Inlägg 2.910: 12 apr 1973

Resultatssnöplighetseffektuteblivandefantasin

I vår grupp var vi såpass avskilda från världen, att även om vi visste att mäklarbranschen hade svårigheter så påverkade det inte oss i vår gyllene bur. Därför kom det som en total överraskning för oss att Terminal 3670 skulle läggas på frys tills de goda tiderna återvände till mäklarbranschen – vi fick höra att ‘de goda tiderna’ skulle komma tillbaka år 1974. Visserligen var inte vårt TCS-program beroende av Terminal 3670 – den krävde TCS, men TCS krävde inte alls Terminal 3670 – så detta sorgliga meddelande borde inte beröra oss. Men pyttsan heller, det visade sig att många på min avdelning arbetade direkt med samordningen mellan de två, och när inte Terminal 3670 var aktuell så behövdes det inte mycket samordning. Dessa medarbetare fick därför räkna med att bli omplacerade – man blev ju aldrig avskedad från IBM av affärsskäl, man flyttades bara över till något annat jobb. Jag tänkte på hur egendomligt det måste kännas att ha arbetat med någonting i flera år och sedan finna att detta någonting inte längre existerade.

Nu förstod jag den verkliga orsaken till att IBM numera så ivrigt poängterade att TCS kunde användas av andra sorters företag än mäklarfirmorna! Jag hade inte insett det stora hela, i vilket jag bara var ett litet kugghjul. Och även nu insåg jag inte att TCS-programmet på något sätt var hotat, troligen därför att jag inte skulle ha insett det. Jag skulle bara snällt fortsätta att sälja TCS till alla sorters kunder – och det gjorde jag.

Det var nu bara två månader kvar till sommarsolståndet och fortfarande nästan vinter. Jag hade tagit ut pälsfodret ur min överrock, då jag räknade med att det skulle våras litet ljumt. Men nej då, det fortsatte att vara kyligt. Vi hade fryskallt om nätterna och dagstemperaturen kröp bara upp till 10 grader. Och som det blåste runt hörnen av skyskraporna!

Den kalla våren hade till och med försenat påsken. Det var fortfarande tio dagar kvar till uppståndelsen den 22 april – såpass sent hade påsken inte kommit i mannaminne. Sedan skulle det plötsligt komma en dag med 30 graders hetta. Under den här iskalla våren längtade jag faktiskt så smått tillbaka till den sakta sökande aningen av vår som Sverige alltid bjöd på. Men när jag kände mig gripen av dessa tankar, så erinrade jag mig den svenska hösten och hur Nya York långt bättre klarade av den årstiden.

Annonser
Published in: on 2016/11/30 at 20:33  Kommentera  

Inlägg 2.909: 6 – 12 apr 1973

Storaffärsförväntningsresultatssnöpligheten

Makrillmiddagen utgjorde bara finalen av den köttfria veckan. Under alla de föregående dagarna hade vi ätit tonfisksallad, stekt vitling, ugnsbakade makaroner och ost, olika former av kvark och ägg, ja, vi fann att det var rätt spännande att undvika köttet, trots att det verkade att lömskt anfalla oss från alla håll. Vi klarade veckan, men nog kändes det befriande att sedan återigen få äta ‘vanlig’ mat. Vi började alltså måndagen efter befrielsen med att äta vår gamla vanliga frukost, det vill säga majsflingor med russin och mjölk och så en kopp choklad som avslutning.

På torsdagen den 12 april lämnade jag äntligen in min självdeklaration, tre dagar före alla andra. Jag hade väntat så länge som möjligt, för till den skulle jag bifoga 9.500 kronor i kvarskatt, något som jag inte ville göra förrän jag var absolut tvungen. Jag hade inte gjort något fel under året, bara tjänat litet för mycket pengar, och nu fick jag stå mitt kast. Men när det var gjort kändes det gott – det var tungt att bära omkring så mycket pengar i plånboken. Nu blev jag plötsligt pank och fågelfri.

På samma dag samlades vi alla på min avdelning i vanlig ordning och fick höra något som inte alls var i vanlig ordning. IBM hade år 1971 lanserat en terminal, som var avsedd speciellt för börsmäklarfirmor. Den hette ‘Mäklarterminal 3670’, och en sådan skulle stå på varenda mäklares skrivbord. På vår avdelning var vi alla bekanta med den, även om vi inte själva hade någon. Men för dem av oss som sysslade med TCS-programmet var Terminal 3670 på något sätt ovidkommande. Vårt program kunde lika väl användas för de gamla vanliga standardterminalerna – som våra kunder redan hade – så vi nämnde aldrig Terminal 3670 för att inte få folk att tro att de också måste byta till den nya terminalen.

IBM hade betraktat Terminal 3670 som en viktig affär, vilket framgick av att företaget hade satsat hela 45 miljoner kronor på projektet, och också av att en bild av Terminal 3670 hade prytt framsidan av IBM:s årsrapport för år 1971.

IBM:s Mäklarterminal modell 3760, 1971 (internet)

IBM:s Mäklarterminal modell 3670, 1971 (internet)

Denna förnämliga terminal hade bara ett enda fel – under de två åren sedan den hade lanserats för världen hade IBM inte lyckats sälja ett enda exemplar. Det hade råkat sig så illa att aktiemarknaden just under år 1971 gick neråt, och då köpte folk inte några aktier. Och då köpte inte mäklarfirmorna någonting – i stället försökte de att överleva krisen genom att avskeda folk och gå i ide.

Published in: on 2016/11/30 at 20:05  Kommentera  

Inlägg 2.908: 4 – 6 apr 1973

Semesterresesträckningsalternativsplanläggningen

Mammas glada iver inför resan till Arma di Taggia på Rivieran skapade en glad iver inför vårt eget äventyr som stod och väntade på Ed och mig snart därefter. Vi två satt nu om kvällarna vid matbordet och gjorde grovplanering med kartor och handböcker. Det var ett måste, för vi borde absolut boka flyget så snart som möjligt för att undvika utsålda situationer på såväl utresan som hemresan. Flyget var det enda vi tänkte boka, för alla detaljer under resten av vår resa skulle absolut förbli ett spännande äventyr – vilket det aldrig kan bli om man spänner fast onödiga detaljer i förväg.

Men till och med valet av flyg var hittills oavgjort och hörde därför än så länge till äventyret. Ett nytt alternativ till routen över La Paz hade kommit upp till diskussion. Vi kunde i stället flyga till Santiago i Chile. Där långt söderut skulle det i juni vara rent nollgradigt vinterväder, kanske till och med med snö på marken – vilket inte direkt lockade mig, så gissa vem som hade kommit på den idén!

Från vinterköld mot värmen norrut med tåg till Antifagasta. Sedan vidare med tåg upp i Anderna, genom ett hörn av Argentina och norrut in i Bolivien, österut till Paranafloden med byte från tåg till båt nerför floden till Iguassufallen. Därifrån, beroende på hur mycket tid vi hade kvar att leka med, antingen med flyg eller buss till S:t Paulus och Rio de Janeiro. Allt detta mitt i vintern, men på dessa breddgrader borde det inte vara kallt någonstans.

Jag höll fortfarande på med att få tag i tågtidtabeller – inte för att se när tågen gick, bara om tågen gick över huvud taget – och det var inte alls lätt i den delen av världen. Men hur som helst måste vi få veta vart vi skulle flyga för att sätta igång äventyret.

Lördagen var den sista dagen med köttfri diet. Veckan hade gått över förväntan bra. Alla människor i Amerika hade förstås inte slutat äta kött – många brydde sig inte om påfundet, och andra var säkert totalt handfallna utan att ha en idé om hur man kunde äta mat som inte var kött. Men vi var tillräckligt många för att skapa topprubriker i dagstidningarna med långa reportage. Nu väntade vi bara på veckotidningarnas intervjuer.

Själva hade vi ätit fisk flera gånger. På den avslutande söndagen stekte jag makrill, och den åt vi med stuvad spenat. Jag kokade ett helt paket med 300 gram färsk spenat, och när den var färdig, fanns det bara litet kvar av den på bottnen i pannan. Efter fem sekunder i blandaren och åtta minuter i en gryta med litet smör och kryddor var spenaten färdig. Makrillen var härlig med litet citron över, men jisses, 16 kronor för tre makrillar – det var dyrare än fint kött, fast det var godare som omväxling, tyckte vi båda.

Stekt makrill med stuvad spenat (internet)

Stekt makrill med stuvad spenat (internet)

 

Published in: on 2016/11/29 at 06:33  Kommentera  

Inlägg 2.907: 2 apr 1973

Gratisgåvolönsamhetsobestämbarheten

På måndagen var det Allegheny Beverages tur att krångla till livet för sina aktieägare. De gav en 10-procentig fondemission, alltså en ny aktie för varje 10-tal redan ägda aktier. Jag hade 406 aktier vid det laget och fick alltå 40,6 nya aktier. Ja, den lilla sjättedelsaktien på slutet fick jag förstås i form av en ännu mindre check, och efter detta hade jag nu 446 aktier i Allegheny Beverage, vars aktiepris helt naturligt hade gått ner med tio procent vid fondemissionen.

Jag läste alltid min Nya Yorks Tidender från första sidan till den sista, men jag tittade sällan på annonser, vare sig små eller stora eller helsidestäckande. Men på tisdagen lade jag märke till åtskilliga sparbankannonser som erbjöd gratis varor som normalt såldes i butiker och varuhus. Och ju mer jag nu snokade runt på sidorna, desto flera sådana annonser fann jag. Varför detta?

Brödrost (internet)

Brödrost (internet)

Jag blev nyfiken och forskade litet efter orsaken till dessa så kallade ‘fria gåvor’ och fann då mycket som jag inte hade vetat någonting om. Det var mest brödrostar som bankerna erbjöd, men det var också sådant som väckarklockor, bordsbestick, blandare, elektriska filtar och fotbollar. Alla sparbanker erbjöd lagenligt samma ränta på sina inlåningskonton. Det enda sätt på vilket en sparbank kunde skilja sig från sina konkurrenter var att skänka dessa fria gåvor till kunder som öppnade ett nytt konto.

Väckarklocka (internet)

Väckarklocka (internet)

Grossistvärdet av den fria gåvan fick inte överstiga 22 kronor för en insättning på under 22.000 kronor och aldrig överstiga 44 kronor. Det insatta beloppet måste sedan stå kvar på kontot i minst 14 månader.

Bordsbestick (internet)

Bordsbestick (internet)

Enligt lagen i delstaten Nya York fick ett sådant reklamerbjudande pågå under högst 30 dagar och göras bara en gång om året – fast också varje gång sparbanken öppnade ett nytt bankkontor någonstans. Detta skedde i allmänhet vid ett kvartalsskifte, för det var då som räntan krediterades och reklamerbjudandet kunde fresta mera folk att flytta över sina pengar från andra banker utan att gå miste om någon ränta. För sparbankerna var det hela lönande, eftersom de insatta pengarna kunde lånas ut till en ränta som var mycket högre än summan av den gängse 5-procentiga inlåningsräntan och kostnaderna för reklamkampanjen och dess ‘fria gåvor’.

