Inlägg 1.200: 21 sep 1967

Kronologikontrollsavsaknadsproblemkomplexet

Nu kan det berättas. Jag fick ett par nya byxor i present av mina föräldrar på min 33-årsdag. En dag i Örebro hade mamma tagit mig med till Gulins alldeles i hemlighet – inte ens Ed fick följa med den gången, och inte heller kunde jag ju berätta om det här i sitt tidssammanhang utan att avslöja komplotten – och köpte mig en snygg byxa att ersätta de ”säckiga trasor” som jag reste i. Och helt emot alla mina tidigare protester mot ‘mamma och lilla pojken’ gick jag villigt med på denna förnedring.

Mamma gjorde ett ‘mjukt paket’ av dem, jag lade det i mitt bagage, och hemma gömde jag undan paketet. Och på så vis blev det en fin överraskning på min födelsedag.

Ed och jag gick naturligtvis ut och åt en fin middag, och sedan gick vi och såg den nya filmen ‘Två på väg’ (eng. Two for the Road) med Audrey Hepburn och Albert Finney. Jag tyckte den var besvärlig, för den hoppade i ett kör fram och tillbaka i tiden, och sådant har jag alltid haft mycket svårt för. Se bara hur jag skriver här: en dag i taget, ordning och reda, och lätt att följa. Ibland är jag tvungen att tillfälligt hoppa tillbaka till någonting från min barndom för att klara ut någon detalj i vad som sker i den kronologiska händelseföljden, eller rentav  skriva en massa om en bayersk kung på 1800-talet – men när jag gör det lider jag kval, för jag vet att det kan göra det svårt för dig att följa sammanhanget.

Affisch för filmen ‘Två på väg’

Den här filmen handlade om ett tolvårigt äktenskap, och jag var tvungen att hela tiden försöka begripa vad som redan hade hänt och vad som inte skulle hända förrän senare. Jag kom ut därifrån ordentligt omtumlad. Ed klarade hela provet utan några som helst besvär. Undra på att han var min hjälte ovanpå allt annat!

Det var mycket bilkörning i filmen, för det var i stort sett samma väg genom Frankrike, från England till Rivieran som de körde i ständigt olika bilar, i helt olika sammanhang, och i total oordning. Om jag hade sett filmen flera gånger hade jag kanske kunnat sortera upp det hela i huvudet och få en lika fin tidslinje som i dessa memoarer, men det brydde jag mig då rakt inte om att göra.

Du får inte se någonting av filmen om du klickar här. Men du får njuta av Henry Mancinis tjusande musik – och av en massa vägar, alla helt utan bilar.

Inlägg 1.199: 18 sep 1967

Födelsedagsskänksskänken

Så hur fördrev jag min lediga måndag alldeles för mig själv? Jo. jag gick och köpte möbler. Uppenbarligen hade vi inte fyllt vår lilla lya till bristningsgränsen ännu. Emellertid var inte avsikten den här gången att klämma in några nya möbler, utan i stället att byta ut Peter Warrens vita TV-bänk mot en lika låg och lika lång skänk, detta för att kunna utnyttja det tomma utrymmet därinunder. Ed och jag hade talat om den saken flera gånger, och nu hade jag tillfälle att gå runt och titta i de måndagstomma butikerna i lugn och ro.

Och si, jag fann snart precis vad vi hade tänkt oss. En vacker skänk med fyra ben, som kunde skruvas loss och då ge oss en möbel som var ungefär lika hög som den vita bänken. Den var gjord av teak och var modernt dansk i stilen, och det tyckte både Ed och jag om. Jag hade min måttstock med mig, för jag visste av erfarenhet att inga försäljare någonsin hade någonting att mäta med – de sade att måtten stod på prislappen och jag visste att dessa ofta var felaktiga. Så jag mätte den själv: 152 centimeter lång, 42 centimeter djup och 52 centimeter hög om man inte använde de 23 centimeter höga, löstagbara benen. Den hade skjutdörrar och flyttbara hyllor, och dessutom en låg, utdragbar, filtklädd låda, uppenbarligen avsedd för matbestick. Den kostade 600 kronor.

Den skulle bli en härlig present till oss bägge på min födelsedag på kommande torsdag, även om den inte skulle levereras förrän på lördagen. På 351:an var man tvungen att vara hemma för leveranser, för det fanns ju inte någon dörrvakt.

Som alltid när det gällde inköp för lägenheten gjorde jag inte upp om köpet förrän när Ed hade kommit hem och vi hade gått till butiken tillsammans – vi skulle båda vara helt överens om allt som vi köpte. Och som det ville sig kom han hem i tid för oss att hinna dit före klockan 18.00.

Och visst tyckte han om skänken! Jag visste ju att han gillade min tidlösa skandinaviska teakstil i möbler så mycket att jag skulle ha kunnat köpa den helt på egen hand. Men det var helt enkelt en principfråga – det var hans hem lika mycket som mitt, och det gjorde det viktigt att han samtyckte. Det var också ett praktiskt arrangemang, för på så vis kunde vi aldrig bli osams om någonting som vi hade omkring oss.

Så vi köpte och betalade för den nya möbeln, och under utemiddagen som vi firade nyinköpet med diskuterade vi vad vi skulle göra med den vita bänken som nu hade blivit överflödig.

Inlägg 1.198: 16 sep 1967

Flygskräcken

Ett litet plan, en Cessna 320 på väg från Nya York till Expo 67 i Montreal, störtade på lördagen i en liten park i Bronx. Den svenska televisionen hade lagt in ett nyhetsavsnitt om detta, och hade sagt att två personer som promenerade i parken hade dödats. Mamma kände genast på sig att det var Ed och jag som var dödsoffren. Ingen av oss arbetade ju på lördagen, så jag var säkert uppe i Bronx och hälsade på Ed. Vi hade då gått till just den där parken för att få litet frisk luft, och då hände detta förfärliga. Pappa hade mera sans och försökte att få henne att begripa att det vore mera troligt att vi hade blivit påkörda på en gata än att vi hade blivit påflugna i en park – men att ingetdera hade befallit oss. Hon fick dock ingen frid i själen innan hon hade skrivit och frågat mig om det var vi som hade dött.

Cessna modell 320, 1961 (internet)

Hon hade dock lämnat öppen möjligheten att vi hade överlevt, för i samma brev skrev hon också det följande: ” Jag hoppas att du snart träffar någon med vem du vill dela allt. Att aldrig mera känna dig ensam.”

Jag undrade varför hon just nu hade skrivit detta, för det brukade hon faktiskt inte göra. Troligen kom hon i samband med flygolyckan att tänka på hur mycket lugnare det skulle kännas om jag gifte mig och fick barn, för då skulle jag förstås sluta att promenera i parkerna i Bronx.

Men jag lade också märke till att hon skrev ‘någon’, inte ‘någon flicka’. Jag masserade hennes ordval ordentligt för att få reda på den verkliga meningen. Tänkte hon, månntro, undermedvetet att Ed kunde vara denna ‘någon’ för mig? Tanken slog mig om hur mycket enklare och bättre och lugnare allting hade varit om jag hade kunnat tala med mina föräldrar om hur landet egentligen låg till!

Men det gick ju inte alls. Det är en sak att ha föraningar eller till och med kännedom om att sonen i huset var homosexuell – då hade man ju i alla fall hoppet kvar att man hade fel. Men så snart ordet hade uttalats så bleve det till ett fullbordat faktum med all den vånda som det skulle innebära. Så det var absolut nödvändigt att fortsätta skådespeleriet så länge föreställningen pågick.

Att jag var ‘ensam’ visste hon alltsedan Biskopsgården, och det visste hon att jag fortfarande var, trots att jag inte hade känt mig ensam en enda minut alltsedan jag seglade iväg med Kungsholm.

Att den svenska TV-rapporten hade fått detaljerna litet fel var faktiskt oväsentligt. Piloten och alla fem passagerarna i planet dödades. Tre personer på marken skadades lätt, bland dem en polis och en brandman, som kom till vraket efter kraschen.

Inlägg 1.197: 13 – 17 sep 1967

Orkanirrandet

På onsdagskvällen gick jag med Ed på bio och såg en alldeles ny film med Sidney Poitier i huvudrollen. Den hette på engelska ”To Sir with Love” (och eftersom det verkar som om titeln aldrig översattes när filmen visades i Sverige så ger jag mig inte på att översätta den här heller), och i den spelade han en folkskollärare i London. Du kan se en liten bit av filmen om du klickar här och också höra titelsången. Filmen var fin, medan sången lämnade mig helt oberörd.

Sidney Poitier i filmen ‘To Sir with Love’, 1967 (internet)

På vägen hem genom Washingtontorgparken såg vi ett scenuppträdande av en mexikansk danstrupp, liknande Ballet Folklorico Mexicano som vi hade sett på Metropolitanoperan tillsammans (se inlägg 1.008). Enligt konferencieren hade de uppträtt i Europa, både i Madrid och i Stockholm minsann, och då sade folket här i parken ”Åh” och ”Ah”. Han fortsatte då med att han i Stockholm hade sagt till publiken att truppen hade uppträtt i Nya York, och då hade åskådarna i Kungsträdgården sagt  ”Åh” och ”Ah”. Detta uppskattade Washingtontorgparken och applåderade vilt. Ed och jag fortsatte hemåt.

Nu när det äntligen var dags för ett soligt veckoslut hade orkanen Doria sina vägar förbi. Den följde kusten på avstånd men vek efterhand av ut mot öppna havet. Skönt! Men därute vände den plötsligt och tog fart rätt emot Nya York. Hemskt! Nu blev det att den gick den rätt västerut istället och klev iland på gränsen mellan Virginien och Nordkarolina. Men det var tillräckligt nära oss för att göra vår klarblåa hösthimmel grå och vår stilla luft blåsig och elak under båda veckoslutsdagarna. Riisparken fick inställas den här gången också.

Orkanen Dorias spår, 1967 (internet)

Nu hade jag själv ändå inte kunnat vara därute mer än på lördagen, för jag hade fått något uppdrag som tvingade mig att arbeta på söndagen i IBM:s datacentral i Time/Lifebyggnaden vid 50:e gatan. Jag var där i sju normala dagstimmar och tog i stället ledigt hela måndagen. Och när jag arbetade på söndagen var Ed uppe i Bronx med sin familj, trots att det var väldigt farligt där.

Väldigt farligt i Bronx? Ja, visst kunde det vara farligt på vissa ställen vid vissa tillfällen i Bronx – det kände ju alla Nyayorkbor till och undvek faromomenten. Men eftersom Ed hade sin familj däruppe och mamma därför trodde att jag ofta vistades i Bronx, så hade hon skrämts upp alldeles förfärligt av något som de hade sett på TV. Pappa hade, tack och lov, tagit saken lugnt. Och vi fick oss ett gott skratt åt hela historien – trots att den verkligen var tragisk.

