Inlägg 2.790: 12 sep 1972

Jurybrottsbedömningsuppgiften

Den anklagade var svart, i likhet med alla de inblandade, och han hette Jones – jag minns inte förnamnet. Han var 22 år gammal och bodde sedan ett par år tillbaka i ett hus i negerstadsdelen Harlem men hade ändå inte blivit god vän med de andra hyresgästerna. När han kom hem dit på torsdagen den 13 juli på eftermiddagen, tittade han först in i lägenheten på nedre botten. Där satt några 18-åriga grabbar och drack öl. För dem visade Jones upp ett avsågat gevär som han bar på sig. Han sade till dem att han hade haft inbrott i sin lägenhet och att ”nu skulle minsann tjuven bli fast nästa gång”.

På kvällen samma dag var husets yttertrappa som alltid under varma sommarkvällar full med folk. Där satt bland annat Jones och en kille vid namn Frank Barnes, som bodde ett kvarter bort och var en dagligen besökande vän till en av grabbarna på nedre botten.

Barnes pratade med någon om en cykel, och Jones ville hoppa in i diskussionen men tilläts inte göra det, eftersom ”han inte hade något med saken att göra”.

Sedermera kom Jones i ordbyte med Barnes, varvid Jones drog upp sitt gevär, höll det mot halsen på Barnes och sade att egentligen skulle han ”skjuta honom rätt där på fläcken”. De andra på trappan sade till Jones att han skulle lämna Barnes i fred.

När Barnes efter detta gick hemåt märkte han att Jones följde efter honom. Han satte iväg runt hörnet på en tvärgata, och när han var en bra bit bort small det till. Han kände att han hade blivit träffad på olika ställen på kroppen men fortsatte att springa. Han tog sig till Harlemsjukhuset, där man fann nio hagel att plocka ut. Han blev kvar på sjukhuset till på lördagen.

Omedelbart efter skottet gick Jones tillbaka till trappan och sade att han ”hade missat Barnes med en tum. Var bodde han någonstans?” Han skulle ”mörda den djäveln”. En timme senare kom polisen och fann Jones där på trappan – Barnes hade talat om för polisen på sjukhuset vem som hade skjutit honom.

Detta var de fakta som presenterades vid den två timmar långa rättegången, och sedan satt vi tolv jurymedlemmar runt bordet i juryrummet och diskuterade fallet. Vi höll på från klockan 12.00 ända till klockan 21.00, med en timmes uppehåll för middag, innan vi lyckades bli eniga. Vi hade att välja mellan fem alternativ, nämligen

  • försök till mord,
  • försök till vållande av svår kroppsskada = trasig lever, förlamade ben, etc.
  • vållande av mindre kroppsskada
  • allmänfarlig verksamhet
  • helt oskyldig

Oavsett vårt val härovan skulle vi också bedöma om Jones hade innehaft ett otillåtet vapen.

Annonser
Published in: on 2016/07/29 at 14:25  Kommentera  

Inlägg 2.789: 11 – 12 sep 1972

Juryrättegångsförberedelserna

Med en färdig jury kunde nu rättegången börja. Men hur gick det med alla de andra som nu satt kvar på åhörarbänkarna?

Av dem hade så många som sexton lottats ut och tagit sina platser i jurystolarna och under utfrågningen fått skickas tillbaka till åhörarbänkarna antingen av åklagaren eller försvarsadvokaten. De övriga tjugotvå hade fått sitta på åhörarbänkarna hela tiden utan att tombolahjulet producerade deras kort en enda gång. Hela denna grupp på trettioåtta personer fick nu sina kort att ta med sig tillbaka till jurypoolen, där deras kort lades i det stora tombolahjulet för att sedan när som helst kunna dras igen för ett annat rättsfall.

Vi som hade lyckats komma med i en jury fick i stället veta att vår dag var till ända. Klockan var 15.30, och domaren förklarade att det var för sent på dagen att påbörja en rättegång. Vi var nu fria att gå hem för dagen och skulle komma tillbaka direkt till samma rättssal klockan 09.00 på tisdagsmorgonen. Vi fick ett kallelsekort att ha både för att hitta rätt och för att få tillträde till rättssalen utan problem.

Vid det här laget kan jag nämna att rättegången skulle gälla ett mordförsök, ett skjutdrama med lycklig utgång. Visserligen kan jag skriva vad jag vill så här efteråt, men eftersom jag vid den tiden var förbjuden att uttrycka mig om fallet i ord eller skrift för att inte riskera att låsa mig vid en uppfattning som inte borde bildas förrän vid jurydiskussionerna efter rättegångens slut, så håller jag fast vid den regeln även nu.

Jag gick hem till min Ed, och han fick inte heller veta mera om fallet än vad jag just nämnde. Men han fick förstås höra allt om utlottningen och utfrågningen, för han hade aldrig varit kallad till jurytjänst. Han hade hållit sig inne hela dagen – undra på det! – utan feber, men han var fortfarande tjock i halsen med hosta. Han sade att jag hade fått honom återställd mycket fortare än doktor Noseda skulle ha gjort det, så jag borde ha blivit doktor i stället för programmerare. Det var väl rart sagt, men jag föll inte för hans smicker utan fortsatte att arbeta som systemingenjör.

Nästa morgon fick vi först gå till juryrummet intill rättssalen och där invänta att bli kallade in till rättssalen. Juryrummet hade ett stort bord i mitten och tolv stolar runt om. Dessutom fanns det tolv numrerade plåtskåp för ytterkläder och annat jox, och det kunde låsas med ett hänglås – som man själv fick skaffa. Klockan 10.00 kallades vi in till rättssalen och satte oss i vår tilldelade stol – jag vill minnas att min stod någonstans mitt i den bakre raden.

Published in: on 2016/07/29 at 10:13  Kommentera  

Inlägg 2.788: 11 sep 1972

Juryurvalsprocessfullbordandet

”Juror nummer 7, har ni någon polis bland era släktingar och vänner?” var en fråga som förr eller senare alla jurymedlemmar fick, och likaså frågan ”Juror nummer 2, har ni någonsin suttit i fängelse?”. Men frågorna kunde röra sig om allt mellan himmel och jord. Frågor, sådana som ”Juror nummer 11, äger ni en cykel?”, ”Juror nummer 1, hur ofta går ni och handlar specerier?” och ”Juror nummer 5, hur många gånger har ni flugit under de senaste 12 månaderna?” berörde gärna det rättsfall som skulle avgöras, men syftet med en viss fråga kunde ibland verka rätt obegripligt. Ibland kunde den tillfrågade inte riktigt förstå frågan, och då fick de förhandla om svaret, och någon gång fick domaren blanda sig in i diskussionen. Men allt var vänligt och hjälpsamt, och ingenting var obehagligt på något sätt.

Efter vad jag minns kom frågorna från båda parterna haglande huller om buller till vem som helt och i vilken ordning som helst – fast det var säkert någon underförstådd ordning på det hela. Domaren satt för det mesta alldeles tyst och stilla bakom sin pulpet högst upp där framme i salen och lyssnade på utfrågningen.

När båda parterna hade fått de svar de behövde från alla de tolv jurymedlemmarna ropade de ut för domaren och alla i salen, vilka juror de inte ville ha kvar i juryn. Av de tolv jurymedlemmarna förkastades sammanlagt sju, och dessa fick då återvända till oss övriga som hade lämnats kvar på åskådarbänkarna i salen. Sju nya kort drog ur tombolahjulet och de nya jurymedlemmarna placerades på de sju nu tomma stolarna, nogsamt i samma ordningsföljd som under den första omgången.

Och så fortsatte utfrågningen, främst av de nytillkomna jurymedlemmarna, men jag märkte att även de kvarvarade fem fick en del nya frågor att svara på. Efter denna omgång förkastades fyra jurymedlemmar, och fyra nya kort drogs. Ett av dessa fyra kort var mitt, så nu fick jag se rättssalen från juryns sida. Det var något helt annat än att se den bakifrån, och dessutom såg jag den nu som aktiv deltagare i skådespelet. Det kändes faktiskt som att vara med i en riktig TV-föreställning med Perry Mason.

Jag fick inga känsliga frågor efter vad jag minns, och jag blev inte heller förkastad. Men en av oss fyra nya sade att han inte trodde sig kunna vara opartisk i detta rättsfall, så han förkastades och fick ersättas av ett nytt kort i tombolahjulet. Och sedan åkte tre till ut och fick ersättas av tre nya. Av dem var det bara en som de inte ville ha kvar, och hans ersättare fick hänga med. Nu hade man fått ihop en jury som alla var nöjda med.

Published in: on 2016/07/28 at 18:53  Kommentera  

Inlägg 2.787: 11 sep 1972

Juryuppgiftöversiktspresentationen

Domaren, som satt bakom en pulpet högst upp därframme i salen, hälsade oss välkomna och inpräntade i oss hur viktig vår uppgift var. Han redogjorde för vad rättsfallet rörde sig om och vad vår uppgift skulle bli i att bedöma det. Han gick igenom hur det skulle gå till, nämligen

  • att vi under rättegången skulle följa allt som skedde och försöka komma ihåg allt av vikt, utan att göra några skriftliga anteckningar om någonting,
  • att vi under hela tiden för rättegången inte skulle diskutera någonting om rättsfallet med någon människa, vare sig en annan jurymedlem eller ej,
  • att vi efter rättegången tillsammans med de övriga jurymedlemmarna skulle samlas i ett juryrum för att enas om ett enkelt ‘ja’ eller ‘nej’ som ett gemensamt svar på om den anklagade var skyldig eller inte,
  • att vi sedan skulle komma tillbaka till rättssalen, och att då den av jurymedlemmarna, som hade utsetts till förman, skulle avge juryns gemensamma ‘ja’ eller ‘nej’ på frågan om den anklagades skuld.

Våra femtio kort placerades igen i en tombolatrumma, ur vilken nu ett kort i taget drogs. Den som hörde sitt namn ropas ut, gick genast till en av tolv stolar därframme längs högra väggen, avsedda för juryn. Varje stol hade ett nummer från 1 till 12, och jurymedlemmarna identifierades inte med sitt namn utan med numret på sin stol. Det var därför mycket viktigt att man satte sig i rätt stol. Först fylldes de sex stolarna i den främre raden, börjande med stolen längst fram – stol nummer 1 – och när de hade fyllts kom turen till de sex stolarna i den bakre raden. Jurymedlemmen i stol nummer 1, alltså ‘juror nummer 1’, blev automatiskt utsedd som juryns förman.

De två representanterna för de två parterna i rättegången, åklagaren på statens sida och försvarsadvokaten på den anklagades sida, var de två mest aktiva personerna under hela rättegången. De satte igång med sitt arbete så snart som alla de tolv stolarna hade fyllts med jurymedlemmar. De började med att ställa frågor till dem. Avsikten med detta var att få ihop en jury som passade båda parterna så väl som möjligt. Åklagaren ville bli av med sådana jurymedlemmar som enligt hans uppfattning skulle komma att rösta för att frikänna den anklagade, medan advokaten ville undvika att behålla sådana jurymedlemmar som verkade att gärna vilja fälla den anklagade.

