Inlägg 1.110: 23 – 24 jul 1967

Sträckkörningsavbrottsmotellet

Vid infarten till Piteå hittade vi ett prydligt motell. I Norge hade vi hittat pensionat och fjällstugor och privatrum, men nu var vi i Skandinaviens Amerika, så här gällde det motell. Sveriges första hette ‘Fleninge motel’, det öppnades av KAK år 1954 och låg invid rikstvåan inte långt från Hälsingborg. Jag minns att pappa ofta bodde där när han var på affärer i Skåne.

Fleninge motell (internet)

Vårt nattkvarter vid Piteå hette Öjebyns motell, och det stod bara en enda bil parkerad där före oss, så vi fick lätt ett rum. Det blev rum nummer 4, kostade 35 kronor, och precis som i Amerika betalade man för det redan vid ankomsten. Därinne var det rent överdådigt rent och snyggt, stärkta vita örngott, bekväma stolar och sköna sängar. Det var bra att vi hade ätit, för det fanns ingen restaurang inom synhåll.

Vår räkning, Öjebyns motell, Piteå (1967)

Jag ringde genast till Örebro från vårt rum. Den här gången var det för att tala om att vi skulle komma tidigare, för vi hade hållit igång mycket fortare genom Finland än jag hade räknat med. Varför det då? Det var inte mycket att se där. Vi var välkomna när vi än kom. Jag måste ha tjattrat länge i tratten, för när jag efteråt gick till receptionen för att betala samtalet, så kostade det hela 8,40 kronor.

Räkningen för mitt samtal till Örebro, Öjebyns motell, Piteå (1967)

Visst hade vi hållit igång. Vi hade kört 626 kilometer under dagen och 3.657 kilometer sedan vi hade lämnat Oslo.

I Piteå skulle vi påbörja vi vår sjätte bilreseetapp, och därför är det igen dags för omslagspapperet.

Kartan från Piteå till Stockholm (1967)

Nästa morgon steg vi upp tidigt. Nej, inte klockan 03.00 – det hörde Norge till – men vi var färdiga att starta klockan 07.00. Nu var motellet fullt, åtminstone alla sex rummen på framsidan – jag tror att de hade rum också på baksidan. Och vår Volksvagen var den minsta av bilarna, som alla verkade att höra till affärsresande med firmabil. Åtminstone tyckte jag det.

Vår lilla bil vid rum 4, Öjebyns motell, Piteå (1967)

Vi körde genom själva Piteå utan att stanna och fortsatte en dryg timme till Skellefteå. Där åt vi frukost på självserveringen Aveny vid torget. Om du ser två kvitton för vår frukost så berodde det på att kassörskan inte förstod att våra brickor hörde ihop – men det gick ju lika bra så här. Eds gick på 1,85 kronor plus 25 öre i serveringsavgift och min på 2,20 kronor plus 30 öre i serveringsavgift. Och det var alltså en självservering?

Eds frukostkvitto, Aveny konditori, Skellefteå (1967)

Mitt frukostkvitto, Aveny konditori, Skellefteå (1967)

Vi gjorde ingenting annat i Skellefteå utan körde vidare efter frukosten. Jag antar att vi båda var så fyllda av naturupplevelser från det spektakulära landet i väster att vi fann den nordsvenska kusten vacker men ointressant. Vi tankade vår bil i Lövånger just söder om Skellefteå med 22,1 liter för 20,15 kronor och sträckkörde sedan till Umeå.

Annonser
Published in: on 2011/03/22 at 05:53  Kommentera  

Inlägg 1.109: 23 jul 1967

Entrecôteåterupplevandet

Deras meny var avsedd främst för analfabeter och utlänningar, vilket passade in på oss två – den bestod av fotografier av maträtterna. För mig gjorde dessa bilder att jag omedelbart visste vad jag skulle beställa – precis det som låg på bildens tallrik kallades för ‘Entrecôte med vitlökssmör på avlångt fat’ på den lilla lunchrestaurangen på Östra Larmgatan i Göteborg, när jag där under min studietid åt denna sagolika rätt tusen gånger om.

Vårt val av varmrätt ur menyn, Domus restaurang, Luleå (1967)

Så när analfabeten såg den bilden var varmrätten genast utvald, och utlänningen följde med av bara farten.

Medan vi väntade på maten tog jag fram portmonnän med de svenska  pengarna och visade Ed. I Norge och Danmark hade det varit annorlunda, och likaså i alla de olika europeiska länderna året före. Där hade vi tillsammans trängt in bland de rätt obekanta mynten och sedlarna, men vid de svenska var jag ju sedan ‘barnsben’ helt hemmastadd. Femkronesedeln var en dollar, femtilappen var en amerikansk tia, och femtioöringen var en ‘dajm’. (Att det sedan kostade bara två tioöringar att ringa i Sverige jämfört med en dajm i Amerika ändrade inte på saken. Fast vem vet – nu hade kanske Sverige blivit dyrare än sist?)

Sveriges pengar (broschyr)

Från vårt bord plockade vi också med oss diverse reklamgåvor från Domus, som detta vykort – som var så fyllt av reklam på baksidan att det fanns utrymme för bara adressatens namn och frimärket – och ett dricksglasunderlägg av poröst papper.

Reklamvykort, Domus restaurang, Luleå (1967)

Dricksglasunderlägg, Domus restaurang, Luleå (1967)

Maten var underbart god, väl i klass med den i Göteborg, trots att den inte serverades på ett avlångt fat. Och hela måltiden för oss båda gick på 19,50 kronor. Vad hade min favoriträtt kostat i Göteborg på 50-talet? Två eller tre kronor någonting vill jag minnas.

Vår måltidsräkning, Domus restaurang, Luleå (1967)

När vi kom ut på torget igen klockan 20.30 var det nästan helt folktomt. Luleås centrum var byggt så att staden verkade vara betydligt större än vad den egentligen var, och Ed slogs av skillnaden i folkliv jämfört med Nya York. Vilket förstås var helt orättvist – det är ju framför allt för det vilda och varierande folklivet som folk kommer till Nya York. Man reser inte till Luleå för att uppleva trängseltrivsel.

”Nu tycker jag att vi kan köra en bit söderut innan vi tar in för natten”, föreslog jag, och Ed var med på noterna. Den här goda maten hade gett oss båda mera energi. Så vi körde i en timme och kom till Piteå. Ed tyckte att svenska ortnamn var lustiga: ha-pa-ran-da, lule-å, pite-å. Jag hade aldrig tänkt på den saken – jag var född med dem. Men vad jag inte var född med var gula och vita markeringar kors och tvärs på asfalten – på väg ut ur Luleå råkade vi ut för dem, precis som tullaren hade sagt. Men det gick bra, och efter några gånger vande jag mig vid att strunta i de vita linjerna.

Published in: on 2011/03/21 at 22:44  Kommentera  

Inlägg 1.108: 23 jul 1967

Felsidesåkningsnervositeten

Kartan tog Ed förstås hand om, men jag hade en annan karta för honom ockå, en karta som han aldrig hade sett – jag hade aldrig visat honom den. Det var en karta som i stället för att visa vägens gradering – rikshuvudled, huvudväg, genomfartsväg, lokalväg, och så vidare – så visade den vägens kvalitet. Oavsett om det var en rikshuvudled eller en lokalväg så var de båda inritade med lika breda linjer om deras kvalitet var identisk. Jag gav förstås Ed hela den hopvikta kartan, men här för dig har jag klippt ut en remsa ur kartan, och på den kan du följa hela vägen från Haparanda ner till Gävle.

Vägkvaliteterna mellan Haparanda och Gävle (karta)

Den kartan var flera år gammal, och många vägar hade säkert förbättrats sedan den hade tryckts, men jag tyckte att det var en kul idé. Titta bara på alla de fina vägarna runt Umeå, och jämför dem med de ynkliga vägarna runt Sundsvall, även den stora rikshuvudleden längs kusten.

Så bar det iväg mot Luleå på en väg som var rätt brett markerad på vägkvalitetskartan.

”Jag tycker att det är otäckt med så mycket trafik på fel sida”, sade Ed litet skrämt. ”På S:t Thomas var det nästan ingen trafik. Vad händer om någon kör över på höger sida?”

”Då blir det en trafikolycka som kommer i tidningen”, skrockade jag. ”Men jag har aldrig sett någon köra på fel sida.”

”Och ratten sitter på fel sida också”, lade han till. Jag märkte att han hade lagt märke till ett av skälen för omläggningen till hösten.

”Nu förstår du varför Sverige skall gå över till högertrafik i år, precis som jag propagerade för 1955.”

Ed såg fortfarade rätt skrämd ut varje gång vi mötte en bil.

Så småningom började vi bli hungriga igen. Vi hade ju inte ätit ordentligt på hela dagen, och nu sade kroppen till. Mat … mat … mat! Så när vi kom till Luleå var matfrågan det viktigaste att ta hand om. Nattlogiet kunde klaras av efteråt. Klockan närmade sig 20, och jag tyckte mig minnas från mina Göteborgsår att det var ett kritiskt klockslag för att få restaurangmat – inte på Valand och Trädgårdföreningen, men på vanliga syltor. Någon sorts butiksstängningslag eller vad det nu var gjorde att de då började ställa stolarna uppepå borden för att göra rent golvet, och då var det klippt, både för att komma in och för att fortsätta sin måltid.

Så när vi körde genom Luleå hade vi båda ögonen på skaft, och det var jag som såg Domushuset. De brukade ha en hygglig restaurang,så vi parkerade bilen på torget och hoppade in där. Lyckligtvis var det fortfarande helt öppet.

Published in: on 2011/03/21 at 21:58  Kommentera  

Inlägg 1.107: 23 jul 1967

Trafiklinjevirrvarrsvarningen

Innan vi lämnade Rovaniemi fyllde vi på med tillräckligt med bensin för att klara oss till Sverige, där jag var säker på att bensinen var betydligt billigare. 8,0 liter för 8,40 kronor fick räcka. Och sedan bar det iväg igen.

Vägen under hela dagen hade varit rätt bra – som grusväg betraktad. Från Rovaniemi var den ännu bättre, för det mesta till och med asfalterad. Därför bredde sig Bottenviken ut framför oss redan efter mindre än två timmars körning. Vår väg nummer 4 tog av till vänster där staden Kemi låg bara några kilometer bort, men vi svängde av till höger mot Torneå (fin. Tornio) och Haparanda. Här var det asfalt hela vägen.

Vi rullade över på bron mellan Torneå och Haparanda nästan precis klockan 17.30. Hemma!

Titel för del 3: Sverige (1967)

Sveriges flagga (1967)

Ja, det vill säga för mig, men för Ed var det ännu ett egendomligt nytt land. Och det var här som mina föräldrar befann sig. Han sade att han började känna sig nervös.

”Vi skall ta in för natten någonstans snart, och där skall jag verkligen hjälpa dig att komma ifrån den rädslan – det blir bara roligt att få träffas. Du är min kille nu, och det vet du.”

Gränspolisen hälsade mig välkommen hem med mitt svenska pass och Ed välkommen till Sverige med sitt amerikanska pass. Så talade han om för mig – på svenska – att landet planerade för omläggning till högertrafik. Därför hade hela Sverige en tillfällig maximifart på 90 kilometer i timmen, och vägarna var mycket egendomligt målade. Det fanns vita linjer och det fanns gula linjer, och tillsammans bildade de ett enda virrvarr. Det var bara de gula linjerna som gällde och jag skulle helt ignorera alla vita linjer. De vita linjerna skulle gälla från i höst efter omläggningen.

Det lät intressant. Jag kände ju till omläggningsplanerna, men jag hade inte trott att vi skulle få se några förberedelser för den nu på resan. Jag var så stolt över att mina propagandaskyltar på skotern inför folkomröstningen år 1955 äntligen hade haft effekt och att det nu, 12 år senare, skulle bli av.

Vår bil hade ännu inte börjat varna för låg bensinnivå, så det var ingen panik, men det första vi gjorde var ändå att söka upp en Essostation för att fylla tanken. I den här lilla staden låg allting inom synhåll, så det var lätt gjort. Vi köpte hela 25,5 liter för 23,20 kronor. Och en Sverigekarta? Jo, den fick jag också, för 1,60 kronor. Att det inte existerade någon vägbok för Sverige visste jag, så den frågade jag inte ens efter.

Vägkarta över Sverige (före 1967)

Published in: on 2011/03/21 at 21:24  Kommentera  

Inlägg 1.106: 23 jul 1967

Vänortssammanhållningskedjesymboliken

Vi sov länge på morgonen nu när vi var professionella nattugglor. Frukost ingick i rumspriset, men det var inte mycket mera än Frankrikes kaffe och croissant. Den serverades av samma kvinna som vi hade väckt upp så burdust mitt i natten men som nu var nog så välpyntad och log och nickade. Och gav oss räkningen på 46,55 kronor inklusive 15% dricks.

Vår räkning, Ivalon Matkailuhotelli, Ivalo (1967)

Om vi hade fått hopp om klart väder efter solskenet vid midnatt så gäckades det, för det var jämnmulet igen. Vi tankade där i samhället, 10,0 liter för 12,65 kronor. Vilket visar att det var smart gjort att fylla upp just innan vi lämnade Norge.

Under gårdagen hade vi kört bara 307 kilometer, och sammanlagt sedan Oslo 3.031 kilometer. Ed hade inte noterat detta mitt i natten, och det var honom gärna förlåtet.

Vi satte igång söderut klockan 10, och det var mycket enahanda – säg ‘vilsamt’. Ingenting hände i tre timmar tills vi körde genom byn Petkula och såg en älg igen. Bara det att den här var uppstoppad. Men om den hade böjts till i en mera naturlig kroppsställning, så hade jag under de första sekunderna verkligen trott att det var en riktig levande älg. Jo, den var till salu, alla 300 kilona eller vad den nu vägde. Vi motstod frestelsen, trots att vi kanske hade kunnat ställa den som prydnad däruppe på tjärtaket. De hade också några renhorn och älghorn till salu och även diverse skinn. Kul att se men ingenting att köpa.

Uppstoppand älg till salu, Petkula (1967)

I samma by såg vi också en stuga som hade en hel rad med renskinn och stora renhorn hängade på gården, kanske på tork, kanske till salu. Det fanns inte en enda skylt om detta.

Stuga med renskinn och renhorn, Petkula (1967)

Ett par timmar till och så var vi i Rovaniemi, en riktig stad! Just innan vi körde in i Rovaniemi passerade vi polcirkeln, men här stod det bara en liten skylt – inget monument här inte! – och vi stannade inte ens till.

I Rovaniemi var vi tvungna att göra ett kort uppehåll för en matbit på en liten barservering – den franska frukosten i Ivalo dög inte för folk som hade vant sig vid hur dagen började i Norge. Den detaljen var lätt funnen och snabbt undanstökad. Men nära invid såg vi en skulptur som vi bägge tyckte om. Den bestod av fyra länkar av en kedja som reste sig i vinkel mot öster och som symboliserade samhörigheten med en viss vänort i Sovjetunionen. Där skulle en liknande skulptur vara att finna, lutande mot Rovaniemi. Resten av kedjan som förband vänorterna fick man tänka sig.