Inlägg 1.196: 12 – 13 sep 1967

Blåängelsyran

När Ed kom hem på tisdagen höll jag upp en stor nöjesannons i Nya Yorks Tidender för honom och frågade: ”Vill du gå och se Marlene Dietrich? På Broadway.”

Affischen för Marlene Dietrichs föreställning, New York, 1967 (internet)

”Naturligtvis!” sken min Ed upp. ”Är det i kväll?”

Nej, det var inte i kväll – det var om en månad eller så. Marlene Dietrich skulle göra sin debut på Broadway med ett sexveckorsengagemang från den 9 oktober till den 18 november. Det skulle äga rum på Lunt-Fontanneteatern, en gammal fin Broadwayteater med femtioåriga anor – fast helt nyrenoverad år 1958 – och med rum för 1,500 åskådare .

Lunt-Fontanneteatern, New York, 2003 (internet)

Marlene Dietrich skulle ensam äga scenen under den halvannan timme långa föreställningen, utan distraktioner från andra, mindre förmågor – och också utan någon mellanakt. Omkring 19 sånger skulle hon exekvera, på engelska, franska, tyska och hebreiska, alltifrån ‘Att bli kär igen’ (eng. Falling in Love Again) som hon hade sjungit redan år 1930 i filmen ‘Blå ängeln’ (eng. The Blue Angel), till Pete Seegers nya ballad ‘Vart har alla blommor tagit vägen?’ (eng. Where Have All the Flowers Gone?), som perfekt återgav stämningen runt Vietnamkriget – klicka här och kolla henne sjunga den. Vilken underbar kväll för oss – om vi bara kunde lyckas att få tag i biljetter!

Pete Seeger (internet)

Annonsen gav bara en lista med prislägen, som man kunde välja mellan: de dyraste biljetterna kostade 39 kronor för förställningarna på måndagar till torsdagar, 44 kronor på fredagar och lördagar, och 30 kronor för onsdags- och lördagsmatinéerna. Man kunde välja ett datum ur listan i annonsen, men de reserverade sig för att man kanske skulle få biljetter till ett annat datum i samma prisklass. Vi valde på måfå en onsdagskväll – på onsdagarna var det två föreställningar, och då kunde man kanske lättare få bra platser.

Och så fick man en postadress att använda för att beställa biljetter och sända in betalningen. Jag ville köpa våra biljetter direkt för att vara säker, men de såldes inte i teaterns kassa, och det stod inget telefonnummer i annonsen. Nummerbyrån hade inget nummer för Lunt-Fontanneteatern – de hade verkligen tänkt på att täppa till alla bakvägar!

Så jag gav upp och gjorde som de önskade – jag skrev till dem och beställde två biljetter, helst till kvällsföreställningen den 18 oktober, och på morgonen gick jag till banken och köpte mig en bankcheck – jag hade ingen personlig checkräkning på den tiden – på 78 kronor och lade in den i brevet. Nu gällde det bara att vänta och att inte engagera sig för någonting under måndags- till torsdagskvällarna under de sex veckorna, just för den händelse att de skulle ge oss biljetter till en annan dag.

Marlene Dietrich (internet)

Inlägg 1.195: 11 sep 1967

Dagstidningsläsningsfuskeriet

På måndagen fick jag en avhämtningsnotis från posten, och det visade sig vara sju – 7 – exemplar av Dagens Nyheter, från den 15 till den 22 augusti. De kom som separata rullar som hade fått plats i vår lilla brevlåda om de hade varit en eller möjligen två men absolut inte sju. Nöjet hade kostat så mycket att jag kände mig tvungen att åtminstone ögna igenom varenda artikel för att gottgöra utgiften, men det tar en enorm tid att läsa en hel tidning. När jag verkligen tog mig tid att läsa Nya Yorks Tidender ordentligt, så tog det två timmar. Dagens Nyheter var förstås litet tunnare, så ge den en timme. Att använda sju av mitt livs timmar till att läsa månadsgamla tidningar, där det mesta var välbekanta världsnyheter och resten Stockholmspetitesser, visade sig vara något som jag inte var beredd på. Jag kompromissade och gjorde ifrån mig hela arbetet på en enda timme.

Ed hade suttit och slagit i ‘Svenska för utlänningar’, boken som han hade köpt i Göteborg, för att skriva sitt planerade tackbrev till Örebro på klingande svenska. Men han fann att det helt enkelt inte gick. Inte ens med hjälp av mitt fina gamla svensk-engelska skollexikon från år 1947, vilket alltså var färdigtryckt just när jag började med engelska språket i tredje klassen i realskolan. Ed skrev i stället, förståndigt nog, sitt brev på engelska.

Mamma blev rörd av att få Eds tackbrev: ”Det skulle han inte ha behövt göra – det är ju en så typiskt svensk sed att tacka för senast.”

Jag skulle naturligtvis ha gjort likadant. Fast inte tycker jag att Eds brev föll under rubriken ‘tack för senast’. Jag tyckte mig minnas att ‘tack för senast’ var benämningen på en tacksamhetsbetygelse som östes över värdfolket närhelt man råkades igen efter det att man redan en gång hade tackat på ett eller annat sätt. Det är mycket med det jordiska …

Pappa hade fått en lång lista av sin doktor med mat som han inte fick äta med tanke på sitt hjärta, och då skrev jag och berättade om kalkonbiffen som vi hade hittat i vår affär vid Sheridantorget. Det var kalkonkött som hade formats till en stek, med snören runtom. Man stekte den i ugnen och skar den sedan i skivor, allting precis som en vanlig kalvstek, bortsett från att det inte fanns något krånglig ben i mitten. Djupfrysta kalkonstekar på cirka 2 kilo kunde vi köpa i kartonger för 11 kronor kilot, och de räckte till många middagar för mig – jag skrev inte ‘för oss två’, eftersom Ed ju inför mina föräldrar bodde uppe i Bronx hos sin familj.

Inlägg 1.194: 9 sep 1967

Golvlampslutningsproblemlösningen

När golvlampan var på plats såg vi snart att den inte gjorde sig lika väl därhemma som i affären. Den gav ett bra ljus, men mekanismen som tillät kupan att flyttas i sidled såg allt annat än graciös ut. Dessutom stod den på den mjuka golvmattan, vilket gjorde att hela lampan lutade litet när man fällde ut kupan åt sidan. Men efter en stund sade vi: ”Äsch!” och brydde oss inte om att gå och lämna tillbaka den och börja om igen.

Även om Ed inte tog den här bilden genast efter det att vi hade ställt golvlampan på sin plats, så passar den bra in här. Du känner nämligen vid det här laget igen det mesta som du ser på den. Ed ville så gärna få golvlampan att inte se ut att luta på bilden, så han lutade i stället kameran så att lampan blev perfekt lodrät – och i stället lutar allting annat på bilden.

Läser tidningen i soffhörnet, 351:an, New York (1967)

Så vad känner du då igen? Du känner igen mig, som sitter och läser min Nya Yorks Tidender. Och runt omkring mig känner du igen

• Bäddsoffan, som DaNi köpte i januari 1964 när jag var på kurs i Newark (se inlägg 166)
• Golvlampan av mässing, som vi just nu hade köpt (se inlägg 1193)
• Satsborden av teak – du ser det största, och de mindre står inunder – som mina föräldrar köpte för mig när de var på Peter Warren år 1964 och som levererades till oss den 21 september 1964 (se inlägg 257)
• Salladsskålen av teak – på satsbordet – som hade kommit i paket från mina föräldrar till Peter Warren den 2 april 1964 (se inlägg 181)
• Glasfågeln – på satsbordet – som Ed köpte och gav mig utanför Venedig den 21 september 1966 (se inlägg 687)
• Det tvådelade skåpet, som en snickare gjorde och levererade  till oss den 16 november 1966, och som vi sedan själva ytterst oprofessionellt betsade (se inlägg 779)
• Projektionsskärmen – upprullad som en rullgardin i sin metalltub ovanför garderobsdörrarna – ssom vi satte upp i samband med vår resa till Skandinavien år 1967 (se inlägg 1020)
• Kopparsticket – ovanför projektionsskärmen – som Hans Calås i Sigtuna gav mig år 1953 och som jag lät inrama den 15 februari 1967 (se inlägg 827)
• Kolvlåset – på entrédörren – som jag lät sätta in på eget bevåg den 4 december 1965, innan vi flyttade in (se inlägg 490)
• Häxmärket – intill entrédörren – som vi köpte i Pennsylvanien den 18 juni 1966 (se inlägg 590)
• Cylinderlampan av papperstunt naturträ – intill entrédörren – som hade kommit i paket från mina föräldrar till Peter Warren den 2 april 1964 (se inlägg 181)
• Trasmattan, som hade kommit i paket från mina föräldrar till Peter Warren den 2 april 1964 (se inlägg 181)
• Stänkglasdörren – framför karet i badrummet – som husvärden installerade en tid efter det att vi flyttade in (omnämnd i inlägg 528)

Inhlägg 1.193: 9 sep 1967

Upplysningsartikelsinförskaffandet

Vid det här laget var Ed och jag så vana vid att ha vackra veckodagar och mulna eller regniga veckoslut att vi inte längre suckade över saken. Vi använde våra arbetsfria veckoslut till annat än att njuta av sommaren. Till exempel sådant som att avhämta en specialsydd linneskärm till Orreforslampan.

Jag gick dit utan Ed för att inte göra killen där besviken efter sitt fina vänskapspris på 45 kronor. Inte för att jag tänkte ‘göra någonting av det’, men det skadade ju inte att hålla flörten vid liv tills hela affären var avklarad.

Så, vad gjorde jag om dagarna? – O, jag arbetade hårt, lika hårt som du, hade ingen tid för någonting numera. – Hade jag någonting för mig i kväll, månne? – Ack, jag hade redan ett engagemang som skulle bli svårt att bryta utan efterräkningar. – Och i morgon då? – Herregud, då skulle jag komma att vara ett rent vrak efter i kväll, du vet hur det är. Man kan inte få upp någonting dagen efter en sådan kväll.

Jag tackade för lampan med en handskakning som övergick till en omfamning och djup tungkyss med tillhörande frottering av välfyllda gylfar mot varandra. Allt inför vidöppna skyltfönster – men bakom mängder av lampor.

Efter det hade Ed och jag vår fina och samtidigt billiga lampskärm. Och Ed fick sig som alltid till livs alla detaljer från avhämtningen – precis som han hade fått från beställningstillfället en månad tidigare. Det var så underbart med denna ständigt uppdykande sexuella spänning som rådde överallt på Manhattan, och lika underbart att dela alla dess manifestationer med sin älskare efter hemkomsten.