Published in: on 2016/07/28 at 18:48  Kommentera  

Inlägg 2.786: 11 sep 1972

Jurytjänsterfarenhetsinhämtandet

Amerikas högsta domstol kallas på engelska ‘United States Supreme Court’ och består av nio medlemmar – vanligen men inte nödvändigtvis jurister – utsedda av presidenten och godkända av senaten. De sitter på livstid, men får lov att avgå om de så önskar. Högsta domstolen beslutar själv vilka rättsfall den skall acceptera, och sedan fattar den alla sina beslut genom omröstning. Då dess beslut alltid är baserade på och i princip utgörs av domstolens tolkning av Amerikas grundlagar, har dess beslut riksomfattande verkan – allt som högsta domstolen avgör betraktas som en utläggning av texten i grundlagarna som ju gäller för alla landets domstolar.

Jag hade kallats till jurytjänst i Nya Yorks högsta domstol, det vill säga i ‘Nya Yorks Supreme Court’, och den hade ingenting annat än benämningen gemensamt med Amerikas högsta domstol. Nya Yorks högsta domstol var den lägsta domstolsinstansen i delstaten Nya York, och den hade domstolar i vartenda av Nya Yorks 62 län. Staden Nya York bestod av fem stadsdelar, vilka alla var separata län med sina egna domstolar, hörande till Nya Yorks högsta domstol. Min kallelse gällde kriminalavdelningen av Nya Yorks högsta domstol för Manhattan, eller, mera officiellt, för Nya Yorks län (eng. New York County). Här är den då 35 år gamla byggnaden och stora dörren dit.

Manhattans Kriminalfallsdomstolsbyggnad, Centrumgatan 100, Nya York (internet)

Manhattans kriminalfallsdomstolsbyggnad, Centrumgatan 100, Nya York (internet)

Stora dörren till kriminalfallsbyggnaden (internet)

Stora dörren till kriminalfallsbyggnaden (internet)

Det var genom den dörren som jag nu steg in på måndagsmorgonen. Varje måndag samlades ungefär 300 ansvarsfyllda Nya Yorkare där för att vara tillgängliga som jurymedlemmar under två veckor framöver. De fick fatt i oss 300 genom att använda röstlängderna och körkortsregistret – om man inte hade registrerat sig för röstning och inte heller körde bil så var det mycket små chanser att man skulle hittas i myrstacken och kallas till jurytjänst.

Jag placerades i en viss jurypool och hamnade i en sal med bekväma biofåtöljer – eller, om jag så hade önskat, i en angränsande, mindre sal med vanliga träbänkar och schackspelsbord och rökning tillåten. En gång i halvtimmen eller så drogs femtio kort med namnet på en av oss ur en tombolatrumma, och sedan ropades namnen ut på de dragna korten i bägge salarna. Vid en sådan dragning på eftermiddagen blev mitt kort draget, och jag samlades i en grupp på femtio män och kvinnor som marscherades till en rättssal någonstans i byggnaden. Där fick vi alla sätta oss på de bänkar som var avsedda för åhörare, och nu började processen att av oss femtio välja ut en jury med tolv medlemmar.

Published in: on 2016/07/27 at 15:57  Kommentera  

Inlägg 2.785: 7 – 14 sep 1972

Venezuelaotygsdrabbningarna

Det var underbart att ha Ed hemma igen, fast han var inte riktigt sig själv. Till en början hade han ingen feber, men han kände sig ändå febrig, dock utan att ha några som helst förkylningssymptom. Han föreställde sig att detta var följden av att han plötsligt hade blivit nerkyld under de två timmarna i den ouppvärmda linbanegondolen uppe i molnet, svettig som han då hade varit av den ständigt fuktiga värmen i Caracas.

Jag föreslog att han skulle titta in till doktor Noseda, men om det var något tropiskt virus så trodde Ed med en viss rätt att vår husdoktor knappast kunde veta vad han skulle göra åt saken. Så vi beslöt tillsammans att vänta tills Ed antingen blev sämre – eller bättre. Kroppen klarar ofta av diverse åkommor, bara man ger den tillräckligt med vila och ro.

På fredagen den 8 september började Ed få feber och på lördagskvällen hade han 40 grader. Nu började vi bli oroliga, för vi hade ingen aning om vilket venezuelanskt otyg det var som han drogs med. På söndagen hade febern gått ner litet grann, så paniken lättade en del, men han låg fortfarande nerbäddad i dyschan i halvmörker och halvsov mest hela dagen. På söndagens kväll var hans feber borta – han hade då 36,5 grader.

För min egen del började jag känna mig febrig på måndagen den 11 september, och på torsdagen den 14 hade jag 38,5 grader och det höll i sig i tre dagars tid, men efter det var jag helt återställd. Och detta trots att jag hade jurytjänst och inte ville avbryta den mitt i alltihop utan bet ihop tänderna och låtsades som ingenting. Jag var säker på att Ed hade gett mig en släng av sitt utländska virus.

På söndagen den 10 september avslutades de olympiska spelen i München, festligt fast med inslag av allvarliga ord om de stackars elva olympier från Israel som hade fallit offer för den internationella terrorismen. De två mest beundrade individuella olympiska deltagarna var Olga Korbut från Sovjetunionen, liten till växten men en jätte i gymnastik …

Olga Korbut, München, 1972 (internet)

Olga Korbut, München, 1972 (internet)

… och Mark Spitz från Amerika, som fick hela sju guldmedaljer i simning – den sporten hade en uppsjö på olika simsträckor och han var bra på att simma dem alla och slukade girigt så mycket guld som han hann med.

Mark Spitz med sina sju guldmedaljer, München, 1972 (internet)

Mark Spitz med sina sju guldmedaljer, München, 1972 (internet)

Published in: on 2016/07/27 at 07:11  Kommentera  

Inlägg 2.784: 6 sep 1972

Söderhavsflygningsankomstovanlighetshydraulikorsaken

Bortsett från Eds timmar uppe i Avilabergets tjocka dimma var hans väder mycket varmt och fuktigt. Men inte värre än vissa sommardagar i Nya York, så det bekom honom inte alls. Och på söndagen var det dags att byta vistelseort till en liten ö, Margaretaön (spa. Isla de Margarita), 30 kilometer från fastlandet och 300 kilometer från Caracas. På den lilla skisskartan som jag lade in här tidigare (se inlägg 2.770) ligger Margaretaön intill bokstaven ‘s’ i ‘Caracas’.

Gruppen åkte buss ut till Caracas flygplats i Maiquetia, och därifrån flög de med ett DC-3 propellerplan för 20 eller 30 passagerare, tillhörande flygbolaget Avensa. Flygtiden till Margaretaön var en timme, och allt var väl tills det meddelades, på spanska och engelska, att det hade blivit något fel på hydrauliken och att man skulle sitta säkert fastspänd, då det kunde bli en del oväntade rörelser på planet.

Det blev inte mycket av den sorten. Tvärtemot, det blev en mycket jämn flygning. Landningen på flygplatsen på Margaretaön kändes normal – men sedan blev allt mera ovanligt. Rullande i hög fart på startbanan svajade planet i sicksack från den ena kanten till den andra tills det slank av betongen och ut på ett lerfält där det abrupt blev stående.

Inga passagerare blev skadade på något sätt, men de var förstås uppskärrade. En flygplatstrappa kunde inte rullas ut från betongbanan, men planet hade en utfällbar rullbana för bagage, och den kunde användas av passagerarna för att komma ut ur planet. Personal både från planet och från flygplatsen hjälpte alla passagerare, och då särskilt kvinnor i högklackade skor, att vingla sin väg ner på det smala rullbandet.

Passagerarna hjälps av planet på dess bagagerullbana, S:ta Margareta (1972)

Passagerarna hjälps av planet på dess bagagerullbana, Margaretaön (1972)

Sedan stod alla i skuggan under planets vinge och väntade på att bli transporterade till flyghallen. Det tog bättre delen av en timme innan en buss kunde ackvireras från staden Porlamar och köras ut till flygplatsen och hämta dem.

Passagerarna väntar i skuggan av flygplansvingen på en hämtande buss, S:ta Margareta (1972)

Passagerarna väntar i skuggan av flygplansvingen på en hämtande buss, Margaretaön (1972)

Efter denna något ovanliga ankomstprocedur blev Eds dagar på ett badhotell i Porlamar precis sådana som han hade väntat sig. Här på bilden står han på språngbrädan redo att dyka på huvudet i hotellets simbassäng – vilket han förstås inte alls gjorde.

Ed på språngbrädan till hotellets simbassäng, Porlamar (1972)

Ed på språngbrädan till hotellets simbassäng, Porlamar (1972)

Återresan till Caracas flygplats med ett väl fungerande plan av samma typ gick så som den skulle, och där gällde det bara att byta till det stora Viasaplanet tillbaka till Nya York. Ed hade all anledning att vara stolt över att ha tagit del i den enda flygolycka som vår lilla familj hade upplevt, och han fortsatte med att inneha det rekordet i all sin framtid.

Published in: on 2016/07/26 at 13:44  Kommentera  

Inlägg 2.783: 6 sep 1972

Linbaneutflyktsreseinterludiet

Ed gick omkring en stund i staden och slank också in på ett lunchhak för få litet mat, men sedan gick han tillbaka till linbanestationen för att åka tillbaka till Caracas.

”Detta var en utflykt där själva resandet var bättre än målet för resan”, sade han till sig själv och hoppade in i den lilla kabinen. Snart nog fick han veta att han hade gjort denna bedömning litet för tidigt.

Och så fick han ånyo se det blåa Söderhavet resa sig strax bortom stadsbyggnationen. Från kabinen kunde han inte urskilja några ordentliga sandstränder, och det var egentligen bara bra, för det betydde att han inte skulle ha hittat någon badstrand om han hade sökt efter en därnere. Någonting i linje med räven och rönnbären, inte sant?

Efter några soliga minuter blev det plötsligt grått och mörkt. Kabinen hade gått in i ett moln, och molnigt förblev det ända upp till toppen av Avila. Tjock dimma och riktigt kall blåst när han steg ur gondolen. Medpassagerarna var alla lokala och visste precis vart de skulle gå och Ed följde dem till den andra linbanestationen och in i dess gondol. Där satt de och väntade på avfärden. Och väntade. Och väntade. Då kom det en konduktör och talade om någonting på spanska, och så stängde han kabindörren och gick sin väg igen.

Vad hade han sagt? En herre förbarmade sig över stackars Ed, som på bruten engelska fick veta att det var strömavbrott och att det skulle ta en stund, men kabinen kunde ge sig av utan förvarning, så alla skulle stanna på sina platser. Jaha!

Det var rått och vått därinne i molnet och inte alls mjukt som i en dimma. Vinden ven och vaggade den hängande farkosten, och några gånger var det ett hål i molnet med sol och utsikt över andra moln i en minut, och sedan molnade det till igen.

