Inlägg 1.020: 13 jul 1967

Resebeskrivningsmaterialanvändningsproblemen

Från bildframkallningen kom stereobilderna tillbaka som diapositiv, insatta i pappramar med båda bilderna i samma ram. Utmärkt! För att se bilderna hade vi då två möjligheter: tittapparat eller stereoprojektor.

1) Att använda tittapparat var enkelt och bekvämt, och vi hade två sådana. De hade en elektrisk sladd så att de inte behövde batteri, och vi satt bredvid varandra och tog ett diapositiv i taget ur lådan och stack det in i apparaten. Det enda otympliga var att vi måste turas om att titta i apparaten eller också flytta bilden från den ena till den andra apparaten, och detta gick väldigt sakta. Vi tittade därför vanligen på bilder ur var sin låda, men då gick gemenskapen förlorad. Fotoalbumet med resekrafset kunde man ha tillgång till på samma gång, trots att det var knepigt att komma ihåg det noga ordnade tidssammanhanget mellan bilder och resekrafs.

Tittapparat liknande den som vi hade (internet)

2) Att använda stereoprojektor var mera omständligt, men det var nödvändigt när vi var flera än två. Vi ställde upp projektorn, drog bekvämt ner den vita skärmen som satt i sin rulle över garderobsdörren, gav alla ett par stereoglasögon, släckte ljuset, och lade sedan in en bildram i taget i projektorn – ingen automatisk bildmatning här inte! – och fick en härlig stereoeffekt. Bildskärpan och färgåtergivningen var inte lika god som med tittapparaten, men alla kunde se bilden på samma gång och oja sig över den tillsammans. Men det gick inte att använda fotoalbumet med resekrafset och alla de professionella accenterna, sådant som kartbilderna och landintroduktionerna med de vita bokstäverna. Det var mörkt i rummet, folk hade glasögon på, och, bortsett från det, så måste ju fotoalbumet skickas runt för varje grunka som skulle beskådas? Det gick ju inte alls.

Stereoprojektor sådan som vi hade (internet)

Kombinationen stereobilder/fotoalbum var alltså inte genomtänkt. Detta blev den enda resa, vars memorabilia vi sparade på det här tokiga sättet.

Men för dig finns nu allt material på samma ställe! Det enda du missar här är stereoeffekten, men man kan ju inte få allt här i världen. Jag tog loss allt det inklistrade materialet i fotoalbumet och scannade det. Likaså scannade jag alla diapositivbilderna, en från vart stereopar. Och dessutom använde jag mig förstås också av enstaka bilder från internet. Allt detta ordnade jag i inbördes tidsföljd precis som allting annat i dessa memoarer. Därför kommer du att automatiskt få allt material – det muntliga berättandet, fotografierna, kartbilderna, landintroduktionerna och resekrafset – just där allt hör hemma i rätt ordning. Om allt går väl.

Annonser
Published in: on 2011/01/19 at 19:31  Kommentera  

Inlägg 1.019: 13 jul 1967

Sistaminutenombokningsgenomförandet

När jag ringde upp SAS på morgonen hade jag alltså fått veta att ombokningen för sträckan mellan Nya York och Oslo hade lyckats, så nu gällde alltså för utresan den här bokningen i stället för via London:

  • 13 juli 1967 18.30 Nya York – Oslo på Scandinavian Airlines System.

Flygpriserna var statskontrollerade och desamma för alla flygbolag, så de 1.865 kronorna som varje biljett hade kostat gällde på SAS också. Det var faktiskt otroligt bekvämt!

Vi båda gav oss alltså av från jobbet med vårt respektive bagage klockan 15.00. Vi träffades som uppgjort på tunnelbanestationen för E-tåget klockan 15.15, och där började vår gemensamma semesterresa.

Vi skulle hyra en bil i Oslo och med den ta oss till Bergen och Trondheim och ända upp till Nordkap, sedan ner genom Finland till Haparanda, och vidare till Stockholm, därifrån till väntande föräldrar – med en Mustang under inkörning – i Örebro, sedan till Göteborg och Köpenhamn. Om vi hade tid skulle vi sedan köra vidare till Hamburg och Amsterdam. I vilket fall som helst skulle vi flyga till London och sedan vidare tillbaka till Nya York.

Den planlagda bilrutten (1967)

Jag kommer att använda mig av det material om resan, som Ed och jag noga samlade ihop och arrangerade för att kunna underhålla gäster med. Under resan fotograferade vi med var sin stereokamera, och vi samlade noga ihop allt resekrafset i medförda stadiga kuvert – det var biljetter, menyer, räkningar, vykort, broschyrer och sådant som vi fick på vår resa.

För att skapa professionellt material för att underhålla gäster ritade vi också en kartbild med filtpennor på brunt omslagspapper och fotograferade den på olika sätt. Det var en av dessa kartbilder som du just såg. Och för att indikera ett nytt land på resan använde vi vita plastbokstäver med instickbar nål i botten, och med dem satte vi ihop och fotograferade lämpliga texter på en svart vägg av tjära uppe på 351-ans tak. Alla dessa pappersfotografier och allt det medförda resekrafset klistrade vi sedan in i rätt följd i ett fotografialbum.

Allt detta låter som om det var mycket väl genomtänkt för att ge en förstklassig  underhållning för våra gäster. Men si, det lämpade sig inte alls för den saken, och här får du veta varför.

Published in: on 2011/01/19 at 19:23  Kommentera  

Inlägg 1.018: 12 – 13 jul 1967

Flygbolagsaktieförsäljningskomplikationerna

Det viktigaste var ju att bli av med så många aktier som möjligt så fort som möjligt medan de fortfarande stod så högt i värde. Därför gick jag upp till min mäklare på McDonnell & Co med mitt aktiebrev på 25 aktier och lade fram problemet. För honom var det enkelt. Han skulle sälja 35 aktier för mig den 12 juli, min tidigaste möjlighet att få lägre skatt. När jag kom hem från min resa skulle jag ha fått ett aktiebrev på 12 aktier med posten och dessutom en check som betalning för den udda halvaktien som jag hade rätt till men som jag förstås inte kunde få, eftersom det inte utfärdades halvaktier. Det aktiebrevet skulle jag då ge till honom. Eftersom han redan nu hade fått mina 25 aktier, så skulle jag då ha gett honom allt som allt 37 aktier, och han skulle sedan skicka ett aktiebrev på de mellanliggande 2 aktierna tillbaka till mig. Klart som korvspad! McDonnell gjorde allt arbetet och jag bara håvade in pengarna.

Så vad skedde då finansiellt för mig den 11 och 12 juli? Jo, det fick jag räkna fram när jag kom hem från Skandinavien och då hade alla siffrorna. De visade att jag hade sålt i allt 35½ aktier i Pacific Southwest Airlines – 35 sålde McDonnell för mig och ½ sålde Pacific Southwest Airlines för mig – för sammanlagt 8.727 kronor, och för mig som hade betalat 6.003 kronor för aktierna (se inlägg 811) blev det en ren vinst på 2.724 kronor. Och jag skulle nästa år betala skatt på bara hälften av den summan! Jag visste att Pacific Southwest Airlines var ett bra flygföretag – och ändå kom jag tyvärr aldrig att flyga med dem.

Mycket enklare var det för alla inblandade att klara av mitt aktieinköp. Jag ville ha 26 aktier i Holiday Inns, och dem fick jag för 10.259 kronor.

Torsdagen blev en minst sagt jäktig dag. För både Ed och mig var det en full arbetsdag, men vi hade för länge sedan bägge bönat och bett att få ge oss av från arbetet redan klockan 15.00 – för mig var det lätt efter all den övertid jag hade lagt in, men även Ed hade blivit väl behandlad av Allied Chemical.

Och dessutom reste jag upp till Rockefellercentret på min lunchtimme för att byta ut våra biljetter på SAS.

Byta ut våra biljetter – vad rörde sig detta om?

På något sätt hade jag i början av juli fått reda på att SAS skulle börja flyga direkt till Oslo, och det vore ju mycket bättre att göra det än att flyga med Pan American och byta i London på ditresan. Jag gick då till SAS och de ville hemskt gärna få oss som resande på den nya förbindelsen. De skulle försöka att greja saken med Pan American, men det skulle ta tid. De kunde troligen inte ge besked förrän på själva avgångsdagen, för Pan American ville inte riskera att flyga med tomma stolar.

Published in: on 2011/01/19 at 09:15  Kommentera  

Inlägg 1.017: 8 – 10 jul 1967

Storfinansspökeritidpunktsolämpligheten

Redan två dagar senare, och innan jag hade fått pappas brev och långt innan han hade fått mitt svar, skrev pappa ett brevkort där han rättade till sitt gnäll över säkerhetsbältena. Han skrev inte så att jag begrep om de hade stulits, men han hade fått veta på verkstaden att hållare på väggen i axelhöjd för diagonalbältet fanns i bilen. Emellertid hade Mustangen två helt skilda bälten som individuellt måste spännas fast, ett över magen och ett över axeln. Pappa tyckte att det var bra om än mera bökigt jämfört med Volvons enda fastspänning av båda bältena. Alltså ingenting att bråka om.

Svart inredd Mustang med magbältena synliga (internet)

Mamma hälsade mig välkommen till Sverige och även Ed, för nu visste hon att han skulle komma med. Det kanske verkar egendomligt att jag inte hade talat om för dem tidigare något som vi hade gjort upp månader i förväg, men som alltid gällde det ju att vara så nonchalant som möjligt beträffande vårt förhållande och inte låta något av vår kokheta kärlek pysa över och därmed bli till allmän kännedom.

Hon var ledsen för att vi skulle köra bil i Norge, för där hade det hänt så mycket olyckor under de senaste åren. Jag kände mig mycket säker på mig själv efter mina två skoterresor där – bara man inte körde för fort skulle det gå alldeles utmärkt. Men beträffande körningen hade Ed fått mig att lova att inte be honom att köra nu utomlands, trots att han hade sitt fina körkort i plånboken. Eftersom jag själv inte ens hade drömt om att sätta honom vid ratten så här snart i ett främmande land, så hade det varit ett mycket lätt löfte att ge och sedan hålla.

Som du kanske minns hade jag den 11 januari, sex månader tidigare, köpt 25 aktier i Pacific Southwest Airlines (se inlägg 811-813), och jag hade med glädje följt hur de hade gått upp i värde redan från början. När de hade gått upp så mycket att mitt lilla hjärta hade börjat banka av rädsla över hur stort fallet skulle bli ifall de gick ner igen, så ville jag sälja dem för att få lugn och ro. Men så tänkte jag skattetekniskt och klokt på saken. Om jag behöll dem i över sex månader skulle jag bara behöva ta upp halva vinsten i min skattedeklaration, och jag var såpass nära dessa sex månader att jag beslöt att vänta till dess.

Under den tiden beslöt företaget att ha en fondemission: jag skulle den 11 juli få en halv ny aktie gratis för varje aktie jag hade, och jag skulle alltså komma att få 12½ nya aktier. Nu blev livet krångligt mitt i alltihop. Vi skulle resa den 13 juli, och den 12 juli hade jag tänkt sälja de flesta av mina 25 aktier, sex månader och en dag efter inköpet. Vad skulle jag nu göra?

Published in: on 2011/01/19 at 08:56  Kommentera  

Inlägg 1.016: 4 – 10 jul 1967

Automobilemottagandesaligheten

Den 6 juli hämtade pappa Mustangen i hamnen i Göteborg. De hade båda åkt hemifrån i mammas Volvo Amazon två dagar tidigare för att stanna på Mösseberg två nätter för att kolla sig hos deras läkare där. Han var nöjd med pappa men var mindre nöjd med mamma, och han gav dem båda så många mediciner ”att om vi överlever dem blir vi kanske mycket friska”. De kände sig dock genant friska när de vistades där bland ”gamla, halta, lytta och sjuka människor”.

Därifrån körde mamma hem till Örebro med Amazonen, medan pappa tog tåg till Göteborg. Efter att ha betalt några miljoner kronor i tull och omsättningsskatt och bilaccis fick han bilen direkt, för han hade redan  ordnat med en tillfällig försäkring och registrering för att få lov att köra bilen till hemorten. Eja att det hade funnits den möjligheten i Nya York!

När han hade kommit till Örebro skrev han till mig: ”Efter första resan med Mustangen kan jag bara konstatera att jag gjorde ett rätt val – en sådan bil har jag aldrig haft förut. Den synes mig gå långt utanpå Chrysler som jag tidigare hade. Den är lättväxlad och lättkörd, men den får ej sättas i händerna på nybörjare. Motorn är så stark att man får veta vad man gör med gaspedalen även när det icke är snö på grusväg. Jag är alltså överförtjust och nöjd, det skall du veta.”

I nästa mening kom de fel som han redan hade upptäckt. Man kunde öppna motorhuven utan att först ha dragit i en spak inne i bilen, det var bara tvåpunktbälten som i ett flygplan i stället för de beställda trepunktbältena, och ringarna var av standarddimensionen 6,95 x 14 i stället för de beställda 7,35 x 14. Han tänkte skriva till högsta ledningen för Ford om det.

Under överresan hade också någon stulit luftrenaren och rattens stora eleganta mittemblem, men dem skulle försäkringsbolaget betala för, liksom för de små repor och bucklor och lackeringsskador som hade skett under transporten.

Ratt och instrumentbräda på 1967 års Mustang (internet)

Jag skrev genast ett svar till pappa. Jag tittade på en fotokopia som jag hade gjort av den bilspecifikation som hade suttit fast vid bilrutan, och på den stod det 6,95 för ringarna. Det var uppenbart Yonkers fel och inte Fords, så jag skulle kontakta Yonkers för att få tillbaka mellanskillnaden och han skulle inte skriva till Ford om det.

Jag hade också själv sett att det fanns ett vanligt flygplansbälte i bilen och dessutom, upphängt i axelhöjd, ett särskilt bälte att ha fastspänt på snedden. Om inte båda bältena fanns kvar, så hade de stulits på vägen.

Published in: on 2011/01/19 at 08:44  Kommentera  

Inlägg 1.015: 30 jun – 6 jul 1967

Mutningsmisstankesaffärsgåvoolämpligheten

Övergången till den nya orderbehandlingen hos Walston gick smärtfritt, och de var helt nöjda. Båda Harvey Abuhove och jag var naturligtvis där i många långa timmar, men ingenting som under veckoslutet före. Nu skulle det bli en barnlek att installera samma sak hos alla de andra mäklarna när deras tid kom.

Följande vecka kallade Joe O’Halloran, Walstons datachef, in Harvey och mig i sitt arbetsrum och förlänade oss var sin resväska i ljust tjockt äkta läder. Med våra monogram inkarvade utanpå. Nu begrep jag varför han litet tidigare hade frågat mig om min ‘mittinitial’. Alla amerikaner har en mittinitial. Alla har två förnamn och ett efternamn, men det andra förnamnet används aldrig i sin helhet utan bara initialen till det. Så är alla blanketter utformade, med en liten smal ruta för mittinitialen.

Pappa hade tre förnamn, och det som han kallades var det sista av de tre. Jag har ingen aning om hur han klarade av inreseblanketten vid Amerikaresan – han måste ha valt ut ett av de första två förnamnen för mittinitialen och sedan placerat den efter sitt tilltalsförnamn. Mammas gode vän Valerie Gavrilov i Monterey hade bara ett enda förnamn, och när han immigrerade till Amerika, grep han en mittinitial ur tomma luften för att kunna passa in i det amerikanska samhället.

Men tillbaka till väskorna. De var små i formatet och avsedda att få plats under en flygplansfåtölj, men de var minst två decimeter tjocka. Man öppnade dem i båda sidorna med blixtlås runt om. Det fanns alltså två avdelningar, skilda åt av tyg. I den ena avdelningen fanns det två tygklädda metallklädhängare med en vanlig krok för att direkt kunna hänga upp kostymen på en garderobsstång, men kroken kunde svängas runt så att en liten häftkrok kom fram, och den passade till en fem centimeter lång garderobsstång inne i väskan.

En härlig tingest, praktisk och elegant, med klass. Bara att läder är så ohyggligt tungt. Jag kom att använda den enbart för korta affärsresor. Man fick inte plats med nog skjortor och underkläder för längre tid. För längre resor fortsatte jag att använda min stora resväska och pollettera den på flyget.

Några år senade blev det totalt stopp för oss på IBM att få ta emot sådana värdefulla gåvor. Det hade att göra med affärsetiken – både lagen och sunda förnuftet förbjöd transaktioner som kunde misstänkas vara mutor av något slag. Men detta var inte något problem år 1967, så vi tackade och tog emot. Och jag fortsatte att utan att skämmas använda min Walstonväska i många år, långt efter det att det blev verboten att ta emot sådana gåvor.

Published in: on 2011/01/19 at 08:28  Kommentera  

Inlägg 1.014: 23 – 26 jun 1967

Tjugoniotimmarssömnbehovet

Nu var det i slutspurten inför Walstons stora förbättring av sina rutiner. Vi hade testat och testat, och nu var det Harvey Abuhove och jag som ensamma klarade av samma sak som vi behövde en hel skara IBM-are för när vi gjorde samma sak hos E F Hutton sommaren före. Men då var det första gången, och nu hittade vi inga fel i programmet när vi testade, bara i Walstons egna rutiner,.

På fredagen en vecka före den stora dagen gick jag dit klockan 11 efter en sen kväll hos dem, och jag höll på där till klockan 24, gick hem och duschade och fyllde på min termos med kaffe, var tillbaka hos Walston klockan 02 och var där under det sista lördagstestet med alla operatiserna runt landet på sina platser. Jag gick inte hem förrän klockan 16. Då var jag trött! Jag kröp genast till sängs efter hemkomsten och vaknade inte förrän klockan 23. Ed lagade till litet mat för mig, och efter ett par timmar somnade jag igen och sov till klockan 13 på söndagen. Då var jag vaken! Vi gick på bio och åt middag ute, men klockan 19 somnade jag in igen mellan lakan och sov i tre timmar. Då var jag vaken medan Ed sov. Jag somnade äntligen igen klockan 04 och sov till klockan 11.

Det kunde inte vara nyttigt, det här att arbeta så länge under veckan att man behöver 29 timmars sömn från lördag till måndag. Fast ett par veckor av detta klarade man förstås av utan att få några allvarliga men. Och det var ju inte ofta det var så där.

På måndagen skickade jag pappa de sista fraktdokumenten som han skulle behöva när bilen kom fram till Göteborg. De hade kommit med posten på fredagen, men jag var inte i stånd att vidarebefordra dem förrän jag hade fått mina 29 timmar. I det brevet fick de också veta att jag skulle ha sällskap med Ed på min resa och hur vi planerade att bila genom Norge och Sverige.

Hur i all fridens namn jag hade tid och ork för aktieaffärer mitt i allt detta begriper jag då rakt inte, men den 28 juni sålde jag faktiskt 24 av mina 28 aktier i Wabash Magnetics för 3.091 kronor. Jag hade köpt dem bara några månader tidigare för bara 2.764 kronor (se inlägg 841) – ett snabbt sätt att tjäna in 327 kronor. Marknaden hade alldeles klart svängt om från den förfärliga tiden under år 1966.

I ett brev berättade mamma att de båda en dag samtidigt hade sett genom köksfönstret att det stod en röd Mustang med svart klädsel parkerad rätt utanför fönstret. Pappa trodde att han såg i syne, och mamma trodde att jag hade skickat bilen tidigare – fast de hade förstås fel bägge två. Efter en stund kom det ett par killar dit, och en av dem satte sig i Mustangen och körde iväg. Där sprack pappas dröm att hans röda Mustang skulle vara den enda i Örebro!

Detta skedde omkring den 17 juni, just då pappas bil höll på att lastas ombord på m/s Blankaholm i Brooklyn.

Published in: on 2011/01/19 at 08:09  Kommentera  

Inlägg 1.013: 16 jun 1967

Mustangbekantskapsgörandetillfället

Det fanns inte en levande själ någonstans, bara en parkeringsplats framför hamnskjulet på den angivna adressen. Försäljaren parkerade bilen och jag gav honom de överenskomna 105 kronorna. Han fick sin bil och gav sig genast iväg tillbaka till Yonkers.

Att det inte fanns någon där berodde förstås på att vi hade kommit dit just i tid för lunchrasten. Ingenting skulle hända under en timme framåt, och jag sade till Ed att ge sig iväg till sitt arbete. Men han stannade ändå kvar i en halvtimme hos mig och Mustangen på parkeringen. Jag fick provsitta bilen för en bild, och det kändes gott.

Sitter i pappas Mustang på kajen, Brooklym (1967)

På andra sidan hamnskjulet låg minsann M/S Blankaholm, precis som Nya Yorks Tidender hade sagt. Jag visste fortfarande inte om den skulle ge sig av samma dag eller först på måndagen. Allt jag visste var att jag hade gjort mitt bästa för att få bilen dit så fort det gick.

Pekar på M/S Blankaholm vid kajen, Brooklyn (1967)

När Ed hade gett sig iväg till sitt jobb hade jag fortfarande en bra stund kvar att vänta. Jag tycker faktiskt om att ibland tvingas göra ingenting på en för mig helt obekant plats under en begränsad tid. Det är bra avkoppling att bara gå och skrota en stund.

När hamnarbetarna kom tillbaka från sin lunch fick jag trots allt köra pappas röda Mustang, fast bara till en bevakad, inhägnad parkeringsplats. Jag fick gå till ett kontor för litet pappersexercis, och hela den här vistelsen i hamnen kostade mig inte ett öre – i motsats till alla de mutor, eller ‘bakshish’, till höger och vänster, som jag hade varit beredd på.