Symbol för vänortsförhållandet med en viss stad i Sovjetunionen, Rovaniemi (1967)

Det var en kraftfull symbolik i konstverket. Inte för att jag hade det minsta gott att säga om Sovjetunionen och Finlands påtvingade vänskapspakt, men som konstverk uppskattade jag idén.

Published in: on 2011/03/21 at 00:44  Comments (2)  

Inlägg 1.105: 23 jul 1967

Esperantobehovsbeviset

”De har säkert rum lediga. Annars skulle de inte ha ringklockan tänd”, ansåg Ed. Vi tog ut våra väskor, ställde dem framför oss och tryckte på knappen. Det dröjde. Och det dröjde.

”De måste ta av nattmössan och sätta på tofflorna”, gissade jag men tänkte: ”Vi får nog köra vidare”.

Men så knäppte det i låset, och dörren öppnades. Där stod en trettioårig kvinna som helt uppenbart var nyväckt.

Vad jag nu kommer att berätta om vår konversation är med nödvändighet uppdiktat. Detta beror på att min kunskap i finska var obefintlig och att jag därför inte kunde förstå ett enda ord som kvinnan yttrade. Jag kunde naturligtvis få en god uppfattning om vad hon tänkte genom intoneringar och kroppsspråk, men detaljerna har jag fått lov att gissa fram.

”Vad vill ni göra här? (fin.  Mitä haluat tehdä täällä?)”, sade kvinnan.

Det betydde nog ‘god kväll’, så jag svarade ”God kväll!” på Finlands andra språk, svenska, och tillade:  ”Har ni ett rum ledigt för oss?”

”???”, blev svaret. Och så: ”Varför tryckte ni på knappen mitt i natten? (fin. Miksi painat nappia keskellä yötä?)”

Jag tittade på Ed i ett förtvivlat hopp om att han fattade vad kvinnan sade.

”Du ska se att det här inte är nåt hotell”, mumlade han.

”Bara ett rum för oss båda”, sade jag och höll upp mitt pekfinger som såg ut som en etta.

Nu blev hon arg: ”Ni skall inte förmana mig! Det var ni som väckte mig. (fin. Sinun ei pitäisi moittia minua! Te olette niitä, jotka herätti minut.)”

Det här gick inte bra. Kanske engelska. Eller tyska. Eller franska. Jag försökte dem alla – utan resultat. Jag glömde att försöka norska, vilket ju här uppe i norr hade legat nära till hands.

Vad göra? Teckenspråk! Jag lade samman handflatorna och vilade mitt huvud mot den högra handen, slöt ögonen och snarkade till.

Det tog knäpp! Nu begrep hon att vi ville sova. Och eftersom detta råkade vara ett hotell så var det nog ett rum för att sova i som vi önskade: ”Å, är det ett rum ni vill ha? (fin. Voi, on se huone, jota haluat?)”

Nu såg hon god ut igen. Vi grep våra väskor och steg in i receptionen, fyllde i våra blanketter – med finsk, svensk och engelsk text – och visade upp våra pass. Och så ledde hon oss ut igen och till rum nummer 11 med två sängar och gav oss nyckeln.

”God natt! Good night!” önskade vi henne. Hon kunde ha sagt: ”Hyvää yötä!”, men hon sade ingenting.

Published in: on 2011/03/21 at 00:12  Kommentera  

Inlägg 1.104: 22 – 23 jul 1967

Nattbelysningsfotograferingsexperimenten

Några minuter senare stannade vi igen. Solen lyste fortfarande, men nu var det bara himlen runt den som lystes upp. Solen hade gått ner, men det var lika vackert för det.

Midnattsskymning, Norra Finland (1967)

Alltsedan vi körde in i Finland hade vår väg gått i stort sett österut, men när vi kom till ett T-format vägskäl svängde väg nummer 4 till höger. Den bar nu åt söder i stället för åt öster, och vi kom alldeles intill en sjö som jag mindes som Enareträsk alltsedan folkskolans geografi – här hette den Inarijärvi. Det var absolut inget träsk i vanlig mening – det var en sjö på över tusen kvadratkilometer, nästan lika stor som Mälaren. Och precis som Mälaren bestod den mest av av vikar, öar och sund. När en liten bit av den dök upp var vi tvungna att stanna och fotografera – färgspelet var absolut obeskrivligt.

Nu ville jag pröva hur de olika filmerna i våra identiska kameror klarade av färgspelet, så vi tog precis samma bild med dem båda. Ed och jag stod tätt tillsammans med bara ett par decimeter mellan linserna, och talade om vad som syntes längst till vänster och till höger i sökaren, allt detta för att få bilderna att bli så lika varandra som möjligt.

Vi lyckades rätt bra i vårt uppsåt. Med bara en anings olikhet är det samma bild – men färgerna är totalt olika. Jag vet inte vilken färgton jag tycker bäst om, och jag vet inte alls vilken film som tog vilken bild. Men det kan ju egentlige göra detsamma, nu när vi har båda bilderna.

Midnattsljus, Kamera 1, Enareträsk (1967)

Midnattsljus, Kamera 2, Enareträsk (1967)

”Vi såg så fantastiskt mycket i Norge”, sade Ed, ”men ingenstans där såg vi färger som dessa.”

Snart därefter körde vi genom den lilla byn Enare (fin. Inari), och sedan fortsatte nattkörningen genom denna färgspelande natur.

”Vi kommer nog inte att hitta något hotell, men jag är inte alls sömnig”, sade jag. ”Säg bara till om du har fått nog, så kan vi stanna och slumra litet.”

”Nej, jag är inte alls trött”, sade Ed. ”Jag tycker det här är bara skoj – och ovanligt. Kanske vi får se en älg igen.”

Efter en timme till av enslig körning – hade vi mött en enda bil i Finland? – kom vi till Ivalo, som kanske kunde kvalificera som ett litet samhälle, och där låg det en envånings brun trälänga på vänster sida med det klargörande namnet ‘MATKAILUHOTELLI’. Mitt i det ordet dolde sig bestämt ett hotell?

”Det du!”, hojtade jag glatt.

”Kan vi bo där?” undrade Ed. ”Klockan är nästan 01.00 nu.”

”Vi får väl väcka dem”, tyckte jag. ”Vi blir ren vinst för dem, om de låter sig väckas.”

Vi parkerade bilen och såg att det fanns en upplyst nattringklocka vid dörren.

Published in: on 2011/03/21 at 00:05  Kommentera  

Inlägg 1.103: 22 jul 1967

Ödeskogsfriden

Vi fyllde upp tanken i Karasjok före den finska gränsen, för man visste vad man hade här men ingenting om vad som fanns där. 6,4 liter för 5,80 kronor var allt som fick plats i tanken. Och så körde vi in i Finland på en bro över gränsån Anarjokka (fin. Inarijokki) och befann oss omedelbart i byn Karigasniemi, där gränspoliserna talade både norska och engelska, förutom finska och svenska. Detta var då ingen ödebygd.

Titel för del 2: Finland (1967)

Finlands flagga (1967)

Nu var det dags för en ny sorts pengar att betala med, men i mitt skriveri levererar jag ju alla belopp uttryckta i svenska kronor. Under vårt korta besök gick det 1.61 svenska kronor på en finsk mark. Hade vi kommit dit tre månader senare, efter en devalvering i oktober 1967, så hade en finsk mark kostat bara 1.23 svenska kronor, men det betydde ju ingenting för oss.

Vår väg fick nu nummer 4, och det var i stort sett det enda vägnummer som vi skulle komma att se i Finland. Bilen, som ju hade det bergbefriade Danmark som hemland, kände sig nu nästan som hemma. Landskapet var nästan lika platt som Texas. Här är en bild som Ed tog genom vindrutan, där han passade på att få med en liten utförsbacke. Några kurvor kunde han inte hitta.

Vår väg i norra Finland (1967)

Det var en sådan landsväg som man i vanliga fall skulle anse som tröstlöst tråkig, men vi var nu så fullmatade med branta berg och tunnlar och broar, att terrängfriden kändes helt underbar. Till det bidrog också kvällsstämningen så här vid 22-tiden. Vår bil var den enda som rörde sig i norra Finland.

Men något annat rörde sig. Jag vet inte vem som såg älgen först, men där bland de spridda småtallarna på höger sida hundra meter framöver stod han och betade utan att bry sig mycket om den dånande trafiken. Jag tystade ner trafiken och stannade den helt för Ed att ta en bild, som lyckades över förväntan.

Betande älg vid vägsidan, Norra Finland (1967)

Men det blev ett kort nöje, för strax därpå gav sig älgen iväg bortigenom och försvann. Klick, så blev det en farvälbild.

Älgen drar sig bort från vägen, Norra Finland (1967)

Ed var helt paff. Jag hade ju sett älgar många gånger som barn, då det verkade vara mera av dem vid vägarna i södra Sverige. Men detta var nog den första älg jag hade sett på ett tjugotal år. Så jag var allt också litet paff.

Den mest mulna dagen hade klarnat upp, åtminstone nere vid horisonten, så plötsligt vid 23.30-tiden träffades min ratt av sprakande solstrålar bakifrån till vänster. Vi fick allt lov att stanna och beundra den midnattssol som vi hade blivit förmenade uppe på Nordkap. Den vilade bland trädstammarna alldeles nere vid horisonten, och om du skuggar bort solstrålarna, så kan dina ögon kanske skönja vår bil nära bildens vänstra kant.

Midnattssol på vår väg genom norra Finland (1967)

Published in: on 2011/03/20 at 22:12  Kommentera  

Inlägg 1.102: 22 jul 1967

Jättekrabbmiddagsmålsavsaknaden

Jag skulle tro att vi dröjde oss kvar i Kolvik i en hel timme. Tiden stannade och vi med den. Utan att vi hade gjort någonting där och än mindre upplevt någonting, så kändes det onödigt att till slut ge oss av. Även uppe igen på den fina grusvägen genom det ödsliga landskapet bestod den lugna känslan.

”Tänk vad detta är olikt Manhattan”, mumlade Ed för sig själv.

”Jag skulle inte vilja bo här, men det är skönt att vistas här en stund just nu”, tyckte jag.

Från vägen hade vi fjorden i sikte nästan hela tiden, och så här såg det ut överallt. Detta är bara ett ställe där vi råkade stanna för naturbehov, och jag tog en bild av bilen, vägen, vattnet och – ja, lugnet.

Vår bil vid Porsangerfjorden söder om Kolvik (1967)

När vi nådde inre ändan av Porsangerfjorden var vi i Lakselv, en liten oansenlig håla med bensinmackar, hotell, tältplatser, restauranger och enligt vägboken 500 själar. Man fiskade lax på upp till 25 kilo här i ån Lakselva, och krabba som kunde väga så mycket som 12 kilo.

Krabborna här kan väga 12 kilo, Lakselv (internet)

Lax på nära 17 kilo, Lakselv (internet)

Vi såg naturligtvis ingenting av detta. Vi tankade bilen med 12,0 liter bensin för 10,85 kronor, och på bensinstationen frågade jag också efter en vägkarta över Finland. Jag hade tänkt på den detaljen länge men glömt bort det vid varenda tankning och i varenda stad. Efter så mycket slarv var det helt oförtjänt att jag skulle lyckas nu i denna pytteby, men ödet ville mig tydligen gott. Den kostade 1,80 kronor, och nu hade vi vad vi behövde. Hade de en karta över Sverige också, försökte jag då djärvt men åkte på pumpen direkt. Ett försök till: ”Har ni möjligen en vägbok för Finland, någonting liknande den här?” och jag höll fram den norska dyrgripen till beskådande. Nej, de hade ännu färre vägböcker än svenska vägkartor.

Vägkarta över Finland (före 1967)

Vi åt sedan en stadig laxmiddag – nej, inte en krabbmiddag, det hade de inte – för att stå oss hela kvällen. Vi tog med oss några bullar också i en påse för säkerhets skull. Vi skulle ju nu ge oss in i obygderna där det inte verkade att finnas någonting. Vi kanske skulle komma att få sova i bilen ifall det inte fanns något hotell, men det var ingenting som vi oroade oss för.

Och så bar det av längs den fiskrika Lakselva. I början såg vi några fiskare ute i det forsande vattnet med sina bilar och tält i närheten. Men ganska snart gick det ordentligt uppåt och då började ödemarken. Vägen var ofta spikrak kilometervis, och den var bred nog att mötas utan minsta problem.

Published in: on 2011/03/20 at 08:32  Kommentera  

Inlägg 1.101: 22 jul 1967

Lägenhetsupprydandeföremålsinköpet

”Tänk om vi kunde få plats med det här lilla hornet på väggen därhemma”, sade Ed och höll upp renhornet för mig att se på.

Ed håller fram renhornet för mig att studera, Russenes (1967)

Jag tittade efter om det hade några defekter, men det var perfekt så långt jag kunde se. Och jag tvekade inte ett ögonblick om att vi skulle köpa hem det – jag var jättelycklig över att Ed på eget bevåg hade hittat något som vi skulle ha därhemma.

”Vi kunde montera det på en träplatta och hänga upp det som en jakttrofé från det vilda Norge”, tyckte han. ”Det är säkert en ovanlig väggprydnad i Nya York.”

Renhornet från Russenes hemma hos mig, Palm Springs (2011)

Jag tänkte redan igenom vilken vägg som hornet skulle göra sig bäst på. Fast jag sade ingenting om den saken, för jag ville att han skulle avgöra placeringen också. Gud, vad jag älskade den mannen!

”Nu får du köpslå”, sade jag. Och det gjorde han. Ingen av dem talade norska. Gubben talade samemål och Ed engelska, och de kom fint överens. Jag minns inte vad hornet kostade, bara att det var otroligt billigt.

Bilen stod kvar där vi hade lämnat den, och allt vårt bagage fanns kvar. Vi hade haft en liten pirrande känsla av oro när vi dagen före låste bilen och sedan lämnade alltihop vind för våg, men så kunde man göra då för tiden. Och särskilt i de nordiska länderna hände det sällan att det stals på allmän plats. Det verkar rätt otroligt i denna dag när man inte kan lämna någonting ur sikte i fem minuter utan att det försvinner.

Renhornet lade vi löst i baksätet. Långt efter resans slut blev jag uppmärksammad på att vi hade tagit en stor risk när vi lade det där – om vi hade kolliderat med någonting, så skulle hornet ha kunnat flyga som en projektil och skada oss allvarligt. Nåja, ingenting skedde, men vi skulle nogsamt tänka på den saken nästa gång vi köpte ett renhorn.

Vi gav oss iväg vid 17-tiden. Bilen startade piggt, och vi satte kurs söderut, fortfarande på riksväg 6. Den gick längs Porsangerfjorden, och när vi passerade en skylt för ett pittoreskt litet fiskeläge som hette Kolvik stannade vi en stund och såg oss om. Det var ingenting särskilt att se på i denna djupt sovande gamla by, men det vilade en känsla av frid som var rätt smittsam.

Man såg nästan inte en människa, men det fanns bänkar att sitta på och meditera. Några gamla fiskebåtar låg upplagda, men det var uppenbart att all fiskeverksamhet hade upphört. Efter stormen på Nordkap var det skönt att bara sitta och njuta av det milda, om än molniga vädret.