Blandare (internet)

Blandare (internet)

Sparbankerna avskydde dessa fria gåvor för allt extra arbete som de medförde, men de hade inget val.

Elektrisk filt (internet)

Elektrisk filt (internet)

Published in: on 2016/11/28 at 07:08  Kommentera  

Inlägg 2.906: 1 apr 1973

Köttprisprotestmatvalsförändringsmetodförsöket

Mitt brev handlade inte bara om frimärken utan också litet mera utförligt än tidigare om vad jag hade att föreslå för mina föräldrar, nu när det verkade som om de skulle kunna komma och hälsa på mig och fira pappas 75-årsdag i Amerika. De kraftigt nedsatta flygbiljetterna gällde endast för resor på mellan 29 och 45 dagar – naturligtvis gjort för att helt eliminera affärsresenärerna från att flyga som turister för bara litet över 1.000 kronor tur och retur – så jag räknade med att mamma och pappa skulle stanna såpass länge i Amerika. Vi skulle då kunna bila ner till Florida i sakta mak på Blååsparkvägen (se inlägg 1.377) och ta in på ett trevligt strandpensionat nära Miami och där fira pappas dag alla tre tillsammans. Sedan skulle jag resa hem till Nya York och de stanna kvar i ett par veckor till framemot jul. Då skulle de flyga upp till Nya York och julhelgen – och kanske även nyåret – innan de tog sig tillbaka till Örebro.

Jag kände att jag hade satt mig in mindre i resan med Ed i juni än i resan med mamma och pappa i december. Det började allt bli tid för oss att planera vår egen långresa. Men det skrev jag inte något om i det här brevet. Jag skrev däremot en del om ‘den köttfria veckan’.

Orsaken till att den amerikanska valutan hade gått ner så mycket gentemot hela världen var naturligtvis inflationen. Inte för att priserna hade gått upp fortare än i de flesta andra länder. Men den amerikanska dollarn hade varit ett rättesnöre för alla andra länder när det gällde att sköta om sin valuta – när de nu fann att Amerika inte svarade mot förväntningarna, så ville de inte längre ha dollarkontanter i bankfacket som en försäkringsåtgärd. Det behövdes inte att massor av folk gjorde sig av med sina dollar – det räckte med ett relativt fåtal för att rubba den bräckliga balansen mellan valutorna.

Vissa varor gick förstås upp mer än andra. Vad de flesta i Amerika lade märke till var att maten hade rasat iväg uppåt och då i synnerhet köttet. Det hade nu blivit en folkstorm om detta, och husmödrarna hade organiserat en kampanj mot att äta kött. Det hade pratats vitt och brett om att det är nyttigt att inte äta så mycket kött, och nu hade det amerikanska folket bestämt sig för att stoppa inflationen genom att helt avstå från att äta kött. Den första veckan i april hade utsetts för den första köpstrejken.

Kött till salu (internet)

Kött till salu (internet)

Kunde man helt avstå från att köpa kött och att också låta köttburkarna och de frysta köttpaketeten ligga orörda från den 1 till den 8 april? Inte för att hungra, utan för i stället att äta annan mat, som fisk och grönsaker och ost. Ed och jag var helt med på detta.

Published in: on 2016/11/28 at 01:31  Kommentera  

Inlägg 2.905: 28 mar – 1 apr 1973

Nettovärdefrimärkssamlarinköpsmetodstillämpningen

Strax före julen tre månader tillbaka i tiden köpte jag för 5.551 kronor 55 aktier i ett företag som hette Salant (se inlägg 2.860). Det hade sitt huvudkontor på samma gata som jag själv bodde på, Sjätte avenyn, och detta gjorde mig mäkta säker på att det skulle gå vägen med dessa aktier. Nu i mars månad levde hoppet på detta fortfarande kvar, och jag hade heller inga planer på att sälja dem, trots att de just nu faktiskt hade gått ner med en fjärdedel i värde. Att jag skriver om dem nu beror på att jag vill berätta om hur dessa aktier redan hade mynglat av sig två gånger, något som ofta betyder att företaget har stora planer för framtiden, och att en av mina aktier hade sålts under mycket skumma omständigheter.

Först delades det ut tre gratisaktier för varje 100-tal aktier som jag ägde – en tre-procentig fondemission kunde man också kalla det. Det betydde att jag i slutet av januari fick en ny aktie plus en check på 58,50 kronor eller litet över värdet av en halv aktie. Litet senare delades det ut en gratisaktie för varje 2-tal aktier som man ägde – det var alltså en vanlig, hederlig 3-för-2 fondemission. Eftersom jag då i slutet av mars hade 56 aktier fick jag 28 nya aktier och ägde alltså efter detta 84 aktier i Salant.

I detta sammanhang hände något konstigt och oförklarligt. När jag fick mitt aktiebrev för den sista fondemissionen gällde det inte för 28 nya aktier utan bara för 27. Men till aktiebrevet var det också bifogat en check på 60 kronor för försäljning av en aktie. Johoda, det var rätt värde för en aktie, men varför i all världen fick jag inte behålla den 28:de aktien i stället? Min mäklare hade ingen aning om orsaken till detta. Men han erbjöd sig att vända upp och ner på himmel och jord för att få fatt på anledningen till detta mysterium, vilket var väldans snällt av honom. Men jag var ändå snällare än han. Jag ville inte egga honom till att utföra allt det arbetet för mig, när jag ju inte hade förlorat några pengar. Så jag valde att fortsätta mitt liv med bara 27 aktier i Salant – och 60 kronor på banken att användas för någonting roligt i Bolivien eller Brasilien framöver.

I det brev som jag skrev till Örebro på söndagen den 1 april nämnde jag att Ed inte bara sysslade med storköp av hela ark av nya amerikanska frimärken för sin pensionering utan hade också för sitt nöjes skull gått in för att köpa nya frimärken – men bara ett av varje – från 28 olika länder. Han hade för detta ändamål öppnat ett stående konto hos postverken i 28 olika länder. Han fick därför titt och tätt brev från exotiska platser med nya, vackra frimärken, ett stämplat utanpå kuvertet och ett eller flera  ostämplade, vackra frimärken inuti.

Frimärke från Ajmanstaten, 1972 (internet)

Frimärke från Ajmanstaten, 1972 (internet)

Published in: on 2016/11/27 at 07:55  Kommentera  

Inlägg 2.904: 26 mar 1973

Försäljningssvackeåtgärdsinsatsdiskussionerna

På måndagen hade vi på IBM många diskussioner beträffande vårt TCS dataprogram. Avsikten med programmet var ju att underlätta för aktiemäklarna att snabbt sända en kundorder till den aktiebörs där den kunde verkställas, att bokföringsmässigt behandla den utförda ordern och att snabbt sända en försäljningsrapport tillbaka till kunden. Vårt problem var att hela börsmäklarbranschen hade befunnit sig nere i en vågdal alltsedan den allmänna lågkonjunkturen under åren 1969-1970. Detta var ingenting ovanligt – ‘vår’ bransch drabbades alltid hårt vid konjunkturnedgångar. Firmorna var tvungna att avskeda massor med folk för att överleva, och efter detta hade de inga möjligheter att offra pengar och personal på ett dataprogram, oavsett hur förnämligt det än skulle vara att ha det i framtiden.

Vad skulle vi då göra med ett program som dess planerade kundbas inte var i stånd att köpa och installera? Något som inte ens vi själva hade tänkt på var att nästan allting i detta program, trots att det var avsett för börsmäklare, mycket väl kunde användas av företag inom de flesta andra branscher. Därför hade IBM beslutat att lansera TCS-programmet för generell användning av alla andra potentiella kunder. Det var som ett led i detta som Ed Michels och jag hade rest till Detroit och som Ed, troligen utan mig i släp, skulle resa till Los Angeles den 15 maj.

Eftersom jag hade fått klart för mig att IBM:s olika försäljningskontor naturligt nog trodde att TCS var ett program helt avsett för börsmäklare – vilket det i sanningns namn från första början var – så var det ett måste för oss att öppna ögonen på vårt folk därute. Det bästa sättet att göra detta vore nog att resa runt till de 20 distriktkontoren runt om i landet och ‘sälja’ idén att ‘vem som helst’ med fördel kunde använda det. Lotten att besöka alla eller en del av dessa distriktskontor skulle troligen falla på lilla mig. Så någon gång på förhösten skulle jag kanske befinna mig på resande fot kors och tvärs i flygplan efter flygplan.

Jag tänkte att det kunde bli rätt roligt att resa runt ett tag och se mig omkring i landet – det skulle säkert bara bli ett kontorsbesök per dag – utan kvällar och nätter som affärsresande vanligen måste offra – så det borde bli en hel del tid över för mig själv. Men detta var bara små privata spekulationer – mycket arbete på denna plan att göra försäljningen mera ‘allmänt’ inriktad återstod. Men roligt var det att det ånyo kunde bli fart på min försäljning, som hade gått alldeles utmärkt – med undantag för signaturerna längst ner på inköpskontrakten.

Published in: on 2016/11/26 at 08:34  Kommentera  

Inlägg 2.903: 23 – 25 mar 1973

Folkskolekvalitetsdifferensfastställandet

Jag hade nu bott i Amerika i nästan tio år och inte ett ögonblick tänkt på att folkskolorna runt om i landet var mycket olika varandra. En del var gamla med sina träbänkar, medan andra hade modern inredning och massor av teknisk utrustning. Och medan många folkskolor hade väl utbildade och väl betalda lärare, så fick flertalet barn klara sig med lärare som varken var intresserade av eller lämpade för sitt arbete med att bibringa livets grundläggande kunskaper till sin flock av skolbarn. Vissa skolor hade nämligen fyra gånger större resurser per elev än andra.

Att jag själv inte hade märkt detta berodde naturligtvis på att jag inte själv hade några barn. Men barnens föräldrar hade genom åren klagat på att deras ungar inte fick lära sig vad de behövde, och nu hade deras rättsfall klättrat ända upp till högsta domstolen. Denna hade nu tolkat vad Amerikas grundlagar sade beträffande medlen som en delstat gav till sina folkskolor. Skulle de fördelas (1) med samma belopp per folkskoleelev i hela delstaten eller (2) med samma belopp per folkskoleelev i delstatens olika skoldistrikt, sedan medlen först hade fördelats mellan skoldistrikten i linje med skatteintäkterna från delstatens olika skoldistrikt. Domstolen hade nu klargjort att alternativ 2 var helt lagligt.

Detta beslut verkade som ytterligare ett skäl till att samhället fragmenterades. Det fanns skoldistrikt som hade skatteintäkter som räckte till för förstklassiga folkskolor. Folk med råd och möjlighet att flytta dit kunde göra det. Genom att vid val två gånger i rad rösta på president Nixon hade det amerikanska folket helt uppenbart önskat att ha det ordnat på detta sätt.

