj då, nu kommer jag att avslöja vad jag egentligen inte borde ha berättat förrän vid själva årsskiftet – 4,37 kronor per dollar till 8.674 kronor, ja, då skulle lönen bara gå upp med 1 procent.

Det beror alltså på hur man ser på saken. Eftersom jag levde och handlade i Amerika under båda åren, så var det enbart den 11-procentiga höjningen som betydde något, och jag ber dig att inse att de omräknade svenska beloppen inte betydde ett enda skvatt för Ed och mig. Att blanda in kursskilladen mellan år 1972 och 1973 – som för övrigt inte skedde på nyårsaftonen utan i småstycken under hela året – i bedömningen av min inkomstförbättring vore helt tokigt. Jag lade bara fram alla siffrorna till beskådande för att göra min uppfattning i detta ärende alldeles klar.

När vi kommer fram till årsskiftet några inlägg längre fram, återkommer jag som vanligt till den årliga förändringen av den genomsnittliga skillnaden mellan valutakursen för det nya året i jämförelse med valutakursen för det just avslutade året – och konsekvenserna därav.