Fiskebåt på det torra, Kolvik (1967)

Published in: on 2011/03/20 at 07:37  Kommentera  

Inlägg 1.100: 22 jul 1967

Människohordsumgängesundslippandet

Men snart nog låg färjan vid kaj, och vi kunde gå ombord för att fortsätta vår resa söderut – ‘fortsätta’ därför att den ju hade påbörjats redan på natten uppe på Nordkap.

Vår färja till Russenes lägger till, Honningsvåg (1967)

Fram med omslagspapperet! Resans femte avsnitt skulle bli internationellt – med tre länder inblandade.

Vår körning från Honningsvåg till Piteå (1967)

Här stiger jag på färjan, och sedan bar det iväg.

Stiger på färjan till Russenes, Honningsvåg (1967)

Samma båt, samma matsal, samma bord – men nu kom det ingen servitris och pockade på att servera oss någonting. Det var skönt, för vi var fortfarande helt mätta efter fru Jonassens ordentliga frukost. Och vi sprang för resten ut på däck mycket oftare nu när solen tittade fram. Men kallt var det därute, så det blev korta däcksbesök för oss. Ed passade som vanligt på att fånga våra medpassagerare med sin kamera.

Medpassagerare på färjan Honningsvåg – Russenes, 1967

Just innan vi kom till Repvåg mötte vi den andra färjan. I andra riktningen hade vi varit inne i matsalen vid mötet och därmed missat detta stora evenemang. De två färjorna gick långt från varandra, säkert respektabla 500 meter – men andra fartyg höll betydligt kortare avstånd, som till exempel det här.

Möte med ett annat fartyg, Färjan Honningsvåg – Russenes (1967)

Omkring klockan 16 kom vi fram till Russenes. Kajen där var packad med folk, uppemot hundra människor, som alla skulle med till Honningsvåg. Vilken skillnad från vår fridfulla seglats vid samma tid dagen före! Vi kunde inte riktigt begripa varför det plötsligt var så många resande. Att det var lördag kväll borde väl inte ha betytt något så här ute i vildmarken. Och var skulle de alla hålla till på båten? Nåja, matsalen var ju faktiskt rätt rymlig – kanske de alla kunde få plats därinne. Men det var ju, tack och lov, inte vårt problem.

Väntande folkmassa på kajen, Russenes (1967)

Vid avstigningen fick vi återigen en gottepåse, nu fylld med frestande erbjudanden från fastlandet. Du kanske undrar varför jag har med en bild till av samma påse? Nej, det var inte samma påse, för texten på den här var litet annorlunda. Först tyckte jag att det var ett onödigt slöseri med två olika sorters påsar för dem att hålla reda på, men sedan såg jag det fina i kråksången: eftersom det var olika innehåll i påsarna, så var det ju bara bra för dem att kunna se utanpå vilken påse som var vilken.

Gottepåsen från rederiet, Färjan Honnomgsvåg – Russenäs (1967)

Vi trängde oss genom folkmassan och begav oss mot bilparkeringen. Precis bakom färjekontoret satt det en liten fint utstyrd samegubbe på gräskanten vid vägen, och han hade utspritt runt omkring sig några renskinn och renhorn. Även utan något torgstånd eller ens någon skylt var det uppenbart att han sålde dessa dyrgripar. Ed blev nyfiken och gick fram och studerade ett av renhornen.

Ed studerar ett renhorn som är till salu, Russenes (1967)

Published in: on 2011/03/20 at 02:41  Kommentera  

Inlägg 1.099: 22 jul 1967

Honningvågsmorgonfriden

Vi vaknade på morgonen av en doft av kaffe. Vädret verkade betydligt bättre, men klar himmel var det ändå inte. Så här såg vi hamnen i Honningsvåg från vårt fönster. Alla hus var byggda i samma stil utom en platt, modern byggnad uppe på en kulle rätt bortom hamnen. Fru Jonassen talade om att det var en sjöfartskola, vilket förstås passade utmärkt in här.

Utsikten från vårt fönster, Honningsvåg (1967)

Vi hade med avsikt inte brytt oss om avfartstiderna för färjor tillbaka till Russenes. Vi hade valt att få sova ut och inte ta den första båten, som säkert gick ohyggligt tidigt på morgonen. Vi sov därför djupt ända till 09-tiden, och när vi kom ner en halvtimme senare sade värdinnan att 09.30-båten just hade gått och att nästa skulle gå klockan 13.00.

Hon hade dukat upp ett smörgåsbord på sin byffé med allt som hör till en norsk frukost, och vi var riktigt hungriga. Vi hade gott om tid.

Fru Jonassen vid frukostbuffén, Jonassens gästgiveri, Honningsvåg (1967)

Och så var det räkningen: 31,90 kronor för rummet och 7,95 kronor vardera för frukosten, allt inklusive 10% serveringsavgift. Räkningen var utställd till ‘Nyork folk’, vilket såg rart ut.

Vår räkning, Jonassens gästgiveri, Honningsvåg (1967)

Precis som fru Hoff i Narvik talade hon med stolthet om att hon hade haft gäster från många olika länder. Den här natten verkade det inte som om hon hade haft några andra gäster än oss, men de andra kunde ju ha rest iväg med 9.30-båten. Vi frågade inte.

Fru Jonassen tog fram sin kamera och undrade om jag kunde fotografera henne tillsammans med Ed. Det såg väl kärvänligt ut, och jag tog också en likadan bild med min kamera, vilket var mycket enklare än att behöva skicka brev med kopior.

Ed och fru Jonassen, Jonassens gästgiveri, Honningsvåg (1967)

Vi gick omkring i den backiga staden en stund. Det var som i San Francisco – varenda gata var brant uppför eller utför. Var det kampen mot elementen vid midnatt som hade gjort oss så svaga i benen? När vi hade sett det mesta gick vi tillbaka till vårt rum och vilade ovanpå. Inte en enda bild av staden hade vi brytt oss om att ta på vår promenad, men fru Jonassen hade vykort att köpa. Det professionella kortet var perfekt, och nu när solen faktiskt tittade fram så blev vykortet ännu mera likt verkligheten.

Honningsvåg, 1967 (vykort)

Med en halvtimme till godo gick vi ner till bryggan. Terminalen var värd en bild i all sin fulhet, för den hade ju tjänat som en fast punkt i tillvaron för oss, både när det gällde båt och buss.

Terminalen för färja och buss, Honningvåg (1967)

Först efter en god stund kunde vi skymta vår färja långt ute på redden. Den var såpass försenad att den inte ens hade anlänt klockan 13.00, då den egentligen skulle ha avgått från Honningsvåg.

Färjan från Russenäs nalkas ute på redden, Honningsvåg (1967)

Published in: on 2011/03/19 at 22:57  Comments (2)  

Inlägg 1.098: 21 – 22 jul 1967

Kaféförfriskningstillfället

Han förblev Frankrikes kung fram till nästa revolution år 1848, då han i februari abdikerade till förmån för sin 9-årige sonson Filip (fra. Philippe), vilken man emellertid inte accepterade utan i stället införde republik. Ludvig Filip flydde inkognito som Herr Smith tillsammans med Maria Amalia i en vanlig hästdroska till säkerhet i England. De steg i land i Nyhamn (eng. Newhaven) och tog tåget till London. Med drottning Victorias goda minne bosatte sig sedan Ludvig Filips familj i Claremont  söder om London.

Ludvig Filip dog år 1850 och Maria Amalia år 1866. Tio år senare överfördes deras kvarlevor till Frankrike och begravdes i familjen Orleans gravkapell i Paris.

Undra på att det nu stod ett monument med en byst och huttrade uppe på klippan vid Nordkap! Utan att veta ens vem bysten var fick jag Ed att försöka stå stilla intill den i stormbyarna, för dimman hade tillfälligt tunnats ut litet. Jag lyckades då med att få vår enda bild av vårt besök häruppe.

Ed försöker stå stilla invid bysten av Ludvig Filip, Nordkap (1967)

Men vi köpte ett vykort för säkerhets skull, och på det kunde vi bättre se hur kung Ludvig Filip såg ut. Vädret gör en hel del skillnad.

En lugnare bild av Ludvig Filips byst, Nordkap, 1967 (vykort)

Och vi hade det väder vi hade. Det hade plötsligt blivit betydligt klarare – nu kunde vi faktiskt se kaféet strax till höger om oss. Det såg ut som ett skjul, men arkitekturen är av mindre betydelse när man måste komma in någonstans för att rädda livhanken. För att komma dit var det bara att slappna av ett ögonblick och låta sig blåsas dit. Vi skulle aldrig kunna arbeta oss mot vinden tillbaka till bussen, men kaféet var nu och bussen var sedan.

Våra medpassagerare satt därinne alla fyra, men vi slog oss inte i slang med dem – vi längtade inte efter sällskap för att jämföra strapatserna. De verkade rätt oberörda. Vi tog en kaffe och två bullar – jag skulle inte kunna sova efter kaffe. Det var svindyrt, men bara att få sitta därinne förtjänade varje öre det kostade.

Kaffeservett, Kaféet vid midnatt, Nordkap (1967)

Om det hade varit klart väder och utan storm hade vi naturligtvis varit ute på klippkanten och njutit av att se solen stå i norr rätt över nordpolen.

Midnattssolen från Nordkap i vackert väder (internet)

Och om solen hade varit skymd, men molnen runt klipporna hade legat lägre ner, så hade det åtminstone varit intressant att vistas därute. Men nu upplevde vi midnattssolen inne på kaféet.

Nordkapsklipporna i lägre liggande moln (internet)

För att vara säkra på att inte missa bussen gick Ed och jag därifrån redan klockan 00.15. Bussen skymtade fram ur diset, och med några energiska steg rätt in i vindögat gick det faktiskt. De andra kom strax efter oss, och så snart alla var på plats satte chauffören igång tillbakafärden. Klockan 01.00 var vi vid terminalen, och där nere var det någorlunda stilla. Det tog inte många minuter innan vi skönt låg på örat och drömde om att ha gjort detta äventyr 172 år tidigare. Utan buss.

Published in: on 2011/03/19 at 22:15  Kommentera  

Inlägg 1.097: 21 jul 1967

Nordlandsutforskningstidsfördrivet

Följande vår slog han följe med skolans kvinnliga kock, och när det sedan på hösten upptäcktes att hon var med barn var det slutet på Ludvig Filips lärarkarriär. Han gav sig åter på att resa, fortfarande incognito men nu som herr Müller, och på våren 1795 kom han till Skandinavien

Herr Müller följde den vilda och för den tiden äventyrliga norska kusten ända upp till Bodø, där han bevittnade den världsbekanta malströmmen – som Ed och jag hade passerat utan att ha en aning om. Han antog sedan en isländare med namnet Holm som guide norrut genom Lappland tills han den 24 augusti 1795 nådde Europas topp Nordkap. Ingen fransman hade dittills besökt denna avlägsna och kylslagna plats.

I bok beledsagas den klassiska skildringen av Ludvig Filips besök på Nordkap av denna bild, där ingenting stämmer med verkligheten. På den tiden gick det helt enkelt inte an att en kunglighet som reser anonymt avbildas som en vanlig människa. Och hur skulle illustratören kunna rita en korrekt bild av en trakt som han aldrig hade haft förmånen att själv besöka?

Ludvig Filips besök på Nordkap, Dåtida bok skildrande resan (internet)

Ludvig Filip dröjde kvar där i trakten i flera veckor, utnyttjade gästvänligheten av den simpla befolkningen och vann deras förtroende med sitt folkliga sätt. Han visade stort intresse av att studera deras sedvänjor och beteendemönster.

På hösten fortsatte herr Müller söderut till Finland. Där bodde han som gäst under ett helt år i prästgården i Muonio, tvärsöver Torne älv från Sverige. Den 22-årige herr Müller charmade där prästfruns 28-åriga lillasyster Beata Wahlbom, så att denna, inte långt efter att besökaren hade lämnat Skandinavien, födde en son som fick namnet Erik.

Erik växte upp i prästgården under prästens namn Kollström. Senare flyttade han till Tana i nordligaste Norge, österut från Nordkap, och där i trakten finns det fortfarande många människor med franskt kungablod i ådrorna.

Ludvig Filip gifte sig år 1809 med den italienska prinsessan Maria Amalia och fick med henne tio barn.

Prinsessan Maria Amalia (internet)

Kungadömet återinfördes i Frankrike år 1815 efter Napoleons abdikation, och Ludvig Filip kunde tillsammans med sin familj återvända till sitt hemland. Efter nästa revolution år 1830 avsattes kung Karl X och man valde då Ludvig Filip till sin nye kung.

Ludvig Filip som kung av Frankrike (internet)

Published in: on 2011/03/18 at 15:55  Kommentera  

Inlägg 1.096: 21 jul 1967

Kungagryet

Det visade sig senare – inte nu vid vårt stormiga möte här i midnattssolen – vara kung Ludvig Filip (fra. Louis Philippe) av Frankrike. Jag kunde inte erinra mig någon kung Ludvig Filip av Frankrike, så jag var helt obekant med bysten. Denne kung hade emellertid varit här på Nordkap som en 22-årig tysktalande herr Müller år 1795, alltså långt före vårt eget besök. Först 35 år efter sin visit här hamnade han äntligen på tronen, där han satt i 18 år som Frankrikes allra sista kung. Efter honom beslöt sig landet för att bli republik.

Han växte upp mitt i den franska revolutionen som son till den kunglige hertigen av Orleans i en familj som var liberal och stödde det franska folkupproret. Pappan kallades av folkmunnen ‘Filip Jämlikhet’ (fra. Philippe Égalité) – som i ‘Frihet – Jämlikhet – Broderskap’ (fra. Liberté – Égalité – Fraternité). Trots att hertigen var blodsarvinge till den franska tronen var han åsidosatt på grund av sina liberala åsikter, och familjen sysselsatte sig i stället med studier i den litteratur och vetenskap som baserade sig på upplysningstidens rationella tänkande.

När den stundande revolutionen började skaka Frankrikes grundvalar år 1788 visade den då 15-årige Ludvig Filip sina egna liberala sympatier. En gång hjälpte han sina revolutionära vänner att bryta upp en fängelsedörr i en fästning i S:t Mikaelsberget (fra. Mont Saint-Michel) ute i Engelska kanalen. Och med sin pappas stöd anslöt sig Ludvig Filip år 1789 till Jakobinklubben, den organisation som efterhand utvecklades till revolutionens mest fruktade terrorgrupp.

Genom sin börd hade Ludvig Filip automatiskt erhållit den militära överstegraden redan vid 12 års ålder, och när alla överstar år 1791 inkallades till tjänstgöring utmärkte sig 18-åringen genom att personligen rädda ett flertal människor genom modiga bravader i diverse kritiska situationer.

Men som ofta händer vid maktövertaganden så blev det oenighet mellan olika faktioner, och det var andra än den som familjen Orleans tillhörde som fick överhanden. När Nationalkonventet år 1793 beslöt att döma hans far till döden beslöt sig Ludvig Filip för att lämna Frankrike för att rädda sitt eget skinn. Han kom att vistas utomlands i 22 långa år.