Jag fick veta att m/s Blankaholm skulle avgå först på måndagen, så när fredagskvällen kom med åska och skyfall så visste jag att Mustangen fortfarande stod i inhägnaden på kajen. ”Nu blir den ren i alla fall”, tänkte jag då, för det skyddande vaxet hade blivit rätt smutsigt.

Sedan gick jag till Walston och arbetade hela eftermiddagen och kvällen. Klockan 02 kom jag hem och ringde då till pappa och väckte honom klockan 07 – inte snällt, men jag hade glömt att det var bara 5 timmar mellan oss på sommaren. Jag berättade var bilen befann sig och hur jag hade kört den – några meter på kajen – och att den kändes bra och såg vacker ut.

Då och då under dessa bråda dagar med viktiga ärenden kastade jag ändå ibland en blick i Nya Yorks Tidender och läste om vad som försiggick i Vietnam. Det stod där att kriget kostade Amerika en miljon kronor per dödad fiendesoldat. Det var på sitt sätt en skön känsla att kunna räkna ut att jag enligt den taxan inte under hela min livstid skulle komma att ha betalt tillräckligt i skatt för att bekosta avrättningen av en enda människa.

Vietnamkriget, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/19 at 07:55  Kommentera  

Inlägg 1.012: 16 jun 1967

Biltransporteringsproblemlösningen

Jag började koka inuti. Man köper en bil och kommer överens om hur leveransen skall gå till: kunden skall köra bilen till hamnen i Brooklyn för att skicka den utomlands. När bilen sedan är färdig att avhämtas så går det inte att köra den till hamnen i Brooklyn som var avtalat, även om det inte stod skrivet i köpekontraktet. Firman uppfyllde nu inte sin del av avtalet, för att tillämpa litet lärdom från handelshögskolan. Jag krävde att de skulle uppfylla sitt avtal. Och därmed basta. Jag lade inte ut texten beträffande vad jag menade med ‘basta’, för jag visste inte själv hur mycket basta jag förfogade över.

Jag sprang omkring och donade i försäljningssalen och spelade rollen av upprörd kund i mitt tycke alldeles förnämligt. Visst var jag upprörd, men jag visste ju att det fanns en lösning gömd där någonstans.

Försäljaren kom ut från chefens kontor och sade att de skulle ordna så att bilen blev körd till kajen i Brooklyn av en av deras yngre försäljare. Det skulle kosta mig 130 kronor, men de var villiga att dra av de 25 kronor som jag hade betalat i onödan för transitregistreringen. Firman tog på sig ansvaret för den här situationen, därför att de hade gett mig detaljerade upplysningar om vad jag skulle göra och vart jag skulle gå för att kunna köra bilen till Brooklyn.

Så det blev en extra avgift på 130 kronor ovanpå inköpspriset. Men det var ingenting som jag kom ihop mig med dem för. Om det till syvende og sidst var nödvändigt att de levererde bilen till Brooklyn, eftersom jag inte kunde göra det själv, så hade jag ju fått betala dem för den tjänsten, vare sig det hade klargjorts redan vid köpet eller just nu. Så ingen olycka var skedd, bara ett snubbelsteg på tröskeln in till pappas Mustanghimmel.

Ed tog en bild av mig när jag hade tagit av mig kavajen för att köra försäljarens egen Mustang bakom pappas tvärs genom Manhattan. Ser jag upprörd ut på bilden? Nej, naturligvis inte. Det här skulle bara bli kul – jag fick ju nu i alla fall tillfälle att köra en Mustang genom staden ungefär som planerat.

Skall just köra bilförsäljarens bil till Brooklyn, Yonkers (1967)

Han körde bra, för han tänkte på att han hade sin egen bil i släp. Vid ett rött ljus tog Ed den första bilden av pappas Mustang. Det skedde någonstans i Yonkers, för sedan svängde han snart in på motorvägen utmed Manhattans västsida för att komma fram i vettig fart. Nu fick pappas Mustang se Greenwichbyn från däruppe på viaduktvägen innan den exporterades till ett liv i en helt annan miljö. Vi körde genom tunneln till Brooklyn och kom till piren klockan 11.45.

Pappas Mustang på väg till kajen i Brooklyn, Yonkers (1967)

Published in: on 2011/01/19 at 07:20  Kommentera  

Inlägg 1.011: 15 – 16 jun 1967

Försäkringstypsobefintlighetstransporteringskrånglet

Det var naturligtvis inte hans svar på min förfrågan. Mitt brev skrev jag på kvällen den 13:e och postade det den 14:e och pappas begäran med ‘förständigandet’ var skrivet den 11:e. Men jag fick ju svar på min fråga, så det problemet var ur världen.

På fraktsidan i Nya Yorks Tidender stod det på torsdagen att Svenska Amerikalinjens M/S Blankaholm skulle avgå från Brooklyn mot Göteborg på måndagen den 19 juni. Alltså inte redan på fredagen som herr Hocherman hade sagt. Nu började det trots allt att se ut som om bilen skulle kunna komma med på det tidigare alternativet, vare sig det var på fredagen eller först på måndagen. Jag vet egentligen inte varför jag var så ivrig på att få iväg den nu och inte följande vecka, men det var det alltomfattande begäret jag hade.

M/S Blankaholm ute på havet (internet)

Ed hade tagit ledigt på fredagsmorgonen, för han ville vara med på äventyret. Vi var i Yonkers redan klockan 08.30 och fick faktiskt vänta några minuter tills butiken öppnade. Jag gav försäljaren registreringsbeviset, och han ringde till deras försäkringsbolag för att ordna med trafikförsäkringen för den lilla trippen.

Nej, de försäkrade bara bilfirmans anställda för leveranskörningar. Nej, det fanns ingen sådan försäkring för andra bilförare. Nej, de hade aldrig hört talas om att en utomstående ville leverera en bil. Nej, försäkringschefen var tyvärr ute för dagen. Nej, det är ingenting de kunde göra åt saken. Nej, de trodde inte att något annat försäkringsbolag ville åtaga sig något sådant heller. Nej, enda möjligheten vore den statskontrollerade självriskpoolen. Nej, de kunde inte hjälpa till med det heller.

Försäljaren lutade sig tillbaka i stolen och tittade upp i taket: ”Det var illa.”

Jag tittader på försäljaren. Försäljaren tittade på mig. Ed tittade på oss båda.

”Vad är den statskontrollerade självriskpoolen för nått?”, frågade jag för att någon skulle säga något.

”De tar på sig alla försäkringsfall som inga försäkringsbolag vill åta sig men som erfordras enligt lag.”

”Mot oerhört höga avgifter”, tillade han. ”Dit går såna som är upprepade olycksbarn, dåliga förare, skuldsatt folk, och sånt. Men det skulle ta minst fyra dar.”

”Men varför skulle jag gå och skaffa transitvisumet och betala 25 kronor för det, när jag inte kan få försäkring och inte får lov att köra utan försäkring? Och inte vill köra utan försäkring heller.”

”Jag visste inte om att det inte gick”, sade försäljaren entonigt.

”Gå in och fråga chefen vad han har för lösning”, sade jag. ”Så här kan det ju inte gå till.”

Published in: on 2011/01/19 at 06:57  Kommentera  

Inlägg 1.010: 13 – 15 jun 1967

Automobiltransporteringsförberedelserna

Äntligen! Med tisdagsposten kom det ett kort från Yonkers att pappas bil hade anlänt och var färdig att avhämtas. Det var ett förtryckt standardkort, så jag visste ingenting mera innan jag kunde ringa dem nästa morgon. Men jag planerade förstås i huvudet hur det hela skulle gå till.

På måndagen hade jag varit hos herr Hocherman och fått veta att jag kunde leverera bilen till kaj när som helst, och att det gick en båt till Göteborg varje fredag. Men för att få köra den till kaj måste jag ha en speciell bilregistrering, och för att få den speciella bilregistreringen måste jag ha med ett papper från bilfirman, och för att få det papperet måste jag åka ut till Yonkers. Jag hade därför ingen chans att få med bilen på den båt som gick den 16 juni, så det fick bli den 23 juni. Men det var ju ingen panik.

Jag skrev förstås genast ett brev till pappa med den glada nyheten. Jag frågade honom också vad jag skulle göra med checkarna som hade blivit över. Det var mer än 2.000 kronor som bara låg och väntade – om jag satte in dem på deras bankräkning skulle de ge en 20 kronor i ränta varje kvartal, och om jag skickade dem tillbaka så kunde pappa använda dem. Jag tyckte inte om att pengar bara låg.

Mitt besök i bilaffären i Yonkers på onsdagsmorgonen gick snabbt, bocka och skaka hand, här är bilen, den är inte polerad, för det skyddande mojet vore nog bra att ha kvar under båtöverfarten, men ville jag ändå att de polerade? Vilket jag förstås inte ville, och det var svart klädsel inuti, och det såg hyperfräsigt ut. Tänk att pappa skulle köra runt i Örebro om ett par veckor i den här tuffa röda bilen!

Jag fick mitt papper för registreringen, och sedan skulle jag komma tillbara nästa dag klockan 09.00 för att hämta bilen och köra den till Brooklyn. Nej, det skulle inte gå – jag var tvungen att gå till Walston så snart jag kom tillbaka till staden och skulle inte få tid att registrera bilen förrän på torsdagsmorgonen. Nåja, det gick ju lika bra – jag kunde likaväl hämta bilen på fredagsmorgonen.

På torsdagsmorgonen gick jag till bilregistreringen. Allt jag minns var att jag fick stå i kö i en och en halv timme innan jag fick min transitvisering, som de kallade det, för det hutlösa priset av 25 kronor. Nu var allt klart för mig att rulla från Yonkers till Brooklyn i den bil som pappa skulle rulla i framöver!

Hemma väntade ett brev från pappa. Han hade fått ett ‘förständigande’ – vilket lät hemskt – från riksbanken att betala tillbaka i dollar vad som inte hade gått åt för bilköpet. Så ville jag vara snäll och snarast sända checkarna tillbaka till honom?

Published in: on 2011/01/19 at 06:40  Kommentera  

Inlägg 1.009: 12 jun 1967

Röstdubbningstekniksovetskapshäpnaden

Så här måste det uppenbarligen vara när ens levebröd hänger på att ett dataprogram skall tas i bruk hos en kund. En dag är fastställd och alla arbetar med den som riktmärke. Och så ändrar kunden datumet ett par veckor framåt. Vilket betyder att alla måste ändra sina planer, professionella och privata. Deras anställda och deras hjälpsamma IBM-folk. Min semesterresa med Ed hängde på ett hår när det skulle ske hos E F Hutton, och nu kom den att hänga på samma hår hos Walston. På måndagsmorgonen den 12 juni ändrade Walston igångsättningsdatumet från nästa måndag den 19 juni till den 30 juni, en fredag av alla dagar.

Jo, jag förstod dem. Jag tyckte alltid om att förstå mina kunder. Avsikten med fredagen var att om svårigheter skulle uppstå med någonting så hade vi då hela veckoslutet att arbeta på att rätta till problemet utan att de behövde gå tillbaka till de gamla metoderna, dem som de använde nu. Och dessutom var den följade måndagen bara en avkortad arbetsdag men mycket tunn börshandel, och sedan var det helgdag på tisdagen, den 4 juli. Jo, jag förstod det kloka i att vara försiktig.

Men ingen mera försening! Jag skulle resa iväg den 13 juli och tänkte inte rucka på den dagen. Den var inristad i koppar och kunde inte ändras. Harvey Abuhove visste det och Joe O’Halloran visste det. Walston visste att de inte gärna borde ge sig på en ytterligare försening. Jag inbillade mig att jag hade en sådan makt över dem.

Efter denna dag av plötsliga planändringar för många människor gick den här människan med sin älskade partner igen på teater vid Lincolncentret, precis som en vecka tidigare. Den här gången var det i Nya Yorks delstatsteater, den som vi tyckte så mycket om, och vi fick nu avnjuta musikalen ‘South Pacific’.

Huvudrollerna spelades av Florence Henderson – känd i Amerika mest från TV från senare år – och Giorgio Tozzi, som jag tror att ingen kände till. Emellertid kom det fram att när Rosanno Brazzi så vacket sjöng i filmen – vilken jag hade sett tre gånger, först i Göteborg innan jag gav mig iväg – så var det rösten av Giorgio Tozzi som jag hade hört utan att veta om det! Undra på att sångerna  lät bekanta nu på teatern när han sjöng!

Giorgio Tozzi (internet)

Klicka här, så får du se och höra ett av huvudnumren ur filmen från år 1958. Du ser Rosanno Brazzi, men den smältande sången sjungs faktiskt av Giorgio Tozzi. Men det var inte min favoritsång ur ‘South Pacific’ – den behandlade jag i detalj när jag tidigare här i mina skriverier berättade om filmversionen (se inlägg 333).

Published in: on 2011/01/19 at 06:25  Kommentera  

Inlägg 1.008: 3 – 6 jun 1967

Folklorebalettsuppifrånbetraktningsavnjutandet

Nya Yorks nybyggda Metropolitanopera bjöd på världens bästa operaföreställningar, men den lokalen hörde inte till vår station här i livet. Eller annorlunda uttryckt: Ed och jag använde mycket hellre våra begränsade resurser till att resa till främmande länder än till att gå på operaföreställningar. Lewisohns stadion med sina femkronorsbiljetter gick ju fint, och för det sålde sig ju även stora operasångare, men på hemmaplan krävde dessa en tribut som skulle tvinga oss att ställa in sådant som vår förestående semesterresa till Skandinavien. Aldrig i livet!

Emellertid såg jag en dag bland nöjesannonserna i Nya Yorks Tidender att Mexikos folkloriska balett uppträdde nu i sommarvärmen – då operaverksamheten alltid gjorde uppehåll – på just Metropolitanoperan. Och det till vad man måste säga facila priser. Nere på parketten kostade det schaber naturligtvis, men om man inte var så kräsen så hade de biljetter för 16 kronor. Det var ju inte mer än vi betalade för en middag ute på vår kinesiska restaurang, och det gjorde vi ju ofta utan att ens tänka på saken.

Vi gick dit lagom till matinén på lördagen mitt under krigspaniken, för då kände vi på oss att folk var så vettskrämda att de inte kunde tänka på kultur – om ryssarna skulle ge sig på att explodera en atombomb över Nya York så ville förstås folk dö hemma hellre än att sitta och brännas ihjäl på en teater.

Alltför många andra hade tänkt likadant som vi, och de hade redan köpt ut alla de billiga biljetterna. Men det fanns biljetter kvar till tisdagskvällen – skulle det gå bra?

Vi fick utmärkta platser  på en rad som låg så högt upp att man åkte hiss dit! Det var kanske på åttonde raden. Eller femtonde. Enda problemet var att vi hade en enorm takkrona rätt emellan våra platser och scenen. Vi kunde knappast ens se ridån genom alla kristallerna. Undra på att det bara kostade 16 kronor där vi satt!

Den största kristallkronan, Metropolitanoperan, New York (internet)

Men modern teknik kom till vår undsättning. Just när salongens ljus sakta falnade så hissades hela åbäket ljudlöst upp och satt sedan snällt där under taket under hela föreställningen och var inte det minsta i vägen. Under mellanakten åkte kronan ner igen. Genialiskt!

Och hur var föreställningen? Absolut fantastisk. Den liknade flamencodans från Spanien, men om de kallade den Mexikansk folklorebalett (spa. Ballet Folklórico de México) så gärna för mig. Mycket piggare än Aida, och det passade ju mycket bättre nu på sommaren. En underbar kväll! Och glöm inte – för 16 kronor.

Folklorisk balett från Mexiko (internet)

Du får se några avsnitt av Mexikos folkloriska balett om du klickar här. Inte från Metropolitanoperan, så du får klara dig utan kristallkronan.

Published in: on 2011/01/19 at 05:47  Kommentera  

Inlägg 1.007: 3 – 10 jun 1967

Sexdagarskrigföringstidstillräckligheten

Ett brev till Sverige som jag hade lagt på den 1 juni kom tillbaka till mig – otillräcklig frankering. Det var inte likt mig. Jag var så noga med sådant, men nu hade jag verkligen inte skött mig. Jag hade läst i tidningen redan när vi kom hem från Montreal, att utlandsbrev hade gått upp med en 25-öring den 1 maj, och sedan totalt glömt bort det. I en hel månad hade jag alltså fortsatt med det gamla portot, och det hade posten snällt accepterat. Men nu fick det vara nog, ingen mera barmhärtighet. Jag mumlade ”Förlåt mig!”, klistrade på ett extra frimärke, och då gick det förstås bra.

Nytt utlandspostfrimärke, 1967 (internet)

Domedagspaniken för vad som kunde hända i Mellanöstern försvann, särskilt efter den verbala skottlossningen mot det sovjetiska fartyget och dess snöpliga reträtt. Folk undvek inte längre hörnet av Broadway och Murgatan.

Över sabbaten var allt lugnt. Alla tog ledigt, inklusive de olika nationernas militär. Men så kom måndagen. Sju amerikanska TV-journalister med kamerafolk i tåg flögs ut till USS America för att filma och visa allt som hände för världen att se. Och vad som hände var att Israel anföll Egypten och Jordanien och Syrien på en och samma gång. Det var nu öppet krig i mellanöstern.

Sovjetunionen höll sig undan och Amerika filmade från sitt höga däck.

En allvarlig incidens inträffade den 8 juni då ett amerikanskt militärt väderforskningsfartyg, USS Liberty, attackerades av israelitiska torpeder och förlorade 34 man. Fartyget bogserades till USS America, där 75 skadade togs om hand i dess rikhaltiga sjukvårdsanläggning. USS Liberty, ett gammal skrangligt skepp, var i hemlighet utrustat med förstklassig radioapparatur och hade haft som uppdrag att spionera på hemliga militärmeddelanden, men detta offentliggjordes inte förrän mycket längre fram i tiden.

USS Liberty efter torpederingen, 1967 (internet)

Efter bara sex dagar var kriget slut. Israel fick Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien, och Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten. Inte för att befolka med israeler utan för att förhindra hotfulla främmande trupper att vistas där. Avsikten var att göra samlivet med de omkringliggande arabstaterna säkrare och lugnare.

Israel före och eftert sexdagarskriget, 1967 (internet)

Vi kunde andas ut i Nya York. Sovjetunionen hade betett sig snällt som ett lamm.

Published in: on 2011/01/18 at 10:29  Kommentera  

Inlägg 1.006: 31 maj – 2 jun 1967

Semesterreseformalitetsavklarandet

På onsdagen hade vi tillfälle att se ett 2½ timmar långt TV-program om Expo 67. Vi satt och hoppades att vi hade missat någonting, så att vi skulle bli nödsakade att resa upp dit igen för att komplettera vårt besök. Men nej, vi hade sett allt som de visade – och tio gånger mer. De höll på säkert i en halvtimme med nöjesfältet – som såg ännu tristare ut än vad vi hade föreställt oss.

När det hela var över frågade jag Ed: ”Det där var en resa till 61 länder, och vi besökte dem alla på tre dagar. Nu skall vi snart resa till 7 länder på tre veckor. Tror du att vi orkar jäkta så mycket efter allt vad vi genomled i Montreal?”

Ed flinade så gott men svarade inte på det, för det var ju ingen fråga. Vi hade bokat vår resa redan i april. Både han och jag hade fått lov att ge oss av från våra jobb redan klockan 15 på avresedagen, och jag hade varnat mina föräldrar och han sina. Handpenningen på 1.000 kronor kunde man förstås få tillbaka, så vi kunde avbeställa det hela. Men nu var det ändå dags att bestämma oss.

”Då går jag och köper ut biljetterna i morgon.” – Sagt och avgjort.

Så på lunchrasten nästa dag åkte jag upp till Pan Americans kontor – i PanAm-byggnaden kantänka, där DaNi hade arbetat hos Westinghouse när jag träffade honom fyra år tidigare – efter att ha ringt dem för att få biljetterna färdigskrivna:

  • 13 juli 1967 20.15 Nya York – London (Pan American Airways)
  • 14 juli 1967 10.05 London – Oslo (British European Airways)
  • 2 augusti 1967 11.00 Amsterdam – London (British European Airways)
  • 3 augusti 1967 16.30 London – Nya York (Pan American Airways)

PanAm-byggnaden, New York (internet)

Jag hade valt Pan American, därför att vi hade tänkt stanna över en dag i London på vägen hem, och så länge vi skulle flyga hem med Pan American verkade det enklare att flyga dit med dem också. Vi hade kunnat flyga med SAS till Köpenhamn och där byta till ett plan till Oslo, men det verkade enklare att hålla sig till ett bolag för båda riktningarna.

Jag frågade på Pan American om man behövde ett internationellt körkort för att köra i Europa, och o ja, det var absolut nödvändigt. Vart skulle jag gå för att få det? Jo, det var på den gamla bekantingen AAA, det amerikanska Motormännens riksförbund, och de gav mig adressen.

Det var fredagslunchen som gick åt för det ärendet, och jag tog med mig ett passfoto som jag hade liggande. Fastän Nya Yorks körkort inte hade något foto så misstänkte jag att Europa skulle kräva det. Och jag hade rätt. Jag fick mitt internationella körkort med en gång mot dyra pengar – och ingen skulle någonsin komma att vilja se på det. Men jag hade det i alla fall, för vi kunde ju alltid råka ut för Eds polis någonstans.

Internationellt körkort, New York (1967)

Published in: on 2011/01/18 at 10:04  Kommentera  

Inlägg 1.005: 25 maj – 2 jun 1967

Långlevnadssamvaromöjlighetsknepstillämpningen

Jag hoppades att president Johnson skulle inse att han inte kunde tjänstgöra som hela världens polis och därför låta sig nöja med Vietnam. Men man kunde ju aldrig vara säker. Skulle han ge sig på att skicka en halv miljon soldater till Mellanöstern också? Då kunde han säga adjö till sin lilla återstående chans till omval nästa år. Men det var förstås halvtannat år kvar dit och folk glömmer så fort.