Och sedan vi hade ställt Orreforslampan bredvid radion på den vita bänken – och på något vis gjort oss av med DaNis förfärliga bordslampa från Femte avenyn – så drog jag Ed med mig för att få hans godkännande av en behövlig golvlampa som jag hade sett på ett varuhus. Den såg traditionell ut, en smal mässingspinne som vidgade sig till en tratt att stå på. Den hade en beige skärm, en låg och vid kon med flat topp. Inne i skärmen satt det en glaskupa som riktade ljuset både uppåt och neråt. Det som jag tyckte var genialt var att kupan satt på en arm som kunde vikas ut åt sidan, så att man kunde få ljuset att lysa just där man satt och inte runt stången. Som att ha ett paraply med stången vid kanten i stället för i mitten, om nu någon kunde uppfinna ett sådant.

Nu när jag tittade noga på lampan såg jag att den var gjord av svensk mässing. Ed gillade den förstås, och vi köpte den för 155 kronor och tog den med oss hem. Den intog genast sin plats bredvid soffan.

Inlägg 1.192: 3 – 8 sep 1967

Högertrafikomläggningsintrycken

Pappa berättade i sitt brev också litet om hur han själv hade upplevt trafikomläggningen och hur skönt det var att den äntligen blev av. Den hade föregåtts av så mycket propaganda, nödvändig och välmenad naturligtvis, men ändå nervpåfrestande och tjatig. På radio och TV hade det varit Hylands hörnor och jippon dygnet runt i månader för att få folk att strunta i allt annat än sin bilkörning.

På premiärdagen var mina föräldrar ute i sina respektive bilar och provkörde Örebro för att i lugn och ro få köra till höger på svenska gator. De ville också pröva ut vilka gator som var bäst för dem nu när allting var bakvänt, och det gjorde man lättast när det var få bilar ute. Men eftersom varenda bilist hade uppmanats att göra just det, var alla Örebros huvudgator fullpackade med bilar som satt fast i trängseln. När man kunde rulla litet, så upptäckte man att det gick ganska lätt – man bara följde bilen som man hade framför sig. Lustigast var det att snigla sig fram på fel sida där man var van vid att susa fram till vänster, och knepigast var det i de gathörn där man brukade svänga så att däcken tjöt och nu fick tänka efter ordentligt innan man sakta valde fel sida om trafikdelarna.

Dessutom hade Örebro passat på att ändra utnyttjandet av gatorna, vare sig det hade att göra med högertrafiken eller inte. En del gator hade plötsligt enkelriktats åt motsatt håll, och andra hade gjorts till gågator. Drottninggatan-Storgatan som tillsammans hade varit trafikens pulsåder genom staden hade stängts av för all annan trafik än cyklar och bussar och taxi – visserligen hade genomfartstrafiken redan flyttats bort från stadens centrum, men de lokala bilisterna var vana vid att använda sig av  centralstråket.

Några dagar senare skrev också mamma om sina intryck. Hon tänkte mest på gångtrafiken. Under hela kampanjen hade det inte sagts ett ord om var man skulle gå på trottoarerna, men hon började redan den 3 september att också där konsekvent tillämpa högerregeln. Hon var inte alls aggresiv utan bara stannade och väntade när folk kom rätt emot henne – men ändå fick hon ibland ilskna blickar.

Jag vet inte hur jag hade gjort – kanske likadant som mamma. När man reser i främmande länder gör man helst likadant som folket där. Man går i allmänhet till höger i Amerika och alltid till höger i England – trots dess vänstertrafik – precis som de till min förvåning gjorde när jag var där som ung. I Sverige verkar det i dag att inte finnas någon som helst trottoarregel: är det inte så att man där plöjer sig fram varhelst det finns en öppning mellan dem som kommer gående emot en?

Inlägg 1.191: 3 – 8 sep 1967

Dynamittillverkningsanläggningskonstruerandet

Pappa berättade i sitt brev att han nu ‘nästan’ var anställd hos Gyttorp, för de gav hans firma så många uppdrag. Bland annat samarbetade han med en Gyttorpsgrupp, som hade till uppgift att konstruera en anläggning för att tillverka dynamit. Det var krav på att anläggningen måste vara alldeles ofarlig för dem som skulle sköta den, och det gjorde uppgiften extra krånglig.

Det kunde därför inte ha kommit mera lämpligt för pappa att hans hyresgäst på övervåningen av sjukdomsskäl sade upp lägenheten till den 18 oktober. Nu skulle Gyttorps folk kunna besöka pappa och sitta bekvämt runt ett stort konferensbord när det passade. Om de kunde hålla till i det stora rummet däruppe skulle pappa inte själv behöva köra ut till Gyttorp för varje detalj.

Till konferensbord skulle han då kunna använda det vackra men utrymmeskrävande matbordet, som hade funnits i familjen sedan jag var liten unge – det köpte de sig nog på Slottsmöllan, där det fanns hur mycket plats som helst. Mina föräldrar hade redan länge funderat på att byta ut det mot ett mindre matbord för att få mera utrymme i vardagsrummet. Men det var först nu när behovet av ett snyggt konferensbord kom upp som de verkligen skulle kunna göra slag i saken.

Mamma blev omedelbart orolig när pappa nämnde att flytta upp matbordet: ”Det får du inte göra själv. Du får inte röra vid bordet när det flyttas upp. Det skall göras av unga, starka män utan hjärtbesvär. Lova mig det!”

Hon blev inte lugn förrän han hade svurit en ed på det.

Det var inte bara för konferenser som pappa nu snart skulle kunna använda övervåningen. Om det skulle  behövas kunde firman nu få plats för flera medarbetare. Pappa hade sedan en tid tillbaka redan haft en ung ingenjör anställd hos sig och dessutom ett par pojkar, som just hade gått igenom Tekniska skolan och som tjänstgjorde som ritare. De samsades i ett av de två små kontorsrummen på bottenvåningen men behövde egentligen mycket mera svängrum. Nu skulle de få det.

Men Gyttorp hade velat ge pappa mera konstruktionsarbete än han hade kunnat ta på sig. Med utrymmet på övervåningen skulle han kunna anställa mera personal och därmed acceptera flera uppgifter från Gyttorp. Och från andra firmor också – en firma i Tibro hade just hört talas om hans ingenjörsbyrå och var intresserad av att få pappas hjälp.

Det skulle bli ett tvärt slut på hyresinkomsterna från övervåningen, men den förlusten skulle uppvägas flera gånger om av de ökade förtjänsterna i firman från det bättre utrymmet däruppe, både i fråga om bättre produktivitet och flera uppdrag.

Inlägg 1.190: 3 – 8 sep 1967

Luftrenareavsaknaden

Jag njöt verkligen av den korta arbetsveckan som följde, särskilt som den inte hade något stort jobb som måste bli färdigt alldeles strax. För det mesta var jag nu hos Shearson, Hammill, och det var mycket trevligare att vara där nu när de hade fått se att jag verkligen kunde någonting.

På fredagen kom det ett långt brev från pappa. Han berättade förstås om sin nya leksak, Mustangen. Den gick som ett urverk ”när den bara kommer igång”, som han uttryckte sig. Nu var den inne på verkstad för att få de fyra förgasarna att stämma överens även när bilen var helt kall.

Han skrev också att han ”hade fått luftrenaren klar”. Då när jag fick hans brev tänkte jag inte närmare på vad det kunde innebära, men nu när jag nu skriver om det så blir jag faktiskt litet nyfiken. Jag tänkte inte ens på det när jag nyss nämnde att luftrenaren och den stora mittdekorationen i ratten hade stulits under överskeppningen. Ibland behöver uppenbarligen min hjärna en liten knuff för att fungera, precis som man ibland måste knuffa till en väckarklocka för att den skall ringa.

Så jag undrar nu: kunde pappa köra bilen hem till Örebro från Göteborg utan luftrenare? Och om inte, lyckades han komma över en provisorisk luftrenare där på kajen?

Och eftersom det först var nu i september som han skrev att han ”hade fått luftrenaren klar”, så innebar det att han i ett par månaders tid hade fortsatt att köra utan luftrenare eller med ett provisorium. När Ed och jag var i Örebro skulle jag ju ha lagt märke till att rattdekorationen hade saknats – nej, den fanns på plats – men åt luftrenaren hade jag inte ägnat en tanke.

Ja, detta är frågor som jag aldrig kommer att få svar på. Att köra utan rattdekoration går ju hur lätt som helst, men vad vet jag om luftrenare?

Den blåa luftrenaren i en Ford Mustang 1969 (internet)

Pappa skrev att verkstaden också höll på med att reparera plåtskadorna  och reporna från överskeppningen, men de måtte ha varit små, för sådant såg jag inte alls när vi var i Örebro. Att ersätta de stulna grejorna och reparera skadorna kom att kosta försäkringsbolaget hela 712 kronor – och premien som pappa hade betalat för försäkringen var 130 kronor. Ren vinst alltså!

Efter trafikomläggningen blev för resten bilen automatiskt ännu bättre, för då fick han nytta av den utvändiga spegeln på vänstra dörren – han hade inte haft någon som helst användning för den dessförinnan.

Inlägg 1.189: 3 – 4 sep 1967

Riisparkssäsongfinalstraditionen

Naturligt nog tog vi det lugnt på söndagen efter långpromenaden. Vi gick inte ut mycket, trots att det var fint väder – ibland är det skönt att bara slagga och göra ingenting tillsammans med den man älskar.

Två av våra tre rikskanaler på TV hade små inslag om Sveriges trafikomläggning. De hade lagts i kuriosaavdelningen, det avsnitt mitt i nyhetsprogrammet där man presenterade oviktiga och lustiga händelser som avkoppling från det eviga tjatet om Vietnam och Suez. Vi fick en glimt av hur det såg ut på Kungsgatan i Stockholm just vid sidbytet, när polisbilar och taxibilar kröp tvärs över gatan bland tusentals påtittande fotgängare. Visst såg det lustigt och oviktigt ut.

Och som ofta på söndagskvällarna satt jag och fyllde i mina börskurskurvor från Nya Yorks Tidenders affärsbilaga för att kunna välja nästa inköp enligt min självuppfunna urvalsteori.