Han reste incognito runt om i Mellaneuropa i ett halvårs tid, fram tills han under namnet herr Chabos fick ett arbete som lärare i geografi, historia, matematik och moderna språk i en internatskola för gossar i södra Bayern. Efter en månad där fick han höra att hans far den 6 november hade giljotinerats. Och Ludvig Filip hade ingen människa som han kunde anförtro sig åt i sin sorg.

Published in: on 2011/03/18 at 15:29  Kommentera  

Inlägg 1.095: 21 jul 1967

Bussevakueringstveksamheten

När bussen väl hade klarat av alla backarna, så var vi uppe på Magerøyas högplatå på 300 meters höjd. Där var vägen bättre, och bussen skakade inte längre. Det tog oss allt som allt nära en timme att komma fram till den höga klippbranten i öns norra ände. Vi kunde förstås inte se klippbranten, för dels var vi ju ovanpå klippan och dels kunde vi inte se någonting alls inne i molnet. Om det hade varit klart väder och vi hade befunnit oss någonstans vid sidan om Nordkap skulle klippan ha sett så här fin ut.

Nordkap på högslätten vid bättre väder (vykort)

Och mitt i ingenstans stannade bussen och vi var framme. Inuti ett moln! Känns det så här när man kommer till himlen?

När chauffören öppnade dörren tjöt det till av stormbyarna utanför. Vanligen ligger dimma stilla, så det kändes konstigt att komma ut i dimma som rörde sig. Och som rörde sig så att den piskade vatten i ansiktet. Det var inte regndroppar utan bara våt blåst. Mäkta underligt! Men samtidigt var det jättekul.

Bussen stod inte på en grusväg. Marken överallt däromkring bestod av ett mellanting mellan grusplan av småsten och gräsmatta med krypande ogräs. Åtminstone inom den närmaste metern.

De fyra andra passagerarna hade stigit av före oss och helt försvunnit i töcknet. De syntes ingenstans, och ingenting utom bussen existerade.

”Vart skall vi gå?” ropade jag tillbaka till chauffören. Han pekade på ingenting i riktningen rätt ut åt höger från bussen. Mitt bekymmer var att vi kunde gå vilse i töcknet och kanske ramla över kanten och ner för det 300 meter höga stupet.

”Hur långt är det dit?” undrade jag utan att veta till vad det var som jag ville veta avståndet.

Han skrattade till: ”Tio meter. Eller femton.”

Det lät som om han visste. Men hur visste han det? Hur hade han för övrigt hittat hit? Och vetat var han skulle stanna?

Han kunde väl i rimlighetens namn inte ha menat att det var tio eller femton meter till stupet? Det måste ha varit till någonting annat, för annars hade jag inte vågat ta ett enda steg ditåt. Man kunde inte se sin utsträckta hand framför sig.

”Kommer bussen att stå kvar här?” hojtade jag.

”Ja, till klockan halv ett. Och det finns ett kafé där strax till höger.”

Och så pekade han ditåt. Jo, kanske om man inbillade sig så kunde man tro sig skymta en hussilhuett genom den ljusa dimman.

”Varför tog vi inte med oss en kompass?” sade jag till Ed, och så gick vi försiktigt de tio meterna åt höger och klev rätt på en byst. Vad var nu detta?

Published in: on 2011/03/17 at 01:59  Kommentera  

Inlägg 1.094: 21 jul 1967

Bussåkningsbåtnadsvärdesättandet

Färjeterminalen var förstås också bussterminal – för den enda buss som fanns på ön. Det gick en tur klockan 22.30 till Nordkap och tillbaka därifrån klockan 00.30. Nu skulle det bli sen kväll precis som i Narvik – och vi var redo för astronomiskt galej.

Vi gick sedan och åt, men det var inte en måltid som lät sig registreras i minnet, och efter det gick vi tillbaka till vårt rum. Vi kunde ha gått omkring och tittat på Honningsvåg, men det var för dystert under de tunga molnen, trots att det förstås var fullt dagsljus. Och så blåste det full storm eller halv orkan eller vad det nu kallas.

I god tid före klockan 22.30 stod vi utanför den då stängda terminalen och undrade om bussen skulle komma. Det var ingen riktig spänning i luften, för i detta väder skulle vi nästan lika gärna ha legat under ett tjockt täcke på vårt rum. Men naturligtvis kom det en buss, mycket mindre och skrangligare än den som syns på biljetten, vilken per person kostade tur och retur 10,85 kronor.

Bussbiljett, Honningsvåg – Nordkap och åter (1967)

Vi var bara sex passagerare, men det var gott att veta att vi inte var de enda heltokiga människorna härikring.

”Det här är väg nummer 95”, sade Ed när han såg en skylt utmed vägen. ”Det är samma nummer som den lilla vägen hade mellan Russenes och Repvåg, den som vi inte körde.”

Inte bara hade han kontroll över vägnumren utan också över Norges konstiga ortnamn!

”Du kommer väl ihåg att väg nummer 95 till Repvåg kallades Nordkapsvägen i vägboken, och det är Nordkapsvägen vi är på nu”, kom det ur mig. ”Färjan är en del av vägen. Precis som vår väg från Trondheim. Den behöll sitt nummer 6 trots att den var avbruten av färjor överallt.”

Oj, vad klok jag var!

Till Nordkap var det 33 kilometer, och vägen dit var i otroligt dåligt skick. Den var inte bara brant, utan överallt på den hade regnvattnet också grävt rännilar tvärs över, så att bussen skakade som om den höll på att falla ihop.

”Jag är glad över att vi inte tog bilen med oss hit”, suckade jag över ett lättfångat glädjeämne.

På vägen upp blev det ganska snart tjock dimma runt oss. Men det var inte alls dimma, utan vi hade kommit in i molnen som hade legat över oss hela dagen. Precis som när man flyger genom moln var det inte jämngrått utan växlade hela tiden – ibland sprack det upp och blev nästan soligt ett ögonblick mellan molntapparna – och det gav oss hopp om att det var klart och soligt uppe vid själva Nordkap.

Published in: on 2011/03/17 at 00:55  Kommentera  

Inlägg 1.093: 21 jul 1967

Magerøyfärjegottepåsen

Eftersom stoppet i Repvåg var det enda som hände under dessa tre timmar, så gick vi förstås upp på däck och lämnade kvar våra saker som bordsmarkering.

Repvågs hamn från färjan Russenes-Honningsvåg (1967)

Vi blev kvar på däck också en stund efter avgången därifrån – det var skönt med en nypa frisk luft. Att landskapet saknade träd hade vi vant oss vid under dagen utan att tidigare ha lagt märke till det. Men nu slogs vi verkligen av naturens ödslighet häruppe i norr. Vi stod där och njöt, väl vetande att vi snart skulle ge oss av söderut igen, men så länge vi visste det var det bara trivsamt med denna öde ensamhet. Och vi hade ju alltid varann!

Kusten norr om Repvåg från färjan Russenes-Honningsvåg (1967)

Men efterhand återvände vi förstås ner till vårt bord och iskaffet som vi hade kvar i vår kanna.

Vår gemensamma kaffeservett, Färjan Russenes-Honningsvåg (1967)

”Sex timmar kvar till midnattssolen”, tjoade jag glatt till Ed.

”Fan tro’t”, blev hans okarakteristiska svar. Han måste ha blickat upp på molnen när vi stod därute.

Klockan 19 kom Honningsvåg i sikte. Molnen hade lättat litet när vi kom upp på däck, och i det litet gladare ljuset såg staden riktigt stor ut med många fiskebåtar längs hela strandkanten.

Honningsvåg sett från färjan dit (1967)

När vi steg av färjan fick alla sig tillstuckna en gottepåse, precis som när jag som liten unge gick hem från en julgransplundring – avsikten var då förstås att få alla barnen att glömma att de rycktes bort från allt det roliga och tvingades att gå hem. Här på båten var påsen fylld med broschyrer om allt som man kunde göra av med pengar på i Honningsvåg, så vi glömde helt bort att vi rycktes bort från den roliga båtresan.

På påsen uttryckte rederiet sin tacksamhet över att ha haft oss som passagerare – det hade minsann ingen annan färja gjort tidigare. De hoppades antagligen att vi skulle resa med dem tillbaka, när vi hade utnyttjat allt gott som fanns i påsen.

Gottepåsen från rederiet, Färjan Russenes-Honningsvåg (1967)

Inne i själva färjeterminalen fanns det, precis som vi hade väntat oss, en rumsförmedling, och strax därefter var vi på en fem minuters promenad upp till Jonassens gästgiveri. Staden var byggd i en brant backe, och det var därför som den såg så stor ut från havet – man såg då alla husen ovanpå varandra. Under fem minuter fick benen alltså arbeta ordentligt, vilket bara var bra för oss bilsittare.

Vi fick oss ett rum med utsikt över havet, och jag minns hur noga vi var med att räkna ut vilket rumsfönster som var vårt för att kryssa för det på vykortet. Vi fick en portnyckel utan att be om den, för värdinnan visste att gästerna alltid gav sig upp till Nordkapsklippan vid midnatt.

Jonassens gästgiveri, Honningsvåg (1967)

Nu gällde det att ta reda på busstiderna till Nordkap och att äta middag. Vi var ordentligt hungriga vid det här laget. Sjön suger.

Published in: on 2011/03/16 at 06:15  Kommentera  

Inlägg 1.092: 21 jul 1967

Minimummellanmålstillräckligheten

Vi köpte våra passagerarbiljetter, men efter allt som vi hade fått höra om hur välordnat det var på Magerøya så beslöt vi att låta bilen stå kvar och vila i Russenes.

Två färjor skötte trafiken till Magerøya. Men ändå var det 3½ timmar mellan varje avgång, för det tog hela tre timmar att komma dit. Ön låg visserligen bara en kilometer från fastlandet, men färjan gick rätt genom hela den stora Porsangerfjorden.

Vi hade tur: nästa båt skulle gå om bara tre kvart. Eftersom Russenes inte hade någonting att se, så satt vi mest inne i vår bil under väntetiden. Det var kyligt i luften och rätt blåsigt, så det var gott att sitta därinne och kura.

Ed kom fram till att vi hade kört 2.724 kilometer från Oslo och 331 kilometer under dagen. Det hade vi gjort på 7½ timmar, inklusive lunchen i Alta och avstickaren till Navitforsen. Om vi drog bort en timme för dessa uppehåll så blev det 51 kilometers genomsnittsfart. Rent otroligt med tanke på den svåra sikten på morgonen – men senare hade den smala vägen ofta varit rätt öppen och rak, så jag hade tydligen lyckats hålla igång ekipaget ordentligt.

När det var dags att gå ombord på färjan lämnade vi med tungt hjärta bilen åt sitt öde: ”Du är för dyr, så du får stanna kvar här”.

Vi tog på oss regnrockarna och tog med oss en av kabinväskorna med det nödvändigaste men lämnade resten av bagaget i bilen.

Vi satte oss i matsalen ombord. Vi var inte alls hungriga, men matsalen var den enda lokalen inomhus på hela färjan. Ute på däck var det på tok för kallt att sitta.

När servitrisen kom och frågade, inte ‘om’ vi ville ha något utan ‘vad’ vi ville ha, så undvek vi ett internationellt intermezzo genom att snällt beställa en kaffe – 1,25 kronor – och en smörgås – 2,15 kronor. Det borde räcka för att göra oss båda legitima i restaurationen under de tre timmarna. Vi smuttade på kaffet ur samma kopp, och kannan hade tillräckligt för tre koppar. Smörgåsen bröt vi i små smulor, men den gick ändå åt rätt fort.

Räkningen för kaffet och smörgåsen, färjan Russenes-Honningsvåg (1967)

Mitt under resan lade båten till i Repvåg, en liten hamn dit Ed fann på kartan att vi hade kunnat köra på en liten väg nummer 95 norrut från Russenes. Men vem kunde veta det? Vägboken hade sagt att det gick en färja från Russenes, och där tydde parkeringsplatsen och skyltarna på att detta var färjestället för Nordkap. När vi nu igen tittade i vägboken på väg nummer 95, så stod det där att den var stängd för ombyggnad fram till hösten 1968, då den skulle bli ‘vägen till Nordkap’. Med färja från Repvåg, fick man väl anta.

Så när allt kom till kritan så hade vi gjort precis rätt. Som alltid.

Published in: on 2011/03/15 at 08:23  Kommentera  

Inlägg 1.091: 21 jul 1967

Hyrbilskärleksstyrkeutprovandet

Vis efter att ha studerat vägboken berättade Ed för mig, när vi var på väg igen efter upphållet i Alta, att Altaån hade det antagligen bästa laxfisket i hela världen. Ett par engelska hertigar hade ägt fiskekoncessionen där ända från år 1862, tills ‘amerikaner’ – Amerika har ju inga hertigar – hade köpt ut dem år 1953. En av hertigarna hade fångat 33 laxar där på en enda dag år 1926. Jag avundades varken hertigarna eller amerikanerna en sådan här ruffig dag, och dessutom var jag inte ett skvatt intresserad av att fiska. Men jag gillade förstås att äta lax.

Nu lämnade vägen havet och gick genom en stor dal som hette Stokkedalen. Naturen och vädret hade enats om att ge oss klar luft under det tjocka molntäcket, och vi kunde nu se långt ut åt sidorna. Det gick en del små renhjordar och betade, men de var alla på flera kilometers avstånd. Vi fick aldrig se någon renhjord på nära håll, så vi fick nöja oss med ett vykort. Hjorden på det är mycket större än vad vi själva såg någonstans längs vägarna, men den får duga.

Typisk stor renhjord (vykort)

Så småningom kom vi förbi en lappby – eller en sameby som det i dag korrekt kallas – och där stannade vi till, men bara i några minuter. Vi ville gärna komma fram till Nordkap till kvällen, så vi hade inte tid för en ordentlig titt på byn, som dessutom verkade litet för turistputsad för vår smak. Hmmm, räven och rönnbären?

Ed fick två bilder där av samebarn i sina fina kläder.

Samepojke, Stokkedalen (1967)

Samebarn, Stokkedalen (1967)

Vi köpte också ett par vykort med samebarn i närbild att ha till hands ifall vi skulle behöva dem. Och nu behöver jag dem ju för att visa upp för dig.

Samepojke äter renspjäll, 1967 (vykort)

Sameflickor på höstack, 1967 (vykort)

Klockan 15.30 kom vi fram till Russenes, en liten by med en jättestor parkeringsplats. Detta var nämligen platsen för färjorna till Magerøya, ön på vilken Nordkap låg. Nu gällde det först att avgöra om vi skulle ta bilen med oss till Nordkap eller inte. Så vi ställde bilen bland tusen – nåja, hundra kanske – andra bilar och utforskade vårt öde. Det var ingen panik, för det låg ingen färja vid kajen, färdig att avgå.

Biljetterna kostade 12,30 kronor per person i var riktning, och bilen 26,45 kronor i var riktning. Det betydde alltså sammanlagt 50 kronor för oss själva och 50 kronor för bilen. Går det en buss mellan Honningsgvåg – staden på Magerøya – och Nordkap? Johoda, det gjorde det. Ja, men om vi vill vara vid Nordkap vid midnatt, hur går det då? Jo, det gick en buss dit och tillbaka, så att turisterna kunde uppleva midnattssolen från själva klippan vid midnatt! Och det fanns ett kafé däruppe som var öppet dygnet runt.