På lördagen kom det en rörmokare och hälsade på. Det var andra besöket. När jag betalade hyran den 1 april hade jag talat om för hyresagenten att det var en våt fläck på väggen uppe i ett hörn. Fläcken var då inte stor, och rörmokaren tyckte att jag skulle se hur den utvecklade sig en tid framöver. Jag hade nu ringt upp om det igen, och han fick se att fläcken nådde ända ner till golvet och var 1½ meter bred. Den här gången gick han upp på taket och fann där att det var just i samma hörn som takavloppet satt. Alltså måste röret därifrån ha brustit inne i väggen, och dit måste han hugga sig in. Oj minsann!

Vi skulle få dras med den våta fläcken tills han fick tid för det. Trösten var att efter ett par dagar utan regn så försvann fläcken tills det regnade igen. Vi läste väderutsikterna nu med extra stort intresse.

Den 30 maj var det gravsmyckningdagen och tillika två år för Ed och mig. Det var inget badväder, det var grått och svalt, men vi gav oss ut till Riisparken i alla fall, återvände till brottsplatsen så att säga. Vi tackade varandra för att vi hade stått ut så länge, trots att vi bägge visste att varje minut ihop hade varit underbar.

Tvåårstårta (internet)

Vad hade vi haft för knep? Framför allt att vi hade betraktat varandra med respekt, litat på varandra, och avstått från varje form av äganderätt till varandra. Vi hade med avsikt inte lovat varandra någonting, för då skulle man vara tvungen att hålla vad man hade lovat, även om man senare ändrade sin mening. Vi var två individuella människor som ingenting hellre ville än att leva våra liv tillsammans. Så otroligt enkelt alltihop!

På måndagen marscherade egyptiska trupper in i Gazaremsan och fordrade att FN:s fredstrupper där skulle dras bort. Israel kallade in folk och förstärkte sina styrkor, och arabländerna gick i hög alert. Kuwait stängde sin paviljong på Expo 67 i Montreal och reste hem. Den 2 juni blandade sig en sovjetisk jagare in bland de västerländska fartygen, som tillsammans med USS America då utförde en manöver utanför Kreta. Den var utrustad med raketer med vilka den kunde skjuta ner flygplan och anmanades – läs ‘hotades’ – i megafontratt från USS America på engelska och ryska att ge sig av, vilket räckte för att den skulle loma iväg därifrån.

Published in: on 2011/01/18 at 07:10  Kommentera  

Inlägg 1.004: 25 maj 1967

Kärnvapenraketsmålinriktningsplatsutpekningen

Walter Cronkite var namnet på den journalist som rapporterade om president Kennedys död på TV – av vilket du själv såg en kort video här i mina skriverier (se inlägg 135). Han hade ett par år därefter avancerat till nyhetsankare för TV-nätet CBS och blev under senare år ‘Amerikas mest betrodde nyhetsman’. CBS-nyheterna hade det klart största antalet tittare just på grund av honom, och Ed och jag var bland dessa.

Walter Cronkite (internet)

Jag minns därför hans rapport den 25 maj 1967, just den dag då Ed satt på sitt tåg hem från Syracuse. Han skrämde nämligen vettet ur hela det amerikanska folket – utom Ed som var oåtkomlig just då. Hur åstadkom då Walter Cronkite denna panik?

Jo, han berättade på sitt vanliga, sakliga och förtroendeingivande sätt att hela tio sovjetiska krigsfartyg under natten hade förflyttats genom Dardanellerna, det smala sund som inom Turkiets gränser skilde Europa från Asien. De hade full rätt att göra det – trots att de gick rätt igenom turkiskt område var detta internationellt vatten, och det hade gått sovjetiska fartyg fram och tillbaka där i alla tider.

Men nu var det tio fartyg på en gång, och detta på samma dag som det nyligen sjösatta amerikanska jättehangarfartyget USS America lämnade en pågående manöver utanför Spaniens kust för att stäva österut.

Flygfoto av USS America (internet)

USS America med flygeskader över (internet)

Under den senaste månaden hade det spända läget mellan Israel och arabstaterna runtom detta land ytterligare skärpts. Över hela världen var man så trött på tjugo oavbrutna år av ständiga oroligheter dem emellan att man inte iddes följa allt som hände. Men när Walter Cronkite sade att det började se hotande ut i mellanöstern, då lystrade folk. Han sade att Israel nu i allt skarpare ordalag krävde att inte ständigt utsättas för hot från landområdena intill sina gränser, och han upprepade vad man redan visste, nämligen att Amerika stod på Israels sida och Sovjetunionen på arabstaternas. Och nu började dessa stormakter att samlas i havet därutanför och skramla med sina kanoner. Inte alls bra.

Den största kärnvapenraket som Sovjetunionen hade var riktad just mot korsningen av Broadway och Murgatan i Nya York. Det nämnde inte Walter Cronkite, men vi i Nya York var säkra på den saken, särskilt vi som arbetade därnere i trakten av Murgatan. Vi visste att om Israel och arabstaterna kom till skottlossning så skulle det bli svårt att förhindra Amerika och Sovjetunionen från att göra samma sak. Och var den första raketen skulle hamna, det visste vi ju alla.

Published in: on 2011/01/18 at 06:51  Kommentera  

Inlägg 1.003: 22 – 25 maj 1967

Affärsresetransportmedelsalternativet

När vi kollade på stora centralstationen upptäckte vi att det inte fanns många kvar av alla tåg mellan Syracuse och Nya York. Det råkade dock finnas ett tåg som gick varje kväll klockan 17.20 från Syracuse. Det var som hittat! Det skulle komma till stora centralstationen i Nya York klockan 22.30, men de sade till oss att det ofta brukade vara försenat.

”Händer det att det blir inställt ibland”, undrade jag försiktigt.

”Nej, det tror jag inte. Men det kan bli ordentligt försenat. En gång kom det inte fram förrän klockan 05 på morgonen.”

”Vill du verkligen ta chansen?” undrade jag. Jo, min rare Ed ville återuppleva sin tågresa på egen hand från Frankfurt till Saarbrücken, och eftersom det allmänt glunkades om att all passagerartrafik på de amerikanska järnvägarna snart skulle upphöra totalt, så var detta kanske sista chansen.

Ed hade bestämt blivit mera tågtokig än jag själv. Men jag skulle förstås också ha valt att resa hem med detta tåg.

Ed skulle flyga med United Airlines från LaGuardiaflygplatsen klockan 07.30 på torsdagsmorgonen, så vi stod nere på gatan framför 351:an klockan 06 och viftade efter en taxi för honom. Jo, vi viftade tillsammans, på grund av de givna omständigheterna. Ed var svart, och var man det kunde man få vifta länge innan en taxi stannade. Han kände väl till detta – så var det för alla. Men när ingen av oss använde taxi i onödan, så var det litet ovant att stöta på sådant. Tillsammans fick vi en taxi att stanna nästan omedelbart, chauffören kände sig säker för han trodde förstås att vi båda skulle åka. Men bara Ed steg in och sade: ”Till LaGuardia”, och så var han på väg.

I Syracuse väntade taxibilarna i kö vid flygplatsen, så där hade de svarta resenärerna samma möjligheter som de vita, och när han skulle åka från fabriken till järnvägsstationen ringde de efter en taxi för honom. Det mesta löser sig, och allt annat får man klara av.

Järnvägsstationen, Syracuse (internet)

Tåget var nerdankat alldeles förfärligt. Ed satt bekvämt i sin flygfåtölj, men fönstren var inte rena. Det fanns ingenting ätbart av någon sort på tåget. och när det mörknade var takljuset svagt och trist. Tåget bara satt och satt på många stationer. Det kom till Nya York över två timmar försenat, så Ed var inte hemma förrän klockan 02. Han ville inte åka amerikanska tåg igen, och jag förstod honom.

Han hade klarat sin uppgift i Syracuse med glans, och jag begrep nu att han hade haft litet rampfeber i lönndom. Men så är det ju med allting. Och har man bara gjort något en gång, så går det mycket lättare i fortsättningen. Det var underbart att kunna krama om min sötnos ordentligt efter den långa frånvaron.

Published in: on 2011/01/18 at 06:09  Kommentera  

Inlägg 1.002: 22 maj 1967

Körkortsavsaknadsproblematiken

Plötsligt skulle Ed ut på affärsresa igen. Den här gången var det till staden Syracuse, som ligger i de mera västliga trakterna av delstaten Nya York, inte långt från Buffalo.

Staden Syracuse, delstaten New York (internet)

Allied Chemicals fabrik däruppe behövde ett besök av en internrevisor från huvudkontoret i Nya York. De skulle bara ha ett enda sammanträde för att diskutera något som Ed vid det här laget var väl insatt i. Han hade under hela vintern satt sig in i metoderna för Allieds internrevisioner, och han skulle snart vara mogen att på egen hand ge sig ut och revidera. Ett halvår tidigare hade han ju följt med, mera som åskådare, på en sådan revisionsresa i Västvirginien. Denna tripp till Syracuse var bra för honom för att få mera övning, nu på egen hand, och det gällde ju inte något mycket krävande – han skulle bara sitta och noga förklara hur en viss detalj skulle skötas i deras bokföring.

Det enda som bekymrade Ed var att han inte hade fått sitt körkort ännu. Nu skulle han bli tvungen att åka taxi i Syracuse.

”Än sen då?” sade jag. ”Det går väl fint. Nästa gång hyr du dig en bil.”

Så snart vi hade kommit tillbaka från Montreal inriktade sig Ed på att få sitt körkort. Hans timmar bakom ratten på vägen upp mot Kanada hade tagit bort hans trafikpanik, och han erkände själv att det som hade hjälpt honom mest med den saken var konfrontationen med den löjliga polisen alldeles i början (se inlägg 851). Han hade – precis som jag själv – först blivit vettskrämd, men när vi klarade av den situationen såpass enkelt så var det inte mycket kvar att vara rädd för.

Ed hade gjort fyra övningskörningar efter hemkomsten och ansågs efter det färdig för uppkörning. Den gick bra – han själv tyckte att han inte gjorde några fel alls. Det teoretiska provet var redan avklarat, och nu väntade han bara på att själva körkortet skulle komma med posten. Och i stället kom den här uppgiften att klara av i Syracuse.

”Varför just nu?” tyckte Ed. ”Om en vecka kunde jag hyra en bil däruppe och köra själv.”

Han skulle flyga upp dit på morgonen och komma tillbaka redan samma kväll. Enkelt och smärtfritt. Och han visste ju precis vad han skulle prata med dem om och kunde sitt ämne innan och utan.

Vem var det då som krånglade till det hela? Jag fruktar att det var jag. Någon sade: ”Ta tåget tillbaka på kvällen. Det finns säkert en förbindelse efter arbetsdagens slut.”

Ed tyckte att det var en god idé: ”Jag kan ju alltid flyga tillbaka om vi inte blir färdiga i tid för tåget.”

Published in: on 2011/01/17 at 06:53  Kommentera  

Inlägg 1.001: 18 – 22 maj 1967

Vietnamkrigshopplöshetskänslan

Amerika hade redan då, i maj 1967, släppt ner mer bomber över Nordvietnam än över Tyskland under hela andra världskriget.  Detta fick blodet på oss nyayorkare att isa sig. President Johnson var inte alls populär längre i Nya York. Det var synd, för han hade under sina första år som president redan utfört mera gott än någon annan president hade gjort under en hel ämbetstid, med undantag för Roosevelt under depressionen på 30-talet och andra världskriget. Men Johnson skulle nu komma att minnas enbart för kriget i Vietnam. Återigen, detta skrev jag i ett brev till mina föräldrar den 18 maj 1967.

Två stora namn som vi väntade oss i valkampanjen 1968 var Kaliforniens guvernör Ronald Reagan, och president Kennedys bror Robert. Kanske kunde Kennedy då slå ut president Johnson i det Demokratiska primärvalet och sedan vinna valet över Republikanen Reagan. Det var halvtannat år kvar, och vi längtade redan dit!

Guvernör Ronald Reagan med fru Nancy, 1967 (internet)

Vi fick se dem båda i ett program på TV nu i maj 1967, där de svarade på frågor av en internationell grupp av studenter. Reagan var i London och Kennedy var i Paris vid det tillfället. Du kan få se en bit av detta program om du klickar här.

Senator Robert Kennedy, 1967 (internet)

Reagan gjorde minst lika bra ifrån sig som Kennedy, som jag och alla andra vettiga människor höll och hoppades på. Till min stora förvirring försvarade nu också Kennedy Amerikas krig i Vietnam. Han gjorde det kanske på andra grunder än Reagan, men ändå! Konstigt minsann – det var ju alltid de konservativa som ville ha krig! I valet år 1964 var det Goldwater som var för kriget – och han förlorade ju valet.

En konservativ kommentator, William Buckley, sade beträffande valet 1964 mellan Goldwater och Johnson: ”Johnson sa till mig att om jag röstade på Goldwater så skulle jag få ett blodigt krig i Vietnam. Han hade rätt. Jag röstade på Goldwater och fick ett blodigt krig i Vietnam.”

William Buckley (internet)

Det var inte mycket man kunde göra för att stoppa Vietnamkriget. Man kunde bära en protestknapp – alla gjorde det. Man kunde skriva till politikerna – alla gjorde det. Men man kände sig bara hopplös.

På måndagen hade Kaufman & Broad fondemission, och jag hade plötsligt 105 aktier i stället för de 70 som jag hade köpt och som låg och ruvade under den röda mattan. Man blir ju inte rikare av att ens andel av ett företag delas upp i flera mindre bitar, men det roliga med detta var att aktierna hade gått upp med 50% under de tre månader som jag hade haft dem, så att var och en av de 105 aktierna nu var värda ungefär lika mycket som var och en av de 70 aktierna hade kostat när jag köpte dem i februari!

Published in: on 2011/01/17 at 06:16  Kommentera  

Inlägg 1.000: 18 maj 1967

Vietnamkrigsmeningsmotsättningarna

Försäljaren sade att det skulle behövas en särskild sorts inköpsregistrering och försäkring när det gällde leveranskörning av en ny bil, men han sade att det gjorde de själva hela tiden, så han trodde inte att det skulle bli några svårigheter för mig att få göra samma sak. Men det skulle kosta mig några småslantar, vilket han nogsamt varnade mig för.

Det skulle ta tre eller fyra veckor att få bilen levererad från Detroit, där den tillverkades. Jag sade att jag skulle komma till Yonkers så snart jag hade fått veta att bilen hade kommit och var färdig att avhämtas. Jag kunde troligen ta hand om den vilken dag som helst. Herr Hocherman hade sagt mig att det gick en båt i veckan till Göteborg och att de kunde ta emot bilen i hamnen när som helst för att lasta den på nästa båt som gick.

Nu var det alltså bara att vänta på leveransen. En väntan som jag förmodade vara mera intensiv för pappa än för mig själv.

Jag fick varje vecka en hårt hoprullad tidskrift från mamma. Det var hennes liv- och husorgan Idun som hon så snällt vidarebefordrade. Det var egentligen en damtidning, men den hade så mycket allmänna artiklar om Sverige att med den kunde man hålla väl reda på vad som hände i det gamla landet, bättre än med den amerikanska Nordstjernan och även bättre än med de ströexmplar av någon dagstidning som jag också fick mig tillskickad då och då. Dessutom skickade de mig varje månad ett nummer av Allt i Hemmet, en heminredningstidskrift som jag tyckte bra om. I den fanns det barndomsnostalgiska bilder som en hängmatta med en ogräsdjungel omkring. När jag var riktigt liten var högt ogräs det roligaste som fanns, och en hängmatta som välte kom därnäst, så när Allt i Hemmet kom så var det högtid.

Våra egna tidningar var inte rolig läsning. Det var Vietnam överallt. Den övervägande majoriteten av amerikanarna tyckte att kriget där skulle vinnas och att vi skulle öka våra insatser. Jag själv och Ed och varenda människa jag kände tyckte att kriget var förfärligt. Det kändes degraderande att se på televisionen hur våra militärer skövlade detta stackars land. Alla i min krets ansåg att vi skulle ge oss av därifrån på momangen. Alla visste förstås att vi hade förbundit oss att försvara Sydvietnam och alla visste också att det ändå till slut skulle bli taget av vietcongtrupperna. Men förbund kan brytas, och framtiden för Sydvietnam spelade mindre roll än vårt skövlande av det lilla landet därborta. Och detta är inte mina funderingar i dag, utan det läser jag direkt ur mitt brev till Örebro daterat den 18 maj 1967!

Karta över Nordvietnam och Sydvietnam, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/16 at 09:57  Kommentera  

Inlägg 999: 13 – 18 maj 1967

Automobilinköpslättvindigheten

Sedan jag väl hade fått veta hur jag skulle bete mig för att skicka bilen, då skulle det äntligen vara dags att köpa pappas bil. Jag tänkte att först gå till Gotham Ford på Broadway och be om en offert exakt enligt specifikationerna. Jag hoppades att jag skulle kunna få den med en gång, men annars skulle jag komma tillbaka när den var färdig.

Med den i handen tänkte jag sedan åka ut till Yonkers och den bilfirma som IBM:s inköpsorganisation hade sitt avtal med, och där skulle jag också be om en offert enligt specifikationerna.

Jag ville helst köpa bilen där, kanske även om den skulle kosta en aning mer. Där skulle jag nämligen i samband med köpet fylla i en blankett, avsedd för IBM:s inköpsorganisation, och i den rapportera hur jag upplevde bilköpet, och sedan skicka ytterligare en rapport två månaden senare när jag hade kört bilen ett slag. Dessa rapporter såg jag som en extra säkerhet att inte bli pålurad något skräp – firman ville ju inte bli av med tillflödet av kunder från IBM, även om de inte tjänade fullt så mycket på varje bil de sålde på det sättet.

Mina planer fungerade helt som jag hade tänkt mig. Båda firmorna hade sina offerter klara på en halvtimme. För Yonkers tog jag mig ledigt på torsdagseftermiddagen och reste dit upp med tåget efter att ha ringt dem i förväg. Jag ville vara säker på att de hade öppet och hade någon där som kunde sälja mig en Mustang. Det lät på dem som om ingen någonsin förr hade ringt dem ett sådant samtal förut. Men när jag kom dit så fanns det faktiskt någon där för mig.

Räkningen gick på 13.225 kronor. Jag slapp förstås ifrån omsättningsskatten, och det sparade in 662 kronor – fast pappa skulle ju få betala den mycket högre svenska omsen i stället. Jag kunde alltså behålla en av checkarna på 200 dollar och båda checkarna på 100 dollar, och dessutom skulle jag få 243 kronor tillbaka i växel i form av en check sänd till mig per post om någon vecka. Matematiken låter kanske litet mystisk, men det beror på valutakursen i min prisöversättning.

Priset i Yonkers blev bara 155 kronor lägre än på Broadway, inte mycket mer än tågbiljetten dit upp. Men det fina med Yonkers var ju mina rapporter till IBM som skulle läsa in fruktan för gud i deras hjärtan. Försäljaren sade att han skulle undersöka hur det kunde ordnas för mig att själv köra bilen till hamnen i Brooklyn – inte ‘om’ utan ‘hur’. Det lät uppmuntrande.

Published in: on 2011/01/16 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 998: 13 maj 1967

Biobesökslängdsepistelskriveriprocessen

Undra på att brevet var tjockt – det innehöll sju (7!) bankcheckar som till yttermera visso var inlagda i ett extra skyddspapper inne i kuvertet. Det låg faktiskt en hel bil instoppad i detta lilla brev. Och ett ark fyllt med allt som pappa kunde komma på om denna bil. Han började faktiskt med att: ”Mamma har just gått på bio, det vill säga jag har kört henne till en film som det lär ta tre timmar att genomlida, så jag har god tid att prata med dig om bilen.”

Genom att nämna mammas biobesök förstod jag att mamma var hemma igen från västkusten – mycket tidigare än planerat.

Så det var ”Mustangen 225 hästkrafter Challenger Special V-8”, och det var däckstorlek och navkapslar och så två backspeglar för stänkskärmarna och synkroniserad fyrväxlad golvspak. Och absolut inget dimljus för det är svagare än det vanliga halvljuset. Och så ville han ha ett intyg undertecknat av någon som kunde teckna för firman – alltså Ford – att bilen med chassinummer så-och-så var fabriksny och 1967 års modell och samma som levererades på den amerikanska marknaden. Jag förstod honom, för när han en gång hade bilen i Sverige fanns det ju ingen återvändo. Motornumret och chassinumret skulle jag sedan ge till herr Hocherman, fraktagenten på Broadway 11 för att införas i fraktdokumenten.

På ett ställe i brevet kallade han bilen för ‘åbäket’, ett egendomligt ord för denna bil som ju var avsedd att bli hans käraste leksak i många år framöver.

En av checkarna var på 2.000 dollar, fyra var på 200 dollar och två på 100 dollar. Jag höll alltså i mina darrande händer 3.000 dollar allt som allt, eller 15.540 kronor. Detta var lika mycket pengar som jag träget hade sparat ihop under åren fram till min avresa från Sverige – enligt bestämmelserna erfordrades minst 3.000 dollar för mig att ha i fickan för att utan borgensman få immigrera till Amerika.

Checkar som inte behövdes vid bilköpet skulle jag behålla tills vidare – vilket alltså betydde under den röda mattan. Jag undrade för mig själv om jag inte borde hyra mig ett bankfack nu med tanke på risken för eventuella eldsvådor eller rentav besök av kolleger till herr Israel Mercado.

Efter att ha skrivit detta långa brev hade det säkert varit dags för pappa att köra och hämta hem mamma från biografen.