Arbetar med diagrammen av börskurserna (1967)

Avbryter arbetet för en bild (1967)

På måndagen tog vi oss samman och gav oss iväg ut till Riisparken. Sommarvärmen hade kommit tillbaka med upp emot 30 grader – fast vattnet var bara 17 grader, så det fick vara. Det var mera folk än någonsin därute – precis som vi hade de alla fått vara utan badstrand hela augusti och även nyss på den kalla lördagen, och detta var ju det sista officiella sommarveckoslutet. Traditionellt var det nu som folk använde sina ljusa sommarkläder för sista gången, och då de tog fram malpåsen med de undanhängda mörka vinterdoningarna och lät dem hänga ute i fria luften för att vädra bort stanken av malmedel.

Nåja, det var sådant som familjer i delstaterna mitt ute i landet gjorde – i Nya York lät sig inte många människor styras av sådana oskrivna regler och absolut inte några av oss bögar. Fast när det var frågan om att vara ute i Riisparken, då gällde sommarregeln strikt för nästan alla, oavsett sexuell inriktning: aldrig efter Arbetsdagen. Därför var Ed och jag alltid nästan ensamma därute under resten av sommaren så länge det var varmt och soligt. Ah, underbara september och oktober, vilken frid!

Men nu på Arbetsdagen var det så trångt på stranden att det var svårt att komma fram mellan alla kropparna – vilket i bögsammanhang förstås inte var någon nackdel. Vi träffade på en hel del bekanta – inte till vår förvåning, för det var just det som fick oss att traska runt – och det mesta av dagen bestod av meningslöst småprat med folk som man inte veterligt hade mycket annat gemensamt med än att vi alla krävde sex med män, och i allmänhet med så många som möjligt, vare sig helt öppet eller i yttersta hemlighet.

Jag slutar den här heta dagen med en internetbild av de enda två i Riisparken som vågade sig ut i det iskalla vattnet.

Djärvt trotsande det kalla vattnet, Riisparken, New York (internet)

Inlägg 1.188: 2 sep 1967

Genomfartsresefärjefunderingarna

Den här gamla kartan från år 1920 visar tre angränsande samhällen som alla är åtskilda av diverse Atlantvatten. Eftersom den stora bron inte hade byggts ännu så var det bara den inprickade färjeleden som gällde mellan Tottenville och Perth Amboy. När järnvägen på Statenön byggdes år 1860 fann man det praktiskt att låta både väg- och tågresenärer utnyttja samma färja i Tottenville och drog därför spåret till det befintliga färjeläget.

Karta över Tottenville och Perth Amboy, 1920 (internet)

Emellertid ser jag på kartan att det inte var likadant i Perth Amboy. Där lade färjan från Tottenville till mitt i staden intill stadshuset, och där fanns det inga järnvägsspår alls. Det kan ha berott på att man just vid tiden för invigningen av Statenöns järnväg började resa från Nya York till Filadelfia med färja direkt över Hudsonfloden till Nya Jersey och sedan landsväg – eller järnväg – direkt till Filadelfia. Och då var det nog inte många tågresenärer som behövde en färjeförbindelse mellan Tottenville och stationen i Perth Amboy. Funderingar, funderingar. Och gissningar.

Bron byggdes år 1928, men färjan fortsatte att gå ända fram till år 1963. Så här såg gatan ut när Ed och jag nalkades slutpunkten för vår vandring. Det stora huset därnere är Tottenvilles station, och färjan brukade lägga till bortom den just runt hörnet till höger.

Stationen, Tottenville (internet)

Och så här såg färjan ut när den gick mellan Tottenville och Perth Amboy.

Färjan till Perth Amboy, Tottenville (internet)

Bron kunde vi se från tågplattformen i Tottenville, och här är också en bild av bron uppifrån – en utsikt som vi garanterat inte fick uppleva själva.

Bron till Perth Amboy sedd från stationen, Tottenville (internet)

Bron mellan Tottenville och New Jersey (internet)

Och slutligen en bild till av ett tåg som vi åkte med därifrån, här sett på Tottenvilles station. Överse att det ligger snö på marken – det gjorde det inte alls i september, även om vi hade en kylig dag. I bakgrunden kan du för övrigt se det då nyligen nedlagda färjeläget.

Stationen vintertid, Tottenville (internet)

Tågresan över hela Statenön tog 45 minuter och färjan in till Manhattan 25. De som bodde i Tottenville och arbetade på Manhattan hade en lång resa till jobbet – Ed och jag hade det allt bra mycket bättre!

Vid midnatt innan jag somnade den kvällen tänkte jag intensivt på hur det var i Sverige just då. Klockan där var då 05.00, och halva befolkningen var säkert uppe för att få vara med när taxibilarna, de enda tillåtna fordonen, sakta körde över till höger sida av gatan.

Snart nog skulle jag få mina prenumererade nummer av Dagens Nyheter för att få veta hur trafikomläggningen hade gått. Men när den skedde kunde jag bara ligga i min säng och fantisera. Eja att jag hade varit i Sverige då!

Inlägg 1.187: 2 sep 1967

Tottenvilleintrycken

Vi släpade inte med oss kameror på våra stadspromenader, så bilderna här från Statenön är alla från internet. Jag har valt ut sådant som vi lade märke till på vår vandring, och eftersom vi inte såg mycket annat än rätt vanliga gamla bostadshus innan vi kom till Tottenville, samhället alldeles i slutet, så är det dit som alla bilderna hör.

Nya Dorp, där vi steg av tåget, var fortfarande samma lilla oansenliga by som när vi hade avslutat vår förra vandring, och även om vi njöt av vår promenad i det svala höstvädret var det absolut ingenting att visa upp på bild. Så här såg det ut på landsvägen som vi följde på vår promenadväg mot Tottenville.

Rena rama landet, Statenön (internet)

Ett par timmar senare kom vi alltså till Tottenville, som verkligen var ett stort gammalt samhälle med mycket litet samhörighet med den stora staden som det nu var del av. Under kolonialtiden och långt in på 1800-talet gick stora vägen mellan Nya York och Filadelfia över Statenön till Tottenville, där det gick en färja över sundet till staden Perth Amboy i granndelstaten Nya Jersey, där vägen fortsatte. Tottenville hade därför varit en naturlig rastplats och gärna en övernattningsort för långresande.

Genom sitt läge med hav nästan runt omkring fick Tottenville snart mycket båtbyggeri, något som höll i sig så länge båtarna byggdes av trä – som det fanns gott om på ön. Havet skapade också en annan verksamhet, ostronfiske. Men det nöjet tog plötsligt slut år 1916, när Nya Yorks myndigheter förklarade vattnet vara alltför orent för detta.

Järnvägslinjen till Tottenville byggdes år 1860, och sedan dess har samhället i alltmer stigande grad övergått till att vara en sovstad för själva Nya York. De två privathus som jag har lagt in bilder av kan ursprungligen ha ägts lika gärna av pendlande bankirer i Nya York som av lokala näringsidkare – i varje fall är de större och gedignare än de flesta andra 1800-talshusen i Tottenville.

Trävilla från 1800-talet i grönt, lila och guld, Tottenville (internet)

Typiskt rikemanshus från 1800-talet, Tottenville (internet)

Men nästa byggnad i Tottenville var något helt annat. Den hade uppförts år 1895 i stil med de andra husen på samma gata men byggts byggts om år 1941 till att påminna om hus byggda av den franske arkitekten Le Corbusier. Huset tjänstgjorde nu som en läkarmottagning, vars fristående informationstavla var mera anpassad till omgivningens stil.

Läkarmottagningsbyggnad från år 1895, restaurerad år 1941, Tottenville (internet)

Så var vi snart vid slutet på vår lördagspromenad. Vi kunde inte fortsätta, för vägen slutade här och det gick inte längre någon färja. Enda sättet att komma över sundet till Perth Amboy på andra sidan var att köra bil över en hög bro några kilometer norröver, och den hade ingen trottoar för fotgängare.

Inlägg 1.186: 2 sep – 6 okt 1967

Statenökorsningsåterupptagandet

När hösten 1967 nalkades, begravdes ‘Sommaren av kärlek’ i San Francisco den 6 oktober med en begravningsceremoni, där budskapet var: ”Stanna kvar där du är. Kom inte hit, för nu är det slut på alltsammans.”

Men slut på alltsammans var det ändå inte, för när blomsterbarnen hade återvänt till sina hemorter, så hade de fått med sig i bagaget ett nytt tänkande, ett nytt beteendemönster, ett nytt sätt att klä sig, och nya ideal att sträva efter. Deras liv fortsatte sin gilla gång, men sommaren 1967 hade satt sina spår.

Ed och jag hade nu kommit in i september, och det första veckoslutet var som alltid långt, eftersom Arbetsdagen skapade en extra ledighetsdag på måndagen. Våra väderutsikter hade äntligen bara gott att säga. Solen skulle skina från en klarblå himmel, och vi skulle äntligen kunna vara ute i Riisparken igen efter alla de regndigra veckosluten i augusti.

Det var verkligen soligt på lördagsmorgonen, men samtidigt var det svalt om inte rentav kyligt – faktum är att hela dagen höll sig under 20 grader. Så det blev ingen Riispark för oss nu heller – i stället tog vi oss en långpromenad.

Det förvånar mig högeligen att jag inte har berättat om vår tidigare vandring på Statenön, men en gång tidigare hade Ed och jag åkt över dit i avsikt att gå till fots hela vägen ner till sydspetsen. Det var inte omöjligt långt alls, bara omkring 25 kilometer. Men det hade varit rätt dåligt väder den gången, och vi hade flera gånger fått stanna och skyla, så när vi kom till Nya Dorp (eng. New Dorp) mitt på ön tog vi helt sonika tåget tillbaka till färjan. Och nu skulle vi minsann återvända till Nya Dorp med färja och tåg och därifrån fortsätta vår avbrutna vandring till sydspetsen. Det var alltså bara 12 kilometer eller så kvar att gå den här gången. Vi började alltså med färjan över till Statenön.

Målning av Statenöfärjan och frihetsgudinnan, New York (internet)

Och från färjan bytte vi till tåget som tog oss tillbaka till Nya Dorp. Med sin ström från en tredje skena och sin allmänna konstruktion gissar jag att vagnarna hade använts under tidigare år i tunnelbanetåg inne på Manhattan. Här på bilden ser du detta gamla tåg ute på linjen på Statenön.

Tåg på Statenön, 1960-talet (internet)

Om det ser mera ut som landsbygd än storstad så beror det på att det var precis vad det var – hejsan landet – trots att Statenön faktiskt utgjorde Nya Yorks största stadsdel. Jag hade fått lära mig att genomsnittshöjden på husen i hela staden Nya York var lägre än i hela staden Paris. Det trodde man inte på, förrän man hade varit på Statenön. Där fanns det inte bara gamla byar och nybyggda villastäder utan också stora skogsområden och bondgårdar som hade ängar med betande kor. Ingen storstadsmiljö på något sätt.