Men hela tiden blev det allt kallare, i kabinen och säkert också utanför den. Alla satt och huttrade och beklagade sig för vem som ville höra på – och som begrep spanska. Ed bara bet ihop tänderna och hade det långtråkigt i sin språkliga ensamhet.

”Varför är jag här?” undrade han för sig själv utan att få ett vettigt svar.

Det tog två hela timmar innan strömmen kom tillbaka, och precis som konduktören hade sagt satte sig gondolen i rörelse och gled sakta ner mot Caracas. Snart nog var man under molnet och fick se huvudstadens tinnar och torn tills kabinen landade vid en plattform fylld med resenärer på språng.

Detta hade varit Eds största äventyr på hans egen Sydamerikaresa – men bara hittills. Han hade ingen aning om vad annat elände som skulle inträffa innan han kom tillbaka till Nya York.

Published in: on 2016/07/26 at 03:57  Kommentera  

Inlägg 2.782: 6 sep 1972

Caracasvistelsebegynnelsen

På torsdagen kom Ed äntligen hem till mig från Venezuela. Han anlände till Nya York på eftermiddagen och fick därför klara sig hem själv utan min hjälp. Glädjen var stor när jag kom hem och utan att bli överraskad fann honom på plats. Vad vi kramade om varandra! Sex dagar i Venezuela eller fjorton dagar i S:t Anton – så snart han var borta så skar det i hjärtat på mig. Vad jag behövde min älskade Ed!

Och han sade att han själv, i jämförelse med våra resor tillsammans, inte hade haft tillnärmelsevis samma nöje av den här trippen till Venezuela. Som till exempel vår resa till Peru, Bolivia och Machu Picchu år 1969 (se inlägg 1.680-1.801), vilken han hade tänkt tillbaka på flera gånger under sina ensamma dagar på resande fot. Detta var gott för mig att få höra, men samtidigt var jag förstås ledsen över att han inte hade haft det så värst kul på sin lilla utflykt.

Han hade ju rest till Venezuela med en grupp, organiserad av en resebyrå, och det betydde att Ed inte hängde ihop med de andra ett dugg under vistelsen därnere. Planet från Venezuelas flygbolag Viasa mellanlandade i Miami och kom till Caracas flygplats vid 18-tiden. Den låg vid havet i ett samhälle som hette Maiquetia, med själva Caracas på 1000 meters höjd ett 20-tal kilometer söder därom på den södra sidan av den upp till 2000 meter höga Kuståsen (spa. Cordillera de la Costa) .

Eds resegrupp fraktades med buss från flygplatsen till Hiltonhotellet inne i Caracas, och Ed fick sitt eget rum. Namnet Hilton had låtit imponerande fint, men det visade sig vara ett vanligt hyggligt hotell – en del av de enkla pappa-mamma-motellen som Ed och jag bodde på, när vi var ute och bilade, hade haft minst lika bra rum. Måltider var inte inkluderade i priset för resan, så Ed var fri att äta var han ville och när han ville – det uppskattade han.

Ed bodde på hotellet i Caracas i tre nätter, och under dagarna strövade han mestadels omkring hit och dit på måfå i staden. En dag tog han en linbana hela vägen ut till kusten. Den gick upp till bergstoppen Avila högst upp på Kuståsen. Här står han på Avilaberget och har Caracas söder om sig nere i dalen.

På Avila bytte han till en annan linbana,som tog honom ner till Maiquetia med sin flygplats. Han hade badkläder med sig och kunde från linbanevagnen se milsvitt ut över det blåa Karibiska havet. Men när han kom ner till Maiquetia var det bara gator och höghus och affärer och trafikgröt, så han brydde sig inte om att söka sig till någon badstrand.

Published in: on 2016/07/25 at 00:19  Kommentera  

Inlägg 2.781: 5 – 6 sep 1972

Magratjockasläktrepresentantvisiten

För att fylla tomheten i mitt liv under Eds frånvaro kom en kväll en släkting till mig på visit. Man bör ju inkludera även maken till en brylling i ens förråd av släktingar – det var Bengt Tideström som kom. Honom träffade du på en middagsbjudning i Djursholm hos Margareta Ernemark under julhelgen år 1970 (se inlägg 2.295). Han var nu i Amerika på en affärsresa och hade inte sin hustru Ragnhild med sig. Nu bodde han ute i Nya Yorks förstad Greenwich – blanda inte ihop det med Nya Yorks stadsdel Greenwichbyn – och han kom in till staden enkom för att träffa mig.

Han var tunn som en tråd och hade alltid varit min mammas modell för hur jag borde se ut, alltsedan jag i hennes ögon hade förstört min kropp genom att göra mig ‘bred som en ladugårdsdörr’. Vi satt i några timmar och pratade och tittade emellanåt litet på olympiaden i München. Detta faktum leder mig till att tveka en aning beträffande datumet för hans besök – just den här dagen var det ju bara nyheter om den hemska massakern under de tre olympiadtimmarna i TV. Men hur som helst, så var Bengt hos mig, och det blev en riktigt trevlig kväll.

Mina 150 aktier i Tensor, som jag hade köpt bara ett par veckor tidigare för 7.448 kronor (se inlägg 2.772), hade dykt rätt på näsan, så dem var jag tvungen att genast bli av med. Jag sålde dem på onsdagen för 5.149 kronor, vilket innebar att jag tog en 2.299 kronors förlust. Om jag säger att det blev en 30 procents förlust, så låter det ännu värre.

Jag ersatte dem i min portfölj med 35 aktier i Johnson Products för 7.199 kronor. I valet av denna aktie var jag inte det minsta påverkad av Ed, men jag var säker på att han skulle uppskatta min investering i Johnson Products. Det var ett hårvårdsföretag som hade grundats år 1957 av en svart affärsman vid namn George Johnson, och han ledde det fortfarande.

George Johnson, Grundare av Johnson Products, Chicago (internet)

George Johnson, Grundare av Johnson Products, Chicago (internet)

Om Ed inte kände till det, så skulle jag bara behöva nämna produkterna ‘Ultra-Sheen’ och ‘Afro-Sheen’ för att han skulle veta vad det gällde.

Annons för Afro-Sheen från Johnson Products (internet)

Annons för Afro-Sheen från Johnson Products (internet)

För mig gällde det att tjäna tillbaka de 2.300 kronor, som jag just hade förlorat på Tensoraktierna. Därför måste jag nu se till att Ed började använda dessa produkter – om han inte redan gjorde det. Jag hade aldrig kollat vad han hade på badrumshyllan. Och nej, jag skulle förstås aldrig försöka påverka min Ed för att tjäna en kova – jag skriver detta bara för dem som inte känner mig tillräckligt väl.

 

Published in: on 2016/07/24 at 13:33  Kommentera  

Inlägg 2.780: 4 – 6 sep 1972

Münchenolympiadterrordådsmassakern

Sjätte avenyn långt därnere var fylld med folk, för den tre veckor långa gatuutställningen av konst och konsthantverk hade just börjat, så som den alltid gjorde i september månad – och också i maj. Men när olympiaden var igång på TV-skärmen var jag igen nere i lägenheten och följde tävlingarna. Det var bra att jag passade på att göra det, för följande dag hade de olympiska tre TV-timmarna ett helt annat innehåll.

Elva män ur denna lilla kontingent skulle komma att dödas, München, 1972 (internet)

Elva män ur denna lilla kontingent skulle komma att dödas, München, 1972 (internet)

Sändningen rörde sig då uteslutande om ett fruktansvärt dåd, som ett gäng på åtta män från den palestinska organisationen ‘Svart september’, försedda med AK-47 automatgevär, pistoler och granater, begick mot den israeliska olympiadkontingenten i München, när de alla låg och sov klockan 05.00 den 5 september i sina tre lägenheter i den olympiska byn.

Maskerad terrorist i den olympiska byn, München, 1972 (internet)

Maskerad terrorist i den olympiska byn, München, 1972 (internet)

Under handgemänget sköt terroristerna ihjäl två av de elva israeliska idrottsmän och ledare som de kunde få fatt i. Resten av dem surrade de fast och höll dem som gisslan.

Återinspelning av verkligheten, München, 1972 (internet)

Återinspelning av verkligheten, München, 1972 (internet)

Under hot om att skjuta ihjäl sina fångar förhandlade de med den tyska polisen om att få hundratals palestinska fångar i Israel frigivna, men den israeliska premiärministern Golda Meir vägrade stenhårt att ge efter på ett enda av terroristernas krav. Slutligen gav terroristerna upp sina försök, och klockan 17.00 krävde de att bli flugna till Kairo tillsammans med sina nio israeliska fångar. De fördes därför på kvällen samma dag vid 23-tiden i tre helikoptrar till ett väntande jetplan på en amerikansk militärflygplats.

Planet var inte ett ögonblick avsett att flyga någonstans. I stället hade man omkring planet in i minsta detalj arrangerat fem skarpskyttar som från olika håll skulle skjuta ihjäl terroristerna utan att skada deras fångar.

Emellertid gick allt på sned, och när palestinierna fann att de hade lurats in i en fälla, dödade de omedelbart alla de nio israelerna.

Tre av israelerna dödades av en granat kastad in i denna helikopter, München, 1972 (internet)

Tre av israelerna dödades av en granat kastad in i denna helikopter, München, 1972 (internet)

De elva dödade israelerna, München, 1972 (internet)

De elva dödade israelerna, München, 1972 (internet)

Samtidigt sköt polisen ihjäl fem av terroristerna och grep de tre övriga.

Alla de åtta terroristerna, München, 1972 (internet)

Alla de åtta terroristerna, München, 1972 (internet)

Tävlingarna avbröts klockan 09.00 för resten av dagen, men den 6 september på eftermiddagen fortsatte de efter olympiadgeneralen Avery Brundages ord: ”Spelen måste fortsätta”.

Du kan få se en kort sammanfattning av dagens händelser, tyvärr med ett mycket magert bildmaterial, om du klickar här. En många år senare gjord video med mestadels nyinspelat material, baserat på verkligheten vid massakern i München, får du om du klickar här. Denna ¾ timme långa video går in på händelseförloppet timme för timme, och den slutar med en noggrann redogörelse av alla de fel som begicks under denna dramatiska dag.

Published in: on 2016/07/24 at 01:04  Kommentera  

Inlägg 2.779: 3 – 4 sep 1972

Ensamexistensovanlighetstillståndstankeverksamheten

Jag stannade över natten hos den unge killen. Om Ed inte hade varit bortrest hade jag förstås gått hem efter fullbordade ejakulationer, men nu fick jag en läcker liten é – vilket betyder ‘supé’ utan ‘sup’ – och sedan pratade vi en stund tills natten föll på.

Det var härligt ute i gryningsljuset, klart men rätt blåsigt. Höst i luften, fast det ändå stundade många sköna veckoslut med sommarväder framöver. Jag köpte mig en Nya Yorks Tidender och traskade hem till min lilla lya, som utan Ed inte alls var lika hemtrevlig som vanligt. Där gjorde jag genast upp en lista av det mest erotiskt eggande från min samvaro med killen under gårdagskvällen – det skulle ju gå flera dagar tills Ed kom hem, och jag längtade så intensivt efter honom att jag säkert skulle ha glömt bort det mesta om killen om jag inte nu fuskade med papper och penna. Det bästa med en affär var fortfarande stunden när jag berättade alla detaljer om den för Ed – en av livets höjdare.