Detta var alltså vad pappa hade tänkt på i sin avlägsna ensamhet. Men jag behövde veta mera om hela skickningsprocessen som jag snart skulle komma att ställas inför, och jag beslöt därför att redan på måndagsmorgonen gå till herr Hocherman för att få veta allt som jag behövde känna till för att utföra mitt uppdrag.

Published in: on 2011/01/16 at 09:32  Kommentera  

Inlägg 997: 11 – 13 maj 1967

Programförsäljningsblädderblocksbehjälpligheten

Vår utvecklingsgrupp hade skingrats sedan arbetet hade avslutats, och det råkade bli jag som kom att fortsätta att direkt syssla med Mäklar-CCAP genom att hjälpa mäklare efter mäklare att installera programmet. Jag kom efterhand att kallas ‘herr CCAP’ av kunder såväl som arbetskamrater och hade alltså en specialitet som levebröd. Det var faktiskt en trevlig känsla att vara bäst – eller den enda – i min lilla nisch. Och den var inte så liten heller, för mitt IBM-kontor sålde otaliga nya stordatorer just för att kunna användas för denna funktion.

I stället för att vara tilldelad tjänsten som systemingenjör för en viss kundfirma, ofta i många månader i taget, som jag tidigare hade varit, så gjorde jag nu mera tjänst som en konsult som anlitades av den systemingenjör som stadigt arbetade hos en kundfirma. Jag var med när vi ‘sålde’ Mäklar-CCAP till kunden – jag presenterade vårt program i ett mahognypanelerat direktionsrum med mångfärgade filtpennor på ett kvadratmeterstort blädderblock inför en andäktig publik. Jag blev riktigt bra på detta, och när man är bra på något är det alltid kul att göra det. Och när de hade bestämt sig för att använda programmet, så var jag förstås behjälplig vid installationen och testningen, medan min kollega, den ordinarie systemingenjören, skötte allt annat som kunden behövde få gjort.

Hos Walston hette denne kollega Harvey Abuhove, och han var hyggligt bekant med Mäklar-CCAP. Men han hade många järn i elden där, så han var helt beroende av min hjälp med installeringen av min specialitet. När min chef Ernie Finkenstadt då bokade in mig på en 7-dagarskurs i någonting – vi IBM-are gick jämt på kurs – i vårt datacenter i Time/Life-byggnaden vid 50:e gatan med början den 1 juni, så lät jag naturligtvis Harvey veta att jag skulle vara borta då. Han i sin tur nämnde det för Joe O’Halloran, Walstons datachef, som genast flög i taket och kastade sig över telefonen, och inom en timme var Ernie där tillsammans med IBM:s försäljare. Strax därefter fick jag ringa och avbeställa kursen. Jag njöt förstås ohyggligt av detta bevis på hur uppskattad och användbar jag hade blivit. Arbetslivet på en pinne.

När Ed och jag på lördagens morgon var på väg ut hemifrån, kollade jag som vanligt min brevlåda, trots att klockan bara var 10, långt före gängse postutdelningtid. Men brevbäraren hade redan varit där, och i lådan fann jag ett tjockt, stadigt brev från pappa. Det luktade pengar lång väg, så jag fick Ed att följa med mig upp igen för att jag måste öppna brevet och se vad det var.

Published in: on 2011/01/16 at 09:21  Kommentera  

Inlägg 996: 10 maj 1967

Tjuveristävjandemetodsriskfylldhetseftertankarna

Så hur hade herr Israel Mercado kunnat krypa in genom mina specialinsatta fönster med rutor som hade inbyggt hönsnät just för att förhindra honom från att komma in? Skadan var minimal – han hade skurit ett fyrkantigt hål, stort nog för att få in en mager hand som sedan lätt kunde nå till mitten av den smala ramen och skjuta ifrån haspen som förhindrade nederrutan från att lyftas upp. Han måste ha haft med sig ett skärverktyg av någon sort, med vilket han kunde skära i glas i tysthet i stället för at krascha rutan och väcka upp hela grannskapet. Och mot ett sådant verktyg hjälpte tydligen inte ett tjockt glas med inbyggt metallnät.

Vad skulle man då göra? I stället för att konsultera dem som vet – kanske de hade vetat vad man borde göra? – så borrade jag ett hål i fönsterramen vid sidan, i vilket jag satte en stor skruv som stack ut så att nederrutan inte kunde lyftas upp. För att kunna få bort den skruven skulle herr Israel Mercados kolleger i framtiden vara tvungna att (1) finna ut varför fönstret satt fast även efter att han hade skjutit ifrån haspen, (2) skära ut ett hål till i rutan, stort nog för att kunna få in hela vänstra underarmen, och (3) ha haft med sig också en skruvmejsel.

Nu, med ny ruta och insatt skruv, var vi nog tjuvsäkra. Visst förstod jag att skruven skulle vara i vägen också om man själv måste komma ut genom fönstret i händelse av brand, men för det såg jag till att vi alltid hade en skruvmejsel liggande på en bestämd plats nära fönstret. Tanken så här efteråt på detta arrangemang är dock något som ger mig kalla kårar utmed ryggraden, för det var en minst sagt livsfarlig metod som jag tillämpade mot inbrott under resten av tiden i 351-an. Denna lösning med skruven visar att jag hade en skruv lös och jag ångrar mig djupt, även om lyckligtvis ingen skada kom till pass.

Efter kvällen i rättens famn hände det ingenting mera i fallet herr Israel Mercado vad oss anbelangade. Naturligtvis hade vi kunnat göra förfrågningar om hans öde, men vi glömde avsiktligt bort honom totalt. Negativa upplevelser vill man bli av med så fort de är över.

Det var bra att inte en minut av dyrbar dagtid hade tagits i anspråk, för jag var fullt upptagen av mitt arbete just då – precis som jag för det mesta var vid den tiden. Jag höll nämligen på att installera vår dyrgrip Mäklar-CCAP hos Walston. För att friska upp ditt minne så var Mäklar-CCAP det dataprogram som en liten grupp av oss på IBM:s lokalkontor under ett helt år hade utvecklat för att kunna hjälpa våra kunder att snabbt och effektivt förmedla köp- och säljorder till börsen – och Walston var mäklararfirman där jag som IBM-are arbetade då president Kennedy mördades.

Published in: on 2011/01/16 at 09:12  Kommentera  

Inlägg 995: 10 maj 1967

Heroinberoendetillståndsbeklagansvärdheten

(fortsättning)

”Herr Israel Mercado fick tillbringa några helvetiska timmar i arresten helt utan tillgång till den dos heroin som han hade behövt för att åter finna livet uthärdligt. Han hade suttit inne i tio år av sitt liv, hade fru och barn, och vägde bara 60 kilo. Detta var bara ytterligare ett olycksfall i arbetet, för han hade en lista på över tjugo fällande domar i sin meritlista. Herr Israel Mercado var nödsakad att spendera 150 kronor varje dag på heroin, och dessa pengar måste ju komma någonstans ifrån. Därför var herr Israel Mercado och hans yrkesbröder tvungna att oinviterade ständigt besöka medmänniskor som mig för att förse sig med nödvändiga medel. De undviker i allmänhet konfrontationer med folk utan tjänar sitt levebröd på att tillskansa sig frånställda handväskor ute på allmän plats och kontanter och dyrgripar i tillfälligt tomma lägenheter. Allting med stor brådska, för behovet väntar inte.”

Så långt mitt brevcitat. Som alltid antydde mina brev ingenting om att Ed och jag bodde ihop i den lilla lägenheten – mina föräldrar hade ju ingen och kunde heller inte delges någon vetskap om att vi var turturduvor och inte bara goda vänner som ofta träffades.

Och icke förty var det Ed som fick veta allt om rackarspelet, när han kom hem före mig på onsdagskvällen. Joe Stamler hade upplevt det hela, och han hade också ett nummer till polisen för mig att ringa när jag kom hem från arbetet – ingen i huset visste ju hur jag kunde nås under dagen. Det gjorde ingenting att det var efter klockan 17 – lagens arm fungerade även efter kontorstid. Ed och jag begav oss till den rättslokal som anvisades mig, och där tillbragte vi hela kvällen. Det fylldes i papper i oändlighet, svors eder inför en domare att allt jag hade att säga var sant, men mest satts det och väntades.

Det var där jag, på håll, fick träffa herr Israel Mercado, en tunn sticka till bov i 30-årsåldern, som förståndigt nog inte såg glad ut. Jag kände inte för ett ögonblick ‘arghet’ mot mannen – om han hade lyckats sno mina kameror hade det nog varit annorlunda – utan jag tyckte bara oändligt synd om honom.

Herr Israel Mercados framtidsutsikt (internet)

Jag fick veta att Nya York hade en ny lag i effekt från den 1 april, som gav myndigheterna rätt att tvångsinsätta narkotikamissbrukare för medicinsk behandling under upp till fem år, även om de inte hade begått något brott. Jag hoppades att herr Israel Mercado skulle kunna ges denna behandling i stället för att bara sättas i fängelse och glömmas bort. Jag fick också veta att 80 procent av alla inbrott i Nya York görs just för att kunna köpa narkotika.

Det var mycket jag lärde mig den onsdagen.

Published in: on 2011/01/16 at 08:45  Kommentera  

Inlägg 994: 10 maj 1967

Inbrottssysselsättningsfysiskspänsterfordringarna

(fortsättning)

”Vad varken herr Israel Mercado eller jag själv visste om var att min bostadsgranne Joe Stamler i andra änden av trapphallen var en av naturen ytterst vaksam och handlingskraftig person. Han hade undrat varför någon mitt på blanka förmiddagen höll på med att i tio minuters tid ringa på min porttelefon när jag uppenbarligen inte var hemma. Detta hade lett honom till att titta ut i hallen genom kikhålet i sin dörr. Han hade då sett herr Israel Mercado ligga på alla fyra på golvet för att försöka se in i min lägenhet, vilket på grund av tröskeln inte lät sig göra.

”När Joe Stamler sedan hörde honom gå uppför trappan till taket och en stund därefter hörde honom böka om inne i min lägenhet, ringde han efter ordningens handväktare. Dessa kom dit på tre röda minuter och omringade kvarteret. De gick sedan upp på taket och ner på brandstegen på husets baksida, varvid de stötte på herr Israel Mercado, som, störd av oväsendet runt omkring i grannskapet, hade beslutat sig för att vara nöjd med det dittills fångna godset och var på väg ut med kassen genom det av honom tidigare öppnade fönstret. Då polisen kom nedför brandstegen hoppade herr Israel Mercado in igen, men polisen lyckades ändå få ett grepp om hans handled. Då polisen kom på tanken att herr Israel Mercado kanske hade en kniv på sig, så släppte han taget, men då han inte visste att min lägenhet hade ett fönster också i köket, räknade han med att herr Israel  Mercado ändå var infångad i lägenheten.

”Men kvickt som en vessla slank herr Israel Mercado ut i köket och utnyttjade köksfönstret för att söka behålla sin frihet. Då det inte fanns någon brandtrappa där, kunde jag först inte begripa hur någon skulle kunna komma ut den vägen men inser nu att en vältränad gymnast eller en panikslagen lagbrytare i ett nödfall som detta skulle kunna ta den uppenbara risken att hoppa över till grannhusets brandtrappa några meter därifrån. Förståndigt nog insåg herr Israel Mercado att akrobatiken i detta omöjliggjorde för honom att medföra papperskassen med mina kameror, varför han helt sonika lämnade kvar den mitt på golvet i köket.

”En dam i ett grannhus gjorde polisen medveten om herr Israel Mercados dramatiska flykt, och efter några minuters jakt arresterades herr Israel Mercado för vad oegentligheter lagen kunde hitta på för honom. Hans innehav på sin person av en komplett drogutrustning var till god hjälp både vid arresteringsproceduren och vid det efterföljande lagförandet av herr Israel Mercado, då denna arsenal av spruta och lock och slangar omedelbart klargjorde orsaken till hans handlande.

(fortsätter)

Published in: on 2011/01/16 at 08:35  Kommentera  

Inlägg 993: 6 – 10 maj 1967

Motorkraftförbättringsprishöjningsrimligheten

På lördagen ösregnade det och var mindre än 10 grader varmt. Och detta var Nya York i maj månad! I Montreal hade det varit svalt, nästan frost, tidigt på morgonen, men på dagen blev det alltid skönt vårväder, och vår sista dag däruppe gav oss soliga 26 grader på eftermiddagen. Vi hade allt haft det bra skönt där uppe i norr! Var det verkligen för bara fem dagar sedan? Och nu detta!

Skyddad under mitt paraply gick jag till Fordbutiken på Broadway för att få veta hur mycket mera en 225 hästkrafters motor kostade enligt listan jämför med den på 200 hästkrafter. Pappa tänkte ju byta till den starkare modellen, och skillnaden visade sig vara så litet som 270 kronor.

”Men för den måste man ha de större däcken”, påpekade försäljaren – men dem hade pappa ändå tänkt köpa.

Nu kunde jag skriva mitt utlovade brev – i två kopior igen med genomslagspapper – med prisuppgiften som jag just hade inhämtat och med allt om utställningen. Det blev faktiskt inte mer än två maskinskrivna sidor, men man kunde ju inte tjata om en massa paviljonger som bara låter likadana när man berättar om dem. I brevet skrev jag att Tjeckoslovakiens och, hör nu, Skandinaviens paviljonger var de bästa, men då ljög jag för att göra dem glada. Sådana lögner tillåter jag mig ibland om det gäller något helt oviktigt och om det kan vara mottagaren till glädje. Men i verkligheten var Skandinaviens paviljong precis så tråkig som jag skrev här för dig – det du får höra här är bara sanningens ord.

Något timade mitt i den följande veckan, och om det kommer jag att berätta genom att citera mitt eget brev hem till Örebro, i vilket jag några dagar senare skrev det följande:

”Jag hade ett oväntat besök i onsdags av en viss herr Israel Mercado. Jag var inte tidigare bekant med herr Israel Mercado, och jag har fortfarande bara haft nöjet av att träffa honom en enda gång. Herr Israel Mercado var i ett akut behov av kontanter, och av den anledningen valde han att vid sin visit komma in genom fönstret i stället för genom dörren, vilket ju är det mera gängse sättet.

”Till sin stora besvikelse lyckades herr Israel Mercado inte finna vad han sökte efter trots idog genomgång av alla tänkbara ställen i min bostad, och därför fick han låta sig nöja med några föremål trots det extra besvär det skulle komma att innebära för honom att ta på sig arbetet med åtföljande försäljning av dem. Han var behjälpt av att i köket finna en nästan för ändamålet iordningställd pappersbärkasse, vilken han fyllde med varor, först och främst mina två kameror, därför att dessa borde vara de enklaste att omsätta i reda pengar.

(fortsätter)

Published in: on 2011/01/16 at 08:26  Kommentera  

Inlägg 992: 5 maj 1967

Husnedbränningsproblemlösningssjälvklarheten

‘Efterhand fick han även sova ihop med sin mor i hennes säng, och fick av henne lära sig allt om sex i alla former – tills hon en dag omkom i en bilolycka. Han togs då omhand av sin mors gamla excentriska moster Astrid – spelad av Naima Wifstrand – som läste för honom ur bibeln och fick honom att tro på återuppståndelsen efter döden. Emellertid gick snart också moster Astrid bort, och Jan växte sedan upp till man helt på egen hand.

Naima Wifstrand (internet)

‘Jan lider svårt av att vara tillbaka på herrgården och att där tvinga sig till att återuppleva sin groteska barndom, och Mariana, som till utseendet mycket påminner om Irene, ger honom all den kärlek och förståelse hon kan för att göra det lättare för honom. Men han inser att han aldrig kan bli fri från sin börda så länge detta hus med alla hans minnen finns kvar. Han ordnar därför till en avslutningsfest och bjuder dit så många av sin mors gamla parasitiska vänner som han kan få tag i. Under tillställningen låter han dem veta att han har för avsikt att spränga hela huset i luften. De flyr snabbt med så mycket dyrgripar som de kan bära med sig därifrån, och filmen slutar med att Jan och Mariana står och betraktar elden som förtär hans barndomhem och alla dess minnen.’

Filmen hade mycket av Ingmar Bergman över sig, och denne är i Amerika synonym med svensk film. Det var massor av heterosex i den, fast naturligtvis inte med samma direkta fotografi som man tänker sig i dag – filmen hade annars inte alls kunnat visas i Amerika. Men även med ett mera diskret kameraarbete så hade det året före som alltid varit en massa ojande i pressen om oanständig svensk film.

Nattlek var med i filmfestivalen i Venedig år 1966 men bedömdes där vara för rå för att visas för publik, så endast juryn fick se den i en privat visning – och den tilldelades inget pris. Filmen var senare också utvald att visas vid filmfestivalen i San Francisco, och just på grund detta avgick Shirley Temple i protest från sin position i festivalsstyrelsen.

Varken Ed eller jag kände någon av den ångest som de stackars recensenterna hade gått igenom när de såg Nattlek. Den var spännande och intressant och erotisk, och det var inte mycket översättningstexter för stackars Ed att läsa, för det pratades rätt litet. Slutet var pampigt och dramatiskt, fast jag undrade litet om det verkligen kunde vara såpass enkelt för Jan att lösa sina psykologiska problem. Men Mai Zetterling hade ju skrivit manuset, och hon visste säkert bättre än jag.

Published in: on 2011/01/16 at 08:18  Kommentera  

Inlägg 991: 5 maj 1967

Svenskfilmupplevelsen

På fredagskvällen var vi båda någorlunda återställda efter vår jordenruntresa, och då släpade jag Ed med mig på en svensk film som visades alldeles runt hörnet. Det var på konstfilmsbion på 8:e gatan, nära intill nattklubben Bon Soir, dit jag hade tagits av mina vänner på min 29-årsdag för en evighet sedan. Ed hade blivit så kulturdisorienterad av alla de 62 länderna i Montreal att jag var tvungen att leda honom tillbaka till vissheten om vilket av dem han numera hörde till.

Filmen hette ‘Nattlek’ med Mai Zetterling – det visade sig dock att hennes bidrag inte var skådespeleri utan manuskriptskriveri. Det var en film som förra hösten hade gått på Festivalteatern (eng. Festival Theatre) – storasystern till vår lokala konstfilmsbio – och då fått på pälsen till och med av Nya Yorks Tidender för att vara alldeles för sexuellt vågad. Som den pryda tant som mitt offentliga jag hade förvandlats till under mina fyra år i Amerika – samtidigt som mitt privata jag hade blivit ett bögsexmonster när det bara ville sig – hade jag inte brytt mig om att se den då, men nu när den var i grannskapet var det liksom dags.

Affisch för Nattlek, 1966 (internet)

Allt som jag utan hjälp minns i dag är dunkla sexscener i mörka gemak och en avslutande explosiv husbrand. Jag har därför fått söka litet på internet för att få ihop vad detta så ‘typiskt svenska’ egentligen handlade om. Och lyckan stod mig bi – här är ett sammandrag av en synops som jag hittade:

‘Den 35-årige Jan – spelad av Keve Hjelm – är förlovad med Mariana – spelad av Lena Brundin – men han lider av svåra emotionella och sexuella hämningar. Tillsammans med Mariana återvänder han till den pampiga herrgård där han en gång växte upp, för att om möjligt få reda på om hans problem härrör sig från hans uppväxt där. Filmen utgörs till största delen av tillbakablickar från hans barndomstid tillsammans med sin vackra och extavaganta mor Irene – spelad av Ingrid Thulin.

Ingrid Thulin (internet)

‘Hon tillbringade mesta delen av sin tid tillsammans med en grupp vänner i extatiska orgier hemma på herrgården, och Jan  var som barn – då spelad av Jörgen Lindström – välkommen att vara med dem under deras övningar. Han kröp gärna omkring i mammans säng när hon hade sex med någon man ur kretsen av sina frigjorda vänner. När mamman var ensam hemma hände det att han satte på sig hennes juveler och paraderade för henne fullmålad med smink och läppstift. Och en gång, när han var 12 år gammal, var han med när hans mor mitt i en orgiastisk fest tillsammans med alla dessa vänner födde ett barn – som visaded sig vara dödfött.

Published in: on 2011/01/16 at 08:07  Kommentera  

Inlägg 990: 2 maj 1967

Bilbetalningschecksavsaknadsanledningen

Löneförhöjningar verkade att alltid drabba mig precis vid månadsskiften. Men en del annat skedde också i den stilla minuten mellan två månader. Det stod i tidningen att portot på flygbrev till Europa hade gått upp med en hel 25-öring den 1 maj och kostade nu 1,04 kronor! Men eftersom jag hade fått en löneförhöjning fortsatte jag att skriva lika ofta till Örebro – och Stugebo – som förr utan att behöva skära ner på annat. Det passade hur bra ihop som helst. Och fem minuter senare hade jag i alla fall glömt bort det högre portot.

Det kom ett brev från pappa på tisdagen och det var frankerat med samma frimärken som vanligt, men det svenska portot hade ändå alltid varit mycket högre än det amerikanska.

Pappa skrev att han hade gått till banken med sitt brev i handen för att köpa dollarcheckarna och lägga in dem i brevet där. Men det gick inte alls. Alla checkar på över 500 dollar måste man ansöka hos riksbanken för att få köpa, och det skulle kanske ta två veckor att få deras beslut. Det lät ju helt plausibelt, fast jag begriper inte varför han efter det bara klistrade igen brevet och skickade iväg det – han hade ju skrivit i det att checkarna var bilagda, vilket de alltså inte blev. Han tänkte nog inte på den detaljen, och han nämnde det inte i detta brev heller.

Men han pratade i brevet en hel del om yttre backspeglar och navkapslar och fyllde en hel maskinskriven sida med detta utan att jag blev klok på vad han ville att jag skulle göra. Får man betrakta något som ens egen fader företar sig som vimsigt? Hans brev var obegripligt vimsigt. Pappa var icke vimsig.