Inlägg 1.185: 21 aug 1967

Kärlekssommarupplevelsen

Det helt nya med denna ungdomsrörelse var att den inte uttryckte sig aggressivt och hotande utan i stället med de fredligaste av tänkbara medel: blommor och ballonger. Och det var inte alls enbart San Francisco som invaderades av dessa ‘blomsterbarn’. Under denna ‘Sommar av Kärlek’ satte de sina spår i varenda nordamerikansk storstad och även här och där i Europa.

Efter att ha betraktats rätt välvilligt av omvärld och myndigheter förde den nya rörelsen så småningom med sig trängsel, hemlöshet, hunger, drogproblem och brottslighet. Mot hösten återvände de studerande ungdomarna till sina skolor, och då blev det bara arbetslösa och obemedlade hippies kvar.

Vi stackare som var kvarlämnade i Nya York under denna Sommar av kärlek fick egentligen inte uppleva mycket av allt det underbara som hade befallit San Francisco. I våra trakter ägde det mesta psykedeliska rum i Östbyn, vilket man kunde tycka vara nästan utanför vår egen tröskel, men ack, så lätt var det inte. Ed och jag fick ta del av det mesta av allt detta framför TV-apparaten vid nyhetsdags. Men även om det hade hänt på våra egna gator så tror jag att vi inte hade brytt oss om att ägna det hela mera än ett förstrött intresse – vi var helt enkelt alltför åldersstigna. Om man var tonåring, javisst, eller student, måhända, men både Ed och jag hade för länge sedan passerat dessa målsnören. När musikalen ‘Hår’ (eng. Hair) i oktober 1967 hade premiär några kvarter österut – men inte ännu på Broadway – då visste vi inte ens om det, och vi skulle ändå knappast ha brytt oss om det.

I Centralparken såg man ju alltid blomsterbarn här och där, och till och med vigslar förrättades där i parken under sommaren i passande kostymering.

Äktenskapsvigsel, Centralparken, New York, 1967 (internet)

Parken var ju till för folket, och staden var bara glad över att den användes av alla sorts människor. Men inte stora massor utan att i förväg ha ansökt om påbjudet tillstånd. Stora folksamlingar kräver ju organisation och planering – det måste ordnas med toaletter, trängselkontroll, renstädning och sådant, och utan myndigheternas hjälp går det då inte alls för sig.

Så när blomsterbarnen utan nödiga tillstånd samlades i Centralparken i tiotusental så ingrep naturligtvis polisen. Men hur skulle man gå till väga för att ge sig på dessa snälla ungdomar, som fredligt stod där och viftade med blommor och ballonger och lyssnade på ord om frid och fred? Det gick ju inte att anfalla dem med dragna vapen om de bara stoppade in påskliljor och narcisser i gevärspipan. Helt förvirrad retirerade polisen och lämnade blomsterbarnen i fred.

Inlägg 1.184: 21 aug 1967

Hårblomstersommaren

På måndagen den 21 augusti gav jag mig åter in på aktiemarknaden. Hur hade jag tid för det? Jo, Ed Michels och jag hade verkligen fullbordat våra detaljerade undervisningsförberedelser och hade nu bara kvar att öva-öva-öva om och om igen. Jag köpte 100 aktier i en byggfirma som hette Thompson-Starrett – den var bara en skugga av sin tidigare berömmelse.

Thompson-Starrett var en av de två firmor som i början av 1900-talet var stora nog att kunna anförtros att bygga skyskrapor i Nya York. De byggde till exempel Woolworthbyggnaden med sina 57 våningar, Nya Yorks då högsta skyskrapa, vilken fortfarande finns kvar.

Den ännu ej fullbordade Woolworthbyggnaden, New York, 1912 (internet)

För de 100 aktierna betalade jag bara 2.516 kronor, så det var inte någon stor investering. Jag hade blivit litet bränd av mina förluster under det gångna året, men jag fortsatte i mindre skala att tillämpa min egen urvalsmetod, den som jag tidigare har berättat om. Någon gång skulle väl marknaden gå upp igen, kantänka?

‘Om du reser till San Francisco,
se till att du har några blommor i ditt hår.
Om du reser till San Francisco,
de passar så fint in bland vännerna du får.’

Klicka här för att få höra denna melodi, skriven av John Phillips i rockbandet ‘Mammorna och Papporna’ (eng. The Mamas and the Papas) och här sjungen av Scott McKenzie år 1967. Den blev till en melodisk symbol för en ungdomsrevolution, som inneslöt musik, droger, sexuell frihet, kreativitet och politik. Den hade växt fram under flera års tid ur motviljan mot det till synes meningslösa kriget i Vietnam och kulminerade under sommaren 1967. De som kände sig kallade till rörelsen benämnde sig ‘hippies’.

Rockbandet ‘Mammorna och papporna’ (internet)

Fokuspunkten för denna ungdomsrörelse låg i San Francisco och mera specifikt i kvarteren runt korsningen av gatorna Haight och Ashbury.

Gatunamnsskyltar, San Francisco (internet)

Detta grannskap hade under flera år blivit alltmer av ett ghetto för bohemer som levde som det föll dem in, med eller utan LSD och liknande psykedeliska droger, som då hade kommit till allmän användning. Drogerna var inte målet – det gällde att utforska sitt inre liv, att söka fram den bästa metoden för att uttrycka sina tankar och känslor, och att genom samvaro med andra likasinnade finna sig själv och sin plats i tillvaron.

Omedelbart behov av LSD (internet)

De unga genomgick en attitydförändring som ledde till att de förkastade den moderna materialismen och engagerade sig för en samhällsgemenskap i anarkistisk anda. Man samlade in och delade ut mat och boplatser, och sökte skapa nya institutioner, såsom fria sjukvårdskliniker.

Väntrummet, Fria kliniken, San Francisco (internet)

Inlägg 1.183: 7 – 25 aug 1967

Veckoslutsnederbördsmånaden

När jag skrev hem och berättade vad de fyra kursgästerna från Shearson, Hammill hade sagt om mina insatser, så berättade pappa i sitt svar att han själv nyligen hade fått uppleva samma sak. När han träffade samman med högste chefen för Gyttorp fick han veta att deras ritkontorschef ansåg pappa vara ”en av deras företags största tillgångar”. Och precis som jag inte hörde till Shearson. Hammill så hörde han ju inte till Gyttorp. Så det kastades komplimanger över vår familj på båda sidorna av Atlanten.

Med Mäklar-CCAP-materialet hopsamlat, blädderblocket fullklottrat och alla visdomsord fastklistrade i hjärnan var Ed Michels och jag redo att ge samma presentation när som helt och hur lätt som helst. Och det gjorde vi också efterhand. Vi bara tog vårt material med oss till olika konferensrum runt omkring i staden. Och inte bara i Nya York – det fanns mäklarfirmor som skötte sin databehandling i andra städer, och till dem fick Ed och jag resa med aeroplan för att presentera vår flygande cirkus.

Vädret i augusti hade faktiskt hjälpt mig på mina första stapplande steg på lärarbanan. Som jag redan har berättat var vår första veckohelg efter Skandinavienresan mestadels mulen, men det regnade i alla fall inte. De tre följande veckosluten var alla förfärliga, och då blev det inte ett enda havsbad för oss. Det var hyggligt väder från tisdag till torsdag, men på fredagkvällen började det regna och det höll i sig ända fram till måndag förmiddag. Nästan exakt samma sak varenda vecka, och tidningen sade att de som hade butiker vid badstränderna inte hade haft en såpass dålig sommar på 30 år.

På sitt sätt var regnvädret till nytta. Jag fick då tillfälle att leta efter en smal skärm för den fina Orreforslampan. Jag fann ingenting. Till slut blev jag tvungen att måttbeställa en skärm. Enkel och strikt, en ganska smal kon med flat topp, av vitt linne monterat över en plastbas. För dyra pengar kan man tro? Nej, killen flörtade med mig – inte tvärtom, bevare sig väl! – och ville bara ha 45 kronor för den. Det skulle ta några veckor innan jag kunde komma tillbaka och avhämta den. Blink blink.

Det var nog också regnet som fick oss att redan i augusti boka biljetter till San Juan över tacksamhetshelgen i november – visserligen kunde det ju också regna där ibland, men varmt regn brydde vi oss inte om. Den här gången hade vi inga semesterdagar kvar, så det fick bli bara fyra arbetsfria dagar. Vi skulle flyga ner på onsdagskvällen klockan 20 och komma till San Juan vid midnatt, och tillbakaresan bokade vi för söndagen klockan 23.30 med ankomst till Nya York klockan 01.30 – och i säng klockan 03. Och så upp igen med igenmurade ögon klockan 08. Det skulle alltså bli med samma plan på hemresan som när vi förra gången var i Puerto Rico.

Inlägg 1.182: 7 – 25 aug 1967

Lärarbaneintroduktionsresultatet

Ed Michels och jag repeterade vår föreställning några gånger, särskilt detaljer som vi skulle göra tillsammans, men i mycket fick jag lita på mig själv. Vi var överens om att vi båda skulle vara med i rummet hela tiden, för att veta precis vad den andre hade diskuterat. På så vis kunde vi justera vår egen presentation så att vi inte repeterade samma sak – och kanske även lägga in sådant som vi hade räknat med att den andre skulle ha nämnt. Det hela flöt dock så fint att det inte blev mycket av den sorten.

Kursen löpte riktigt bra. Jag var nog litet spänd under den första timmen, men allteftersom tiden gick och jag märkte att det gick bra slappnade jag av en del, och då blev det också mycket roligare. Vi hade ett dussin tekniker där – och ett par nyfikna chefer – från fyra olika mäklarfirmor, även Walston som redan hade installerat alltihop. Det tog fem timmar – pizza och läsk bjöd IBM på utan att vi behövde göra mycket uppehåll för det.

Allra sist gjorde vi vad IBM alltid gjorde på sina kurser – delade ut värderingsblanketter till alla deltagarna, som där fick ge sina ‘betyg’ på hur vi hade betett oss från ett flertal bedömningsgrunder. De fick två blanketter var: en för Ed Michels och en för mig.

Jag tyckte att det hade gått förvånansvärt bra. De hade inte frågat mycket om sådant som de inte hade förstått eller ville ha bättre förklarat. Det kunde betyda antingen att de hade fattat alltihop – eller också att de hade varit så uttråkade av alltihop att de inte brydde sig om vad vi pratade om. Så nu gällde det!

Vad Ed fick för betyg vet jag inte och skulle inte heller veta. Men minsann – själv fick jag ‘Utomordentligt’, den högsta av de fyra betygsgraderna, på de flesta bedömningsgrunderna, inklusive den sista, ‘Hur bedömer ni nyttan av kursen som helhet?’. Detta var verkligen en fjäder i min hatt, och det gjorde att jag inte kunde sova ordentligt under de två nätterna efter kursen heller.