Vår stora fladdermusfåtölj (se inlägg 165) brakade ihop på söndagen. Jag hade satt mig ner i den, kanske litet vårdslöst. Mollskinnet, som hängde från kanterna och formade sig efter kroppen, hade genom åren alltsedan inköpet år 1964 – hela nio år tillbaka – blivit hemskt att se på, smutsigt och nersuttet efter all den nakna hud som det hade härbärgerat. Fåtöljen hade nämligen känts så skön att sitta i när man var helt klädlös – vilket man ofta var. Men nu när den hade sagt krack och placerat mig nere på golvet efter ett fall på en decimeter, så var den omedelbart förvandlad till brasved – om nu teak brinner. Jag blev då riktigt glad. De senaste åren hade den hängt ihop med hjälp av ett ordentligt snöre. Jag kan liksom inte med att kasta bort något användbart, och då känns det härligt när ting klappar ihop av sig själva.

Published in: on 2016/11/26 at 07:13  Kommentera  

Inlägg 2.902: 23 – 26 mar 1973

Semesterreseplanläggningsövningarna

Med sorg i hjärtat sålde jag på fredagen den 23 mars mina 100 aktier i Revell. Tänk så glad jag var när min räknesnurra förra hösten hade fått mig att köpa dem! Revell tillverkade utrustning av plast för modelljärnvägar, såsom vagnar och lokomotiv och stationsbyggnader – och som alla vid det här laget vet, så har jag i hela mitt liv älskat tåg i alla dess former. Genom att äga några aktier i Revell var jag delägare i en firma som levde på att skapa tåg, om än i skala 1:87 (se inlägg 2.828).

Men nu krävde samma räknesnurra att jag skulle sälja mina Revellaktier. Det gjorde jag lydigt för 4.807 kronor, och eftersom de hade kostat mig 5.216 kronor, så gav det mig en förlust på 409 kronor.  Att mista dem kändes faktiskt inte så hårt som det låter – dessa aktier hade inte känts annorlunda än andra aktier och inte heller ett enda dugg förknippade med att åka tåg.

Jag har tidigare nämnt att vi hade lösa planer på att omvandla vår tidigare resa mellan Lima och La Paz till att utgöra vår första etapp av en längre resa tvärs över den sydamerikanska kontinenten från kust till kust.

Någorlunda passande översiktskarta för våra planer för en resa från La Paz till Rio de Janeiro

Någorlunda passande översiktskarta för våra planer för en resa från La Paz till Rio de Janeiro (internet)

Därför ämnade vi nu flyga tillbaka till La Paz och därifrån på lämpligt sätt trassla oss nerför Andernas sluttningar till staden S:ta Korset (spa. Santa Cruz). Därifrån gick det varannan dag ett tåg österut ända till Brasilien. Tågresan skulle ta ett och ett halvt dygn, och efter den skulle vi ta buss vidare till Paranáfloden. Där tänkte vi ta en båt ner till Iguassufallen (por. Foz do Iguaçu), som skulle höra till de största och vackraste i världen. Därifrån skulle vi flyga till S:t Paulus och därifrån ta oss till Rio de Janeiro vid Atlantkusten och flyga hem därifrån till Nya York.

Nu var det också dags att planera tacksamhetsveckan i november. För det bokade jag oss för att flyga till ön Antigua i Karibiska havet.

Karta med Antigua (internet)

Karta med Antigua (internet)

Det var nödvändigt att göra det så här tidigt, för folk hade numera börjat resa söderut under den helgveckan – dittills hade vi haft flygplanen för oss själva. Men jag hoppades samtidigt intensivt att mamma och pappa skulle kunna komma till Amerika det här året för att fira pappas 75-årsdag i december – i så fall vore det ju lätt att bara avbeställa Antigua.

Nixons val av medlemmar av Amerikas högsta domstol började nu att visa tänderna genom att fastställa att delstaterna fick lov att ge olika belopp till olika skoldistrikt enligt olika normer. Detta betydde att folk som råkade bo i ett skoldistrikt med bättre skatteunderlag – det vill säga hade rikare invånare – nu kunde bli belönade med att få sina barn bättre utbildade. Och andra barn sämre.

Published in: on 2016/11/23 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 2.901: 15 – 21 mar 1973

Affärsochavkopplingshitochditresandet

Ed Michels väntade i bilen utanför terminalen för den händelse att jag hade missat planet. Jag kutade in med rocken och paraplyet och väskan och ålen och fann att planet var en timme försenat. Ed kunde alltså lugnt lämna mig åt mitt öde. Allt gick bara bra, och litet efter midnatt kunde jag smyga min ner i slafen intill Ed, som knappast ens vaknade till.

Försäljningsresan till Detroit hade varit en framgång på alla sätt, trots att den från början till slut var svettig och onödigt jäktig och puuh. När jag reser tycker jag om att ta den tid det tar och litet extra som säkerhetsmarginal – vilket jag tror har framgått. Man skall helt enkelt inte resa på det sätt som vi nu hade gjort. Men en del människor var så skapta, och en del kan vara effektiva på samma gång – Ed Michels var det – men det fordrar en viss kroppskonstitution, fysisk och psykisk, och dessutom en stark känsla för vikten av att utnyttja varje levande minut konstruktivt. Jag själv är långt från att vara en flegmatiker, men för mig är sådant jäkt rent olidligt. Om man tar tid på sig hinner man med lika mycket, och man behöver inte använda sin hjärna till att ständigt fundera ut alternativa sätt att komma dit man är på väg för den händelse att man skulle missa en planerad förbindelse någonstans.

När jag reste till Detroit över en dag, så arrangerade mina föräldrar att bo i Italien under två veckor – varför reser man till Detroit ÖVER en dag men bor i Italien UNDER två veckor? Pappa hade nu fullt upp med sina konstruktionsarbeten för Långshyttan, och det återgav honom den känsla av säkerhet som han hade förlorat under det långa året utan arbetsuppgifter. Å andra sidan kände han att han numera blev mera trött än förr av att stå vid ritbordet, så han var helt med på mammas idé med en äldreresa på ett par veckor i maj månad. I Långshyttan hade de inga problem med att han skulle resa bort på semester ett tag. Först tyckte pappa inte om att åka på en ‘äldreresa’, för han var ju bara 74 år gammal och inte alls ‘äldre’, men mamma svängde om detta till att de verkligen skulle njuta av att åter få känna sig som ungdomar bland alla de äldre medpassagerarna.

Märta och Lasse skulle vara i Italien redan tidigare. De skulle den 20 april ta sin lilla bil med sig på tåget till Schweiz, och utan att vara trötta från en lång körning dit skulle de sedan bila över Alpena i sakta mak. Kanske de skulle titta in hos mina föräldrar i lägenheten i Arma di Taggia vid Rivieran?

Published in: on 2016/11/22 at 00:06  Kommentera  

Inlägg 2.900: 14 – 15 mar 1973

Tidsinsparningsreseruschmetodstillämpningen

Ed Michels reste alltid under auspicierna att fem minuters väntan i en flygterminal var fem bortkastade minuter. Därför såg han till att han gav sig iväg så att han hann fram till planet just i tid. Det roliga startade då redan i bilen, som Ed hade i förväg haft parkerad i garaget under vår kontorsbyggnad. Vårt plan skulle gå från La Guardiaflygplatsen klockan 19.30, och vi gav oss iväg dit klockan 18.50. Det betydde att varje rött ljus var ett hinder på vägen, och det förorsakade nervösa ögonkast på klockan och sedan en rusch fram till nästa röda ljus. Vi kom till parkeringsplatsen sådär en 3 minuter före planets avgångstid, och där fick vi köra upp och ner i ‘korridorerna’ för att hitta en ledig plats. Vi fann en sådan ganska snart, och sedan sprang vi iväg motl terminalen via gräsmattor och över stängsel för att där finna – lyckligtvis, därför att vi redan var flera minuter för sena – att planet tyvärr hade måst tas ur service. De sökte nu efter ett annat flygplan.

Ruschklocka (internet)

Ruschklocka (internet)

Jag själv bar på min lilla resväska plus paraply plus regnrock med foder plus en plastrulle innehållande 180 förberedda blädderblocksark, det vill säga 6 gånger 5 decimeter stora ark av tjockt papper att bläddra i på ett stativ för att demonstrera vad man talade om. Den rullen vägde 10 eller 15 kilo och var slipprig som en ål.

Ruschklocka (internet)

Ruschklocka (internet)

I stället för att vänta på att de skulle hitta ett plan beslöt Ed att boka om oss på ett annat plan som skulle gå klockan 20.15 från en annan lokal på flygplatsen, så vi fick springa iväg dit.

Ruschklocka (internet)

Ruschklocka (internet)

I Detroit anmärkte jag i bilen vid ett tillfälle att vägarna var uselt märkta – de vita kantlinjerna var helt utslitna och detta var på en expressväg. En kort minut efter detta sade hjulen ‘brrr’ vilket var korrugerad cement som utgjorde sista varningen innan något skulle hända. Vad som höll på att hända var att det vänstra hjulet var på väg att ta vägen till vänster medan det högra tänkte fortsätta rätt fram. Inget problem – Ed girade kvickt åt vänster, så vi körde på vanligt sätt nerför en liten cementslänt till den vänstra vägen dit vi var på väg.

Ruschklocka (internet)

Ruschklocka (internet)

Efter vår presentation dagen efter satt vi på en restaurang och åt en god bit mat, och eftersom det gick ett plan varje timme, så siktade vi på en avgång klockan 20.30 för mig tillbaka till Nya York – Ed skulle stanna i Detroit en dag längre. Klockan 20.10 såg jag på klockan och sade att det blir nog inte 20.30 – när går nästa? Ed tittade efter i tabellen – det var sista planet för dagen. Upp, hojta, räkningen, dricks, ut, springa, rusch, bilradion sade 20.20, 20.25, 20.30 och 20.35, kom till flygplatsen under prat om övernattning på hotell därute för mig med avresa klockan 05.35 nästa morgon.

Ruschklocka (internet)

Ruschklocka (internet)

Published in: on 2016/11/21 at 08:50  Kommentera  

Inlägg 2.899: 11 – 15 mar 1973

Detroitaffärsresemarsmånadsmonotoniavbrottet

Ännu ett veckoslut med 5 graders värme och stadigt duggregn båda dagarna i Nya York. Det kunde kanske ha blivit kallt nog för ‘lätt snöfall’ uppe i bergen, men nederbörd skulle det bli överallt. Vi hade handgripligen fått erfara vad vatten betyder när man vill åka skidor, så vi backade ut ur den här tveksamma situationen. Nu var vi helt inställda på att skidorna snart skulle tas hem och läggas upp på hyllan i väntan på nästa höst.