Jag hade tänkt skriva och berätta om resan till 62 länder redan samma kväll, men detta brev tog musten=lusten ur mig, och jag skickade vykort till honom och till mamma, där jag sade att jag skall berätta om resan i ett brev på lördag.

Jag var helt enkelt för trött att göra det nu. Och när Ed kom hem strax efter mig så gick vi därför också ut och åt i stället för att laga till middag själva. Jag brydde mig inte om ifall vi hade mat att laga därhemma. Vi lade oss tidigt.

”Jag har tänkt på vilka länder som borde ha varit med i Montreal men inte var det”, sade Ed när vi hade lagt oss. – Aha, vilka då? – ”Spanien och Portugal. Hela Sydamerika utom Mexiko och Venezuela. Och så Sydafrika.”

”Bra gjort”, sade jag. Och så kom jag på alla Europas kommunistländer utom Sovjetunionen och Jugoslavien. Jag sökte vidare igenom världskartan för att hitta flera länder, som borde ha varit med. Vi vaknade ganska utsövda nästa morgon.

Published in: on 2011/01/16 at 07:52  Kommentera  

Inlägg 989: 2 maj 1967

Löneförhöjningskalkyleringsfunderingarna

Vi sov som stockar tills väckarklockan ringde vid halvåttatiden och vi skulle gärna ha fortsatt att sova några timmar till, men nej, nu var det lika viktigt att stiga upp som det hade varit i Montreal. Det första jag tänkte på var att vi inte hade någon mjölk i huset – helt automatiskt kände jag på mig att när man kommer hem från en resa till 62 länder så kan den mjölk som man hade i kylskåpet vid avresan omöjligen drickas vid hemkomsten. Men hur det än var med den saken så gick mjölken alldeles utmärkt att använda.

Jag tror att jag aldrig i mitt liv, vare sig före eller efter, har varit så bakom flötet när det gäller att uppskatta tid. På måndagsmorgonen verkar normalt fredagen att ha varit i går – så fort går ett veckoslut. Nu var det tisdagsmorgon och då skulle man normalt kanske ha känt att man hade varit ledig en dag sedan fredagen, men så var det inte alls den här gången. Det kändes som om man hade tagit två veckor ledigt från sitt tunga arbete och gjort ansträngande resor under varenda en av dessa fjorton dagar.

Den lilla brevlådan i vestibulen därnere borde ha varit fullproppad med brev efter så länge – och så fanns det bara ett. Ett litet ynka brev från en tidskrift som jag aldrig hade läst men som ändå gav mig en vansinnigt låg årsprenumeration därför att jag var utvald som en av deras favoritpersoner och ett ankare i mitt samhälle – vilket det nu var. Vad det var skönt att åtminstone någon inte hade glömt bort mig under denna långa bortavaro. Kanske jag skulle se vad deras tidskrift var för något – de hade ju till och med varit snälla nog att lägga med ett frankeringsfritt kuvert för min prenumeration.

När jag kom till kontoret, dit jag gick för att hämta mitt avlöningskuvert, så fick Ernie Finkenstadt se mig och kallade in mig på sitt rum. Han ville tala om för mig att jag nu från den 1 maj hade 5.646 kronor i månadslön. Upp från 5.128 kronor som jag hade haft alltsedan  den 1 oktober året före. 518 kronor mera i månaden skulle gå en lång väg – fast hur mycket av förhöjningen skulle komma att dras av i skatt då? Jo, 194 kronor, så det skulle alltså bli 324 kronor mera för mig själv. Avdraget för folkpensionsavgiften skulle komma att höjas med 23 kronor i månaden, men det spelade ingen roll alls – vid min inkomst hade jag nått årets maximumavgift – som var samma för alla människor – redan i juli, så om månadsavdraget höjdes skulle det bara sluta att dras av litet tidigare på året.

Jag hade haft Ernie Finkenstadt som chef i bara ett år, och han hade redan hunnit ge mig två löneförhöjningar! Jag bockade och tackade. Det här skulle bli skoj.

Published in: on 2011/01/16 at 07:37  Kommentera  

Inlägg 988: 1 – 2 maj 1967

Paviljongupplevelsetrötthetsinträdandet

Omkring klockan 19 på måndagen var det oåterkalleligen slut på nöjet. Dels krävde klockan att vi gav oss iväg hemåt, och dels hade vi faktiskt sett vad vi ville se – det ville säga allting – så jag föreslog Ed att vi avslutar det hela med ett snabbesök på den paviljong som vi bägge tyckte allra bäst om.

Men det gjorde vi inte. Nej, det var inte att vi hade olika åsikter om vilken paviljong som var bäst – ingen av oss hade någon omedelbar åsikt alls. Utan att sitta med en lista – som vi inte hade – kunde ingen av oss komma på vilken paviljong det i så fall skulle vara. Så i stället gick vi till vår väntande bil. Den hade vetat att vi skulle köra iväg på direkten, så den hade gjort sig helt förberedd för oss. På sitsarna hade den lagt ut sportkläder, så att vi kunde byta om från  finkläderna och känna oss mera lediga under körningen. En kartong med småtugg och några flaskor drickbart hade den också tänkt på, så att vi inte skulle behöva ödsla tid på att stanna och äta på vägen.

Vi var snart på gång. Det kändes gott att få koppla av efter att ha varit på fötterna så länge och det skulle bli gott att få komma hem igen. Det kändes faktiskt som om vi hade varit ute på långresa i flera veckor – att vi hade kommit hit i förrgår var helt ofattbart.

Jag kom på något annat som också var ofattbart.

”I dag är det den 1 maj”, sade jag. ”I går var det precis fyra år sedan jag sade upp mig på Volvo, och det var det som var början på mitt hela liv som det är i dag. Om jag inte hade gjort det, så hade jag inte varit på Expo 67, och du hade inte suttit här bredvid mig i bilen. Ingenting hade varit värt någonting. På den här resan firade jag faktiskt min egen uppsägning.”

”Jag sade upp mig från universitetet i höstas ”, sade Ed. ”Det får vi fira på ettårsdagen i höst.”

Vi var helt ense om den saken, även om vi aldrig skulle komma att göra det. Jag hade ju själv glömt bort min viktiga uppsägning ända tills jag just nu kom på den i bilen.

Väl ute ur Montreal gick det undan. Vägen var för det mesta tom på bilar så det gick minsann undan mot Nya York. Jag körde förstås, för det var nattkörning hela vägen och Ed var inte färdig för det. Vi pratade inte mycket utan kopplade bara av – och inte ett ord sades om utställningen.

Vi kom till Nya York klockan 03 och lämnade tillbaka bilen på Universitetsplatsen. Sängen hade fällt ut sig själv, så det var bara att sätta på väckarklockan och somna. Genom att lägga till en enda extradag hade vi fått oss ett veckoslut som inte skulle glömmas på 50 år, det visste vi.

Published in: on 2011/01/16 at 07:28  Kommentera  

Inlägg 987: 29 apr – 1 maj 1967

Utställningskvarlämningarna

Och nu är vi tillbaka på jorden igen. Det är dags att ge oss av från denna fantastiska världsutställning och resa hem till Nya York. Låt kameran göra det symboliskt genom att behålla Katimavik i sökaren medan den sakta rör sig bakåt över Regattasjön tills bara minnet av Expo 67 finns kvar.

Katimavik bortom Regattasjön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Katimavik bortom Regattasjön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Katimavik bortom Regattasjön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Katimavik bortom Regattasjön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Mitt minne av Expo 67 ser ut ungefär som den här bilden av hela Vårfruön tagen från taket på Sovjetunionens paviljong. Den visar allting och ingenting. Minnet hade bleknat en del efter alla dessa år, men när jag nu fick ett gott skäl att återvända dit och hade internet till ovärderlig hjälp med detaljerna, så återkom mina egna minnen som om jag just hade varit där. Med min älskade Ed.

Minnet som sammanfattar Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och visst skulle jag vilja återvända till Expo 67 och se det hela om igen. Men ack, det finns ju ingen utställning där längre. Sommaren 1968 var det öppet igen som en utställning benämnd ‘Människan och hans värld’, Expo 67’s motto, med i stort sett samma paviljonger minus några få – Sovjetunionen och Tjeckoslovakiens jättepaviljonger hade då rest hem och tagit med sig allt, inklusive byggnadsmaterielen.

Men utan den internationella, officiella stämpeln blev det inte samma sak, så sedan var det slut. De flesta paviljongerna revs av innehavarna, några togs över av diverse organisationer för olika ändamål, och andra stod där övergivna tills de föll samman och staden tog hand om bråtet. Själva området förklarades som ett fritidsområde, en park.

Så här ser Helenaön ut i dag. Nationsplatsen finns kvar, Svansjön har fått naturliga stränder, badanläggningen har sina tre bassänger i bruk, metrostationen fungerar och Calders Stabil har flyttats till västra kanten av ön. Nöjesfältet norröver fungerar alltsedan år 1967.

Helenaön, Montreal, 2008 (internet)

Och Amerikas glob blev till en ‘miljöbiosfär’. Den geodesiska bollen har blivit ett kvasivetenskapligt museum, där en miljöorganisation visar rent vatten, ren luft och orörd natur.

Badbassängen och miljöbiosfären, Helenaön, Montreal, Nutid (internet)

Här är Vårfruön i dag. Frankrikes och Québecs paviljonger har blivit ett kasinokomplex, och jag ser att också Kanadas huvudbyggnad ligger kvar. En stor bit av östra delen av ön gjordes till en bassäng för rodd och kanot för Olympiaden i Montreal år 1976.

Vårfruön och Helenaön, Montreal, 2008 (internet)

Här ser du Jamaicas paviljong i dag. Denna tropiska villa har klarat sig utan underhåll i alla dessa år. Men nu är den inte vacker att skåda.

Jamaicas paviljong, Vårfruön, Montreal, Nutid (internet)

Habitat är det bostadskomplex som det var avsett att vara och att så förbli. Dess 154 bostäder är eftersökta – och därmed dyra – med åtskilliga prominenta Montrealare bosatta där.

Published in: on 2011/01/16 at 07:12  Kommentera  

Inlägg 986: 29 apr – 1 maj 1967

Flygfotografiutställningssammanfattningen

Och titta bara på trafiken! I trängseln på gågatorna skulle det inte alls vara någon biltrafik, fast utställningens fordon kunde förstås ibland tvingas att krypa omkring. Men fyra bilar på en enda bild – det tycker jag verkar rätt underligt. Det skulle ju vara fridfullt och avkopplande att gå omkring och inte behöva se upp för trafik. Ed och jag märkte inga bilar alls, trots att det då under de allra första dagarna borde ha funnits mera anledning för fordon att vara ute för att få i ordning sådant som inte hade blivit färdigt i tid.

Den här bilden är med främst för att från ovan visa bron ut till Québecs paviljong. Kan du se några räcken? På bilden ser du också Ontarios tältstad, Kanadas människoträd, paradplats och platta huvudbyggnad, och även Västprovinsernas berg.

Flygbild av bron till Québecs paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nu skall jag leja en flygfotograf för att fylla i med några avslutande bilder, först av Kanadas paviljong. Här har du en fin flygbild, tagen från sydöst. På den ser du Katimavik till vänster, omgivet av Kanadas egen tältstad, avsedd, enligt vad jag gissade, för sådant som inte fick rum i huvudbyggnaden. Denna i sin tur ser du omedelbart till höger om Katimavik. Tälttaken med mörka kanter till höger om Människoträdet är Ontarios paviljong. På samma bild ser du också Atlantprovinsernas, Kanadaindianernas, Förenta Nationernas och Kristendomens paviljonger, alltså dem som du har sett hundra gånger på sistone. Och även Asbestplatsen är med.

Flygbild av Notredameöns sydvästra paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här är en liknande flygbild, tagen rätt från öster. På den ser du Ontarios tälttak i förgrunden, medan tälten utan mörka kanter till vänster hör till Kanadas paviljong. Du kan se Människoträdet mitt i bilden, och på Kanadas platta huvudbyggnad står något som ser ut som en TV-apparat bakifrån. Vad är det för något?

Flygbild av Kanadas paviljong från öster, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den här bilden ser du framsidan av ‘TV-apparaten’ ovanpå Kanadas huvudbyggnad, och på ‘skärmen’ ser du ett lönnblad, Kanadas nationella symbol. Du känner säkert igen allting annat på den här bilden, men för säkerhets skull ger jag dig en sammanfattning här. Till höger Kanadas paviljong och därbortom Ontarios paviljong. I förgrunden från vänster Kanadaindianernas och Atlantprovinsernas paviljonger. Därbortom Västprovinsernas och Québecs paviljonger.

Flygbild av Kanadas paviljong från väster, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nu går min lejda flygfotograf en bit högre upp för att ge dig fyra bilder av Vårfruön med Helenaön också i bakgrunden efterhand. Jag är nu säker på att du känner igen allting och kan uppskatta nöjet av att se var allting befinner sig i förhållande till allting annat. Håll till godo!

Flygbild av Notredameön utom nordvästra delen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Flygbild av södra Notredameön och hela Helenaön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Flygbild av hela Notredameön och bit av Helenaön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Flygbild av hela Notredameön och hela Helenaön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/16 at 06:31  Kommentera  

Inlägg 985: 29 apr – 1 maj 1967

Kanadapaviljongsutforskningen

Den här vyn från paradplatsen visar en minitågshållplats och bakom den Västprovinsernas berg med Storbritanniens torn bortom, sedan Frankrikes rymdskepp, och i högra kanten Québecs drivhus.

Vad man såg från paradplatsen, Kanadas paviljong, Expo 67, 1967 (internet)

På Helenaön hade Ed och jag tidigare sett en av Kanadas kungliga beridna poliser, och här på Kanadas egen paviljong fann vi ännu en. Återigen tyckte jag synd att en så snygg kille skulle sitta staty på sin häst hela dagen bara för att bli betittad som vilket utställningsföremål som helst. Hästar i all ära, de verkar inte att vantrivas med att stå och glo med någon på sin rygg, men jag skulle bli tokig av att bara sitta där i min uniform och se prydlig ut.

Kanadas kungliga beridna polis, Kanadas paviljong, Expo 67, 1967 (internet)

Jag antar att hans liv var litet innehållsrikare när paradplatsen var fullpackad. Här ser du något på gång där, med alla sittplatserna fyllda och massor med folk stående runt omkring. Nu kanske polisen hade en verklig funktion: att se till att inget fuffens begicks i folkhopen. Jag gläder mig åt att han hade fått något vettigt att göra en stund framöver. Det är Québecs paviljong som du ser i bakgrunden.

Polisen övervakar publiken, Kanadas paviljong, Expo 67, 1967 (internet)

Intill Katimavik växte Människoträdet, som var runt som en boll och bestod av en massa fotografier av Kanadas människor i sitt dagliga liv. Det var riktigt vackert så här på avstånd, särskilt på kvällen, men när man kom närmare och såg de enskilda bilderna så blev det hela fruktansvärt ointressant.

Människoträdet intill Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, 1967 (internet)

Människoträdet upplyst inifrån, Kanadas paviljong, Expo 67, 1967 (internet)

Människoträdet, Kanadas paviljong, Expo 67, 1967 (internet)

När jag såg både Människoträdet och Katimavik så vackert upplysta inifrån kom jag på att vartenda dugg man såg omkring sig var skapat av människohand. Det enda undantaget var månen, som med förundran bevakade allt detta märkvärdiga som vi människor hade byggt oss för att använda under en sommar och sedan slå sönder.

Katimavik och människoträdet i månsken, Kanadas paviljong, Expo 67, 1967 (internet)

Den här bilden av uppradade ting är rätt rolig. Katimavik med sina besökare uppe på kanten, människoträdet hitom, och Kanadas paradplats längst fram med sin trekantiga scen.

Tre skepnader i rad, Kanadas paviljong, Expo 67, 1967 (internet)

Och här har du återigen Katimavik, människoträdet och paradplatsens scen, uppradade på samma sätt fast fotograferade ända bortifrån Frankrikes paviljong. På så vis fick kameran också med Västprovinsernas berg och, till höger därom, Kanadas överdimensionerade huvudpaviljong.

Samma motiv på större avstånd, Expo 67, 1967 (internet)

Den här bilden visar kön in till Storbritanniens paviljong, uppenbarligen litet efter vår tid. Därbortom ser du från vänster Ontarios tältliknande tak, Västprovinsernas bergstopp, Kanadas människoträd och Katimavik, Haitis små vita kuber och så Jugoslaviens enorma vita trianglar.

Gågatan framför Storbritanniens paviljong, Expo 67, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/16 at 03:52  Kommentera  

Inlägg 984: 29 apr – 1 maj 1967

Katimavikskantsutsiktsbetittandet

Från kanten på Katimavik var det inte fullt så mycket fågelperspektiv som vi hade väntat oss. Fast när jag tänker på saken så var väl egentligen våra 33 meter över marken just den höjd som fåglarna flyger på. Hur som helst så var det roligt att däruppifrån få återse och plåta de sevärdheter som vi just hade besökt.

På den här bilden kan du bland allt annat se Amerikas glob, rätt under den Israels vita tårta, och sedan Greklands vita kuber. Kanadas platta huvudbyggnad lyckades sticka in ett hörn nere i vänstra kanten. Nationsflaggan var hissad rätt framför den olycksbådande Asbestplatsen, men ovanför den kan du se Jamaicas villa, Mauritius häxhatt, OECD’s platta kiosk och Trinidads fågelvingar. Bortom dem sträcker sig både Expoexpressens randiga plattformstak och Produktionskolossen tvärs över bilden, och du kan även skymta Sovjetunionens sluttande tak långt borta. I högerkanten kan du urskilja Monacos kulverthalvor, och du skall veta att allt det helvita till höger är Jugoslaviens trianglar.

Vår utsikt åt norr från Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Nästa bild tog vi från samma plats fast med kameran riktad litet mera åt höger. Jugoslavien och Expoexpressen sticker nu in från vänsterkanten, och de två jättarna Storbritannien och Frankrike fyller hela resten av bilden. Västprovinsernas skogstoppade berg ligger mitt i alltihop, och den zebramönstrade paradplatsen nära intill var Kanadas egen för scenuppträdanden, parader och sådant. När vi tog bilden var paradplatsen fylld med åskådarstolar – med en ensam människa på plats.

Vår utsikt åt nordöst från Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

En fotografkollega på internet tog samma bild med bättre skärpa och en bredare lins, så han fick in Produktionspaviljongen, alla Jugoslaviens trianglar och också en bit av Québecs drivhus i högra kanten. Men jag behåller min bild i alla fall.

Utsikt åt nordöst från Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Utsikten åt sydöst från kanten av Katimavik var en helt annan sak. Där låg Regattasjön, den outfyllda sydligaste delen av Vårfruön, som kom att användas för diverse vattentävlingar under Expo 67. Den största delen av Regattasjön låg bortom ön i övre delen av bilden.

Utsikt åt sydöst från Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Efter Katimavik promenerade vi runt en stund på Kanadas paviljongsområde. På den här kvällsbilden av paradplatsen ser du inte bara åskådarstolarna utan också scenen framför dem. De vita tälttaken därbakom känner du igen som Ontarios paviljong. I förgrunden hade vaporettobåten en tilläggningsplats, och där säger skylten att det kostade 2,40 kronor för vuxen och 1,65 för barn. Och tänk, att jag nu har levat i 40 års tid utan att ha vetat detta!

Kanadas paradplats och Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/15 at 22:14  Kommentera  

Inlägg 983: 29 apr – 1 maj 1967

Katimavikstrattstrappspringandet

Det var ett problem med att ha obegränsat golvutrymme: man fick plats med på tok för mycket. I denna tänjbara paviljong fanns allting mellan himmel och jord. Inte privata företag, för det skulle ju ha brutit mot utställningens ickekommersiella inriktning, men man visade landets historia, styrelse, geografi, klimat, folk, skolväsen, finanser, industrier, teknik, jordbruk, världshandel, transportmedel, konst – och detta var blott några exempel på vad som fanns därinne.

Ett av insläppen till Kanadas huvudbyggnad, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Vi skulle ha kunnat ströva omkring i dagar där, men vi blev trötta redan av att överblicka mångfalden och svepte kvickt och dumt igenom det hela.

Tre detaljbilder från allt detta får räcka, varav en som Ed tog av en explosion av trumpeter som brakade lös över oss från ett tälttak.

Trumpeter från ovan, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Korridorpassage, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Lugn konsthörna, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I stället för den platta utställningsbyggnaden var det i stället två byggnadsverk ute på paviljongområdet som drog till sig vår uppmärksamhet, nämligen Katimavik och Människoträdet.

Människoträdet och Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Katimavik var en inverterad pyramid, och den tjänade som en ögonmagnet synlig överalltifrån. Den var hög nog, men det var formgivningen som var det intressanta.

Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Namnet Katimavik betyder ‘samlingsplats’ på eskimåspråket, och det var precis vad Kanada ansåg sig vara för hela världen under denna utställningssommar 1967. Givetvis måste Ed och jag ge oss upp i den. Det fanns en liten hiss för gamla och rörelsehindrade – alla andra fick gå i trappa. Det var ju bara nyttigt efter de hundratals kilometer som vi redan hade lagt bakom oss till fots här på Expo 67. Och snart nog kom vi upp till bottnen av den gigantiska tratten.

Inuti tratten, Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Där kunde man lugna sig efter trappan eller hissen innan man fortsatte upp till kanten. De fyra lutande pyramidsidorna runt omkring var dekorerade med diverse moderna skulpturer. De såg alla rätt kul ut, en del rörde sig, och tack och lov var där inga skyltar som analyserade de olika konstföremålen – det var gott nog att bara se dem bryta erformigheten av de stora vita ytorna. I ett av de fyra hörnen löpte en sluttande hiss, som tog de ospänstiga av oss upp till kanten av pyramiden, och för oss andra var det en trappa i de övriga tre hörnen.