De lade in sina svar i så mycket mera lockande ord än dem som jag kunde få ihop för mina dumma frågor.

Published in: on 2011/03/08 at 11:01  Kommentera  

Inlägg 1.090: 21 jul 1967

Regnväderskörningsmysandet

Jag tyckte först att man hade rätt god sikt, men när det så plötsligt kom en dold kurva var jag ändå inte förberedd på det. Jag tänkte på att om det dök upp en mötande bil där så skulle jag vara ännu mindre förberedd, så jag saktade ner ordentligt och lät 40 kilometers fart bli 35 eller 30. Vägen var i god kondition men den verkade ynkligt smal – vindrutetorkare kräver plats! Ed läste i vägboken att vägen var fem meter bred, men det verkade den då rakt inte.

Vägen gick först nere vid havskanten, men efter en timme gav den sig väg brant uppåt. Det skulle vara en fin utsikt på 400 meters höjd där vägen korsade Kvænangsfjället, och det stället passerade man inte utan att märka det. Det fanns inte bara en stor parkeringsplats utan också en ordentlig restaurang däruppe, så vi parkerade bilen och beundrade utsikten som vi skulle ha sett i bättre väder.

Beundrar havsutsikten från vår bil, Kvænangsfjället (1967)

Vi steg till och med ut – det duggade bara litet grann – och gick in och köpte ett vykort av det verkligen trevliga matstället. Vi skulle absolut ha ätit där om det bara hade varit rätt tid på dagen – klockan var 09, och vi hade ju redan ätit en ordentlig frukost.

Matsalen vid utsikten, Kvænangsfjället, 1967 (vykort)

Sedan gick det lika brant nerför, och på östsidan om fjället slutade regnet helt. Där nere vid en avtagsväg åt höger stod en skylt med ‘NAVITFOSSEN 7 KM’, och den fick mig att säga: ”Skall vi passa på att få se någonting den här förfärliga dagen?”, på vilket Ed svarade att han inte alls tyckte att den här dagen var förfärlig – att få vara tillsammans med mig så här inombils när det regnade därute var underbart, och visst skulle vi titta på vad det nu var som kallades Navitforsen. Det stod ingenting om det i vägboken, men det var ju bara sju kilometer dit.

Var han inte härlig, min Ed?

Vattenfallet var inte härligt, men det var alltid ett avbrott i körningen. Vi tog ingen bild av det – var man än försökte så gick det inte att få en hygglig bild – så jag plockar in en internetbild i stället. Hur de nu hade lyckats ta bilden?

Navitforsen, Navit (internet)

Sedan följde vi för det mesta havet, antagligen med fina utsikter överallt. Ibland gick vägen alldeles utmed stranden utan att vattnet syntes, så det kunde lika väl ha varit ett tusen meters stup vid sidan – allt bara försvann i tjockan. Men det blev aldrig riktig dimma på vägen, så vi kunde köra obehindrade och nu litet fortare. Det regnade bara litet grann då och då.

Detta pågick i flera timmar, och vid 13-tiden stannade vi till i staden Alta för en kvick liten lunch. Ed läste i vägboken att samhället bara hade 4.000 invånare, men det verkade på mig stort nog för 20.000. Vi tankade bilen med 17,4 liter för 15,65 kronor.

Published in: on 2011/03/08 at 09:16  Kommentera  

Inlägg 1.089: 20 – 21 jul 1967

Inomhusregnvädersupplevelsen

”Men vi borde allt ta oss en liten sväng först för att röra på kroppen – och få mera aptit så att vi kan äta ordentligt”, föreslog jag, och Ed gick med på det.

Vi kollade med portieren igen att det skulle gå att få litet mat om vi kom tillbaka klockan 21.30. Sedan gav vi oss ut i det vilda nordlandet långt ovanför Sveriges topp. Vi visste att det skulle bli en kort promenad, för hotellet låg mitt i byn. Du ser det i mitten på det här vykortet av Sørkjosen, och lustigt nog har det här fått en annan färg än på det vykort som du nyss såg. Och ändå köpte vi bägge vykorten på samma gång. Så, var hotellet grönt eller var det gult? Nej, det var grått i kvällsdiset.

Sørkjosen med vårt hotell i mitten, 1967 (vykort)

Som överallt annars så tittade vi på samhället, och samhällets barn tittade på Ed. Alla andra tittade förstås också på Ed, men de vuxna var bara mera diskreta. Och Ed fick sin bild av en klunga Sørkjosbarn.

Barnklunga stirrar på Ed, Sørkjosen (1967)

I övrigt upplevde vi ingenting, för detta var inte på något vis en turistort, och långt före klockan 21.30 var vi tillbaka på vårt hotell och det väntande middagsmålet.

Vad vi åt har jag inget minne av och inga anteckningar om, men det var med säkerhet vad vi behövde efter det lilla målet på den sista färjan. På kyparens beställningskvitto syns det en pilsner och en coca-cola – det var jag som lät mig berusas av pilsnern.

Kyparbeställningen Sørkjos hotell, Sørkjosen (1967)

Dagens dis hade övergått i regn under vår kvällsvard, och när vi kom upp på rummet såg vi att det stod som spön i backen. Man somnar gott när man hör regnet därute, även om man tycker att det plaskar inne i rummet. Vi var vakna redan före klockan 07, det regnade ute och joho, det regnade också in från taket ner i en stor pöl på golvet i ett hörn. I detta nybyggda hotell! Undra på att vi hade sovit så gott. Vi steg upp, duschade varmt och klädde oss i tjock pullover.

Mycket kaffe till frukosten, men mycket av varm och kall mat också. Livet lättade litet, och vi betalade portierräkningen på 21,75 kronor för rummet, 14,50 för de två kvällsmålen tillsammans, 2,55 kronor för pilsnern, 1,10 kronor för coca-colan, och 3.85 kronor för telefonsamtalet.

Portierräkningen, Sørkjos hotell, Sørkjosen (1967)

Och så ut till vår plaskvåta stackars bil. Vi satte genast på värmen för att göra den glad, och så satt vi och förbannade tekniken som lät oss vänta på varmluften i hela två minuter. Men sedan blev allt gott. Vi kunde bara se 50 meter åt alla håll för allt regn och regndis, men vi hoppades att det inte skulle bli så här hela dagen.

Vi satte i gång klockan 08, och om bara 16 timmar skulle jag få uppleva midnattssolen på Europas nordligaste punkt tillsammans med mitt livs kärlek. Vad gjorde det att det regnade i Sørkjosen?

Published in: on 2011/03/08 at 07:35  Kommentera  

Inlägg 1.088: 20 jul 1967

Stockfiskskonserveringsmetoden

Han var förvånande pratsam – man kunde ju tro att det skulle stanna nyfikna bilar där jämt och ständigt. Men han hade tid att förklara vad det hela gällde. Den nyfångade torsken rensas från inälvor och skinnet dras av. Sedan sköljs den ordentligt och hängs upp i långa rader från horisontellt lagda stockar så som han själv hade gjort. Inget salt användes.

Stockfisk på tork, Rotsund (1967)

Där hänger fisken i tre månader. Man hoppas på så litet regn som möjligt och också att vädret håller sig svalt – men inga frostgrader. Efter de tre månaderna flyttas fisken till samma sorts upphängning, fast nu inomhus, i två månader. Efter det är den färdig att sälja och kallas då ‘stockfisk’. Den skeppas till fabriker i Sydeuropa utan särskild nedkylning. Lokalt används stockfisk främst till julens lutfisk.

Fisken som hängde hos honom hade han själv fiskat i sin lilla båt ute i fjorden rätt nedanför. Han var så trevlig och informativ att jag stack till honom en norsk femma (= 3,60 kronor) som tack. Han ville inte ha den men jag insisterade och då accepterade han den. Vilken trevlig man! Och vem vet, det kan mycket väl ha varit han som var avbildad i tidningen.

Fiskarbyn där torsken hängde hette Rotsund, och efter bara en halv timmes körning därifrån såg vi ett modernt hotell i en liten by som hette Sørkjosen. Jag erkände att jag var trött och ville vila, och det tyckte Ed var en god idé. Vi hade kört 301 kilometer i dag och sammanlagt 2.393 kilometer från Oslo.

Sørkjos hotell, Sørkjosen, 1967 (broschyr)

De hade ett rum för oss, och redan klockan 19.30 låg vi och vilade. De hade sagt till oss att deras matsal var öppen till klockan 22.00 ifall vi ville äta middag, något som vi avböjde. Vi hade ju redan ätit på färjan.

Jag låg och tittade på kartan. Norge var litet större än jag hade planerat, och vi skulle nog komma till Örebro ett par dagar senare än vi hade tänkt. Nej, vi skulle fortfarande ha flera dagar i reserv, även om Nordkapsresan tog litet längre tid. Jag borde nog ringa till Örebro och förbereda mina föräldrar.

Det gick att ordna från telefonen på rummet. De beställde samtalet och ringde sedan upp mig när förbindelsen var klar, och det tog ingen tid alls. Jag talade med mamma och sade att allt var bara bra – ”Å herregud, vad har hänt?” – men att vi kommer till Örebro ett par dagar senare som det ser ut nu. Ett telefonsamtal skrämde lätt då för tiden, för det var för dyrt för bara pladder. Detta samtal kostade 3,85 kronor.

Kvittot, Mitt samtal till Örebro, Sørkjos hotell, Sørkjosen (1967)

”Kanske det kunde vara gott med litet mat”, tyckte Ed efteråt. Och han tyckte rätt. Jag kunde mycket väl tänka mig att äta två middagsmål i dag.

Published in: on 2011/03/08 at 06:44  Kommentera  

Inlägg 1.087: 20 jul 1967

Färjeöverfartskörningsvilopausen

En halvtimme senare kom vi till ett vägskäl, där vägen till höger gick till Finland! Jo, det var rätt, sade Ed, för vägboken sade samma sak. Jag var tvungen att stanna till och titta på kartan.

Jag visste ju att kartan och boken hade rätt – vad jag fruktade var att vi hade kommit av från vår rätta väg. Jag tänkte på Holmenkollspelets ‘tar feil på løypa’, och det ville jag i så fall rätta till. Men allt var rätt – Finland låg inte långt bort härifrån. Sverige nådde inte upp så här långt mot norr, så nu var det till Finland som avtagsvägarna till höger gick. Man kan läsa hur mycket karta som helst, men innan man har varit på platsen har man inte geografin i blodet.

Vägen följde nu Lyngen, en bred fjord rätt mot norr. Jag hade sett en förfärlig bild av Lyngen i en tidning som låg någonstans, och hur det nu hände så hade den hamnat bland mina minnespapper från resan. Jag låter dig se den bara för att vårt gråa väder fick fjorden att se lika trist ut som på bilden.

Fiskare vid Lyngenfjorden, 1967 (tidningsbild)

Klockan 17 kom vi till Lyngseidet, och Ed hade redan varnat mig att vi där måste ta en färja över Lyngen. Han trodde sedan gårkvällen att jag tyckte illa om färjor, men det var bara då det.

Vi var inte först i bilkön, men det var inte många före oss. Här köpte man biljetterna inne på färjekontoret. 7,60 kronor för bilen och 2,15 kronor per person. Där kom jag i slang med några andra bilister, och de berättade att det höll på att byggas en ny väg på andra sidan om Lyngen. När den var färdig skulle man kunna komma till Olderdalen, dit vi nu skulle åka över med färjan, direkt utan denna båtresa.

Och jag som hade gnällt och väsnats om alla färjorna under gårdagskvällen! Nu tyckte jag precis tvärtom. Jag ville ha dessa avbrott i körningen, så en genomgående väg skulle inte alls ligga väl till hos mig. Även om det nu tog sin rundliga tid i bilkön.

Men färjan kom så småningom, och där nere i matsalen åt vi en liten lagad middag utan brådska, för det tog tre kvart att komma över fjorden. I Olderdalen tankade vi igen, 17 liter för 15,35 kronor.

Vägen gick som nästan alltid häruppe längs strändena, och där fick vi se något som jag gärna ville ta mig en titt på. Jag kände genast igen vad det var, trots att jag bara hade sett det på bild. Det var torsk som hängde för att torka i vad som liknade drivhus utan glas. Nu fick jag se det i verkligheten!

Torsk på tork, Rotsund (1967)

Vi parkerade bilen och gick ner mot ‘drivhusen’, där vi träffade fiskarmästaren själv.

Published in: on 2011/03/08 at 06:17  Kommentera  

Inlägg 1.086: 20 jul 1967

Naturgraffitiuppvisningen

De första kilometrarna gick österut längs fjorden Rombacksbotten, allra först på asfalt men sedan tog grusväg vid, vilket ju var det normala. Och efter bara en kvart körde vi över fjorden på en bara tre år gammal graciös hängbro – som räddade oss från ytterligare en färja. Den första bilden har jag kvar från en broschyr från år 1964, och den visar stolt upp den nya bron med allt byggnadsbråtet kvar runt om den i naturen. När vi själva körde över bron var allt detta förstås iordninggjort, och på den andra bilden, hämtad från internet, ser allt precis så snyggt och propert ut som det skall vara.

Den nybyggda Rombaksbron, 1964 (broschyr)

Rombaksbron (internet)

Det var en avgift på 4,35 kronor att betala för att få köra över bron. De hade lärt sig knepet från George Washingtonbron i Nya York – och de använde förstås ingen kedja här som på Slådalsvägen.

Vårt broavgiftskvitto, Rombaksbron (1967)

Efter bron följde vi samma fjord i västlig riktning och efter en stund var vi tillbaka där vi startade – fast på andra sidan vattnet. Där såg vi litet av Narvik igen, fast själva centrum var gömt bakom en liten bergsrygg. Och sedan blev Narvik till blott ett minne.

Vi körde i fyra timmar utan att se något ‘nämnvärt’. Efter all vägdramatik under resan hit upp var det bara ‘snäll’ natur och ingenting värt att sätta på pränt. Man fick jämt hålla ögonen öppna för får och getter på vägen – kor fanns det ibland också, men dem kunde man inte missa – och de var alla så vana vid bilarna att de inte ens klev åt sidan.

Medtrafikanter på stora vägen (1967)

Vid 15-tiden hade vi konsumerat fru Hoffs frukost och behövde något mera, så vi svängde in till ett samhälle vid sidan som hette Storsteinnes och köpte litet proviant – det fanns matställen, men vi hade börjat dagen så sent att vi inte ville ta oss tid med det. 5,45 kronor kostade den maten.

Kvittot på vårt matinköp, Storstensnäs (1967)

Bara 15 kilometer efter Storsteinnes såg vi en stor sten rätt framför oss, kanske den som hade gett samhället sitt namn? Det var en platt stenhäll på hög kant rätt bortom en T-formad vägkorsning, där vägen till Tromsø gick till vänster och vår väg mot Nordkap gick till höger.

Gästboken med graffiti invid vägen, Nordkjosbotn (1967)

Hällen var fullständigt nedklottrad med graffiti, synbarligen av trafikanter som ville lämna ett visitkort efter sig. Och det var inte någon liten meterhög sten heller – på bägge bilderna råkade vi av en ren slump få med något mänskligt som hjälp med stenens storlek. Intill vänstra kanten ser du på ena bilden en person i röd tröja och kortbyxor och på den andra en barnvagn.