Det var måndag och helgdag – arbetsdagen – och jag satte inte på televisionen innan direktsändningarna från München började senare på morgonen. Det fanns ingenting tristare än TV:s kanaler på sön- och helgdagar. Jag hade ju min tidning och frukost att pyssla med i min ensamhet.

Frampå dagen värmdes den svala morgonen upp och blev till en 27 grader varm eftermiddag, vilket var behagligt nog för mig att sitta uppe på taket och skriva brev. Luften var besynnerligt klar på ett sätt som den aldrig brukade vara i Nya York – man kunde utan minsta dis se Sjätte avenyn hela vägen upp till träden i Centralparken, som tog över efter 59:e gatan.

Det stod mycket i tidningen om politik inför presidentvalet i början av november. Jag skummade igenom det som hastigast men var inte alls intresserad. Så tokigt som de skötte valpropagandan på McGoverns sida skulle bara kunna leda till en brakförlust mot Nixon, mot vilken jag bara några månader tidigare hade räknat med att McGovern skulle vinna.

Jag tänkte på Ed och hoppades att han hade intressanta och roliga dagar i Venezuela, innan han återvände för att ge sig på ett nytt jobb. När han slutade på Allied Chemical i juni förlorade han all pensionsrätt där, eftersom han då inte hade arbetat där i de tio år som krävdes. Jag övertalade honom då att han, så snart han fick nästa arbete, skulle sätta av 10 procent av varenda bruttolön på ett särskilt bankkonto som sparmedel för sin pensionering. Jag kläckte då fram det visa i att ha en del egna pengar när man en gång slutar arbeta.

Published in: on 2016/07/23 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 2.778: 31 aug – 3 sep 1972

Ompysslingstillfällighetsombytesarrangemanget

På torsdagen blev jag övergiven av Ed, som reste bort på sin lilla utflyktsresa till Venezuela, ett land där jag aldrig hade varit och inte visste ett dugg om. Han skulle vara borta i en vecka och komma tillbaka på onsdagen den 6 september. Veckoresa? Det hade resebyrån kallat det, men mellan en torsdag och nästa onsdag är det bara sex nätter – enbart om man räknar dagarna och inkluderar de två resedagarna dit och därifrån blir det sju dagar, och det var väl det som fick resebyrån att kalla det för en veckoresa. Ed hade inte ens lagt märke till detta lurendrejeri!

Hans flyg gick mitt på dagen, så jag kunde inte följa honom till Kennedyflygplatsen, men han kunde lätt klara sig dit på egen hand. När jag gick till jobbet på morgonen tog vi ett avsked som var så kärvänligt som om han skulle flyga till månen – fast nu, när våra astronauter redan en gång hade varit där, så fanns det ju inte längre någon anledning att resa till denna ödsliga plats, så det fick bli Venezuela i stället.

På torsdagen och fredagen saknade jag inte Ed något nämnvärt – jag följde då olympiaden på TV båda kvällarna, och det behövde man ju inte vara två för. Men så kom lördagen som en början på tre dagars ledighet, och då ville jag inte sitta hemma ensam och titta på sport på TV. Vädret var litet höstsvalt med 20 fuktiga grader, så jag stannade i staden och gick några ärenden. På eftermiddagen hälsade jag på hos några vänner, och återigen påminde de mig om att jag absolut skulle gå till den där gayklubben som de tidigare hade rekommenderat. Jag debatterade med mig själv om jag skulle gå dit på kvällen men beslöt att vänta med det tills Ed var tillbaka från sin utflykt – det skulle vara mycket roligare att gå dit tillsammans med honom och sedan kunna diskutera stället. Eller kanske jag bara var feg – vem vet egentligen?

Det regnade litet på natten, men på morgonen var luften mycket torrare och det var alldeles klart, och då tog jag min luftmadrass och åkte ut till Riisparken. Alla frågade varför jag var där ensam, och när de fick veta att Ed var i Venezuela ville de alla ta hand om stackars mig, bjöd mig hem till dem för att pyssla om mig. Jag avböjde snällt, för det var ingen av dem som jag ville ha sex med – jag var mycket kräsen – för det var naturligtvis det som låg bakom all omtanke. Det vill säga, tills en attraktiv ung kille som jag hade sett där många gånger kom med sitt förslag. Då accepterade jag nådigt, och hemma hos honom fick jag litet personlig ompyssling i min ensamhet. Inte för att det gällde något mera än litet trevligt sex, men det var ju inte heller avsikten. Åtminstone inte för mig, för jag var redan väl ompysslad för livet.

Published in: on 2016/07/21 at 07:46  Kommentera  

Inlägg 2.777: 28 – 29 aug 1972

Betygssättningssammankomsten

Jag hade nu haft Ed Michels som min chef sedan november 1971, och när det blev dags för honom att ge mig sitt första officiella betyg från IBM – som alla de 400.000 anställda världen runt fick varje år – så gjorde han det nu på måndagen. Denna betygssättning kom alltid utan varning, men den hade för mig alltid varit en såpass trevlig affär, att om det hade varit något som man varskoddes om i förväg, så skulle jag aldrig ha haft någon anledning att oroa mig för det.

Betyget bestod av en blankett, som på ena sidan innehöll en beskrivning av de olika arbetsuppgifter som man hade haft under året, och på den andra sidan en bedömning, uppgift för uppgift, av hurpass väl  man hade utfört dem. Varje bedömning bestod av en sammanfattning i några ord och en betygssiffra från 1 till 5, där 5 var det bästa. Ed Michels gav mig tre femmor, en fyra och två treor, och det var ett betyg som jag var både stolt över och tacksam för.

På bedömningssidan hade Ed Michels skrivit att jag var den bäste programmeraren på avdelningen, att jag var en utsökt lärare och en excellent dokumentatör. Tänka sig att den lille svenske immigranten på nio år hade blivit en trollkarl i engelska språket!

Detta arbetsbetyg skulle man skriva under, förutsatt att man godkände det – jag vet inte vad som hände om man vägrade. Det hade varit roligt att få behålla betyget, så som man ju alltid hade fått göra med sina skolbetyg, men det fick man inte. IBM behöll naturligtvis alla ens betyg i sina gömmor att användas som bakgrund till lönesättning och befordringar av den anställde och samtidigt säkerligen också för värdering av chefen som hade utfärdat dem. Man var naturligtvis inte förbjuden att efteråt skriva ner så mycket man kom ihåg av det som hade stått på betygsblanketten, bara det att jag aldrig kom mig för att göra detta – fast jag brukade förstås berätta litet om det i mina brev hem till mina föräldrar och är därmed nu i stånd att berätta litet om det här i dessa rader.

På tisdagen höll president Nixon en presskonferens, vid vilken han gjorde klart att hans jurist John Dean hade utfört en noggrann undersökning av omständigheterna kring inbrottet i det Demokratiska rikshögkvarteret i Vattenporten (se inlägg 2.769). Presidenten kunde därför med bestämdhet konstatera att ingen i Vita huset eller i hans tjänst någonstädes hade varit inblandad i denna bisarra historia. Vid ett senare tillfälle skule det komma fram att Dean inte hade undersökt någonting på detta område.

John Dean (internet)

John Dean (internet)

Published in: on 2016/07/20 at 08:44  Kommentera  

Inlägg 2.776: 26 – 28 aug 1972

Dubbelavlöningslagspåtvingandet

Som du vet var varken Ed eller jag några sportfantaster, men en olympiad är i alla fall en olympiad, och vi såg faktiskt nästan allt som televisionen bjöd på från München. Först naturligtvis den ståtliga och långa öppningsceremonin på lördagen, och på söndagen kom det tävlingar mest hela dagen, en del direktsända och en del bandade på grund av den sex timmars långa tidsförskjutningen.

Den olympiska huvudarenan, Mönchen, 1972 (internet)

Den olympiska huvudarenan, Mönchen, 1972 (internet)

Och sedan under veckokvällarna såg vi så gott som allt av det under dagen bandade materialet, trots det sneda urvalet av vilka olympiska tävlingsgrenar vi fick se – mera snett för mig än för Ed naturligtvis, för jag hade ju fortfarande en fot kvar i ‘utlandet’. Nåja, det blev ju inte så många vardagskvällar tillsammans på det viset, för redan på torsdagen reste Ed iväg till Venezuela.

På måndagen satte Ed igång med att söka jobb. Han ville ha åtminstone en ansökan på gång medan han var bortrest, och det blev en firma med det konstiga namnet American Metal Climax. Det hade en molybdenumgruva uppe i bergen i Colorado vid den högst belägna stationen på den transkontinentala järnvägen. Den hette Climax, för det var där som uppförsbackarna upphörde och hjälplokomotiven kunde kopplas ifrån.

American Metal Climax gruva, Climax, 1940 (internet)

American Metal Climax gruva, Climax, 1940 (internet)

Oj då! Tänkte Ed flytta ifrån mig till en ödslig bergstopp i Colorado? Inte alls, försäkrade han mig, de hade sitt huvudkontor rätt här på Manhattan, och det skulle aldrig flyttas härifrån – det hade de försäkrat honom. Det var ju skönt.

Att Ed sökte jobb redan nu hade också en mera speciell anledning. Genom att vara ‘arbetssökande’ kvalificerade han sig för statligt arbetslöshetsunderstöd. Det var något som han hade kommit på alldeles på egen hand – för min del hade jag aldrig haft någon som helst anledning att fundera på sådant.

Och när han gick för att intervjuas på det kontor som handlade sådana understöd, så var det ingen diskussion om att han skulle få detta understöd för hela sommaren alltsedan den 2 juni, när han slutade att jobba för Allied Chemical. Jag vet inte hurpass energiskt han försökte att få dem att begripa att han hade haft full lön ända fram till den 22 augusti, men han försäkrade mig om att han verkligen talade om för dem hur saken låg till. Nej, lagen sade att han skulle få understödet och därmed basta. Ed fick därmed helt oväntat 361 skattefria kronor för varenda en av alla de tolv veckorna ovanpå sin vanliga lön.

Published in: on 2016/07/19 at 03:27  Kommentera  

Inlägg 2.775: 23 – 26 aug 1972

Olympiadtelevisionsmottagningsfärghögklassigheten

Varje gång som tjuvar hemsökte vårt kvarter, eller vårt hus, eller vår lägenhet, så hade det haft till följd att vi förbättrade något för att näasta gång få oss att känna oss litet säkrare – helt säkra var ju en omöjlighet. Den här gången blev det inte frågan om en installation av något nytt utan om en förbättring av hur jag skulle bete mig vid nästa inbrottsförsök. För att undvika att gå ner och öppna den yttre porten – vilket ju den här gången hade gjort att jag skrämde bort tjuven genom att öppna dörren till den upplysta hallen – så skulle jag ringa upp någon annan i huset som kunde gå ner och släppa in polisen.