De fyra representanterna från Shearson, Hammill sade efteråt att de var ‘stolta över mig’, och det värmde mitt hjärta mer än någonting annat. De hade ju varit så avvaktande när jag först dök upp hos dem – när de nu sade att de var stolta över mig måste de ha betraktat mig som en av sina egna. Och ändå hörde jag ju bara till personalen för ett företag som sålde datamaskiner till dem. Efter detta var jag säker på att jag skulle få det lika trevligt hos Shearson, Hammill som jag hade haft hos de flesta andra mäklarfirmorna.

Inlägg 1.181: 7 – 25 aug 1967

Vänskapsskapandeförsöken

Varje mäklarfirma hade sin egen atmosfär, vilket var förvånande med tanke på hur mycket folk som vandrade från firma till firma i sin jakt efter bättre lön och högre position. Man kunde tycka att det därmed skulle bli så mycket inblandning av främmande luft att det kändes likadant var man än var. Men nej, så var det inte alls. Hos Walston, för att ta ett exempel, hade jag känt mig välkommen så snart jag steg in där som grön IBM:are år 1963, och denna känsla fanns kvar under alla åren fram till den nyss genomförda installationen.

När jag kom till folket hos Shearson, Hammill kände jag ingenting av välkommen hit. Varenda själ jag pratade med verkade ytterst formell och vägde sina ord mycket noga. Man kan anta att det hade kommit surt efter någon gång på den firman när några fel valda ord hade sagts i förbigående. Detta mottagande hjälpte mig inte i mina förberedelser för att undervisa dem i CCAP:s mysterier. Men man arbetar ju med den råvara som man får sig tilldelad.

Jag fick mig som alltid en arbetsplats att använda när jag var där, och även om jag egentligen hade föredragit att utveckla min presentation i en mera privat miljö så valde jag att sitta just där hos min nya kund så ofta jag kunde, även när jag inte sysslade med något som omedelbart rörde dem. Jag tänkte att om de såg att jag ville vara en del av dem kanske deras attityd skulle mjukna upp litet. Allteftersom dagarna gick så kom det också mer och mer folk till mig med frågor om ett och annat. Detta var ju precis orsaken till att jag satt där, men det tog tid från det jag arbetade med. Därför blev jag sparsammare med min tid hos Shearson, Hammill ju närmare den 25 augusti vi kom – jag hade helt enkelt för mycket att göra i ordning för presentationen.

Jag var färdig med det hela en vecka före, just som jag hade planerat det. Jag är inte någon vän av ‘i sista minuten’ när jag planerar någonting, för det blir ändå tillräckligt att göra i sista minuten. Nu hade jag en vecka, på arbetstid såväl som på fritid, att älta min ‘föreställning’ i huvudet, precis som en skådespelare. Jag arbetade in en detaljerad rutin – ta ett steg till vänster, peka på blädderblocket med vänster hand, håll upp båda händerna för att visa 60 centimeter, ta ett steg tillbaka, och så vidare – vilket bevisar hur orutinerad jag var i att undervisa, men det är också en förklaring till hur gräsligt illa jag sov varenda natt fram till den stora dagen.

Inlägg 1.180: 7 – 25 aug 1967

Undervisningsoerfarenhetsskrämselhickan

Ed Michels dök ner på mig som en hök när jag kom till IBM-kontoret på måndagsmorgonen. Han hade under min semester arrangerat med Shearson, Hammill att ge dem en formell teknisk introduktion till Mäklar-CCAP. Han och jag skulle sköta alltihop, både utarbeta materialet och presentera det för en grupp systemtekniker. Han hade också tänkt sig att låta tekniker från andra mäklarfirmor ta del i kursen, dels för att slå flera flugor i en smäll och dels för att låta kommunikationsteknikerna från olika firmor bli bekanta med varandra och göra CCAP till ett standardbegrepp för hela börsmäklarvärlden. Genialt tänkande!

Vad som inte var genialt var kursens datum: den 25 augusti. Vi hade alltså 18 dagar på oss. Nu blev det plötsligt bråttom igen – helt onödigt. Ed Michels hade av naturen litet för mycket eld i stjärten, men det är ju något som kännetecknar ledarfolk i alla sammanhang, inte sant?

Så min återkomst från semestern blev inte alls så mjuk som den hade förefallit på fredagen, då jag bara satt och läste min post. Jag hade aldrig formellt undervisat i någonting under mina år på IBM – och inte heller på Volvo dessförinnan. Visst hade jag suttit ner vid ett skrivbord tillsammans med en individ eller två och förklarat hur saker och ting ligger till, och ibland även fått förbereda mig för hur jag skulle förklara det. Men att stå framför en skolklass av tekniker med ett förberett blädderblock på ett staffli till vänster och en vit krittavla bakom mig – det skulle bli en ny upplevelse. Och allt nytt kräver en massa förberedelse om det skall lyckas.

Ed Michels och jag satt hela måndagen och planerade vad som skulle undervisas och hur det skulle göras, och vem av oss som skulle göra vad. Ed var mera insatt i försäljningspolitik och sådant, så det tog han förstås hand om. Och jag hade mera erfarenhet av de detaljer som programmerare och teknisk personal sysslade med. Det var mest jag som behövde rita bilder och diagram i blädderblocket – Ed kunde stå där och bara charma och säga visa ord.

Samtidigt som jag arbetade med förberedelserna för endagskursen var jag ju också tvungen att gå över till Shearson, Hammill och presentera mig. Det hörde ju till min arbetsbeskrivning att göra mig till vän med personalen på de firmor som jag hade under mina vingar, så det var en viktig sak. Som alltid först en introduktion för firmans högsta ledning i sin mahognyvåning, och sedan för datafolket under sina arbetsbefrämjande lysrör.

Inlägg 1.179: 6 – 7 aug 1967

Samtidighetslidandeskvalreduceringen

När jag år 1963 kom till Amerika upptäckte jag till min förvåning att om en bov hade dömts till fängelsestraff för tre olika brott så kunde domaren välja att dessa tre straff skulle avtjänas ‘samtidigt’. Om han, till exempel, fick ett år i finkan för vardera förseelsen, så var det vanliga att han fick sitta inne i tre års tid. Men om straffen dömdes att avtjänas samtidigt, så sattes kalendern igång samtidigt för alla tre straffperioderna, och när ett år hade gått så släpptes han fri. Det kanske var likadant i Sverige utan att jag visste om det.

Jag nämnde detta därför att det hade en viss likhet med vad som hände på söndagskvällen när jag hade bränt min fot i gatuångan. När jag satt där och led mina kval med foten i badkaret så försökte Ed att sätta på luftkondtioneringen – men det gick inte alls. Knäpp – knäpp – ingenting. I vanliga fall skulle detta ha varit en miniatyrkatastrof, men nu ryckte vi bara på axlarna åt det. Vi avtjänade lidandet av min ömma fot – Ed led förstås med mig – och lidandet av den varma lägenheten ‘samtidigt’ och kände egentligen bara av ett av lidandena.

Det kunde förstås ha varit mycket värre. Det kunde ha varit varmare än de 25 graderna därute, och på måndagen – när vi ändå inte skulle vara hemma – blev det inte bli mera än 29 grader. Ed öppnade fönstret, och det blev nästan lika skönt i rummet som med konstgjorda medel, särskilt på natten.

På väg till arbetet på måndagsmorgonen rapporterade jag naturligtvis mankemanget till husvärdens expedition, och på tisdagen var det hela avklarat. Men när de grejade med luftkonditioneringen hade jag redan fullt upp att göra med sådant som jag fick klara av alldeles på egen hand. På fredagen hade mitt arbete varit slött och behagligt, men på måndagen kastade det sig över mig.

Låt mig summera litet så att du förstår vad jag talar om. Jag hade just dagarna före semesterresan varit med om att installera Mäklar-CCAP, vårt avdelningskontors modifiering av IBM:s kommunikationsprogram, hos Walston. Det hade gått så smärtfritt att ordet snabbt spreds till alla Murgatans mäklarfirmor, och nu ville varenda en ha det. Vilket ju var förnämligt för oss – det var precis vad avsikten med allt vårt arbete hade varit.

En av de firmor som ville installera det härnäst hette ‘Shearson, Hammill’, och jag flyttades alltså över dit i min egenskap av CCAP-specialist. Där fick jag nu min hemvist för hela det kommande året, för de skulle inte komma igång med programmet och de nya maskinerna förrän någon gång på sommaren 1968. För en gångs skull fick vi tillräckligt med tid på oss!

Firmamärket för Shearson, Hammill (internet)

Inlägg 1.178: 5 – 6 aug 1967

Ångrökstemperturavvikelsekonsekvensen

Nåja, tillräckligt med upplevelser, både de hemska och de underbara, som råkade glida förbi oss utan att vi deltog i dem. Det är vad som händer när man gör en resa: man missar en del hemmating i utbyte mot allt det nya man får uppleva på resan.

På lördagsmorgonen vaknade vi sent efter en lång, vederkvickande sömn. Vi hade kunnat återgå till vad vi var vana vid, att somna hopslingrade, efter tre veckor i var sin säng vid var sin vägg på hotellrummen. Jag vet av erfarenhet att man sover mycket bättre hopslingrad. När man vaknar på morgonen ligger man där emellertid alltid helt oslingrad – jag undrar varför?

Hela det här veckoslutet tillbringade vi ute i Riisparken. Vi hade längtat dit, till friheten, till solen, och till den gudomliga röran av bögar i alla tänkbara skepnader, som alla åtnjöt sina regelbundna avbrott i den svettiga tillvaron i sommarstorstaden. Vi stötte på en del – inte alltför många, tack och lov – av Eds tidigare bekantskaper, så vi fick redogöra för vår resa till midsommarkölden om och om igen.

Vädret var inte perfekt. För det mesta var solen bakom moln, men det var nog bara bra för oss – även Ed – som inte hade haft mycket solande under den här sommaren. Men det var varmt och skönt, och även vattnet gick att använda.

När vi korsade en gata på väg hem från tunnelbanestationen på söndagen pyste det som alltid rök ur manhålen, ånga från fjärrvärmerören i helvetet därnere. Den ångan hade i början skrämt mig när jag var ny i Nya York, men jag hade ju lärt mig att den inte var ett dugg varmare än luften och brydde mig alltså inte om att undvika den.