Gästboken litet närmare, Nordkjosbotn (1967)

Här är samma häll från internet av i dag: vad man karvar i sten är för alltid – vad man målar på sten målas snart över.

Gästboken som den ser ut i dag, Nordkjosbotn (internet)

Published in: on 2011/03/08 at 02:40  Kommentera  

Inlägg 1.085: 20 jul 1967

Narviksmotståndsrörelsevärldspolitikspåverkandet

Efter denna exkursion parkerade vi bilen på torget vid foten av Brogatan – det var bekanta trakter alltsedan vår midnattsankomst. Där delade Norska Röda Korsets Krigsminnesmuseum en stor byggnad med Narviks fiskhall. Vi hade fått en såpass stärkande frukost av fru Hoff, att vi valde museet.

Broschyr, Krigsmuseet, Narvik (1967)

Där fick vi se hur det gick till när tyskarna under sitt intagande av Norge år 1940 mötte starkt motstånd särskilt runt Narviks hamn. Det blev intensiva stridigheter som varade i två månader. Dessa marina strider kan ha räddat Storbritannien från ett invaderingsanfall av tyskarna på hösten 1940. Under slaget om Narvik förlorade nämligen tyskarna många av sina jagare, och det anses att de inte bedömde sig ha tillräckligt med stridsfartyg kvar för att kunna ge sig på Storbritannien som planerat.

Brittiska jagare torpederar tyska fartyg, Modell av slaget om Narvik, 1940 (internet)

Narviks hamn var mycket viktig för tyskarna, därför att deras vapentillverkning var beroende av de viktiga transporterna av järnmalm från Kiruna. Jo, ”den tyska regeringen förväntade sig att järnmalmsleveranserna till Tyskland skulle upprätthållas och att engelskinspirerade sabotageåtgärder skulle förhindras”, nu när Norge var ockuperat av tyskarna. Det var ett av de fyra krav som det tyska sändebudet i Stockholm överlämnade till utrikesminister Christian Günther klockan 06 på morgonen den 9 april 1940. Den svenska regeringen gick med på detta krav, och svensk järnmalm fortsatte att skeppas till Tyskland via Narvik under hela kriget.

Flygbild av Narvik under andra världskriget (internet)

Entrén till detta fina museum kostade oss 1,45 kronor var. Jag ser på internet att deras biljetter i dag kostar 75 norska kroner. Jag är glad att Ed och jag var där i tid för det lägre beloppet.

Entrébiljett, Krigsmuseet, Narvik (1967)

Efter besöket på museet gick vi upp till en liten offentlig park på museets tak och kastade en sista blick ner på detta Narviks centrala torg, vars namn jag inte har lyckats fiska upp.

Ed blickar ut från krigsmuseets tak, Narvik (1967)

Vi hade tillbringat bara två timmar i vaket tillstånd i Narvik men hade redan kommit att tycka om allting här – och nu var det obönhörligen dags att ge oss av. Vi anträdde etapp nummer fyra av vår resa, från Narvik till Nordkap, och den ser du här på översiktskartan på omslagspapperet.

Vår körning från Narvik till Nordkap (1967)

Vi tankade bilen mera ofta här uppe i glesbygderna, för man visste aldrig hur långt det var till nästa pump. Innan vi körde ut ur Narvik köpte vi därför 18,3 liter bensin för 16,30 kronor. Ed noterade att vi hade kört 655 kilometer under den långa gårdagen och att vi sammanlagt hade kört 2092 kilometer.

Published in: on 2011/03/07 at 23:53  Kommentera  

Inlägg 1.084: 20 jul 1967

Övernattningshuslångtidsbevarandeupptäckten

För första gången sedan Oslo vaknade vi inte klockan 03 – det skulle ha betytt redan efter två timmar – utan mera något omkring 09. Fru Hoff undrade om vi ville ha frukost, och det ville vi naturligtvis. Hon dukade upp ett morgonmål på bordet i sitt stora kök, inte lika rikhaltigt som på färjan på Nærøyfjorden men det var ändå en sedvanlig norsk frukost.

Fru Hoff berättade att hon hade haft nattgäster från hela världen – jag minns Singapore som en exotisk plats som hon nämnde – och att hon uppskattade variationen av sina gäster. I likhet med alla vanliga och ovanliga gäster fick vi skriva några rader i hennes gästbok.

Jag har ingen räkning kvar från henne – kanske vi inte ens fick någon. Därför vet jag inte vad det kostade, men eftersom jag inte alls minns beloppet som vare sig högt eller lågt gissar jag att det rörde sig om samma summor som på alla de andra natthärbärgena. När jag betalade henne använde jag en stor, enkel blixtlåsportmonnä av svart plast på den ena sidan och genomskinlig plast på den andra, så att man kunde se slantarna utifrån. Den tyckte hon var så fascinerande att jag generöst gav den till henne.

”O nej, den ska jag då inte ha”, protesterade hon, men jag såg till att den stannade kvar hos henne ändå. Fru Hoff i Narvik var den värdinna som vi bäst kom ihåg från hela resan.

När vi var packade och klara stod hon i sitt fönster och vinkade av oss.

Fru Hoff vinkar av oss från vårt nattlogi, Narvik (1967)

När jag skriver detta kollar jag googlekartan (‘maps.google.com’) för fru Hoffs hus (‘Villaveien 69, Narvik, Norge’) och får då en karta över Narvik och en liten bild av ett gult hus i vänstra marginalen. Jag klickar då på gubben i nedre högra hörnet av marginalbilden, och då får jag med en gång se nu, 44 år senare, samma gula trävilla med samma fönster – dock utan någon vinkande fru Hoff – med samma lilla svarta ventilhål intill, samma källarfönster inunder, samma gatunamnsskylt bredvid, och samma balkong runt husknuten! Alla fönstren har fått nya större rutor – annars är allting precis likadant och lika välhållet som år 1967. Tro mig, det känns verkligen gott!

Vi körde ner till rumsförmedlingen för att låta dem veta hur trevligt vi hade bott hos fru Hoff under natten tack vare dem, men också för att få en idé om vad vi borde titta på i Narvik innan vi reste vidare. De skickade oss till en linbana upp till toppen av Fagernesfjället med en fin utsikt över staden och fjorden, och trots att vi hade matats med härliga utsikter i veckor vid det här laget, så uppskattade vi verkligen vad vi fick se däruppifrån. Linbanan dit kostade oss var 5,05 kronor och det var det värt.

Biljett, Linbanan till Fagernäsfjällets topp, Narvik (1967)

Published in: on 2011/03/07 at 09:48  Kommentera  

Inlägg 1.083: 20 jul 1967

Storstadsemottagandet

När vi körde in i Narvik satte jag först sikte på järnvägsstationen. Om den var stängd för natten skulle vi få slå på stort och ta in på Stadshotellet. Ibland har nöden ingen lag.

Men det blev ingen nöd. Vi kom aldrig att få se järnvägsstationen i Narvik. Vi blev förda på avvägar av en stor skylt på gatans högra sida: ‘RUMSFÖRMEDLING’.

”Det kan omöjligen vara öppet så här dags”, mumlade jag trött.

”Så här mitt på soliga dagen?” undrade Ed. ”Varför skulle det inte vara öppet?”

Vi parkerade bilen och gick fram till rumsförmedlingen – och dörren var olåst. Vi steg in, och till min häpnad blev vi mottagna precis som om det hade varit klockan 17.

”Det är efter midnatt och ni har fortfarande öppet”, blev den tröttkörde bilistens pigga hälsning.

Jo, de hade öppet, för så här på sommaren körde bilarna dygnet runt. Och de behövde ju någonstans att bo när de kom till staden. Klokt och förståndigt. Och affärsmässigt.

Joho, de hade ett dubbelrum för oss. Hos fru Hoff på Villavägen 69. Hon ringde dit för att vara säker, och så tog hon fram en karta och lade på disken. Hon skulle till att kladda ner den med stora ringar och streck med sin kulspetspenna, men jag stoppade henne: ”Rita smått för jag vill spara på kartan som ett minne!”

Och det gjorde hon. Små kryss där vi var och där fru Hoff bodde, och en tunn linje för att markera körvägen.

Karta med vägen till fru Hoff inritad, Narvik (1967)

”Här är vi.” – Kryss. – ”Ni kommer söderifrån, från Trondheim?”

”Jo, det stämmer.”

”Då fortsätter ni två kvarter fram till torget, svänger till vänster in på Brogatan. Den går över alla järnvägsspåren, och sedan fortsätter ni några kvarter tills Brogatan slutar. Då svänger ni till höger och är då på Villavägen. Ni korsar en gata och sedan har ni nummer 69 på vänster sida i slutet av nästa kvarter.” – Kryss.

Helt underbart! Vi togs emot av fru Hoff några minuter senare, fick vårt rum efter bara några varma ord som en välkomnande hälsning. Var vi hungriga? Vi kunde få några smörgåsar och kaffe eller te. Jag tittade på Ed, men han skakade på huvudet. Vi var bara sömniga, hade varit uppe sedan klockan 03.

”Oj då”, log fru Hoff. ”Vi får pratas vid i morgon. Gå och lägg er nu.”

Inom en kvart sov vi. Sådär klockan 01 eller så. Mitt på soliga dagen. Rummet hade en mörk rullgardin, men vad brydde vi oss om den?

Published in: on 2011/03/07 at 09:04  Kommentera  

Inlägg 1.082: 19 – 20 jul 1967

Överfärjningsmångfaldskvällströtthetsgnällighetsresultatet

Nu började jag bli rätt trött på färjorna. Gnällig helt enkelt.

”Varför sa du inte att det var en färja till?” gnällde jag.

”Den syns inte på kartan – fast jag ser nu att den står med i vägboken.”

Han såg på mig att det inte räckte: ”Förlåt mig!”

Om jag hade kunnat hade jag lutat mig över och kramat om Ed, men vi satt ju på en offentlig plats. Så jag kramade om hans hand i stället – med tårar i ögonen.

Dessa små pseudofriktioner tjänade som ersättning för de gräl som vi visste att nästan alla par hade med varandra med jämna mellanrum. Våra friktioner var ju bara små gnäll och inträffade ytterst sällan och gällde alltid något totalt oväsentligt, men det behövdes inte mera för att avladda vad spänning som hade uppstått. Och som skulle komma att uppstå i den närmaste framtiden, därför att efter detta struntfelserkännande och åtföljande förlåtelse var vi varandra ännu närmare än vanligt en lång tid framöver. Vad jag längtade efter att få ta min älskade Ed i min famn!

Men nu kom verkligheten gående. Biljettförsäljaren ville ha 2,90 kronor för bilen och 70 öre för var och en av oss två, och det fick han gladeligen. Sedan satt vi en stund och väntade där mitt bland Skjærviks tre små hus, och då skall jag passa på att presentera dig med alla biljetterna från dagens alltför många färjeturer. Var det bara fyra? Det kändes som ett dussin.

Biljetterna från dagens fyra överfärjningar (1967)

Det tog säkert tio minuter för alla bilarna att bytas ut, de som kom med färjan och de som körde ombord. Färjan hette Virak och var byggd år 1954. Den var liten, med plats för bara ett tjugotal bilar, och vi satt kvar utan att stiga ut. Själva båtturen tog bara tio minuter den här gången, innan vi lade till i Grindjord på andra sidan.

Vår färja Virak från Skjærvik till Grindjord

Den förra färjan hade ett par år kvar tills den skulle bli utbytt mot tre jättebroar, och den här hade fem år på sig innan den skulle möta samma öde. Då skulle nämligen Norges då längsta hängbro byggas här. Den skulle bli 500 meter lång, vilket var hela bredden på den bottenlöst djupa Skjomen. Här har du en bild på hur enkelt det skulle bli att komma över den efter år 1972.

Skjomenbron över Skjomen, byggd år 1972 (internet)

Nu var det bara 18 kilometer kvar in till Narvik, och vägen dit fortsatte precis som förut helt utmed havet. Efter en bit på väg kom Ed på att det var över midnatt och sade till mig att stanna för en midnatssolbild. Av mig, så jag fick masa mig ur bilen också. Jag var rätt trött vid det här laget, men nog var det roligt att plåtas så här vid midnatt från söder över Ofotfjorden med solen skinande rätt in i kameran från norr.

Står silhuett i midnattssol vid Ofotfjorden (1967)

Published in: on 2011/03/07 at 01:41  Kommentera  

Inlägg 1.081: 19 jul 1967

Brobyggeriuppföljningen

Färjan lade till, bilar körde av och vi körde ombord tillsammans med alla de andra, och så var vi återigen på böljan den blå. För vilken gång i räkningen?

Fjorden var två kilometer bred, men färjan gick inte rätt tvärsöver. Nej, vi fick oss en sex kilometers seglats österut på Efjorden till färjeläget Forså. När båten var ute på fjorden kunde vi se alla de tre broarna bakom oss:

  • Den bara 2 meter höga Sørstraumenbron, som vi redan hade sett färdigbyggd från Sætran,
  • Den 15 meter höga Mellastraumenbron, som var på väg att bli en bågbro med överliggande farbana, och
  • Den 22 meter höga Kjerringstraumenbron, som då bara hade ett av hängbrotornen färdigt och efterhand visade sig att redan från början ha varit planerad att bli en snedkabelbro med bara ett torn – men vad visste jag om hängbroar och brotorn?

Här ser du en flygbild av Kjerringstraumenbron i förgrunden och Sørstraumenbron i övre vänstra hörnet, så som det hela ser ut i dag när alla broarna och vägen över dem är i full funktion. Det som ser ut som en ö mellan dem är förstås två öar, åtskilda av ett sund på det ställe där landsvägen inte syns. Just där förbinder den osynliga Mellastraumenbron de två öarna.

Flygbild av Efjordbroarna (internet)

För att fylla i vad som fattades på den förra bilden kommer här Mellastraumenbron separat. Nu har du fått se alla broar som Ed och jag var ett par år för tidiga för att få uppleva.

Mellastraumenbron, Efjorden (internet)

Efter en halvtimme ombord anlände vi till Forså, vilket är färjeläget du ser på bilden. Men färjan på bilden är fel – vi åkte inte med Solfrid.

Forså färjeläge med en annan färja, 1968 (internet)

Här i stället är vår färja från Sætran till Forså, fast fotograferad någon annanstans. Den hade byggts år 1944 och hette Oskarsborg III.

Vår färja Oskarsborg III från Sætran till Forså, här annorstädes (internet)

Nu var vi nästan i Narvik. Klockan var 22, vilket vi avsiktligt inte låtsades om för att inte bli sömniga, och det var bara 60 kilometer kvar in till Narvik, som alltfort var dagens etappmål. Som du vet hade vi funnit nattkvarter före klockan 17 varje dag efter ett väl uträttat värv från klockan 04, men nu hade vi utan vidare hållit på i många fler timmar. Det var skönt att köra så här med solen nere vid horisonten baktill eller från vänster men aldrig i ögonen.