Uppför trappan, Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det var en mer än väntat spännande utsikt som mötte oss däruppe, men även utsikten inåt, ner över trattsidorna, var värd en bild.

Dekorationer inuti Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och här har du Ed uppe på kanten, fotograferad av mig nerifrån, och i sin tur tog han en bild av mig däruppe. Det blev en hel del kutande upp och ner för att knäppa dem – vilket du nog förstår.

Ed uppe på kanten, Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Står rätt ovanför guldhuvudena, Katimavik, Kanadas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Published in: on 2011/01/15 at 09:02  Kommentera  

Inlägg 982: 29 apr – 1 maj 1967

Atlantprovinspaviljongsgrannskapet

Vid vattenkanten bakom själva byggnaden – fast skyddade från regn under den bakre, mindre delen av samma fribärande tak – höll ett gäng skeppsbyggare på med att konstruera en 14 meter lång skonare. Säkert roligt för vissa besökare, som hade mera tid än nyfikenhet. Men jag skulle lika väl kunna roa mig med att sitta och följa gräset med ögonen när det växer upp.

Här är två olika kameravinklar av samma tre föremål, ankare-båt-fyrbåk, ur den rikhaltiga sorteringen av nautiska objekt utanför Atlantprovinsernas byggnad.

Nautiskt stilleben, Atlantprovinsernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Samma föremål fast mindre konstnärligt (internet)

En bild av Atlantprovinsernas paviljong vid solnedgången får avsluta detta maritima nöje.

Atlantprovinsernas paviljong vid solnedgång, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Två översiktsbilder väntar på sin tur nu när du är bekant med Atlantprovinsernas paviljong. På den första ser du paviljongen med Habitat som en imponerande bakgrund. Du kan också se en bit av den stiliga Samhällspaviljongen – minns du den? – i övre vänstra hörnet, och också ett hörn av Kanadaindianernas paviljong i det nedre högra.

Atlantprovinsernas paviljong och Habitat, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den andra bilden ser du Industriplatsen, omgiven av, från nere till höger, Jugoslaviens, Mauritius – bara toppen syns – Jamaicas, Monacos och Haitis paviljonger. Längs floden längre bak ser du från höger Kristendomens, Förenta Nationernas, Kanadaindianernas och Atlantprovinsernas paviljonger. Jo, du kan se livsträdet här också.

Industriplatsen och nio paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

De två följande bilderna bör faktiskt ses som en inledning till vår sista och den troligen största paviljongen på Expo 67, nämligen Kanadas egen. Den sticker in i vänsterkanten, och i övrigt ser du på bilden Atlantprovinsernas, Kanadaindianernas och Västprovinsernas paviljonger, Asbestplatsen och dess minitågshållplats. Montreals centrum syns rätt därbakom.

Paviljongerna runt Asbestplatsen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den här flygbilden har du Förenta Nationernas paviljong längst ner till höger – med sitt livsträd – och därefter Kanadaindianernas och Atlantprovinsernas paviljonger. Det platta taket uppe till vänster är inte det vackraste och intressantaste som du kommer att få se av Kanadas paviljong.

Flygbild av Notredameöns sydvästligaste hörn, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Kanada var ju värdlandet för Expo 67, och att de hade den största paviljongen var ju helt förståeligt. De hade den till golvytan största byggnaden, en stor platt kvadrat. Men den hade inte räckt till när det kom till kritan – och det här gissar jag helt på egen hand – så för att få plats med allt som de ville visa upp hade de snabbt beslutat att också bygga en tältstad, liknande Ontarios, vilken de kunde utvidga just så mycket som behövdes för att få plats med allt.

Published in: on 2011/01/15 at 07:22  Kommentera  

Inlägg 981: 29 apr – 1 maj 1967

Vikingaskeppsstoltheten

Jag måste nu med en gång klargöra en sak i det som jag just skrev. Provinsen Nyfunnetland bestod i själva verket av två delar: den ö som hette Nyfunnetland utgjorde bara en fjärdedel av dess landyta – resten av provinsen bestod av en bit nästan öde fastland norr därom vid namn Labrador.

Karta över provinsen Newfoundland, 1967 (internet)

Just ett par år före Expo 67 hade provinsen börjat kalla sig ‘Nyfunnetland och Labrador’, men det kom att ta 35 år innan det namnet blev officiellt – det krävdes nämligen en ändring i Kanadas grundlag för den saken.

Tack vare att de alla hade slagit sina påsar ihop klarade dessa fyra provinser av att bygga Nordamerikas största fribärande trätak över sin paviljong, och minitåget kunde därför snedda rätt igenom paviljongen utan att ens fråga om lov – vilket de naturligtvis ändå gjorde, för i Kanada är folk alltid hyggliga mot varann.

På den här bilden ser du detta enorma trätak – och till höger om det känner du säkert igen Kanadaindianernas paviljong.

Atlantprovinsernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Man märkte sannerligen att fiske och sjöfart var den största näringsgrenen i Atlantprovinserna. Rätt framför byggnaden låg ett åtta tons ankare från RMS Mauretania, som från år 1907 till 1929 var Atlantens snabbaste lyxångare med sina 24 knop, en titel som hon delade med sitt systerfartyg RMS Lusitania fram till år 1915.

Mauretanias ankare, Atlantprovinsernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den ännu lyxigare RMS Titanic, som sjösattes år 1912, var avsedd att bara kunna göra 21 knop. Ett isberg och en tysk torped gjorde tidigt både Titanic och Lusitania till tragedier, och Mauretania kom därmed att ensam äga Atlanten i många år.

RMS Titanic, 1912 (internet)

RMS Lusitania (internet)

RMS Mauretania (internet)

Framför paviljongen låg också något som kallades Valmuren (eng. Whale Wall). Den var tio meter lång, helt byggd av skallben, revben och ryggkotor från valar, som allt hade samlats upp i Treenighetsviken (eng. Trinity Bay) i Nyfunnetland och satts ihop så att det kom att likna ett vikingaskepp.

Valmuren, Atlantprovinsernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På denna paviljong var man nämligen otroligt stolt över att Nyfunnetland hade upptäckts av Leif Eriksson, som med sitt vikingaskepp hade landstigit i Ängsviken (fra+eng. L’Anse aux Meadows) på nordtippen av ön Nyfunnetland redan 500 år innan Kristoffer Kolumbus ‘upptäckte Amerika’.

Leif Eriksson landstiger i Newfoundland, cirka 1000 (internet)

Detta faktum var till och med mera allmänt känt i Kanada och särskilt i Atlantprovinserna än det var i själva Skandinavien. Ed och jag kom att besöka Nyfunnetland år 1987 och fick då tillfälle att se de få kvarlämningarna efter den skandinaviska kolonin, som bodde kvar i Ängsviken under ett tjugotal år. Här ser du ett vikingaskepp på skylten på en modern båtbrygga invid denna plats.

Båtbrygga med vikingaskeppsskylt, Ängsviken, Newfoundland (internet)

Published in: on 2011/01/15 at 06:17  Kommentera  

Inlägg 980: 29 apr – 1 maj 1967

Kanadaindiansgrannskapet

Här har vi återigen Ingenjörsplatsen i förgrunden, men allt är nu upplyst, vilket gör detta till en underbar skymningsbild. Habitat låg fortfarande uppe i vänstra hörnet, men bara fyra fönster var tända där, så det såg rätt ogästvänligt ut. Kanadaindianernas väggmålning var våldsamt upplyst av starka strålkastare. Livsträdet stod kvar på Jamaicas paviljongstak – eller såg ut att göra det. Det vita som har kommit med i högra kanten var en bit av Jugoslaviens paviljong. Jag hoppas att du håller med mig om att detta är en njutbar kvällsbild!

Ingenjörsplatsen i skymningen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nästa bild föreställer enbart Ontarios paviljong, fotograferad tvärs över Regattasjön. Den har fått vänta tills nu, så att dina ögon skulle igenkännande kunna se tälttornet längst ut till vänster. Nu vet du att det hörde till Kanadaindianernas paviljong.

Ontarios paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och slutligen kommer det en flygbild med mycket att se på. Hitom den närmaste kanalen ser vi i vänstra kanten några av Greklands kuber, och sedan Kristendomens, Förenta Nationernas och Kanadaindianernas paviljonger. Här kan vi äntligen se hur byggnaden med tälttornet var formad, och jag minns hur varje utbuktning här på bilden innehöll en tablå där man konfronterades med ett citat på väggen och framför det utställningsmaterial som förklarade orsaken till detta citat.

Flygbild av Sydvästra delen av Notredameön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På andra sidan kanalen låg från vänster OECD’s fyrkantiga paviljong – som jag bara kommer ihåg som en liten oansenlig kiosk – och Mauritius häxhatt och Jamaicas vardagligt eleganta bostadshus. Och ute vid högra kanten låg Monacos paviljong, som jag alltid vill kalla kulvertar utan att avsiktligt vara elak. Tvärs över Ingenjörsplatsen med sin pampiga fontän ser du förstås Jugoslaviens trekanter till paviljong – här tyvärr delvis överklottrad med en numreringspenna.

Och i nedre högra hörnet ser du en bit av Atlantprovinsernas paviljong. Det var till den som Ed och jag var på väg medan du tittade på alla dessa bilder.

De fyra mindre provinserna i östra Kanada hade nämligen slagit sig ihop om en gemensam paviljong. Det var rätt förståndigt, för de hade i stort sett samma saker att visa upp för oss. De låg alla ute i Atlanten och hade naturligt nog döpt sin gemensamma insats till Atlantprovinsernas paviljong. Nya Brunswick (eng. New Brunswick) var en utstickande del av den Nordamerikanska landmassan men hade ändå hav på tre sidor. Nya Skottland var så gott som en ö, och både den stora ön Nyfunnetland och den lilla Prins Edwards ö (eng. Prince Edward Island) låg helt utslängda i havet.

Published in: on 2011/01/14 at 10:20  Kommentera  

Inlägg 979: 29 apr – 1 maj 1967

Förfädersbakgrundstankeassociationerna

Mitt i den svaga musiken kom det en lika svag röst som då och då gav oss visa ord på vägen, en del på engelska och en del på franska. Om hur ‘andra’ – det vill säga vi själva eller våra förfäder – hade kommit till den ‘nya världen’ under slit och umbäranden, och då ofta haft det lika svårt som indianerna nu hade det. Om att vi i flammorna framför oss skulle söka efter tecken på vad framtiden skulle föra med sig. Ett bättre liv? Lyckligare samlevnad? Större förståelse? – Skulle det vara så att vi fick ett svar ur elden, så hade vi fått kontakt med den Stora Anden, och då skulle det gå väl för oss.

För mig hade överresan och ankomsten till Amerika varit helt utan slit och umbäranden, men jag tänkte genast på Eds förfäder. Hur hade de kommit till S:t Thomas från Afrika? Jag ryste till och ville lägga armen om honom, men det gick ju inte för sig.

När vi kom ut ur Kanadaindianernas paviljong var jag helt omtumlad av allt nytt som jag just hade upplevt därinne. Ed hade redan varit bekant med det mesta men uppskattade likaväl vad paviljongen hade bjudit på.

Vi gick därifrån till vår nästa destination som var Atlantprovinsernas paviljong. Men under vår lilla promenad dit skall jag passa på att ge dig ytterligare några översiktbilder. De har väntat på att du skulle bli bekant med det landmärke som Kanadaindianernas höga tält utgjorde.

Kanadaindianernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här ser du tältet – med sin totempåle – följt av Förenta Nationernas paviljong med alla sina nationsflaggor runt om, och även en liten bit av Kristendomens paviljong i högra kanten. Livsträdet? Det finns där men kan inte urskiljas.

Kanadaindianernas och FN:s paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den här bilden, tagen från Ingenjörsplatsen, ser du Jamaicas paviljong och i bakgrunden Kanadaindianernas tält. Det är inte Amerikas paviljong som skymtar i vänsterkanten – det är plexiglastaket över en utetelefon.

Jamaicas och Kanadaindianernas paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Denna bild har också Jamaicas paviljong i mitten, men den har mycket mera att visa. Nere till höger ser vi fontänen på Ingenjörsplatsen, och alla halverade kulvertarna i nedre vänstra hörnet hör till Monacos paviljong. Det som ser ut att stå i högra änden på Jamaicas paviljong är i själva verket Livsträdet, som inte alls hörde till Jamaica utan till Förenta Nationernas paviljong därbakom. Både Förenta Nationernas runda byggnad bland alla sina flaggstänger, och allt som hörde till Kanadaindianernas paviljong har blivit mycket framträdande på grund av teleobjektivet. I övre vänstra hörnet kan du till och med se Habitat långt borta. Skyskraporna i bakgrunden är förstås Montreals centrum.

Ingenjörsplatsen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/14 at 09:13  Kommentera  

Inlägg 978: 29 apr – 1 maj 1967

Kulturkontaktsvårigheterna

Det fanns mycket material som visade de umbäranden som drabbade de indianer som hade råkat leva på en plats som den vita mannen ville överta och göra till sitt hem. Ibland hade de jagats hemifrån med våld och fått fly ut i skogarna runt omkring. Därifrån hade de gång på gång sökt återta sin egendom men sällan lyckats – den vite mannen kunde alltid få förstärkningar från annnat håll.

Men lika ofta hade de mötts av en vänlig hand och erbjudits arbete och bostad i nybyggarsamhällena. Livet blev materiellt sett ofta bättre för dem, men spirituellt var det en ren katastrof. Deras stamtillvaro bröts upp och broderskapet skingrades. Vi fick se bilder av dem i sina baracker, och man såg inte ett enda glatt ansikte.

Ifråga om utbildning fick vi ta del av de svårigheter som mötte de indianska barnen. Först måste de lära sig ett främmande språk, det vill säga engelska eller franska. Och så var det tidsbegreppet, som för dem var något helt annat än en klocka. Det var solen och månen som bestämde tiden – klockor och tidpunkter var för dem helt obekanta begrepp. Att komma till skolan i rätt tid klarade de inte alls av, och inte heller begrep de varför skolklockan ringde just när de höll på med att lära sig någonting och därför blev tvungna att avbryta alltihop. Skolböckerna handlade om miljöer som de aldrig hade sett – de kunde inte relatera till vad de såg på bilder av barn i stadssamhällen och vad det var som dessa sysslade med i sin helt främmande värld.

Kanadaindianernas paviljong framhöll att det nu äntligen hade börjat bli litet bättre förhållanden. Själva det faktum att denna paviljong fanns till tjänade som ett exempel på detta. Att indianerna hade fått rätt att deltaga i Expo 67 med en egen paviljong och i den fritt berätta om sitt liv för besökarna var något enastående, som aldrig förut hade kunnat ske. Att ge oss denna lilla glimt av ljus i allt det dystra var en genialisk idé – kontrasten gentemot allt det dystra som hade visats dessförinnan var så stor att den tjänade till att ytterligare framhäva indianernas alla svårigheter.

När vi till slut gick ner för en trappa för att gå vidare, så stod det därnere bänkar i halvcirklar framför en flammande brasa med litet entonig musik i bakgrunden. Detta påminde mig om de två braskvällarna som mamma och jag hade upplevt tillsammans år 1964 i Gröna Platåns och Yosemites nationalparker. Ed och jag satte oss och vilade våra trötta fötter i några minuter, och så gjorde många av de andra besökarna.

Published in: on 2011/01/14 at 05:44  Kommentera  

Inlägg 977: 29 apr – 1 maj 1967

Anklagelserna

Kanadaindianernas paviljong reste sig som ett väldigt 30 meter högt indiantält rätt intill Förenta Nationernas jämförelsevis ynkligt platta lilla paviljong.

Kanadaindianernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den stod där stolt med en hög totempåle näst intill.

Totempålen, Kanadaindianernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1067 (internet)

Den hade en stilistisk väggmålning på en röd trävägg som man passerade på väg in.

Väggmålning, Kanadaindianernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1067 (internet)

Så långt ingenting nytt – förvisso rätt intressanta saker, men inte det som jag nyss alluderade på. Det kom när vi trädde in i Kanadaindianernas paviljong.

”Ni har stulit vårt hemland, vår kultur, vår själ. Och ändå förtjänar våra traditioner att hedras, och de som bygger på vår medfödda enhet med naturen är värda att även anammas av er.”

Det var budskapet som mötte oss så snart vi steg in i huvudbyggnaden hos Kanadaindianerna. Det var början på det som var hela avsikten med paviljongen, nämligen att informera oss ‘blekansikten’ – dit Ed också hörde i det här sammanhanget – om indianernas liv och sätt att tänka. Det gällde att först få oss att känna vår egen litenhet, att bildlikt talat löpa gatlopp under spott och spe. Allting därinne, dokument, teckningar, konstverk och fotografier av indianernas liv i dagens Kanada, var ledsagat av skarpa ord om hur den vite mannen hade behandlat de ursprungliga kanadensarna.

Under skylten med ankomstbudskapet stod det en indiankrigare i full mundering, karvad ur cederträ. En ramp med räcken ledde upp till nästa våningsplan genom ett stycke natur som representerade indianernas nedärvda land. Träden, buskarna, växterna och klippblocken symboliserade indianernas harmoni med naturen. Däruppe fick vi se en väggmålning av en älg, en hjort, och ett par blodiga händer: ”För att stilla vår hunger dödade vi ett djur, och när vi hade ätit oss mätta tackade vi den Stora Anden som hade sänt det till oss.”

”Kanadas upptäckare färdades i indianernas kanoter, använde indianernas snöskor, åt indianernas mat och sov i indianernas hyddor. Utan sina indianska vänner hade inte en enda av dem överlevt eller kunnat fullfölja sin resa.”

Kanadaindian (internet)

”Långt innan de kristna missonärerna kom till oss hade vi redan på vårt eget sätt samtalat med Gud – som vi kallade den Stora Anden. Vi levde tillsammans i broderskap och såg närvaron av den Stora Anden i varje levande varelse.”

Kanadaindian (internet)

Published in: on 2011/01/14 at 05:37  Kommentera  

Inlägg 976: 29 apr – 1 maj 1967

Medmänniskoinformationsavsaknaden

Efter utställningens slut var skulpturen försvunnen i elva år men dök sedan upp igen som en konstgrej vid öppnandet av tunnelbanestationen Lionel-Groulx i sydvästra Montreal.

Livsträdet, Lionel-Groulx tunnelbanestation, Montreal, 2005 (internet)

En skylt invid skulpturen klargjorde dess symbolik och talade om att den hade donerats till Montreals stad direkt efter utställningen  år 1967 av generalkommissarien för Förenta Nationerna.

Skylt vid skulpturen, Lionel-Groulx tunnelbanestation, Montreal (internet)

I dag står alltså Livsträdet skyddat mot elementen, som under vintern i Montreal kan vara rätt så elaka mot en trästaty. Eja att vi i Nya York hade tunnelbanestationer av den elegansen! Och med en originalskulptur mitt i alltihop – du kan se den på övre terrassen mitt i den här bilden.

Lionel-Groulx tunnelbanestation, Montreal, 2005 (internet)

Som du säkert har lagt märke till var många paviljonger på utställningen inte mycket mera än en påminnelse om att de fanns till. Men samtidigt var det många – långt flera än jag hade väntat mig – som verkligen gav mig bra lärdomar och god förståelse och ibland till och med en riktig upplevelse. Jag har inte speciellt poängterat sådant i min redogörelse för våra paviljongsbesök, men du har troligen ändå märkt var jag var ordentligt imponerad av en del saker som jag inte hade vetat något om tidigare.

Vår nästa paviljong hörde dit, och så mycket så att jag här måste uttrycka i ord att den gav mig mycket på bara några minuter. Det gällde Kanadaindianernas paviljong. Jag hade inte vetat något om dem. Jag hade egentligen inte vetat något om Amerikaindianerna heller. Och när jag tänker på saken så hade jag inte vetat något om de svenska lapparna heller – jo, de kallades så på 60-talet.

Vid den tiden hade det helt enkelt inte hört till standardpraxis för oss vita västvärldsmänniskor att lära oss något om andra folkslag, och i synnerhet inte om dem som råkade leva mitt ibland oss. De vita amerikanarna hade inte vetat något nämnvärt om negrerna – jo, det var ju så de kallades då – mera än det lilla som råkade ramla rätt över dem. Jo, de hade motvilligt sett sig tvungna att lära sig mera under det senaste decenniet eller så, men i stort sett gällde det fortfarande att de ingenting visste. Och om sina egna indianer visste de absolut ingenting. De visste mera om fransmän och spanjorer än om indianerna.

Jag själv blev under uppväxttiden i Sverige mer och mer medveten om andra europeiska folk, men inte om våra egna lappar – och jag måste nu tillstå att jag fortfarande inte har inhämtat mycket kunskap om de svenska samerna och deras liv. Det är ruskigt, men det är sant. Nu för tiden är det helt annorlunda, och jag tror att du inser det och därför kan förstå hur mycket nytt som uppdagades för mig i vår nästa paviljong.

Published in: on 2011/01/14 at 04:40  Kommentera  

Inlägg 975: 29 apr – 1 maj 1967

Livsträdöverlevnadssegheten

Förenta Nationerna hade bildats vid krigets slut 22 år tidigare och hade nu 122 medlemsländer. Deras paviljong stod näst i tur för oss och bestod av ett litet runt hus, omgivet av 122 stänger med ländernas nationsflaggor, exakt dubbelt så många som de 61 flaggorna vid Nationsplatsen, representerande de länder som deltog i Expo 67.