Jag fick ett brev från mamma på måndagen, och hon berättade litet om vad min syssling Margareta Ernemark hade berättat för henne om min brylling Anna Ernemarks upplevelser. Hon var ju nygift med Howard Kendall från Ohio efter att ha träffat honom i Tyskland, och nu var de i Sverige för att plocka med sig till Amerika vad de ville ha av Annas pinaler i Stockholm – och naturligtvis festa en del, så som nygifta par ofta har för sed. Då passade Annas mormor på att dö, så Howard flög hem ensam – det var inte mycket bevänt för honom att stanna över begravningen av en för honom helt obekant mormor. Anna skulle komma till Amerika strax efter begravningen. Saker och ting har en förmåga att inte inträffa när det är lämpligt.

Marsmånaden går undan här i dessa rader, för inte mycket berättbart inträffade. Jo, jag reste ‘i affärer’ till Detroit, en storstad på gränsen till Kanada och  800 kilometer från Nya York fågelvägen – eller flygvägen, för det var ju så man reste då för tiden. Tänk att bara några decennier tidigare tog man tåget! Det var så där en 1.000 kilometer till Detroit med tåg, och även med ånglok tog det väl inte mer än 15 underbara timmar att komma dit i stil. Från Nya York klockan 18.00, säg, och då vore man i Detroit klockan 09.00 efter en god middag och en härlig natt i en bädd med nystärkta lakan, vaggad till sömns av klicketiklicket från skenskarvarna. Nej, nu flög man i stället dit som en fågel på en timme. Bråttom, bråttom!

Jag reste med min chef Ed Michels för att hålla en presentation av vårt dataprogram TCS, som du vid det här laget är rätt bekant med. Vi behövde inte förbereda någonting – jag kunde ha klarat av det hela på egen hand, men det skulle se ut som en riktig uppoffring av IBM att en chefsperson tog sig tid att komma med ända dit bort. Och att resa med Ed Michels var en uppoffring i och för sig – det var något som jag inte hade varit medveten om tidigare. Men nu fick jag uppleva det, och andra hade haft samma erfarenhet.

Published in: on 2016/11/21 at 08:32  Kommentera  

Inlägg 2.898: 3 – 5 mar 1973

Regnskogsprydnadsvattentillförselsotillräckligheten

Det blir nog tjatigt att läsa om hur uselt skidåkningsvädret var, söndag efter söndag, men så var det under vintern 1973. Det var antingen för smällkallt eller för varmt, mestadels för varmt. Det nu stundande veckoslutet hade sett bra ut på håll, men när vi kom närmare det visade det sig att det blev regn, ljummet regn, mest hela lördagen – då man bokade sig för bussen upp till backarna – och trots att regnet skulle upphöra under nattens lopp, så skulle det bli uppemot 15 plusgrader på söndagen. Alltså: Ed och jag stannade snällt hemma.

Som tröst fick jag på söndagen läsa en mycket intressant artikel i Nya Yorks Tidenders finansdel. Det stod i själva rubriken att den svenska kronan för tillfället tjänade som tillflyktsort för utländska spekulanter. Detta var sannerligen inte vad vi alla hade trott tidigare! När president Nixon år 1971 beslöt att Amerika inte längre kunde köpa in allt guld som erbjöds för 35 dollar per uns – omkring 575 svenska kronor per hekto – blev följden att det så kallade Bretton Woodsavtalet (se inlägg 72) inte längre gällde och att alla valutorna blev frisläppta. Då ‘visste’ man att den amerikanska dollarn skulle stiga högt upp i skyn. Men i stället sjönk den, devalvering efter devalvering, och nu var alltså kronan den mest stabila och säkra valuta man kunde få för pengar!

Jag hade börjat ana detta i januari 1973 och flyttade då hälften av mina föräldrars katastrofpengar från Amerika till Tyskland (se inlägg 2.886), och bara tolv dagar senare blev det en liten oväntad devalvering av dollarn. Nu skrev Nya Yorks Tidender om den svaga dollarn och om att det nu skulle komma massor med turister till Amerika, det nya billighetslandet. Vem brydde sig nu om det varma vårvädret – det här var intressanta finansnyheter!

Lokalerna för mitt kontor var försedda med diverse levande växter för att mjuka upp tillvaron, och jag hade råkat få en sådan planta alldeles intill mitt lilla hörn. Det var en tropisk slingerväxt som den på bilden, fast med mindre blad och i en mycket större kruka.

Regnskogsväxt av samma typ som den intill mitt skrivbord (internet)

Regnskogsväxt av samma typ som den intill mitt skrivbord (internet)

Dessa växter ägdes inte av IBM utan var inhyrda från en firma, som varje vecka skickade en kille i vit rock som gav min planta ungefär ett dricksglas med vatten, antagligen med avsikt att inte få den att växa för fort. Plantan hörde egentligen hemma i en regnskog och led alla helvetets kval på så litet vatten. Den sköt inga nya blad, och de gamla bladen blev bruna i kanterna. Jag började lida med plantan och gav den flera liter vatten varje vecka efter det att den hade fått sin ägares drickglas. Följden var att plantan blev pigg igen och sköt nya blad så det smällde. Den skulle snart komma att fylla hela sitt hörn. Vi trivdes bra ihop, plantan och jag.

Published in: on 2016/11/20 at 07:57  Kommentera  

Inlägg 2.897: 28 feb – 2 mar 1973

Rakningsavbrottsbrottslingsinbrottsavbrottet

Ed och jag umgicks inte alls med vår korridorsgranne, men när det hände något – som till exempel besöket av herr inbrottstjuven Israel Mercado (se inlägg 993) – så delade vi alltid med oss av våra upplevelser. Därför fick vi snart veta att det hade ringt på hans dörr – inte porttelefonen utan tryckknappen på själva dörren till hans lägenhet – när han stod och rakade sig på morgonen. Därför tog det väl någon minut innan han hade gjort sig anständig nog för att kunna öppna dörren för vem det nu var. Därute stod då en man med ett stämjärn och bände och vred för att avkroka hans dörr. Denne blev häpen över att bli avbruten i sitt arbete, men lämnade snabbt en ursäkt för vadhelst besvär som han kunde ha förorsakat och gav sig skyndsamt iväg nerför trapporna.

Hur inbrottstjuveriförsöket troligen såg ut (internet)

Hur inbrottstjuveriförsöket troligen såg ut (internet)

Nu hör det till att alla lägenhetsdörrar i vårt hus var klädda med rödmålad plåt på både insidan och utsidan och var dessutom försedda med två lås, ett med en ordentlig bult som gick horisontellt rätt in i dörrposten och ett med en bult som gick vertikalt och hakade fast dörren genom två starka metallöglor. Man fick därför vanligen ta till sprängmedel såsom dynamit om man önskade att öppna dörren utan att inneha behöriga nycklar. För att ens tänka på att komma in nyckellös krävdes en god bakgrund som låssmed, vilket ytterst få inbrottstjuvar kunde ståta med. Att ha en god allmän utbildning kunde vara till en viss nytta – inte för att besegra dörren utan för att i förväg inse att det inte skulle gå att komma in.

Grannen tittade noggrant på sin dörr för att finna spår efter inbrytarens kofot, där han hade försökt att bryta sönder dörrens upphängning – men han kunde inte spåra den minsta buckla någonstans. ”Han var nog inte så värst långt kommen i sitt yrke”, trodde vår granne, och tillade att han inte tänkte bry sig om att rapportera inbrottsförsöket till polisen. Det fanns ingenting som kunde tjäna som ledtrådar, och utan sådana fanns det ju ingen möjlighet att hitta förövaren.

På fredagen sålde jag två olika aktieposter, båda med en kännbar förlust. American Heritage Life Insurance, i vilket jag hade köpt 55 aktier i augusti för 7.445 kronor (se inlägg 2.772), gick nu för 5.451 kronor, medan A. J. Bayless Markets, vars 50 aktier jag hade köpt alldeles nyss i januari för 4.975 kronor (se inlägg 2.871), fick avyttras till ett pris av 3.687 kronor. Båda posterna hade gått ner med en fjärdedel, och sammanlagt förlorade jag 3.282 kronor på dem. Uppfattningen om bättre tider på börsen, som jag hade anat vid min förra försäljning, var därmed en aning förhastad.

Published in: on 2016/11/19 at 07:00  Kommentera  

Inlägg 2.896: 27 feb 1973

Ambulanstranspoteringsvanebildningen

I sitt brev nämnde mamma att på samma dag i början av december som de hade fått mitt besked om att jag hade skickat en bit av ett korallrev till dem, så såg de på TV ett program om de jättestora korallreven utanför Australien: ”Man såg små fiskar och andra konstiga varelser som bodde i hålorna på korallerna, stack ut huvudena och snappade åt sig någonting ätbart, och så tillbaka in igen.” När jag fick hennes brev år 1973 tänkte jag inte mycket mer än ”jaså”, men när jag nu i skrivande stund läser det igen, så tänker jag att det var precis vad jag själv upplevde när Ed och jag semestrade på Caymanöarna i Karibiska havet år 1984. Men detta är bara mina egna tankar. Jag skriver naturligtvis ingenting om det så här i förväg. Det väntar jag med tills jag kommer till år 1984, för jag är väldigt noga med kronologin i mitt skriveri.

Livligt korallrev med mycket fisk (internet)

Livligt korallrev med mycket fisk (internet)

Att få tillfälle att bättre avnjuta program som detta vore för mamma och pappa den enda anledningen till att köpa sig en färg-TV, skrev hon. För allt annat var den svart-vita apparaten med en enda kanal allt vad de ville ha, för de ville inte sitta och stirra på lådan mera än de gjorde nu. Så de nöjde sig med vad de redan hade.

I sitt brev från den 23 februari nämnde mamma i förbigående att hon den 16 februari hade sin ordinarie årliga ambulansfärd till lasarettet. Hon hade dammsugit på morgonen och blev då väldigt trött. Satt i ett par timmar. Blev sämre. Låg några timmar. Blev ganska dålig. Det fanns ingen jourhavande läkare i staden, så det blev ambulans till akuten.

Ambulans för mamma (internet)

Ambulans för mamma (internet)

Hon var där i tre timmar. Inget fel på hjärtat, och blodtrycket var 110.

En gång när jag var en liten unge, kanske som fyraåring år 1938, gästade mamma och jag under en tid i Laxvik utanför Halmstad en avlägsen släkting till pappa med namnet Julia Stahl von Holstein i hennes sommarbostad. Nu när mamma var på akuten i Örebro kom hon bland all annan sjukvårdspersonal i kontakt med en kvinnlig läkare, som var en äkta egyptier men talade perfekt svenska. Genom att hennes namn också var Stahl von Holstein kom mamma att prata litet med henne. Hon var bara i Örebro för tillfället, därför att hon var tvungen att gå några månader på olika lasarett för att få läkarbehörighet i Sverige, men hon arbetade annars på ögonkliniken i Halmstad. Det visade sig att hennes make var brorson till Julia Stahl von Holstein! Man får ibland en påminnelse om att världen är rätt liten.