En timme senare hade vi bara 20 kilometer kvar till Narvik, och vi visste att vi nu skulle vara framme där före midnatt, när hotellen kanske stängde för kvällen. Jag var pigg som en mört, och Ed och jag hade det skönt och gott i bilen. Och så fick vi plötsligt stoppa bakom en rad bilar igen. Jo, det var en färja till!

Published in: on 2011/03/07 at 00:23  Kommentera  

Inlägg 1.080: 19 jul 1967

Färjesvanesången

När vi hade sett allt och fotograferat en del hämtade vi smörgåsarna ur bilen och åt dem på en bänk. Det var inga dåliga smörgåsar heller! Det var två dubbla sandvikare för oss var, och Ed hade valt påläggen. En med rostbiff och en med, hör nu och njut med oss, räkor med majonnäs.

Vi satt där och pratade om hur skönt det var att vara borta från allting, helt utan kontakt med yttervärlden och inte en aning om vad som hände i världen. Vi kom att tänka på att det var just i världen som vi nu befann oss, och att det var vad som hände därhemma som vi inte hade en aning om. Vad som hände i världen såg vi ju med våra egna ögon runt omkring oss. Vi hade inte den minsta önskan att läsa tidning eller lyssna på radio. Det gjorde vi när vi var hemma.

Och så blev det dags att gå tillbaka ner till bilen och fortsätta. När skulle vi nå Narvik? Utan mera diskussioner om det hade vi bestämt oss för att inte bry oss om det. Det fick bli när det blev.

Skarberget var som väntat bara ett färjeläge och några hus, och efter bara tjugo minuters körning i en lång rad bland de andra bilarna från färjan var det dags för en färja till. Nu skulle vi korsa den smalare Efjorden, men eftersom jag kunde se en bro rätt över den frågade jag biljettkillen hur det låg till.

Jo, bron som vi såg gick bara till en ö ute i fjorden, och det behövdes två broar till för att komma över. Man höll på att bygga dessa två broar, och de skulle ersätta färjan om ett par år. Just nu användes den färdigbyggda första bron bara av brobyggarna för att komma till sin arbetsplats. Man skall alltid fråga lokalbefolkningen.

Biljetterna för färjan från Sætran till Forså kostade 5,45 kronor för bilen och 1,45 kronor styck för oss själva.

Medan vi väntade hade vi tillfälle att gå ut på själva färjebryggan. Den var av trä, och den höjdes och sänktes av tidvattnet. Så ofattbart rent vattnet var! Jag tog en bild lodrätt ner vid bryggan, för man såg bottnen utan vidare i djupet där färjan skulle lägga till. På bilden ser det kanske litet suddigt ut på botten, men i verkligheten såg man varje tångblad därnere.

Klart vatten under färjebryggan, Sætran (1967)

”Hur djupt är det under bryggan?” frågade jag biljettkillen när jag stötte på honom en stund senare.

”Tio meter ”, trodde han.

Jag hade trott fem meter. Men jag hade ju bara Hudsonfloden i Nya York att jämföra med och där såg man ingenting.

Efter en stund av stillhet och ro nalkades färjan därute på fjorden. Den hade alltså bara ett par år kvar att leva, men den verkade lika obekymrad som alla andra färjor.

Färjan från Forså anländer på Efjorden, Sætran (1967)

Published in: on 2011/03/06 at 09:51  Kommentera  

Inlägg 1.079: 19 jul 1967

Stetindkonstnären

Min andra bild av Stetind är en målning från omkring år 1864 av Peder Balke. Konstverkets titel är ‘Stetind i dimma’, och på det stiger bergstoppen upp ur dimmorna nere vid foten, vilket ger ett surrealistiskt intryck åt denna ovanliga bergformation.

Peder Balkes målning ‘Stetind i dimma’ (internet)

Peder Balke var en av Norges stora romantiska naturmålare, utbildad även på Konstakademien i Stockholm. Innan jag skrev dessa rader om Stetind hade jag aldrig hört talas om honom, men nu är jag glad att jag åtminstone vet vem det är.

Peder Balke (internet)

Jag har också funnit andra av hans målningar på internet, och en av dem är den dramatiska ‘Stormen’ med två förlisande skepp.

Peder Balkes målning ‘Stormen’ (internet)

Av Peder Balkes få målningar, som jag hittills har sett, tycker jag nog bäst om ‘Jostedalsglaciären’. Där kommer hans naturromantiska ådra bäst till sin rätt, och i mycket påminner denna målning om den svenske Marcus Larsons konst.

Peder Balkes målning Jostedalsglaciären (internet)

Här är Marcus Larsons ‘Vattenfall i Småland’, i mitt tycke en av de bästa verken av min favoritkonstnär. Uppriktigt sagt anser jag att Peder Balke inte når samma effekt. Tekniken med de centrala delarna av målningen upplysta av ljusare färger, som Marcus Larson ofta använder, drar blicken dit på samma sätt som om det hade varit strålkastarljus rätt där ute i vildmarken.

Marcus Larsons målning ‘Vattenfall i Småland’ (internet)

Här är Marcus Larson själv vid sitt staffli. Försöker de verkligen inbilla mig att han satt och målade sina vilda naturfantasier klädd i jackett?

Marcus Larson (internet)

Efter all denna konstutsvävning vill jag inte att någon skall tro att jag på något sätt är en konstkännare. Jag vet bara att jag älskar målningar av vild skogsnatur, och då helst med ett romatiskt grepp. Hur kom jag in på detta till att börja med? Jovisst ja, det var den för oss osynliga närvaron av det mäktiga berget Stetind. Dit får vi återvända nu.

Det branta Stetind är naturligtvis ett eftertraktat mål för bergsbestigare, och det sägs att det är klätterbart även för folk utan tidigare träning i gebitet. Man skall bara vara i god kondition och inte känna svindel på stora höjder. Och man skall förstås klättra tillsammans med en skicklig ledare.

Det låter väl lockande, särskilt för en som redan här i dessa memoarer har visat sina strapatser som bergsbestigare ett år tidigare på det tre gånger så höga berget Zugspitze. Ack nej, för mig lockar inte Stetind ett enda dugg, särskilt inte efter att här på internet ha fått uppleva en liten välfilmad video av hur det går till att besegra Stetind. Klicka här så att du förstår varför.

Published in: on 2011/03/05 at 23:12  Kommentera  

Inlägg 1.078: 19 jul 1967

Nationalbergsosynligheten

Vägboken berättade om den fina utsikten från färjan ”mot Stetind, 1.312 meter hög, en magnifik pyramid med obrutna stenhällar från topp till botten, en av de mest remarkabla naturliga obelisker i världen”. Vi såg ingenting sådant varthelst vi tittade. Vi frågade och de flesta visste ingenting. Den enda som visste något pekade rätt åt öster och sade att det var för disigt att se någonting av det. Så vi gav upp och tog i stället en bild västerut mot solgatan i vattnet bakom båten. Vi tog den från övre däck, och du kan urskilja bilarna längst bak på bildäcket inunder.

På färjan Bognes – Skarberget, Tysfjorden (1967)

Men nu, i skrivandets stund, är det mycket bättre sikt. Nu kan jag ägna en stund åt vad Ed och jag hade fått se ifall vi verkligen hade velat se Stetind. Vi hade kunnat stanna kvar i trakten tills vädret blev bättre, eller också ta oss närmare berget – det låg hela 20 kilometer från båten. Men att få se Stetind var ju bara en tillfällig ingivelse, baserad på några lockande rader i vägboken. Nu, med internets hjälp, kan jag i lugn och ro finna ut allt jag behöver veta om Stetind och låta dig ta del av det.

År 2002 skulle norska folket komma att välja Stetind till Norges nationalberg, det vackraste och mest individuella av landets alla berg. Jag har två bilder att visa av vad vi inte ens kunde skönja i kvällsdiset. Den ena bilden är tagen från en väg som inte existerade år 1967. Den skulle komma att byggas först år 1992 och innefatta många tunnlar i denna våldsamt bergiga natur – du kan själv se en tunnelinfart på bilden nere vid vattnet precis rätt undet Stetinds spetsiga topp.

Stetind sett från väster (internet)

Jag har hittills inte nämnt något om alla de nya vägar med broar och tunnlar som Norge har byggt på senare år för sina plötsliga oljepengar. I stället för att leva upp slantarna och ställa till med inflation och andra finansiella äventyr har Norge klokt nog lagt mycket av sin oväntade rikedom på en förstklassig infrastruktur. Med sin vilda natur och glesa befolkning hade det tidigare varit omöjligt att bygga sådant som skulle komma att behövas för att uppehålla Norges höga standard. I dag gäller ingenting av det jag berättar från år 1967 om tre meter breda riksvägar utan vägbeläggning. Som turister år 1967 uppskattade både Ed och jag dessa primitiva vägar som något näpet och sött, men för Norges ekonomi i dag skulle landets tidigare otillgänglighet ha varit ett fruktansvärt problem. Enligt de flesta beräkningsmetoderna  har i dag Norge världens allra högsta levnadsstandard. För den saken kan norrmännen tacka oljeinkomsterna och sin åtföljande visdom beträffande användningen av dem.

Published in: on 2011/03/05 at 22:31  Kommentera  

Inlägg 1.077: 19 jul 1967

Tysfjordsöverfartsförtäringsmöjligheten

Den här vägsträckan utmed havet var inte bara kurvig utan också underbart vacker. Det var nog den vackraste natur som vi hade upplevt i vår bil, och så här i efterhand tycker man att det skulle ha varit värt det extra besväret och tiden att stanna här och där och fotografera. Men det gjorde vi inte. Dels låg skönheten inte i speciella detaljer som lånade sig för fotografering, utan mera i upplevelsen som helhet. Dels var det oftast svårt att köra av vägen för att ta en bild utan att behöva gå tillbaka en kilometer. Och dels gällde det att komma undan, helst ända till Narvik. Vi kom därför fram till nästa färjeläge, Bognes, utan några bilder.

Nu gällde det en litet längre överfart, tvärs över den breda Tysfjorden, och det blev också en litet längre väntetid än i Sommerset. Det var inte längre helmulet – solen bröt igenom då och då. Här är en internetbild från år 1968 av bilkön i Bognes. Jag känner igen den.

Bilkö för färjan, Bognes, 1968 (internet)

Själva färjeläget minns jag som något liknande den här bilden från vad jag gissar vara 1930-talet efter bilarna att döma. Men vägen var asfalterad där vi stod parkerade och senare körde ombord.

Färjeläget, Bognes, 1930-talet (internet)

Under väntetiden bad jag Ed att se om det fanns någon mat att köpa – vi kunde inte båda lämna bilen i kön ifall det blev så att man måste flytta bilen av någon anledning – och han kom tillbaka och sade att det skulle finnas ombord på båten. Jag hade helt glömt bort matserveringen på de större färjorna. Trots att jag hade drömt mig tillbaka till frukosten på Nærøyfjorden flera gånger redan!

Ed hade också sett att det kom någon gående med biljettmaskin till bilarna, så det skulle bli lika lätt här som i Sommerset. Det blev 6,15 kronor för bilen och 2,05 kronor för var och en av oss. Lustigt nog blev det inte mycket dyrare för den här mycket längre överfarten än för det korta hoppet mellan Sommerset och Bonnåssjön tidigare.

Vi körde ombord på vanligt sätt, men bilarna gavs här litet mera plats än på den förra färjan – folk skulle ju ut och röra på sig, och då måste de ju kunna öppna bildörrarna. Vi gick förstås till serveringen, som bestod av en disk för färdiggjorda smörgåsar i vaxpapper med gummisnodd runt och kaffe i pappmuggar. Det dög bra för oss, och tydligen för de andra också för ingen verkade att gnälla.

Och sedan hade vi gott om tid att vandra runt på fartyget och se oss omkring. Vi kunde till och med komma upp och ta en bild av själva kaptenen på kommandobryggan, där han förde sitt fartyg med säker hand mot den okända hamnen i Skarberget.

Kaptenen på färjan Bognäs – Skarberget, Tysfjorden (1967)

Published in: on 2011/03/05 at 11:24  Kommentera  

Inlägg 1.076: 19 jul 1967

Fjordöverfartsenkelheten

Jag frågade tanten i bilen framför om man skulle gå och köpa färjebiljetter därframme och fick då veta att nej, de skulle komma hit och ta betalt i stället. Bekvämt minsann! Och mycket riktigt – det kom strax därpå en figur som i likhet med busskonduktörerna i London hade en biljettapparat på magen. Den spottade ut en biljett på 5,05 kronor för bilen och två biljetter på 1,45 kronor var för Ed och mig. Jo, visst sparade vi på biljetterna, men dem kommer jag med på en gemensam färjebiljettbild så småningom.

Ombordkörningen gick enkelt och smidigt, alla visste vad man skulle göra och snart var det trångt som i en burk packade bilar. Ed råkade få tillräckligt med utrymme för att öppna dörren och komma ut, och han knäppte då bilden av vår bil bland alla de andra.

Vår bil packad ombord på färjan, Sommerset (1967)

Jag satt kvar i bilen – jag kunde ha slingrat mig över på hans sida för att komma ut, men varför? Han tog också en bild av fjorden när färjan hade påbörjat sin seglats.

Leirfjorden sedd från färjan Sommerset – Bonnåsjön (1967)

Det hade varit delvis soligt väder fram till Fauske, men nu hade det mulnat på ordentligt. Skulle det bli regn? Utan radio hade vi ingen aning om utsikterna. Nej, radio ingick inte i utrustningen på en hyrbil vid den tiden. Men nog fanns det bilar med radio – vem minns inte C G Hammarlund och hans radioprogram ‘Sveriges bilradio’ i sjutton hela år mellan åren 1956 och 1973? Han spelade skivor och pratade bil mellan dem – körteknik och motorkunskap var viktiga saker då i massbilismens barndom.

C G Hammarlund spelar skivor och inpräntar vägvett (internet)

Färjningen över den lilla fjorden tog bara en kvart i anspråk, och färjeläget i Bonnåssjön såg likadant ut som på detta vykort från 1950-talet.

Färjeläget, Bonnåsjön, 1950-talet (internet)

Den gamla smala grusvägen tog över igen. Asfalten hade nog varit trevlig att ha en stund, men på något sätt passade grusvägen mycket bättre in i den här naturen. Den smala vägen gick upp och ner, ibland nere vid havsytan, ibland uppe på 390 meters höjd, och även genom en ordentlig tunnel. Vår lilla bil fick växla hela tiden, men den var i goda händer och mådde bara bra.

Sedan var det slut med backarna och i stället fick vi ett par timmar av otroligt kurvig väg med havet på vår vänstra sida. Här tillämpade jag inte alls tyst trafik – den smala vägen svängde runt klipphörn utan någon som helst sikt, och då tutade jag precis som postdiligenserna i Schweiz: ”Här kommer jag!” – Det var inte att man var rädd, bara försiktig, och jag höll nog bara 15 kilometers fart i dessa kurvor. Genom denna nogsamma manövrering kolliderade vi inte en enda gång under dessa timmar.