Vanlig ånga ur vanligt manhål, New York (internet)

Men den här gången ville det sig att ett av manhålen inte alls följde reglerna – ångan därifrån var kokande het, och jag i sandaler och bara fötter skrek till och hoppade undan eländet. Jag hade aldrig upplevt maken till brännsveda. Ed hjälpte mig linka hem, och där satt jag med foten i badkaret för att kyla ner den litet. Så smorde jag in den med vaselin, och efter en timme kändes det litet bättre.

Nästa dag gjorde det inte alls ont och huden var inte öm heller. Men jag hade två ordentliga brännblåsor. En av dem var fyra centimeter stor – jag var ibland otroligt noggrann, och det gällde till exempel brännblåsor – men den gjorde inte ont ens när jag tryckte på den. Eftersom blåsorna inte satt under foten kunde jag gå rätt obehindrat, och linkade bara när jag ville ha tröst.

Efter denna incident började jag undvika ångpys på gatorna, trots att det för det mesta var helt oskyldigt. Jag tycker inte om vaselin.

Inlägg 1.177: 4 aug 1967

Judygarlandsvurmsintensiteten

Som vanligt blev det inte mycket arbetat den första dagen tillbaka efter flera veckors bortavaro – jag satt och läste post och internmeddelanden som fyllde postlådan. Det var faktiskt rätt skönt att vila upp vid mitt gråa metallskrivbord i den trista kontorssalen på Broadway 2 efter tre veckors jäkt. Och eftersom det var fredag så kom det ju två dagar till för Ed och mig att vila upp oss.

Jag hoppade in och köpte vad som behövdes för att laga till middag, och tillsammans fick Ed och jag en skön kväll i vår lya. Han hade haft det likadant som jag på sin arbetsplats, mest läsa post och få veta vad som stod och väntade. Vilket alltså fick fortsätta att vänta till måndag.

Vi hade ätit på restaurang i tre veckors tid, så det var underbart att få rå oss själva och göra ingenting. Och att ‘göra ingenting’ sträckte sig längre än så, nämligen över hela augusti månad. Det är mitt försvar för att vi inte ägnade Judy Garland en tanke. För mig var hon Judy Garland från då jag var 20 år gammal – klicka först här (del 1) och klicka sedan här (del 2). Och nu var denna stjärna här i Nya York! Om vi hade varit ute på staden, så som vi vanligen var, så hade vi säkert gått på Palatsteatern (eng. Palace Theatre) på Broadway för att få se henne livslevande på scenen.

Judy Garlands skivalbum, Palatsteatern, New York, 1967 (internet)

Hon framträdde för fyllda hus alltsedan den 31 juli och skulle fortsätta så fram till den 26 augusti inför en bögladdad publik, och det var ju ett evenemang som man inte skulle kunna missa – om man bara inte just hade kommit hem från en arbetsam semesterresa.

Judy Garland, New York, 31 juli 1967 (internet)

Hon fick den förnämliga kritik som en kvinna i hennes ställning i samhället förtjänade, trots att hennes röst nu bara var en skugga av vad den hade varit. Efter år av sprit och narkotika var det ett under att hon över huvud taget kunde uppträda, och det dagligen under en halvårslång turné. Efter vad som förtaltes om henne borde hon inte ens ha överlevt. Men här var hon, och hennes folk älskade henne.

Det var en varietéföreställning i två akter som presterades på Palatsteatern, och Judy var inte ens på scenen förrän efter mellanakten. En jonglör, en nattklubbskomiker och en steppdansare, alla kända namn, fyllde första akten. Och sedan kom Judy.

Judy Garland, Palatsteatern, New York, 2 augusti 1967 (internet)

Judy Garland, Palatsteatern, New York, 1 augusti 1967 (internet)

Judy Garland, Palatsteatern, New York, Augusti 1967 (internet)

Det blev Judy Garlands sista framträdande i Nya York, men det visste man ju inte då. Hon hade överlevt så mycket att hon var odödlig.

Judy Garland, New York, 1967 (internet)

Här kan du klicka för att få höra några minuter av hennes sista stund i rampljuset på Broadway inför en hänförd publik – och som Ed och jag alltså försakade.

Inlägg 1.176: 4 aug 1967

Detroitförstörelserapporteringen

”De berättade för mig vad som hade hänt i Newark när vi var borta”, sade jag till Ed, när vi hade kommit hem från arbetet. ”Jag visste ju ingenting om det.”

”Ingen sade något till mig om rasupploppen, för det var nog litet känsligt”, sade Ed. ”Men sedan hörde jag några som pratade i lunchrummet om ‘det förskräckliga’ som hade hänt i Detroit, och då blev jag nyfiken och frågade mina arbetskamrater vad som hade hänt i Detroit när jag var borta. De ville först bara vifta bort det utan att säga vad det var. Kanske de trodde att det var jag som hade sprungit omkring och skjutit poliser”, sade han, men han menade förstås inte att de hade tänkt så.

”Detroit .. du menar Newark?” undrade jag.

”Nej, det var både i Newark och i Detroit”, svarade han. ”Detroit en vecka efter Newark, och det var mycket värre. Halva staden ligger i ruiner, säger de.”

När jag senare kollade Detroit, så kostade upploppen där 40 människoliv, 467 sårade och mer än 7.200 hade arresterats. Mer än 2.000 byggnader hade helförstörts. Oroligheterna började den 23 juli och slutade den 28 juli, alltså bara en vecka innan vi kom tillbaka från vår resa. Om du klickar här får du – i motsats till oss själva – se president Johnson förklara för nationen sitt beslut att sända federala soldater som förstärkning för deras lokala beredskapstrupper och polis, som inte klarade av upploppen på egen hand. Och den här bilden visar Michigans guvernör George Romney när han den 11 september inspekterade skadorna 1½ månad efter förstörelsen.

Guvernör George Romney inspekterar ruinerna efter upploppen, Detroit, september 1967 (internet)

Ed och jag hade längtat hem mot slutet av vår resa till Skandinavien, men det hade vi nog inte gjort om vi hade haft en aning om alla dessa skrämmande händelser. Men det skall sägas, att bortsett från efterdiskussioner i tidningarna och på TV så märktes efterdyningarna av dessa upplopp inte hos oss mera än kriget i Vietnam – det var någonting förfärligt som hände någon annanstans, men vi hade ju vårt eget liv att sköta om.

Jag tänkte naturligtvis på de enda människor som jag kände i Detroit, Lisa Volk och hennes man, vilka DaNi och jag besökte år 1963 (se inlägg 64). De bodde dock inte inne i den centrala staden, så jag var säker på att de inte hade blivit direkt berörda av katastrofen. Därför brydde jag mig inte om att plötsligt ringa upp dem nu efter så många tysta år.

Inlägg 1.175: 4 aug 1967

Nästgårdsraskravallsrapporteringen

”I Newark?” frågade jag förvånad. ”Vad säger du? Där var jag ju på min IBM-introduktionskurs i en hel månad för tre år sedan, och då var det hur lugnt som helst där.”

Ed och jag hade sovit i fem timmar när den intensiva alarmklockan ringde så den hoppade. Visst hade vi sett fram emot att kelas litet den första natten tillbaka i vår fina dubbelbäddsoffa, men kommer man hem klockan 03, så vill man bara sova. Och nu fick vi rusa upp, laga till litet frukost och så iväg till våra respektive arbeten.

Och så snart min tre minuters resebeskrivning för mina arbetskamrater var avklarad, så fick jag höra vad som hade hänt i Amerikaunder de tre veckorna. Det hade varit raskravaller i Newark, Nya Yorks grannstad med 400.000 invånare varav över hälften negrer, och det var landets största händelse under min bortavaro.

Jag hade aldrig tänkt på Newark som en raskrutdurk – när det tidigare hade varit upplopp av den sorten hade det alltid varit i Detroit, Chicago och Los Angeles. Jo, här i Nya York hade det varit ett mindre rasupplopp på sommaren 1964, då jag själv just hade kommit tillbaka från min och mammas gemensamma bilresa till Kalifornien – men det var över och glömt, åtminstone av mig, när mamma en vecka senare kom tillbaka till Nya York. Jag nämnde förstås ingenting för henne om det för att inte skrämma vettet ur henne. För mig själv hade det inte varit mycket mera än en förstasidesartikel i Nya Yorks Tidender.

Jo, jag visste ju att det var spända förhållanden överallt i Amerikas negerkvarter, och då även i Newark. Själv ville jag naturligtvis att de svarta skulle ha samma rättigheter som de vita, men samtidigt var jag rädd för att det skulle bli krig mellan raserna, för då skulle ju hela Amerika rasa ihop. Så jag läste rubrikerna men inte detaljerna när det handlade om protester och polisingripanden och sådant, ungefär som när det år 1956 stod långa artiklar i de svenska tidningarna om händelserna i Ungern – jag ville veta om det men inte allting. Fast nu var det ju nästgårds, och det var förstås en helt annan historia. Det var faktiskt skönt att vi inte ens hade sett åt en tidning i Norge.

Klicka här, så får du se vad vi undgick att se på TV och läsa i tidningen tack vare vår resa. 26 döda och 725 sårade och nära 1.500 arresterade är mer än ett bakgårdsbråk, det är ett lokalt krig. Jag undrade om Militärparkshotellet hade sluppit undan eländet. Staden hade gått utför så mycket på de senaste åren att jag var säker på att IBM inte längre hade några kurser där – eller ens sitt datacenter.

Inlägg 1.174: 3 – 4 aug 1967

Mellanlandningspåökningen

Uppehållet varade en timme, precis som de hade sagt, och sedan var det dags att gå ut till planet igen. Där stod det, i ensamt majestät, parkerat ute på betongen rätt framför terminalutgången i ensamt majestät – det var det enda plan vi såg i Halifax.

Vårt plan färdigt för avgång, Halifax (1967)

På väg dit tog Ed en närbild av en av de fyra jättestora motorerna. Den såg spännande ut, för jag var fortfarande inte helt inne på idén att flyga helt utan propeller.

En av vårt plans motorer, Halifax (1967)

Och sedan flög vi den lilla biten som var kvar till Nya York. Eller – gjorde vi det? Vi lade så småningom märke till att den nedgående solen dansade en ringdans runt planet, och sedan var det kaptenen i högtalaren igen: ”Detta är er kapten som talar. Kennedyflygplatsen i Nya York har så mycket inkommande flygtrafik att vi nu har stått i kö och cirklat i en halvtimme. Vi vet inte hur länge det kommer att ta, och i stället för att fortsätta så här kommer vi att mellanlanda i Boston tills det blir lugnare i Nya York. Jag beklagar dröjsmålet.”

Jaha, ett uppehåll till. Och jag var rädd för att flyga.