Mamma fick förstås åka hem och vila sig efter akuten, men nu hade hon fått en uppföljningskallelse till att genomgå ett arbetselektrokardiogram för att försäkra sig om att hjärtat var bra på alla sätt.

Published in: on 2016/11/18 at 08:17  Kommentera  

Inlägg 2.895: 25 – 27 februari 1973

Korallpalmedevalveringen

Jag berättade här nyligen att jag den 31 januari 1973 flyttade cirka 17.500 kronor från mina föräldrars katastrofkonto i Nya York till Dresdner Bank i Frankfurt (se inlägg 2.886). Jag gjorde det för jag kände på mig att den amerikanska valutan snart igen skulle devalveras. Jag måste ha sysslat med annat efter detta, för jag lade inte ens märke till att det faktiskt skedde en justering av dollarns värde gentemot omvärlden redan den 11 februari, bara tolv dagar efter det att jag hade räddat undan en del av mina föräldrars pengar till Tyskland. Även om jag i dag inte kan få fatt i detaljerade uppgifter om devalveringen, så skrev jag i ett brev till Örebro den 25 februari att de 17.500 kronorna som jag nyss hade flyttat till Frankfurt redan hade stigit i värde till nära 20.000 kronor – därför att den svenska valutan automatiskt brukade följa den tyska. Inte illa!

Men allting rör på sig, fast inte i samma takt, och nu räknade jag med att den svenska valutan snart skulle glida neråt till ett värde något närmare dess värde före den 11 februari. Detta kraxade jag utan att ha haft något annat än en jäkla tur att stöda mig på.

I ett annat tidigare inlägg berättade jag att jag hade bandat en intervju med Olof Palme här i Amerika och skickat det till mina föräldrar för att visa hur sockersött han uppträdde i utlandet (se inlägg 2.890). Nu fick jag på tisdagen ett brev från mamma, där hon tackade för det intressanta bandet med Palme. Hon höll med mig om att han verkligen hade en annan ton inför utlandspubliken, men, skrev hon, den utfrågande journalisten var i snällaste laget: ”När Palme storvulet sade att man aldrig kan kuva ett frihetsälskande folk, så skulle utfrågaren naturligtvis ha passat på att fråga hur det är med Estland, Lettland och Litauen. Han skulle ha frågat om statsministern fann dessa nationer inte tillräckligt frihetsälskande.”

Olof Palme (internet)

Olof Palme (internet)

Hon blev litet arg på Palmes ”välsmorda svada”, men hon önskade att hon kunde tala engelska lika flytande som han. Det var intressant för henne att se hur rumsren Palme var när han inte var i Sverige.

Den stora korallstenen från S:ta Korset hade äntligen kommit fram! Det tog tre månader, men nu när det inte längre fanns någon Svenska Amerikalinjen med sina direkta fartyg som tog med postpaket, så fick de gå med vanliga lastfartyg med mellanlandningar i andra hamnar på vägen. Jag hade mina föraningar att någon gång i framtiden skulle säkert posten inte längre bry sig om allt krånglet med att sända sina paket till små destinationer som Sverige utan bara erbjuda flygbefordran – naturlgtvis som en stor, snabb förbättring till ett omöjligt pris.

Published in: on 2016/11/18 at 08:12  Kommentera  

Inlägg 2.894: 25 feb 1973

Mjölksmältningssvårighetsläkarobekantskapen

Jag sade till doktor Noseda att jag hade fått en andrahandssmitta från Venezuela, helt glömsk av att jag redan hade känt mig illamående i ett helt år dessförinnan. Han tog fem olika blodprov på mig för allsköns sorters åkommor, och laboratoriet svarade med att jag var helt frisk. Men jag kände mig inte helt frisk. Det gör man inte när man mår illa.

Snart därefter var jag på S:ta Korset, och där hade jag varit helt frisk. Jag mådde inte illa en enda gång därnere. Men när jag kom tillbaka till Nya York, så var illamåendet tillbaka. Jag arbetade fram en lista på vad för olika sorters mat jag hade ätit på S:ta Korset jämfört med hemma i Nya York och försökte härma min S:ta-Korsetmathållning där. Det var skinka och ägg och mjölk till frukost, och så var det kyckling och öl till middag. Det hjälpte inte – när jag åt samma mat i Nya York blev jag obönhörligen sjuk tre timmar efter varje måltid. Jag fortsatte i flera dagar, men illamåendet tre timmar efteråt fortsatte på samma sätt hela den tiden.

Då beslöt jag, helt utan att ha något gott skäl, att se hur det gick om jag helt slutade dricka mjölk – fastän jag hade druckit mjölk hela tiden på S:ta Korset. Och minsann, efter bara några dagar slutade illamåendet helt och hållet. Vid den tiden visste jag också att jag kunde äta hur mycket kvark jag ville utan minsta obehag, medan jag inte var så säker på yogurt.

Bara hälla upp vanlig mjölk (internet)

Bara hälla upp vanlig mjölk (internet)

All denna forskning fram till mitt beslut att helt avstå från att dricka mjölk skedde från mitten av januari 1973, och under månaden sedan dess hade jag mått bara bra. Vad doktor Noseda inte kunde komma fram till, klarade jag av utan någon vetenskap, bara trägenhet. ‘Trägen vinner’, heter det ju. Visst var jag litet besviken på läkekonsten, men jag fick väl anta att läkarna vid den tiden inte visste mycket om näringsfysiologi. Noseda var snäll och rar och botade snuvor och var duktig på att operera. Och det var väl sådant som jag i fortsättningen skulle låta honom ta hand om. Ingen skada skedd – och så fick jag ju veta att min lever mådde gott.

Bara hålla upp vanlig mjölk (internet)

Bara hålla upp vanlig mjölk (internet)

Snart efter detta fick jag från olika håll höra att en del människor kunde dricka mjölk hela livet, och att andra klarade det fram till en viss ålder, olika för olika människor, och sedan var det stopp. I mitt fall gällde det alltså 37 års ålder, vid vilken jag började få mina symptom av obehag. I mitt fall gällde det alltså mjölk under ungefär halva mitt liv – och en mycket större andel än hälften ifall en buss skulle köra över mig redan nu under morgondagen.

Bara halsa upp vanlig mjölk (internet)

Bara halsa upp vanlig mjölk (internet)

Published in: on 2016/11/17 at 07:55  Kommentera  

Inlägg 2.893: 22 – 25 feb 1973

Magkonstighetsutforskningskravstillmötesgåendet

‘Influensa’ var det namn som jag gav min hosta när jag hade den, trots att man, för att undvika panik i riket, inte var tillåten att kalla någonting ‘influensa’ utan tillstånd av en legitimerad läkare. Och när jag låg hemma i ‘influensa’ med feber och yrsel och hemska djur klättrande upp och ner på väggarna, så följde jag ändå aktiemarknaden och mina investeringar. Jag sålde då på torsdagen mina 35 aktier i Snap-on-Tools som jag hade ruvat på ända sedan juli månad året före. De hade gått uppåt fint, just som jag hade förutsett, men efter en tid hade framgångarna slutat. Priset gick ingenstans, och jag väntade i månader på nästa skede, men nu var det antagligen de förfärliga djuren på väggarna som övertygade mig om att inte vänta längre utan att sälja krafset och glädja mig åt den lilla vinsten.

Jag hade köpt aktierna för 7.445 kronor och nu sålde jag dem för 8.131 kronor. Denna vinst på 686 kronor gladde mig ordentligt, och jag kröp tillbaka ner i dyschan, slöt ögonen – detta var nödvändigt för att kunna se de otäcka djuren, mina rådgivare – och rapporterade den goda affären. Detta hade till effekt att väggarna började gunga, jag började yra på allvar och visste att de gräsliga djuren skulle trilla rätt ner på mig och krypa in under pyjamasen. Jag måste ha dånat av i förskräckelsen, för Ed väckte mig när han kom hem. Han sade att jag hade sovit helt gömd inuti sängkläderna och var alldeles svettig. Han kom överens med mig om att jag inte skulle göra några aktieaffärer i fortsättningen, om jag inte var helt kurant. Och gå miste om vinster på 686 kronor? Hmmm, jag vet inte om jag var så vidare pigg på det.

Under min söndag, när jag var hemma efter min ‘influensa’, så funderade jag en hel del över vad jag hade gått igenom under den senaste månaden. Jag tror att jag har nämnt här och där i dessa rader att jag under ett eller två års tid ofta hade känt mig konstig i magen. När Ed i september 1972 kom hem från sin utflykt till Venezuela (se inlägg 2.782-2.785), så blev han magdålig – han hade druckit kranvatten där, för det var ‘säkert’ där enligt vad han hade fått veta – och fick ligga till sängs i några dagar. Och rätt efter det fick jag samma sak, och då fick jag också ligga till sängs ett litet tag. Men  i motsats till Ed blev jag inte helt frisk efter pärsen. Jag blev litet illamående flera gånger varenda dag, och jag märkte snart att mitt illamående kom precis tre timmar efter det att jag hade ätit. Jag hade nog fått Eds magsjuka och antog att den hade väckt upp min gulsot från år 1971 (se inlägg 2.336-2.375), så jag gick till doktor Noseda för att få det klarlagt.

Published in: on 2016/11/17 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 2.892: 20 – 25 feb 1973

Hostattacksundvikningsföreläsningsmetodförändringen

På måndagskvällen började jag hosta. fast bara litet grann, och jag skyllde på den sena kvällen på lördagen – till klockan 05.00 på söndagen – och den tyvärr litet rökiga luften på Logen. Det satt små anslag litet överallt runt väggarna med ‘Rökning inte tillåten’ – vilket lät litet snällare än ‘Rökning Förbjuden!’ – men det betydde ingenting för inbitna rökare. På tisdagsmorgonen hostade jag ännu mera och kände mig vissen på alla sätt. Och i dag skulle jag undervisa en ny grupp om TCS!

Jag trodde inte att jag skulle kunna hålla min presentation, men jag hankade mig dit ändå. Det var i samlingssalen på mitt kontor – alltså inte fullt så höga herrar den här gången – och mellan hostattackerna klämde jag ur mig att jag inte var säker på att kunna klara av att tala i tre timmars tid. Ingen reste sig för att gå därifrån, och det var ett tecken på att jag skulle sätta igång.

Jag fann att så snart jag hade börjat predika så slutade jag hosta. och så snart någon gav mig en fråga så fick jag omedelbart ett hostanfall medan jag teg och lyssnade. Jag märke det och ‘eleverna’ märkte det också, och efter ett tag slutade de ställa frågor för att spara min hals. När hela lektionen ett par timmar senare var över, sade jag att jag nu skulle sätta mig ‘nere’ hos dem – ett trappsteg lägre än pulpeten – och svara på deras frågor i vanligt röstläge. Eftersom det bara var ett tiotal av dem, så gick det bra att arrangera stolarna i en cirkel, och jag klarade av alla frågorna utan att hosta allvarligt.