Published in: on 2011/03/05 at 09:57  Kommentera  

Inlägg 1.075: 19 jul 1967

Vägnybyggnadsavnjutningen

Och därmed visste vi att den fina vägbeläggningen skulle fortsätta ända till färjan i Sommerset, eftersom hela vägen var nybyggd. Snart nog kom vi genom en kort tunnel – som du kan se till höger på bilden – och var sedan plötsligt ute på en 200 meter lång bro, byggd år 1966 över den lilla Nordfjorden. Jag tar med en bild av den vackra Trengselbron just därför att den ingick som en del i en alldeles ny vägsträcka, som Ed och jag med säkerhet var de första att ta i användning efter öppnandet. Men sanning att säga märkte vi inte mer än att vi körde på en bro över en fjord och inte alls att detta var en historisk händelse.

Trengselbron byggd 1966 över Nordfjorden (internet)

Den nybyggda vägen följde sedan bergssidan i en stor kurva alldeles längs vattnet hela vägen till Sommerset, och inte alls tvärs över land som kartans streckade planeringslinje utvisade. Därigenom förstod vi att vägkartan var många år gammal – man bygger inte en sådan här väg på ett eller två år. Vi var nu helt på det klara med att i händelse av flera tvister mellan våra hjälpmedel så var vägboken den mest tillförlitliga.

Det kom flera tunnlar på ställen där berget stupade alltför brant ner i fjorden, och den längsta av dem var skyltad med namnet Kalvikstunneln, byggnadsåret 1966, och längden 2.729 meter. Vägboken sade att den var den längsta tunneln på hela vägen upp till Nordkap. Eftersom vi var den första bilen också att åka genom tunneln efter öppnandet får du här en internetbild av infarten som tillägg till Eds egen fina bild av tunneln, tagen från bilen när vi körde ut ur den.

Kalvikstunneln byggd år 1966 (internet)

Vi kör ut ur tunneln åt norr, Kalvik (1967)

En skillnad ser jag mellan tunneln som vi körde igenom år 1967 och tunneln i dag: på vår tid hade tunneln inga lampor i taket, vilka du klart ser på den nyare internetbilden. Antagligen skedde det några svåra kollisioner därinne med bilar utan strålkastare, som ju tidigare var den enda ljuskällan i mörkret – men detta är ju bara mina egna gissningar.

Efter tunneln var det bara fem minuter på den fina asfaltvägen innan vi satt i en lång bilkö – vi var i Sommerset vid färjan.

Hoppade ut ur bilen i kön till färjan, Sommerset (1967)

Vi hade tur, för färjan hade just lagt till där framme. Kanske vi satt där och väntade i fem minuter medan de sydgående bilarna från färjan passerade oss. Ett gott tillfälle att rota fram ätbart ur bagageluckan för tanten framför oss – vi själva hade förstås inte köpt in någon proviant trots alla våra fasta föresatser. Men vi hade ju alldeles nyss ätit en stor måltid på mejeriet i Fauske, så vi behövde ingenting.

Matbestyr framför oss i bilkön till färjan, Sommerset (1967)

Published in: on 2011/03/05 at 03:10  Kommentera  

Inlägg 1.074: 19 jul 1967

Vägvalsvirrvarret

Även om vi bara hade tankat och ätit ett gott mål mat i Fauske så kände vi att det hade gjort oss gott. Det var alltid skönt att komma ur bilen, och just i de här trakterna gavs det betydligt färre tillfällen att göra avbrott i bilsittandet. Naturen var vidunderlig, men så var den nästan överallt, och man kan ju inte stiga ur bilen för att titta på varje vidunderlighet när det kommer en lika vidunderlig utsikt runt nästa hörn. Nej, det skall polcirklar och krigsmonument till för det, eller mejerier. Och nu kom vi att upptäcka en annan anledning till att stiga ur bilen en stund: bilfärjor.

Var pratar han om nu? De hade ju redan gjort två överfarter med färjor. – ‘Du är inte sett ingenting ännu’, för att översätta ett mycket alldagligt amerikanskt uttryck med sin fruktansvärda grammatik.

Jag räknade med att vi skulle kunna nå Narvik på fem eller sex timmar från Fauske. Vägboken sade att det var 229 kilometers körning dit, och vår standardfart i Norge hittills var ju 40 kilometer i timmen. Vi skulle då komma till Narvik klockan 21, och skulle säkert kunna få tag i ett rum såpass sent. Om det såg ut att bli senare borde vi kanske ta in för natten någonstans på vägen. Vi fick ta det som det kom.

Men vägen norrut från Fauske var asfalterad och fin, det var mycket litet trafik, och det gick undan värre. Ibland kunde jag hålla 70 eller 80, minsann, för det var rak väg och öppen sikt för det mesta.

”Sisåhär kommer vi till Narvik på nolltid”, utmanade jag gudarna med. Men efter bara tio minuter fick vi stanna till, för Ed behövde min hjälp i ett vägskäl. Vägboken och kartan och skyltarna stämde inte ihop.

Kartan sade att vi skulle ta till vänster mot Røsvik, varifrån vi skulle ta oss 20 kilometer in i Leirfjorden på en färja till Bonnåsjön. Men både vägboken och skyltarna sade att vi skulle ta till höger:

  • vi körde på väg nummer 6 alltsedan långt före övernattningen i Furuhaugli, vilket var långt före Trondheim, och vi skulle köra på väg nummer 6 ända till Nordkap,
  • vägen till höger var skyltad som väg nummer 6 till Sommerset och var asfalterad precis som den som vi redan körde på,
  • vägboken sade att vägen till vänster var en lokal väg till Røsvik, men att vi skulle fortsätta på vår väg till Sommerset och där ta en färja över fjorden till Bonnåsjön,
  • kartan visade en väg till höger som en streckad linje = väg under byggnad,
  • vägboken var tryckt år 1967, medan kartan inte hade något årtal i likhet med alla kartor jag har sett i hela mitt liv.

Jag tror att du förstår att vi tog den fina asfalterate vägen till höger efter nästan inget övervägande. Kartan fick ge med sig av åldersskäl.

Published in: on 2011/03/05 at 02:48  Kommentera  

Inlägg 1.073: 19 jul 1967

Gemensamhetsminnesutplåningsförsöket

Dessa bilder visar krigsfångarna hemma i sin barack, på väg till sitt arbete, och ute på arbetsplatsen, den blivande järnvägen.

Sovjetiska krigsfångar hemma i sin barack, Norge (internet)

Sovjetisk krigsfånge på väg ut ur sin barack, Norge (internet)

Sovjetiska krigsfångar bygger järnväg, Norge (internet)

Omedelbart efter krigsslutet övertogs alla fånglägren av de allierade och de norska myndigheterna i samarbete med det svenska Röda Korset. Här ser vi greve Folke Bernadotte på en sjukförläggning för ryska krigsfångar 1945.

Folke Bernadotte hos sovjetiska krigsfångar i sjukbarack, Norge, 1945 (internet)

Jag själv var 5½ år gammal när Norge ockuperades och 10½ år vid krigets slut, gammal nog för att känna till att ‘Hitler hade ställt till med kriget’, ett uttryck som jag minns mig ha tolkat som om det gällde att ställa upp ett grönsaksstånd på torget. Jag var naturligtvis för ung för att förstå något om krigsfångar och sådant elände. Men att jag under alla de 65 år som har gått sedan kriget aldrig skulle ha hört ett knyst om 100.000 ryska krigsfångar i Norge förefaller mig mera än märkligt. Tills jag nu på internet snubblade över en djuplodande artikel som berörde orsakerna till att en nation avsiktligt söker att dölja det gemensamma minnet av något obehagligt eller olämpligt för eftervärlden. Du kan läsa artikeln på engelska om du klickar här.

Orsakerna till detta kan vara att sudda ut det förnedrande minnet av den tyska ockupationen, eller den skamfulla kännedomen om att det fanns norrmän som kämpade på tyskarnas sida – eller helt enkelt att ta bort alla synliga spår av ockupationen för att göra landet trevligare för utländska turister.

Det är först  i dag som man har börjat förstå vikten av att spara allt som händer för framtiden. En särskild utställning om de sovjetiska krigsfångarna i Norge öppnades år 2010 i Försvarsmuséet i Akershus i Oslo. Om jag hade skrivit om krigsmonumentet på Saltfjället för bara några år sedan hade jag troligen inte funnit någonting om det hela på internet.

Trots att det inte längre var soligt hade vi en underskön körning utmed Saltdalsfjorden, ofta högt uppe på bergssidan. Här var vi tvungna att stanna och ta en bild ner från vår väg, där vi såg järnvägsspåret löpa alldeles nere vid vattnet. Vi skulle alldeles snart skiljas från sällskapet av järnvägen, som vi då inte hade en aning om att ryska krigsfångar hade byggt.

Väg och järnväg utmed Saltdalsfjorden (1967)

Vi kom vi till Fauske vid 14-tiden och där tankade vi 14,5 liter bensin för 13,05 kronor. Vi passade också på att äta en tidig middag på restaurangen i Fauske mejeri. Det blev ett mycket gott och närande mål som gjorde oss lika mätta och belåtna som vår bil.

Måltidsservett från restaurangen, Mejeriet, Fauske (1967)

Published in: on 2011/03/03 at 10:44  Kommentera  

Inlägg 1.072: 19 jul 1967

Asfaltoperationsavsikten

Denna järnväg skulle enligt planerna kunna tas i bruk inom två år och krävde därför en massa arbetskraft. Därför lät Hitler ryska och jugoslaviska soldater, tillfångatagna under det tyska anfallet mot sin tidigare partner Sovjetunionen, transporteras till norra Norge som slavarbetare. Allt som allt placerades 100.000 övervägande sovjetiska krigsfångar i norska arbetsläger. Medan huvuddelen av dem arbetade på den nordnorska järnvägslinjen, hade andra som arbetsuppgifter att bygga flygplatser, vägar, befästningsanläggningar och annat av den sorten runt om i landet.

Det fanns sammanlagt 500 krigsfångeläger över hela Norge, de flesta i landets norra del. Ett läger hade troligen legat nära stavkyrkan i Torpo, där Ed och jag några dagar tidigare hade sett ett ‘krigsmonument’ i form av en obelisk.

Ett annat hade legat på platsen för det ‘krigsmonument’ som vi hade upptäckt på vår väg över Saltfjället. Detta hette helt enkelt ‘Polcirkelns fångläger’. Det var huvudsakligen jugoslaviska krigsfångar där, och de arbetade med att bygga ett avsnitt av järnvägen över Saltfjället. Det var 776 krigsfångar förlagda i Polcirkelns fångläger vid krigets slut.

Lokalbefolkningen, de få av dem som bodde i detta bistra klimat, var medvetna om hur illa dessa fångar behandlades, och försökte på olika sätt att hjälpa dem – men det var mycket riskabelt. Här är en notis i en norsk tidning från år 1942. I den påmindes läsaren om att det är strängt förbjudet att umgås med krigsfångar, såväl att samtala med dem som att ge dem mat eller hjälp.

Norsk tidningsnotis med varning mot att hjälpa ryska krigsfångar, 1942 (internet)

Av de totalt 100.000 krigsfångarna i Norge dog omkring 13.700 av epidemier, hunger, köld och ren misshandel. På den här bilden ser du gravarna för de soldater från Polcirkelns fångläger, som hade dukat under.

Begravningsplatsen, Polcirkelns krigsfångeläger, Saltfjället, 1945 (internet)

Dessa 500 begravningsplatser för krigsfångar försvann som genom ett trollslag år 1951. Det sades då att man inte ville att turister skulle ta anstöt vid åsynen av alla dessa vita kors överallt ute i naturen. Men det fanns också en mera politisk anledning: det kalla kriget. Besök på dessa begravningsplatser för huvudsakligen sovjetiska medborgare kunde tänkas bli legitima skäl för spioner från Sovjetunionen att släppas in i Norge. Därför samlades kvarlevorna av de avlidna krigsfångarna i alla de 500 fånglägren och transporterades i svarta asfaltssäckar till ön Tjøtta utanför den lilla byn Mosjön, som vi just hade passerat. Därute återbegravdes de avlidna på ett stort gravfält.

Den okände krigsfångens grav, Tjøtta, 1951 (internet)

Denna mycket diskreta process gick under kodnamnet Operation Asfalt, och den ledde till att denna hemska episod i landets historia kom att i mycket försvinna ur det gemensamma folkminnet.

Published in: on 2011/03/03 at 10:09  Kommentera  

Inlägg 1.071: 19 jul 1967

Monumentduplikaten

Ett ryskt krigsmonument på denna plats var något så egendomligt att vi nöjde oss med att ta denna bild och körde sedan vidare. Om en liten stund skall jag dock återkomma till vad jag först nu i skrivandets stund har upptäckt beträffande detta ‘krigsmonument’.

Ett par kilometer längre fram över fjällplatån stod det polcirkelsmonument som vägboken hade nämnt. Bakgrunden till våra bilder av de sista monumenten är densamma – du kan lätt urskilja samma bergstopp i de två bildernas högra halva, även om vinkeln och avståndet dit är litet olika.

Polcirkelmonumentet, Saltfjället (1967)

Polcirkelmonumentet var enkelt, med en stiliserad jordglob uppepå och ordet ‘Polcirkeln’ inristat i en stil som påminde om runskrift. ‘1937’ därunder kunde ha varit året då stenen restes, men under årtalet hade det också funnits något annat, kanske ett sigilll av någon sort, och det var omgivet av ’19’ till vänster och ’40’ till höger. Det var uppenbart att sigillet, eller vad det hade varit, hade hamrats bort. Vad betydde detta?

Den 9 april 1940 hade tyskarna intagit Norge, och efter det hade man säkert viktigare saker att syssla med än monument längs vägarna. Hade norrmännen av någon anledning lagt till årtalet 1940 mitt i vintern före den 9:e april? Eller var det tyskarna som hade lagt till 1940 och kanske ett hakkors i mitten? Om så, varför hade inte norrmännen efter kriget också tagit bort det förhatliga årtalet? Frågor som vi hade redan vid vårt besök år 1967 och som inte ens internet i dag har kunnat ge mig svar på.

Precis intill monumentet korsades vägen av en liten fjällbäck, så medan vi ändå var ute ur bilen hukade jag mig ner vid det porlande vattnet. På bilden som Ed tog ser det ut som om jag vaskade guld, men i själva verket ville jag bara känna efter hur kallt smältvattnet var. Och det var det minsann!

Känner på bäckvattnet vid polcirkeln, Saltfjället (1967)

Vi steg snart in igen i den goda värmen i bilen och fortsatte norrut.

Men nu när jag i dag skriver om allt detta så vill jag inte låta mig nöjas med att ha alla dessa frågor hängande i luften. Vad i all världen var detta krigsmonument för någonting? Internet var inte alls tillmötesgående, men jag gav mig inte. Här har du ett sammandrag av vad jag har fått fram.

Tyskarna ockuperade Norge från den 9 april 1940 fram till kapitulationen i maj 1945, och Norge var en viktig del av Hitlers krigsstrategi. Han ämnade skapa en sammanhängade naturlig front mot väster, ända upp till Kirkenes där Norge gränsade mot Sovjetunionen, vilket han också tänkte infoga i det stortyska riket. För att möjliggöra sina trupprörelser i Nordnorge var det nödvändigt för honom att bygga ut den norska järnvägen hela vägen längs norska kusten ända upp till Kirkenes.

Published in: on 2011/03/02 at 01:45  Kommentera