Men fem minuter senare var kaptenen tillbaka igen: ”Detta är er kapten som talar. Boston visade sig vara fullsatt, så vi har nu i stället arrangerat att få gå ner på Bradley militärflygbas utanför Hartford i Connecticut. Jag beklagar både dröjsmålet och de många ändringarna.”

Nå, det var ju bättre än Boston, för från Hartford skulle de säkert sätta oss på buss eller tåg den lilla biten in till Nya York. Då skulle vi inte behöva flyga mera.

Trodde vi dårar. Det gick ju inte alls för sig. Eftersom det var militärt område fick vi inte ens gå ut för att få en nypa frisk luft, utan vi satt därinne i planet och det blev både hett och kvavt. Vi borde egentligen ha varit tacksamma för att de inte satte upp skärmar framför våra fönster för att skydda sina militära hemligheter.

Det tog ända till klockan 23.45, innan vi kunde komma iväg igen. Vi det här laget var det inte bara jag som tyckte att det var obehagligt att flyga.

En kvart efter midnatt anlände vi till Kennedyflygplatsen, 12 timmar och 15 minuter efter avgången från London och ungefär vid samma tid som då pappas försenade plan kom till Nya York år 1964 (se inlägg 244). Och när vi gick ner var det minsann åska och ösregn nu också, och det var förstås orsaken till förseningarna. Men det var förståndigt att de inte hade skrämt upp oss med vädret i förväg, tack och lov.

Så där mitt i natten var det glest mellan bussarna och tunnelbanetågen, så vi kom inte i säng förrän klockan 03. Men tro mig – det var underbart att vara hemma igen.

Inlägg 1.173: 3 aug 1967

Mellanlandningsnödvändigheten

Det gick flygbussar i ett kör, så vi bara hoppade på en och åkte iväg. Det kostade litet över 5 kronor per person, samma som dagen före.

Bussbiljetter, Till Heathrow flygplats, London (1967)

Vi lät Pan American ta hand om vårt bagage.

Bagagekvitton, Flyget London - New York (1967)

Vi fick också fylla i ett litet kort med namn och adress, och till det gav de oss ett särskilt plastfodral, som vi skulle ha i plånboken under flygningen. Vad skulle det vara bra för? Vi hade ju ändå pass och annan identifikation. De skruvade på sig och vred på svaret och det hela verkade bara komiskt fram tills dumma jag plötligt begrep vad det rörde sig om: Ifall planet störtade och vi omkom skulle de lättare kunna identifiera liken. Då var det inte alls lika lustigt. Tvärtom – det påminde mig om att jag djupt inne var rädd för att flyga.

Likidentifieringskort, Flyget London - New York (1967)

Så här såg vårt plan ut när det förbereddes för vår resa över Atlanten. Om det vid första anblicken verkar vara trångt om saligheten, så ser man inga andra flygplan på bilden – det var egentligen inte alls så trångt som det ser ut. Det fanns svängrum på 60-talet!

Vårt plan förbereds, London (1967)

När vi steg ombord knäppte jag en bild av piloterna på vårt plan genom den öppna dörren.

Pitothytten, PanAmplanet, London (1967)

Vi kom äntligen iväg klockan 17.00. Soligt och vackert var det med några spridda moln, och kaptenen sade i högtalaren att det skulle bli en fin och jämn resa hela vägen. Icke desto mindre flög vi efter en timme rätt igenom ett monstermoln, och mitt i alltihop föll planet rakt ner i en så hemsk luftgrop att vi skulle ha åkt upp i taket om vi inte hade varit fastspända. Ännu en påminnelse om att att jag var rädd för att flyga.

När vi nådde den amerikanska kusten fick vi veta att planet hade haft så mycket motvind att vi var tvungna att gå ner i Halifax i Nya Skottland för att fylla på bränsle. Jag satt nu och hoppades intensivt att det vi hade inte skulle ta slut innan vi hade landat ordentligt. Sade jag att jag var rädd för att flyga? Jo, allt gick väl.

Alla passagerarna skulle stiga av och gå in i terminalen under tankningen. Det var noga att vi tog med oss vårt ombordstigningskort, så att vi lätt skulle kunna komma tillbaka till samma plan.

Tankningsuppehåll, Halifax (1967)

I stället för att bara sitta i väntsalen gick Ed och jag och såg oss omkring. Det var egentligen egendomligt att vi kunde fritt gå omkring, för vi hade ju inte passkontrollerats eller någonting. Vi kunde gå ut på gatan framför terminalen, och det gjorde vi, och därifrån hade vi kunnat smita in i Kanada helt illegalt och försvinna i folkvimlet. Men vi stod förstås snällt och bara tittade på hur landskapet såg ut. Och på parkerade bilar. Expo 67 var intressantare.

Ed utanför terminalen, Halifax (1967)

Inlägg 1.172: 2 – 3 aug 1967

Besöksavslutningskarbadsavslappandet

Efter katedralen kom Flottgatan (eng. Fleet Street), där alla Londons säkert dussintals dagstidningar hade sina redaktioner. Men det var så enformigt trist där, att jag svängde oss ner till floden, och där var det ljust och luftigt. Och fortare än jag hade trott var vi tilbaka vid Westminsterbron. Ed ville gå över den till andra sidan och fick då en fin kvällsbild av parlamentet och ett ståtligt lejon. Bara den bilden var värd promenaden.

Lejon och parlament, Westminsterbron, London (1967)

Men nu var det dags att äta middag, och det fick man ingenstans där vi befann oss. Vi återvände till Vithallen och Trafalgartorget, och fortsatte en bit in i Soho, där vi hittade ett Angus Stekhus (eng. Angus Steakhouse), som verkade lovande för hungriga, vandrande turister. Det blev förstås stek, men inga märkvärdigheter. Räkningen gick på 47 kronor, och på det lade jag förstås till de vanliga 10 procenten i dricks. Blev det 52 kronor?

Måltidsräkningen, Angus Stekhus, London (1967)

Mätta och belåtna hoppade vi på bussen ut till Grevhovet – nej, vi gick inte dit till fots. Det finns gränser för allt. Jag vet inte hur många kilometer vi hade tillryggalagt den här dagen, bara att de var många. Tröttifötti, som det heter.

Vi kom till vårt rum vid 22-tiden, och nu hade vi all tid i världen, för vårt plan till Nya York skulle inte gå förrän på eftermiddagen nästa dag. Vi tog oss båda ett varmbad i vårt kar, både för att bli rena och för att koppla av efter alla upplevelserna, och så småningom låg vi under vita lakan och pratade en stund. Eds fjäderbotten skrek när han vred sig i sängen – det hade inte hänt någon annanstans på resan. Det gjorde att det skulle bli ännu härligare att få komma hem igen – till vår bäddsoffa som var tyst och också lät oss somna i armarna på varandra igen. Det fanns ju inga dubbelsängar i Europa.

På torsdagen vaknade vi vid 07-tiden men låg och drog oss i säkert en timme och bara mådde gott. Vad ville Ed göra nu under tiden fram till klockan 14.00? Han ville inte gå till fots alls – skulle jag bära honom ner till frukosten? undrade jag. Nej, han ville bara åka runt med buss framtill på övervåningen. Var jag med på det? Naturligtvis!

Sagt och gjort. Vi klädde oss, åt frukost på hotellet, och sade till dem att vi skulle komma tillbaka och lämna rummet före klockan 14.00. Så gav vi oss ut i vimlet litet efter klockan 09.00, när trängseln borde vara över. Och det var den. Jag hade en busskarta med mig, för ingen kan alla Londons busslinjer i huvudet, inte ens jag. Men vi tog inga regnrockar, för i dag var det strålande sol.

Jag tror att vi åkte med fyra bussar kors och tvärs genom Londond innerstad, innan vi var tillbaka på hotellet vid 13-tiden, tog ett kvickt bad igen, och så bar det av till Amerika.

Inlägg 1.171: 2 aug 1967

Londonbombningspåminnelsen

När Ed och jag hade nått Londonbrons södra brofäste, vände vi och gick tillbaka – mot folkströmmen – över bron utan att ens ha köpt en persika från min fruktgubbe med sin kärra. Fast han kanske inte ens var kvar där nu efter 16 år. Nu gällde det vad vi skulle göra för att utnyttja de timmar vi hade kvar i London – Ed hade väl sett det mesta vid det här laget?

Det visade sig att han helst ville fortsätta att vandra omkring: ”Kan vi inte gå till fots tillbaka till parlamentet? Jag skulle vilja se det från andra sidan floden. Om du inte har något annat på lut?”

Jag kände mycket som han. Vi hade suttit på våra stjärtar i bilen i tre veckors tid, och det kändes bara gott att få röra på kroppen ordentligt.

Alldeles intill Londonbron såg jag ett vadhållningskontor, där man å det officiellaste välkomnade folk att komma in och lägga sina pengar på en häst eller en boxningsmatch eller ett valresultat eller vad som helst.

Bokmäklare på vadhållningskontor, London (1967)

Jag hade aldrig sett något liknande, bara hört talas om att det fanns sådant i London. Jag hade ju varit med om penninglotter och fotbollstips i Sverige, men det var i vanliga cigarraffärer – och i Amerika var allt sådant syndigt. Det enda tillåtna var att satsa på travhästar och för det måste man vara ute på själva travbanan.

Nu var det vi som travade genom finanskvarteren, såg Englands Riksbank (eng. Bank of England), och fortsatte förbi S:t Pauluskatedralen (eng. Saint Paul’s Cathedral). Ingen av oss ville gå in där – dels var kupolen under reparation och dels räckte det för oss med Westminster klosterkyrka. Allt var välordnat och nybyggt runt omkring kyrkan, och jag berättade för Ed att när jag kom genom London på min skolutbytesresa i grupp år 1950, så passerade vi S:t Paulus, och då såg det annorlunda ut omkring den.

Då stod katedralen, till synes oskadad, mitt i ett hav av husruiner. Ett och annat hus stod kvar, men allt sönderbombat hade man då forslat bort och bara lämnat kvar en meter av ytterväggarna som staket runt alla öppna källarhål därinnanför. Och Moder Natur hade tagit det hela i besittning och planterat grönt överallt därinne, från ogräs till buskar och riktiga små träd. S:t Pauluskatedralen stod då i en surrealistisk park. Detta minns jag som mitt mest skrämmande minne av kriget i London.

Jag har själv ingen bild från år 1967, men den här intenetbilden av S:t Pauluskatedralen är från just det året. Byggnaderna till vänster var alla nya, en del moderna och en del återbyggda så som de hade varit. Bara den nertill sotsvärtade S:t Martinskyrkan (eng. Saint Martin’s Church), andra huset från kameran, hade klarat bombningarna och lyckats stå kvar.

S:t Pauluskatedralen, London, 1967 (internet)