Men när det var över så gick jag hem och lade mig. Jag hade då en 38,5 graders feber och den höll i sig under onsdagen. Jag hade beslutat att inte tillgripa aspirin och hosttabletter och kamomillté, trots att doktor Noseda med säkerhet skulle ha ordinerat mig det, och på torsdagen var jag mycket bättre. Men jag mådde fortfarande bäst med att sova mörkt med gardinerna fördragna, och så låg jag ända till lördagsmorgonen med Ed som hjälp med mathållningen, det lilla jag behövde.

När veckoslutet kom och vädret såg lovande ut, så sade jag med bestämdhet att Ed skulle boka en plats på skidbussen för söndagen, och det gjorde han utan att kämpa emot alltför mycket. När han kom hem på söndagskvällen berättade han att det hade varit en härlig dag, just under noll grader och lagom med nysnö, en sådan dag som han hade upplevt bara en enda gång under hela vintern, och det var när vi åkte tillsammans en söndag i januari. Genom att jag själv på egen hand gick ut en stund under dagen för att röra på mig, visste jag redan att han hade haft en skön dag däruppe.

Published in: on 2016/11/16 at 02:41  Kommentera  

Inlägg 2.891: 17 – 18 feb 1973

Logenträngselkontaktmöjlighetsförhöjandet

Den gemensamma helgdagen för presidenterna Lincoln och Washington kom att förlänga det tredje veckoslutet i februari och skulle ha passat utmärkt till både en skidutflykt och en natt på Logen – med en dag att vila upp på efter det hela. Men igen visade det sig att man inte längre kunde åka skidor på grund av antingen för hög eller för låg temperatur. På natten före lördagen var det 14 grader kallt, och på dagen blev det inte varmare än minus 8. Varken Ed eller jag ville chansa på att söndagen skulle bli bättre, så det var bara Logen att ta till.

Och på sitt sätt var det bra, för vi hade aldrig sett Logen så packad med folk. Det var smällkallt att gå dit, men däruppe var det ångande hett, nästan som i en bastu. Skjortan åkte förstås av, och när jag trängde mig fram över det fullpackade golvet fick jag nästan en orgasm av alla kroppar som jag då fick tillfällig kontakt med. Undra på att jag ständigt hade något ärende att uträtta i den andra ändan av baren. Ofta kom jag aldrig fram, därför att jag hejdades på min väg dit av en för tillfället underbar varelse som krävde närmare undersökning. Och ju mer jag undersökte, desto mer utrymme krävde det, och det skapade ju ännu mer trängsel för alla omkring – och ingen tyckte illa vara.

En bar någonstans med samma trängsel som på Logen den 18 februari 1973 (internet)

En bar någonstans med samma trängsel som på Logen den 18 februari 1973 (internet)

När jag hade fått nog av dessa övningar var det som alltid dags att hitta Ed, men det var stört omöjligt. Det var så trångt att det skulle ha tagit en timme att komma ett varv runt golvet i den stora lokalen, och kanske jag ändå inte skulle ha kunnat hitta honom någonstans. Han kunde då ha gått hem med något byte, vilket hände någon enstaka gång. Så jag stannade kvar någon timme till, fast nu satt jag bara och tittade på allt ögongodiset.

Vid 05-tiden dök Ed upp: ”Dags att gå hem?”, och nu gick det att komma fram till hissen ner. Det var fortfarande smällkallt, så vi gick fort för att hålla värmen uppe – och då kunde vi inte prata alls. I normala fall hade vi berättat om vad vi hade upplevt däruppe, men det fick vara den här gången. Och när vi vaknade upp igen mitt på dagen kom vi att tänka på att vi enligt planerna bara skulle ha haft ett par timmar kvar i skidbacken innan vår buss skulle gå tillbaka till Nya York! Vi var då glada över att vi inte hade brytt oss om att åka skidor den här gången.

Och vad som hade hänt för oss på Logen under natten? Det hade vi båda totalt glömt bort. Bara att vi hade haft underbart roligt.

 

Published in: on 2016/11/16 at 00:04  Kommentera  

Inlägg 2.890: 14 feb 1973

Datamaskinrumsträngselproblemslösnngen

Efter en hel del förberedelser höll jag – jag ensam, klappa mig gärna på ryggen – en presentation på onsdagen för en grupp mycket höga befattningshavare i en mäklarfirma här i Nya York. Så höga herrar kom inte till våra moderna, praktiska, lågtakade och vitväggade lokaler i samma hus som guvernör Rockefeller höll till i när han inte vistades i huvudstaden Albany. Nej, det var jag som fick ta med mig en tingbärare och tillika skioptikontekniker och hemsöka gruppens varmt mahognyklädda direktionsvåning i ett gammalt bostadshus nere på Manhattans sydspets. Där installerade vi oss och våra hjälpmedel i en sal med skyhögt till taket och satt sedan och väntade. De blev faktiskt två timmar mera väntan än jag hade räknat med – jag borde ha tagit med mig en god bok.

Till slut strömmade gruppen in i salen, något reducerad till antalet – det blev två herrar i stället för tre, men det gjorde det hela bara mera intimt. Jag kunde börja min föreläsning – nej, kalla det föreställning, eftersom vi ju hade ljusbilder och till och med ljudeffekter – klockan 11.00, och det hela var inte över förrän klockan hade nått 18.00. Vi fick lunchsmörgåsar uppskickade – med räkor och ägg och majonnäs och dillkvistar. Jag minns lyxen än i dag. Enligt herrarnas önskan kopplade vi av helt under den lilla förtäringsstunden.

Jag höll svadan igång under alla timmarna, men jag ‘talade’ inte alls hela tiden. Kanske under två eller högst tre av timmarna, men sedan var ämnet uttömt från min sida. Det var då som de började fråga, och frågorna ledde till planering, och då satt vi tre runt mahognybordet och drog streck på halvt genomskinliga ritningspapper för att baxa in de stora datamaskinerna och deras separata attiraljer på härsen och tvärsen i den alltför lilla före detta matsalen. Hur vi än bar oss till så blev det två små maskiner som inte fick plats. Inte förrän en av herrarna ur sin portfölj tog fram ett litet extra krypin, ett före detta serveringsrum, som de efterhand promoverade till assisterande datautrymme, och då, klockan 18.00, fick allting plats och vi kunde gå hem.

På kvällen såg jag på TV en intervju med Olof Palme, och den bandade jag. Jag hade tidigare märkt att han alltid var så söt och rar när han uppträdde här i Amerika, helt annorlunda än den stridiga bombkastare han var på hemmaplan. Bandet skickade jag hem till Örebro redan nästa morgon, för jag ville visa dem vilken skillnad det var i hans uppträdande. President Nixon måste ha hört genom sin ambassadör i Stockholm hur Palme var i Sverige, för han avskydde Palme lika mycket som vi avskydde Nixon.

Published in: on 2016/11/15 at 05:20  Kommentera  

Inlägg 2.889: 9 – 11 feb 1973

Hästryggsbergsupplevelsebeskrivningen

Mamma berättade också en hel del om Elly de Broens ritt tillsammans med sin man från sydligaste Argentina till någonstans i de kanadensiska bergen uppe i norr. Hon var dotterdotter till Ebba de Broen, en av mammas bästa vänner i Nyköping, och hade skrivit rapporter i olika tidningar från sin äverntyrliga resa på hästryggen.

Detta kunde ha varit Elly de Broen och hennes man, men det var det inte (internet)

Detta kunde ha varit Elly de Broen och hennes man, men det var det inte (internet)

De hade startat i Ushuaia, med fullt av vaggande pingviner överallt, ridit mestadels uppe på bergsstigar i Andernas bergskedja i gränstrakterna mellan Argentina och Chile. Och så vidare i bergstrakterna i Bolivien och Peru och Brasilien och Colombia, alltid ute på landsbygden med så litet folk som möjligt. Och i ‘hög luft’ för att hålla sig friska.

Elly skulle ha kunnat fotografera sin man på hästrygg, men inte på den här bilden (internet)

Elly skulle ha kunnat fotografera sin man på hästrygg, men inte på den här bilden (internet)

Jag vet inte om de lyckades rida från Colombia genom sumpmarkerna till Panama eller om de hade fått nedlåta sig till att ta båt den lilla biten, men sedan red de hela vägen. Genom Panama och Costa Rica, genom Nicaragua och Honduras, genom El Salvador och Guatemala, och genom hela Mexiko. Att komma in i Amerika var komplicerat, för de hade nog för få eller kanske rentav för många papper att visa upp. Men det gick till slut och de red sedan på vandringslederna uppe på bergskedjan Sierra Nevada genom hela landet från söder till norr. Hur långt upp i Kanada de kom innan de gav upp för vinterkölden vet jag inte, och kanske inte de heller. Men efter denna ridning slog de sig till slut ner på en liten gård längst västerut i  Brittiska Kolumbia.

Jag vet inte hur Elly såg ut, så det här kunde kanske vara hon (internet)

Jag vet inte hur Elly såg ut, så det här kunde kanske vara hon (internet)

Det lät lätt och enkelt när mamma relaterade ritten, men det var en verklig strapats med allehanda äventyr och ständiga umbäranden. Vilda djur och våldsamma oväder stötte de på, mat fick bli när det blev, och hästarna var det viktigaste de hade att ta hand om. Jämfört med detta äventyr var de små, bekväma bussresorna som Ed och jag gjorde genom olika länder, fattiga och rika, enbart sinekurer. Och ändå avundades vi inte Elly och hennes man – var och en blir salig på sin fason.

Vi hade nu fått vinter, efterlängtad så till den himla milda grad, att när det kom till kritan – bussbokningen – så ville vi inte. Och bra var det, för på söndagen var det 10 grader kallt inne i Nya York, och det betyder 20 högt uppe i bergen, trots gassande sol. Och för att kika litet in i framtiden så blev det ösregn och varmt mitt i veckan därefter, så att snön uppe i backarna blev till vatten, som sedan frös till i köldknäppen därefter, så att man bara kunde åka skridskor på eländet. Och det var inte vår vintersport.

Published in: on 2016/11/15 at 01:58  Kommentera  

Inlägg 2.888: 3 – 9 feb 1973

Ingenjörsbyråarbetsuppgifttillkomstutvecklingen

Miljardinflationen skulle dock låta dröja på sig litet, för flygpriserna skulle snart gå ner ytterligare. Vi i Amerika skulle kunna flyga från kust till kust – en sträcka på 4.000 eller 4.500 kilometer eller så – fram och tillbaka för omkring 3.000 kronor om man köpte biljetten tre månader i förväg. Och turistbiljetterna över Atlanten skulle också bli billigare. Nu borde det bli överkomligt för mina föräldrar att flyga hitöver på höstkanten, kanske för att här fira pappas 75-årsdag i december.