Jag var säker på att det skulle komma att hända igen, för tjuven hade kommit över taken från något av grannhusen där han hade tillgång till en trappa upp till taket. Det var nästan bara heroinmissbrukare som gjorde inbrott i de små lägenheterna i vårt grannskap – det fanns inte mycket att stjäla och ännu mindre för tjuven att få av en hälare som köpte upp hans rov. Vi hade lärt oss allt om hur samhället såg ut underifrån när vi en gång tillbaka i tiden bevistade herr Israel Mercados åtalsprocess i rättssalarna.

På lördagen började de olympiska spelen i München, den första olympiaden i Tyskland sedan Hitlers Berlinolympiad 36 år tidigare, då den amerikanske löparen Jesse Owens erövrade fyra guldmedaljer. Eftersom Owens inte tillhörde nazisternas ariska ras togs han inte emot av Hitler – fast den tyska publiken på läktarna ljudligt hejade på honom med ”Jessi Ovvens”.

Jesse Owens, Berlin, 1936 (internet)

Jesse Owens, Berlin, 1936 (internet)

En större besvikelse för honom var att Amerikas president Franklin Roosevelt struntade i att inbjuda honom till Vita huset efter hans bejublade hemkomst och klockremsparad – presidenten gratulerade honom inte ens till den stora segern för Amerika. Men det var då det, och nu i München skulle det bli annorlunda!

Sändningarna från München hade i vår TV-apparat påfallande mycket bättre färg än alla lokala program, inspelade i Nya York. Min första tanke var att tyskarna måste ha haft bättre kameror, men Ed sade att det var det amerikanska TV-bolaget ABC som skötte sina egna sändningar hela vägen från kamerorna i München till TV-mottagaren i vår lägenhet. Han hade säkert rätt i det, och det betyder att jag inte hade en aning om varför bilden blev så perfekt. Men man skall ju inte begripa allting.

Allt vi fick se under kvällarnas tre timmars sändningar var bandat från dagens tävlingar, och det betydde att ABC kunde välja ut de grenar där amerikanarna klarade sig bäst, och därför visste man från början vem som skulle vinna i alla tävlingar som vi fick oss till livs.

Published in: on 2016/07/18 at 09:36  Kommentera  

Inlägg 2.774: 23 aug 1972

Augustidumhetsgörandenochlåtanden

Oj, vad eländigt det var att en groda skulle hoppa ut ur munnen på George McGovern varje gång han öppnade den. Han var ju i alla fall det Demokratiska partiets presidentkandidat, och om han inte var säker på vad han tänkte säga, så borde han inte säga någonting alls utan att först ha kollat med sina rådgivare. Men en presidentkandidat borde verkligen inte behöva den hjälpen.

Detta var på något sätt värre än när Spiro Agnew år 1968 var Nixons vicepresidentkandidat. Denne kom med den ena dumheten efter den andra, men det tyckte jag inte illa vara – vad han sade kom bara att försämra chanserna för Nixon, som jag önskade dit pepparn växte. Såpass väl gick det dock inte – Nixon vann och därmed också Agnew, och som vicepresident fortsatte han med sina galna uttalanden, i början så gott som ett i veckan. Med tiden lärde han sig väl att hålla mun, för han försvann i pratröran i Washington. Nu på hösten skulle Agnew väljas om, men ingen brydde sig längre om vad han sade.

Spiro Agnew allittererar dumheter, 1968 (internet)

Spiro Agnew allittererar dumheter, 1968 (internet)

Men för McGoverna var det annorlunda. Nu var det presidentkandidaten själv som presterade tokigheterna, och det var förfärligt. Jag hoppades att han skulle sluta med detta omedelbart, så att folk skulle glömma bort det till valet. Men det finns föstås alltid elaka tungor som kommer ihåg allt som politikerna säger, och de skulle säkert påminna väljarna om var och när McGovern hade sagt vad.

George McGovern spottar grodor, 1972 (internet)

George McGovern spottar grodor, 1972 (internet)

Med alla dessa grodor verkade det nu vara säkert att Richard Nixon skulle komma att vinna valet i november. Och därmed också Spiro Agnew. Ack ja!

Nu i augusti inträffade en period av tjuveri i vårt kvarter. Vi hade ju långt tidigare haft ett besök av en viss herr Israel Mercado (se inlägg 993), och när vi hörde att en av hans yrkesbröder var i farten på hans jaktmarker drog vi öronen åt oss. Inte en gång till, tack!

Det hade börjat ett par veckor tidigare med att vi hörde någon uppe på taket över oss en kväll klockan 18.00, alltså i fullt dagsljus. Efter den kvällen var den stora gröna papegojan (se inlägg 2.712) försvunnen – den hade vistats däruppe för motion och frisk luft. Och samma kväll hade någon i ett grannhus överraskat en tjuv som höll på att ta sig in i hans lägenhet.

Vid midnatt efter den sistlidna söndagen uppenbarade sig en figur ute på vår brandbalkong och började hamra bort gipset som höll fast rutorna i våra fönster. Jag ringde polisen och var sedan tvungen att gå ner för att öppna den yttre ingångsporten som numera hölls låst på natten. Men när jag öppnade dörren till den upplysta hallen så skrämde jag bort tjuven, så när de sex – jo, sex av dem! – poliserna kom upp så fanns det ingen att få fatt i.

Published in: on 2016/07/17 at 06:56  Kommentera  

Inlägg 2.773: 22 aug 1972

Arbetslöshetstillståndspliktdogmsjälsångestsokontrollerbarheten

Eds inträde i arbetslöshetstillvaron kändes för honom mycket obehagligare än han hade väntat sig. Han hade inte arbetat sedan månader tillbaka, och det hade inte varit något problem. Det var när han inte längre fick sin avlöning som det träffade honom inne i själen. Under den här tiden kom lönen i ett brev två gånger i månaden, och den sista biten av hans lön hade därför inte ens kommit till honom när hans avlöning slutade den 22 augusti. Det var alltså helt uppenbart inte någon akut brist på pengar som var roten till hans misär. Det var vetskapen att han nu ‘inte gjorde rätt för sig’ som var hans elände.

Jag försökte trösta honom så gott jag kunde. Jag påpekade för honom att hans sjukförsäkring på Allied Chemical fortfarande fungerade och skulle så göra i tre månade till. Detta borde ha hjälpt, men det gjorde det gunås inte, för det var inte sjukdomar som oroade Ed.

Det verkade att gå bättre med litet humor – jag hittade på de mest barocka situationer där det skulle ha varit helt tokigt att ha ett jobb att gå till. Jag kan inte återkalla vad det var för situationer, och det är synd, för jag minns att vi hade rätt roligt åt idiotin.

Men de argument som gjorde mest nytta var mina någorlunda allvarliga ord om att han hade rätt att inte tjäna pengar under en viss tid av sitt unga liv – därför att jag själv hade gjort det efter att ha slutat på Volvo i Göteborg. Då hade jag haft sex oavlönade dagar på mig innan båten till Amerika gick, och sedan nio oavlönade dagar ombord på båten. Efter det hade jag haft sextiotvå oavlönade dagar i Amerika, under vilka jag köpte och också sålde mitt livs första bil – i den gjorde jag två rundresor, en kort norrut och en lång söderut. Och trots min totala oavlöning hade jag inte ett ögonblick känt att jag var arbetslös. Nu var det hans tur att koppla ifrån på samma sätt.

Jag ville få Ed att förstå att det låg ingen skam i att inte arbeta under en begränsad tid. Nu borde han njuta av oavlöningen lika väl som jag hade njutit av min. Och det hade han ju i allsin dar redan tänkt göra genom att köpa sin biljett till Venezuela. Jo, visst förstod han vad jag sade, men hans obehag kom inte från tankeverksamheten utan från själens okontrollerbara ångest.

Boken som jag skulle ha gett Ed om jag hade vetat att den fanns till, 1970 (internet)

Boken som jag skulle ha gett Ed om jag hade vetat att den fanns, 1970 (internet)

Efter detta var det dags för oss att gå till sängs, för jag måste ju vara pigg och vaken nästa dag på min kurs. Jag tror att Ed lyckades sova trots sin själ. Han låg i alla fall inte och darrade.

Published in: on 2016/07/14 at 11:52  Kommentera  

Inlägg 2.772: 21 – 23 aug 1972

Aktieinköpssortimentsuppvisningen

Aktie nummer 2 gällde John Fluke Manufacturing. Det var ett företag som hade startats år 1948 för att tillverka elektroniska mätinstrument för sådant som elektrisk strömstyrka och motstånd. Transistorn hade just uppfunnits, och det var många nya vetenskapliga områden inom elektroniken för Fluke att ge sig på. Med sin tekniska bakgrund skulle min pappa ha kunnat skriva den här sammanfattningen mycket bättre än jag. Men jag kan i alla fall nämna att företagets grundare John Fluke under en tid var rumskompis på Stanforduniversitetet med David Packard, som tillsammans med en annan tekniker kom att starta storföretaget Hewlett-Packard – vilket kom att bli en av John Fluke Manufacturings största konkurrenter.

John Fluke (internet)

John Fluke (internet)

Alltnog, jag köpte 40 aktier för 7.208 kronor. Jag trodde stenhårt på att de tillverkade sina mätare av hög kvalitet, vilket deras stigande aktiepris vittade om. Det här skulle säkert gå bra.

Aktie nummer 3 gällde Robintech, som tillverkade polyvinyl-klorid-rör, också kallade PVC-rör. Att de gjorde sig av med flytande plasttillverkningsavfall genom att släppa ut det i en halv hektar stor damm på fabriksområdet var helt i sin ordning när denna tillverkning påbörjades år 1968. Jag själv hade redan sålt mina aktier när det tog hus i helvete om detta i mitten av 1970-talet.

Jag köpte 80 aktier för 7.522 kronor och hade ingen aning om hur det äventyret skulle sluta.

Och så var det aktie nummer 4, Tensor. On den fann jag ingenting på internet, så jag fick ge mig på min samling av gamla månatliga aktieinformationskataloger från stenåldern före internet. Där fann jag att Tensor tillverkade sportartiklar och skrivbordslampor. En egendomlig blandning, som kanske förklarar varför ingen i dag vet någonting om det företaget.

Tensor (internet)

Aktiebrev för Tensor (internet)

Hur som helst så köpte jag 150 aktier för 7.448 kronor, och det skulle väl knappast kunna gå väl. Men vem vet – aktiemarknaden är ett enda stort vågspel.

Det fanns ingen aktie nummer 5 den dagen – men två dagar senare, på onsdagen, köpte jag aktie nummer 5 för den veckan, och den gällde Allegheny Beverage. I det företaget hade jag redan i min ägo 200 aktier (se inlägg 2.483) – 206 sedan de i maj månad hade gett mig en utdelning i form av 6 gratisaktier – och de var nu 25 procent billigare än när jag hade köpt dem. Därför föll jag för frestelsen att avnjuta det lägre priset.

Allegheny Beverage (internet)

Allegheny Beverage (internet)

Jag köpte 100 aktier för 3.108 kronor, och jag visste hur folk formligen öste i sig läskedrycker och öl, så detta skulle komma att bli en sensationellt fin investering.