Förenta Nationernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Paviljongen var precis lika intressant som EG’s och OECD’s paviljonger och tog oss därför en precis lika lång minut att bese. Det var en hall som uppvisade Förenta Nationernas grundvalar och organisation och några bilder av deras byggnader i Nya York och Genève. Och ett stort porträtt av deras generalsekreterare U Thant från Burma. Om inte Dag Hammarskjöld hade omkommit 1961, så hade det nog varit han som hade hängt där på väggen.

FN:s generalsekreterare U Thant (internet)

Men utanför Förenta Nationernas runda hus fanns det något att se förutom alla dessa flaggor smattrande i vinden. Det var en skulptur som bestod av fem ansikten karvade i en fem meter hög trädstam. Den stod där i ensamt majestät, både på distans från och i blickfånget av Förenta Nationerna – och skilde sig så uppenbart från allt modernistiskt däromkring att den inte missades av någon. På bilden högst upp härovan av Förenta Nationernas paviljong kan du faktiskt se träskulpturen något till vänster om bildens mitt och framför den runda byggnaden.

Valnötsträdet som den italienske skulptören Joseph Rifesser hade använt var 150 år gammalt, och de fem utkarvade huvudena representerade världens fem kontinenter. Den avsedda symboliken var att världens olika släkten hade vuxit ut från en gemensam rot, och därför kallades skulpturen Livsträdet (eng. Tree of Life).

Livsträdet, Förenta Nationernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här ser du Joseph Rifesser i arbete med sin skulptur.

Joseph Rifesser under arbetet med Livsträdet (internet)

Utan att jag visste det tog nästan alla som hade kamera med sig en bild av Livsträdet, men det märkte inte jag – jag tyckte bara att skulpturen var fin, och jag lade dessutom inte märke till folk så väl som Ed gjorde. Detta blev min bild, och jag lyckades få med fyra av de fem huvudena, men skärpan och belysningen i min bild är inte alls av professionell klass.

Livsträdet, Förenta Nationernas paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Och så hittar jag också en ickeprofessionell bild som är bättre än min egen! Den måste jag förstås ta med, men jag låter ändå min egen bild sitta kvar.

Livsträdet, Förenta Nationernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På kvällsbilden av Förenta Nationernas paviljong kan du urskilja skepnaden av Livsträdet just i högra kanten av den runda byggnaden. Jag vill också påpeka att du på höger sida på den här bilden ser Kristendomens paviljong.

Kvällsbild av Förenta Nationernas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/14 at 02:56  Kommentera  

Inlägg 974: 29 apr – 1 maj 1967

Kristendomspaviljongskontroversialiteten

I en liten trång biosalong visades en kvartstimmes film som hette ‘Den åttonde dagen’. Namnet kom från att sedan Gud hade skapat världen under sju dagar så gav han på den åttonde dagen människan frihet att göra vad hon ville. Man fick därför se krig, mord, terror, självimmolation – som asiatiska munkar faktiskt gjorde vid den tiden i protest mot Vietnamkriget. Så kom det klipp från hemska platser som Kuba, Kina, Vietnam, och så mordet på president Kennedy. Själva avslutningen av filmen var en bombexplosion, en blomsterknopp som blev kvar, och så en bomb till som förintade även den.

När vi omskakade kom upp från källaren var vi i en ljus, rymlig sal med jättebilder och några bibelcitat på väggarna:

  • Livet kan ha en mening,
  • ‘Hopp’ är inte ett fult ord,
  • Ljuset skiner fortfarande i mörkret, och mörkret kommer aldrig att släcka det, och
  • Hoppet måste, precis som Guds närvaro, upptäckas av varje enskild människa.

Detta var i sanning en egendomlig paviljong med ett ovanligt budskap. Jag blev inte ett dugg mera troende efter att ha varit där, och hade jag varit en buddhist eller muslim hade paviljongen absolut inte omvänt mig till kristen. Den här paviljongen ansågs av alla som mycket ‘kontroversiell’ – och det ordet används i Amerika inte i den korrekta betydelsen ‘omtvistad’ utan har i stället fått betydelsen ‘felaktig’ eller ‘olämplig’. Hur den här paviljongen hade kommit till kan man nog undra över. Fast beträffande religion kan man nog undra över det mesta.

Här ser du Kristendomens paviljong i kvällsbelysning.

Kristendomens paviljong på kvällen, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och nu, när du är bekant med Kristendomens paviljong, har jag två översiktsbilder som har väntat på att du skulle bli bekant med den. På den första ser du från vänster Israels, Frankrikes, Jugoslaviens, Greklands och Kristendomens paviljonger. Ovanpå Greklands paviljong flyter taket på Québecs paviljong.

Från Israels till Kristendomens paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den andra bilden var tagen med minitågshållplatsen vid Asbestplatsen i förgrunden. Längst till vänster ser du Kristendomens paviljong. Längst till höger ser du Expoexpressens plattformstak. Däremellan känner du igen, från vänster till höger, Greklands, Jamaicas, Israels, Mauritius, Monacos och Haitis paviljonger. Därbakom ser du på Helenaön rätt bortom brotornen överdelen av Skandinaviens paviljong flankerad av Forskningspaviljongens tre höga byggnader. Och så förstås Amerikas alltid medverkande golfboll till paviljong.

Från Kristendomens paviljong till Expoexpressens tak, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/13 at 10:59  Kommentera  

Inlägg 973: 29 apr – 1 maj 1967

Människoförnedringskällaren

Vid det här laget har du sett Kristendomens paviljong som en vit triangel (= norrifrån) och som en svart fyrkant (=österifrån). I sanning litet förbryllande!

Och på den här bilden ser du den som både en vit triangel och en svartaktig skepnad (= sydvästifrån). Här påminner den om läktaren till en fotbollsplan sedd bakfrån ute på gatan, inte sant?

Kristendomens paviljong sedd från sydväst, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Ett försök till! Här syns Kristendomens paviljong (= sydöstifrån) bredvid tre av Greklands vita kuber. Ser den inte ut här som ett torkställ för disk?

Kristendomens och Greklands paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här kommer lösningen på identifieringsproblemet – Kristendomens paviljong sedd uppifrån tillsammans med Greklands paviljong. Branten ner längst till höger på bilden leder ner till LeMoynesundet – vattnet ser man inte, för det börjar just utanför bilden.

Flygbild av Kristendomens och Greklands paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Jag ville gärna tycka att Kristendomens paviljong liknade skrivaren till en hemmadator, men det kunde jag inte göra, för den var ju ännu inte uppfunnen. Vad paviljongen absolut inte såg ut som var ett hus.

Nu såg Ed och jag Kristendomens paviljong från ingångssidan (= österifrån). Lustigt nog var det Stålpaviljongen som såg ut som en kyrka, medan Kristendomens paviljong såg ut som ett torkställ. Expo 67 vände upp och ner på en hel del förutfattade åsikter om hur byggnader skulle se ut.

Ingången till Kristendomens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Så hur var det inomhus? Medan Judendomens paviljong hade varit fylld med religiösa artefakter som gav oss en känsla av att vara inne i en synagoga, så var det ingenting inne Kristendomens paviljong som förde tankarna till sådant som kyrkans historia och trosuppfattning. Ingenting.

I stället gick ett besök till så här: Vi blev först ‘normaliserade’ genom att få se ett oändligt bildgalleri av vardagsmotiv – baby, familjemiddag, matinköp, hundar, blomsterrabatter, bilar, skönhet, fulhet, kärlek, hat, liv och död. En bild visade sig vara en spegel av vårt eget ansikte, och det var avsett att vara det vardagligaste motivet av alla.

Efter detta fördes vi ner i underjorden för att få se en utställning som visade djupet av människans förnedring. Montrar med alkohol och droger, könsförvirring – Ed och jag hade rätt roligt åt pinuppan med håriga ben och läppstift som på en clown – och så hunger, sjukdomar, senilitet, upplopp, rännstensfyllon, och negrer jagade av polishundar.

Källarutställningen, Kristendomens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/13 at 10:51  Kommentera  

Inlägg 972: 29 apr – 1 maj 1967

Civilisationsgrundläggningskuberna

Aj då, du insåg genast att detta sista var rent struntprat från min sida – jag har ju ingen aning om hur Greklands kuber kom till, även om det förstås kunde ha varit på det sättet. Men när det gällde ett så klassiskt rike som Grekland så hade jag hoppats på att deras paviljong skulle vara originell nog att se ut precis som jag förväntade mig. Men i stället för något parthenonskt byggde de alltså något venezuelanskt.

Men när jag en gång hade kommit över besvikelsen och vant mig vid ett Grekland modernt som en kub, så fann jag till min glädje att inuti kuberna  var det antikt och klassiskt så det räckte till och blev över. Grekland hade ju ett klassiskt förflutet väl jämförbart med Italiens, och de hade packat sina kuber fulla med antika ting av alla tänkbara slag. Där fanns konst och teater, litteratur, musik, vetenskap, sjöfart, demokrati – det som representerade den civilisation som vi alla i dag åtnjuter – och allt detta hade haft sitt upphov i Grekland. Dessa nio kuber som jag vid första påsynen hade tänkt illa om visade sig vara kulturella guldgruvor.

En bild från deras utställning visar klassiska statyer av en grupp idrottsmän, tävlingsklädda i den tidens stil. Att de över huvud taget stod där påminde oss om att vi var i Kanada och inte hemma i Amerika, där de absolut inte kunde visas upp autentiskt klädda. På världsutställningen i Nya York fanns det minsann ingenting sådant!

Klassiskt tävlingsklädda idrottsmän, Greklands Paviljong, Expo67, Montreal,1967 (internet)

De nio byggnadskuberna var arrangerade så att de skapade ett fyrkantigt öppning i mitten, och trots alla besökare där var det ett rogivande litet torg, där ingen jäktade.

De nio kuberna runt torget, Greklands Paviljong, Expo67, Montreal,1967 (internet)

Alla kände säkert historiens vingslag och saktade ner sin brådska – även vi. Här sitter Ed på det grekiska torget och tar igen sig efter alla nya intryck.

Ed vilar upp på torget, Greklands Paviljong, Expo67, Montreal (1967)

Och när han var utvilad, alltså ungefär två minuter senare, fortsatte vi till vad som låg nästgårds. Och Kristendomens paviljong låg verkligen nästgårds, som du ser på den här bilden. Allt var bländande vitt. De tre kuberna tillhörde Greklands paviljong, och det vita därbortom, som närmast påminde om Jugoslaviens trianglar, det var Kristendomens paviljong. Alltså återigen en paviljong som man normalt hade väntat sig att vara mera ‘klassisk’. Denna bild visar alltså Parthenon och S:t Peterskyrkan sida vid sida!

Greklands Paviljong med Kristendomens bortom, Expo67, Montreal,1967 (internet)

Eftersom jag just nämnde Jugoslaviens trianglar, så är här en bild av just den paviljongen. Den har väntat på att du skulle komma till Kristendomen paviljong, för den kan man ana på bilden som en svart fyrkant i övre högra hörnet, bredvid Greklands paviljong.

Jugoslaviens paviljong med Kristendomens och Greklands bortom, Expo67, Montreal,1967 (internet)

Published in: on 2011/01/13 at 10:40  Kommentera  

Inlägg 971: 29 apr – 1 maj 1967

Sånggudinnetraditionsinspirationskällan

Efter detta korta besök på Israels paviljong kom turen till Greklands. Men först vill jag ge dig tre översiktsbilder som har väntat på att du skulle bli bekant med Israels paviljong.

Som du ser föreställer den första bilden egentligen bara Israels paviljong, men den röriga bakgrunden är också rätt intressant. Fotografen använde ett starkt teleobjektiv, så att allt verkade att ligga rätt bakom Israels paviljong. Inte så. Det var i själva verket hela 400 meter från Israels paviljong bort till Schweiz bruna paviljong på Helenaön. Skulpturen Stabil ser ut att ha stått mitt på Expoexpressbron, men det gjorde den då rakt inte.

Israels paviljong med Helenaön bortom, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Men tack vare objektivet kan du lätt se många detaljer på Helenaön: springvattnet på Svansjön kan du se, och bortom det riktigt tydligt Nederländernas paviljong – om du bara minns hur den såg ut från så långt tillbaka. Själva centrumdelen av staden Montreal som du ser bakom alltihop låg synbarligen mycket närmare än de kilometrar som det i verkligheten var dit.

Nästa bild har i stort sett samma motiv, fast den var tagen på mycket längre avstånd. På den ser du Jugoslaviens extremmoderna paviljong mitt i bilden – du kan se halva Mauritius vita häxhatt till paviljong omedelbart till vänster om den – och rätt ovanför den har du Israels paviljong. Rätt diffust kan du urskilja Schweiz bruna paviljong ovanför Israels, men bättre kan du nog se Skandinaviens propra vita fyrkant just till höger om bropelarna. Sedan i bildens högra kant ser du en av Forskningspaviljongens byggnader.

Jugoslaviens paviljong med Israels bortom, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den sista översiktsbilden, som återigen blickar åt samma håll, ser du Skandinaviens paviljong mycket klart upptill i mitten, med Forskningspaviljongen till höger och Schweiz till vänster. På närmare håll har du förstås Israels paviljong, men också det bevingade taket på Trinidads paviljong och det randiga taket över Expoexpressens stationsplattform. Resten av bilden tycks vara fylld med bråte, men det är Expo 67 alltihop och jag tog inte den bilden!

Rörig flygbild som texten försöker förklara, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nästa paviljong i tur var Greklands, och den kunde man kanske ha väntat sig att vara byggd i stil med Parthenontemplet i Aten med doriska pelare hela vägen runt om.

Parthenontemplet, Aten (internet)

Men så var det inte alls. I stället hade de grekiska utställningsplanerarna sett sig om och funnit att Venezuelas tre kuber verkade trevliga. De stal idén, behöll Parthenons vita färgsättning och krympte kuberna till hälften. I stället för tre byggde de nio för att på så sätt låta de nio sånggudinnorna pigga upp tillvaron för besökarna.

Två av byggnaderna, Greklands paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/12 at 12:07  Kommentera  

Inlägg 970: 29 apr – 1 maj 1967

Dödahavsrulleobekantskapsreparationen

Vår promenad längs LeMoynesundet ledde oss under Expoexpressens bro, och nu öppnade sig framför oss Vårfruöns sydliga del igen. Frankrikes stora paviljong dominerade lika mycket här, tvärs över ön, som när man befann sig rätt intill den, men vi fick en ny paviljong med intressant arkitektur alldeles bredvid oss nu, det bara 20 år gamla landet Israels paviljong.

Den var modern och kubistisk, men inte vild och boxig som Kubas paviljong och Habitat utan med en helt annan kontroll på galenskapen. Det fanns faktiskt ett urskiljbart mönster i arkitekturen om man tittade ordentligt. När en av mina bilder av en paviljong är tagen i kvällsljus brukar jag lägga in den som avslutning, men den här gången inleder jag med kvällsbilden, därför att just på den syns det bäst vad jag menade med ‘ett urskiljbart mönster i arkitekturen’.

Nattbild av Israels paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I dagsljus såg Israels paviljong ut så här, litet mera vardaglig.

Israels paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det värdefullaste inne i den paviljongen var en av Dödahavsrullarna (eng. Dead Sea Scrolls). Den låg där mitt i en uppsjö av antika artefakter, religiösa och sekulära – även om allting riktigt gammalt tenderar att vara religiöst tvärs igenom. En strålkastare lyste rätt på den, så jag förstod att det måste ha varit Något Avgjort Värdefullt. Problemet för mig var att jag aldrig hade hört talas om några Dödahavsrullar, och att man i den här paviljongen uppenbarligen visste att alla besökare var intimt bekanta med dem.

Dödahavsrulle (internet)

Ed visste heller inte vad det var, så vi kallade på en av hjälpredorna och fick då veta att man hade funnit tusen sådana rullar i grottor nära Döda havet strax efter andra världskriget. De var två tusen år gamla och bestod mest av bibeltexter på hebreiska, präntade på pergament, som rullats upp snyggt och prydligt för förvaring. Den rulle som vi såg här i paviljongen kom från Rockefellermuseet i Jerusalem, där de alla förvarades.

Vi avverkade resten av paviljongens två etager i ett svep, för vi var helt enkelt bortskämda efter allt material av liknande sort i Italiens paviljong.

Inuti Israels paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Men något rätt kul hade de skapat i en liten konstgjord öken: stora prästkragar av metall i glada färger liggande på sanden. Belysningen där skiftade hela tiden mellan dag och natt, och blommorna fällde ihop sig när mörkret föll och vecklade ut sig när ljuset återkom. Allt detta skulle symbolisera Israels förmåga att odla grödor på ofruktbar mark. Intressant mekanik, men symboliken begrep jag inte alls.

Prästkragar av metall, Israels paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Slutna prästkragar, Israels paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/12 at 11:18  Kommentera  

Inlägg 969: 29 apr – 1 maj 1967

Flygfotoigenkänningsfestivalen

Den femte översiktsbilden tycker jag är härlig, därför att man på den kan urskilja så mycket som man nu känner igen. Den var tagen från öster och hade kameran riktad högt nog för att få med en ordentlig bit av Helenaön längst upp. Där ser du i överst från höger Pojkscouternas tältpaviljong med du Ponts diamantformade hörsal bakom, och sedan Forskningspaviljongen och Skandinaviens paviljong. Längst till vänster på Helenaön ser du till slut Calders skulptur Stabilen.

Flygbild av mitten på Vårfruön, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Allra längst till vänster går Expoexpressens spår över LeMoynesundet och du kan i vänstra kanten se taket till stationens plattform. Spåret syns också i nedre vänstra hörnet, där det svänger för att följa Vårfruöns östra sida norrut.

Alldeles till höger om stationen ligger Produktionspaviljongens virrvarr av sammanväxta byggnader. Om du därifrån flyttar blicken neråt kommer du att se Västtysklands tältskapelse och till höger om den Australiens fyra inverterade trattar som bildar en fyrkant med ett svart kors på taket.

Rätt ovanför Västtysklands paviljong ligger Europagemenskapens diamantformade paviljong, och den har till höger Guyanas och Barbados gemensammma paviljong och därefter Ceylons paviljong.

Ovanför Europagemenskapens paviljong ser du Kubas röriga paviljong och därintill den runda Paviljongen för Ekonomiskt Framåtskridande, med Chatelainehuset till höger.

I nästa rad däröver ligger från vänster Canadian Nationals och Kodaks paviljonger, följda av allehanda picknicktält och servicehus. Och framme vid vattenkanten därovanför ligger Italiens och Tjeckoslovakiens stora paviljonger.

Mycket mer än så kan du knappast se på en enda bild. Jag njuter mycket av den.

Och ändå har jag ännu en flygbild för dig. Den kan jag visa eftersom du nu är bekant med taket på Italiens paviljong, som du alltså kan känna igen här. Främst ser du dock Australiens paviljong, men du kan också känna igen gamla bekanta ting borta på Helenaön, som vattenkanonerna på Svansjön och alla tre av Forskningspaviljongens byggnader.

Flygbild med Australiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och så en bild till när jag ändå är i tagen. Detta är en bild som inte bara visar den del av Vårfruön som du nu är bekant med, utan också S:t Larskanalens slussar i bakgrunden. Se hur kanalen vidgas till en sjö för att ge fartygen gott om plats att köa upp i väntan på sin tur att få lyftas några meter på sin väg mot de stora sjöarna – och motsvarande utvidgning på den övre sidan.

Flygbild av Vårfruön och kanalens slussverk, Montreal, 1967 (intenet)

Published in: on 2011/01/12 at 10:23  Kommentera  

Inlägg 968: 29 apr – 1 maj 1967

Kulturvaggakvardröjningsdrömmarna

Om vi hade haft tid på oss (= om vi hade bott i Montreal och haft sommarhalvåret på oss), så hade vi nog båda studerat allt som Italiens paviljong hade att bjuda på från landets kulturella storhetstid. Det fanns till exempel ett galleri av alla dem som genom tidernas lopp hade gjort Italien till ett så stort land – vi såg ansiktena och namnen, och om hälften sade vi: ”Vem var det?”. Det fanns en utläggning tillgänglig om var och en, och det hade sannerligen varit väl använd tid att läsa upp om dem alla. Men den lyxen hade vi inte. Jag tror att det var i Italiens paviljong som jag led mest av den ständigt tickande klockan.

Betydande italienska män genom tiderna, Italiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Fast vem vet? Det kan ju hända att det var just tillgången på allt detta material och den begränsade tiden som tillsammans skapade begäret av att forska i denna kulturvagga – om vi verkligan hade haft gott om tid kunde det mycket väl hända att vi hade använt den till något annat.

Trots att det mesta i paviljongen framhävde gamla tiders storhet och storheter, så hade de förstås en massa av det moderna Italien att visa upp. Inget ont i det – så var det ju i varje nationspaviljong.

Med Italien bakom oss hade vi nu avverkat hälften av vår promenad längs LeMoynesundet, och hela fem översiktsbilder står därmed redo för dig. På den första har vi Tjeckoslovakiens och Italiens paviljonger med Storbritanniens torn mellan dem och Produktionspaviljongen ruvande bakom alltsammans.

Tjeckoslovakiens och Italiens paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nästa bild visar hela vår avklarade sträcka längs LeMoynesundet med minareten, tratten, kuberna, och så Tjeckoslovakiens och Italiens paviljonger.

Paviljongerna längs LeMoynesundet, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Och här kommer flygbilderna! Tjeckoslovakiens och Italiens paviljonger igen – missa inte kön till Tjeckoslovakiens paviljong som sträcker sig tvärs över hela bilden. Med på den bilden har vi också Kodaks och Canadian Nationals paviljonger därbakom, och också bitar av Kubas paviljong och Paviljongen för Ekonomiskt Framåtstigande i övre vänstra hörnet.