Ett annat ovedersägligen pålitligt tecken på att landets stundande finansiella misär inte var omedelbart överhängande utgjordes av att jag själv inte tvekade att köpa andra aktier som ersättning för dem som jag på måndagen i hast hade sålt till högstbjudande. Det var 50 aktier i Grand Central, som jag djärvt pungade ut med 5.278 kronor för. Jag har sällan skådat en kedja av självbetjäningsvaruhus, som mera effektivt än Grand Central har lyckats försvinna från internet just när jag har velat finna åtminstone någonting om den. Att jag köpte dessa aktier full av förtröstan att de skulle komma att bringa rikedomar till mitt hus under de många åren framöver är för mig självklart, men utan att kunna leverera den minsta referens till internet finner jag det svårt att begära att du, kära läsare, skall acceptera mina ord om det. Därför får vi tillsammans finna ut när och hur denna investering skulle komma att sluta.

På fredagen den 9 februari kom det ett litet brev från mamma med ytterligare besked om att det hade börjat ta sig med pappas ingenjörsfirma. På torsdagen den 1 februari hade det kommit två herrar från Långshyttan till pappa. Han bjöd dem på lunch på Drotten, varefter de alla tre körde till Karlstad för att diskutera någonting. Pappa stannade där till fredagen, och när han kom tillbaka hade han varit säker på att han hade fått deras konstruktionsarbete för Långshyttan.

Detta arbete saknade dock fortfarande full bekräftelse, vad det nu innebar. Men om det ginge i lås skulle det betyda arbetsuppgifter för pappa på sitt kontor i två år framöver. När jag fick läsa detta höll jag verkligen tummen för att allt skulle gå rätt, för han behövde detta arbete alldeles oerhört mycket, både för slantarna och – i synnerhet – för sin själafrid. Jag tänkte på hur ohyggligt det skulle ha känts för mig att inte ha mitt fasta arbete på IBM utan att i stället vara beroende av vilka arbetsuppgifter jag själv kunde hitta ute på marknaden.

Published in: on 2016/11/14 at 07:30  Kommentera  

Inlägg 2.887: 3 feb 1973

Finansdepressionsförutsägelsesilverräddningsplankan

Trots den förfärliga snöyran på måndagen hade sommaren genast återvänt och fortsatte in i februari, och att få åka skidor var det inte en chans att ens kunna drömma om. Efter en så här lång tids total oträning var jag inte längre säker på att jag kunde stå på mina stackars laggar utan att falla omkull. Så det fick bli Logen igen, även om den började bli litet enahanda nu efter säkert ett dussin nattbesök.

Tänk att det aldrig kunde gå riktigt bra för någon enda aktie som jag gav mig på numera! Johnson Products, som jag hade köpt 35 aktier i i september, fick jag nu göra mig av med – inte för att jag hade förlorat något på dem utan för att de just nu hade börjat dala oroväckande efter att först vilt ha rusat upp i värde. Det var den firman som stod för Afro-Sheen och Ultra-Sheen, och jag hade tyckt att det var kul att dessa aktier var som gjorda för Eds hår – fast han aldrig brydde sig om att köpa rasket. Jag hade tänkt mig att de skulle komma att utgöra den långtidsplacering som jag i åratal hade längtat efter. Men så blev det alltså inte.

Efter att ha köpt aktierna för 7.199 kronor (se inlägg 2.781) och sedan fått 35 nya aktier i en fondemission nu i januari (se inlägg 2.879), kollapsade aktiepriset rätt snabbt efteråt. Med en vinst på 1.762 kronor lyckades jag med att nu den 3 februari bli av med mina 70 aktier för 8.961 kronor. Visst hade jag allt som allt vunnit en del på den affären, men vad jag hängde upp mig på var att jag hade tillåtit mig att förlora en massa pengar på dem under de sista dagarna, innan jag räddade undan det lilla som var kvar. Jag blev ju aldrig nöjd med mina aktieaffärer, så det var väl bara att acceptera att min självkritik var så stark som den var.

Men redan på onsdagen fick jag en anledning till att tänka om. Jag gjorde då en enkel värdering av det silver som jag hade köpt det mesta av i januari 1972 hos min bank i Schweiz. Det hade nu gått upp i värde med hela 39 procent! Det gjorde mig så glad att jag med avsikt struntade i att räkna ut hurpass litet pengar jag hade placerat i det, bara för att inte igen bli besviken. Alltihop gällde ju nu bara en värdering – jag sålde ingenting av silvret utan var fast besluten att behålla det under en lång tid framöver. Jag kände nämligen på mig att en depression av samma typ som år 1929 var på väg – antingen en inflation med sedlar på 200 miljarder dollar att handla för

Sedel värd 200.000.000.000 tyska mark, 1923 (internet)

Sedel värd 200.000.000.000 tyska mark, 1923 (internet)

eller en regelrätt depression med 35 procents arbetslöshet och sådant –

Arbetslöshetskassekö (internet)

Arbetslöshetskassekö (internet)

och då skulle några tackor silver i Schweiz vara bra att kunna ta till för att överleva.

Published in: on 2016/11/14 at 04:11  Kommentera  

Inlägg 2.886: 31 jan – 1 feb 1973

Språkoklanderlighetsfaktariktighetsmotsättningarna

Kanske jag var påverkad av mina föräldrar och då i synnerhet mamma – som vanligen tyckte mycket mera än pappa – så tog jag den 31 januari ut cirka 17.500 kronor från banken med ‘katastrofkontot’, som jag under årens lopp hade byggt upp för dem (se inlägg 2.809).  Jag flyttade över dessa pengar till tyska mark i Dresdner Bank i Frankfurt. Det lutade nämligen åter mot en de facto devalvering i Amerika, särskilt gentemot de europeiska valutorna, och jag ville verkligen inte vara med om att ännu en gång tvingas att tala om för dem att hela deras katastrofkonto igen hade sjunkit, omräknat till svenska kronor. Men ändå återstod det mera av katastrofkontot i Amerika än nu i Tyskland, för efter detta blev det cirka 5.000 kronor kvar på banken, och i mitt bankfack hade de en obligation från staden Nya York, värd något under 22.000 kronor. Det hade blivit rätt stora pengar av mina månatliga 437-kronors insättningar, och ännu hade de inte behövt ta till någon hjälp från sitt konto.

Jag var i början av februari färdig med första omgången av min introduktionsbok om TCS. Jag har här alltid beskrivit den som en tjock lunta i guldsnitt med tjockt skinnband – men det var mest för att imponera. I själva verket var det en vanlig hederlig IBM-manual. även om jag avsiktligt hade skrivit den utan samma torra organisation som en fackbok om en programvara för datamaskiner. Jag hade försökt göra den så trivsam som möjligt för datachefen hos mina kunder att sitta hemma med framför brasan om kvällarna och avnjuta den på samma vis som hans hustru läste sin roman från läsecirkeln. En scen som förstås bara var en fantasi – för den här vintern var det på tok för varmt för en brasa.

Att det bara var första omgången berodde på att en kollega som var infödd amerikan nu läste min bok med en röd penna i handen, och med den krafsade han något på varenda rad som jag med möda hade skapat – precis som du skulle ha gjort om du hade läst detta från ett papper och inte från en skärm. Sedan blev det min tur att skriva om allt det som han hade anmärkt på – och av det lärde jag mig bra att uttrycka mig mera levande på engelska språket.

Nu hörde det till att han inte begrep allting som hade att göra med TCS, så han ändrade en hel del från korrekta uppgifter på min giktbrutna engelska till felaktiga fakta på hans goda engelska. Sådana passager fick jag då naturligtvis igen ändra, och på det viset gick manuskriptet fram och tillbaka, fram och tillbaka i all oändlighet tills boken slutligen blev en absolut bestseller.

Published in: on 2016/11/12 at 07:48  Kommentera  

Inlägg 2.885: 29 – 30 jan 1973

Födelsedagspresentspaketsresterna

Det fanns ännu en tingest i mitt lilla tillplattade paket till mamma. Det var en liten kortvågsradio i röd metall som jag hade snappat upp för en ringa peng i en butik av en typ som det fanns många av i Nya York. Ed och jag gick ibland in i en och annan sådan under våra exkursioner på de många veckohelgerna utan snö för skidåkning. Radion skulle mycket väl ha kunnat vara en kristallmottagare, men tiden för sådana var nu förgången – allting drevs nu av små batterier. Och det gjorde att man kunde lyssna på radion utan hörlurar. Men pipiga var rösterna i den, minsann.

Liten röd radio, fast min hade ingen radio (internet)

Liten röd radio, fast min hade ingen klocka (internet)

Mamma skrev att hon förstod att jag hade fallit för denna lilla leksak för vuxna. Nej, inte alls – den hade från början varit helt avsedd för henne, men inte protesterade jag mot hennes domslut. Hon skrev att hon lekte med den då och då och skapade ljud i skällan på kvällen. Inte en enda svensk station hade hon lyckats hitta, men däremot en drös med tyska och engelska stationer. Mest glad var hon för att den hade precis samma röda färg som hennes morgonrock. Ja se kvinnor!

Pappa däremot tittade inuti radion och blev imponerad av hurpass få tekniska grejor det fanns i den – den var bara 2 till 5 centimeter stor på alla ledder och var ändå nästan tom inuti. Men väsnas kunde den.

Mamma tackade också för frimärkspengar som jag också hade lagt i paketet. Hon köpte nu frimärken ofta och litet i taget för att ge Ed omväxlande märken att samla på. Det var väl rart!

Mamma skrev i sitt brev hur illa alla tyckte om Olof Palme och hur äcklig han var med sitt ‘Vietnams sak är vår’ – vilket förstås avsåg Nordvietnam och Vietcongstyrkorna i södern. Hon skrev att det snabbt skulle låta annorlunda, om Amerika en dag beslöt att ta hem sina trupper från Europa

Men hon gillade Nixons tal, vilket av dem som hon nu avsåg. Hon tillade att hon sannerligen inte skulle vilja vara Amerikas president med så litet som denne hade att säga till om. Jag märkte av hennes brev att man lätt får en snällare uppfattning av politiker när de hör hemma långt borta.

Följande dag, den 30 januari, dömde domaren John Sirica de fem inbrottstjuvarna Virgilio González, Bernard Barker, James McCord, Eugenio Martinez och Frank Sturgis, tillsammans med organisatören av inbrottet G Gordon Liddy, till fängelsestraff för att ha brutit sig in i det Demokratiska partiets högkvarter i Vattenporten i Washington (se inlägg 2.766). Men detta blev ändå inte det sista ordet om oegentligheterna i president Nixons roll i kampanjen inför sitt lyckade återval år 1972.

Published in: on 2016/11/12 at 04:07  Kommentera  

Inlägg 2.884: 29 jan 1973

Uppassningsbetjäningspersonalssnorkigheten

Någon dag under den följande veckan gick jag på min lunchrast över till adressen där den gamle mannen bodde. Det var ett lägenhetshotell, naturligtvis bara ett kort gångavstånd från där han hade blåst omkull utanför mitt kontor – inte särskilt grandiöst men med en särdeles snorkig betjäningspersonal. Jag ville bara höra hur det hade gått med honom både efter att ha förlorat allt det blod, som jag hade tvättat av från händerna inne på kontorstoaletten, och efter att ha legat på den kalla marmorn i uppemot en halvtimme, antagligen med en hjärnskakning.