Published in: on 2016/07/11 at 18:27  Kommentera  

Inlägg 2.771: 19 – 21 aug 1972

Arbetsuppgiftsförberedelsekunskapsinhämtningsavsikten

Jag var förvånad och ännu mera glad över att Ed tänkte ge sig ut på en resa och framför allt att han hade kommit på idén alldeles utan min påverkan. Jag hade märkt att han inte var riktigt sams med sig själv nu när han inte arbetade utan bara slog dank. Jag slog själv dank år 1963 efter hemkomsten till DaNi från min lilla resa till Södern – bilresan som skulle ha slutat i Kalifornien om jag inte hade vänt tillbaka till Nya York – för då bara slöade jag, medan DaNi arbetade.

Även om Eds resa till Venezuela inte var någon form av arbete så var den i alla fall ett ‘uppdrag’ som han hade gett sig själv. Jag borde inte ha känt någon förvåning, för han saknade ju inte alls företagsamhet, min älskade Ed – han hade ju rest till Paris på eget bevåg på sommaren 1964 – det var bara hans villighet att alltid vara med på mina vilda planer som gjorde att han i mina ögon inte tog tillräckligt med egna initiativ.

Den här veckan var jag igen på en kurs i någonting, som jag inte minns vad det var. Orsaken till att vi alla i den lilla utvecklingsgruppen skickades att gå på dessa veckolånga kurser, den ena efter den andra, var att vårt TCS-program nu var fullbordat, våra börsmäklarkunder var nöjda med det, och vi måste göra oss utbildade nog för att kunna ge oss på något annat uppdrag. Man kunde tänka sig att vi löpte risken att bli avskedade, och det hade säkert skett på många andra företag – men det var inte IBM:s metod. I stället skulle vårt företag ge oss något annat uppdrag, och vi skulle komma att tacka IBM genom att utföra det med samma élan som vi hade gjort med TCS-programmet.

Jag hade sålt ut det mesta jag hade i aktieväg under de senaste veckorna, och därför simmade jag i lösa pengar som helt enkelt måste placeras någonstans. Det började jag göra nu på måndagen. Jag ringde upp min börsmäklare och bad honom att i ett svep köpa fyra olika aktier.

Aktie nummer 1 var American Heritage Life Insurance, alltså ett livförsäkringsbolag. Jag själv hade aldrig tagit ut någon livförsäkring. Det var något som var till för att ge hemmafru och barn en viss säkerhet ifall jag skulle dö ifrån dem – och jag hade inga planer på att dö. Men jag kunde alltid investera i en firma som erbjöd denna säkerhet till dem som behövde den. Jag köpte alltså 55 aktier för 7.445 kronor.

Firmamärket för American Heritage Life Insurance Company (internet)

Firmamärket för American Heritage Life Insurance Company (internet)

Företaget var bara 16 år gammalt och var tillgängligt för folk och firmor i nästan alla av Amerikas delstater. Det hörde hemma i Jacksonville i norra Florida, men jag hade inte en tanke på att hälsa på dem, så för min del kunde de få ha sina penater varhelst de ville.

Published in: on 2016/07/11 at 07:38  Kommentera  

Inlägg 2.770: 17 – 20 aug 1972

Aktieavyttringsmångfalden

På torsdagen sålde jag tre av mina aktier på en enda gång. Jag sålde mina 60 aktier i Bird & Son för 9.274 kronor. Jag hade köpt 20 av deras aktier föregående höst för 7.898 kronor (se inlägg 2.583), och på våren hade de delat ut 2 gratisaktier för varje innehavd aktie så jag fick alltså ytterligare 40 aktier (se inlägg 2.692). Nu blev det en vinst på 1.376 kronor. Alltid något – och framför allt inte någon förlust!

Bird & Son (internet)

Bird & Son (internet)

Så sålde jag mina 60 aktier i bilommålningsfirman Earl Scheib. Jag hade köpt 40 av dem på sommaren 1971 för 7.406 kronor (se inlägg 2.453), och på hösten fick jag 20 gratisaktier (se inlägg 2.581). När jag nu sålde alla de 60 aktierna fick jag 10.791 kronor för dem, så det blev en riktigt hygglig vinst på 3.385 kronor. Detta blev jag verkligen glad för.

Earl Scheib (internet)

Earl Scheib (internet)

Och slutligen sålde jag mina 30 aktier i dörrknackerifirman Stanley Home Products för 7.232 kronor. Den aktien hade jag verkligen trott på, för allt verkade vara rätt för det företaget. Det var det som ordnade med små parties hemma hos en av sina kunder, med hennes närmaste vänner inbjudna, och där fick de alla fick köpa Stanleys praktiska hushållsartiklar av god kvalitet. Men men men – allt går inte som man tror på aktiemarknaden. Den här fina aktien gav mig en minimal vinst i skattehänseende, men genom dollarnedgången blev det faktiskt en förlust uttryckt i svenska kronor – så som jag ju har för sed att göra här i dessa rader. Förlusten blev dock minimal, 41 kronor. Dessa aktier hade jag köpt förra hösten och då betalat 7.273 kronor för dem (se inlägg 2.596).

Stanley Home Products (internet)

Stanley Home Products (internet)

Ed och jag hade inte varit ute i Riisparken under en rad sommarveckoslut nu, så vi bestämde långt i förväg att ‘nu’ skulle det ske på lördag, komma vad det ville för väder. Det blev två härliga höstdagar i augusti månad med kristallklar luft, kanske litet för blåsigt och upp till 25 grader på eftermiddagen. På morgonen var det kallare, så vi tog med oss några sexiga plagg att ha på ifall det skulle behövas. Det var faktiskt både skönt och befriande att vara delvis påklädd på en badstrand. En oväntad känsla.

Därute avslöjade Ed för mig att han närde tankar på att åka till Venezuela på en veckoresa, som han hade sett annonserad för en spottstyver. Våra planer var annars det vanliga västindienbesöket under tacksägelseveckan i november, men han ville ut och vifta nu medan han var helt arbetsfri. Jag tänkte på pappa och mamma, som ju var för sig hade gjort liknande utflykter alldeles nyss. Han visste inte när det skulle bli av, men på måndagen skulle han ta hand om den saken.

Venezuelas plats i Karibiska havet (internet)

Venezuelas plats i Karibiska havet (internet)

Published in: on 2016/07/10 at 05:17  Kommentera  

Inlägg 2.769: 14 – 15 aug 1972

 Inbrottsefterspelet

Mamma berättade i sitt brev att mina föräldrars ‘egenhyra’ för lägenheten och kontoret var 7.800 kronor i månaden. Jag tog det att betyda att man i Sverige måste betala inkomstskatt på hyresvärdet av sin ‘gratisbostad’ i ett eget hus. Jag kan förstå begreppet och att det kan tillämpas av en girig stat, men här i Amerika har jag aldrig hört talas om något sådant. På internet kan jag heller inte hitta något i Sverige som skulle heta ‘egenhyra’ – men det kan ju betyda att det är ett begrepp som har försvunnit i dag.

Värdet 7.800 kronor måste ha satts av någon myndighet eller ha räknats ut enligt några klara skatteregler. Hon skrev också att egenhyran skulle komma att gå upp med 10 kronor per kvadratmeter den 1 oktober 1972. Nåja, de hade ju tittat på Spanien, och det hade inte varit någon lämplig valmöjlighet, så nu fick de alltså dras med sin ‘egenhyra’.

En febril verksamhet ägde rum inom den federala underrättelsetjänsten CIA för att få klarhet i de bakomliggande orsakerna till de två inbrotten i det Demokratiska rikshögkvarteret i Vattenporten (se inlägg 2.766). Man hade då funnit att diverse förslag, mer eller mindre olagliga, för att bekämpa Demokraterna, hade diskuterats inom  ‘Kommittén för presidentens återval’ – benämnd CREEP – och att man hade enats om att bryta sig in i det Demokratiska rikshögkvarteret. Huvudjuristen för CREEP, G Gordon Liddy, fick ansvaret för att organisera inbrottet. Han gjorde detta tillsammans med två av sina underlydande män, båda tidigare agenter inom CIA, nämligen E Howard Hunt och James McCord. Den senare var också en av dem som deltog i själva inbrottet.

G Gordon Liddy (internet)

G Gordon Liddy (internet)

E Howard Hunt (internet)

E Howard Hunt (internet)

James McCord (internet)

James McCord (internet)

I adresskalendrarna i två av de fem inbrottstjuvarnas fickor hade den federala polisen funnit Hunts namn, och detta var oroväckande för Nixons folk. Liddy och han var nämligen också sysselsatta inom en annan okänd verksamhet, benämnd ‘Vita Husets rörmokeri’ (eng. White House Plumbers), som hade till uppgift att förhindra läckage av politiska hemligheter. Därför länsade man genast allting ur Hunts kassaskåp i Vita Huset.

Nixon själv blev helt överraskad när han fick kännedom om inbrottet, men han beordrade ändå CIA att förhindra den federala polisen att undersöka varifrån pengarna till inbrottet hade kommit.

 

Published in: on 2016/07/09 at 16:07  Kommentera  

Inlägg 2.768: 14 aug 1972

Stockholmsbefolkningsförkätteriet

Det var en förfärlig massa böcker och kataloger och annat kontorsmaterial som skulle bäras dit ner, och det var en lång vandring för varje lass. Den enda nedgången till källaren var en trappa utifrån gården intill garaget, så pappa fick gå ut på gatan och in på gården, ner för trappan och sedan med böjt huvud söka sig i källaren till sitt nya kontorsrum i andra änden av huset. Det var gott för honom att han fick en hel del hjälp med detta av en montör, som i gengäld fick en hel del belysningattiraljer som pappa inte längre behövde.

Ett annat obehag som han kunde tänkas råka ut för därnere var källarfuktighet. I normala fall var det inte unket eller kvavt därnere, men varje källare kan ha sina dåliga dagar – det är alltid omständligt att vädra en källarlokal. Därför tjatade jag på pappa om att skaffa sig en hygrometer och ställa den mitt på skrivbordet, så att han av den lätt kunde bli larmad när fuktig luft krävde att han tog sig upp därifån för att rädda livhanken.

Det hade inte kommit något svar på hans detaljerade patentbeskrivning från firmorna i Amerika.

Mamma fick en dag mitt i augusti lust att se mera liv och rörelse omkring sig och beslöt att på egen hand pröva på en av de bussar som gick till Stockholm för bara 15 kronor tur och retur. Hon steg upp redan klockan 05.45, för bussen skulle gå på pricken klockan 07.00. Hon tyckte att det var riktigt kul att komma till storstaden, men efter fyra timmar där hade hon fått nog. Hon berättade i sitt brev att ”det var allt så beklämmande. Massor av folk av alla raser, alla lika långhåriga och ovårdade som svenskarna. Och alla bara hängde och drack, och polisen gjorde stötar titt och tätt och schasade iväg dem och kollade då papperspellarna – så kallades offentliga papperskorgar vid den tiden – för gömd narkotika. På kondiset satt det 16- och 17-åriga mammor med sina små barn och förde ett språk som var fantastiskt. Alla var illa klädda, både turister och stockholmare, unga och gamla.”