Flygbild med Tjeckoslovakiens och Italiens paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På nästa bild är det Canadian Nationals paviljong som ligger främst, och därintill ligger Kodaks paviljong. Precis som på den förra ser du på den här bilden enorma köer till allting – återigen känner jag hur lyckligt det var att Ed och jag kom dit innan folk visste vad man måste se och därför bildade dessa timslånga köer överallt. Italiens och Tjeckoslovakiens paviljonger ser du därbakom, och så kuberna och tratten och minareten längst bort till höger.

Flygbild med Canadian Nationals och Kodaks paviljonger, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/12 at 10:13  Kommentera  

Inlägg 967: 29 apr – 1 maj 1967

Bronsbollskonstverksuppgraderingen

Hur som helst var det dags för Ed och mig att lämna denna fina paviljong och fortsätta söderut till nästa. Men innan vi gav oss iväg vill jag passa på att ge dig ett par översiktsbilder som nu inkluderar Tjeckoslovakiens paviljong.

Den första togs, som så många andra, från den höga Produktionspaviljongen. På bilden ser du nertill i högra kanten en del av Kubas röriga vita kuber, rätt fram Kodaks fyrkant, och bortom den Tjeckoslovakiens stora vita rektangel. Till höger om den har du Venezuelas färgglada kuber och Etiopiens röda tratt. Över alltihop hägrade som så ofta Amerikas stora glob på Helenaön.

Tjeckoslovakiens paviljong och dess grannar, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den andra bilden, tagen från luften, innehåller mycket flera paviljonger, men vid det här laget känner du säkert igen dem alla. Jag går snabbt över dem ändå.

Flygbild av mitten på Notredameön från öster, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I nedre högra hörnet ligger Mexico, sedan åt vänster Indien och i vänsterkanten en bit av Australien. Mitten av bilden fylls av Afrikabyn. Längre upp, längs LeMoynesundet, syns från höger Marocko, Etiopien, Venezuela och Tjeckoslovakien.

Dessutom ser du i överkanten litet av Helenaön, där du kan ana en bit av scouttältet mitt i, och en bit av Forskningspaviljongen till vänster.

Nog sagt – Italien nästa!

Typmässigt liknade Italiens paviljong Sovjetunionens med sitt konkavt sluttade tak. På den här bilden ser du dem båda, med Italiens paviljong i förgrunden och Sovjetunionens i bakgrunden , och med Tjeckoslovakiens, Venezuelas och Etiopiens paviljonger, Marockos minaret och Tunisiens paviljong mellan dem.

Paviljongerna från Italiens till Sovjetunionens, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Takets vita monotoni bröt av några små detaljer. En av dem var en blankpolerad bronsboll, som jag såg som just det fram tills jag nu efter alla dessa år återvänder och finner att den var uppbruten, särskilt upptill, och därmed förtjänade sin titel av konstverk. Den var skapad av Arnaldo Pomodoro, en världsbekant italiensk skulptör med mycket på sitt samvete, därav många klotformade skulpturer.

Pomodoros klotskulptur på taket till Italiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Entrén till Italiens paviljong låg diskret i den nedre delen av takbacken, och där kom man rätt nära Pomodoros klot.

Ingången till Italiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Takklotet sett från ingången, Italiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Det var vackert därinne, mycket lagt på konst och antik historia, och med en diskret tillsats av turistmagnetism. Inte så att de delade ut resebroschyrer, inte alls, men man kände att allt detta skulle man få ta del av i Italien om man bara begav sig dit.

Published in: on 2011/01/11 at 23:53  Kommentera  

Inlägg 966: 29 apr – 1 maj 1967

Hemlandsverklighetsuppiffningen

Som liten unge såg jag dockteater ett par gånger. Den bestod av en helt odekorerad, meterstor scen halvvägs upp på väggen, där två eller tre tygdockor hoppade omkring hängande i trådar skötta uppifrån av någon som stod gömd bakom ett draperi bakom scenen. Tjeckoslovakiens paviljong hade en dockteater i en helt annan skala: scenen var betydligt större, kanske tre meter bred och två meter hög, och på den fanns det både ett tvåvåningshus med port och balkong, och en fästning med vindbrygga och tornfönster – och så flög en ballong med vidhängande korg ibland in framför alltihop.

Dockteatern, Tjeckoslovakiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Dockorna rörde sig fritt – man kunde inte se trådarna – och de klättrade på väggarna och betedde sig så som barn drömmer om att kunna göra. Dörrarna öppnades och stängdes, vindbryggan drogs upp och ner – det var massor på gång för barnen att se på. Jag vet ju inte hur roligt det var – vi bara tittade in ett ögonblick – men påkostat var det och mycket arbete låg det bakom det hela.

Detalj, Dockteatern, Tjeckoslovakiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Där Tjeckoslovakiens paviljong inte användes till teater och andra särskilda ändamål var väggarna fulla med skulpturer och gobelänger och bilder och förklaringar, mycket på samma sätt som i ett museum. Man fick ett avgjort mera kulturellt och mindre kommersiellt intryck än i de flesta andra ländernas paviljonger. Jag minns hur förvånad jag var över detta, för Tjeckoslovakien var ju i alla fall ett kommunistiskt lydland vid den tiden.

Gobelänger och bildmontage, Tjeckoslovakiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Något annat som förundrar mig, fast först i dag när jag återupplever Tjeckoslovakiens paviljong, är hur mycket emfas man där lade på miljöproblemen. Vi minns ju alla från avslöjandena år 1989 hur fruktansvärt förstörd naturen visade sig vara i alla de östeuropeiska satellitstaterna efter åren av Sovjetunionens herravälde. Men överallt i paviljongen påmindes besökarna om lämpliga åtgärder mot naturens förstörelse och världens överbefolkning. Man fick se resultatet av att en fabrik hänsynslöst struntar i att kontrollera sina utsläpp av föroreningar, och man fick samtidigt se hur vacker miljön kunde vara om man skötte sådant ordentligt: gröna ängar, rena floder, välplanerade stadsområden, och rent och snyggt överallt.

Man måste undra om de framhöll det viktiga i allt detta för att få besökarna att glömma hur illa det egentligen stod till i deras hemland. De visade upp sin underbara paviljong som om den verkligen var en spegelbild av själva landet. Att döma av paviljongen skulle Tjeckoslovakien av år 1967 ha varit ett av världens finaste länder.

Published in: on 2011/01/11 at 23:13  Kommentera  

Inlägg 965: 29 apr – 1 maj 1967

Träskulptursdetaljrikedomen

Av utställningsföremål hade Tjeckoslovakien naturligtvis allt det krafs som alla länder hade, men ofta visat på ett annat sätt än bara i montrar att gå förbi. Något som var mera än krafs var dels virkade eller knypplade spetsar och dels konstglas.

Alltsedan mitt olycksaliga försök med skolväskan i syslöjden i småskolan har jag avskytt handarbete, så riktiga Brysselspetsar hade jag egentligen bara hört talas om, men jag kunde trots det imponeras av paviljongens meterstora dukar och antimakasser. De bestod helt av tjeckoslovakiska spetsarbeten – handvirkade eller handknypplade, vad det nu är för skillnad. Sicket arbete! Jag såg till att Ed tog en bild av ett hörn där ett spetsarbete på gång var upphängt som spindelväv.

Spetsknyppelupphängning, Tjeckoslovakiens paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Men deras utställning av glas och kristall från provinsen Böhmen var en annan sak. Inte för att jag var särkilt intresserad av det heller, men det var så otroligt vacket att man kunde inte annat än fascineras av vad de hade åstadkommit. Där fanns allt från historiska reliker till modernt konstglas, allt arrangerat med tanke på oss, deras besökare.

Dessa ting gjorde Ed alldeles vild med sin kamera, och här är två abstrakta glaskompositioner som han fångade.

Böhmiskt glas, Tjeckoslovakiens paviljong, Expo 67, Montreal (1967)

Böhmiskt glas, Tjeckoslovakiens paviljong, Montreal (1967)

Och här tog han en bild av mera traditionellt prydnadsglas – som råkade stå i ett fönster som vette mot vår förra paviljong.

Böhmiska glasföremål, Tjeckoslovakiens paviljong, Montreal (1967)

En flera meter hög modern skulptur, helt av Böhmiskt glas, stod med vatten sprutande upp under den – inte i någon bassäng utan mitt på salens stengolv, så att man själv fick se till att man inte gick för nära och blev blöt. Detta vatten skapade en genomskinlig slöja över glaset, och den kompositionen blev alldeles otroligt vacker. Jag varnade Ed att den inte skulle bli någonting på bild, men han tog en i alla fall. Kanske bilden inte blev ‘någonting’, men den får mig att återuppleva precis hur det såg ut där i Tjeckoslovakiska paviljongen, så den bilden blev perfekt för mig. För dig har den troligen inte samma effekt.

Inomhus glasfontän, Tjeckoslovakiens paviljong, Montreal (1967)

Det fanns också en enorm träskulptur, som kallades Betlehem i Trebechovice. Det var alltså en scen från Jesu födelse, men omplanterad i nutiden, det vill säga på 1800-talet, och i den böhmiska byn Trebechovice. Den var så stor att den krävde tre bilder för att återges.

Vänsterdel, Träskulpturen, Tjeckoslovakiens paviljong, Montreal, 1967 (internet)

Mittdel, Träskulpturen, Tjeckoslovakiens paviljong, Montreal, 1967 (internet)

Högerdel, Träskulpturen, Tjeckoslovakiens paviljong, Montreal, 1967 (internet)

På den fick man se livet där vid den tiden framställt med två tusen figurer, av vilka tre hundra var rörliga. Den hade skapats av två vanliga barkbåtstäljare på platsen under 40 års tid. Här är två detaljer av den, varav en i två versioner, internets och Eds.

Detalj, Träskulpturen, Tjeckoslovakiens paviljong, Montreal (1967)

Detalj, Träskulpturen, Tjeckoslovakiens paviljong, Montreal, 1967 (internet)

Detalj, Träskulpturen, Tjeckoslovakiens paviljong, Montreal (1967)

Published in: on 2011/01/11 at 09:24  Kommentera  

Inlägg 964: 29 apr – 1 maj 1967

Publikfilminnehållsavgörandet

Du kan här lätt se att det var ingenting automatiskt välkomnande över detta stora hus intill floden. Men följ med oss in!

Flodsidan av Tjeckoslovakiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Man fick längre fram höra att Tjeckoslovakiens paviljong hade köer på tre timmar mitt under sommaren. Tänk bara att snällt stå i en kö ute i sommarvärmen i tre timmar, när en tio minuters väntan vid en köttdisk kan orsaka ett upplopp! Ryktet om denna paviljong spred sig snabbt över nejden. Men Ed och jag stod inte alls i kö där – eller någon annanstans heller – därför att de första dagarnas besökarrekord var jämnt fördelat på alla paviljongerna – ingen visste vad som var sevärt och vad som var sisådär.

För min del tyckte jag att Tjeckoslovakiens Kino-Automat var det roligaste. Det var en film på 45 minuter med ett rätt begränsat antal åskådare – vi var något över hundra. Filmen i och för sig var ingenting märkvärdigt. Det var något som vi i Amerika var vana vid från dagstids-TV, nämligen en såpopera, vilket var en känslofyllt och dramatisk TV-underhållningsserie. Den här hade bara ett avsnitt, men innehållet var av den typen. Skådespelarna var tjeckolovaker som alla talade engelska med stark brytning.

Snart nog råkade en av aktriserna i en brydsam situation – vad skulle hon göra? Filmen stoppade, ljuset tändes, och hon steg livslevande fram på scenen klädd som i filmen. Hon hade att välja mellan två lösningar och behövde vår hjälp. Vi alla hade en grön och en röd knapp bredvid vår stol. Just här på bilden gällde det hur hon skulle färga sitt hår.

Publiken väljer filments fortsättning, Tjeckoslovakiens paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Hur vi valde visades med individuella stolsnummer i färgade rutor runt filmduken, totalsummorna räknades ut, och majoriteten vann. Filmen fortsatte, aktrisen på duken bestämde sig till slut för att göra så som vi hade valt, och så fortsatte filmen på den linjen, tills någon annan skådespelare råkade i ett liknande bryderi, vilket vi förstås också fick avgöra.

Så skedde det fem gånger under de 45 minuterna, och eftersom vi i publiken hela tiden avgjorde hur handlingen skulle utvecklas, så måste de ha spelat in filmbitar för alla eventualiteter. Jag räknade ut att de hade 63 5-minuters filmstumpar på lut, men att vi förstås bara fick se den första och sedan de sex som vi successivt valde. Denna film fick en rungande applåd, och alla skådespelarna kom fram och tog emot den. Hade vi haft halva dagen på oss kunde vi ha stannat och sett filmen igen, med en handling som publiken troligen hade utvecklat på ett helt annat sätt.

Detta var inte alls toppen av vad Tjeckoslovakien hade i sin paviljong utan bara vad jag själv tyckte var det finurligaste och roligaste. Men det fanns massor med annat att se.

Published in: on 2011/01/11 at 07:38  Kommentera  

Inlägg 963: 29 apr – 1 maj 1967

Barndomsbyggklossarna

Venezuelas paviljong var inte en variation på någon annan byggnad – den var en helt ny byggnadsidé. Den bestod av tre byggklossar och absolut ingenting annat.

Du vet troligen inte vad jag menar med byggklossar, och det speglar min ålder. Nu för tiden är det elektronik i allting, så även småbarns leksaker blinkar med olika färger och piper med olika ljud. När jag var liten byggde man slott av små fyrkantiga och runda bitar av trä som varken blinkade eller pep. Det gjorde inte Venezuelas paviljong heller. Den bestod av tre kuber – om de var av trä vill jag låta vara osagt – och de låg utkastade på en betongplatta. Det var allt.

Flygbild av Venezuelas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

De tre kuberna hade sina olika ändamål. En innehöll en tropisk regnskog, nog så autentisk – fast inte var den någonting jämfört med Städet i Puerto Rico, där Ed och jag hade varit på vår första resa. I en av kuberna bjöds det på venezuelansk underhållning, och den tredje innehöll det gamla vanliga urställnngskrafset. Slutsats: det var utifrån som den här paviljongen var intressant.

Du får ett begrepp om storleken när du ser en av klossarna tillsammans med Etiopiens paviljong, Marockos minaret och Sovjetunionens paviljong.

Venezuelas paviljong och utsikten norrut, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Här ser du Venezuelas paviljong tillsammans med ett hörn av Afrikabyn.

Venezuelas paviljong bortom Afrikabyn, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

På den här bilden får du en närbild av en av klossarna, och på den kan du också skönja minareten och den röda tratten.

Närbild av Venezuelas paviljong, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Nu när du vet hur Venezuelas paviljong såg ut kan vi gå över till ett par översiktsbilder igen. På den första är det Kubas paviljong som dominerar, och jag låter dig på egen hand hitta Venezuelas paviljong, Etiopiens paviljong, Sovjetunionens paviljong, Afrikabyn, Stålpaviljongen och Paviljongen för Ekonomiskt Framåtskridande. Tips: från vänster till höger.

Kubas paviljong och utsikten åt nordväst, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Den andra översiktsbilden är underbar, trots att allting på den är så smått. Den är tagen från öster, med fartygskanalen längst ner, sedan Vårfruön med Agrikulturpaviljongen längst till höger och Venezuelas paviljong längst till vänster, sedan LeMoynesundet och bortom det Helenaön med hela sitt utställningsområde, sedan S:t Larsflodens huvudfåra, och slutligen Montreals mäktiga centrum bortom alltihop.

Flygbild av nästan hela Expo 67 från öster, Montreal, 1967 (internet)

Nästa paviljong hade jag inte väntat mig något av – en fyrkantig standardlåda från ett kommunistland som skulle ta en kvart att svepa igenom. Men så var det inte alls. Den såg ingenting ut från utsidan, bortsett från storleken, men det som visades därinne gjorde den till en av besökarnas favoriter på Expo 67.

Tjeckoslovakiens paviljon, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Published in: on 2011/01/11 at 06:49  Kommentera  

Inlägg 962: 29 apr – 1 maj 1967

Förstoringsglasåterseendemöjligheterna

Här är den andra flygbilden, och den är tagen  från norr. I dess nedersta tredjedel ser du det mesta av samma utställningsområde som på den förra bilden. Resten av bilden visar många av de andra paviljongerna som vi hade besökt.

Flygbild av Vårfruön från norr, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

I nedre högra hörnet syns den röda tratten, Etiopiens paviljong, och intill den Tunisiens och Marockos paviljonger – den höga minareten försvinner nästan i det här perspektivet.

Därifrån över kanalen till vänster ligger Arabpaviljongernas två byggnader mitt i bildens nederdel, och paviljongen för Vetenskapspredikan och Burmas och Thailands paviljonger ligger därintill i det nedre vänstra hörnet. Hela området med gulvita tak något nedanför bildens mitt är Afrikabyn, och en bit ovanför den snett mot höger kan du urskilja Kubas vita paviljong och grannen, den runda Paviljongen för Ekonomiskt Framåtskridande. Invid den högra bildkantens mitt syns Kodaks fyrkantiga byggnad.

Nu över till mitten av bildens vänstra del. Där syns Indiens bruna fyrkant. Rätt nedanför den kan man se en bit av Mexikos vita paviljong, och ovanför dessa två ligger Australiens fyrkant, som du lätt kan identifiera genom att den hade ett mörkt kors på sitt vita tak. Ovanför den på bilden kommer Västtysklands vitt utspridda tältkonstruktion.

Till höger med en dragning uppåt från Indiens paviljong ser du de små karibiska paviljongerna och därefter Europagemenskapens diamantformade byggnad. De stora mörka skepnaderna till höger om den och ända bort till bildens högra kant utgör den mäktiga Produktionspaviljongen. Rätt ovanför dess vänstra del befinner sig Storbritanniens paviljong med sitt höga torn till vänster, och ovanför den tronar Frankrikes väldiga paviljong. En liten bit av Quebecs paviljong därbakom sticker också fram till höger om Frankrikes paviljong. Längst upp i bildens högra hörn se du Ontarios tältliknande tak.

Med förstoringsglas kan du säkert finna många andra detaljer som jag har förbigått, men i stora drag tror jag att jag har pekat ut de paviljonger som du lätt kan se och kommer ihåg.

Ed och jag hade några paviljonger kvar att se på Vårfruön, så vi fortsatte nu söderut från Etiopiens paviljong. Vi trodde att vi vid det här laget hade sett varje tänkbar arkitektonisk skepnad för en utställningspaviljong. Nu skulle det bara bli variationer på dem som vi redan hade fått oss till livs – men så stod vi framför Venezuelas paviljong.

Published in: on 2011/01/11 at 05:25  Kommentera  

Inlägg 961: 29 apr – 1 maj 1967

Fotspårsföljningsförsöket

Här kommer nu två flygbilder som verkligen kan ger dig en känsla av sammanhang mellan alla de detaljer som du har fått se hittills under vår vandring. Sedan, när vi har lagt bakom oss ytterligare några paviljonger, kommer du att få flera översiktsvyer, allt för att samla ihop alla dina intryck.

Den första bilden visar en bit av Vårfruöns mittparti sett österifrån. Vattnet längst bort är LeMoynesundet, över vilket vi kom gående till Vårfruön på bron från Helenaön. Jag skall nu låta dig följa i våra fotspår som de syns på just den här bilden.

Flygbild av Notredameön från öster, Expo 67, Montreal, 1967 (internet)

Först besökte vi då Sovjetunionens paviljong – som låg strax utanför bildens högra kant – och ett antal andra paviljonger som inte heller syns på den här bilden. Vi vandrade in i bilden precis mitt i den högra kanten efter att just ha besett Canadian Pacifics paviljong. Först för oss av det som syns här var Judaismens paviljong, det kantiga huset nederst på bilden, och sedan det runda Kaleidoskopet just till vänster om det. Därefter gick vi över bron till Mexikos paviljong, den vita byggnaden i nedre vänsterkanten.

Långt senare återkom vi till det som syns här på bilden, nämligen Afrikabyn, de oregelbundna vita taken mitt i vänsterkanten, gick över bron och hade då till höger om oss Thailands gyllene tempel och, hitom det på bilden, dess paviljong och lilla damm med kungaslupen. Vidare åt höger på bilden kom vi till Burmas två byggnader med sina röda tak mitt i bilden: först den lilla restaurangen utan väggar och sedan den stora paviljongen. Nästa paviljong för oss, åt höger på bilden, var det stora oregelbundna vita huset med grått tak, och det tillhörde Vetenskapspredikan.

Tvärs över gågatan där, och alltså på bilden just bortom Burmas paviljong, besökte vi sedan de tre Arabpaviljongerna i sina två likformade komplex, Algeriet och Kuwait i den vänstra och Egypten i den högra. Därefter gick vi åt höger och runt den fyrkantiga kanalsjön i bildens högra kant. Vi återkom in i bilden i dess bortre ände nära brofästet. Där försökte vi förgäves att få ett mellanmål i vad som visade sig vara ett ölkafé i det vita kantiga komplexet som sköt ut i kanalsjön. Vi fortsatte sedan bortåt på bilden till kanten av Lemoynesundet och svängde där till vänster.

Där fanns först Tunisiens stora vita paviljong, följd av Marockos minaret och paviljong. Och slutligen Etiopiens paviljong i sin röda tratt med fyra vita obelisker. Vi skulle efter detta forsätta längs vattenkanten ut ur bilden till vänster.

Det var absolut tvunget att visa denna bild före den andra av dessa två flygbilder. Den andra försökte nämligen att få med mycket mera av utställningsområdet, vilket gör allting mycket grötigare. Men nu när du har vant dig vid de enskilda byggnaderna från denna första bild klarar du säkert av den andra utan problem.

Published in: on 2011/01/11 at 02:34  Kommentera