Nehej, detta var ett fint hotell, och de kunde verkligen inte nedlåta sig till att svara på nyfikna frågor från gemene man utifrån gatorna. Och så pekade de på dörren ut därifrån.

Jag visste att ingen god gärning går obestraffad här i världen, så jag var inte det minsta förvånad. Men jag har i alla tider sedan dess hoppats på att han hade fått överleva pärsen.

Jag var rätt uppskakad hela dagen efter äventyret – även när jag begav mig hem på kvällen. Det blåste fortfarande ordentligt, men jag var väl förberedd på det, så jag kom fint till tunnelbanan och sedan hem till lyan. Ed fick mig att ta några antibiotikatabletter som han hade liggande. Jag hade ju själv suttit nedhukad under halvtimmen, och Ed ville inte ha mig sjuk att ta hand om. Och det gick bra – jag höll mig frisk och sund.

Därhemma väntade ett långt brev från mamma. Hon hade fyllt år den 22 januari och hade då fått tänka efter hur saken låg till när hennes väninna Resi Forssell i Göteborg hade frågat henne i sitt gratulationsbrev: ”Det är väl inte 70 år du fyller?” – Nej, hon räknade fram att det hade bara gällt det lilla obevända 68-året.

När hon tågade till matsalsbordet på morgonen stod det finaste porslinet uppdukat med kaffe och levande ljus och blommor. Det låg ett paket från pappa med härliga pälsfodrade stövlar – för den händelse att det skulle bli vinter om inte under år 1973 så kanske året därefter. Där låg också flera brev och så ett litet tillplattat paket från Nya York. Pappa hade hämtat ut det, och tullen brydde sig inte om att titta på det. Jag hade skickat en brosch i form av ett lönnblad i guld, som enligt mamma var hennes enda moderna smycke, och hon blev mycket glad över det. Det kunde användas på en klänning och likaväl utomhus på hennes fina päls. Jag skickade henne också en Parkerpenna, som jag hade fått som belöning från IBM – jag har tidigare berättat att IBM tyckte om att ge belöningar under applåder från kollegerna för sådant som man hade gjort bra. Och jag hade absolut ingen användning för en Parkerpenna.

Published in: on 2016/11/11 at 06:36  Kommentera  

Inlägg 2.883: 29 jan 1973

Hjälpsamhetsmytskollapsen

Jag rusade naturligtvis över till honom. Jag hade ju sett hur han föll, men allt hade skett så kvickt att jag inte hade haft en chans att komma dit i tid. Nu lyfte jag försiktigt upp hans huvud från marken och höll det i min vänstra hand, medan jag med den högra försökte sträcka ut hans rock för att få honom skyddad mot kölden så mycket som möjligt. Inte ett ögonblick tänkte jag på att få honom in i värmen någonstans, för jag visste att man inte flyttar på en svårt skadad människa – det måste göras av dem som vet hur man bär sig åt.

Nu måste han få en ambulans och det kvickt. Det var bara några steg till dörren in till banken – jag tror att det var en bank – i bottenvåningen av mitt kontorshus, men jag kunde ju inte släppa hans huvud, så det fick någon annan göra. Då upptäckte jag att ingen annan hade stannat till – det var massor av folk runt omkring, men de alla bara fortsatte att kämpa sig fram mot blåsten. Underligt!

Så jag fick hojta och vifta med min lediga arm: ”Ring efter en ambulans! Var snäll och gå in på banken och be dem ringa efter en ambulans!”

Ingen reagerade. Detta var ju inte klokt! Det talades ju vitt och brett om hur underbart hjälpsamma Nya Yorkarna är när det verkligen behövs, men det tycktes inte stämma alls.

Nåja, någon måste ju ha gjort det, för efter en evighet – det var nog tio eller femton minuter – kom det faktiskt en ambulans. Mannen var vid liv, fast inte mycket, och jag sade några lugnande ord om att allt skulle ordna sig, han skulle bli omhändertagen – allt bara ord, för jag visste ju ingenting om hur det skulle gå. Jag ville täcka över honom med min egen överrock, men med vänstra handen fastlåst under hans huvud gick det ju inte alls. Och under denna långa väntan visste jag ju ingenting om att någonting var på gång – jag visste bara att jag måste skydda hans stackars huvud mot den iskalla marmorn.

Men sedan gick det kvickt. Ambulansmännen visste precis vad de skulle göra, och de fick honom in i sin bil, hur det nu gick till. I den vevan fick jag höra mannens namn och adress – jag antar att de hittade det i hans plånbok. De frågade mig om jag var med honom, och nej, det var jag inte. Och så körde de sin väg. Jag lade inte märke till om någon annan är jag hade ens stannat till ett ögonblick, fast det måste  helt enket ha varit några nyfikna ögon omkring oss – fullt så nonchalanta kan folk helt enkelt inte vara.

När jag åkte upp i hissen till mitt kontor höll jag vänstra handen väl åt sidan för att inte komma nära några kläder. Handen var helt bloddränkt, och jag måste ha sett ut som en mördare på väg från sitt dåd.

Published in: on 2016/11/05 at 18:31  Kommentera  

Inlägg 2.882: 28 – 29 jan 1973

Väderleksolämplighetstillfällena

I Sydvietnam var det varmt och fuktigt, men så var det alltid därborta. Befolkningen hade aldrig upplevt luft som inte var varm och fuktig. För de amerikanska soldaterna som var där för att befria landet var emellertid den sortens väder något som de inte var vana vid, och med uniform på och vapen i hand måste de därför ha lidit kval av att alltid befinna sig i en ångbastu.

Vi i Nya York hade det naturligtvis mycket bättre – i alla avseenden – men vi genomled på sitt sätt också en varm och fuktig vinter. Det var inte jag som gjorde denna jämförelse, utan den läste jag i Nya Yorks Tidender – vi hade aldrig i mannaminne haft en så varm och fuktig vinter som denna. Om Ed och jag inte hade varit så skidtokiga hade vi kanske inte tänkt så mycket på saken, men nu led vi faktiskt kval. Nåja, inte så som våra tappra män i Vietnam, men ändå litet grann.

Det blev alltså ingen skidåkning den här söndagen heller. Det regnade en skvätt på eftermiddagen på Sjätte avenyn, och man får väl anta att de snöfria backarna uppe i bergen samtidigt fick en hel del regn.

Men när Ed och jag steg ut ur vår port på måndagsmorgonen med paraplyerna beredda på duggregn och pölar, så fann vi plötsligt att det i stället yrsnöade därute. Gårdagens regn hade gjort trottoarena isbelagda, men bara här och där på det mest luriga sätt. Vi hade upplevt detta många gånger, men inte såpass oväntat som just denna morgon. Till våra jobb kom vi som alltid säkert och bra med tunnelbanan. Men senare på dagen fick jag uppleva detta väder mera handgripligt.

Under lunchrasten var jag ute i något ärende. Det var väl en fem grader kallt, och trottoarens snöflingor virvlade runt i stormen. Det var mycket halt på sina ställen, och då särskilt på den fina, breda trottoaren som hörde till vår nybyggda kontorsbyggnad med guvernör Rockefellers Nya Yorkskontor och allt.

För att över huvud taget kunna komma framåt och runt husknuten i stormbyarna var jag tvungen att riktigt luta mig framåt, och jag kände hur skorna trots sina gummisulor inte riktigt ville gripa tag i isen på marmorbeläggningen. Alla omkring mig hade samma problem, och en gammal man ett tiotal meter framför mig hade inte krafter nog att klara av motvinden. Den knuffade upp hans framåtlutning till upprätt ställning och fortsatte med att helt burdust få honom att ge upp och handlöst falla rätt bakåt. Han hamnade på ryggen, hatten flög av, och jag tyckte mig höra – troligen inbillningsvis – hur det small till när hans bakskalle slog i marmorn.

Published in: on 2016/11/04 at 06:16  Kommentera  

Inlägg 2.881: 22 – 27 jan 1973

Vietnampusselbitspåplatsfallandet

Veckan därefter var fylld med en blandning av hedersbetygelser och skamlöshetsuttryck, beroende på vad som vägde tyngst, hans jämlikhetsverksamhet eller hans Vietnaminblandning. Lyndon Johnson låg först på lit de parade i riksdagens rotunda, och statsbegravningen hölls i Washington den 25 januari. Hela veckan var fylld av debatter om hans tid som president på ett mycket livligare sätt än var fallet en månad tidigare för Harry Truman, naturligtvis på grund av deras olika tidsavstånd från det gällande nuet.

Lyndon Johnsons kista i riksdagshusets rotunda, Washington, 1973 (internet)

Lyndon Johnsons kista i riksdagshusets rotunda, Washington, 1973 (internet)

Det allra första som inträffade efter Lyndon Johnsons död var undertecknandet i Paris av ‘Fördraget om krigets avslutande och fredens återställande i Vietnam’ den 27 januari 1973. Han missade därför med fem dagar att få uppleva slutet på vad som bara några år tidigare hade kostat honom en säker plats uppe på parnassen för stora amerikanska statsmän. Eller var det måhända hans död som fick de ständigt käbblande parterna i Paris att äntligen ta sig samman och enas om ett slut på eländet?

Än sen då, om den amerikanska senaten vägrade att ratifiera fördraget?

Det två huvudförhandlarna bakom fördraget, Amerikas Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho, fick gemensamt Nobels fredspris för år 1973.

Än sen då, om Le Duc Tho vägrade att ta emot sitt Nobelpris?

Det oändligt långa och förfärligt blodiga kriget i Vietnam var nu en gång för alla slut, och världen kunde nu på allvar andas ut. Diskussionerna i Paris hade pågått ända sedan år 1968, och nu, med omedelbar verkan, skulle det följande ske:

  • Vapenstillestånd. Sydvietnam och Vietcong behåller sina nuvarande befästa områden.
  • De amerikanska trupperna lämnar Vietnam inom 60 dagar. De amerikanska krigsfångarna släpps fria att återvända hem. Alla parter hjälps åt att repatriera kvarlevorna av de döda.
  • De sydvietnamesiska parterna Saigon och Vietcong förhandlar fram ett politiskt beslut om att låta Sydvietnam som en enhet hålla fria val under internationell övervakning.
  • Återföreningen av Vietnam genomförs steg för steg med fredliga medel.

Denna karta visar de 10 procent av Sydvietnam som vid tiden för fördraget tillhörde Vietcong, nämligen remsan längs grannstaterna plus de många småbitarna inne i Saigonpartens område.

Karta över parternas i parisfördraget fastställda områden, 1973 (internet)

Karta över parternas i Parisfördraget fastställda områden, 1973 (internet)

Published in: on 2016/11/01 at 06:47  Kommentera