Jag var tvungen att härovan citera en bit av hennes berättelse för att visa hur människor i hennes ålder upplevde de nya, ledigare tiderna med det mindre propert beteende som präglade den unga generationen – vilken jag i hennes ögon säkert ansågs tillhöra. Hon klagade aldrig över detta när hon var ute med mig, men nu kom det fram i ett skrivet brev. Antagligen är det min tillvaro från 29 års ålder i det otroligt blandbefolkade Nya York som har fått mig att på äldre dagar undgå detta elegiska tänkande visavi mina yngre och annorlunda medmänniskor.

Published in: on 2016/07/09 at 14:11  Kommentera  

Inlägg 2.767: 9 -14 aug 1972

Fritidsanpassningsutnyttjandeavnjutningen

På onsdagen den 9 augusti fick jag veta att mina 50 aktier i Bi-Lo hade fått barn, det vill säga 25 gratisaktier, och på torsdagen sålde jag hela rasket, föräldrar och barn och hela familjen på 75 aktier. Jag fick 7.363 kronor, och det blev faktiskt en hygglig vinst på 1.685 kronor, för jag hade köpt de 50 föräldrarna ett år tidigare för 5.678 kronor. Jag var nöjd. Och jag köpte ovanligt nog inte några andra aktier för pengarna. Jag lät dem sitta till sig ett tag.

I Sverige började den årliga veckolånga kräftsäsongen, när hela landet är halvt på fyllan och halvt på operan: ”Hell and Gore! Chung hop! Father Alan, Alan lay. Hell and Gore! Chung hop! Father Alan lay. And handsome in the hell and tar, and hell are in the alvine four. Hell and gore! Chung hop! Father Alan lay.” – Nej, jag översätter inte detta, det är redan gjort.

Kräftfat, och i pytsen Hell and Gore (internet)

Kräftfat, och i pytsen Hell and Gore (internet)

Bara det att kräftorna nu kostade 60 kronor per kilo – och mycket mera för det tjog som man skall avnjuta mellan snapsarna och sångerna. Oj! Mamma skrev att det fanns turkiska kräftor att få för 20 kronor kilot, och att de kanske skulle försöka sig på dessa den här gången. Jag fick inte höra något mera om den saken. Chung hop! Father Alan lay.

En av de små svenska firmorna som tillverkade sprängkapslar låg i Ludvika, och pappa tyckte att det kunde vara trevligt – och kanske mera effektivt – att personligen göra sin ackvisition hos firmans chef, en Rotarybroder, i stället för per post. På måndagsmorgonen gav han sig därför iväg dit upp, två timmar med Mustangen, och gick på Ludvikas Rotarylunch.

Ludvika (internet)

Ludvika (internet)

Den avsedda firmachefen var där precis som väntat – men det blev inte någon affär. De hade lagt ner tillverkningen av sprängkapslar, det lönade sig inte längre – utlandskonkurrenterna kunde erbjuda mycket lägre priser. De fick i alla fall en trevlig stund tillsammans med utbyte av produktionsfunderingar, och på eftermiddagen kom han hem igen, inte rikare men ändå nöjd och glad efter en dag med lugn och trevlig körning på en ödslig landsväg i sin fina bil och en angenäm lunch mitt i alltihop. Vart kunde han köra hänäst? Nu hade han ju all tid i världen att göra sådana utflykter.

Pappa hade börjat flytta ner sin kontorutrustning till det oanvända stora rummet nere i källaren. Jag varnade pappa om och om igen för de farligt placerade rören under taket i gången dit. Om man inte såg sig för, var det lätt för en reslig man att slå huvudet i dem. Jag bad honom att vira filt runt om dem för att mildra smällen om han gick mot ett sådant rör – det behövdes ju bara en sådan smäll. Nåja, det blev, tack och lov, aldrig någon sådan olycka.

Published in: on 2016/07/08 at 07:28  Kommentera  

Inlägg 2.766: 1 aug 1972

Politikhemlighetsnattinbrottsförehavandeupptäckten

Den 1 augusti ropade en stor tidningsrubrik på uppmärksamhet. Den stod mitt på första sidan i Washingtonposten, och artikeln handlade om en bankcheck på 119.000 kronor, som hade deponerats i ett bankkonto, tillhörande en av det gäng tjuvar, som hade gripits på bar gärning, när de den 17 juli hade brutits sig in det Demokratiska partiets rikshögkvarter i Washington. Det intressanta med denna bankcheck var att den ursprungligen hade utställts till insamligsfonden för president Nixons återval i november.

Kontorskomplexet Vattenporten med Demokratiska partiets rikshögkvarter, Washington, 1971 (internet)

Kontorskomplexet Vattenporten med Demokratiska partiets rikshögkvarter, Washington, 1971 (internet)

Ed och jag var måttligt intresserade av politik. Ed hade aldrig röstat, och jag var inte tillräckigt politisk för att tjata på honom om den saken. Själv var jag ju numera amerikansk medborgare, och något som man har strävat sig till vill man ju utnyttja, så jag röstade troget, även om jag mellan valen inte brydde mig så värst mycket om det politiska skeendet. Men nu kom det i TV-nyheterna en stor rapport om den check som Washingtonposten hade publicerat samma morgon, och den rapporten följdes av en lång och ingående artikel i Nya Yorks Tidender den 2 augusti. Den läste jag minsann med stort intresse.

Det Demokratiska rikshögkvarteret låg i ett kontorkomplex som hette Vattenporten (eng. Watergate). Där hade en av säkerhetsvakterna vid midnatt den 17 juli 1972 upptäckt att låskolven i de dörrar som ledde från källargaraget till en korridor med flera olika kontor hade tejpats tillbaka, så att dörrarna förblev olåsta när de stängdes. Han tog bort tejpen och tänkte inte mer på saken. Men han ringde genast efter polis, när han vid nästa runda en timme senare fann att samma dörrlåskolvar ånyo hade tejpats tillbaka. Fem män inne på det Demokratiska partiets kontor greps och arresterades.

De fem inbrottstjuvarna i Vattenporten, Washington, 1971 (internet)

De fem inbrottstjuvarna i Vattenporten, Washington, 1971 (internet)

Det framgick långt senare att de hade brutit sig in där en gång tidigare, den 28 maj, i avsikt att fotografera valkampanjdokument och att dessutom installera avlyssningsapparatur i några av telefonerna. Denna fungerade dock inte väl, så tjuvarna hade sett sig nödsakade att åter bryta sig in där den 17 juli.

Att en check med Nixons återvalsfond som mottagare hade blivit indosserad till en av inbrottstjuvarna hade nu på något sätt upptäckts, och detta var den stora nyheten. Fram till denna dag hade det antagits att inbrottet bara hade orsakats av en ivrig om än lagstridig politisk strävan av några idoga kämpar för det Republikanska partiet. Nu verkade det vara något mera än så, och jag blev minsann genast politiskt intresserad.

Published in: on 2016/07/08 at 02:57  Kommentera  

Inlägg 2.765: 25 jul 1972

Lägenhetsomnämnandeåterigenbeskrivanderesultatet

Nu tror jag att det är dags att ge en summarisk beskrivningav bostaden för Ed och mig på Sjätte avenyn 351 i Nya York. Orsaken till detta är en bild av huset som jag hade skickat till mina föräldrar tidigare i juli och som mamma tackade för i ett brev som anlände till oss nu på tisdagen.

Jag har successivt beskrivit huset i dessa rader många gånger tidigare. Jag hade i december 1965 flyttat in i det tillsammans med Ed i en lya längst upp ‘mot gården’ – så som det ju hette när man i gamla tider använde bakgårdar, en många dyrbara kvadratmetrars lyx som numera knappast finns att tillgå på Manhattan.

Pier 1 hette butiken i vårt bostadshus, Sjätte avenyn 351, Nya York (1972)

Pier 1 hette butiken i vårt bostadshus, Sjätte avenyn 351, Nya York (1972)

Vår lilla lägenhet på fjärde våningen hade på utsidan, precis som den andra lägenheten på samma våningsplan, en brandbalkong men ingen brandtrappa, som alla de lägre liggande lägenheterna fick dras med. I avsaknad av en husbrand användes brandtrapporna dock bara av tjuvar och banditer, som till exempel vår egen inbrottstjuv, herr Israel Mercado, salig i åminnelse (se inlägg 993-995). Höjden på vårt hus visar att takhöjden i dess lägenheter genomgående var bra mycket bättre tilltagen än i husen däromkring, vilket gav lägenheterna rum för bruna bjälkar i taket.

Jag passar på att lägga in dessa fakta om vår bostad mest som hjälp för eventuella läsare som inte har hängt med sedan inlägg nummer 1, men också för dem av oss alla som kan ha glömt en del detaljer. Som, till exempel, att alla lägenheterna i huset hade en användbar öppen spis mitt i en golv-till-tak murad tegelvägg, tre enormt höga fönster, ett litet korridorkök och ett badrum med toalett och ett pyttelitet badkar med dusch.

Vi på översta våningen hade dessutom litet nordligt dagsljus sipprande in genom ett litet fönster högt uppe vid taket. Detta var möjligt enbart därför att 351:an var några meter högre än den angränsande 353:an. Fönstret utgjordes av en fyrkant med nio 18-centimeters glasblock, tre på höjden och tre på bredden, vilket skapade ett ogenomtittbart fönster på en halv meter i kvadrat.

Rutmönstrat glasblock (internet)

Rutmönstrat glasblock (internet)

Mamma skrev i sitt brev att huset såg litet schavigt ut i jämförelse med de två angränsande välhållna husen, men att det inte spelade så stor roll, därför att vi ju hade det så trevligt därinne. Det visste de ju, eftersom de hade kommit dit och hälsat på i oktober 1969 (se inlägg 1.921-1.930 och 1.944-1.956). De hade dock fått bo på ett hotell i närheten, för den lilla lyan var på tok för liten för att hysa två fullvuxna interkontinentalt ditresta gäster. Den räckte dock mycket väl till för Ed och mig.

Published in: on 2016/07/07 at 06:26  Kommentera  

Inlägg 2.764: 17 – 25 jul 1972

Bowmarhjärneräknedoseaktieinköpsspekulationen

Med den engelska översättningen avklarad kunde pappa nu skicka den till de amerikanska företag som kunde tänkas vara intresserade av att tillverka sprängkapslar på hans patent för vad han kallade laddningsmaskiner. Nästa uppgift för pappa var nu att översätta sin beskrivning till tyska – han hade ju också fått ett möjligt napp från Tyskland. Nu när han hade sett hur bra det gick att arbeta med den nya amerikanska tekniska ordboken skulle han se sig om efter en tysk motsvarighet.

Under min kursvecka var det mycket varmt och kvavt i Nya York – 35 grader känns ordentligt när det är fuktigt i luften. På fredagskvällen kom det en åskknall och en skvätt regnvatten, och sedan började det blåsa ordentligt. På lördagsmorgonen fann vi att den kvava luften hade blåst bort och ersatts med torr luft som var nästan lika varm. Både lördagen och söndagen bjöd på ännu bättre strandväder än det föregående fina veckoslutet, och Ed och jag var naturligtvis ute i Riisparken bägge dagarna.

På tisdagen den 25 juli köpte jag två olika aktier för pengar som jag råkade ha liggande. Jag köpte 35 aktier i Anthony Pools för 7.579 kronor. Nu kom jag att äga sammanlagt 41 aktier i det företaget, för jag hade redan år 1969 köpt en post i det (se inlägg 1.620) och, enligt min vana dåförtiden, behållit 6 aktier när jag senare samma år sålde rasket (se inlägg 1.844).

En av Anthony Pools simbassänger, 1971 (internet)

En av Anthony Pools simbassänger, 1971 (internet)

Det andra företaget som jag köpte aktier i hette Bowmar Instrument. Denna firma hade i likhet med många storföretag startats i ett garage, i detta fall i Fort Wayne år 1951 av en Harvardstudent. Han använde 18.000 kronor av egna pengar och lånade 34.000 kronor av andra, och med det grundkapitalet satte han igång med att uppfinna och tillverka diverse grunkor som efterhand kom att användas i jetflygplan och även i Apollo 11:s månlandningsfarkost som jag, utan att då veta någonting om Bowmar Instrument, så gripande beskrev här i dessa rader (se inlägg 1.846-1.863). Och alldeles nyss, närmare bestämt år 1971, hade Bowmar kommit med en bärbar elektronisk räknemaskin, som alltså var världens första räknedosa.

Bowmarhjärnan, Bärbar elektronisk räknemaskin, 1972 (internet)

Bowmarhjärnan, Bärbar elektronisk räknemaskin, 1972 (internet)

Den kallades Bowmarhjärnan (eng. Bowmar Brain) och såldes för 1.230 kronor. Undra på att jag blev glatt överraskad när mina finansiella beräkningar kom på att jag skulle köpa dessa aktier! Jag köpte med stor förväntan 35 aktier i Bowmar Instrument för 7.073 kronor.

Published in: on 2016/07/07 at 00:27  Kommentera  

Inlägg 2.763: 17 jul 1972

Allmännabråkdiskussionsbegreppsordanvändningsbegränsningen

Engelska hade inte varit det första främmande språket för pappa – liksom mig hade han i skolan först fått lära sig tyska, för vilket jag för min del alltid har känt mig inlärningsmässigt tacksam. Det hade tagit pappa en hel månad i anspråk att översätta sin tekniska beskrivning till engelska.  Här på bilden sitter han på verandan i Örebro och gör detta med en ordbok uppslagen framför sig.

Pappa översätter sin maskinbeskrivning till engelska, Skyttegatan, Örebro (1972)

Pappa översätter sin maskinbeskrivning till engelska, Skyttegatan, Örebro (1972)

Det var första gången som han på allvar hade använt de två ordböcker, som jag rätt nyligen hade gett honom. Jag hade först hittat en svensk-engelsk ordbok för honom i Örebro och senare skickat honom en enspråkig amerikansk teknisk ordbok från Nya York.

Han uttryckte i brevet sin uppskattning av dessa nya ordböcker. Han hade tidigare tänkt klara sig med sitt gamla svensk-engelska skollexikon, men nu märkte han hur mycket bättre redigerad den nya ordboken var. Jag vet vad han menade, för mina två engelska lexikon från min skoltid, alltså tryckta omkring år 1945, var upplagda på samma sätt som hans. Joho, jag har fortfarande kvar mina – jag slänger inte bort någonting.

Jag slog just nu upp i mitt gamla svensk-engelska lexikon något vadsomhelst och hamnade då på ordet ‘lik|nämnig‘, vilket elegant översattes till ‘reduced to a common denominator’, och detta följdes i samma stycke av ordet ‘|nöjd‘, med vilket boken alltså menade ‘liknöjd’, översatt till ‘indifferent’, och så ordet ‘|nöjdhet‘, vilket alltså betydde ‘liknöjdhet’, översatt till ‘indifference’ eller ‘apathy’, och till slut ordet ‘|nöjt‘, alltså ‘liknöjt’ med betydelsen ‘indifferently’ eller ‘apathetically’. Då allt detta hade klämts ihop i ett enda stycke och man inte heller hade behövt trycka de tre första bokstäverna mera än en enda gång, så hade det gått åt färre träd för framställningen av detta gamla lexikon. Men sedan tog det mera arbete varje gång man skulle finna ett ord. Med sin nya ordbok kom pappa allt undan litet lättare.

Och alla nutidens tekniska termer, särskilt på amerikansk engelska, skulle han ju inte alls ha kunnat hitta i sina gamla lexikon, och många av dem för den delen inte heller i den nya svensk-engelska ordboken. För det kom hans nya tekniska ordbok väl till pass.

Genom att sitta här och beskriva hur den gamla typen av ordböcker var redigerade så fick jag nu lära mig det för mig tidigare obekanta svenska ordet för ‘reduced to a common denominator’, ifall jag någon gång skulle komma att känna mig manad att använda det begreppet i en diskussion. Men alltsedan de små räknedosorna kom till har största delen av användningen av allmänna bråk förgängliggjorts och kommit att begränsas till uttryck för matematiska algoritmer, där jag betraktar mig själv som en stockidiot. Jag får därför anta att ordet ‘liknämnig’ i dag gjorde både sin entré in i och sin sorti ut ur min fatabur.

Bråk på allmän plats (internet)

Bråk på allmän plats (internet)

Published in: on 2016/07/04 at 05:47  Kommentera  

Inlägg 2.762: 15 – 21 jul 1972

Strandbildsfrågetecknen

Lördagen och söndagen var vikta för Riisparken, för vädret var underbart, soligt och inte för fuktigt och inte heller alltför varmt. Det var fullpackat med folk på stranden, för alla hade suttit hemma under hela junimånaden och stirrat på regnet därute.

Jag har en enda bild från detta veckoslut – jag har ingen aning om vems kamera det var som tog den, för både Ed och jag lämnade numera våra kameror hemma.

I skinnväst och vindsvept hår på badstranden, Riisparken, Nya York (1972)

I skinnväst och vindsvept hår på badstranden, Riisparken, Nya York (1972)

På bilden syns det att jag var iklädd en sexig skinnväst – vilken jag mycket väl minns – och runt halsen hade jag en kedja i vilken någonting hängde – vilket jag absolut inte minns något av. Faktum är att det förvånar mig att se denna kedja, för jag har aldrig brukat bära någon dekoration dinglande på bröstet.

På stranden hade jag också glasögon och massor av vindsvept, alltså rufsigt, hår och all den pojkaktiga charm jag kunde uppbringa nu i min begynnande medelålder.

Grunna inte över vems axel det är som skymtar inuti den randiga skjortan i förgunden, för det har jag redan gjort och inte kommit fram till någonting. Den är definitivt inte Eds, så den måste ha hört till någon av de hundratals bögar som tätt sammanpackade höll hus på vår självtilldelade strandremsa och bland vilka vi då och då cirkulerade. Om jag låter otillbörligt vag i min beskrivning av detta veckoslut så beror det på att jag inte kommer ihåg ett skvatt av dessa två stranddagar.

Under hela den följande veckan gick jag på en programmeringskurs, och det innebar som alltid intensivt arbete under dagen och koncentrerat arbete med ‘hemläxor’ under kvällarna. Men roligt var det, för min hjärna tyckte ju om programmering, en konst som i tidernas begynnelse hade räddat mig från att ha SKF:s kostbokföring som livsuppgift.

På måndagen fick jag ett långt brev från pappa, två hela tättskrivna ark. Han berättade att han nu hade fullbordat sin översättning till engelska av sin 24 tättskrivna sidors specifikation över den automatiska laddningmaskin som han just hade uppfunnit (se inlägg 2.716). Detta var första gången som han hade nämnt för mig vad för sorts maskin det var som han hade uppfunnit. Att det var med tanke på Gyttorp som han hade gjort det nämnde han inte nu heller, men det tog jag för givet. Och på något sätt tyckte jag att det var litet otäckt det hela. Inte för att någonting skulle explodera i pappas händer, men jag har aldrig varit pigg på explosioner – utom möjligen inne i en bilmotor.

Published in: on 2016/07/02 at 22:17  Kommentera  

Inlägg 2.761: 14 jul 1972

Telefonsamtalskomihågandet

Nu skall jag berätta om ett telefonsamtal som jag inte kom ihåg att berätta om i sitt rätta sammanhang – det ägde rum en dag omkring den 27 juni. Jag kunde nu alltid ha klämt in detta samtal på sin kronologiskt rätta plats i mina gamla inlägg från slutet av juni, men eftersom den exakta tidpunkten för samtalet inte har någon större betydelse, så får det bli här i stället.

Du kommer kanske ihåg hur det ösregnade hela juni månad 1972 i Nya York, och hur Ed och jag den 18 juni var ute på en liten stadspromenad, när det äntligen bara duggade. Då fick vi på Femte avenyn se en renhållningstankbil med alla sprutventilerna öppna för att verkligen tvätta gatan ren, och detta på en söndag med dubbel timpenning under ett duggregn omedelbart efter flera dagar av ständigt störtregn. Jag satte mig då ner och skrev ett ironiskt brev till borgmästaren om detta slöseri med stadens medel (se inlägg 2.714). När jag berättade om detta skrev jag att jag inte hade fått något svar på mitt brev.

Men det kom faktiskt ett svar efter en vecka i form av ett telefonsamtal – jag hade också lagt in mitt nummer i brevet, för myndigheter tycker det är både lättare och säkrare att ringa än att skriva. Det var chefen för Manhattans gaturenhållning – eller åtminstone den som planlade renhållningbilarnas körningar. Han var bedrövad. Han hade varit på semester, och när han kom tillbaka stoppade han all gatubevattning. Men de som var på post hade felat , och nu skulle han se till att det hela omorganiserades så att detta misstag inte skulle kunna upprepas. Han frågade mig om jag kände att jag kunde lita på honom, när han sade att det inte skulle hända igen, och det sade jag naturligtvis att jag kunde göra.

Och det gjorde jag faktiskt. Jag var dessutom rörd av att det även i en 8-miljonersstad kan löna sig för en vanlig liten medborgare att skriva en rad till botgmästaren och påpeka något som är fel. Och att ibland till och med få veta att det har haft en effekt.

Men nu var det inte blött längre. Efter den genomvåta junimånaden hade Nya York fått en mycket varm julimånad – det var som mest 34 grader. Men Sverige hade 27 som högst, och det var ännu varmare, för där fanns det ingen luftkonditionering. Där fick man sova och arbeta i 27 grader, medan vi i Nya York kunde sova och arbeta i 22 grader och bara uppleva de 34 graderna om vi valde att vara ute däremellan – även tunnelbanorna hade börjat bli luftkonditionerade. Det gick minsann ingen nöd på oss.

Published in: on 2016/07/01 at 05:17  Kommentera